… för mej Göteborg, för jag kommer snart tillbaka. Det är alltid så roligt å besöka Dej och väl hemma igen så känns det att jag verkligen har vilat. Du måste vara den enda storstaden i världen där det är så lätt att hitta sina egna oaser.. Tack för denna gången, vi syns snart igen.

I fredags var vi ner till Mullsjö och mötte upp Moa. Det är meningen att hon ska vara här resten av sommaren, och om vi har tur så väljer hon att flytta hit permanent. Vilken lycka att få ha henne på heltid, denna underbart fina glädjespridare… Vi har börjat med att tömma den ena långgarderoben och en överlycklig tonårstjej ska nu inreda sin egna ”walking closet”.
Ååååh, vad roligt det ska bli!!! Just nu är hon ute med Jörgen för att lära sej ge kalvarna mjölk, så hon kan tjäna lite egna pengar. Ibland har det sina fördelar att ha företaget hemma.

Det har inte blivit så mycket ridit det sista, och jag kan garantera er att det känns i ryggen. Jag har varit så känslig i ryggen och det minsta lilla har fått värken att komma tillbaka. Men när högsommarvärmen slog till med full kraft var det inte rättvist å tvinga varken Ina eller Whilma ner till skogen. Fy för den lede vad blinningar det var!! Och ute på vallen var det, om möjligt, ännu mer. Men nu när vi kommit hem från årets fyradagars semester så har det varit lite svalare och jag har kommit upp på både Ina och Whilma. Kan nån räkna ut vad som hände med ryggen då??? Precis!! Lättare att röra mej och väldigt mycket mindre smärta. En liten hint om hur jag ska fördela mina dagar kanske???

Igår byggde jag en ny liten bana på vallen och både Whilma och Ina har varit där och provat den. Igår lekte vi från marken och de fick trava mellan tunnorna och över lite bommar samtidigt som vi lekte ”stick to me” och walking circles”. Lite frågande var de allt innan de fattade galoppen om man så säger, och de var ganska nöjda när de fick gå tillbaka till hagen lite senare.

I dag på förmiddagen så tog jag Whilma och lekte lite vid hand för att sen sitta upp och fortsätta uppsuttet. Utrustad med den nya barbackapadden, reprimma och stick så tog vi ut svängarna ordentligt och vi kunde flera gånger gå upp i trav. Hon lyssnar väldigt bra på sticken och sänkte sitt huvud mycket snyggt och gick nästan som en spårhund när vi fokuserade riktigt. Det kommer nog bli bra det där, bara vi tar det easy och tänker här och nu.

Nu i kväll sadlade jag upp Ina för att rida ett par varv mellan bommar och tunnor och för att vara första gången som vi faktiskt ”red” så måste jag ge henne betyg väl godkänt. Visst, hon vill fortfarande bestämma lite väl mycket, men samtidigt så vill hon göra rätt och det är bara när hon tycker det blir jobbigt som hon sätter upp huvudet. Annars gick hon i väldigt låg form och för att vara så otränad som hon är så är jag jättenöjd. Lilla fina Ina, du gör allt så gott du kan.

I morgon ska vi ner till skogen och då hoppas jag på lite längre travsträcka så vi får länga benen lite, då blir hon glad det lilla hjärtat.

Nu är det snart kväll och jag hörde precis att Jörgen och Moa körde in mjölktaxin i tankrummet. Dags för kvällsmat och lite soffhäng med andra ord och inte mej emot…

Va rädda om er så hörs vi snart igen

// G

För andra dagen i rad så stiger temperaturen upp över 20 grader redan innan frukost. Gubbarna är redan igång och kör ensilaget och det är redan full rulle på gården. Varmt så man skriker, men jag klagar inte. Nope, efter denna svinkalla vår och försommar så kan det behövas lite värme och det har vi fått med råge.

Igår tog jag med mej Dixie in till stan för att se hur han uppför sej när det är lite rörigt omkring honom. Vi har aldrig gått i stan, utan hållit oss där han kan springa fritt och det har ju inte varit några bekymmer alls.

Och finaste bonnahunden gjorde mej inte besviken. När vi parkerat bilen vid arenan så var det första han mötte en lite väl hysterisk yorkshireterrier. Den gjorde lite utfall i kopplet och gläfste så där som bara ouppfostrade hundar kan göra. Men Dixie bevärdigade den inte ens med en blick utan hade fullt upp att insupa alla goa dofter.

Vi fortsatte längs ån ner mot stan och han var så duktig. Gick snällt i kopplet och lyssnade lika duktigt som när vi är i skogen här hemma. Näsan var ju nästan konstant nere i backen och han gav ett ganska nonchalant intryck, men så fort jag bad honom om att lyssna så vände han tvärt och tittade på mej. Vi mötte cyklister, barnvagnar, rullstolar, rullatorer och en ständig ström av promenadsugna Lidköpingsbor både med och utan hundar och hans fokus var framåt, framåt, framåt.

När vi kommit över Torgbron så fick han gå ner i vattnet och svalka sej lite och sen hade vi ungefär nån km kvar till bilen. Inget fick honom att släppa fokus och oavsett vad som skedde runt honom så bara traskade han på. Väl framme vid parkeringen så släppte jag honom lös och kvickt som attan letade han upp vår bil och satte sej och vänta där tills jag kom fram och vi begav oss hemåt.

Han är en bonnahund och fungerar perfekt här hemma. Han välkomnar alla som kommer hit och sprider sin glädje omkring sej. Men så fort jag vänder om för att gå iväg och göra nåt, så hänger han på och ska vara med. Och det är ju inte konstigt, vi gör allt tillsammans. Men att han skulle vara så sjukt duktigt som han var i går, när han inte varit ute på stan över huvud taget sen han kom hit i november 2013, det imponerar faktiskt på mej. Samtidigt blir jag lite sur på mej själv att jag inte tagit mer tillvara på hans vilja att vara till lags och jag misstänker att han skulle bli en formidabel lydnads eller brukshund. Så jag kanske ska damma av den gamla träningsväskan och börja träna honom lite?? Han kan ju inte ett enda kommando mer än ”kom” så det kanske skulle vara en utmaning att ta sej an??

Det är snart dags  för frukost och sen ska hästarna få komma in och vila sej i det svala stallet. Det skönt för dom å få slippa lite av blinningarna som automatiskt kommer fram när det blir lite varmare. Sen kanske jag tar och leker lite med Ina på fältet, men då får det nog bli lite mer vind än vad det är just nu. Och funkar det med Ina så kanske det funkar med Roxi också?? Nåväl, vi får se.

Jag önskar er  alla en underbart skön dag. Va rädda om er så hörs vi snart igen.

// G 

Jag lovade en liten uppdatering för flera veckor sen, men hur jag än försöker så kommer det inte fram en enda vettig text. Skrivkramp de lux eller vad man nu ska kalla det. Så håll till godo för detta är tydligen vad jag klarar av att skriva just nu :P

Det har varit full rulle här på gården och vi är väldigt tacksamma för den hjälp som gode grannen strax innan kyrkan och den nyinflyttade skolkamraten lite längre bort i byn har gett oss. Det är skönt å ha personal dels som kan och dels vet att "It aint over 'til the fat lady sings " och gör klart det som måste göras innan man åker hem. 

Jag blir mer och mer övertygad om att jag och Ina hör ihop. Vi har varit ganska mycket nere i skogen, men även lekt lite på lekplatsen med bommar och koner. Hon tycker om när jag ger henne ansvar och älskar när jag släpper henne lös så hon får strosa runt på gården och lukta och utforska. När hon kom var hon ganska tillknäppt, men nu blommar hon upp mer och mer och det verkar som om även hon har lite humor, även om det tar tid för henne att få fram den.

Den 8:e juni förändrades bilden av trakten kring Kinnekulle för alltid, och jag är en av dom som blivit bestulen på något som kommit att betyda oerhört mycket för mej. Det har knappast undgått någon vad som hände med Lisa Holm som mördades när hon var på väg hem från sitt sommarjobb i caféet på Blombacka Säteri.

Kinnekulle är en av vårt lands vackraste platser och det ena säteriet avlöser det andra. Merparten av marken är naturskyddsområde och det är så ofantligt vackert så det finns inte på kartan. Att gå genom Munkängarna eller nån av de andra fantastiska vandringslederna är en underbar upplevelse som nästan blir total. Eller att stanna till vid stenbrottet och njuta av den hisnande utsikten av det karga landskapet. Det är bara å välja, det finns nåt för alla som söker en stund av stillhet.

Men just nu känns det som om allt detta är borta. En ung och vacker själ har fått avsluta sitt liv alldeles för tidigt på ett synnerligen brutalt sätt. Kallblodigt har hon bragts om livet och gärningsmännen har använt nätterna till att lägga ut villospår medan polis har gjort sitt bästa för att hitta hennes kropp. På onsdagen anslöt jag och Jörgen oss till Missing People och fram till dess polisen hittade hennes kropp så var vi med i sökteamet, Jörgen lite mer än mej.

Att gå skallgång är ingen lek. De team vi ingick i hölls sej bara ett par hundra meter från där gärningsmännen slängt ut hennes tillhörigheter och vart vi än gick så var vi tvungna att vara beredda på att hitta det vi inte ville hitta.

Sammanlagt var vi 3400 personer som gick under de tre dagar som Missing People var engagerade och jag är djup imponerad av hur de kunde plocka det bästa ur oss som gick i kedjan. Aldrig har det varit ett sånt stort engagemang från allmänheten och det var långa köer vid inskrivningen hela tiden. Alla hjälpte till med vad de kunde och vi samsades på ett fantastiskt sätt där målet att hitta Lisa Holm stor i fokus hela tiden. Det var ryttare, hundförare, polis, militär, dykare, helikopter och fotfolket arbetade sida vid sida för att få ett avslut på något sätt.

Lisa Holm hittades på fredagskvällen och jag kan garantera att inte en enda som varit involverad i sökandet kunde hålla tillbaka gråten. Den hopplöshet, ilska och sorg som for igenom kroppen var nästan förlamande och jag visste där och då att Kinnekulle för alltid kommer vara besudlat och att det alltid kommer finnas en liten, mörk slöja över hela trakten.

Den 15:e eller 16:e augusti ska jag försöka att ta mej till Kinnekulle och rida för barncancerfonden, vilket varit bestämt sen i maj nån gång. Jag kommer ha på mej en t-shirt med barncancerfondens logga på, men även ett rött hjärta för Lisa Holm och andra kvinnor som mött den våldsamma döden bara för att de befunnit sej på fel plats vid fel tidpunkt. Jag tänker njuta av min ritt och ta tillbaka mitt Kinnekulle och inte låta våldet vinna.

Usch ja, det var tungt å tänka tillbaka på den första veckan i juni….

Nu är det dags å påbörja lunchen och sen är det bara å invänta gubbarna på Stora Bränna som kommer för å slå andra skörden ensillage … sen blir det full rulle igen ..

Va rädda om er så hörs vi en annan gång

// G