Startsidan Blogg Fotoalbum Häst, hund och RMH Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Juli (2019)
>>


Söndagen 29 november 2015. En annorlunda advent för länge sen

Det var den 29 november 1988 och, precis som i år, var det 1:a advent. Jag var gravid i sista månaden och väntade mitt andra barn runt julafton. Ute var det kallt och barmark, precis som i år. Jag hade en schäfertik på besök och hon skulle stanna hos mej ett par veckor.

Det var en snäll och lydig tjej så när jag bestämde mej för att det var dags för sista kvällskissen så såg jag ingen anledning till att ha henne i koppel. Jag öppnade dörren till trapphuset och lät henne gå ut före mej. Jag var så nonchalant så jag brydde mej inte ens om å tända i trappan, jag skulle ju bara ett par steg ner och sen ut genom dörren...

Jag tog på mej kappa och stövlar och stängde lägenhetsdörren efter mej och i den kolsvarta trappan kunde jag se gatlampans sken genom ytterdörrens sidofönster ... Men jag såg inte hunden...

Mitt i trappan kände jag hundens huvud mot mitt ben, snubblade till och tog tag i räcket för att inte ramla. Jag menar..: Vem vill ramla ner för en trappa höggravid?? Ja, inte jag i alla fall...

Hängandes i räcket, smidig som ett kylskåp, så kände jag hur det högg till i vänstra foten och det liksom knakade till. Men jag lyckades ta mej upp och fast det kändes lite suspekt i foten så var jag ju tvungen å ta ut hunden. Vissa saker är ju bara ett måste, eller hur??!!

Sakta, väldigt sakta, gick jag ner för trappan och foten kändes fortfarande lite lurig, men jag kunde ju gå på den. Väl ute på gården så hade jag ett par hundra meter ner till skogen och hunden hoppade glatt i förväg. Hon visste ju vart vi skulle. Jag däremot undvek av strategiska skäl att hoppa utan la all mitt fokus på att inte halka på de frusna vattenpölarna.

Efter mycket möda och väldigt stort besvär så nådde även jag skogen och när jag sett att hunden gjort det hon skulle så var det dags å styra kosan tebax till lägenheten. Men nu började det göra väldigt ont i foten och full av självömkan stapplade jag mej de få hundra metrarna tebax till hemmets lugna vrå. Det var svinkallt och det gjorde bara mer och mer ont i min fot.

Väl inne i lägenheten så trevade jag mej fram till stolen i hallen och med ett fasligt suckande hävde jag hela mej ner på sitsen. Höger stövel for av med fart, men sen var det ju det där med den onda vänsterfoten.

Har nån av er försökt få av er en gummistövel av seglarmodell från en fot som blivit misstänkt, liksom lite rund kring leden, lite typ så där?? Inte det?? Men då kan jag tala om att det gör förbannat ont.. Lite som att det svartnar fram för ögonen och hela smärtan från foten skjuter fart rakt upp i skallen. Nästan så det lutar åt att det finns en förbindelse mellan foten och tårarna, för när jag skulle ta av stöveln så forsade tårarna ner… Jäklar i havet vad det gjorde ont.

Innan jag fått av mej även strumpan så visste jag att foten inte skulle se lika dan ut som den högra, och tänk så rätt jag hade!!! Den var dubbelt så tjock som den högra och alldeles knallblå.. Eller ja, knallblå kanske är fel nyans, men ni fattar va??

Jag ringde snabbt en väninna som lovade köra in mej till akuten, bara jag ringde dit och avtalade tid. Sagt och gjort… Men se det där skulle visa sej inte vara det enklaste….

Jag presenterade mej

 ”- Hej jag heter Gisela och tror att jag behöver en röntgen. Jag har snubblat i trappan över hunden och min vänstra fot är svullen och blå.”

” - Jasså, vad tror du att det är för fel på din fot då?? ”

”- Eeh det vet jag inte. Det är ni som har utbildning, inte jag. Men den är dubbelt så tjock som den andra och väldigt blå”

”- Ja, vi kan inte röntga den i kväll för det har varit ett knivslagsmål och alla läkare är upptagna. Mår du bra förövrigt?? ”

” – Eeh, jag är gravid i nionde månaden.”

”-Men va kul!!! ” Lägg foten högt och kontakta vårdcentralen i morgon. ” Klick.

Ja, vad göra nu då?? Masade mej runt i lägenheten och styrde om med kuddar vid fotändan, kom slutligen ner i horisontalläge och skulle sen föröka sova. Ja, ni kan väl alla räkna ut hur bra det gick va??

Det blev måndag morgon och jag ringde vårdcentralen och en sjuktaxi och kom med förhoppning om en snabbvisit och en remiss in till röntgen. Men icke då….

Ortens vårdcentral hade begåvats med en nyutexaminerad ung läkare som tog sitt nya kall på stort allvar. Och ville ha mej upp på britsen för att kunna lyssna på bebisens hjärtljud. Men efter en av de värsta nätterna i mitt liv så var jag nog ganska barsk i tonen när jag väste nåt om att ”ge fan i magen, rör inte foten men se till å ge mej en remiss in till röntgen”.

Men som sagt, läkaren var ny och totalt uppfylld av sitt yrke och tyckte nog att jag var i lite gnälligaste laget. Troligtvis hormonellt pga graviditeten och i och med det lite överkänslig. Med mild ton förklarade han att det troligtvis var en kraftig stukning och att det inte behövdes någon röntgen. Sköterskan skulle linda om min fot, ge mej ett par kryckor och så kunde jag komma tillbaka om en vecka om det inte blivit bättre. Det vore bra om jag började föröka stödja på foten om en tre – fyra dagar.

Veckan som kom blev en mardröm. Hur jag än gjorde så hade jag så himla ont i min fot. Även den enklaste av enkla saker blev ett helt företag och jag blev mer och mer nerstämd. Kände mej precis så överkänslig och gnällig som läkaren tyckte och det mesta var pest och pina.

Jag hade ju sett hur rörigt det var på måndagsmorgonen, så jag tänkte vara lite smart å inte åka dit akut utan faktiskt beställa tid till måndagen. På så sätt borde ju mitt besök underlättas för både mej och läkaren. Ganska hoppfull ringde jag därför till vårdcentralen och bad sköterskan om en tid till måndagen.

”- Vad sa läkaren när du var här i måndags då??”

”- Jo, att jag skulle komma tillbaka om en vecka om det inte blivit bättre.”

”- Men det har ju inte gått en vecka än och det är flera dagar kvar till måndag. Vad tror du det är för fel på din fot?? ”

” – Jag vet inte vad det är för fel på min fot, hade jag vetat det så hade jag inte behövt ringa. Det är ni som har utbildning, inte jag. Min fot är dubbelt så stor som den andra och alldeles blå och den gör skitont.

” – Du är gravid med va??? Välkommen tillbaka på måndag” Klick.

Jaha… Ytterligare dagar av smärta och vånda. Var jag verkligen en sån gnällspik???

 Helgen var inte en av mina bästa ska jag säga, jag kände mej rätt eländig faktiskt. Väldigt eländig och förbaskat utlämnad.

Så kom då måndagen och det hade gått 8 dagar sen jag trampade snett i trappan. Det låter kanske inte så mycket, men jag lovar, det är en faslig massa dagar när man är ”blockhalt” och har en kraftig bula över magen.

Väl nere på vårdcentralen igen så kunde jag bara konstatera att det inte fanns någon läkare över huvud taget att tillgå. Det började bli lite panik i blickarna hos sköterskorna och de ringde in till Värnamo sjukhus och förklarade läget. Självklart fick jag en tid på stående fot och skulle omedelbart in med taxi för röntgen…

Men återigen blev allt fel och jag kan inte riktigt komma ihåg vad det var, men jag vet att jag fick omboka min tid.

Tisdagen kom, 9 dagar efter att jag snubblat i trappan och jag fick äntligen komma till en vettig läkare. Han bara skakade på huvudet och skickade ner mej till röntgen. Och resultatet lät inte vänta på sej. Upprörd och frustrerad kunde han visa på en 3 centimeter lång fraktur i fotleden. Tacka fan för att jag hade haft ont!!! Han var så förbannad på vårdcentralen hemmavid så han bara fräste.

Men jag blev väl omhändertagen av ett par tjejer som la det sköna gipset så min fot äntligen kunde få börja läka. Och efter att ha gått med bruten fot i över en vecka så kändes det fantastiskt skönt att bli både trodd och omhuldad.

Det är egentligen inte så farligt å bryta benet och det är heller inte så farligt å vara gravid, men snälla ni, försök och undvik att det sammanstrålar, för det är inget hit…

Att föda barn med gipsat ben är ju också ett äventyr i sej… Men det är en helt annan historia

 

Va rädda om er så hörs vi snart igen 

// G 

 

29 November 2015  | Länk | November 2015 | 0 kommentar
Måndagen 2015-11-16 ... Ett år äldre :)

 

 

Vi har kommit mitt in i november och nu är höstrusket här på riktigt. Jag hann precis rida Whilma en tur runt markerna tidigare innan regnet kom. Och med regnet kom den obligatoriska vinden. Det är inte klokt vad det kan blåsa här.. Det spelar banne mej ingen roll åt vilket håll man går, det är motvind lik förbaskat. Tur att allt blev klart ute hos hästarna så jag inte behövde gå ut på ett tag, så det kunde regna bäst det gitte … Skönt å ta det lilla lugna och bara lyssna på hur det rasslar i träden, medans man är torr å varm inne i stugan.

I fredags var det full rulle här hemma. Jag firade min 51 årsdag, och till motsats vad min egen planering va – alltså att helt enkelt skita i den helt och hållet. Jag menar, det räcker ju att fira 50 födelsedagar, resten är ju bara siffror!! – så fick vi finbesök från Flen och Hovmantorp. Med famnen full av blomster kom pappa och käraste syster för att fira dagen med oss. Åååh, vad roligt det var… Och vilken perfekt födelsedag det blev, trots mina egna intentioner.

Det är så länge sen jag upplevde Ekedal för första gången, så jag har glömt hur det känns… Men att se hur min syster, trots krångel med rullstol och kladdig gårdsplan, äntra gården för en rundtur var i sej en upplevelse. Hästarna tittade nyfiket på henne och Roxi höll nästan på å klättra över boxen i sin iver att få undersöka den där grejen hon asade runt med. Och Whilma hälsade så försiktigt och letade efter morötter över hela syster. Jag är inte säker på om hon noterade att människan satt i en flyttbar stol, chansen till morötter var hennes fokus. Ina hon var inte brydd alls, utan höll sin distans som vanligt. Nya bekantskaper är ju inte riktigt hennes grej.

Sen var det dags å inspektera både den gamla och den nya ladugården och där blev de ju kvar ett tag om man så säger. Med lite hjälp tog vi stol och syster till en av robotarna så hon kunde titta ordentligt, och därefter tror jag nog hon var övertygad om att allt det jag berättat om var sant. Hon noterade hur lugna kossorna var, trots publik, och hur tryggt de stod i roboten för att bli mjölkade. Den stora luftiga hallen ger bra klimat för korna och med fri tillgång på stråfoder, torra bäddar och rejäla skrapgångar så de har nog med plats att förflytta sej mellan de olika stationerna.

Lite annat än de gamla uppbundna ladugårdarna, som tyvärr fortfarande finns lite här och där. De kossorna har det nog inte så roligt under de åtta månader de står installade… Synd att länsstyrelsen fortfarande ger dispens, även till eko-bönder.. .tänk på det ni, ni som vurmar för den ekologiska mjölken…

Men det där var bara en parentes …. Så tillbaka till min dag igen ..

Efter allt inspekterande och gullande med hästar, kossor och kalvar var middagen framdukad.. ja, sen blev det inte så mycket mer.. Vi åt och drack och pratade och skrattade. Sen åt vi lite efterrätt, pratade och skrattade och till kaffet så blev det mer prat och skratt … och kaka ...

Det var den absolut bästa 51årsdagen ever och jag kunde inte önska mej mer. Så underbart roligt vi hade och så supertrevligt å faktisk bli lite firad. Jag ska villigt erkänna att det var precis lika roligt som när jag fyllde de tidigare åren. Kanske skulle man trots allt fortsätta å planera för lite kalas då och då. Jag menar, vem har inte mått bra av god mat i trevligt sällskap???

Så nu kan jag lägga årets dag till handlingarna och se fram emot året som 51 -åring. Jag säger som jag sagt de andra åren..:  Jag har aldrig varit så här gammal tidigare, så jag är inte säker på om  jag vet hur man gör, men det kan inte vara så stor skillnad så jag reder nog ut med vad det lider. Jag har ju ett helt år på mej för katten!!

Nu är det dags å säga tack och hej … Men vi hörs snart igen

Va rädda om er allesammans

Kramelikram

//

 

16 November 2015  | Länk | November 2015 | 1 kommentar
Måndag 2015-10-09 ... Höstvinden viner ..

 

Idag skriver vi den 9 november och kan, med ett varmt leende, se tillbaka på en underbar höst. Oktober gjorde sin sorti lika fantastiskt som den började och vi har kunnat njuta till fullo av denna färgsprakande årstid. En och annan liten frostnatt, men annars har vi haft bättre temperatur och många fler soltimmar i oktober än vad det var i juni månad.

Men i dag viner det runt knuten och för andra dagen i rad så är himlen grå, vinden hård och de sista löven har falnat till marken. Det är definitivt höst på Ekedal och det är bara å gilla läget.

Jag går på min sista vecka som renodlad femtioåring och f o m fredag så är jag 51. Det känns lite så där om jag ska vara ärlig och lite sorgset så kan jag konstatera att jag aldrig kommer vara så ung som nu. Aldrig mer bara vara 50… detta magiska tal som jag för ett år sen såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Då hade jag aldrig varit så gammal och nu kommer jag aldrig mer bli så ung… 51 år… ja jisses, kläm på den va …

Mjölkkrisen har självklart även drabbat oss här på Ekedal, men vi är tacksamma för att vi fortfarande håller näsan över ytan. Vi har dragit ner på ko antalet och har i dag bara 240 mjölkande. Det är en förbaskad tur att våra anställda är duktiga och vill ta hela gården framåt när andra bönder får lägga av och sluta helt och hållet.  Men som sagt, vi håller oss flytande och tänker inte kasta in handduken än på ett tag. Och om du också vill hjälpa till å stödja det svenska lantbruket så är mitt råd…:

Köp närodlat när det är säsong för det och ( när det gäller ARLA ) var noga med att köpa mejeriprodukter som har den röda kossan på förpackningen och ekoprodukter om det är importerat.

Jag har börjat rida finaste Whilma lite mer och vi är på väg att hitta tillbaka till den kontakt och relation vi hade innan Roxi föddes. Vi leker lite bland tunnor och bommar och hon fullkomligt älskar det. Hon bjuder friskt på olika moment och när hon får komma in och vi tar en minipaus då känner jag att vi är på rätt väg. Ibland när vi rider på vallen så är hon så mjuk så hon känns som en smörklick i en varm panna. Hon vänder på en femöring och vill bara göra mer och mer. Jag har slutat använda sticken när vi rider utan förlitar mej på hennes glädje i det vi gör och visar henne vägen bara genom att flytta mina ben aningens framåt eller bakåt. Hon är en fröjda att vara med och vilken lycka att få äga en sån underbar liten individ. Sen är hon sjukt söt i sin nyaste grimma och hon klär förbaskat bra i svart och guld.

Roxi, min alldeles egna paintaloosa, tycker också om att vara på vallen. Den lille spjuvern är pigg på det mesta och älskar när vi är på lekplatsen så han får sparka och bita i bommar och tunnor. Ju mer det smäller desto gladare blir han. Han är en sån glad häst och fast vi inte alla gånger få gjort det som jag planerat så är det underbart att se hans leklust och vilja att vara där jag är.

Ina har fått gå in i lite höstvila och det passar finaste fröken utmärkt. Ibland hänger hon på lös ute på vallen med Roxi eller Whilma och hon njuter till fullo över sin nyfunna frihet. Rider jag Whilma så håller hon ett tiotal meters distans till oss hela rundan och det är bara de sista femtio metrarna som hon gasar på hem och vill komma först till gårdsplan.. Sen står hon där och inväntar oss andra och tar sej nån extra runda runt i trädgården bara för att hon kan. När vi andra går in i stallet så hänger hon på och ställer sej i sin box och funderar lite på vad som just hände. Fina Ina är en mycket speciell häst, eller hur??

Nu är det snart dags för å gå ut och fylla upp mjölktaxin och förbereda inför kalvarnas sista giva och sen får det nog bli lite kväller, eller vad säger ni?? Veckan som kommer blir minst lika intensiv som den förra och förhoppningsvis så avslutas den med finbesök från Småland. I över fem år har jag varit bosatt på Ekedal och än har inte systra mi varit här på besök.. Men på fredag så.. Ooooiiiii vad det ska bli kul cheeky!!!

Va rädda om er alla så hörs vi snart igen …

//

 

9 November 2015  | Länk | November 2015 | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Gisela & Jörgen på Ekedal 3 Norra Härene, Lidköping                                             Skaffa en gratis hemsida