Ja, nu var det dags för ett nytt inlägg. Är egentligen inte på humör för att skriva i nuläget, för jag mår fortfarande inte så bra, men jag har saker jag behöver få ventilera och få ur mig.
När jag skriver om hur jag mår och vad jag går igenom, och om mina upplevelser i livet, så är det dels ett sätt för mig att bearbeta saker, en slags ”terapi” genom att få prata av mig. Men det är också ett sätt att nå ut till andra som också mår dåligt eller har haft det svårt, som kanske kan känna igen sig och känna samhörighet, tröst och hopp. Jag vill även kunna sprida kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och trauma, och hur det påverkar människor, för det behövs pratas om, så att människor kan känna och visa större förståelse och empati för dom som mår dåligt. Det behövs verkligen.
Jag vill också kunna inspirera till öppenhet, att man ska kunna våga öppna sig och prata om sitt mående, sina problem och upplevelser, inte känna att man måste hålla det inom sig jämt. För att öppna sig och prata om sånt, oavsett vem det är till eller på vilket sätt, det är en del av bearbetningsprocessen, och en väg till läkning. Det är inte bra att stänga in saker inom sig. Det är tungt att bära på, och tär och sliter på en, och gör att man faktiskt blir sämre istället för bättre. Alla borde kunna öppna sig på något sätt, till någon.
Jag har alltid varit en öppen person, det är en del av min personlighet. Så för mig har det varit lätt att kunna berätta och dela med mig av mitt liv, mina upplevelser och mitt mående. Bland annat med att skriva, det har alltid varit lite av min ”grej”. Alla behöver inte vara lika öppna som mig, eller skriva om saker som tynger en, men alla borde kunna hitta något sätt att få ut det som ligger och sliter och tär på en, och tynger ner en. För ju längre sånt ligger och gror och pyr inom en, ju större skada ställer det till med, och ju mindre chans har man till att kunna läka ihop sig själv, och kunna leva ett bra, lyckligt och hälsosamt liv.
Man måste vara beredd att inte bara öppna upp sig själv, utan öppna upp sina sår inombords, och dra ut allt som ligger däri och gör ont, och ta ut det och arbeta med det i ljuset där man kan se det ordentligt. För det krävs det mod och styrka, och det kan vara väldigt obehagligt att gå igenom. Men det är det enda sättet. Jag har fått gå igenom det länge, och det har varit fruktansvärt svårt och brutalt, men det har hjälpt mig. Och jag har fått hjälp med det längs med vägen. Jag har bland annat gått i olika former av terapi under större delen av mitt liv, och det har gjort stor skillnad. Utan den hjälpen tror inte jag att jag skulle vara i livet idag. Men terapi är ju kanske inte nåt som alla vill göra, eller ens finns tillgängligt för alla, Men att hitta nåt sätt att ventilera och berätta om saker man upplevt, och om sår och skador man har inom sig, är något jag tycker är värt att fundera över i alla fall.
Och jag vill också nämna det, att ibland kan jag upprepa mig i det jag skriver, jag tar ofta upp samma saker fast i olika form beroende på vilket ämne jag skriver om. Så jag har skrivit om samma saker många gånger, fast i olika inlägg. Och kommer fortsätta göra på det sättet, därför att det är på det sättet jag behöver skriva och få ut saker. Hoppas att det inte stör allt för mycket.
Så…det som händer i mitt liv just nu är inte mycket, som vanligt. Eller ja, det kanske händer en del, men på samma gång ingenting. Livet går sin gilla gång för mig, som det brukar göra. Jag gör inte så mycket, håller mig hemma (för man ska ju göra det så mycket som möjligt i nuläget ändå), och jag vilar mest. Har som vanligt mycket huvudvärk, och är trött och har mycket ångest. Men det är normalläget för mig. Har fyllt år bland annat, den 11 mars fyllde jag 42 år. Jag var bara hemma och hade en ”mysdag” med mig själv och min hund. Inte mycket annat att göra, nu i dessa tider. Man kan ju inte ha kalas eller fest, som man kunde ha förr. Men det skulle jag antagligen inte orkat ha ändå, har så otroligt lite energi i vilket fall, så jag hade tyckt det varit jobbigt att fira med andra människor. Bättre för mig att vara själv då, under dom omständigheterna som är nu. Inte mig emot alls.
Jag är just nu i en slags ”in between” period, som jag kallar det. En mitt emellan period. Jag är fortfarande i en depression, men börjar lite smått komma ur den. Några strimmor ljus håller på att leta sig in. Så är det för mig, jag har mina mörka perioder, och så lättar det plötsligt upp ett tag, för att sen gå in i mörkret igen. Och så håller det på så. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Sånt är mitt liv.
Sen är det också så att under tiden som går, så kommer det in nya personer i mitt liv, och gamla försvinner. Jag har fått säga upp och avsluta gamla vänskaper och bekantskaper, för att folk inte kan bete sig, men så har det kommit in nya vänskaper och bekantskaper istället. Allt går på ett ut, verkar det som. You lose one, you win another. Antar att sånt är livet.
Det är mycket störande när människor inte kan bete sig, bete sig ordentligt mot andra. Och mot mig menar jag då främst när det gäller dom människor som jag har eller har haft i mitt liv. Finns det någonting i denna världen jag inte klarar av, så är det egoism och arrogans, och brist på respekt och empati. När människor uppvisar detta mot mig, eller överhuvudtaget i allmänhet, så får jag ett frispel. För mig är det som att höra naglar mot en griffeltavla, detta hemska gnisslandet som skär i öronen, fast det är den känslan jag får i min själ istället. Det känns i hela mig, och jag kokar inuti och jag blir rent fysiskt illamående. Och ändå är det såna människor jag släpper in i mitt liv konstant och tillåter, för att jag alltid ska vara så jävla snäll och vänlig, förstående och accepterande, och villig att uppfylla andras behov.
Det är en av de stora sakerna jag måste jobba på när det gäller mig själv, att sätta gränser och inte acceptera vad som helst från andra, inte låta andra behandla mig hur som helst. Och det är ett konstant jobb jag måste göra, det kommer jag få jobba på hela livet. För den människa jag är i grunden är accepterande, förlåtande, snäll, givande, och vill alltid hjälpa och stötta. Och jag försöker alltid förstå, förstå andra människor utifrån deras liv, deras upplevelser, deras behov, deras personligheter, skador inom sig, olika förutsättningar eller brist på det, deras förmågor och styrkor, deras svagheter och hur man kan hjälpa till att stärka dom. Vilket stöd och vilken hjälp som är bäst att ge för varje person, och på vilket unikt sätt varje individ behöver stöttning och peppning, och att kunna inspirera och uppmuntra dom på bästa sätt. Sån är jag, och så jobbar jag. Och det kommer jag alltid att göra.
Men det innebär också mycket självuppoffring från min sida. För mycket, alldeles för mycket. Till den graden att det skadar mig, och det måste förändras. Det skadar mig nämligen på grund av att jag även försöker hjälpa, stötta och förstå dom som behandlar mig illa och sårar mig. För det är ju så att många av dessa människor är själva mycket skadade och mår dåligt och kanske inte alltid fungerar som dom ska, därav deras beteende. Och då är det svårare för mig att inte ge dom fler chanser. Jag vill gärna förlåta och ge andra en chans att visa bättring. Oftast så blir det ingen bättring, hur många chanser jag än ger, och då måste jag sätta stopp nån gång. För min egen mentala och känslomässiga hälsas skull.
Men många av dom jag varit inblandade med är också egoister, narcissister och psykopater, och för dom finns inte mycket hjälp…tyvärr. Men trots det så har jag ändå alltid försökt hjälpa och stötta dom. Jag har ofta gett allt av mig själv till dom för att jag hoppas kunna åstadkomma någon förändring hos dom eller ge dom någon hjälp och stöd som kan få dom att må bättre, och att försöka uppfylla deras behov, för jag är en Empat och det är det vi gör. Och dom personerna kanske mår bättre av min hjälp, och mitt stöd och engagemang just då, men dom ger lite eller inget tillbaka, och är mer än villiga att offra mig i processen, mjölka ut varenda droppe av mig och köra över mig och strimla sönder mig i småbitar, tills det inte finns nåt kvar av mig. Sen bedömer dom mig som värdelös och kastar mig på tippen, utan att så mycket som kastar en blick tillbaka. Då har dom fått ut allt av mig, och sen är jag värdelös för dom och dom bara går vidare till nästa person att utnyttja. Som parasiter som drar vidare från värddjur till värddjur, och suger ut allt dom kan. Såna är dom, och många såna har jag träffat på i mina dagar, och kämpat för. Och offrat mig själv för, hundra gånger om. Och det kan jag inte fortsätta göra.
Så det jag har jobbat extra hårt med de senaste åren, är att sålla bland personerna i mitt liv, och utesluta dom som jag har känt på nåt sätt behandlat mig illa, sårat mig, som bara använt mig för sina egna syften och behov, som varit respektlösa och som tagit mig för given...och så har jag plockat bort dom från mitt liv, en efter en. Det har blivit en hel del av dom de senaste åren, som jag fått sålla bland och plockat bort. Vissa har jag sagt adjö till med sorg i hjärtat, men dom flesta av dom har jag sagt ”Bye Bye” till ganska gladeligen. ”Hope to never see y´all again”.
Och det jag måste jobba och bli bättre på nu och framåt är att sluta offra mig själv för egoister och narcissisters skull, sluta skada mig själv genom dom, sluta att vända ut och in på mig själv för att uppfylla deras behov, sluta att försöka se det goda i dom, (för ofta är det förgäves)...och istället börja fokusera på mig själv, på att stärka mig själv, lyfta mig själv, läka mig själv, och hitta mitt eget värde som människa. Sluta att tvångsmässigt leta efter mitt eget värde i andras ögon och värderingar, och börja se mig själv genom mina egna ögon och förstå att jag duger gott som jag är för mig själv, och att det är allt som räknas. Och hittills har jag faktiskt kommit ganska bra på väg med detta. Och jag fortsätter göra framsteg, om än i långsam takt.
I hela mitt liv har jag tänkt på alla andra utom mig själv, jag har i stort sett helt plockat bort mig själv från ekvationen….livets ekvation. Varför vet jag inte exakt, men troligast är det på grund av hur jag växte upp, i missbruksmiljö, våld i hemmet, och total kaos. Jag fick tidigt lära mig att jag inte var så viktig, utan alla andra var viktigare än mig, och det var mitt jobb att ta hand om dom omkring mig. Mest min mamma som var missbrukare och levde farligt (som jag ofta fick agera ”förälder” åt, absurt nog) och mina yngre syskon som jag fick ta väldigt stort ansvar för. Dom blev min uppgift, mitt ansvar. Men att jag också behövdes tas hand om, det glömdes bort i kaoset vi levde i.
Sen finns det säkert andra faktorer också som spelade in, som till exempel traumatisering, hur man som traumaöverlevare lär sig att hantera sig själv, sitt liv och sin omgivning, och dom skador man får mentalt och känslomässigt. Och som man sedan behöver resten av sitt liv att återhämta sig och läka ifrån. Och även det att jag föddes som Högkänslig och som Empat spelar stor roll, som är personlighetsdrag en viss procent av befolkningen föds med. Dessa personlighetsdrag kan försvåra ens sätt att hantera sig själv och livet, om man sedan barnsben traumatiserats, men kan hjälpa en att läka och återhämta sig när man blivit äldre, om man lär sig om dom egenskaperna och att utveckla dom på rätt sätt, så att det blir ens styrkor istället för ens svagheter. Då blir dom egenskaperna enorma tillgångar i livet, när man är inne i läkningsprocessen. Och det är ungefär där jag befinner mig nu.
När jag äntligen fick lugn och ro i mitt liv för några år sen, kunde jag faktiskt påbörja den riktiga läkningsprocessen. Det var omöjligt för mig att göra innan, därför att jag fortfarande hade femtioelvahundra saker att försöka hantera, samtidigt som jag mådde fruktansvärt dåligt och inte fungerade överhuvudtaget, och inte ville leva längre. Så då gick jag in i ”survival-mode”, kopplade bort mig själv och gick på autopilot. Då kan man inte processa eller bearbeta någonting med sig själv. Då bara man försöker överleva från stund till stund, och man kan inte ta till sig något annat. Men när jag blev sjukpensionerad år 2017, fick jag möjligheten att för första gången i mitt liv ha lugn och ro omkring mig, och bara ha fokus på mig själv och mitt, och då kunde jag äntligen börja att bearbeta mitt liv, och påbörja den efterlängtade riktiga läkningsprocessen jag så länge behövt.
Och den läkningsprocessen innefattar att jag håller på att lära mig så mycket som möjligt om mig själv, vem jag är och varför jag är som jag är, vad jag har för problematik och vad det innebär, vad som drabbat mig och på vilket sätt det påverkat mig, vilka skador och inre sår som jag har inom mig, och vad man kan göra med dom och hur man kan behandla och läka dom. Att lära mig hitta mig själv, mitt äkta jag, och lära mig hitta och förstå mitt riktiga värde som människa, och inte låta någon ta det ifrån mig igen - under några omständigheter. Allt detta betyder att bygga upp mig själv från grunden. Ge mig själv en grund att stå på där ingen tidigare brytt sig om att ge mig en grund, en grundtrygghet jag borde fått som barn som jag aldrig fick, som jag nu behöver skapa själv som vuxen istället. Att ge mig själv styrka där ingen annan gett mig styrka, ge mig själv en röst där ingen annan tillåtit mig att ha en röst, ge mig själv ett riktigt värde där ingen annan innan visat mig mitt riktiga värde utan gett mig ett ”falskt värde”. Och att jag ska dra fram mina svagheter och osäkerheter i ljuset, för att kunna se dom tydligt och kunna förstå dom och omvandla dom till något bättre. Och att också upptäcka och förstå min sanna mening med det liv jag fötts in i, och vad det är meningen att jag ska kunna tillföra till världen och till andra människor under min tid här. Och så mycket, mycket mer.
Så detta är mitt sätt att "rädda mig själv". För ingen kom och räddade mig när jag växte upp, utan jag fick klara av att hantera allt på egen hand. Så nu ingriper jag i mitt eget öde, och agerar "saviour" till mig själv. Det är det enda man kan göra som vuxen, för att som vuxen är det ens eget ansvar. Men det var inte ens ansvar som barn. Barn är aldrig ansvariga för att rädda sig själva, det skall dom vuxna göra. Tyvärr händer det allt för ofta, att dom vuxna inte gör det. Och det är väldigt tragiskt och ledsamt och hemskt.
Allt detta är det som kallas för ”inre arbete”, och är fasen så mycket viktigare än alla yttre typer av förändringar. För så länge som jag är skadad och trasig på insidan, kommer jag aldrig kunna göra yttre förändringar som ska hålla långvarigt (komma ut i arbetslivet igen, ha ett aktivt socialt liv, komma i form fysiskt och bli mer hälsosam, m.m.), så det är viktigt att börja rehabiliteras ”i rätt ände”, så att säga. Först inre förändringar, sedan kan dom yttre förändringarna börja successivt i långsam takt. Men det verkar vara få människor som förstår detta. Alla är så fokuserade på yttre förändringar, och sker det inga sådana, så antar folk att man bara står still i princip, att inget händer. Det är så naivt och så trångsynt, att det är skrämmande.
Så, antagligen är det så att i många människors ögon, så står jag helt still och det händer ingenting. Och jag är bara lat och anstränger mig inte för fem öre för att förändra min situation. No, no, no, no, those who think that, couldn´t be more wrong. They are just arrogant and narrow minded people, and I suggest they educate themselves.
Jag gör på mitt sätt, det jag vet är bäst för mig. Andra kan göra på sitt sätt, det är upp till var och en. Men mitt liv är mitt, och jag lever det för mig. Jag lever inte efter andras tycke eller vilja, och för att få ”godkännande” från andra. Det har jag kommit ifrån för längesen. Mycket tid kommer krävas för min läkningsprocess, mycket tid. Nåväl, jag har inte bråttom, för jag förstår att sånt här tar tid. Det är andra som verkar ha bråttom med att jag skall ”bli frisk” och leva ett ”normalt liv”. Andra får helt enkelt ta och chilla ner lite, det tar den tid det tar. Acceptera det, och lita på att jag vet vad jag gör.
Jag är på väg in i en bättre period nu, så sakteligen. Jag vill gärna försöka hålla det så, så länge jag kan. Så länge vissa personer jag inte vill ha att göra med som jag har uteslutit från mitt liv, av en anledning, håller sig borta från mig...och att jag försöker hålla mig utanför massa drama och konflikter andra skapar hela tiden, så ska jag nog kunna hålla mig rätt så stabil. Och nya vänskaper och bekantskaper som jag fått, för ju nu in lite mer positiv och bra energi till mig istället. Åker en ut, så kommer en annan in, förhoppningsvis bättre. Dålig energi ut, bra energi in. Allt går på ett ut. Faktiskt.
Och jag tänker fortsätta att fokusera på mig själv och på vad jag behöver nu, i fortsättningen på min resa i livet. Och det bästa av allt jag upptäckt på denna resan, är mig själv. Inget är mer värt än det. Och jag är så jäkla stolt över den jag är och den jag har blivit, trots att oddsen alltid varit emot mig. Jag kommer aldrig offra mig själv och den jag är någonsin igen, för någon.
Because this is fucking ME!
Nu ska jag avsluta, och så ska jag vila upp mig lite till tills jag kommer ur denna mörka perioden, och in i ljuset igen. Kom ihåg att jag uppskattar alla ni som besöker min blogg och läser det jag skriver, vare sig ni håller med om det jag skriver eller ej.
Kram på er så länge!
Här nedanför lägger jag in en låt som jag tycker passar in bra. Det är en låt som heter "It Was In Me" av Avril Lavigne. Så jäkla bra! Den uttrycker väldigt mycket det jag känner just nu. Många andra kan nog känna sig inspirerade av texten, och känna igen sig med.
