Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Let me be in the stillness...

Jag försöker verkligen. Jag försöker...men vet inte hur. Jag vet inte hur man gör när man lever. Jag vet bara hur man överlever.

Det är oerhört irriterande och frustrerande...och ledsamt.

Det har blivit så, att det enda som betyder något för mig är att få leva i lugn och ro, efter nästan ett helt liv i kaos. Kan jag inte bara få leva mitt liv i lugn och ro? Det är allt jag begär. Att bara få vara..att bara få vara jag. I lugnet. I stillheten. There, I find my peace.

Jag orkar inte leva som alla andra gör. Jag orkar inte med. Jag är så totalt utbränd...utbränd av livet. Min gnista tappade jag för så länge sedan, jag minns inte ens om jag någonsin haft en gnista. Mycket i mitt minne är diffust och blurrigt numera. Har fått dåligt närminne, min hjärna är som scrambled eggs, och jag har till och med fått svårt att prata, fått svårt att uttala ord, och att samla ihop tankarna. Jag känner mig själv tillräckligt för att förstå att detta är på grund av överbelastning, jag kan inte hantera för mycket på en gång. Jag...behöver...lugn...och...ro. På alla plan. Och att vara i ensamhet. Det är enda sättet för mig att återhämta mig. 

Jag vet att många kanske är oroliga för mig, för att min "livsstil" inte är hälsosam. Att jag isolerar mig, sover och vilar mycket, knappt umgås med någon, alltid har huvudvärk, ångest, eller både ock. Att jag inte har någon ork, eller någon som helst energi, att jag kan bli närmast apatisk till och från. Att jag inte äter nyttigt och ordentligt och inte rör på mig särskilt mycket. Att jag äter mycket mediciner. Och ja, jag kan hålla med till en viss del. Det är oroande. Men sån blir jag när jag känner mig överbelastad och överväldigad, när det händer mycket omkring mig, när många saker händer samtidigt som jag inte vet hur jag ska hantera, när det uppstår svåra och jobbiga situationer, när man sätter för mycket press på mig, när folk är på mig och "tjatar" på mig och stressar mig, när hemska saker händer, oavsett vem det händer, alla andras problem och elände, mitt eget bagage från helvetet jag alltid bär med mig...och så mycket mer. 

Då är det viktigt för mig att dra mig tillbaka, vara för mig själv, och bara få återhämta mig. I lugn och ro. I stillheten. Det är i lugnet, i tystnaden och stillheten, som jag hittar min styrka, mitt mod, mitt hopp, och läkning.

Och i böner. För jag ber, åh, som jag ber. Ber Gud, och mina anhöriga på andra sidan om hjälp, stöd, vägledning, styrka, mod, och kärlek. Och viljan, viljan att fortsätta. Den behöver jag be om varje dag, för att orka vidare. För tror på Gud gör jag, men jag är spirituell och inte religiös. Stor skillnad.

Jag vill gärna hitta ett sätt att förstå hur jag ska leva, eller rättare sagt våga leva, orka leva. För i hela mitt liv har jag bara överlevt, inte levt. Det har jag fattat nu.

Men jag behöver lugn och ro omkring mig. Och det innebär också att det är så nu, att människor som inte har "genuina intentioner" mot mig, eller känner genuin omtänksamhet för mig, utan är ute efter en "free ride" och lite kul och rajtan tajtan men inget seriöst, eller bara har själviska behov dom vill ha mötta och använda mig för det...dom människorna ska hålla sig jävligt långt borta från mig. Jävligt långt borta. För sånt har jag inte lust med, inte tid med, och mitt värde som människa väger mer än så. Jag har tillåtit sånt bullshit alldeles för länge i mitt liv. Såna människor har INGEN plats i mitt liv längre, under några omständigheter! Punkt.

Jag är trött. Livet har vänt mig upp och ner, hit och dit, vrängt mig ut och in, satt mig bak och fram, kört över mig med ett ångvält, malt ner mig till köttfärs som universum har matat sin hund med. Jag har upplevt ett större helvete i livet än dom flesta vet om. Mycket av det är jag väldigt öppen med, har alltid varit, men det finns fortfarande mycket jag inte har berättat, och antagligen aldrig kommer att berätta, för att det är så svåra, tunga upplevelser som helt enkelt är för jobbiga att prata om. Det finns en anledning till att jag har blivit så skadad som jag är, för att jag har blivit så svårt traumatiserad. Ända sen jag var ett litet, litet barn. Men jag har överlevt, och jag har kämpat som ett djur genom allt.

Jag har ända sedan jag var i 20-års åldern sökt mängder med olika behandlingar, träffat många olika läkare, psykologer och psykiatriker, och har bland annat fått diagnosen svår PTSD, (Posttraumatisk Stress). Har också träffat specialister på smärtsjukdomar angående min migrän jag har haft sedan jag var barn, och den är tydligen ihopkopplad till mitt psykiska mående. Jag har träffat sjukgymnaster och har fått olika typer av sjukgymnastik, jag har gått på missbruksmottagning för att bli av med tablettmissbruk, (successfully), jag har träffat arbetsterapeuter, och gått på arbetsträning i omgångar när det har krävts av mig. Jag har kämpat med nedtrappningar av vissa av mina mediciner och klarat det. Har alltid sökt efter lösningar och olika verktyg för att hantera mig själv och mina sjukdomar och min psykiska ohälsa. Jag har varit i händerna på olika myndigheter och fått förlita mig på dom angående min ekonomi eftersom jag varit sjukskriven i så många år, och jag har alltid gjort det som krävts av mig och skött mig bra igenom allt.

Jag har alltid skött mig, har alltid varit "den duktiga flickan", den skötsamma flickan. Flickan som ofta inte syntes, som inte hördes. Flickan som bara skulle finnas till för alla andra. Hon var närapå osynlig, folk såg ofta rakt igenom henne som om hon vore ett spöke. Det var bara när andra behövde henne, eller när det skulle ges kritik, som dom såg henne. Men det hon behövde, såg ingen. Det hon försökte berätta, hörde ingen. Ingen hörde hennes röst, hennes skrik på hjälp, och i många år av sitt liv försökte hon få sin röst hörd. Den hördes aldrig riktigt. Hon fick lära sig att skrika högre helt enkelt, och tvinga folk att se henne. Alltid kämpa sig fram. Kämpa sig till en plats bland dom andra, kämpa för sitt värde, ofta förgäves. Folk gjorde som dom ville med henne ändå. Den flickan var jag.

Så ja, jag har kämpat. Kämpat för att få min röst hörd, kämpat för att få mina behov sedda, kämpat för att få rätt hjälp, kämpat för att få folks förståelse, kämpat för att bli respekterad, kämpat för att bli tagen på allvar. Jag har kämpat om mitt eget värde, fått köpslå och kompromissat om mitt värde som kvinna, som människa. Jag har kämpat för andra, för att dom ska få det dom behövt och velat ha, och har samtidigt ofta tvingats offra mig själv. Jag har kämpat för min mamma, för mina syskon, för hela min familj, för mina vänner, för bekanta, för kärlekar, för främlingar...men har alltid satt mig själv åt sidan. Jag har kämpat för att behålla mitt förstånd, behålla min värdighet, behålla mitt liv.

Jag har kämpat till ögon och öron börjat blöda, och tills jag tvingats ner på knä av utmattning och bönat och bett om nåd. Jag har gjort ALLT som krävts av mig, genom hela mitt liv, även det som inte varit rimligt eller mänskligt att kräva av mig. Bara för att bli omtyckt och bli sedd av andra, få andras "godkännande". Och för att överleva i detta liv, och inte ge upp. Och det har tagit allt av mig att göra detta, jag har ingen energi över nu. Jag är helt tömd på energi.

Men jag har överlevt, och jag tänker fortsätta leva, men då behöver jag få leva i lugn och ro. Jag tycker att efter allt kämpande, så har jag förtjänat min rätt att vila. Och min rätt till ett liv i lugn och ro. Också punkt på det.

Jag har hittat mitt eget värde nu, och jag tänker aldrig mer sätta det på spel. Jag har hittat min röst, och ni kan ge er på att jag tänker använda den. Min röst ska aldrig mer bli nedtystad av andra, som inte tycker den är värd att höras. Och mitt liv tänker jag leva i lugn och ro, så länge jag kan. Det är ändå mitt liv.

Så i lugnet vilar jag. I stillheten finns återhämtning och läkning, och svaren jag letar efter.

Där finner ni mig - i stillheten. heart

 

 

"Stillness" - Lion & Bear

 

 

 

 

 

 

 


       
4 Augusti 2020  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida