|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
December (2019) |
|
|
|
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (35) |
|
| (20) |
|
| (5) |
|
|
|
| (10) |
|
| (22) |
|
| (13) |
|
| (10) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (10) |
|
| (20) |
|
| (10) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 106 |
| Kommentarer: 7 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Go on without me
Under alla år jag levt har jag blivit sårad, blivit älskad, hatad, ratad och allt därtill. Även fast alla motgångar tar på krafterna har jag ändå på nått sätt tagit mig upp på benen igen. Just nu vet jag inte hur jag har gjort. Det blir bara svårare och svårare att hålla ihop alla delar som ska vara min kropp. Det är lättare att inte låta sig bryta ihop för att sedan lappa ihop sig själv igen. Så mycket bättre att vara neutral. Jag vet inte hur långt det här kommer gå. Men en sak jag vet är iallafall att jag uppskattar min familj, mina vänner som jag just nu inte vet vart jag har riktigt just nu men jag har min alldeles egna och för underbar pojkvän som ger mig min glädje. Han gör livet värt att leva och jag vill aldrig vara utan honom. Han är värd all smärta. Stressen påverkar mig och just nu som allra värst. Jag har så sjukt mycket skolarbete som ska vara inlämnat inom två veckor och det mesta ska vara inne i morgon för att läraren ska kunna sätta betyg. Jag går sista året på gymnasiet och har ingen framtid. Varken jobb eller utbildning. Ingenting. Jag kommer sluta som en geleklump nerbäddad i sängen med ångest uppe i halsen eftersom jag inte kommer göra någonting alls. Jag kommer sluta som någon som bara tycker synd om sig själv, knappt gör någonting men ändå klagar och blir stressad eftersom jag inte kommer ha någonting att göra. Så just nu säger jag till mitt liv Go on without me please. Jag orkar inte hänga med och vill inte stressa. Men det finns faktidkt två ljuspunkter i livet just nu. Min pojkvän som ska umgås med mig och studentdagen. Den börjar närma sig med storm och jag orkar inte med tillvaron just nu. Så, där vet ni allt om mig nu. Go on without me. The long road is ahead. Don´t wait for me.
Kramisar Lisa
|
|
30 April 2013
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Hemska värld
Jag åkte förbi här om kvällen en cykelbana fylld av ljus och tänkte hur synd det är med folk som dör så tragiskt. Efter ett tag kom jag på att det var en cyklist som blivit påkörd av en mopedist. Han som körde mopeden var drogpåverkad men körde ändå. Är det så verkligheten verkligen ser ut? Att folk tar för lätt på riskerna och åker ut i trafiken även fast de är berusade på ena eller andra sättet. Jag skulle inte klara av att köra på någon annan människa på det viset. Men om olyckan är framme så är den, jag ska iallafall förhindra sådana olyckor genom att själv inte köra något motordrivet fordon om jag är påverkad på något sätt.
Det får mig att tänka på alla ungdomar som dricker sig fulla varje helg. Jag känner mig som en pensionär eftersom jag klagar på folk i min egen ålder. Men det är hemskt hur samhället har blivit. Min syster går i en klass där alla förutom hon dricker varje helg. De är små! 16 år! Jag kände mig väldigt gammal när jag gick i ettan men nu tycker jag de är så små och de borde inte få möjligheten till alkohol på något sätt. Men nu är det faktiskt så att det händer, jag tycker det är brutalt och nej jag dricker inte själv på det viset. Jag drack ungefär en alkoholhaltig dryck i somras och det är allt. Jag är ändå arton men väljer att dricka cola eller fanta eller annat som jag tycker smakar gott. Så varför häller ungdomarna i sig alkohol när det både förstör deras kroppar, försämrar hela deras omdöme och ger enda positiva effekten av lycka för att man är social. Det är jag också när jag går på fest, för jaa det händer. Jag sitter inte hemma bara för att jag inte dricker, jag tycker det är kul och jag slipper alla nackdelar både dagen efter och alla pinsamma kommentarer om man skulle av misstag berätta någonting som man ångrar för att man tappat omdömet. Jag tycker det är bra att inte dricka så överdrivet som 16 åringar gör men jag förstår varför folk tycker jag ska dricka lite mer. Men eftersom att jag kan tacka nej till en fest om jag känner att det blir för rörigt av alla fulla människor så behöver jag faktiskt inte vara en del av allt då. Folk skriver ändå upp händelser på facebook. Alkohol är precis som cigaretter ett ställe där man träffar många nya människor och är social. För någonting annat den ger än den sociala biten finns inga positiva fördelar med och allt sådant är helt stört dåligt och hemskt.
Jag ska inte klaga så mycket mer, men kände att världen förändras. Jag hänger inte med men ser iallafall vad som är rätt och fel. Det är inte rätt att hälla i sig alkohol! I lagom mängd tycker jag att man kan hantera det på ett någorlunda okej sätt. Men ändå skulle världen vara bättre utan alkohol.
Det är min åsikt och jag förstår och respekterar eran åsikt om ni inte håller med mig.
Men det jag vill säga nu är: Be strong and keep up with life that runs away. Don´t drink and drive!
Kram Lisa Viola.
|
|
15 November 2012
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
|
trasig inombords är lika med sönder inuti.
En person med mycket stress, för lite sömn, ingen kraft och ingen livsglädje har det inte lätt. Att sparka på den som ligger ner är inte värt någon kraft. Varför trycka ner en person så långt att man inte ser att gränsen är nådd. När jag får för lite sömn är det svårt att klara av dagen. Det vet alla som varit uppe för länge och inte sovit. Man mår illa, har ingen aptit, man är kraftlös och ögonen hänger inte med. Så har jag det 75% av min tillvaro. Jag säger inte att folk ska tycka synd om mig. Det är inte tanken bakom att skriva det här. Min ork till att skriva är helt borta men ändå finns strävan att hjälpa andra. Varför jag gör det när jag inte kan hjälpa mig själv? Det har jag inget riktigt svar på, men om fler får veta om hur det är att må psykiskt dåligt kanske jag kan bringa hopp genom att säga, du är inte ensam även fast det känns så mesta dels av tiden. Jag finns, din familj finns förhoppningsvis och vänner finns, du behöver bara välja att ha dem.
Att vara trasig inombords kan man dölja. Det är inte lätt. Man får en mask och svarar automatiskt på frågor om känslor. Folk ser att det inte är helt okej. Min mask blev att plugga tills jag somna och vara neutral med litet leende ibland. Skratta kunde jag knappt göra. Jo, visst kunde jag skratta. Men det var aldrig av ren lycka. Det är fortfarande inte bra med mig. Jag fortsätter att leva i mörker eftersom ljus gör ont. Jag använder öronproppar för att ljud gör ont. Stressen som funnits under väldigt länge gjorde att jag gick in i väggen. Man kan inte direkt säga att när alla hjärnspöken kom blev det bättre med stress. Jag grävde mig bara djupare ner i träsket. Därför är jag känslig mot saker som är normalt för andra. En vanlig lampa i ett rum gör att jag måste kisa och jag klarar inte av att gå bland för mycket folk. Absolut inte därför att jag är rädd för människor. Jag får in för många intryck på en dag att drömmar blir mardrömmar om jag ens sover. Ibland sover jag en halvtimme totalt på en hel natt. Jag kan inte sortera ut det som är väsentligt i klassrummet eftersom jag hör även ljud utanför rummet och får omedvetet in ljud som klasskamrater pratar om som sitter längst bak i klassrummet.
Jag säger fortfarande inte att ni ska tycka synd om mig. Verkligen inte. Jag tycker lite synd om mig själv, men istället för att gräva ner mig i det också försöker jag se på allt annat. Det är inte bra alls. Jag ser på andras problem som mer viktigt. Mitt mål för framtiden blir att ta tag i mitt eget liv och strunta i andras obefintliga problem som jag absolut inte ska reda ut.
Det jag ville få ut av det här inlägget var att alla ni där ute som är trasiga, eller rättare sagt mår dåligt, ska försöka kämpa så gott det går. Jag stöttar.
Lisa Arveroth.
|
|
18 Oktober 2012
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
|
Kämpa vidare.
