LisaViola
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2019)
>>


Sten

Jag ska gömma mig under en sten tills jag blir vuxen och har ett liv. Jag ska gömma mig för resten av världen tills den blir bättre, tills det blir en förändring och tills jag mår bättre. Livet var perfekt, det kanske tillochmed är perfekt just nu bara att jag inte ser det som bra. Bara att jag lägger all min bra energi på det dåliga och negativa. Jag är ju egentligen här. Jag sitter och lever mitt liv.. Men ändå blir jag nersparkad och ligger på marken helt sårbar och naken. Jag vill ta bussen in till stan, men varför lyder inte mina ben. Jag vill ha svar. Men vart får jag dem? Vart får jag ett liv? Inte är det där jag känner mig borta iallafall. Inte är det där jag mår skit. Jag måste bygga upp mig ifrån insidan. Det kommer jag att göra under min varma och sköna sten. Under mitt skal av trygghet. Där jag ska gömma mig tills allt blir bättre. Där ska jag hitta mig själv. Där ska jag växa. Där ska jag gro och må bra. Jag ska få ett liv och jag ska födas på nytt. Jag ska bli mig själv när allt är löst. När allt förändrats och när min tid inte stämmer med verkligheten. När min resa är bortanför alla gränser. När jag får tillbaka mitt ljus. När jag blir mig själv igen.

Tack för att ni lyssnar.

X.
30 Augusti 2011  | Länk | Verkligheten | 0 kommentar
Jag har aldrig varit äldre...

... och jag kommer aldrig att bli yngre. Jag kommer föralltid bli äldre men jag kommer aldrig bli liten igen. Jag kommer alltid ha kvar mina minnen, även de jag egentligen vill förtränga. Jag kommer alltid vara samma tjej, samma person, samma kropp. Jag kommer alltid att minnas saker. Den jag var förut, den jag är nu. Men släpp mig aldrig ur sikte är du snäll. Jag vet inte om jag klarar det. Du ger mig för mycket smärta, bara sluta. Du kan aldrig säga aldrig. Du kan inte säga alltid. Du kan inte säga något, förutom sådant som inte är sant. Du ger mig falska förhopnningar. Du gav mig hopp. Du var mitt ljus. Nu är du inte mer än stoft ifrån ett obetydligt moln. Du är inte mer än vad någon annan är för mig. Du gav mig mer än bara lite. Jag fick mycket men inte så mycket som jag gav. Jag gav alltid mer. Låt inte mig gå utan att titta på mig. Det skulle skada mig mest. Låt mig inte gå. Låt mig inte gå ifrån dig utan att få förklara. Låt mig inte få gå utan att jag får visa varför. Det är ditt fel. Det är allt ditt fel. Det är ditt fel att jag är så skadad jag är. Så låt mig inte gå utan att jag får visa mig för dig, utan att jag får visa vem jag är. Det är fasen inte ditt val, det jag känner. Du ska inte få bestämma över mig. Det skadar mig bara, ser du inte det? Jag ska springa, men det gårr inte ifrån dig, du följer alltid efter mig. Du ger mig ingen chans att få springa och göra vad jag vill och jag får inte stå på egna ben. Men nu får det vara nog.

Tack för att ni lyssnar.

X.
25 Augusti 2011  | Länk | Verkligheten | 0 kommentar
Höst...

Hösten är påväg. Jag känner det på mig. Det börjar bli kallt. Det börjar bli mörkare. Det börjar bli mindre sommrigt. Det börjar bli tråkigare att vara ute. Det börjar bli deprimerande att vara här. Allt blir värre på hösten. Sommaren är så bra. Sen kommer det jobbigaste på hela året. Allt dör. Mitt hopp dör lite grann varje höst. Det blir så trist. Det blir så mörkt. Det blir kallt. Det blir blåsigt. Det blir så som jag avskyr att vädret, mitt humör och hur färgerna ser ut. Jag avskyr att må dåligt. Det börjar alltid på hösten.

Tack för att ni lyssnar.

X.
16 Augusti 2011  | Länk | Saker som man helst vill glömma | 0 kommentar
Konsekvenser

Det är bra men det är dåligt. Det går sämst och det går bäst. Jag mår bra men jag mår dåligt. Allt är perfekt men sen blir det kaos. Allt som händer händer samtidigt. Mitt huvud håller på att explodera. Allt jag gör skapar de duma konsekvenserna. Jag hatar konsekvenser. Allt jag gör kommer ikapp mig på något sätt, förr eller senare. Jag gör något dåligt, tror att det blir bra men det slutar ändå i kaos och sen blir det lugnt igen. Jag gör något bra men får ändå skit för det så egentligen spelar det ju ingen roll vad jag gör. Men om jag inte är snäll och om jag hela tiden får konsekvenser för det jag gör så vill jag att jag ska ha gott samvete. Jag vill inte skämmas resten av mitt liv pågrund av ett dumt beslut, en dålig handling eller bara ren trötthet. När jag är trött gör jag dumma saker. När jag är snäll så får det ändå dåliga konsekvenser. Men ändå. Vad ska jag göra åt det? Jag kan ju inte vara mer snäll än jag redan är, då borde det leda till ändå värre konsekvenser. Kanske inte för alla andra, men för mig själv. Så ja, Vigge du har rätt. Alla människor gör alt för sin egen vinning. Jag är snäll för att jag mår bättre när jag inte gör dom ledsna. Jag mår bättre när jag vet att det inte behöver vara mitt problem att det är därför dom är ledsna. Det är därför jag inte alls vill vara elak. Jag mår så dåligt över att veta att det är mitt eget fel. Jag klarar inte av att veta vad jag gjort för elakt mot dem. Jag vet att jag egentligen är dum. Kanske inte jätte dum, och verkligen inte dum i huvudet, men jag känner till att jag skadar människor i min omgivning hur jag än gör, så därför beter jag mig snällt mot allt och alla. Eftersom jag vet vilka brister jag har.

Tack för ni lyssnar.

X.
15 Augusti 2011  | Länk | Mig själv | 0 kommentar
Saker är gjorda för att gå sönder!

Jag är besviken. Allt har ju en mening här i livet, jag vet precis vad min mening är. Jag vet vad och vem jag är. Men jag vill bara känna av de här ögonblicken av att vara förvirrad. Och ju mer jag tänker på dig, dessto mer saknar jag dig. Det borde inte vara så när du inte känner så tillbaka. När jag ger allt men får ingenting tillbaka. Nu i slutändan måste du ändå få reda på allt, då ser även du vem jag är. Allt går att ta sönder. Mitt hjärta gick i tusen bitar för längesen. Det spelar ingen roll längre vad jag gör med det. Nu när nästan allt är sönder här i världen spelar det ju ingen roll vad jag, en helt obetydlig människa gör med sitt liv. Det spelar förfan ingen roll vad man ger sig in på. Allt skiter sig och går sönder ändå. Jag vet att min mening är att stanna för att hjälpa min familj. Jag vet att mina vänner inte behöver mig, men jag behöver dom. Men egentligen behöver jag egentligen något? Jag kan förfabian leva utan att behövva något. Jag behöver inga ursäkter. Jag behöver inte ångra något, jag lever bara en gång. Men ändå spelar det ingen roll. Allt är ändå en fjärt i rymden. Ändå är allt bara fördjäves. Allt vi gör kommer inte att förevigas i historien, om vi nu inte vill vara med och styra och ställa med vår alldeles för sönderslitna jord. Vi alla lever i en värld som inte fungerar. Allt går ju bara sönder. Och snart kommer vi faktiskt till slutet. Jag är besviken men inte bara på mig själv. Jag är besviken på människan. Jag är sur över vad allt vi gör skadar oss senare. Jag hatar att allt får konsekvenser. Jag orkar inte tänka, "vad händer då?" Jämt när jag funderar på att göra något eller inte gör det och bara lever här och nu. Jag vill faktiskt inte att världen ska se mig. Jag ska gömma mig förevigt. För jag vet att ingen förstår. Men ändå så vill jag veta vem jag är. Jag är mig själv. Det vet jag nu. Nu vet jag vad jag ska göra.

Tack för att ni lyssnar.

X.
6 Augusti 2011  | Länk | Mig själv | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Lisa Arveroth                                             Skaffa en gratis hemsida