Det känns som om min hjärna snart får härdsmälta och jag får totalt psykbryt. Jag har massor att göra till VFU:n, prov och lektioner, och sen har jag alla uppgifter som ska göras till universitetet samtidigt som man ska ha en fritid. Det funkar inte för mig. Alla ha en gräns innan de bryter ihop och jag kan säga att jag är jävligt nära min och den gränsen jag har är väääldigt hög, så det ska mycket till för att jag ska bryta ihop, men nu känns det inte som att det är långt borta. Man försöker och gör sitt bästa, men det känns alltid som det finns saker kvar att göra, problem att lösa, både egna och andras.
Jag tror att allt börjar komma ikapp mig nu, död, sjukdom, arbete...allt...
Det är inte alls länge sedan jag fick reda på att jag har en cysta i hjärnan, inte farlig, men det sätter saker på sin spets, efter det har min kropp bara förfallit känns det som. Jag har allergi, eksem, astma, karpaltunnelsyndrom på båda händerna, ryggen klappade ihop när jag skulle putta Markus bil och jag går nu på starka smärtstillande och muskelavslappnande för att jag bara ska klara vardagen. Sen har vi mina knän som inte spökar så mycket längre men dom är där och de påminner mig om att jag inte är bra i kroppen. Depressionen ska vi inte prata om. Ibland har man sina nedgångar och sina uppgångar och nu är jag i en nedgång och det är inte alls roligt. Jag känner att mitt "klagande" är befogat, jag har inte haft det lätt.
Fyra dagar innan min artonårsdag dog en av mina allra bästa kompisar, vilket jag inte har kommit över än 6 år efter hans död, jag påminns två gånger i veckan nu om honom eftersom jag har hans bror i religion. Jag har varit mobbad hela min skolgång, högskola och universitet är inget undantag, det finns idioter där med. Alla dessa sjukdomar gör också att man inte har ett lätt liv. Tänk om man bara kunde få välja bort lite av sitt liv, inte byta liv, det skulle jag inte göra för en sekund, det är det som gör mig till mig, men jag skulle inte vilja vara så nere, så gammal, för det är verkligen gammal jag blivit. Jag är inte 24, jag är minst 30-35, min ålder är 24 i april, men mina erfarenheter gör mig äldre, mognare, men det är ingen som förstår att det faktiskt kan vara svårt att vara mogen när man vill vara omogen och 24.
Det finns nog absolut ingen som vill byta med mig. Mitt liv har aldrig varit attraktivt. Jag har inga talanger, jag är bara lillgammal och det är ingen talang. Jag vill höra det positiva med mitt liv, vad finns det för positivt som hänt mig? Markus, ja, men som jag har bidragit till själv? Vad gör mig till mig? Vad gör att man vill vara min kompis, man, syster, familj? Det är frågor som hela tiden cirklar. Jag finner inte svaret själv.
Jag önskar att jag fick ett bättre lyckligare liv i mig själv, att jag kunde inse att jag har det bra, att det finns andra som har större problem, men jag ser dom inte.