Du har så underbara ord
Du kan le så att jag smälter
Du kan ge så jag tar åt mig
Jag skulle gärna ha ditt mod
Jag skulle gärna ha din kärlek
men jag vänder här, förlåt mig
Vi kan le, men bara i sekunder
det är ett uttryck för känslor
och det är förbjudet
Hur kan nånting gå från att vara hur bra som helst och i nästan stund känns det som om man lika gärna kan gå och dö? Sen en dag senare så är man i form igen. Det är knepigt det här.
Jag tycker faktiskt att vissa saker är lite jobbigt, till exempel när man är ute nånstanns och man känner blicker från personer man inte alls känner, men man ve vilka dom är för att det är så bara. Det som är värre än att dom tror att dom känner en är ju att alla verkar veta vem jag är. Även nu känns det som så och det har liksom gått 2 år. Det är ganska länge. Men ni verkar seriöst inte ha något bättre att hålla koll på. Får se hur det blir efter imorgon och vad ni kommer prata om då. Jag vte också att det inte är någonting att bry sig om, men de blir lätt så ändå. Tragiskt.
Jag vågade aldrig hålla din hand
Vi är inte såna som i slutet får varann Och alla bara pratar "är det sant" och "jag har hört om dig"
Jag kommer aldrig tillbaka hit igen
Fick även lära mig att det är spänningen, nyfikenheten och jakten man vill åt. Sen när fisken är fångad släpper man ner den i sjön igen. Santsant. Lyckas alltid med det. Så fort man börjar tycka om nångon och den känner samma sak så börjar mina kännslor alltid svalna, alltid! Det är ju lite jobigt eftersom alla tar det olika hårt. För det är aldrig roligt att göra nån illa. Men samtidigt kan man inte ljuga och leva i ett förhållande och låssas vara kär i nån. Det funkar ju inte.
Ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är Du hyfsat likadan
Det är konstigt hur två personer som inte känner varann kan vara så lika ändå. För det är vi även om du inte vill tro på det just nu så är vi otroligt lika. Om man bara kollar på allmänna saker som musik, kläder och smak så är börjar det finnas mycket gemensamt redan där. Sen när man man kollar på lite personligare saker så är det nästan likadant där. I tankarna framför allt. Även om vi har kommit till ett slut nu så är jag glad. Glad att jag fick en chans att lära känna dig, glad att jag fick chansen att prata med dig och glad att jag fick se en annan sida av dig än den du vanligtvis brukar visa. Men inget kommer någonsin ersätta dina blickar, ditt leende och dina skratt. Jag kommer alltid bli varm och glad när jag ser dig, och du kommer alltid ha en speciell plats inne i mig. Alltid.
Du kan väl ringa mig ibland
Jag pratar gärna sönder
alla torra, gråa nätter
Om du saknar mig ibland
kan du stirra upp mot stjärnorna
så har vi nåt gemensamt
Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss
Som ett konstgjort litet bloss
Som en pacemaker som tickar, för oss
