|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Oktober (2019) |
|
|
|
(4) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(9) |
|
(8) |
|
(9) |
|
(6) |
|
(6) |
|
(10) |
|
(6) |
|
(14) |
|
(7) |
|
|
|
|
|
Inlägg: 119 |
Kommentarer: 67 |
|
|
|
|
|
|
|
|
I do it for the poet, I do it for the love
Sitter och skriver, i ett rop på hjälp jag är vilsen, behöver en kropp att luta mig emot en hand att känna trygghet i en själ och ett hjärta som förstår att ha någon där, som läker alla mina sår
Afzelius och en bok om depression blir min högra hand deras ord värmer mig och ger mig gåshud jag får tillbaka inspiration från de tider då dåliga dagar var mitt högsta bud att vilja må dåligt, istället för att skratta och vara glad därför saknar jag någon som får mig att le en spänning som säger att jag har mer att ge livet är en gåta i sig men vad gör det mig
man ska måla upp det liv man vill ha och leva efter det men det är bara tankar som jag tänker egentligen värker det och borrar ett tomt hål livet försöker verkligen plåga mig, och se hur mycket jag tål det drar i mig och gör mig vilsen och skör det känns endast som om mitt liv är fyllt av motgångar som rubbar mitt humör
jag är rädd, jag står alldeles för nära kanten ett enda snedsteg till och jag ramlar ner för branten gamla tankar kommer tillbaka och tårarna sticker till i mina ögon jag vill inte, jag vill inte, jag får inte är vad som susar i mina öron mitt liv är ingenting som resulteras i konstatering jag blir rädd och otroligt liten jag har ingen tid, den jagar mig med en vass kniv den står mig upp i halsen, och inväntar mitt sista kliv
|
29 Januari 2008
| Länk
| Nya tider
| 0 kommentar
|
|
|
|
Black Girl Pain
yoyoyoyoyoyo. Idag är en gladdag! Jag hade en lektion, och vi lyssnade på mormoner. Jag har fått en jättefin sjal utav olof mycket bra mycket bra.
Idag har det varit en musikdag. Har fått ner massaa bra saker :) det gillar jag. Slutade kl nio, liksom det kan inte bli bättre. jag måste försöka koncentrera mig på lite plugg senare. och jag känner verkligen att jag hoppar mellan meningarna. haha, jag som kände suget att skriva.. men nu tappade jag det helt attans Jag vill ha fredag och göteborg, det blir hur bra som helst!!! vi kör en sårglig text på d, ja d gör vi haaaaaaaaaaadet :) Jag tittar upp mot himmelen Tanken slog mig Och jag började längta efter dig Det fanns så mycket ord Men jag blev stum och fann inget mod Det var så tragiskt när min närmaste vän dog Han låg där på marken Medan de bara slog Jag skrek hjälplöst Men blev alldeles kall i mitt blod Kunde inget göra Hörde bara vinden viska död i mitt öra Nu tänker jag, drömmer om att en dag Vara vid din sida Duvet, man ska helst vara två för att lida För lider det vet jag att du gör där uppe i det blå Jag lider också Här nere på jorden där himmelen alltid är grå Saknar oss två
Saker var ju så bra Du gjorde mig glad Du berömde Under tiden då jag glömde av hur det känns Att ha en vän vid sin sida, utan att det bränns Nu sörjer jag och saknar hur du såg på mig Jag kommer nog aldrig känna mig hel utan dig
Och jag svär att du inte skall behöva vänta länge Tills jag finns bredvid dig Och ger dig värme
|
28 Januari 2008
| Länk
| Nya tider
| 0 kommentar
|
|
|
|
The story of a girl I used to once know.
Hon vaknade av suset i öronen och mörkret utanför fönstret. Det var kolsvart, men ändå bländades hon utav skenet. Det var ännu en morgon, ännu en dag. Hon satte sig upp i sängen för att känna humöret rinna genom kroppen. Hennes mornar såg alltid likadana ut. De var svarta, och tomma.
Med ben av cement och tankar tunga som betong försökte hon ta sig upp ur sängen. Det mörka ljuset plågade henne, det gjorde ont enda in i själen. Mörkret sög sakta musten ur henne men trots det, lyckades hon alltid ta sig upp och göra något bra utav dagen. Men idag var inte en sådan dag. Hon kände det på sig. Hennes bröst värkte, hela hon skrek av frustration.
Med ben av cement och ett huvud tungt som betong åt hon en relativt bra frukost. Trots att det vita brödet verkligen växte i munnen på henne, smakade frukosten ändå sådär bra som bara en frukost kan smaka. Hon ägnade sedan tio minuter framför spegeln för att dölja en liten del utav hennes neutrala utseende. För några månader sedan hade hon fått ångesttankar och tänkt alla negativa tankar som gick att tänka. Hur ful hon var eller hur mycket finare hon hade kunnat vara, om inte den där finnen hade lyst upp hela ansiktet, eller om dubbelhakan varit lite mindre och näsan lite rakare. Men idag, trots alla depressiva tankar som hängde som ett åskmoln över henne dagarna i ända, mådde hon bra. Något hade gett henne styrkan och själkänslan, någon fick henne att må bra. Men varje morgon var hon alltid lika rädd, för att falla.
När hon tänker tillbaka, ryser hon av tanken på hur nära det var. Hon var verkligen på gränsen till att falla, och slå sig riktigt ordentligt. Att det krävs så lite, för att påverka en människas tankar, känslor och beteende. Så lite, att knappt hon själv kunde förstå varför.
Den här morgonen, efter en relativt onödig tid framför spegeln kände hon bara alla dåliga vibbar, slå henne hårt i magen. Idag var det bara ingen dag, då hon klarade av att sätta på sig det där leendet. Så hon gick tillbaka in till sitt rum, stängde dörren, tog fram sina textpapper och bläddrade tillbaka. Hon förvånades över hur mycket tid hon hade lagt ner, och vad mycket hon skrev när hon mådde som sämst. Det fick henne att tänka tillbaka, och minnas. Tiden som ingen förstod. Tiden som bara rann iväg i form av salta tårar. Tiden som hon både saknar, och verkligen inte vill ha tillbaka. Tiden som kändes som en evighet Tiden som hon aldrig trodde att hon skulle kunna kämpa emot. Hon var själv inte medveten, om hur dåligt hon mådde. Att hon kunde ha varit så mycket gladare, hon kunde verkligen ha mått så himla mycket bättre. Det var en period i hennes liv som hon alltid kommer att bära med sig. En bra erfarenhet, på ett dåligt sätt.
För visst påverkas man, man blir skör för motgångar och rädd för saker som man inte tror att man klarar av. Hon minns mycket väl de dagarna då hon kom hem från skolan och gick raka vägen in i hennes rum, stängde dörren, tog fram penna och papper och bara skrev, skrev av sig allt som satt som en hård klump i halsen på henne. Hon minns de dagarna, då tårarna bara rann av saknad efter något. Hon minns de dagarna då någon terroriserade hennes tankar. Hon minns de dagarna då hon funderade kring varför, men inte kom fram till någon bra lösning utan blev bara mer och mer ledsen på sig själv. Hon minns de dagarna då hon sjukanmälde sig på grund av halsont och feber. Men sedan satt i sängen hela dagen med ångest ända upp till öronen, tårar som rann och en svagt viskande röst i hennes huvud som aldrig riktigt försvann.
Hennes tankar blev värre och hon blev allt sämre. Tillslut övertalade hon sig själv att må dåligt, fast hon egentligen var glad. Hon började isolera sig allt mer från hennes vänner. Ingen fick se henne lida. Hon hade ju ingen anledning, ingen förstod och all uppmärksamhet som hon fick ignorerade hon. Hon log åt alla vid sin sida, det var bäst så.
Det är inte för än nu hon inser, att man verkligen kan gräva ner sig i sig själv. Man kan inte förklara, för att tårarna bara rinner. Man kan inte rå för att titta lite extra, på alla andra. Man kan inte rå för att tankarna, fokuserar på det dåliga. Man kan inte rå för att man känner sig ful och äcklig. Det är inte för skoj skull som man får ångest, efter bara en kopp kaffe.
Hon släppte tankarna för en stund och tog ett djupt andetag. Hon är tacksam att det inte gick längre än så. Hon kom inte längre än till de där tankarna. Hon stannade under diagnosen depression. Men det räcker gott och väl. Nu har hon insett att tankar verkligen kan få en människa att falla isär, alldeles omedvetet. För har man väl börjat vandra på vägen, är det så otroligt svårt att vika av. Och självklart kommer hennes tankar alltid att komma tillbaka. Hon kommer alltid att bli påmind. Men hon berömmer samtidigt sig själv som lyckats placera det bakom sin rygg. Tankarna är nu hennes skugga, på gott och ont.
Just i det ögonblicket stannade hon upp och blickade mot skenet som en gång bländat henne. Hon blickade ut i mörkret, som tidigare gett henne ångest. Det förflutna är långt bakom henne nu och hennes leende kom tillbaka. Nu kunde hon fokusera, och se ljuset i mörkret.
Den skrämmande avgränsningen, man vet aldrig när det smäller till igen.
Karin
|
14 Januari 2008
| Länk
| Nya tider
| 0 kommentar
|
|
|
|
Jag är lika cool som megaman
japp, klockrent. Pratade med brother på msn och han fick ur sig en sådär riktigt go vits. Som bara är sådär jätte dålig och som egentligen ska komma från mig. Då kände jag att jag kunde skratta gott åt honom. Men han sa även något bra, och på uppkörningen ska jag vara precis lika cool som megaman. Då kan man ju bara inte kugga, liksom.
Det är fredag, igen. Och idag är jag verkligen inte värd en fredag. Jag har inte fått något gjort av det som borde göras. Men ändå har jag haft en underbart trevlig kväll. Vi åt mat på ming, sen vidare till neuvoue (?) stavningen är inte att leka med! Där drack vi kvällens öl för 29 kronor. God öl, bra sällskap och en ägare som inte var fy skam han heller. Vi kom bra överrens och jag och olof har stora planer på g. De ni! Men någon som jag verkligen saknade ikväll var therese. Hon hade varit pricken över i:et denna kvällen. Annars var det jag, och nio killar. (när Jessie och stinis lämnade oss) Jag kände mig otroligt manlig.
Just nu håller jag på att ladda ner American Gangster för fulla muggar. Det kommer bli nattens ögongodis, eller kanske morgondagens. Jag har liksom aldrig riktigt förstått mig på nöjet med att ladda ner film. Men nu är jag helt tagen, vilken grej!
nu ska jag dricka min tredje kopp te inom bara en timme. harego/karin karin karin
PS. Jag vet att det var länge sedan jag kom med något läsvärt, men håll ut. det kommer! stuck in words. ____________________________
|
11 Januari 2008
| Länk
| Nya tider
| 0 kommentar
|
|
|
|
Jag saknar göteborg.
Jag skrev för något år sedan ett arbete i skolan om vapenhandel. Jag fick då reda på att Sverige levererar vapen till andra länder vilket jag inte hade en aning om. Många tror att sverige är ett godtroget land, men det är vi inte. Jag tror att Sverige inte riktigt är med i svängarna. Vi försöker hela tiden att finna de bästa lösningarna, men lik förbannat blir det fel och det är det ingen som ser. Men lyfter man bara lite på de tyngsta stenarna får man fram otroligt mycket gömd information. Och jag förstår inte hur man kan vara lycklig i ett land som levererar vapen, enbart för att få skaka en rikare människas hand. Det finns så otroligt mycket att göra i samhället men ändå är det så svårt att komma fram till relativt bra förslag, som leder till en förbättring. Det enda vi gör är att diskutera fram och tillbaka utan att bli sams. Det som riksdagen kommer fram till är att ärendet blir framflyttat och glöms av. Inget bestäms, det är mycket prat och lite verkstad och så fort man försöker hjälpa till blir man lurad på pengar. Det blir vi för att vi "vanliga" människor inte har lika mycket kunskap. Finansminister Anders Borg vill sänka A-kassan men vad ser han som inte vi ser? Vi blir offren på grund av att vi inte vet vad som sker, under de där tyngsta stenarna. Jag är trött på att se människorna i ögonen, jag är trött på att bli påmind om att ingenting förändras till det positiva. Jag kanske är lite hård i formuleringarna men jag vill bara förmedla fakta. Orättvisan är hård, det vet vi alla. Den finns runt omkring oss men ingen vågar tänka på den. Ingen vågar söka sig in på djupet, eftersom man som människa är rädd för att bli av med sin makt. Man är rädd för att förlora den plats som man trivs med. Att sumpa chansen till att leva ett bra liv vore väl otroligt dumt. Därför blundar människor för den sanna verkligheten. De hypnotiseras av vår teknikproducerande värld. Nya, snygga, kläder, mobiler, datorer, Ipods och hela grejen. Det som skrämmer mig är att jag är precis likadan. Jag vill ha de där snygga kläderna, jag vill ha den där nya mobilen och den där tuffa Ipoden. Men ibland måste jag stanna upp och tänka mig för. Alla vill vi förbättra och göra världen till ett bättre ställe. Jag är inte som alla andra men försöker ändå anpassa mig. Jag är inte personen som ser allting positivt, jag är inte personen som snackar skit på närmaste fik, jag är inte personen som får mvg i betyg. Men jag är personen som vill vara den som får mvg i betyg, jag är den personen som tycker och vill men som inte vet hur det ska gå till. Och jag tror verkligen inte att jag är ensam. Alla vill, men ingen vågar.
|
8 Januari 2008
| Länk
| Nya tider
| 2 kommentarer
|
|
|
|
HiphopSoul - Story of the girl I used to know
Var är inspirationen Var är alla orden De har försvunnit Ramlat ner under borden Men allt är avlastat Min kropp känns lätt och Tom på problem Jag vill skriva något bra Något som slår, och som kanske Är något att ha 1 januari och 2008 är det nya året Nu är det dags att hitta det rätta spåret Jag vill förbättra mig och hitta ett mål Som jag kan gå efter Och ge er allt vad jag tål En ny Karin Ett nytt år Inga sår, bara leenden Jag mår bra nu Det är slut på konstiga beteenden
|
6 Januari 2008
| Länk
| Nya tider
| 0 kommentar
|
|
|
|
Måndagsångest
Vem är du när ångesten attackerar.
Med en förbannat stor suck drar jag täcket över huvudet och blundar, hårt. Mina tankar snurrar runt i mitt huvud och jag får svårt för att andas. Min hals blir torr och klumpen i magen kniper som aldrig förr. Alarmet på mobilen har ringt två gånger, men jag låtsas som om att det regnar. Det är måndag.
Efter en stund när jag somnat om för tredje gången hör jag pappa komma in i mitt rum. Som alltid, frågar han mig när jag börjar och som alltid får han inget svar tillbaka. Men han vet exakt vad det är som är fel och jag vet att han vet men ändå drar jag mig under täcket, och skyller på trötthet.
Måndagsångest. Jag är definitivt inte ensam. Alla har vi ångestkänslan, alla känner någon gång att man bara skulle vilja ligga kvar där i sängen, under täcket och bara lämna ifrån sig allt ansvar. Avlasta alla problem på någon annan. Man känner sig 100 kilo tung av tankar. Allt bara flyger runt inom en och man känner sig verkligen ensam, utstött och sådär värdelös.
Går måndagsångest att bota? Eller är det en del utav livet, en del utav jaget och personligheten. Det är intressant att fundera kring det och egentligen tror jag att personligheten spelar en stor roll i hur man hanterar sin ångest. Vissa människor är starkare än andra, men det behöver inte betyda att en stark person hanterar sin ångest så som han/hon hanterar andra situationer.
Jag är den svaga människotypen som känner mig ensammast i världen när jag får min ångest. Jag får för mig att det endast är jag i hela världen som mår dåligt över något som jag inte kan sätta ett finger på vad det är. Jag vågar inte göra annat än att stanna hemma och bara vara ensam. Jag släpper inte in någon, stänger ute allt på grund av att jag är rädd för att ta kritik som jag vet att jag kommer få svårt att handskas med. Minsta lilla kritik en dag som denna kan få mig att börja gråta. Det gör ont ända in i själen av bara tanken på hur jag krampaktigt sväljer torr luft för att inte fälla tårar. Jag gömmer mig för omvärlden för att jag inte orkar diskutera, jag orkar inte bry mig.
Men vad är då bästa sättet. Vem är man när ångesten attackerar? Ångest får en att må dåligt och den får även andra att bli oroliga. Ångest förvandlar en människa till någon man inte är. Men på något sätt tror jag inte att jag skulle vara jag om inte jag skulle få chansen att handskas med min ångest.
Alla upplever vi ångest på olika sätt antingen försöker man kämpa emot den eller så gräver man ner sig i den.
|
4 Januari 2008
| Länk
| Nya tider
| 0 kommentar
|
|
|