Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2022)
>>


Ett folkhemsöde

Berättelsen om Clark-Peter avslutas nedan. Hans framgångsrike bror, Kent, möter vi så småningom.

Först några allmänna reflektioner i några diktrader från sidan 29 i Beredskapsöving":

Vanskligt att välja fast viljan är fri.
Arvet av anlag betingas,
går genom generna i maskopi,
med allt som av samhället bringas:
...
På sidan 31 kommer en travesti av Fänrik Ståhls sägner. Därmed är Clark-Peters olyckliga livsöde avslutat:


Hans fader föll vid Folkets Park sin flaska närmst invid.
Clark-Peter hade det på känn, han sörjde ej därvid.
Men moderns sorg var mycket stor.
Hon floder grät liksom hans bror,
bad Fadern som i Himlen bor
att äntligen få frid.

Clark-Peter gick i faderns spår alltsedan unga år.
Men blandmissbruket blev hans väg, det lämnat djupa sår.
Med brännvin, hasch och solution
försämrades hans kondition.
Han skulle nå en slutstation
på undergångens spår.

Den pojken blev en huligan, den ledaste man sett.
Vid femton år han åkte in, han använt sin stilett.
Vid sjutton dömdes han för rån.
Från döden var han en hårsmån
i kraschen efter ett billån.
Det gick alltmera snett.

Han var ej bara peroral, han injicerade
Med sprutor, som gick laget runt, kontaminerade.
Amfetaminets namn var »speed«.
Det dröjde ingen längre tid,
Clark-Peter blev paranoid,
hallucinerade.

I sluten psykiatrisk vård, blev han internerad.
Trots att bevakningen var hård, grinden blev forcerad.
Han åkte ut på brottsturné.
Som regel var han ganska »sne«.
Han jagades av en armé.
Han blev arresterad.

Han var ej bara psykiskt störd, han var infekterad.
Hans lever föreföll förstörd, lungan var punkterad.
Med åren hepatitis C,
till slut långt gången HIV
och hela livet var passé,
till död destinerad.
Slutligen kremerad.
30 Augusti 2010  | Länk | Politik och litteratur | 0 kommentar
Bättre förr?

Av det förra blogginlägget skulle man kunna förledas att tro att jag hävdar att det var bättre förr. Det är tveksamt, vilket framgår av nedanstånde rader från sid 27 i Beredskapsövning:

----
Var det bättre förr?

Socialisering,
nivellering, monopol,
åsiktsregistrering,
konkurs och konfiskering,
brist på etanol,
högre skatter,
skendebatter,
ont om andningshål,
rödvinsvänster,
dyra tjänster,
slemmig som en ål,
kändes politiken,
klättra över liken
under bifallsvrål.
Klema med korrupta stater,
bistånd till diktatorns börs,
gärna vara hans kamrater,
protestera den som törs!

26 Augusti 2010  | Länk | Politik och litteratur | 0 kommentar
Verser inför valet

För några månader sedan la jag in "dramat" Beredskapsövning som föjetong i denna blogg. Dessa blankversrader avslutade boken med samma namn ("Beredskapsövning"). Under de närmaste veckorna kommer jag att på bloggplatsen lägga in den mittersta delen av sångcykeln, som skildrar en utveckling från femtiotalet med socialpolitiska förtecken. Det handlar om två bröder födda på fyrtiotalet i en ganska proletär miljö, som får diametralt motsatta utvecklingar. Den ene (Clark-Peter) går under och den andre (Kent) blir topppolitiker. Hans son blir i sin tur den karismatiske partiledare, som i Beredskapsövning kastar masken och gör en statskupp, som skulle kunna inträffa längre fram på tjugohundratalet, när de politiska maktstriderna har lett till kräftgång och misär.

---
(från sid 21)
Han kom till världen född av enkel moder,
med fader som betecknades som rå.
En barnfamilj med föga stöd och roder,
men socialtjänst fanns det dock att få.
Han fostrades med samhällets metoder,
men pojken lyckades man ej rå på.
Med fyra bokstäver blev han beskriven.
Så tog man kunnigt hand om de små liven…

Till skolans låga stadium han kördes.
Att läsa, räkna blev dess första mål.
Men högst av alla han i klassen hördes
och ifrån skolgården hans ilskna vrål.
Till randen av kollaps hans fröken fördes.
Ja, denna damen fick nog vad man tål.
Hans ordförråd var inte bland de stora.
Trots allt; han kunde säga »djävla hora.«

Han lystrade till förnamnet Clark-Peter
I skräpig närförort han växte upp.
Familjen hade vissa egenheter,
som frestat gossens moder att ge upp,
ty maken vistades i lägenheter,
där gods förvarats efter lyckad kupp.
Det pokulerades med sprit och korten.
Den mannen han drogs gradvis ned i lorten.

Men modern hade själsförmögenheter.
Hon hade barnslig tro på en försyn.
Man kunde kalla det absurditeter.
Hon ville tro på budskap ifrån skyn.
Där kände hon celesta kvaliteter,
så saliga och höga över dyn.
Hon styrdes genom hopp och pliktens lagar
och tänkte att det kommer bättre dagar.

När maken framåt natten sjunker neder
i äkta sängen, aftonen blev våt,
bär svettig undertröja, släpper väder.
Han tar för givet frugan blivit kåt.
Det fattas honom gentlemannaseder.
Det är för sent att göra något åt.
Han hamnar i problem att hålla »masken«.
Får ragla ut och måste spy i vasken.

Det fanns ett framtidshopp för prövad moder.
Den yngste sonen kristnad var till Kent.
Clark-Peter stördes av sin lille broder,
med gyllne lockar, blick som stjärnor tänt.
Var glad och lustig, lydde gärna roder.
Som klassens mönster, den bäste som man känt,
av skolk och tobaksbruk han ej sett röken,
så skälmsk och artig, lyssnande på fröken!

Med tidens ström familjen drev allt längre.
Två bröders levnadsväg blev stakad ut.
Clark-Peters krets så småningom blev trängre.
Men Kent sig smidigt lärde veta hut.
Man hörde honom aldrig i ett gäng bre
på om de skurkstreck, som han har på lut
Från scoutåren han siktade att bli ett
gediget framtidslöfte i partiet.
---
Nu dryga femtio år passerat redan.
I kraftig expansion vår stad var satt.
Det var starten av den stora oredan
genom politikernas fula spratt.
Av somliga vi ännu känner svedan,
en är miljonprogrammets svekdebatt.
Svartmögel, flagnad puts och spruckna väggar
nu omger folkhemsbarnens ätteläggar.

På den tiden fylldes hastigt förstäder
av främlingar från närbelägen ort,
från Finland, även våra landsortstäder.
Då hade Sverige ännu vakt vid port
mot alla icke-militära räder
från fjärran stater av en särskild sort,
där gangstersyndikaten styr flyttlassen,
tar bort identiteten, river passen.

Det kriminella hade annan anda.
En cykel stals, en källardörr bröts upp.
En örfil på elevkind kunde landa.
Beväring kunde smita från sin trupp.
En ruta krossades i glasveranda.
Förslagna slynglar snattade i grupp.
Nu härskar hård narkotika i gängen
och hotad hora tvingas ned i sängen.

Respekt och heder har fått annan mening.
Med kulor eller knivhugg gäldas skuld.
Grovt våld planeras av kamratförening.
Den högsta lyckan heter SM-guld.
Hedersmord sker inte genom stening,
Men ve den som ej rätta tron är huld!
Med självbeviljad guldkant tar de priset,
som hånskrattar i skatteparadiset.
(forts. följer)
24 Augusti 2010  | Länk | Politik och litteratur | 0 kommentar
sommarspegling

Nu i sensommardagar kommer en fläkt från sommaren i skärgården som min fader Bertil Wahlberg beskrev den i slutet på trettiotalet i dikten Skärgårdssommar. Han var då fortfarande tonåring och hade tillbringat många sommarlov på olika skärgårdsöar under 20-30 talen. Dikten är publicerad i "Domen över död man" (e-bok 2004)



Första sommaren i skärgården
var underlig och vacker.
Varje dag lyste flädern
ute vid stugknuten.
Varje dag molnen gledo
över himlens sjö
som vita underbara öar,
som både kunde
vara Sverige och Kungen.
Gräset kändes svalt och friskt
under de bara fötterna, och ibland
slingrade det upp mellan tårna.

Ön var rik och bar
på alla möjligheter.
Inne på ön växte ormbunkar
höga och saftiga
och granar släppte in smala springor
av sol till dem.
I mossan växte Linnéa:
Man gick i skogen
och plötsligt drog en doft mellan tallarna;
Linnéa, Linnéa.
Dig bröt vi aldrig.
Din renhet och sprödhet lockade fram något
liknande andakt.

-Så ”kasen”, berget mitt på ön.
Dit klättrade vi och däruppe
mötte oss vinden,
som förde med sig stråkdrag
från fjärdarna.
Därute möttes land och hav.
O, första syn inför vilken
jag greps djupare än tillförne
i mitt unga liv.

Och byn: en klunga hus,
vänliga, med pelargonior i fönstren
och kattor som strök kring knutarna.
Fläder vid varje stuga,
och vänliga gamla gummor och gubbar,
med händer som smekte blommor
nät och kattor.

Mest älskade jag dock stranden.
Strandstenarna var mjukt runda
och mellan dem växte den blyga kustarun
blek och tunn
som en uppenbarelse av det skira och veka,
det som aldrig blir sagt.
Vid stranden mötte jag spiggen
de var de första fiskar jag såg i sitt element.
Jag låg på bryggan och kikade ner
i deras underliga grönskimrande värld,
glömmande allt annat.
Första sommaren i skärgården gav soldagarna
på fjärden och i gräset.

Sommar på land:
solglitter i torra darrgrässtänglar,
gräs, som smyger sig över allt rivet och härjat
och blåser som en böljande matta i silver,
en matta vimlande av småtingsliv.
Träd sakta vindknarkande.
Sommar i luften:
Hastigt farande moln mot koboltgrund,
och tärnor och måsar som glänser som gnistor
när de tumlar runt i vinden,
dessa små underbara fåglar med smala vingar.
Man ser dem så små i det ändå kalla
lufthavet och tycker,
det är märkligt detta
att de ändå är heta
av liv och blod.

Sommar i vatten:
Glittergröna vågor, flimmersilver,
en veckande yta,
men under fiskarnas hemstad
bland sjögräs och tång och solstrimmor.
Och på strandängen står
Barfotalasse och i hans pupill
speglas sommaren,
en underlig tid då han är,
vackrare än sagoböckerna.
Han står i gräs,
omsusad av himmel och vind,
och ser över vattnet, där vitfågeln skränar,
och sommaren blir till
syntes inom honom

17 Augusti 2010  | Länk | Litteratur | 1 kommentar
Parodi på deckare

Deckarbranschen växer lavinartat, eller som galopperande cancer för att använda en klyscha. För att få ihop en tegelsten på flera hundra sidor, kan man använda sig av en metod, som jag illustrerat med en liten parodi, en inledning till Agent XO:s bravader:
...

Jag vaknade långsamt och motvilligt klockan 09.45, när väckarklockans uppfordrande signal hade ljudit i en och en halv minut. Det tog några irriterande ögonblick innan jag fann avstängningsknappen. Jag hittade den innan jag han följa min impuls att kasta klockan i väggen. Min mjuka säng av märket ”Hingsten”, där jag firat många triumfer med älskarinnor och andra, inbjöd mig att ligga kvar och dra mig en stund. Med ”dra” avser jag inte något sexuellt, men helt enkelt att få ligga och slappa några minuter. Det var en glåmig och dyster höstmorgon. Skator kraxade ödsligt utanför mitt sovrumsfönster, mot vilket regnskurar smattrade. Jag hade en föraning om att något djävulskap var på gång, som skulle kräva hela min koncentration och styrka under oöverskådlig tid. Jag tog på mig min morgonrock av ekologiskt och rättvisemärkt siden från Smilén och Co på NK, som hade kostat 6767 kronor, ett bra pris. Den stötte i purpur och kändes av naturliga skäl mycket len mot huden, just som siden. På vägen till köket letade jag efter mina tofflor. Den ena hade jag svårt att hitta. Den låg under tv-fåtöljen. Jag måste ha sparkat av mig den av misstag, när jag rusade upp för att uppsöka toaletten i går kväll. Trängningar kan komma hastigt. När jag nu nämner några ord om min prostata, vill jag poängtera att vissa problem med denna har samband med en nedkylning förra året och inte med min ålder, som inte är anmärkningsvärt hög. Jag fyller trettiofyra år om någon månad, d.v.s. om jag kommer att överleva den osannolikt tuffa prövning, jag känner på mig att jag tycks ha framför mig. Åter till prostatan: Efter fyra dygn på ett isflak i Arktis, utan skor och endast iklädd en tunn vårkostym, hade jag plockats upp av en rysk räddningshelikopter mer död än levande. Jag fick förresten ur Putins hand motta Rysslands högsta förtjänsttecken för de ovärderliga tjänster han trodde att jag utfört för hans land. Han tycktes inte känna till att jag var dubbelagent och för CIA just hade slutfört en kartläggning av presidentens kontakter med Kuba och Nordkorea, samt hans påstådda HBT-bakgrund. Min prostata kan fortfarande efter den frostnupna upplevelsen spela mig små spratt, vilket typiskt nog hände imorse. Jag hade fått stå i ett par minuter på toaletten innan blåsan var fullständigt tömd. Min doktor hade sagt att det inte fick ta mer än 14 sekunder att tömma blåsan på en deciliter. Om den tiden överskreds skulle jag slå ett hemligt akutnummer, där jag kunde nå honom dygnet runt. Jag funderade på att slå en signal, eftersom det tog mig över en minut att överhuvudtaget komma igång, men så småningom skvalpade urinen ner i toalettstolen i ojämna ryck. Det är inte heller särkilt lätt att ringa under pågående vattenkastning. Skit också! En hel del stänk studsade på toalettskålens kant och hamnade på mina pyjamasbyxor. Efterdroppet tog ytterligare en dryg halvminut i anspråk. Urineringsbesvären hade varit mer besvärliga den här morgonen än på länge. Jag antog att det berodde på att jag intagit en del vätskedrivande substanser i form av vin, sprit, öl, te och kaffe under föregående kväll, som förresten hade blivit onödigt sen, vilket berodde på att jag inte hade lagt mig i tid.
Väl ute i köket skruvade jag med ett vant handgrepp upp kallvattenkranen och fyllde på vatten i kaffebryggaren, exakt tre och en tredjedels deciliter. Jag vill alltid ha mitt morgonkaffe extra starkt, varför jag hällde i gott och väl fem rågade mått av Zoega Kaffe, av typen Mollbergs blandning, ni vet det där kaffet som ser ut som finmalet mörkt snus och luktar kattpiss. Den specialbeställda bryggaren, som drar extremt lite el, gurglade igång och jag gick till kylskåpet, öppnade detsamma och tog fram rent osaltat smör, mager extralagrad Greveost och den exklusiva soltorkade parmaskinka, jag dagen före inhandlat i Östermalmshallen. De långa köerna, den snorkiga servicen och de höga priserna hade som vanligt fått mig på dåligt humör. Till min frukost fick jag nöja mig med rostat bröd, som inte var helt färskt, eftersom det inhandlats två dagar tidigare. Eftersom brödet ändå skulle rostas och graden av färskhet inte skulle märkas så mycket i det sammanhanget, hade jag inte funnit det mödan värt att kila ner till affären och köpa nybakat grekiskt lantbröd, som jag gärna äter. Bulgariskt surdegsbröd är inte fy skam det heller. Med tanke på kolesterolnivån bredde jag ett ganska tunt lager med smör på det första rostbrödet, la på en ostskiva, som vägde c:a 25 gram och toppade med parmaskinkan. Under tiden lät jag bröd nummer två i lagom tid glida ned i brödrosten, då jag inte står ut med att äta kallt rostat bröd. Jag vill inte göda elbolagen i onödan och har därför mitt abonnemang hos VING-EL, som har miljövänlig el och dessutom skänker överskottet till Kväkare utan Linser.

Jag la Dagens Nyheter framför mig på bordet och slog upp ledarsidan. Det fördömda tidningsbudet hade tryckt ned tidningen så vårdlöst i brevlådan, att det var en liten reva i första sidan. På den nämnda ledarsidan fann jag inget av intresse och inte i resten av tidningen heller, jo förresten, jag såg en liten notis som refererade till nya forskningsrön, som talar helt emot kolesterolhypotesen, som säger att högt kolesterol har negativ betydelse för hälsan. Jag bredde därför på ett extra tjockt lager av smör på min andra och så småningom min tredje smörgås. Kanske borde jag dra ned på brödet och äta mer grönsaker? Jag har gått upp 1,7 hekto sedan förra hösten.

Plötsligt när jag hade det som gemytligast med min frukost ringde mobilen. Satans helvete! Aldrig får man vara ifred, trots att jag gjort klart för omgivningen att jag nu hade en välförtjänt viloperiod på någon dag. Jag hade arbetat på de s.k. krematoriemorden i åtta månader i sträck, nästan utan någon vila alls. Jag lät det ringa sju signaler innan jag svarade för att markera min frustration och motvilja. Jag brummade fram ett vresigt:
”Hallå”. Efter ett par sekunder kom reaktionen från uppringaren:
”Ja, hallå, vem talar jag med”.
”Vem fan tror du att du har ringt, pucko.”
”Förlåt, men det är Jonsson …”
”Vilken satans Jonsson?”
”Lage Jonsson, hör du inte vem det är?”
”Såfan jag det gör, vem i helvete är du.”
”Jonsson från specialkommandot. ”
”Det kunde du ha pruttat fram direkt.”
”Direkt?”
”Ja direkt ditt sega, jävla arsel.”
”Nu när vi har klarat av inledningen, säger jag: Farmor kastar
galten i skogen.”
”Då är mitt svar: Roger river röd råg”
”Korrekt agent XO, vi ses vid grön trea.”

Det var så det gick till när min nya helvetesvandring startade. Så nu är det alltså färdigt igen tänkte jag och tuggade i mig den sista fjärdedelen av den tredje rostbrödsmackan. Jag sörplade i mig de återstående fem centiliterna ur kaffemuggen och kastade en snabb blick på köksklockan, som alltid går rätt, eftersom den är ett atomur som styrs med regelbundna signaler från en hemlig central i Tyskland. Om fyra minuter ska jag vara färdigklädd och fullt stridutrustad. Jag sover alltid med mitt axelhölster under pyjamasen. Det är lite obekvämt eftersom jag inte kan ligga på vänster sida p.g.a. det hårda trycket från min Magnum. Om exakt åtta minuter ska jag vara utanför porten och hoppa in i en limousine, som alltid står till mitt förfogande, med mitt lätta med men med vetenskaplig precision packade bagage. För det ändamålet har jag alltid en väska redo av märket Non Plus Ultra Elite för snabb avfärd med kort varsel.

Snart kommer första kapitlet att skrivas om mitt nya uppdrag för att befria södra och mellersta Afrika från plundrande och mördande horder, finansierade av ett kriminellt nätverk med fascistoida globala industriella kopplingar, som därför har förgreningar i alla världsdelar. Redan inom ett dygn kommer jag att vara i elden. Man kommer att peppra mig med kulspruteeld och granatskurar, jag kommer att pinas av storm över Kilimanjaro, jag ska jagas av rasande vilddjur över savannerna, jag skall torteras nästan till döds av flinande sadister i fuktiga källare. Jag kommer knappast att kunna äta och dricka p.g.a. risken för giftsabotage. Anslagen mot mig kommer att misslyckas. Jag ska nämligen också möta ädla och rättänkande människor med hjärtat på rätta stället. Jag ska älska med sköna och fria kvinnor, utan att ha några som helst fördomar med avseende på sexuell läggning, hudfärg och religion, under skuggande palmer, vid vita sandstränder, på billiga nedlusade hotell och i sagolika palats. Jag ska skuldra vid skuldra med progressiva krafter få uppleva den totala segern över de nedbrytande elementen och återvända hem i triumf efter fullgjort uppdrag, ständigt redo att möta nya utmaningar.
2 Augusti 2010  | Länk | Litteratur | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida