|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Jävla sladd!!
Hej hej! Äntligen ett nytt inlägg. Jag skulle precis ta och hämta min sladd till min kamera när jag upptäckte att jag inte hittar den! Jag är så förbannad nu. Jag har tagit en bild på min tredje boks rubrik som jag har ritat själv och tänkte använda den som bakrund. Men neeeej... Det vill inte min värld att jag ska göra. Den kommer upp snart jag lovar.
Jag pratar väldigt mycket har jag tänkt på. Tredje kapitlet av "Att Födas In I DET" kommer snart. Den heter "Du är fin"
Löjligt va?
Hoppas att ni gillar den ändå. Jobbade hårt med den.
Fråga: Vad önskar ni er i julklapp?
Bye bye Pussar och kramar X)
Rebecca MissBloodyMary
|
|
16 December 2011
| Länk
| Prat XD
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Att födas in i DET (bok ett) Kapitel 2 "Man behöver inte vara en ängel för att få det man vill ha"
KAPITEL 2
Man behöver inte vara en ängel för att kunna få det man vill ha
Kristian stod och högg ved när han såg miss Infernum komma ut med metall burkar i händerna. Bredvid henne kom Juliana. Hembiträdet i huset. Han la undan yxan och följde efter dem till den lilla stugan nere vid sjön. Dem stannade vid stugan och Juliana öppnade medan miss Infernum väntade utanför. Han ställde sig vid ett träd lite längre bort och tittade på dem.
Miss Infernum borde inte vara den personen som hjälper andra människor som Juliana. Det var kanske det som gjorde henne så intressant.
”Vad gör du?”
Kristian kollade bakom sig och såg Edmund, en av betjänterna. ”Ingenting. Kollar lite.”
”Du står och glor på miss Infernum.”
Han såg oförstående ut. ”Varför skulle jag glo på henne?”
”Vem gör inte det? Alla män här pratar om henne. Hon ser ju inte ut som någon häxa precis”, Edmund kollade på henne och flinade.
”Nej. Hon är faktiskt väldigt vacker.”
”Du har verkligen tur som får assistera henne. Jag menar du kan ju kolla in i hennes rum när du vill. Och...”, Edmund skrattade och Kristian slog till honom på överarmen. ”Nej, men fäst dig inte vid henne. Det är ju hon som ska bli mrs Gottfrid.”
”Va?” Kristian tittade efter honom när han gick därifrån. ”Mrs Gottfrid?”
”Tack för Er hjälp”, flickan neg inför Sally när hon tagit och ställt in allt i den lilla stugan.
”Du behöver inte niga inför mig. Jag är också människa. Eller hur?”
”Visst. Okej”, hon log.
Sally tittade i flickans ögon. Stora gröna ögon. Hon var faktiskt väldigt söt. För söt för att jobba som hembiträde. Dem började gå upp mot gården igen. En man kom springandes ner för kullen som dem gick upp för.
”Juliana! Jag har letat överallt efter dig. En tjänare kommer att hängas.”
”Va? Varför? Vem?”
”Det var Isak. Ingen vet vad han har gjort. Gottfrid dömde honom bara.”
Dom sprang upp mot ett av träden uppe på en liten kulle och nedanför stod resten av tjänarna och folket som hjälpte till på gården. Dem satte precis snaran runt halsen på honom.
Sally sprang fram till sin far. ”Vad har han gjort?”
”Han tog mat från köket till hans nyfödda barn.”
”Det finns väl inget dåligt med det?”
”Enligt Gottfrid: jo.”
”Vart hamnar han då?”, sa hon på latin och tittade runt.
”Himlen. Han var för god för att få gå igenom detta.”
Sally suckade av lättnad. Hon gick längre bort. Och närmare den dömde. Hon tittade på honom.
Hans ögon var fyllda av sorg. Han ville bara göra gott.
Hon ville inte att han skulle dö på detta sätt.
”Första gången du ser detta?”
Sally vände sig om och såg att Kristian stod bredvid henne. ”Nej. Ganska van.”
