Det hela började på ponnyridnidning så klart, jag var väl 5 år eller så, en runda på ponnyn Pigge sedan var det tjat dag ut och dag in på att få börja rida. På den tiden fick man inte börja på ridskola förräns man var 7 år så det blev ganska mycket tjat.
Ridskola var okej, men så fort jag blev lite duktigare vill jag ju rida ut men det fick man inte göra förräns man var äldre. Räddningen blev hästarana i Dalarna vid föräldrarnas lantställe. Där fick jag rida hur mycket jag ville. De var rejäla fjordhästar så benen nådde knappt nedaför sadeln, men jag var modig.
Varje sommar och varje lov red jag på Daloms Kennel. Favoriten var en skimmel som hette Fantasi, men när hon såldes blev det fjordingen Ronja. Jag red på Daloms nästan 10 år.
Hemmavid började jag rida på Märsta ridklubb. Jag mer eller mindre bodde i stallet alla dar i veckan i flera år. Min ridlärare hette chacke och min favorithäst var Pommac, en svart envis ponny som mer än gärna kastade av var och varannan ryttare.
Jag var med i en hopptävling på Pettis och fick rosett, men sedan var det bra, tävlingar intresserade mig inte alls som barn. Ridläger var det roligaste jag viste, bilden nedan är från ett av dem. jag är längst ut till vänster
I högstadiet blev jag medryttare på en Morganhäst som hette carry On, han var toppen och väldigt duktig på hoppning.
I gymnasiet tog jag en paus från hästarna men direkt efter började jag jobba i ett stall och fick en foderhäst Greve Fougett som jag sedan fick av mina föräldrar. Han var ett gamalt tokpiggt varmblod som var knepig på allt, så jag lärde mig mycket av honom.
När hans tid var förbi köpte jag istället en fjording, Luna, ett sto med attityd. Hon var toppen vissa dar och jobbig andra. Med Luna kom lusten att tävla då hon var en kanon på att hoppa. Jag hade henne ett par år, men hon växte inte till sig som jag hoppats så jag kände mig för stor. Hon sålde jag till Sandra i Finnland som avels sto. Hon mår toppen och har fått 2 föl, Gry och Klara
Efter Luna blev det en Connemara, en dröm sedan barnsben.... det blev underbara Jayzon McBell som jag skulle haft kvar än i dag om han inte blivit allvarligt skadad.
Jayzon var allt mina andra hästar inte var. Klok, lugn, lätthanterad och sammarbetvillig. Vi tränade och tävlade massor och knep placeringar både bland ponnyer och sedan stora hästar. Bästa minnena är först när vi blev klubbmästare och sedan när vi var med i connemara SM i Örebro. Underbarare häst har jag aldrig träffat. han betar i dag på gröna ängar pga en kronisk bakbens hälta.
I dag har jag en småtokig hollänsk Gelderländare som du kan läsa mer om under Heineken.