|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
April (2024) |
|
|
|
(1) |
|
(13) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(8) |
|
(2) |
|
(4) |
|
(6) |
|
(2) |
|
(11) |
|
(20) |
|
(11) |
|
|
|
|
|
Inlägg: 94 |
Kommentarer: 31 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Sammanfattning och egna tankar.
Det var en evighet sedan jag ens tittade åt den här bloggen. Jag hade nästan förträngt att den någonsin funnits. Jag var fortfarande med TinTin. Det har gått över. Det är snart ett år sedan och jag bor inte längre kvar i Linköping. Jag har fått en riktig diagnos, jag har slutat med överdoseringar av dödlig magnitud, jag har fått en relativt välfungerande medicinering. Jag har avlivat en katt, omplacerat två, sålt tre, köpt en. Zaza, min svarta prinsessa är den enda som fått stanna kvar genom allt.
Jag kan låtsas som att allting är bra nu, men det blir aldrig bra, inte på riktigt. Jag kommer kunna leva ett normalt liv, ett jämt liv, något utslätat. Blir jag gammal nog kommer jag kanske inte ens behöva äta mina mediciner, men jag vet inte om det skulle vara det bästa. Mediciner är ganska bra, om de fungerar.
Det är skönt, fruktansvärt skönt, att inte vara självdestruktiv, allt för impusliv, galen. Jag klarar mig. Jag klarar mig till och med ganska bra, trots nostalgisk vemodigheten.
Jag kan rabbla mina diagnoser, mina mediciner, men det finns inte längre någon egentlig anledning. Inget behov att identifiera mig med diagnoserna, sjukdomen, sjukskrivningen. Jag går i skolan igen och jag har klarat mig ganska bra. Jag bara hoppas på att mina vänner kommer göra det samma... snart.
|
6 November 2008
| Länk
| Livet självt
| 0 kommentar
|
|
|
|
Anodyne
Jag mår faktiskt okej. Jag vill bara karva sönder handlederna. Fick en bild på Jennys arm och jag började nästan gråta. Så dåligt ska hon inte behöva må. Hon ska må bra, min älskade vän.
|
21 Mars 2008
| Länk
| Livet självt
| 0 kommentar
|
|
|
|
Utmattad.
Idag har varit en emotionellt utmattande dag. Jag orkar inte göra så mycket per dag. Pratade med Kitan, J. och Scilla. Kitan anser att jag har posttraumatisk stresssyndrom och är utbränd. Att utbrändhet är en obalans mellan viljan och orken.
|
20 Mars 2008
| Länk
| journalanteckning
| 0 kommentar
|
|
|
|
Anodyne
Hon kunde läsa vackra kärleksord i Anodynes blogg, om Fröken Paradoxal. Vackra ord som fick henne att gråta och vilja springa över till Scilla för tröst. ”Jag har nu skrivit fyra inlägg och raderat dem, alla handlar om en sak... Denna sjukdom som har mig i sina klor. Och hur mycket jag saknar henne och våra nätter tillsammans. Sättet jag kunde prata med henne på, bekymmerslöst och fullt av allting som gav mig/oss ångest.” Hon saknade Anodyne mer och mer för var dag som gick, för allt de delat. För deras nätter tillsammans. För deras otvungna sätt att prata med varandra. Hennes tillflyktsort hade varit Anodynes säng, när hon inte stod ut med Pingvinen längre. Hon behövde Anodyne på samma sätt som hon behövde musik: för att andas verklighetsluft. Anodyne förankrade henne i verkligheten genom att vara just den hon är och för att sjukdomen var så mycket starkare hos Anodyne än hos henne själv. Hon ville fortfarande ta hand om Anodyne. Lite ville hon göra henne hennes, men det var bara en fantasitanke. Inte på riktigt. Anodyne tillhörde Maero och de hörde ihop. Det syntes på dem. Fröken Paradoxal var inte svartsjuk, inte missunnsam, bara glad över den lycka han gav henne. Och katterna, hennes lycka. Det var så länge sedan de sågs. Allt för länge sedan. Fröken Paradoxal tänkte åka ned och hälsa på om hon fick pengar den här månaden.
|
18 Mars 2008
| Länk
| Fröken Paradoxal
| 0 kommentar
|
|
|