Sommaren måste komma snart, annars så går jag under. Mitt liv fortsääter väl alltid men det kommer inte att gå så bra om det fortsätter på det här viset. Det är väl egentligen bara att hålla ut i några månader till så är det ju sommar igen. Då kommer allt att bli bra och allt kommer bli så mysigt. Även fast allt känns som det gör finns det ju ändå små saker som man uppskattar och blir glad över, såsom en dag utan stress (om det någonsin kommer att finnas), en pannkakskväll, en mysig kväll med pojkvännen, en filmkväll med familjen och att få slappna av. Jag bara konstaterar vad jag tycker om men vet inte riktigt hur jag ska göra för att uppnå allt sånt här bra jag vill uppleva och som jag mår bra över. Så hädan efter ska jag sträva efter att leva så bra som möjligt och tacka nej till sånt jag inte vill när jag inte vill och bara ta det lugnt när jag behöver det.
Ha det så bra.
Puss och kram.
Lisa Arveroth
|
|
1 Februari 2012
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
|
Inspirationen är borta.
Alla mina krav. Alla mina mål. Borta. Allt försvinner mer och mer.
Tack för att ni lyssnar.
X.
Lisa Arveroth
|
|
20 Oktober 2011
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
|
Det kommer annat emellan.
Jag kommer att glömma dig en vacker dag. Allt kommer att försvinna. Allt kommer att förändras. Jag saknar dig. Men inte lika mycket som jag gjorde förut. Så mycket drama. Jag orkar inte. Jag vill möta dig någonstans där jag vet jag förstår dig. Din ögonfärg skiftar färg i ljuset. Så jag vet inte om du ljuger eller inte. Den här platsen är någon annans. Jag är inte rädd. Dina ögon kan titta nu. De kan se igenom mig. Du tänker på mig. Du går brevid mig, men jag hamnar efter. Jag måste hitta ut. Hur ska man älska någon som har älskat någon förut? Jag lät honom att komma in. Jag gav dig all skuld. Även fast det är jag som brukar ta allt. Jag är elak. Tack. Var hon vackrare än mig? Jag orkar inte springa mer. Det är inte mig du tänker på. Det är någon annan. Allt är ensamt. Jag är ensam. Om du undrar vad jag tänker på är det inte alls som du tror. Det är mycket värre. Mina drömmar är alldeles för svåra. Var hon vackrare än mig? Jag tänker mer på saker som jag skulle kunna få och sådant som jag inte har mer än på det jag har. Gräset är mycket grönare på andra sidan. Jag orkar inte springa mer. Du ser mig inte längre. Du ser mig inte alls. Du ger mig ingen chans att förklara mig. Du ger mig inga svar. Du ställer inga frågor. Så jag skulle lika gärna bara kunna gå härifrån. Jag skulle lika gärna kunna vara på ett bra ställe. Nätterna är långa. Alla mina dagar är långa, men nätterna är värst. Min kärlek har brunnit ut. Jag kan inte ens andas nu. Du ger mig inget val. Jag kan inte sova. Vart har du tagit vägen? Jag gav upp. Nätterna gör mig så oerhört svag. Nätterna gör mig så obetydlig, så liten. Jag skulle lika gärna kunna vara ett enda litet löv på en stor lönn. Jag skulle lika gärna kunna vara en enda liten droppe i det stora havet. Jag skulle lika gärna kunna vara någon annan, men ändå skulle ingen bry sig. Jag skulle fortfarande bara vara liten, obetydlig, precis som vem som helst annars. Jag ser inte ens mig själv i spegeln längre. Jag ser någon person som knappt har ett liv. Som knappt har en själ. Som inte har någonting kvar förutom sitt hjärta som bultar på som vanligt. Ibland skulle det nästan vara bättre ifall det var tvärtom. Att mitt hjärta skulle sluta slå istället för att allt annat skulle vara dåligt. Men nu finns det ingenting att försvara. Jag ska inte ta upp det något mer. Jag behöver inte ens förklara. Du förstår mig ändå inte. Så vad spelar det för roll hur mycket jag än förklarar. Om jag ändå redan har gett upp? Jag sitter helt ensam. Jag försöker att le. Men misslyckas. Jag har för långa nätter framför mig. Varför ska jag se fram emot något som inte är roligt. Kan kärleken ta skada? Jag försöker att sova hela dagen. På andra sidan jorden. För mycket tid att tänka på hur du är för mig. Jag vet att det går över. Det är nog lika svårt för dig. Men ändå allt är jobbigt just nu. Det regnade idag men finns det en mening med det? Det regnade idag. Jag vill visa dig det. Jag vill att du ska se. Jag vill tacka min mamma för det. Har du en kram att ge? Jag kan inte glömma dig, Det finns ingenting att göra. Jag ser allting hos dig. Du är underbar. Det finns för mycket vackert här i världen men hur kan jag inte se det? Har du en lösning på hur jag ska göra? Antagligen inte. Jag tror jag har valt fel val. Saknar du mig inte är det väl ditt val. Jag får väl tacka dig ändå. Har du ett svar? Kommer jag att få tillbaka dig, så som jag hade dig förut? Jag ligger gömd under snön. Jag har fastnat under ytan och får inte luft. Jag vill minnas allt jag glömt bort. Säg mig, är jag som förut?
Tack för att ni lyssnar, försöker förstå eller hjälper mig på ett eller annat sätt.
X.
Puss Och Kram Lisa Arveroth
|
|
17 Oktober 2011
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
|
Black out
Jag har fastnat med huvudet kvar i marken. Jag har gömt mig men vet inte för vad. Jag vill komma upp men vet inte hur jag ska göra. Tiden smälter ihop. Jag vill minnas saker som jag glömt bort. Jag har varit så trogen. Men nu vet jag inte vad jag är. Allt är verkligen svart, jag minns inte vad jag håller på med. Allt är som ett enda luddigt surr. Allt är suddigt och oklart. Jag ligger gömd för omvärlden. Jag har fastnat med mina minnen ifrån förr. Allt är så långt borta. Allt var så enkelt. Innan jag försvann. Innan allt blev som det blev. Men ändå vet jag inte hur det blev så här. Eller gör jag? Tiden är annorlunda men är jag verkligen så annorlunda? Har allt ändrats? Nej, jag är fortfarande samma tjej. Jag längtar ut. Jag försöker verkligen hitta ut. Jag försöker hitta ut ur den här verkliga mardrömmen som inte går att vakna ur. Det är min verklighet. Det är mitt liv. Det är min tid. Jag kan inte tänka längre. Jag kan inte känna några känslor. Jag kan inte må bra. Jag kan inte må dåligt heller för den delen. Jag försöker se positivt som vanligt, men det går bara inte. Det finns inget positivt att se. Det finns inget bra. Förutom att jag ändå finns, jag är här av en anledning. Jag är här för att göra alla glada, göra så att alla ska må bra. Det spelar ingen roll att mitt liv förstörs på samma gång som jag hjälper andra. Det spelar ingen roll att mitt hjärta är så sönderrivet som det är, bara att alla andras är hela. Det gör ingenting för mig ifall allt går åt skogen med mig, bara att ni mår bra.
Jag kommer alltid att lyssna på vad ni söger. Jag kommer alltid att påverkas på ett sätt som är svårt att säga hur det går till. Jag gör vad som helst egentligen, bara det att jag inte kommer att göra illa dig i framtiden, eller ifall jag skulle vilja ha ett liv i framtiden, att jag åtminstone har en grund till ett liv. Mitt Liv. Min Familj. De är viktigast för mig. Mina vänner tillhör min familj i vissa sammanhang. Så när jag säger min familj så räkna med dig själv om jag sagt att jag bryr mig. För jag bryr mig om allt. Jag bryr mig om dig.
Tack för att ni lyssnar och kanske bryr er om mig.
X.
Kram Lisa Arveroth (flickan som ser frammåt)
|
|
9 Oktober 2011
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
|
Världen snurrar fort men jag hänger inte med
Kan inte världen gå under imorgon? Det skulle vara så skönt att bara slippa se solen gå upp för himlen. Det skulle vara så skönt att bara gömma sig under löven. Det skulle vara skönt att få slippa se allt det jobbiga. Det finns så mycket i livet som är bra, men just nu ser jag allt det negativa och allt det dåliga. Jag lever mitt liv som en person jag älskar. Jag lever mitt liv med folk som älskar mig. Jag lever mitt liv med folk som jag älskar. Men ändå så räcker tiden inte till för att hjälpa mig. Allt blir bara fel. Jag vill gömma mig. Jag vill försvinna. Jag vill vara någon annan, mycket starkare person som klarar av allt det här. Jag vet att det inte är många som skulle klara det här så jag är väl stark på något sätt. Men det stämmer inte. Men vi kan låtsas att allt är som vanligt. Vi kan låtsas att allt är normalt och att allt kommer att lösa sig på något sätt. Men jag låtsas att det är alla andras fel och jag bryr mig faktiskt inte längre. Folk får gärna tro att det var jag som förstörde mitt egna liv. Jag förstörde mitt liv för länge sen. Eller gjorde verkligen jag det? Var det verkligen jag...? Var det verkligen jag som kunde göra så mot mig själv eller är det någon annan som försökte hjälpa mig? Eller någon som förstörde mitt liv på riktigt. Jag försöker att vara snäll och är som förut. Och det finns dagar när allt är jobbigt. Jag kan inte andas längre. Jag kan inte se klart. Du säger att du är min. Men vadå? Är jag din. Helt egen. Är du där ens? Vet du vem jag är? Jag gav upp förlänge sen. Jag bor kvar på samma ställe. Jag vet vart du bor. Jag vet hur du mår. Jag vet hur du är. Men känner du mig..? Ser du i mina ögon att jag inte finns hos dig? Ser du att jag gav upp för längesen. Jag klarar inte det här mer. Men ser du inte det? Ser du inte in i min själ som jag gör i din? Gör du inte det? Jag gav upp för längesen.
Tack för att ni lyssnar.
X.
Puss Och Kram Lisa Arveroth
|
|
26 September 2011
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
|
Sten
Jag ska gömma mig under en sten tills jag blir vuxen och har ett liv. Jag ska gömma mig för resten av världen tills den blir bättre, tills det blir en förändring och tills jag mår bättre. Livet var perfekt, det kanske tillochmed är perfekt just nu bara att jag inte ser det som bra. Bara att jag lägger all min bra energi på det dåliga och negativa. Jag är ju egentligen här. Jag sitter och lever mitt liv.. Men ändå blir jag nersparkad och ligger på marken helt sårbar och naken. Jag vill ta bussen in till stan, men varför lyder inte mina ben. Jag vill ha svar. Men vart får jag dem? Vart får jag ett liv? Inte är det där jag känner mig borta iallafall. Inte är det där jag mår skit. Jag måste bygga upp mig ifrån insidan. Det kommer jag att göra under min varma och sköna sten. Under mitt skal av trygghet. Där jag ska gömma mig tills allt blir bättre. Där ska jag hitta mig själv. Där ska jag växa. Där ska jag gro och må bra. Jag ska få ett liv och jag ska födas på nytt. Jag ska bli mig själv när allt är löst. När allt förändrats och när min tid inte stämmer med verkligheten. När min resa är bortanför alla gränser. När jag får tillbaka mitt ljus. När jag blir mig själv igen.
Tack för att ni lyssnar.
X.
|
|
30 Augusti 2011
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
|
Jag har aldrig varit äldre...
... och jag kommer aldrig att bli yngre. Jag kommer föralltid bli äldre men jag kommer aldrig bli liten igen. Jag kommer alltid ha kvar mina minnen, även de jag egentligen vill förtränga. Jag kommer alltid vara samma tjej, samma person, samma kropp. Jag kommer alltid att minnas saker. Den jag var förut, den jag är nu. Men släpp mig aldrig ur sikte är du snäll. Jag vet inte om jag klarar det. Du ger mig för mycket smärta, bara sluta. Du kan aldrig säga aldrig. Du kan inte säga alltid. Du kan inte säga något, förutom sådant som inte är sant. Du ger mig falska förhopnningar. Du gav mig hopp. Du var mitt ljus. Nu är du inte mer än stoft ifrån ett obetydligt moln. Du är inte mer än vad någon annan är för mig. Du gav mig mer än bara lite. Jag fick mycket men inte så mycket som jag gav. Jag gav alltid mer. Låt inte mig gå utan att titta på mig. Det skulle skada mig mest. Låt mig inte gå. Låt mig inte gå ifrån dig utan att få förklara. Låt mig inte få gå utan att jag får visa varför. Det är ditt fel. Det är allt ditt fel. Det är ditt fel att jag är så skadad jag är. Så låt mig inte gå utan att jag får visa mig för dig, utan att jag får visa vem jag är. Det är fasen inte ditt val, det jag känner. Du ska inte få bestämma över mig. Det skadar mig bara, ser du inte det? Jag ska springa, men det gårr inte ifrån dig, du följer alltid efter mig. Du ger mig ingen chans att få springa och göra vad jag vill och jag får inte stå på egna ben. Men nu får det vara nog.
Tack för att ni lyssnar.
X.
|
|
25 Augusti 2011
| Länk
| Verkligheten
| 0 kommentar
|
|
|
