Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2020)
>>


Still alive after all...

Nu skriver jag lite igen. Det var ett tag sen.

Saker och ting känns mörkare nu, har kommit in i en sämre period. Psykisk ohälsa tar ingen paus bara för att corona härjar.

Jag har inga problem med att leva i "karantän". Ensamheten är jag van vid och trivs med. Jag är inte rastlös för fem öre, och jag längtar inte efter att träffa folk. Även vid normala fall så undviker jag att träffa folk. Jag är en väldigt introvert människa, och trivs med att leva isolerat. Så det är inget problem. Tvärtom, jag tycker det känns skönt som omväxling att det livet jag lever, nu anses vara det bästa sättet att leva, ett sätt att leva som till och med räddar liv. To stay at home as much as possible - today, that saves lives.

Men mörkret inom mig väller över mig, det smärtsamma men välbekanta mörkret. Det finns alltid där, mer eller mindre. Oavsett vad som händer på utsidan, eller omkring mig. Smärtan i mitt bröst, som gör det svårt att andas, tyngden som drar ner en, sorgen som kväver en, paniken som slingrar sig inuti - allt det finns alltid där. Alltid.

Ibland när jag har mina bättre perioder, lättar det lite. Som ett lågt brummande ljud inom en, det finns där, det känns bara lite mindre. När jag kommer in i mina sämre perioder, så eskalerar det till väldiga nivåer. Som ett högt skri, som naglar mot en griffeltavla. Det känns som en orkester i huvudet, som vassa skärvor som skramlar runt i bröstkorgen, som rakblad instuckna i hjärtat, och en smärta som ekar i själen. Och jag känner mig tom som ett bottenlöst hål, och även full av sorg, smärta och förtvivlan, samtidigt. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.

Det är psykisk ohälsa. Och det är inte bara jag som har det, det är så för så...många...andra...människor också. Det är depressioner, det är ångest, det är sorg, det är hopplöshet, det är förtvivlan, det är desperation, det är förvirring, det är trötthet, det är vansinne - och det är konstant. För så många människor världen över, som lever med detta 24 timmar om dygnet, alltid. Vare sig det är virus-pandemi, eller inte.

Och det tas sällan på allvar. Och det driver en till vansinne!

Om en person har brutit sitt ben och går på kryckor, så är det -  "Åh, stackars dig! Vila nu mycket, och krya på dig. Vi finns här för dig om du behöver hjälp med nåt, du är inte ensam. Ditt ben är snart som nytt igen."

Om en person är svårt deprimerad och har ångest, och inte orkar göra så mycket, och kanske till och med går i självmordstankar, så är det - "Äh, sluta gnälla nu. Ryck upp dig! Så farligt är det inte. Det finns andra som har det värre. Skärp till dig nu! Du vill bara ha uppmärksamhet. Det handlar bara om viljestyrka, och du vill inte må bra, du kämpar inte tillräckligt. Du är inte sjuk på riktigt, du är bara lat. Tro inte att du kommer få några sympatier från oss."

Do you people see the problem here?!

Är det så konstigt att så många människor tar livet av sig, när man mår så dåligt och konstant får höra detta från omgivningen?

Let me tell you, att säga till en person som mår psykisk dåligt att dom bara ska "rycka upp sig och skärpa till sig"...är som att säga till någon som är förlamad och sitter i rullstol, att dom bara ska sluta låtsas och bara ställa sig upp och börja gå. Det är sanningen!

Vi människor har mycket att lära och mycket att jobba på när det gäller empati och förståelse för varandra. Innan denna pandemi började skulle vi ha varit bättre, så under denna pandemi, och efter, så får vi verkligen börja jobba på att bli bättre.

Denna pandemi kan verkligen lära oss någonting, det är inte bara elände. Man lär sig av allting, positiva och negativa saker. Denna pandemi, när vi sedan ser tillbaka på den i backspegeln, borde lära oss solidaritet, empati, viljan att dela med oss, hänsyn, förståelse, acceptans, medmänsklighet och ödmjukhet. Förstå att vi inte ska ta allt vi har för givet, särskilt vi här i västvärlden ska förstå det. Särskilt vi i väst, då speciellt Sverige, har tagit alldeles för mycket för givet, särskilt vår frihet att göra vad vi vill och resa vart vi vill. Det är därför detta slår oss så hårt nu. Vi är inte vana vid något som andra länder har "borta hos sig". Fattigdom, stor arbetslöshet, brist på mat och hygienartiklar, inkräktan på privatlivet, strikta restriktioner, brist på skydd mot sjukdomar, stora dödstal i befolkningen. Vi har levt i en trygg bubbla i så många år, sett oss som separerade från resten av världen, sett det som att sånt elände som händer i andra länder, "sånt händer inte oss, så varför oroa sig, varför bry sig?"

Nå, nu vet vi, nu måste vi bry oss. Vi har fått ett brutalt uppvaknande, ett som vi faktiskt behöver få. Låt oss vara ärliga och raka. Har man blivit för bekväm i sitt levnadssätt, som vi här i Sverige har blivit, så behöver man vakna upp, få ett riktigt jäkla "wake-up call", för att några förändringar ska kunna ske överhuvudtaget.

Har ni sett hur miljön och naturen runt om i världen har börjat förbättras, bara på den korta tiden sen allt stannade upp? Föroreningarna i luften över vissa områden i världen har förbättrats avsevärt, det har tagits satellitfoton från rymden som visar stora förändringar. Djurlivet har börjat återhämta sig lite, dom får plötskligt större frihet, större spelrum, när människan har dragit sig undan. Det bevisar att människan behöver dra sig undan ett tag, stanna upp, för naturens skull, för miljöns skull. Och detta skulle människan inte göra av sig själv, bara om något tvingade dom att göra det.

Och när Corona-viruset bröt ut, och spreds över planeten, då var människan tvungen att stanna upp och dra sig undan. Och först då kunde naturen och miljön börja återhämta sig. Vet ni vad jag kallar det?

Jag kallar det Karma. Människans Karma för hur vi har behandlat vår jord. Misshandlat den och missbrukat den i så många år.

Jag tror det är Universums sätt att tvinga oss människor att förbättra oss för vår planets skull - för vår överlevnad. För utan en sådan "drastisk åtgärd" som Corona-viruset...skulle människan bara fortsätta och fortsätta och fortsätta förstöra allt i vår väg, bara för att människan är så egoistisk och självgod i sin natur. Vi tror på allvar att vi kan fortsätta att förbruka jordens resurser i oändlighet, att dom aldrig kommer ta slut. Hur realistiskt är det? Hur egoistiskt är inte det? Hur dåraktigt är inte det?

Naturligtvis hoppas jag som alla andra att vi snart kommer se ett slut på denna Corona-pandemi. Naturligtvis är jag som alla andra rädd att bli sjuk. Naturligtvis lider jag med alla, alla som blir sjuka, och alla som dör, alla anhöriga. Men tyvärr lider jag inte med dom som fått resor inställda, som inte kunnat åka till fjällen och gå på After-Ski. Det finns lite viktigare saker att tänka på här nu. Det är inte synd om er, jag är ledsen. Om ni blir sjuka i Corona, eller någon anhörig blir sjuk eller dör, då är det jättehemskt för er, självfallet. Men inte för att ni inte kan åka till Fjällen, eller för att ni inte kan gå på den där stora festen ni planerat ett tag, eller på nåt jäkla After-Ski. Ha lite perspektiv.

Jag hoppas att denna världskris kommer vara nåt som får oss att vara väldigt tacksamma för det vi redan har, istället för att vara giriga och bara gapa efter mer. Vi måste värdesätta det som verkligen är viktigt här i livet: familj, vänner, gemenskap, trygghet och kärlek. Jag är oerhört tacksam för det jag har i mitt liv.

Förr i tiden ville jag inte leva, jag ville dö, för jag mådde så dåligt. Längs med vägen har det förändrats, och jag är nu oerhört tacksam för att jag lever, och för att jag hade möjligheten att hitta tillbaka till livet. Och jag är tacksam för att jag har det jag har i mitt liv, det som nämligen är det viktigaste: min älskade familj, mina underbara vänner, trygghet och gemenskap, och så otroligt mycket kärlek. Och jag uppskattar Er, mina bloggbesökare, för att ni tar er tid och har intresse av att läsa det jag skriver och delar med mig av. Tack så mycket, det uppskattas ska ni veta. heart

Nu har jag skrivit av mig för ett tag. Jag kommer vara inne i min depression ett tag, som det brukar vara, befinna mig i mitt eget mörker. Sen kommer jag kanske kunna titta ut i ljuset igen. Lägger in en ny favoritlåt här nedan, som jag avgudar. Musiken är så bra, och texten är så träffande, inte bara för mig men för många andra också, tror jag. heart

Ta hand om er, och varandra. Stay strong. Stay hopeful. Stay loving and caring. Stay safe. And stay alive. heart

I´m grateful that I´m still aliveheart

 

 

"Still Alive" - Ashley Wallbridge feat. Evan Henzi (lyrics)

 

 

 

 

 

 

 

 

 


       
7 April 2020  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida