Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


I will try to fix Me...

Ja, jag är verkligen inne i en depression känner jag. Behöver få skriva av mig lite. Ibland hjälper det...

Jag blir lätt överväldigad av saker och ting, av allting egentligen. Jag kan inte hantera mycket på en gång, då slutar jag fungera och det blir helt *tilt* i mitt huvud. Ändå är det ofta så att folk försöker lägga mer och mer på mig, tills jag kraschar till slut. Trots att jag förklarat hur lite jag tål och klarar av. Ibland undrar jag om vissa jäklas med mig med flit?

Jag har ett väldigt stort tålamod, och jag är mycket accepterande och förstående när det gäller det mesta...men jag har en gräns. Många verkar tro att jag inte har det, men då gör dom ett stort misstag och underskattar mig. För driver man mig till min gräns, även om det tar lång tid att göra det, då är det färdigt sen. I´m done! Lite självrespekt har jag ändå utvecklat under åren som gått.

Men när jag blir överväldigad, och jag kraschar, då går jag ofta in i en djup depression. Och då vill jag ingenting längre. Vill inte äta, trots att jag är hungrig, vill inte vara vaken men har svårt att sova, vill inte se på film eller läsa böcker, vill inte gå ut, vill inte träffa nån, vill helst sluta existera. Har ont hela tiden, i bröstet, i lungorna, i hjärtat, i huvudet, och känner sorg och ångest, och har en extrem stress inom mig. Är så trött och vill somna och aldrig vakna igen. Är less på allt och alla, på världen, på människor, på det här jävla livet man är tvungen att leva på den här jävla planeten.

Och det som retar mig mest, är min oförmåga att må bra. Även om saker kan vara bra ibland, och bra saker händer, så kan jag inte känna mig glad och lättat över det. Jag vet inte hur man gör, hur det är meningen att det ska kännas att vara glad, och må bra. Jag kan tänka i huvudet att "Åh, vad roligt, vad glad jag blir över detta eller detta". Men jag kan inte känna det i hjärtat. Känner ingen glädje eller lättnad överhuvudtaget i mitt hjärta, när bra saker händer. Det är bara tankarna som är där, glädjetankar, men inte nån glädje i mitt hjärta. I mitt hjärta finns det mest tomhet, oro, sorg och smärta. Det känner jag...hela tiden. Hela....tiden.

Hur känns det att känna glädje på riktigt? Att må bra, och se livet som en gåva? Har inte en jävla aning. Jag har aldrig känt det. Jag har sett andra känna det, och jag kan glädjas med andra med hela mitt hjärta och min själ....men jag kan inte känna det för mig själv. Däremot har jag alltid varit bra på att låtsas må bra, låtsas vara glad. Att fejka att må bra har varit lite av mitt "överlevnadsverktyg" i livet. Det är den förmågan som gjort att jag kunnat funka ihop med andra människor, kunnat gå i skolan, kunnat jobba, kunnat fungera i samhället överhuvudtaget. Tills jag inte kunde det längre, tills jag mådde så dåligt i mig själv att jag inte ens kunde fejka längre. Då tog det tvärstopp, och då blev jag sjukskriven för svår psykisk ohälsa. Och har varit sjukskriven sedan dess. För jag har inte kunnat fungera igen efter det, det vill säga inte ens kunnat fejka längre att jag mår bra.

Visst, jag håller på att bygga upp mig igen, och jag har kommit en bit på väg. Men det tar tid, vääääldigt lång tid. Det har folk ofta svårt med. Dom kan inte begripa varför det ska ta så lång tid att "bli frisk".

Jag kommer aldrig att bli frisk. Jag är för skadad inombords för att komma ens i närheten av att bli, vad andra definierar som "frisk". Tyvärr är det så. Det betyder inte att jag har givit upp. Men det betyder att jag accepterat mina begränsningar, och att det är en väldigt långsam process som måste få ta den tid den behöver, och inte stressa på det.

För en sak som jag inser mer och mer...jag är så jävla skadad. Så trasig som människa. Detta låter som en paradox, men ju mer jag läker mig själv, ju mer inser jag hur jävla skadad och trasig jag är som människa. Och det är hårda insikter, som gör jävligt ont.

Allt gör ont i mig...oavbrutet...hela tiden...det släpper aldrig. Ledsamheten och sorgen, är kronisk hos mig. Kommer alltid finnas där. Den är mycket svår att leva med. Mycket, mycket svår.

I...am...so...fucked...up.

Och det är en av anledningarna till att det är bäst att jag lever ensam. Jag orkar inte hantera andra människor när jag mår dåligt, och andra människor har det jobbigt med att försöka hantera mitt mående. So it´s a win-win, for everyone.

Det ironiska i det hela är...att jag har spenderat hela mitt liv åt att försöka hjälpa andra människor som mår dåligt, och vara ett stöd för dom...men jag har helt glömt bort att hjälpa mig själv. Jag har alltid fokuserat på andra, och vad jag kan göra för andra, särskilt dom som också är trasiga i sig själva....trots att jag är den trasigaste av trasiga.

Men nu har jag insett att jag måste fokusera på min egen trasighet, och fokusera på och hjälpa mig själv. Annars kommer mitt liv inte bli så långt.

Jag kommer fortfarande finnas där för andra, min familj och mina vänner, när dom behöver mig. Bara inte längre på bekostnad av mig själv. Jag kan inte fortsätta offra varenda bit av mig själv till andra, tills jag inte finns kvar längre. Utan jag måste ta hand om mig själv också, och göra det som är bäst för mig, och leva på det sättet jag behöver leva. Oavsett vad andra tycker eller säger om det. Så enkelt är det.

Nu har jag fått ur mig lite, det kändes bra. 

Kram och ta hand om er nu! Skriver snart igen. heart

 

 

"Fix You" - Coldplay (MaRLo Remix Live)

 

 

 

 

 

 

 


       
16 Juli 2020  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida