www.smartahundar.se
Startsidan Blogg Fotoalbum Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
8
9
10
11
12
13
14
16
17
18
19
20
21
22
24
25
26
27
28
30
31
<<
December (2019)
>>


Varje hund har sin personlighet

Varje hund är unik precis som vi människor.

Moa som hade så mycket vakt och jakt i sig. Kunde bitit hårt om någon skulle kommit för nära oss. Moa som var en liten harig hund när klotången kom fram. Låg och gömde sig i timmar även om den allra goaste godbit kom fram. Kikade fram ibland men ville inte bli kloklippt för allt i världen. En sån klok hund och säkert var det fler raser i henne än de som uppfödaren uppgav vid köpet.

Chippen som har sina lustiga egenskaper. En översocial hund som bara har ett krav i livet, att få vara nära människan och bli klappad och få vara med. Chippen som äter minimalt med mat, som måste ta sig några bitar innan han går ut.

Vet inte vad han lever av men på något sätt överlever han.

En riktig finsmakare som bara äter om det nalkas något gott. En rolig hund som står med munnen vidöppen om osthyveln och ost kommer fram. Kanske vankas det en liten skiva till en hungrig hund.

Meg denna arbetsmaskin som bara har ett mål att arbeta tillsammans med sin förare.

Meg som är totalt ointresserad av att leka med andra hundar.

På många sätt en enkel hund bara hon får sitt arbetsbehov tillfredsställt.

Minns när hon var dryga halvåret och vi hade börjat träna sökruta. Hon var med mig när jag satt potatis. Några timmar senare när vi var ute på tomten så var hon försvunnen. Jag ropade och ropade men ingen hund kom.

Gick runt tomten och där satt hon vid potatislandet. Viftande på svansen satt hon där och väntade på beröm. Varför? Jo, för att hon varit så duktig sedd ur hennes hundvärld. Hon hade trott att när vi satte potatis så det var en ny söklek.
Alla potatisar var uppgrävda och låg på en lång rad!
Jag smålog för mig själv.

Mocca vårt lilla yrväder men sin egna personlighet. Tuff framåt men på nåt sätt mjukare än Meg. Älskar andra hundar men vill gärna vara ensamhund.

26 Juni 2010  | Länk | hundar är livet | 0 kommentar
Meg min första bordercollie

Ja, Chippen är en annorlunda men härlig hund. Men som sagt så kunde jag inte träna honom på det sättet som jag tänkt mig.

2006 började vi fundera på en bordercollie på allvar. Jag ringde runt till olika kennlar för att ställa upp mig i kö för en valp. De flesta jag pratade med var mycket snorkiga och ville absolut inte sälja till mig då jag inte hade några får.

Jag försökte övertala vissa med att jag var en aktiv hundmänniska som visste att jag valt en ras som krävde mycket aktivitet.

Till sist mailade vi runt till en hel drös kennlar och fick äntligen napp.

Vi åkte till fårgården och träffade den tik som skulle bli hennes mamma. Bonden visste inte exakt när det skulle bli valpar men gissade väl på att det kanske var så där sex veckor kvar innan födseln.

Döm om min förvåning när det två veckor senare dök upp ett mail om att nu var vår tik född och vi var välkomna att se på henne vid fyra veckors ålder!

Så kom hon till oss mitt i smällkalla vintern.

En arbetande hund var precis det vi sökt efter. Meg är nu snart fyra år och är en underbar hund på många sätt. Älskar att arbeta, är lyhörd och mentalt stabil.
Behärskar svenska språket och en del engelska oxå. Ibland har vi bytt språk eftersom hon förstår allt vi säger även det hon inte ska höra och veta...

Så då byter vi till engelska men men hon måste levt i England i ett tidigare liv för hon fattar det med.

Att leva med bordercollie och känna stunder av totalt samförstånd - som jag tror är en egenskap som bara bordercollien äger - gör att man orkar ut och träna även när höststormarna viner och man helst vill vara inomhus.

För en bordercollie vet inte vad en vilodag är.
24 Juni 2010  | Länk | hundar är livet | 0 kommentar
Chippen

Så kom Chippen sommaren 2004. En alldeles ljuvlig valp full av liv och bus.
Ganska snart hade jag ångrat att jag köpt en hane när jag redan hade en tik hemma.

Löpningarna från Moa gjorde Chippen till en fantom när det gällde klättrande över allt. Slitsamt för mig och plågsamt för honom. Så det blev kastrering och en erfarenhet rikare; att aldrig ha en av varje kön i samma hus under löp.

Jag köpte Chippen för att jag ville ha en vallhund och jag trodde alla i den gruppen var smarta. Men så är nog inte fallet.

Chippen är inte det smartaste i hundväg men oerhört social och mysig. En undergiven liten kille som bara har ett behov i livet - att få vara nära människan.

Vi började träna agility och det gick bra. Men Chippen har inte den motor man kan önska sig utan jobbar bara när lusten faller på eller att godiset är extra lockande gott.

Han har aldrig visat rädsla för någonting utan går lika glatt in i alla situationer.

Däremot är han en skällig liten schappis som varslar och låter i tid och otid.

Numera är han en äldre herre på sex år men i en unghunds kropp. Börjar att lugna sig lite och börjar förstå att han inte behöver varsla i alla situationer.

Eftersom jag inte kunde jobba med Chippen på det sättet jag planerat så kom åter tanken på en bordercollie upp.


24 Juni 2010  | Länk | hundar är livet | 0 kommentar
Så föddes mitt hundintresse

Moa var 25 procent bordercollie och hade bordercolliens hela motor.
Jag som trott jag köpt en familjehund fick uppleva en valp som var mer än en familjehund. Jag gick och jag gick med henne timme in och timme ut.

Så kom hon in, vilade 10 minuter och sen var hon redo för nya äventyr.
Jag hade ingen kunskap om vad det var hon behövde eftersom jag trott jag hade köpt en enkel sällskapshund.

Moa var en mycket trogen hund som översåg med mina brister i hundkunskap.
Ju mer åren gick blev hon till sist mer labrador än bordercollie i sitt psyke.

Men hos mig hade någonting hänt. Hon hade väckt mitt intresse för hundar och aktivitet och jag började söka kunskap för att kunna ge henne mer mental träning.

Jag gillade tanken på smarta hundar som på hundvis kunde kommunicera med människan. Gillade vallhunden för dess känsla av att hålla sig intill människan.

Så vaknade intresset för ännu en vallhund och den här gången en renrasig. Vi sa ofta att en gång att vi ska ha en bordercollie som vi ska jobba mycket med.

Tiden var inte mogen då 2004. Vi tittade på rasen Perro men de hade så dåliga höfter så istället föll valet på en Schapendoes - en holländsk vallhund.
Så 2004 kom Chippen in mitt liv.

Jag hade bara mött en sådan hund tidigare och det var en arbetskompis som ägde den.
23 Juni 2010  | Länk | hundar är livet | 0 kommentar
Så kom Moa

Året 2000 hade minnet av Rudolfs beteende börjat blekna. Jag gick i hundtankar igen. Läste dagstidningar och hittade en dag i mars en annons om en kull blandrasvalpar inte för långt borta.
Ringde och frågade om det fanns några valpar kvar.
Inga valpar var ännu tingade och jag beslöt mig för att göra ett besök hos familjen,
Mannen som svarat i telefonen hade sagt att det var labrador och bordercollie i dem.
Jag tänkte att den blandningen, det blir väl bra som familjehund.
Jag hade ingen störrre koll på vad raserna stod för men visste ju vad en labrador var för hund.
Bordercolliedelen lade jag ingen större notis om.
Så kom vi dit och jag hade förmanat barnen att nu köper vi inte nån hund utan vi tittar bara och sen åker vi hem och bestämmer oss i lugn och ro om det ska bli nån valp eller inte.

Ja det gick som det gick, Det var jag som hade glömt allt jag bestämt innan! I valplådan tultade sju helt underbar valpar runt. Fem svarta och två vita små ljuvliga varelser.

Vi tog upp de två ljusa valparna. Kärleken var total när jag höll den lilla ljusa tiken i min hand.

Så kom Moa hem till mig. Med henne föddes mitt hundintresse.

Så lite jag visste om rasen bordercollie då 2000 och så mycket hon lärde mig om hundar i allmänhet och bordercollie i synnerhet under sina 10 år.
21 Juni 2010  | Länk | hundar är livet | 0 kommentar
Rudolf

Rudolf en raggig långhårig Jack Russel flyttade hem till mig av en slump 1996.
Jag hade börjat fundera på hund igen, ungarna började bli stora och det fanns plats och tid för en fyrbent varelse.

Rudolf var en omplaceringshund som hade haft många hem under sina 4 år.
Först förstod jag inte var problemet låg. Han var en helt underbar hund inomhus. Följsam och väluppfostrad.

Men så fort han stack nosen ut genom dörren så förvandlades han från Dr Jekyll till Mr Hyde.

Han var ett monster utomhus!

Hatade andra hundar, högg andra hundar så fort de närmade sig, var jätteduktig på att knixa till med huvudet och så for halskopplet över nacken. Vips så såg jag ett streck som for iväg i 90 km/h.

Det var bara att ta fram cykeln och ge sig ut och leta efter den flyende hunden, livrädd för att han skulle hinna hugga några hundar om tillfälle gavs.

Så kom midsommaraftonen det året. En lös Collie kom springande mot oss ute. Min dåvarande man gick emellan när Rudolf förvandlades till ett monster.
Käftarna slog och min dåvarande råka hamna i skottgluggen.

Det slutade med fem timmars väntan på akuten för stelkrampspruta och åtta stygn.
Där var min ork med den här hunden slut.

Åtta månader orkade jag innan han förflyttades tillbaka dit han kom ifrån.
Jag bestämde mig för att aldrig nånsin mer ta hand om en omplaceringshund.

Dottern grät i en vecka och sjuksskrev sig från skolan.
Men beslutet var taget. Rudolf fick flytta.
Så här efteråt inser jag att jag då inte hade kunskap och erfarenhet för en hund med ett så allvarligt felbeteende. Rudolf kom tyvärr i fel tid i mitt liv.
19 Juni 2010  | Länk | hundar är livet | 0 kommentar
Djur under min barndom

Under hela mitt liv har jag känt en kärlek till djuren. Kanske sitter det i generna från morföräldrarna som var bönder i Dalsland. Även om vi aldrig möttes så kanske det är något jag ärvt.
Jag började tidigt tjata på mina föräldrar om att få ett djur men det var alltid samma svar - nej.

När jag fyllde 10 fick jag till sist ett marsvin som jag döpte till Manolito efter stjärnan i High Chaparall. Manolito hade en stor träbur med saloondörrar att svepa igenom när han skulle in i sitt bo.

Efter Manolito följde en rad djur. Fiskar, sköldpaddor, papegojor, hamstrar, vandrande pinnar och gud vet allt.

Det enda jag då ville ha var en apa som den Pippi Långstrump hade. Eller allra helst en hund.

Sköldpaddorna var inget härligt att mysa med och fiskarna och jag fick ingen större kontakt.

Vid 13 års ålder hade jag jobbat ihop pengar till min alldeles egna hund. Det blev en korthårig tax som fick namnet Snobben. Tror inte valet av hund var så genomtänkt utan det blev nog den annonsen som jag först läste. Eller så kostade han kanske det jag hade i plånboken.

Men Snobben var en härlig egen hund som gjorde som han tyckte.
Efter ett tag visade det sig att min syster var allergisk!

Ögonen svullnade upp och jag baddade med kallt vatten. Viskade i hennes öra att du säger INGET till mamma....för då.

Sen blev hennes andning mer än tillåtet pipig och det fanns inget annat att göra än att hitta ett annat bra hem till Snobben.

Han flyttade 50 mil bort till en gård och levde sen där ett långt bra liv. Men oj vad jag sörjde. Hellre hade jag bytt bort syrran än min första egna hund!

Sen gick några år och det blev ytterligare någon tax men då var jag på väg ut i livet och hade tankarna och intressen på annat håll.

Men Snobben min allra första egna hund glömmer jag aldrig.
17 Juni 2010  | Länk | hundar är livet | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & lena andersson                                             Skaffa en gratis hemsida