Hmm har ni undrat varför jag bloggar så sällan numera :-)
Det undrar jag själv också haha ;-)
Mycket sker i mitt liv men tiden räcker inte riktigt till att skriva ner det i bloggform eller visst har jag tid då jag inte gör någonting alls men den tiden vill jag bara njuta av lugn&ro utan måste göras saker.
Förra årets sista månad blev fruktansvärt jobbig.
Det hände en sak som vände mitt liv totalt upp och ner. En sak jag aldrig kunnat föreställa mig ens att det kunde ske och först var jag helt lamslagen och hade inte minsta lilla handlingskraft att ta itu med problemet och försöka lösa det. Gav upp helt.Livslusten var på noll och det är definitivt inget kul. Utåt sett dolde jag känslorna väl tror jag men innuti ja det går inte ens beskriva med ord.Döden lockade och vid läggdags varje kväll tänkte jag bara att låt mig aldrig mer vakna.Låt mig få somna in för evigt. Så hemsk var känslan då.
Efter en tids depp så kom mitt Finska envisa temperament fram och kämpaglöden vaknade till liv. Det som gav mig energi att orka kämpa var alla de vänners stöd som till 100% ställde upp på mig och gav allt de kunde för att jag skulle kunna lösa problemet. Evigt tacksam till alla dem <3
Ännu existerar problemet ett tag till men nu känns det iallafall som en ljusning glimtar fram så småningom. I December 2013 fanns inget hopp alls om att rädda situationen.Nu finns det hopp att detta löser sig 2014 :-(
Det är i hårda tider som man behöver ha någon att bolla tankar med och känslor. Någon som ger den där kramen och säger de rätta orden för att muntra upp en då mörkret är alldeles för nära. Jag har lyckan att ha en sådan person i min närhet. En person som aldrig sviker, alltid ställer upp dygnet runt och som vet exakt hur jag fungerar som person i olika situationer bra som dåliga. Utan den personens stöd vet jag inte om jag hade klarat detta. Troligtvis inte ,så nere som jag var i December.
Jag reser mig igen som Torsten Flinck sjunger->
"En som reser sig igen, ah jag reser mig igen
Du lyser upp min svärta med ditt ljus"
Jag var först deppad, sedan asförbannad över att jag drabbades på ett orättvist sätt och nu nästan glad att det hände för jag har lärt mig så mycket av detta. Detta kommer aldrig få ske igen det är säkert.
Mitt liv har alltid varit väldigt händelserikt utan att jag kunnat påverka det. Det som sker det sker utan förvarning oftast. Som Vattuman hänger jag bara på oftast utan att tänka efter. Tiden man lever på jorden är för kort för att funderas bort likväl som den är för kort för att sovas bort anser jag;)
Dock har jag senaste tiden blivit lite lugnare och nappar inte på alla förslag jag får. Känner inte längre att jag vill vara i farten sju dagar i veckan. Jag trivs bra hemma i min mysbubbla som jag kallar min lägenhet. Jag tycker inte längre om stora folksamlingar. Blir fåtal turer till stan och ytterst få gånger då jag går på krogen för att umgås med bekanta. trevligt iof att umgås med dem ibland men inget behov av det för ofta bara.
Jag har alltid älskat styrketräning. Tränade under skoltiden och tränade ett tag hemma hos en bekant och numera en gång i veckan på utegymmet som byggts i Vällingby. Jag tränar endast för nöjes skull. När jag känner för det.
Mitt liv är inte riktigt i balans, inte riktigt som jag skulle vilja att det vore om allt vore bra men jag har drömmar inför framtiden. Drömmar som jag förverkligar en sak i taget. Vissa tar längre tid att förverkliga men hoppet finns att det kommer gå bra. Allt är inte bara upp till mig i alla lägen så ibland blir jag lite irriterad över att det finns bromsklossar som inte tillåter mig att få göra det jag vill helst av allt. Förverkliga de tankar jag har men tålamod är det som då gäller,tålamod som jag är fruktansvärt dålig på att ha ;-)
Sedan finns det kommunikations trassel då jag behöver svar men inte får klara besked om det jag frågat om utan bara halvfärdiga meningar. Sådant är jag inte van vid och kan bli riktigt stressad över att gå ovetande om vad som kanske ska eller inte ska ske:-(
Jag har just nu tipsat en designer om AIK ringen som jag kom på kunde tillverkas i titan med emblemet och fått mailsvar på det och hoppas självklart att jag lyckas med att få igenom de förslag jag givit men det är jobbigt att vänta in resultatet.Tålamod..vad är det?!
En ny ide` som jag har är att börja fotografera hemlöshetens olika sidor.Människor, platser osv och därefter få till en fotobok om det. Jag har kontakter som kan hjälpa mig att finna bra fotograferings platser och människor men jag har inte riktigt modet ännu att starta upp detta projekt. Det krävs också tålamod för att det ska bli bra och som skrivet..tålamod har jag inte.
Inte just nu iaf;-)
Det bubblar av tankar i mitt huvud. Jag vill så mycket men har inte lätt för detta med att prioritera rätt alla gånger. Vill inte ha för bråttom heller men inser att tiden går för fort och kan rinna ut när som helst utan att jag gjort allt det jag tänkt göra.
Tror detta är någon form av 44 års panik haha