Jag är född i Broakulla, Algutsboda socken, Kronobergs län i november 1964. Det var en fredag och jag anlände ca en mil innan taxin nådde Växjö BB: Med min pappa som barnmorska, assisterad av taxi chauffören tog jag mina första andetag i baksätet, inlindad i min pappas skjorta. Och är man född på en fredag och datumet är den 13:e, och mamman råkar vara placerad i en taxi så kan man hoppa upp och sätta sej på att livet kommer innehålla en hel del överaskningar...
Och jag minns ganska väl den där skörtorsdagen för så länge sen när jag var bara fyra år. Mamma hade bestämt sej för att jag och min ett år äldre syster skulle hålla oss på vårt rum så vi inte halkade när hon torkade golven inför påskhelgen.
Vi hade ett litet bord och två små stolar så vi kunde sitta länge, länge å rita. Utrustade med kritor och vita ark och med förmaning att inte gå ut i hallen satte vi igång med våra konstnärliga alster.
Men det var så tråkigt och det dröjde inte en allt för länge innan jag hade tröttnat och började gå runt i rummet. Solen sken utanför fönstret och genom det lilla öppna vädringsfönstret kunde jag höra hur fåglarna kvittrade...
Jag minns att min syster försökte få mej å gå och sätta mej igen och göra som mamma sagt, men jag valde att ignorera henne och istället sätta mej på fönsterbrädan.
Vi bodde i en hyresfastighet på andra våningen och det var inte klokt vad långt jag såg... Och om jag sträckte på mej så kunde jag se ännu längre.. Och vips var jag uppe på fönsterbrädan och tittade långt, långt bort... Fönstret var självklart stängt, men det lilla vädringsfönstret stod på glänt och då jag på den tiden var smal som en speta så var det inga problem att pressa sej igenom för att kunna se ännu längre bort.
Ja, jag antar att ni hänger med i vad som sen skedde.. Precis!! Min syster var så arg på mej för att jag inte gjorde som mamma sagt, och tjatade på mej att komma och sätta mej igen, men rätt vad det var så föll jag... Jag föll de två våningarna rakt ner i gräsmattan. Efteråt har man sagt mej att mitt huvud gjort en grop i den blöta gräsmattan och att jag landat ca tio cm från trädgårdsplattorna. Jo ni, det kunde slutat väldigt illa det där.
Damen som bodde under oss såg något fladdra förbi och hon övertalade sej själv att det var ett täcke, för inte kunde det vara det hon trodde??? hon vågade inte gå fram till fönstret..
Nåväl, jag kom upp och började gå runt huset... men väl framme vid porten så fick jag vänta tills någon kom och öppnade, det klarade jag inte själv. Och nånstans visste jag att det jag gjort inte va bra, för jag kunde inte röra min arm. Men samtidigt vill jag ju inte visa att jag hade ont. Som tur var behövde jag inte vänta så länge innan en annan granne kom och jag kunde slinka in genom portten och ta trapporna upp till lägenheten. Mamma hade ytterdörren låst och ni kan ju bara ana vad som for igenom hennes huvud när jag stod utanför dörren... Senare har de sagt att jag sa " jag glömde kvasten" men det kommer jag inte ihåg för jag minns bara att jag var på sjukhus ...
För som liten flicka var jag övertygad om att jag var född på Blåkulla. Jag hade hört det så länge jag kunde minnas, men det var ju inte Blåkulla de talat om, utan Broakulla.. Tänk så fel det kan bli..
Så kontentan av denna lilla anekdot är : Människan kan inte flyga... varken med eller utan kvast.. det är bara häxor som kan det och i och med det torde det väl bevisat att jag inte är en sån... oavsett var en del säger... :)
En vecka på sjukhus med en stukad arm och en rygg förstörd för alltid är de minnen jag burit med mej sen dess... Och en sjudundrande höjdskräck !
Va rädda om er så hörs vi en annan dag
// G