Att lasta Pärla var ju en upplevelse, men sedan bar det iväg. Väl där lärde jag mig banan och försökte rida fram väldigt lugnt. Min dressyrlektion igår gjorde verkligen verkan, då hon gick i form det mesta av tiden. Sedan när det tillslut blev min tur, 80 cm, så var jag nervös, men det gick jättebra. Kom väldigt snät mot 6;an med vi klarade oss runt. Agnes hoppade 50 cm, och första gången hoppade hon fel hinder, andra gången hoppade hon felfritt. Marielle ställde upp i 80 cm. Tyvärr rev hon et hinder, och hon bestämde sig för att ställa upp igen. Denna gången rev de också, trots att det verkligen såg ut som om det skulle gå vägen. Jag bestämde mig för att ställa upp i 09 cm med, och jag hade försökt avända en högre växel denna gång. Jagh kom lika snävt till 6;an denan gång med, men det gick ändå. Sista hindret blev det väldigt segt, men vi kom över. Så två felfria rundor för mig! (: Skitkul, verkligen! (;
Att lasta hem var inte heller särskilt kul. Vi provade massa knep, men inget verkade fungera. Hon stegrade och slet sig om och om igen. Men till slut fick vi igen lemmen. och sket i bakbommen (när vi skulle lasta ur Pärla hade hon ju krypt uder bakbommen, så det var väl lika bra att ta bort den, så hon inte skulle skada sig på dem. Hemma släppte vi henne helt lös, och sedan släppte vi ner lemmen. Vilken kul resa (till och från). ^^

ANNIKA är sur. Jävligt sur, ofta. Tråkigt. "Varför är du suur?" "För att ni är så jobbiga, och det har ni varit i någon vecka nu, jag fattar inte vad ni håller på med?" "ehmm, det är du som är sur, vi har alltid varit såhär..." Lets go and jump on somebody ffs!

- Inte viste jag att "tjejsnack" på "elevens val" var att man skulle jämföra killar och tjejer och hela tiden komma fram till att killar är bättre? Inte visste jag att det bara var tjejer som tyckte och tänkte si och så, och bara "får göra" si eller så och brukar bara göra si eller så. Vilken förbannat sexistisk värld vi lever i! -

Gush, jag som trodde att man fick rida och göra roliga grejer, som den andra gruppen fick göra. Men fan heller. Vi ska ju gå på sminkkurs (jippi!), och bjuda ner kuratorn så hon får berätta om tjejers självkänsla (cant wait!). Cp.

Härligt att känna at tdet går som man tänkt sig och vill! :) Det var en Clear Round i bråtåkra idag. Eftersom det var min första tävling med Monice, hopapde jag "bara" 60 cm. Och de där stora konerna som Monice brukar tycka är så läskiga, de brydde hon sig knappt om. När jag red fram kände jag hur pigg hon var, och hon är så himla stark! Men jag behövde inte oroa mig, det gick som en dans allting. Jennie fimlade, så jag har inga kort på när jag hoppar :P Men jagh har några där jag sitter på och har fått rosetten.

VILKEN FANTASTISK DAG! :D 

"Tyvärr" borde jag ju inte säga, men jag tycker att det var lite synd att Marielle och Morton som hoppade så bra, rev i båda runderna. Men hon var nöjd ändå, och det tycker jag hon ska vara. :)

Imån ska jag tävla, och jag kommer dö xP Har ingen aning om hur Monice är att lasta, kommer antagligen få ställa upp först med :/ haha xP Förra gången skulle jag också vara först, och då kom jag förent :$ Men det gick ju bra den gången, hade ju mirja. <3 Men nu får vi se hur det går med Monice. Idag var hon lite småseg, i början sedan blev hon aspigg. Och monice är så förbanant stark xS tänk om jag inte kan hålla henne imån? :O äsch, jag oroar mig inte för att jag kommer skämma ut mig eller att det ska gå dåligt. Jag vill bara att det ska gå bra eftersom tävlingen är så fucking dyr xD muahah *äkta smålänning* Och så vill ju pappa egentligen inte skjutsa, så därför skulle det ju vara kul om det blev en liten rosett. :)

Hittade föressten lite bilder fårn vårjakten som SBHS tog igår;

Man ser Marielle och Morton, Mamma och Pärla tydligt. Jag är där bakom :P

Du förstår garanterat inte hur det känns. Att veta att man aldrig kommer få göra det man älskar igen. Aldrig. Man vet det. Men vågar inte tro på det, vågar knappt hoppas att det inte ska hända. Men vet ändå, att aldrig, aldrig igen.

En dag red jag Pärla "på riktigt" för sista gången. Allra sista gången. Hennes underbara skritt, livlig men så trygg och snäll och lättkontrollerad. Den glada men inte alltid så snabba traven. Och den mjuka, lugna fantastiska galoppen då man bara kan sitta, och känna att "det är här jag hör hemma". Aldrig igen! Jag vet att Pärla älskar att hopap vår terrängbana, så det var vad jag gjorde med min och Pärlas ridtur. Några skutt i ett härligt tempo och sedan var det över. Den där taktfasta men endå så mjuka traven igen. Sedan skritt. Efter 20 meter avskrittning på sista ridturen på Pärla börjar tårarna rinna. Orkar inte torka bort dem, orkar inte bry mig om nån ser mig. Tårarna rinner och alla minnen med Pärla flyger hejdlöst runt i mitt redan så oroliga huvud. Mer tårar, snyftanden och hulkanden. Mer minnen av Pärla. Aldrig mer Pärla. Aldrig igen. :(

Jag var så säker. Hundratusentals procent säker på att bli av med Pärla för evigt. Började vänja mig ordentligt vid tanken på att aldrig mer få se henne. Blev lika ledsen varje gång. Men en dag - måndag 9 April 2007 - fick jag veta. Vi kanske eventuellt ska köpa Pärla! :) Det är absolut inte bestämt något än, men mamma har pratat med Sarah. When you think your lifes over, its turning up again - quickly.