”Bra.”
Det blev tyst mellan dem.
”Hörde att du skulle gifta dig med Gottfrid.”
Sally tittade förvånat på honom. ”Vem sa det?”
”Spelar det någon roll?”
”Lite kanske”, Sally tittade ner i marken.
”Ska du verkligen det?”
Hon svarade inte utan tittade på betjänten. Det såg ut som han skulle få panik.
Ha en familj. Sen dö för att man räddar dem från döden. Den här gården var i kaos.
Det började bli mörkare på himlen. Små droppar trillade ner en efter en. Muller hördes från himlen och ett stort hav av regn föll ner och alla tog skydd för att inte bli blöta.
”Vi kan göra det i regnet!” ropade en av Gottfrids vakter och pekade på snaran.
Blixtar kom från skyn. Och förstörde trädet som snaran hängde i.
Sally log. Vissa säger att det finns en Gud. Och att detta måste vara hans försänts. Hon visste sanningen. Hon var den enda som kunde göra så. Det var ju inte hennes pappa som gjorde det. Det var hon.
Tjänaren hade klarat sig ur smärtan. Och kom fram till Sally. ”Tack.”
Sally tittade på honom en stund.
”Vad har hon gjort?” frågade Kristian undrande.
”Inget. Jag kommer snart, jag ska bara prata med honom en liten stund”, hon pekade på tjänaren och dem gick ifrån Kristian. ”Hur visste du att det var jag?”
”Ni tittade lugnt på mig. Jag hörde Er röst i huvudet att jag skulle ta det lugnt ”
”Jaså.” Hon visste att det kunde hända att den som hon försökte rädda hörde lugnande röster i deras huvud.
”Därför ville jag tacka Er.”
”Det är ingen fara. Du tog mat för en bra sak eller hur?”
Han stirrade förvånat på henne. ”Hur visste Ni det?”
”Jag är inte dum. Säg, tror du på Gud?”
Han tittade undrande på henne. ”Ja. Är Ni en ängel?”
Sally skrattade. ”Jag brukar inte direkt rädda någon annan. Det är inte direkt mitt kall. Det är mer dödandet.”
Hans ögon var förskräckta och han började backa. ”Så Ni är Djävulen?”
”Jag är hans dotter. Du vet, att om det skulle vara så att du inte gjorde det för en bra sak. Skulle jag låta Gottfrid hänga dig. Jag har sett det förut. Hur kroppen kan hänga i ett träd. Dinglande. Men jag antar att jag gör ett undantag för dig”, hon petade på honom. Och tog upp den gamla metallen från urringningen som hon hade stoppat den i. Hon klämde försiktigt på den. Det kändes som hon hade flytande metall i handen. Hon visade upp den färdiga formen för honom. ”Vet du vad detta är?”
”Det är en nyckel.”
”Och vad brukar man ha dem till?”
”Man öppnar saker.”
Sally nickade. ”Jag tänker ge den här till dig. Och jag vet att du vill ha den.”
”Varför skulle jag vilja ha en nyckel?”
”Den går till en stuga lite längre bort. Därinne finns allt ni behöver. Mat, filtar, kläder, sjukvård material. Med mera. Du kommer att ha hand om nyckeln. Men den går till hela gården. Alla som behöver nått, ska du erbjuda det till dem. Men med att du får denna, plus att jag räddade dig. Måste du hjälpa mig med sak.”
Han såg förvånad ut. Och såg ut att vilja ta erbjudandet. ”Vad ska jag göra?”
”Du ska hålla mig underrättad om vad som händer på gården. Jag vill veta allt. Och att du håller min hemlighet. Om du berättar för en enda, lovar jag att personligt hugga huvudet av dig. Okej?”
”Ja, jag lovar.”
Sally gav honom nyckeln. ”Trevligt att göra affärer med dig”, hon gick därifrån. Hon borde inte varit så hård. Men man kan väll få vara sig själv då och då. Regnet droppade från hennes hår.
Hennes far kom fram till henne. ”Gjorde du detta?”
Hon nickade.
Han log. ”Och vad sa du till honom?”
”Jag gav honom en nyckel till en stuga lite längre ner. Och sa att allting han och hela gården behövde fanns därinne. Men att han måste hålla mig underrättad om saker som händer här.”
”Bra. Du är inte så elak som man kan tro.”
”Och jag hotade med om att han sa att han fick den från mig eller vem jag var skulle jag hugga huvudet av honom.”
”Ännu bättre. Vi vill inte att du ska bli för god.”
Hon log. Hennes far hade alltid uppmuntrat henne.
Kristian kom fram till henne. ”Du kom aldrig tillbaka.”
”Förlåt”, hon kollade menande på sin far.
”Visst. Jag går.”
Hon tittade så han hade gått innan hon tittade på Kristian.
”Vad pratade du med Isak om?”
”Inget. Varför undrar du?”
”Han sa ju att du hade hjälpt honom.”
Hon tittade med stora ögon på honom. ”Det var ett simpelt missförstånd. Inget annat.”
”Visst, miss Infernum.”
”Sluta kalla mig det! Säg mitt förnamn.”
”Och vad är det då?”, han flinade.
”Sally. Inget annat.”
”Det är fint.”
”Nej, det är det inte.”
”Jo”, han lutade sig närmare hennes ansikte.
Hennes ansikte blev rött. Ingen hade sagt det till henne förut.
”Jag lyckas verkligen”, skrattade han.
Hans skratt kändes som lågor i hennes hjärta. Så varmt. Så fint.
Hon visste inte hur Kristian kunde få henne att må så bra. Men han gjorde det. Allting med honom var faktiskt väldigt fint.
|
|
5 December 2011
| Länk
| Angels and Devils
| 0 kommentar
|
|
|
|
Att födas in i DET (bok ett) Kapitel 1 "Kunna vara lycklig?"
Författarens ord: INGEN COPYRIGHT!!!! Vet att jag har skrivit det så många gånger men jag menar det. Det här är den första boken i min serie Angels and Devils.
Kommentera om du gillar den eller inte. Det är rörigt i början men blir snart bättre XD
KAPITEL 1
Kunna vara lycklig?
Vagnen rullade sakta framåt. Hästarna var sega och trötta. Dem hade rest i tre dagar utan stopp. Sally var också trött. Hon hade inte sovit under hela resan. Och hon skulle inte kunna sova i kortegen, den var nämligen för trång. Hon hade en fin vit lång klänning med djup urringning, svart korsett, ärmarna var nedanför axlarna och dem slutade vid armbågarna med svart spets i slutet och klackskor. Hennes hår var lockat men uppsatt. Och lite vanliga smycken. Men annars var hon naturlig. Men hon kunde inte sova sådär.
Hon tittade på sin far som satt framför henne. Han hade på sig det senaste modet från Frankrike. Han satt och tittade ut genom fönstret. Tydligen hade han känt hennes blick, för han tittade på henne med en frågande blick.
Hon tittade genast bort och fläktade sig med en svart spets-solfjäder. ”Kvavt härinne”, sa hon på latin.
Han log. ”Är du nervös för mötet?”
Hon tittade på honom. ”Nej. Men jag förstår fortfarande inte varför jag måste giftas bort. Det ingick väll inte i det?”
”Nej. Men du måste ju hitta någon.”
”Det innebär att jag ska hitta min egen kärlek. Inte giftas bort.”
”Jag vet. Det var faktiskt jag och Gud som bestämde det”, hans leende blev bredare. ”Och det är klart att det är du som ska få bestämma. Det blev bara såhär. Men du får gilla vem du vill.”
”Älska. Jag måste få älska vem jag vill. Man lär sig inte älska genom arrangerat giftermål.”
”Jag vet. Men kan du försöka att gilla honom. Han står väldigt högt här. Så presentera dig bra.”
Hon tittade bort. ”Vad händer om han inte gillar mig?”
”Det kommer han göra. Du är bland dem vackraste kvinnorna i världen. Det kommer att gå bra.”
”Man måste vara vacker för att komma någonstans i världen.”
”Livet.”
Hon tittade på honom med en frågande blick.
”Man måste vara vacker och begåvad för att komma någonstans i livet. Det är du. Det är så världen är nu.”
”Far, vi borde inte kalla det för att ha ett liv. Ett liv är att man föds, lever och dör. Det jag har är inget liv.”
”Jo, det är det. Ditt liv är bara annorlunda.”
”Annorlunda? Jag kommer aldrig att dö. Jag kommer alltid att leva med att bli kär och sedan dör personen. Och jag går över till någon annan. Jag kommer aldrig få barn. Det är inte något man kan kalla liv. I alla fall inte om man hatar det”, hon tittade ut genom fönstret.
Det blev tyst. Vagnen fortsatte framåt, men verkade inte komma någon vart.
”Hur är han?”, frågade hon utan att titta på honom.
”Överklass typ.”
”Min typ alltså”, hon kände att han log.
Efter några minuter av tystnad stannade vagnen. Sally tittade ut bakom gardinerna. Miljön var vacker, med växter och blommor överallt. Ett stort vitt hus stod lite längre bort med en lång stig framför sig. Fontäner stod på rad och sprutade ut glittrande vatten. På stigen kom ett par män gående. Dem var säkert tjänare med tanke på deras klädsel.
En man gick framför dom. Han var runt 40-45år gammal och 1,80cm, smal med lite muskler, hans hår var mörkt, kort och bakåt kammat, solbränd hy och stora bruna ögon. Hans gångstil och hans sätt att röra sig på var elegant. Vilken kvinna som helst skulle kunna falla för honom. Han kom fram till vagnen och öppnade dörren. Han räckte ut handen till henne och hjälpte henne ut.
”Goddag”, sa han på felfri franska.
”Goddag”, sa hon tillbaks.
Han bugade och kysste hennes hand. ”Gottfrid.”
”Är inte Gottfrid ett tyskt namn?”
Han rätade på sig och log. ”Jo, min far är tysk och min mor spansk.”
”Men du bor i Frankrike?”
Hans leende blev bredare. ”Ni är allt nyfiken av Er. Jag gillar det, miss Infernum. "
Sally gillade inte att han använde hennes efternamn. Eller Ni och Er. Men hon glad att det inte såg ut som han visste vad det betydde.
”Ni kommer att bo på övervåningen. Har Ni någon som assisterar Er?”
Hon skakade på huvudet.
”Ni kan få låna en”, sa han som om dem var saker. ”Kristian!” han ropade till sig en tjänare.
”Du säger hans förnamn?”
”Han är inte värd mer.”
Men tillräckligt värd för att assistera henne?
En annan man kom fram. Han hade blont, svagt lockigt hår ner till axlarna, ljus hy, ljus blå ögon, lite svagt skäggig, vältränad kropp och han hade vanliga arbetskläder på sig.
Hans utseende var vackert men slarvigt. Sally hade inte tidigare sett någon som han. Och hon kunde heller inte förstå att det var han som skulle hjälpa henne med det mesta.
”Ta, miss Infernum till hennes rum. Du ska hjälpa henne den senaste månaden.”
Hon spärrade upp ögonen. ”En månad?” viskade hon till sin far på latin.
”Det kommer att gå bra”, viskade han tillbaks.
”Går det bra att han hjälper Er?” frågade Gottfrid.
”Det går bra”, sa Sally och log.
Gottfrid log tillbaks och kysste hennes hand igen. ”Ni är verkligen bland dem vackraste kvinnor jag har träffat.”
Sally log ett fejkat leende.
”Nu Kristian. Ta henne till hennes rum.”
Kristian såg inte road ut. Han såg inte heller ut att vilja hjälpa henne. Det såg inte ens ut som om han gillade henne. ”Visst. Följ mig, miss Infernum”, han bugade för henne och några tjänare tog väskorna. Han började gå mot huset och Sally följde efter.
”Jävla överklass tönt. Gottfrid, av alla människor”, sa hon tyst på latin för att ingen skulle förstå henne.
”Håller med”, sa Kristian på franska och hon tittade på honom.
”Kan du latin?”
”Lite”, han kollade på henne.
”Förlåt”, hon skämdes.
Han gick lite saktare tills han kom i hennes takt. Det var då hon såg hans leende. ”Du behöver inte be om ursäkt för något som är sant.”
Hans leende var det finaste hon hade sett. ”Inte? Men vänta, du kallar inte mig för Ni eller Er?”
”Det gör inte du heller.”
Hon gav honom en förvånad blick. ”Jag gillar det inte.”
”Inte jag heller.”
Fanns det verkligen någon som höll med henne om det?
”Du verkar inte gilla när någon säger ditt efternamn. Varför?”
”Jag känner mig inte normal när någon miss Infernum.”
”Betyder inte Infernum, Helvetet?”
Hon nickade.
”Det är väldigt annorlunda.”
Hon tittade på honom. Han hade faktiskt väldigt fina ögon.
”Så är ditt fullständiga namn lika vackert som ditt ansikte?”
Hon ryckte till av kommentaren. Men hon kände blodet flöda till hennes kinder. Det var konstigt, för hon hade aldrig reagerat så förut. Men när Kristian sa det... Betydde det något för henne. Hon gömde sig bakom hennes solfjäder.
Han tittade på henne. ”Blev du generad?” han skrattade mjukt.
Hon tittade i hans ögon. Dem lyste när han log och skrattade. Aldrig hade hon sett så klar blåa ögon. Hon blev rödare.
”När jag säger det, blir du generad. Men inte när han säger det?”
”Det är inte sant”, hon vågade inte titta honom i ögonen.
Dem kom in i huset. Som var stort och utsmyckat. Dem gick upp för trappan. När dem kom fram öppnade han en dörr.
”Det här är ditt rum.”
Rummet var mycket stort och ljust med sten golv. Med en stor trä säng med sänghimmel, garderob och sminkbord. Allt mycket utsmyckat.
”Du kanske vill byta kläder? Så jag måste gå. Men ropa på mig om du behöver nått.”
Hon nickade.
Han log och gick ut.
När han var borta plockade hon fram lite saker. Och hon bytte kläder snabbt. Den här gången till en svart lång klänning, med korta ärmar, djup urringning och lite tajt upptill. Hon gick fram till spegeln i rummet. Armarna var fulla av sår, blåmärken och ärr.
”Jag kan inte visa mig såhär”, hon kysste sina handleder och såg allt sakta försvinna. ”Det kan nog hålla ett par timmar”, hon gick ut genom dörren. Ingen var där. Hon pustade ut.
Det hördes ljud nerifrån. Senare hördes ett stort kras. Det låt som saker av metall ramlade ner på ett sten golv. Hon rusade nerför trappan. En flicka i hennes ålder satt på huk och tog upp burkar och hinkar från golvet. Det såg ut som om hon jobbade som hembiträde.
”Behöver du hjälp?” Sally gick fram till flickan som stirrade undrande på henne.
”Nej, men det behöver Ni inte göra. Det är mitt arbete. Ni ska inte behöva göra detta.”
Sally plockade upp några burkar från golvet. ”Det verkar inte finnas några problem. Jag har ju armar, det är väll lika bra att jag använder dem”, hon plockade upp en gammal metall bit som hade varit i en av burkarna. Och stoppade den i urringningen.
Flickan stirrade på henne men log tillslut och ställde sig upp. ”Ni måste vara miss Infernum.”
Hon nickade.
”Så det är Ni som ska gifta er med Herr Gottfrid. Inte konstigt. Vacker som Ni är.”
”Tack”, Sally log och dom började gå ut mot gården.
|
|
5 December 2011
| Länk
| Angels and Devils
| 0 kommentar
|
|
|
