Japp, så har man gjort sista dagen på jobbet då. Det var ju i för sig bara ett vik, men ändå.. Kommer iaf sakna dom små vildarna.
En ledig vecka känns hursomhelst välbehövlig, eftersom nedräkningen verkligen har börjat. - Drygt 10 dagar kvar!
Och jag som är fullkomligt fenomenal på att planera saker känner ju självklart ingen stress inför det faktum att jag inte har packat en enda pinal än. Nej, absolut inte. Inte alls.
Men de senaste dagarna har jag faktiskt försökt fixa med allt som ska ordnas inför resan. (Dock inte packningen). T ex internationellt körkort och en massa andra saker som ska ansökas om eller intygas osv.
I måndags t ex var jag på hälsoundersökning på sjukhuset, (ett måste för att få åka). Jag som aldrig ens har fått pencillin har ju knappt satt mitt fot på nåt sjukhus överhuvudtaget, (åtminstone inte för min egen skull) och jag upptäckte att jag knappt existerar i datasystemet. Förutom en anteckning om ett tillfälle för 10 år sen då. Till min stora förvåning fick jag iaf en mycket trevlig dansk läkare som gladeligen intygade att min hälsa var "exellent". Så nu kan jag väl inte skylla på min dåliga hälsa längre heller;)
Det har varit en del flängande oxå. Förra veckan var jag på Amerikanska ambassaden i Sthlm för att söka visum. Enligt tydliga instruktioner skulle man infinna sig i tid och ha alla papper i ordning till punkt och pricka. Min tid var kl 9 på morgonen, så jag tog tåget in till stan vid gryningen (eller ja, halv åtta, iaf). Tog sen bussen vidare mot ambassaderna. Blindast i kommun som jag är såg jag först inte den enorma byggnaden med den amerikanska flaggan vajande vid entrén, så jag började med att gå åt fel håll. Jaja, väl på rätt plats fick jag ställa mig i en fånig liten kö utanför grindarna, därifrån ropades man sen fram för att gå igenom säkerhetskontrollen. Självklart började det tjuta i metalldetektorn när jag gick igenom, men när de försäkrat sig om att det bara var min kortficka och inte en bomb eller nåt så släpptes jag igenom. Och mobilen gick det inte alls för sig att ta in. Inne på ambassaden fick jag vänta ännu mer, för att tillsist gå fram till luckan, där jag hade ett mycket kort samtal med en amerikan. Sen var det bara goodbye & good luck! Jag som hade väntat mig en intervju på iaf 10 min - inte bara 2. Visst är det bra att det gick snabbt, men det kändes liksom onödigt att vara tvungen att åka ner hela vägen bara för det. Alldeles som att de inte redan vet allt om mig. Dessutom kollade de säkert upp mig medan jag satt och väntade. Man fick trots allt ändå lite känslan av att "storebror ser dig".
På hemvägen ångrade jag bittert att jag inte tog stand-by-flyget hem. Det började nämligen med att tåget var 35 min försenat i Uppsala p g a lokfel. Senare, utanför Gävle, havererade tåget och vi blev stående. Turligt nog satt jag då brevid en rätt kul snubbe som jobbade med teater och som nyss hade varit i Berlin och gått på en massa föreställningar. Det slutade med att jag fick höra ingående förklaringar om handlingen i alla föreställningar han sett där. Plus några till. Han nämnde oxå att han på 80-talet sett Al Pacino i en enligt honom "fantastisk roll" på Broadway i New York. Ögonen formligen lyste på honom. Jag bara nickade och log.
Jag kom fram till Ljusdal 2 tim senare än beräknat och fick åka taxi hem, eftersom bussen hade gått för längesen. Det var rätt gött ändå, faktiskt!