Gisela & Jörgen på Ekedal 3 Norra Härene, Lidköping

Logga in

Må

Lö

Sö

Februari (2019)

Onsdag 2014-01-29 ... det viner om knutarna ..

Ojojoj... I över en vecka nu har hårda vindar fart över nejden och trots att termometern inte visar på mer än ett par minus så känns det som om vi hamnat på nordpolen.. från alla håll blåser det och det är riktigt isiga vindar som får en att längta in till stugvärmen... Men det går ju naturligtvis inte, utan har man jobb att göra ute, ja, då finns det ingen återvändo... Bara pang påt igen..

Årets första månad är snart till ända och om man bortser från den j***a vinden, så har det varit ganska behagligt.. Vi har lite snö, men bara så det knappt täcker backen och för min del räcker det gott... Jag hade tänkt ta fram skidor om Kung Bore envisats med massa snö, men så här långt har jag klarat mej från att officiellt göra mej till stort spektakel.. :)

Hundarna tycker m när det är lite snö... i alla fall Dixie.. men han är å andra sidan nöjd med allting, bara han får vara med...

Tänk vad mycket energi och glädje det finns i den hunden.. Jag trodde det inte var möjligt att vara på så många ställen på så kort tid.. I skogen ser jag bara honom som en svartvit fläck och han pilar energiskt mellan träden i sin egen lilla jakt på ingenting.. Han springer bara för att det är så roligt.. :)

Jo, det har faktiskt hänt att han stött upp nåt rådjur, men när han insett att det är rådjur, så tar det inte tio sekunder innan han är tebax till mej..

Loona däremot, är väl mindre trakterad av den kalla årstiden... hon går gärna in och lägger sej i stället för att följa med till stallet.. För henne är den goa sängen absoluta favoriten.. näst bäst är soffan och hon fördelar sin dag med att vandra där emellan.. :)
Att hänga med och mocka stall tycker hon är ett överskattat nöje och får hon inte stå vid gödselplattan och smaska, ja, då kan hon lika gärna gå in.. :)

Whilmas mage växer och växer och det märks att det inte är så långt kvar tills bebisen kommer... Magen har börjat sjunka ner och hon rör sej med lite mer långsamma rörelser .. Inte för att hon var särskilt snabb tidigare, men noterbart i alla fall :)

Freja tycker vintern är piss och går mycket försiktigt över gårdsplanen.. Hon har inte ont i sina fötter, utan tycker bara att det är vidrigt att gå där det inte är sandat.. Det ligger ju lite i henens natur att inte gilla det som kräver lite energi...

Sen har vi ju då Cebb, nykomlingen, ni vet han som skulle bli min rehabhäst... Rehabhäst är han i allra högsta grad... sen kanske vi ska definiera rehab lite mer ingående en annan dag.. och vem som skulle få rehabilitering.. ;)

Jag visste att Cebb hade lite problem med människor och behöver en lång tillvänjning, och under den månad han varit här så har vi långsamt kommit på god kant med varandra.. Han börjar förstå vad det innebär att stå lös i gången och att bli borstad över hela kroppen.. Detta var inte möjligt i början, utan han visade tydligt var hans toleransgräns gick..

Nu har han en positiv förväntan när han får komma ut ur boxen och sakta kan jag nu börja bygga på relationen så vi kan bli ett bra team.. :)

Han var ganska stel och öm i ryggen när han kom, men nu har min hovvårdare Kent varit här och tagit av han skorna, så nu kan han gå mycket mer avslappnat och smärtan i ryggen är nästan helt borta...

Jag kommer fortsätta som jag börjat och sätta relationen först, utan den har vi ingenting.
Han är en rolig häst och de små framsteg jag gör gläder mej väldigt mycket.. Han visar mer och mer att han litar på mej och tycker om när vi går ner till skogen och busar lite...

Jaha mina vänner.. Det var lite från min front... Till min glädje kan jag se solen titta fram.. Synd att det snart är lunch, men den kanske stannar ett tag till??

Ha d gott å va rädda om er..

Vi hörs en annan dag

Kramelikram

// G <3

29 Januari 2014 | Länk | Januari 2014 | 0 kommentar

Tisdag 2014-01-14 ... Det var bättre förr .. :)

Men visst är det väl så?? Det vi minns med ett leende blir bara bättre och bättre ju längre tiden går.. Man drabbas av nostalgitrippar med upplevelser och erfarenheter som är näst in till perfekta..

För vem minns inte barndomens somrar?? Lagom varma, soliga dagar som var fyllda av sorglösa lekar vid stranden, glass och jordgubbar. De enstaka regnskurarna kom i precis lagom mängd, företrädesvis på natten och den disiga morgondimman fyllde världen med dofter som fyllde hela själen...

Eller vintrarna?? visst var väl dom bättre?? Snö som låg alldeles kritvit på backen, klarblå himmel och gnistrande frost. Pulkbackarna löd av skratt och stoj och när snöflingorna sakta dalade ner på marken skottades det snö till lyktor och gubbar..

Skolan var rolig och proven lätta.. Läxorna klara på nolltid och eftermiddagarna var fyllda av fniss och lagom hemliga hemlisar som delades med bästisar från klassen...

Ja, så vill i alla fall jag minnas mina minnen... Mina minnen är ovärderliga som ingen kan ta ifrån mej .. Jag njuter av mina minnen och bryr mej inte om att jag troligtvis har en alldeles för positiv bild av flydda tider... Jag mår bra av mina minnen och anser mej ha rätten att minnas dom just så...

Men igår förvandlades mina minnen till en bister verklighet och jag vakande upp i realiteten i en hastighet så det small om det...

För länge sen, i en annan tid, ja, nästan i ett annat liv, tillbringade jag många timmar med min gitarr och lyckades lära mej en uppsjö av låtar. Alla noga nerpräntade i en välfylld sångpärm som asades med på fester och tillställningar. Jag och min gitarr var självskrivna var helst det skulle bli kalas och de som stod mej nära uppskattade min musik.

Jag sjöng på bröllop och barndop, på pub och en och annan talangjakt..

Jag blev t o m så uppbackad att jag fick komma och provspela för ett skivkontrakt inte bara en, utan två gånger... och den sångpedagogen som skulle coacha mej inför mötet med de stora grabbarna i Skåne upplyste mej om att jag hade en talang av sällan skådat slag.. Hon fällde t o m en tår när jag sjöng en av mina egna texter och sa att jag hade en oslipad diamant i strupen...

Nåväl.. livet ville annorlunda och gitarren har hängt osträngad på väggen i över 13 år nu.. Jag har inte hållit i den eller ens försökt att ta upp det som tidigare var en sån stor glädje i mitt liv. Utav många olika anledningar hade jag helt enkelt avslutat den delen av mitt liv.

Jo, visst saknade jag det och visst kunde jag längta efter att sjunga ett par strofer, men som sagt, var sak har sin tid och så fick det bli... :)

Men av en slump hamnade jag och Jörgen i en musik affär i Göteborg i lördags och genom ett infall så promenerade vi ut ur affären med nya strängar och en stämapparat... Det var dags ansåg han....

Väl hemma med allt uppackat satte jag mej således och plockade av de få strängar som fanns kvar på min Bjärton och med sinnena fyllda av nostalgi så sattes den efter den andra strängen dit... Stämapparaten sattes på halsen och första strängen stämdes.. sen den andre och den tredje.. den fjärde och den femte gick av bara farten och när sjätte strängen var stämd så kunde jag knappt bärga mej ... ÅÅÅH vad jag ville sjunga!!!!

Jag drog fingrarna försiktigt över strängarna och njöt av att känna dom.. Jag la an ett C och ett F sen plockade jag mej fram till ett G och harklade mej.. Nu så äntligen var det dags... Jag tog ett djupt andetag och formade munnen till den första stavelsen i "Me and Bobby McGee".... "Busted flat in Baton Rough....

Ja, sen var det roliga slut.. Inombords kunde jag höra de vackra tonerna och den känsla det gav mej för så många år sen.. Men det hade absolut inget alls med den bistra verklighet jag slungade in i i och med den första tonen... eller vad man nu ska kalla det...

För fy för den lede vad det lät illa!! Inte kunde det väl vara jag som sjöng så hiskeligt galet??

Spelade jag ens den låt jag sjöng?? Hur illa kan det egentligen vara?? Är det ens tillåtet att utstöta dessa gutturala strupljud och kalla det sång??

Mina fingrar är ömma efter strängarna och halsen svider och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fått sitta här inne alldeles mol allena och plinka och plonka på gitarren, allt medans text efter text avverkas i ett nästan desperat försök att i alla fall kunna hålla en någorlunda ton genom de enklaste låtar...

Det går inge vidare.. det låter ganska kasst och inget är som det en gång var.. borta är sången och tonsäkerheten, förmågan att trollbinda och sprida glädje. Borta är självkänslan och gehöret och fast jag inombords vet hur det ska låta och kännas så är jag oerhört långt bort från den verkligheten..

Jag kommer aldrig upp till den nivå jag var, och det är inte min avsikt heller.. men jag hade faktiskt spetsat på att kunna låta hyfsad så jag får se hur långt jag kommer, för det är en jäkla bit dit...

Suck

Det var bättre förr

// G

14 Januari 2014 | Länk | Januari 2014 | 0 kommentar

Tisdag 2014-01-07 ... Nytt år, nya möjligheter ... :)

Håhå ja ja.. Äntligen är de juliga helgerna över och vi har avverkat en vecka av det nya året... Bara 51 kvar då att göra nått vettigt av.. :)

Hoppas ni njutit av den långa ledigheten och att de löften ni ingav tolvslagets inte är ett minne blott...

Som jag skrev runt jul så har det jobbats på bra här på Ekedal och inte har det blivit många minuters ledighet för oss. Men nu när helgerna är över ska vi se om vi inte kan ta ett par dagar i Göteborg.. Jag har bokat rum på hotell Heden Liseberg från torsdag till söndag och under de dagarna ska jag bara flanera lite slött på Nordstan, äta god (färdiglagad) mat och sova, sova, sova...

Det känns väldigt fräscht med det nya året och jag ser fram emot att fylla dessa dagar, veckor och månader med det som får mej att må bra och utvecklas till en bättre människa.. Antar att jag har en del att jobba på där.. :)

2014 är året då både jag och Jörgen fyller halvsekel. Jupp 50 bast blir vi båda två och om sanningen ska fram så känns det både spännande och lite vemodigt... När man passerar de 50 sägs det ju att man äntligen är vuxen och att det riktiga livet börjar... Jag kan inte annat än stilla undra vad det är jag genom gått till dags dato då???

Att fylla 50 innebär ju oxå att den mesta framtiden ligger bakom en och att det är dags att verkligen ta tillvara på den tid som finns till buds... Tur att jag har ganska bra erfarenhet där.. :)

2013 innebar massa förändringar.. en del till det bättre, och en del mindre lyckade...

Maggie, vårt inlånade varmblod åkte till sin människa i januari till Whilmas stora sorg.. Det skar i hjärtat när jag hörde henne ropa efter sin trogna vän och det tog flera veckor innan hon var sej själv igen..

Vi fick hem en quarter vid namn Smokey i mitten av februari och tyvärr fick vi låta honom somna in efter en mycket otäck olycka i hagen...

I maj åkte Skalman hem till sin människa och i höstas gjorde vi ett ultraljud på Whilma och kunde konstatera att han gjort ett bra jobb under de månader han varit här.. Tidig vår väntar vi hennes första föl... och eftersom Skalman är homozygot så blir den lille bebisen tvåfärgad. :) Vår veterinär säger att det blir en hingst, en liten "His Mighty Rocks"

Samtidigt som Skalman åkte hem till sej så var det dags för Electro att komma tillbaka till Ekedal. Omständigheterna var kanske inte så roliga, men Electro ligger mej oerhört varm om hjärtat, så det var inget snack om saken.. grabben skulle hem och sen fick vi utgå från det.. :)

I november hittade jag så äntligen en familj som passade Electro som handen i handsken och mellan honom och hans nya familj finns det bara superlativ... Ibland ska man ha tur.. :)

Men jag stod ju fortfarande utan den rehabhäst jag sökt med ljus och lykta sen Smokey dog och jag hade lite gett upp hoppet om att kunna få dej sjukgymnastik jag behöver innan jag ska operera ryggen igen...

Döm om min förvåning när ödet ledde mej till ett varmblod och efter lite turer så var det dags att välkomna Cebb Xing hit till Ekedal den 29 december...

Så här är jag nu... Tre hästar i stallet.. alla fuxar, två med bläs och en med stjärn.. Två paranta damer och en nätt valack .. Cebb har långsamt tagit sej in i flocken och t o m Whilma börjar tycka att han inte är så tokig...

Dixie kom in i vårt liv i mitten på november och denne lille spollie har verkligen satt sina tassar i vårt hjärta.. Han kom från ett hägn i Irland som hittehund och hart tillfört energi, energi, energi... Han är som en duracell-kanin och det är inte många sekunder han är still medans vi är ute och jobbar i stallet...

Men den största höjdpunkten under förra året var ju självklart att vårt andra barnbarn Alex föddes... Den 8 mars såg han dagens ljus och är en underbar liten gosse som tas väl omhand av sin syster Tindra..

Annars har väl 2013 mest handlat om min operation av ryggen och tyvärr måste jag väl säga att så kommer det bli även detta året... Jag måste göra en operation till och det känns inge vidare om jag ska vara ärlig.. Rehabiliteringen är inget hit utan både smärtsam och långdragen... Nån gång fram på försommaren är det beräknat, så jag vet hur nästa sommar kommer bli.. :)

Men som sagt.. Jag tycker det ska bli spännande att ta sej igenom detta året och jag är full av förtröstan och hopp om att det kommer bli ett år att minnas ...

Nu önskar jag er alla en skön kväll. Va rädda om er så hörs vi snart igen..

Kramelikram

// G

7 Januari 2014 | Länk | Januari 2014 | 1 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida