Igår var jag och Markus på en föreläsning med Fredrik Steen om ledarskap. Steen började och berätta om hur han blev hundintresserad och hur det kom sig att han började spela in hundcoachen för tv4. Det var mycket intressant och mycket roligt.
Han pratade mycket om att vi människor måste göra oss förstådda för hunden, eftersom hunden inte förstår när vi pratar. Det bästa man kan göra, enligt Steen, är att använda fysisk kontakt och kroppsspråket så mycket som möjligt, men också rösten, men då handlar det inte om vad du säger utan hur du låter.
Han pratade också om det här med belöning och att många tror att när man belönar en hund så måste den ha något att tugga på, men så är det inte. Den bästa belöningen är fysisk kontakt, och det kan jag säga märks på Winston; när vi tränade lite agility så blev han gladare när jag rörde vid honom än att få gosedjuret jag hade med. Och som Steen sa "vilken hund viftar på svansen enbart för godis?"
Steen menar också att problemen med en hund inte är problem utan symptom på problemet och oftast är det ledarskap som är problemet.
Steen tycker att man inte ska belöna bort ett beteende och det håller jag med om. Han tog upp ett väldigt bra exempel om det här med att agera när en hund gör något. Om man är ute med sin hund och går och den gör utfall mot en person, ägaren gör ingenting eftersom ägaren vill göra rätt. Istället går han/hon hem och kollar i böcker och ringer till kompisar som kan hund. Han får tipset att ta med hunden till ett ställe där det finns många personer som liknar personen som hunden gjort utfall mot. Steen tycker att detta är ganska omständigt och drar paralellen mellan hunden och ett barn. Om du är ute och går med ditt barn och ni möter en pensionär och ungen skriker "jävla kärring" åt tanten, visst fan reagerar du, men om man nu skulle göra som med hunden, fundera lite och tänka "jag måste göra rätt". Man går hem och tittar i lite barnböcker och ringer till en kompis, denne ger tipset att man ska åka till ett äldreboende och belöna då barnet inte skriker jävla kärring åt en pensionär. Visst är det idiotiskt. Kan man agera när det gäller barn så kan man självklart det när det gäller hundar och det är det Steen menar. Sluta tänka och agera.
I slutet av föreläsningen skulle Steen ta upp några ledarskapsövningar, men han sa att så fort hunden förstått vad du vill så är det inte längre en ledarskapsövning utan en lydnadsövning, därför måste man hela tiden komma på nya övningar som övar på ledarskapet. Till exempel när man går ut med hunden kan man börja med att hunden ska gå ut sist, då visar du vem som är ledare, men när hunden förstått detta ska man låta hunden gå först ut, till slut kommer hunden att "fråga" vad den ska göra, gå sist eller först, och då har man ett ledarskap. När man är ledare för en hund ska hunden "fråga" vad den ska göra, och det tycker jag låter som en väldigt vettig idé.
Jag ska nu faktiskt börja göra en massa övningar med Winston som både handlar om ledarskap och annat, för jag tror liksom Steen att det är viktigt att hunden får stimulans.
Ska ta och avsluta det här inlägget med historian om när Steen skaffade sin första hund:
Steen var 15år och hade börjat jobba och tjatade på sin mamma om att få skaffa hund, men eftersom de redan hade tre så var det uteslutet. Men han ville ändå ha en egen hund, så han hittade en annons om en schäfer-valp och bad sin syster, som var 18 och hade körkort, om att köra honom till Ludvika för att köpa hunden. Systern frågade självklart om han hade pratat med deras mamma om detta, men det sa han att han inte hade och att hon skulle hålla tyst. De åkte iväg och köpte valpen och väl hemma blev det ett herrans liv. Hans mamma var förståss väldigt arg och när hans pappa hörde att det pågick något i köket kom han ut dit och tittade på hundarna och det syntes verkligen att han räknade dem, sedan sa han "men Kerstin (Kerstin är Steens mamma), det är väl tur att han inte är intresserad av kor" och hunden fick vara kvar.