Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Always tired...always.

Jag är så väldigt trött nu. Vilar mycket. Det är det enda jag gör i stort sett, men jag behöver det. Ångesten och den inre tröttheten...tar över allt annat, och blir som en förlamande utmattning. Konstant, 24-7.

Att ha konstant ångest gör en trött, det tar på krafterna. Och ger migrän. Så man använder dom lilla krafter man har till att hantera ångesten, och migränen. Sen räcker det, man orkar inte mer.

Så ja, jag är trött nu, mycket trött. Får se när detta går över.

Skriver mer lite längre fram. Har inte kraft att skriva mer just nu.

Kram på er! heart

 

 

"Mad World" - Pentatonix

 

 

 

 

 

 

 

17 September 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
We owe them nothing.

Nu är det ett tag sen jag skrev. Ibland tar det lång tid för mig att komma ur mina depressioner. Jag har fått lära mig att inte försöka "jäkta" mig ur dom, utan bara låta det ha sin gång. Dom gånger jag har försökt tvinga mig själv att "må bättre", har det slagit tillbaka sju gånger värre istället. Man lär sig längs med vägen...

Men det finns många anledningar till att jag mår dåligt, och alltihop kombinerat är det som håller mig i ett fast grepp i mörkret. Jag har ett knep för att försöka hantera det, att hela tiden försöka påminna mig själv om allt bra och fint jag har i mitt liv, såsom min underbara familj, mina fantastiska vänner, min fina hund Tindra som är mitt hjärta, och att hålla fast vid den människa jag vet att jag är. Att vara sann mot mig själv och min natur. Går jag emot mig själv, den jag är och det jag står för, så är det som att varenda cell i min kropp skriker i smärta och protest, det känns inuti som naglar mot en griffeltavla låter, och jag mår skitdåligt. Då måste jag genast stanna upp och tänka om, och göra om och göra rätt.

Jag har gjort en del fel och misstag den senaste tiden där jag har gått emot mig själv, och det tog ut sin rätt till slut och jag kunde inte mer. Då måste jag säga ifrån och säga nej. Svårare är det att hantera när andra inte förstår eller accepterar att jag säger nej. För dom vill att jag ska fortsätta göra det som egentligen är fel, för deras bekvämlighets skull, men jag vill inte, vill verkligen inte mer. Det var då fan vad det ska vara svårt för folk att fatta när man säger nej, när man inte vill mer. Det driver mig till vansinne. Finns det något jag avskyr i denna världen är det egoism, egoistiska människor som bara vill ta vad dom vill ha, och struntar i hur det får andra att må.

Jag var nyligen i en "relation", en i min mening dålig relation när jag tänker på det såhär i efterhand, som bara egentligen var så fel. Men jag försökte vara i den relationen och ignorera hur fel det egentligen var och kändes, för jag tyckte om personen väldigt mycket. Naturligtvis var det många fina, bra stunder och upplevelser också, som jag uppskattade väldigt mycket. Men det räcker inte. I det stora hela, var själva situationen dålig. Jag försökte ignorera hur dåligt det egentligen fick mig att må, försökte ignorera att jag gjorde det som var "fel". Så jag gjorde samma sak som jag i stort sett alltid har gjort i relationer, jag stängde av en stor del av mig själv och satte mig själv åt sidan, ignorerade mig själv till förmån för den andre. Och jag intalade mig själv att det var okej, att det var bra, att det kändes bra, och därmed ignorerade jag min intuition, min "magkänsla", som hela tiden låg undermedvetet och talade om för mig att det var fel, att det var inte bra för mig. Men jag stängde det ute då.

Tror många kan känna igen sig i det, särskilt kvinnor. Kvinnor har en tendens att ignorera sin intuition, sin magkänsla, nästan per automatik, som ju egentligen är en typ av "lögndetektor", som märker direkt och meddelar när något är fel, när något inte är sant, och sänder ut varningssignaler. Men man vill inte lyssna då, så man ignorerar det och hoppas att det bara var "inbillning", för man vill så gärna att det ska vara något bra, något fint, något äkta, och man har så starka känslor för den andra personen, så känslorna väger mer än magkänslan och förnuftet gör. Tills något händer, ofta något drastiskt, som gör att man antingen lämnar till slut, eller blir lämnad. Ofta det senare, Tyvärr upprepas ofta detta om och om och om och om och om igen, ett destruktivt mönster som många har genom hela livet. Jag har varit med om det fler gånger än det går att räkna. Och man tror att man ska lära sig av det, ha! Ofta tar det många, många, många turer innan något äntligen fastnar som gör att man får insikter, och lär sig av sina misstag. Men allt eftersom, lär man sig mer och mer att lyssna på magkänslan.

I mitt fall nu så hade jag med mig många av mina misstag i bakhuvudet, som jag fick använda som läxor man har lärt sig, för att kunna göra något annorlunda denna gången. Och denna gången var det jag som plötsligt fick nog, som sa stopp. Som över en natt beslutade mig för att avsluta och lämna, för att saker hände som gjorde att jag "vaknade upp" helt enkelt, och såg det för det det egentligen var...en illusion. För det var inte på riktigt, det var inte äkta, långt ifrån...och plötsligt som en blixt i skallen bara beslutade jag mig för att nu räcker det, nu vill jag inte mer, detta är inte bra för mig utan får mig att må dåligt. Nu är det bra!

Så jag lämnade. Och har inte gått tillbaka, har inte ens varit frestad att gå tillbaka. Men det har ändå tagit hårt på mitt tålamod och mitt psyke, för att människan vägrar acceptera att det är över, och har fortsatt att höra av sig och tjatat och försökt att manipulera mig tillbaka. Det har varit skitjobbigt rent ut sagt. Och fortsätter det på det sättet, så kommer jag att behöva vidta vissa åtgärder, var så säkra på det.

Denna gången klarade jag av att lämna när jag började må dåligt i det. Och det är första gången jag klarat av att göra det. Det stärker en något enormt. Jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt liv, så kan man säga. För i hela mitt liv har jag alltid lämnat över kontrollen till andra att bestämma vad som ska hända med mig, och hur det ska sluta. Jag har inte vågat ta kontrollen själv. Det har varit en del av mitt självskadebeteende som jag haft i stort sett hela livet, att tillåta andra att behandla mig dåligt, trampa på mig och utnyttja mig, och inte kunna eller våga säga ifrån, utan tro att jag inte förtjänar bättre. Och jag har alltid låtit den andra personen i mina relationer vara den som dumpar mig, och varit helt heartbroken över det varje gång, trots att det är jag som blivit illa behandlad och jag som borde ha dumpat dom. Och många gånger har jag tagit dom tillbaka, trots hur dom har behandlat mig. Det har varit mitt självskadebeteende, för att jag hade så låg självkänsla, och såg mig själv som någon utan värde, så varför skulle jag inte "bestraffas"? Nu har jag tack gode Gud kommit ur det. Nu har jag varit den som lämnat. Nu har jag gjort det, och det känns skitbra! Nu är jag fri igen. Och fy fan vad skönt det känns! 

Alla förtjänar att uppleva riktig, äkta kärlek. Att bli omtyckta, värderade och älskade för den man är. Inte för den andra vill att man ska vara, eller att människor bara vill uppfylla sina själviska behov med en ett tag, och sen kasta en åt sidan, som att man är helt utan värde. Man ska aldrig nöja sig med att bli dåligt behandlad, tro att man inte förtjänar bättre, och vara den som kryper på knä och bönar och ber om att få bli älskad. Då nedvärderar man sig själv, och säljer sin själ, till någon som inte förtjänar att få den. Är det värt det...?

Och dom som är egoister, utnyttjar och använder sig av andra för sina egna behovs skull och för egen vinnings skull utan att egentligen bry sig, och som ofta kan vara likgiltiga och har brist på empati - dom kommer alltid att vara, vad jag kallar för "tomma människor". Dom kommer ganska säkert aldrig få uppleva äkta kärlek på riktigt, för dom vet inte själva hur man älskar andra på riktigt, hur man känner genuin omtanke och kärlek till andra. Dom är "tomma", och kommer gå igenom livet sådana. Kanske kan vissa få insikter och förändras, få bort tomheten inuti och fylla det med äkta kärlek och äkta liv. But not likely...not likely. 

Man kan inte "ge bort" till andra, det man inte har själv. Kan man inte känna äkta kärlek och empati för andra, så kan man heller inte ge det till någon annan. Då är den kärlek dom ger oäkta, och det gäller att se igenom det, och kunna identifiera om det är äkta kärlek man får från personen eller inte, om det bara handlar om att man blir manipulerad att tro saker. Ord kan väga tungt, manipulatörer använder ofta ord för att "styra" andra och få som dom vill, säga "dom rätta sakerna" och lova guld och gröna skogar. Men det handlar om att man ska kunna backa upp det man säger med handlingar, det är det som verkligen betyder något. Ord kan alla säga, men att stå för det man säger och visa det i handling? Det är det som betyder något, det är det som säger en om det är sant eller falskt. Kolla efter det, och gå efter det. Snart kommer man att se ett mönster, om personen verkligen kan stå för det den säger, eller om det bara är "vackra ord". Det är det man måste kunna identifiera, och sålla bland det som är sant och falskt. Det är det magkänslan är till för också. Synd att man ofta inte lyssnar på den.

Jag är i alla fall fri nu, och kommer må bättre så småningom. Behöver bara tid för återhämtning och att komma i nån slags balans igen. För denna "relationen" skickade mig ur balans totalt, har jag insett nu. Och nu kommer det dröja innan jag involverar mig med någon igen, för nu tänker jag fokusera på mig själv. Nu är det jag som är viktig, på riktigt.

Och jag tänker inte låta någon få mig att känna mig mindre värd igen...någonsin! Hellre lever jag ensam resten av livet. Det är mitt löfte till mig själv. För ofta är priset för att vara med någon alldeles för högt, när priset man betalar är sin egen värdighet, självrespekt och integritet. När man måste offra något, och det man offrar är sig själv. Då är priset för högt, och inte rimligt eller vettigt, rätt eller mänskligt. Och det är det man måste påminna sig själv om och bära med sig genom livet, och att ständigt fråga sig själv: Om man måste offra sig själv, är det värt det då? Är det verkligen värt det...?

 

 

"Somebody Loves You" - Aly & Fila with Plumb

 

 

 

 

 

27 Augusti 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Let me be in the stillness...

Jag försöker verkligen. Jag försöker...men vet inte hur. Jag vet inte hur man gör när man lever. Jag vet bara hur man överlever.

Det är oerhört irriterande och frustrerande...och ledsamt.

Det har blivit så, att det enda som betyder något för mig är att få leva i lugn och ro, efter nästan ett helt liv i kaos. Kan jag inte bara få leva mitt liv i lugn och ro? Det är allt jag begär. Att bara få vara..att bara få vara jag. I lugnet. I stillheten. There, I find my peace.

Jag orkar inte leva som alla andra gör. Jag orkar inte med. Jag är så totalt utbränd...utbränd av livet. Min gnista tappade jag för så länge sedan, jag minns inte ens om jag någonsin haft en gnista. Mycket i mitt minne är diffust och blurrigt numera. Har fått dåligt närminne, min hjärna är som scrambled eggs, och jag har till och med fått svårt att prata, fått svårt att uttala ord, och att samla ihop tankarna. Jag känner mig själv tillräckligt för att förstå att detta är på grund av överbelastning, jag kan inte hantera för mycket på en gång. Jag...behöver...lugn...och...ro. På alla plan. Och att vara i ensamhet. Det är enda sättet för mig att återhämta mig. 

Jag vet att många kanske är oroliga för mig, för att min "livsstil" inte är hälsosam. Att jag isolerar mig, sover och vilar mycket, knappt umgås med någon, alltid har huvudvärk, ångest, eller både ock. Att jag inte har någon ork, eller någon som helst energi, att jag kan bli närmast apatisk till och från. Att jag inte äter nyttigt och ordentligt och inte rör på mig särskilt mycket. Att jag äter mycket mediciner. Och ja, jag kan hålla med till en viss del. Det är oroande. Men sån blir jag när jag känner mig överbelastad och överväldigad, när det händer mycket omkring mig, när många saker händer samtidigt som jag inte vet hur jag ska hantera, när det uppstår svåra och jobbiga situationer, när man sätter för mycket press på mig, när folk är på mig och "tjatar" på mig och stressar mig, när hemska saker händer, oavsett vem det händer, alla andras problem och elände, mitt eget bagage från helvetet jag alltid bär med mig...och så mycket mer. 

Då är det viktigt för mig att dra mig tillbaka, vara för mig själv, och bara få återhämta mig. I lugn och ro. I stillheten. Det är i lugnet, i tystnaden och stillheten, som jag hittar min styrka, mitt mod, mitt hopp, och läkning.

Och i böner. För jag ber, åh, som jag ber. Ber Gud, och mina anhöriga på andra sidan om hjälp, stöd, vägledning, styrka, mod, och kärlek. Och viljan, viljan att fortsätta. Den behöver jag be om varje dag, för att orka vidare. För tror på Gud gör jag, men jag är spirituell och inte religiös. Stor skillnad.

Jag vill gärna hitta ett sätt att förstå hur jag ska leva, eller rättare sagt våga leva, orka leva. För i hela mitt liv har jag bara överlevt, inte levt. Det har jag fattat nu.

Men jag behöver lugn och ro omkring mig. Och det innebär också att det är så nu, att människor som inte har "genuina intentioner" mot mig, eller känner genuin omtänksamhet för mig, utan är ute efter en "free ride" och lite kul och rajtan tajtan men inget seriöst, eller bara har själviska behov dom vill ha mötta och använda mig för det...dom människorna ska hålla sig jävligt långt borta från mig. Jävligt långt borta. För sånt har jag inte lust med, inte tid med, och mitt värde som människa väger mer än så. Jag har tillåtit sånt bullshit alldeles för länge i mitt liv. Såna människor har INGEN plats i mitt liv längre, under några omständigheter! Punkt.

Jag är trött. Livet har vänt mig upp och ner, hit och dit, vrängt mig ut och in, satt mig bak och fram, kört över mig med ett ångvält, malt ner mig till köttfärs som universum har matat sin hund med. Jag har upplevt ett större helvete i livet än dom flesta vet om. Mycket av det är jag väldigt öppen med, har alltid varit, men det finns fortfarande mycket jag inte har berättat, och antagligen aldrig kommer att berätta, för att det är så svåra, tunga upplevelser som helt enkelt är för jobbiga att prata om. Det finns en anledning till att jag har blivit så skadad som jag är, för att jag har blivit så svårt traumatiserad. Ända sen jag var ett litet, litet barn. Men jag har överlevt, och jag har kämpat som ett djur genom allt.

Jag har ända sedan jag var i 20-års åldern sökt mängder med olika behandlingar, träffat många olika läkare, psykologer och psykiatriker, och har bland annat fått diagnosen svår PTSD, (Posttraumatisk Stress). Har också träffat specialister på smärtsjukdomar angående min migrän jag har haft sedan jag var barn, och den är tydligen ihopkopplad till mitt psykiska mående. Jag har träffat sjukgymnaster och har fått olika typer av sjukgymnastik, jag har gått på missbruksmottagning för att bli av med tablettmissbruk, (successfully), jag har träffat arbetsterapeuter, och gått på arbetsträning i omgångar när det har krävts av mig. Jag har kämpat med nedtrappningar av vissa av mina mediciner och klarat det. Har alltid sökt efter lösningar och olika verktyg för att hantera mig själv och mina sjukdomar och min psykiska ohälsa. Jag har varit i händerna på olika myndigheter och fått förlita mig på dom angående min ekonomi eftersom jag varit sjukskriven i så många år, och jag har alltid gjort det som krävts av mig och skött mig bra igenom allt.

Jag har alltid skött mig, har alltid varit "den duktiga flickan", den skötsamma flickan. Flickan som ofta inte syntes, som inte hördes. Flickan som bara skulle finnas till för alla andra. Hon var närapå osynlig, folk såg ofta rakt igenom henne som om hon vore ett spöke. Det var bara när andra behövde henne, eller när det skulle ges kritik, som dom såg henne. Men det hon behövde, såg ingen. Det hon försökte berätta, hörde ingen. Ingen hörde hennes röst, hennes skrik på hjälp, och i många år av sitt liv försökte hon få sin röst hörd. Den hördes aldrig riktigt. Hon fick lära sig att skrika högre helt enkelt, och tvinga folk att se henne. Alltid kämpa sig fram. Kämpa sig till en plats bland dom andra, kämpa för sitt värde, ofta förgäves. Folk gjorde som dom ville med henne ändå. Den flickan var jag.

Så ja, jag har kämpat. Kämpat för att få min röst hörd, kämpat för att få mina behov sedda, kämpat för att få rätt hjälp, kämpat för att få folks förståelse, kämpat för att bli respekterad, kämpat för att bli tagen på allvar. Jag har kämpat om mitt eget värde, fått köpslå och kompromissat om mitt värde som kvinna, som människa. Jag har kämpat för andra, för att dom ska få det dom behövt och velat ha, och har samtidigt ofta tvingats offra mig själv. Jag har kämpat för min mamma, för mina syskon, för hela min familj, för mina vänner, för bekanta, för kärlekar, för främlingar...men har alltid satt mig själv åt sidan. Jag har kämpat för att behålla mitt förstånd, behålla min värdighet, behålla mitt liv.

Jag har kämpat till ögon och öron börjat blöda, och tills jag tvingats ner på knä av utmattning och bönat och bett om nåd. Jag har gjort ALLT som krävts av mig, genom hela mitt liv, även det som inte varit rimligt eller mänskligt att kräva av mig. Bara för att bli omtyckt och bli sedd av andra, få andras "godkännande". Och för att överleva i detta liv, och inte ge upp. Och det har tagit allt av mig att göra detta, jag har ingen energi över nu. Jag är helt tömd på energi.

Men jag har överlevt, och jag tänker fortsätta leva, men då behöver jag få leva i lugn och ro. Jag tycker att efter allt kämpande, så har jag förtjänat min rätt att vila. Och min rätt till ett liv i lugn och ro. Också punkt på det.

Jag har hittat mitt eget värde nu, och jag tänker aldrig mer sätta det på spel. Jag har hittat min röst, och ni kan ge er på att jag tänker använda den. Min röst ska aldrig mer bli nedtystad av andra, som inte tycker den är värd att höras. Och mitt liv tänker jag leva i lugn och ro, så länge jag kan. Det är ändå mitt liv.

Så i lugnet vilar jag. I stillheten finns återhämtning och läkning, och svaren jag letar efter.

Där finner ni mig - i stillheten. heart

 

 

"Stillness" - Lion & Bear

 

 

 

 

 

 

 

4 Augusti 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I will try to fix Me...

Ja, jag är verkligen inne i en depression känner jag. Behöver få skriva av mig lite. Ibland hjälper det...

Jag blir lätt överväldigad av saker och ting, av allting egentligen. Jag kan inte hantera mycket på en gång, då slutar jag fungera och det blir helt *tilt* i mitt huvud. Ändå är det ofta så att folk försöker lägga mer och mer på mig, tills jag kraschar till slut. Trots att jag förklarat hur lite jag tål och klarar av. Ibland undrar jag om vissa jäklas med mig med flit?

Jag har ett väldigt stort tålamod, och jag är mycket accepterande och förstående när det gäller det mesta...men jag har en gräns. Många verkar tro att jag inte har det, men då gör dom ett stort misstag och underskattar mig. För driver man mig till min gräns, även om det tar lång tid att göra det, då är det färdigt sen. I´m done! Lite självrespekt har jag ändå utvecklat under åren som gått.

Men när jag blir överväldigad, och jag kraschar, då går jag ofta in i en djup depression. Och då vill jag ingenting längre. Vill inte äta, trots att jag är hungrig, vill inte vara vaken men har svårt att sova, vill inte se på film eller läsa böcker, vill inte gå ut, vill inte träffa nån, vill helst sluta existera. Har ont hela tiden, i bröstet, i lungorna, i hjärtat, i huvudet, och känner sorg och ångest, och har en extrem stress inom mig. Är så trött och vill somna och aldrig vakna igen. Är less på allt och alla, på världen, på människor, på det här jävla livet man är tvungen att leva på den här jävla planeten.

Och det som retar mig mest, är min oförmåga att må bra. Även om saker kan vara bra ibland, och bra saker händer, så kan jag inte känna mig glad och lättat över det. Jag vet inte hur man gör, hur det är meningen att det ska kännas att vara glad, och må bra. Jag kan tänka i huvudet att "Åh, vad roligt, vad glad jag blir över detta eller detta". Men jag kan inte känna det i hjärtat. Känner ingen glädje eller lättnad överhuvudtaget i mitt hjärta, när bra saker händer. Det är bara tankarna som är där, glädjetankar, men inte nån glädje i mitt hjärta. I mitt hjärta finns det mest tomhet, oro, sorg och smärta. Det känner jag...hela tiden. Hela....tiden.

Hur känns det att känna glädje på riktigt? Att må bra, och se livet som en gåva? Har inte en jävla aning. Jag har aldrig känt det. Jag har sett andra känna det, och jag kan glädjas med andra med hela mitt hjärta och min själ....men jag kan inte känna det för mig själv. Däremot har jag alltid varit bra på att låtsas må bra, låtsas vara glad. Att fejka att må bra har varit lite av mitt "överlevnadsverktyg" i livet. Det är den förmågan som gjort att jag kunnat funka ihop med andra människor, kunnat gå i skolan, kunnat jobba, kunnat fungera i samhället överhuvudtaget. Tills jag inte kunde det längre, tills jag mådde så dåligt i mig själv att jag inte ens kunde fejka längre. Då tog det tvärstopp, och då blev jag sjukskriven för svår psykisk ohälsa. Och har varit sjukskriven sedan dess. För jag har inte kunnat fungera igen efter det, det vill säga inte ens kunnat fejka längre att jag mår bra.

Visst, jag håller på att bygga upp mig igen, och jag har kommit en bit på väg. Men det tar tid, vääääldigt lång tid. Det har folk ofta svårt med. Dom kan inte begripa varför det ska ta så lång tid att "bli frisk".

Jag kommer aldrig att bli frisk. Jag är för skadad inombords för att komma ens i närheten av att bli, vad andra definierar som "frisk". Tyvärr är det så. Det betyder inte att jag har givit upp. Men det betyder att jag accepterat mina begränsningar, och att det är en väldigt långsam process som måste få ta den tid den behöver, och inte stressa på det.

För en sak som jag inser mer och mer...jag är så jävla skadad. Så trasig som människa. Detta låter som en paradox, men ju mer jag läker mig själv, ju mer inser jag hur jävla skadad och trasig jag är som människa. Och det är hårda insikter, som gör jävligt ont.

Allt gör ont i mig...oavbrutet...hela tiden...det släpper aldrig. Ledsamheten och sorgen, är kronisk hos mig. Kommer alltid finnas där. Den är mycket svår att leva med. Mycket, mycket svår.

I...am...so...fucked...up.

Och det är en av anledningarna till att det är bäst att jag lever ensam. Jag orkar inte hantera andra människor när jag mår dåligt, och andra människor har det jobbigt med att försöka hantera mitt mående. So it´s a win-win, for everyone.

Det ironiska i det hela är...att jag har spenderat hela mitt liv åt att försöka hjälpa andra människor som mår dåligt, och vara ett stöd för dom...men jag har helt glömt bort att hjälpa mig själv. Jag har alltid fokuserat på andra, och vad jag kan göra för andra, särskilt dom som också är trasiga i sig själva....trots att jag är den trasigaste av trasiga.

Men nu har jag insett att jag måste fokusera på min egen trasighet, och fokusera på och hjälpa mig själv. Annars kommer mitt liv inte bli så långt.

Jag kommer fortfarande finnas där för andra, min familj och mina vänner, när dom behöver mig. Bara inte längre på bekostnad av mig själv. Jag kan inte fortsätta offra varenda bit av mig själv till andra, tills jag inte finns kvar längre. Utan jag måste ta hand om mig själv också, och göra det som är bäst för mig, och leva på det sättet jag behöver leva. Oavsett vad andra tycker eller säger om det. Så enkelt är det.

Nu har jag fått ur mig lite, det kändes bra. 

Kram och ta hand om er nu! Skriver snart igen. heart

 

 

"Fix You" - Coldplay (MaRLo Remix Live)

 

 

 

 

 

 

 

16 Juli 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I will be okay.

Har kommit in i en dålig period nu igen...mår inte bra just nu.

Många saker händer samtidigt, och jag kan inte hantera allt på en gång. Då kraschar jag. Bland annat så har min hund mått dåligt det senaste, och det är skitjobbigt. Har varit hos veterinären med henne, och vi får se hur det utvecklar sig. Det är inte något jätteallvarligt i nuläget, men kan kanske bli det längre fram. Vem vet...?

Jag går igenom mycket sorg nu, sorg, smärta, ångest och ledsamhet...och besvikelse. Jag är tvungen att dra mig undan ett tag nu framöver, för att hitta ett sätt att hantera och bearbeta allting. Mår verkligen inte bra just nu.

But I will be okay...

Kram på er så länge! heart

 

"Into The Sea (It´s Gonna Be Ok)" - Tasha Layton

 

 

 

 

 

 

 

2 Juli 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Rest In Peace, dear one.

Det har hänt något väldigt tragiskt som jag känner att jag vill skriva om. En ung kille, en i min släkt, har gått bort. Han blev bara 30 år, och efterlämnar sig en liten dotter, sin flickvän, och övrig familj.

Han blev dödad, knivhuggen till döds, och polisen utreder det som mord. Detta hände för ca två veckor sedan. Av sekretess, och hänsyn till familjen, vill jag inte ge ut fler detaljer. Men det är så otroligt hemskt och tragiskt. 😢

Detta har tagit mig väldigt hårt, även om han inte tillhör min närmaste familj, för jag kände honom och han var en otroligt fin kille, han förtjänade inte detta. Och jag lider så med hans familj och är så ledsen för deras skull. heart

Jag hyllar honom i detta inlägg, och säger adjö till honom på mitt egna sätt. Alla liv som går förlorade är tragiskt, särskilt unga människor som precis börjat skapa och leva sina liv. Jag har inte orden att beskriva hur ledsen detta gör mig, jag vet hur det är att förlora närstående i tragedier. Så detta har tagit mig väldigt hårt, och jag är i sorg just nu.

heart Detta är till dig, fina Ed. heart

 

"One More Light" - Linkin Park

 

 

 

 

17 Juni 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I have Hope.

 

 

 

 

 

"Hope in Front of Me" - Danny Gokey

 

 

 

 

 

26 April 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Still alive after all...

Nu skriver jag lite igen. Det var ett tag sen.

Saker och ting känns mörkare nu, har kommit in i en sämre period. Psykisk ohälsa tar ingen paus bara för att corona härjar.

Jag har inga problem med att leva i "karantän". Ensamheten är jag van vid och trivs med. Jag är inte rastlös för fem öre, och jag längtar inte efter att träffa folk. Även vid normala fall så undviker jag att träffa folk. Jag är en väldigt introvert människa, och trivs med att leva isolerat. Så det är inget problem. Tvärtom, jag tycker det känns skönt som omväxling att det livet jag lever, nu anses vara det bästa sättet att leva, ett sätt att leva som till och med räddar liv. To stay at home as much as possible - today, that saves lives.

Men mörkret inom mig väller över mig, det smärtsamma men välbekanta mörkret. Det finns alltid där, mer eller mindre. Oavsett vad som händer på utsidan, eller omkring mig. Smärtan i mitt bröst, som gör det svårt att andas, tyngden som drar ner en, sorgen som kväver en, paniken som slingrar sig inuti - allt det finns alltid där. Alltid.

Ibland när jag har mina bättre perioder, lättar det lite. Som ett lågt brummande ljud inom en, det finns där, det känns bara lite mindre. När jag kommer in i mina sämre perioder, så eskalerar det till väldiga nivåer. Som ett högt skri, som naglar mot en griffeltavla. Det känns som en orkester i huvudet, som vassa skärvor som skramlar runt i bröstkorgen, som rakblad instuckna i hjärtat, och en smärta som ekar i själen. Och jag känner mig tom som ett bottenlöst hål, och även full av sorg, smärta och förtvivlan, samtidigt. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.

Det är psykisk ohälsa. Och det är inte bara jag som har det, det är så för så...många...andra...människor också. Det är depressioner, det är ångest, det är sorg, det är hopplöshet, det är förtvivlan, det är desperation, det är förvirring, det är trötthet, det är vansinne - och det är konstant. För så många människor världen över, som lever med detta 24 timmar om dygnet, alltid. Vare sig det är virus-pandemi, eller inte.

Och det tas sällan på allvar. Och det driver en till vansinne!

Om en person har brutit sitt ben och går på kryckor, så är det -  "Åh, stackars dig! Vila nu mycket, och krya på dig. Vi finns här för dig om du behöver hjälp med nåt, du är inte ensam. Ditt ben är snart som nytt igen."

Om en person är svårt deprimerad och har ångest, och inte orkar göra så mycket, och kanske till och med går i självmordstankar, så är det - "Äh, sluta gnälla nu. Ryck upp dig! Så farligt är det inte. Det finns andra som har det värre. Skärp till dig nu! Du vill bara ha uppmärksamhet. Det handlar bara om viljestyrka, och du vill inte må bra, du kämpar inte tillräckligt. Du är inte sjuk på riktigt, du är bara lat. Tro inte att du kommer få några sympatier från oss."

Do you people see the problem here?!

Är det så konstigt att så många människor tar livet av sig, när man mår så dåligt och konstant får höra detta från omgivningen?

Let me tell you, att säga till en person som mår psykisk dåligt att dom bara ska "rycka upp sig och skärpa till sig"...är som att säga till någon som är förlamad och sitter i rullstol, att dom bara ska sluta låtsas och bara ställa sig upp och börja gå. Det är sanningen!

Vi människor har mycket att lära och mycket att jobba på när det gäller empati och förståelse för varandra. Innan denna pandemi började skulle vi ha varit bättre, så under denna pandemi, och efter, så får vi verkligen börja jobba på att bli bättre.

Denna pandemi kan verkligen lära oss någonting, det är inte bara elände. Man lär sig av allting, positiva och negativa saker. Denna pandemi, när vi sedan ser tillbaka på den i backspegeln, borde lära oss solidaritet, empati, viljan att dela med oss, hänsyn, förståelse, acceptans, medmänsklighet och ödmjukhet. Förstå att vi inte ska ta allt vi har för givet, särskilt vi här i västvärlden ska förstå det. Särskilt vi i väst, då speciellt Sverige, har tagit alldeles för mycket för givet, särskilt vår frihet att göra vad vi vill och resa vart vi vill. Det är därför detta slår oss så hårt nu. Vi är inte vana vid något som andra länder har "borta hos sig". Fattigdom, stor arbetslöshet, brist på mat och hygienartiklar, inkräktan på privatlivet, strikta restriktioner, brist på skydd mot sjukdomar, stora dödstal i befolkningen. Vi har levt i en trygg bubbla i så många år, sett oss som separerade från resten av världen, sett det som att sånt elände som händer i andra länder, "sånt händer inte oss, så varför oroa sig, varför bry sig?"

Nå, nu vet vi, nu måste vi bry oss. Vi har fått ett brutalt uppvaknande, ett som vi faktiskt behöver få. Låt oss vara ärliga och raka. Har man blivit för bekväm i sitt levnadssätt, som vi här i Sverige har blivit, så behöver man vakna upp, få ett riktigt jäkla "wake-up call", för att några förändringar ska kunna ske överhuvudtaget.

Har ni sett hur miljön och naturen runt om i världen har börjat förbättras, bara på den korta tiden sen allt stannade upp? Föroreningarna i luften över vissa områden i världen har förbättrats avsevärt, det har tagits satellitfoton från rymden som visar stora förändringar. Djurlivet har börjat återhämta sig lite, dom får plötskligt större frihet, större spelrum, när människan har dragit sig undan. Det bevisar att människan behöver dra sig undan ett tag, stanna upp, för naturens skull, för miljöns skull. Och detta skulle människan inte göra av sig själv, bara om något tvingade dom att göra det.

Och när Corona-viruset bröt ut, och spreds över planeten, då var människan tvungen att stanna upp och dra sig undan. Och först då kunde naturen och miljön börja återhämta sig. Vet ni vad jag kallar det?

Jag kallar det Karma. Människans Karma för hur vi har behandlat vår jord. Misshandlat den och missbrukat den i så många år.

Jag tror det är Universums sätt att tvinga oss människor att förbättra oss för vår planets skull - för vår överlevnad. För utan en sådan "drastisk åtgärd" som Corona-viruset...skulle människan bara fortsätta och fortsätta och fortsätta förstöra allt i vår väg, bara för att människan är så egoistisk och självgod i sin natur. Vi tror på allvar att vi kan fortsätta att förbruka jordens resurser i oändlighet, att dom aldrig kommer ta slut. Hur realistiskt är det? Hur egoistiskt är inte det? Hur dåraktigt är inte det?

Naturligtvis hoppas jag som alla andra att vi snart kommer se ett slut på denna Corona-pandemi. Naturligtvis är jag som alla andra rädd att bli sjuk. Naturligtvis lider jag med alla, alla som blir sjuka, och alla som dör, alla anhöriga. Men tyvärr lider jag inte med dom som fått resor inställda, som inte kunnat åka till fjällen och gå på After-Ski. Det finns lite viktigare saker att tänka på här nu. Det är inte synd om er, jag är ledsen. Om ni blir sjuka i Corona, eller någon anhörig blir sjuk eller dör, då är det jättehemskt för er, självfallet. Men inte för att ni inte kan åka till Fjällen, eller för att ni inte kan gå på den där stora festen ni planerat ett tag, eller på nåt jäkla After-Ski. Ha lite perspektiv.

Jag hoppas att denna världskris kommer vara nåt som får oss att vara väldigt tacksamma för det vi redan har, istället för att vara giriga och bara gapa efter mer. Vi måste värdesätta det som verkligen är viktigt här i livet: familj, vänner, gemenskap, trygghet och kärlek. Jag är oerhört tacksam för det jag har i mitt liv.

Förr i tiden ville jag inte leva, jag ville dö, för jag mådde så dåligt. Längs med vägen har det förändrats, och jag är nu oerhört tacksam för att jag lever, och för att jag hade möjligheten att hitta tillbaka till livet. Och jag är tacksam för att jag har det jag har i mitt liv, det som nämligen är det viktigaste: min älskade familj, mina underbara vänner, trygghet och gemenskap, och så otroligt mycket kärlek. Och jag uppskattar Er, mina bloggbesökare, för att ni tar er tid och har intresse av att läsa det jag skriver och delar med mig av. Tack så mycket, det uppskattas ska ni veta. heart

Nu har jag skrivit av mig för ett tag. Jag kommer vara inne i min depression ett tag, som det brukar vara, befinna mig i mitt eget mörker. Sen kommer jag kanske kunna titta ut i ljuset igen. Lägger in en ny favoritlåt här nedan, som jag avgudar. Musiken är så bra, och texten är så träffande, inte bara för mig men för många andra också, tror jag. heart

Ta hand om er, och varandra. Stay strong. Stay hopeful. Stay loving and caring. Stay safe. And stay alive. heart

I´m grateful that I´m still aliveheart

 

 

"Still Alive" - Ashley Wallbridge feat. Evan Henzi (lyrics)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 April 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mänskligheten utmanas...

Ja...nu ska vi se....vad ska jag skriva om?

Corona. Allt just nu, allt, handlar om corona-viruset. På alla plan. Och jag känner mig nödgad att skriva lite om det. För det är en mycket scary situation. Tror detta är värsta mardrömmen för alla, och vi såg det inte komma. Totalt oförberedda...uppenbarligen.

Det som upprör mig mest, om jag ska vara helt ärlig, är hur många väljer att hantera detta. Folk får panik, och då kommer mänsklighetens värsta sidor fram. Att folk får panik är inte konstigt, även jag får panik. Men det är i kristider det är extra viktigt att bry sig om andra...och inte bara tänka på sitt eget bästa. Men människan är ganska självisk i sin natur, och i ett paniktillstånd glömmer många helt bort andra människor.

Det viktiga nu är:

* Att inte hamstra för mycket mat, mediciner och hygienprodukter, för då tar det lätt slut och räcker inte till alla. Det tycker man borde befinna sig i de flesta folks medvetande...men icke.

* Att inte samlas i större folksamlingar, eller att inte träffa andra och delta i  sociala sammankomster när man inte måste, för att undvika att råka sprida smitta, eller att själv råka bli smittad. Utan ta detta med social isolering på allvar.

* Att tvätta händerna och sköta sin hygien är en självklarhet. Och det är faktisk löjligt, på gränsen till skrattretande, att man måste påminna folk om detta, instruera och utbilda folk i hur man tvättar händerna och vikten av det. På riktigt?!

*Att lyssna på myndigheter och experterna, och ta det dom säger på allvar. Och att inte rikta ilska och hat mot dom, och tro att vi vanliga privatpersoner vet bättre än dom, vi som inte vet ett jävla jota om sjukdomar, virus, smittspridning, krishantering vid pandemier, och liknande. Ofta handlar det om att vi som befolkning är rädda, och det uttrycker sig i ilska, och det i sin tur riktar vi mot dom som är i ledarpositioner och professionella, för vi vet annars inte vart vi ska rikta det. Men det är fel, jävligt fel, att hata, och dessutom hota, experterna och myndighetspersonerna som nu sätter hela sina liv på paus, för att försöka leda oss ut ur denna kris. Dom gör så gott dom kan. Punkt!

* Och att vara solidariska och försöka ta hand om varandra i detta. Ta hänsyn till att vi är alla i denna kris, alla i hela världen just nu. Nu måste vi verkligen visa att vi inte är själviska, giriga och oempatiska människor. Att vi som människor går samman i krissituationer och gör det som är bäst - för alla.

Någon gång längre fram kommer vi att se tillbaka på denna kris, såsom vi ser tillbaka på andra kriser som varit, och då vill vi se att mänskligheten kan visa sig från sin bästa sida i kriser, så vi kan ha tron på att vi som folk kan ta oss igenom alla andra kommande kriser i framtiden. För dom kommer komma.

Jag personligen försöker göra mitt för att vara så försiktig som möjligt, både för andras skull och min egen. Jag har ju astma, som är en allvarlig lungsjukdom, och jag skulle bli väldigt, väldigt sjuk om jag skulle smittas med corona-viruset. Kanske skulle det vara dödligt för mig, det vet jag inte. Men jag vill inte ta några risker. Så jag håller mig hemma och isolerar mig så mycket jag kan. För att jag inte ska råka smitta någon med nåt, eller kanske själv bli smittad.

Nu är ju detta inte så svårt för mig att göra, jag lever ju ganska isolerat i vanliga fall. Att vara i isolation, knappt gå ut, inte träffa andra, det är så jag alltid lever, det är min naturliga vardag. Och det på grund av min sjukdomsproblematik som jag har. Så jag är van vid att leva så, jag till och med trivs att leva så. Så för mig är det ingen större skillnad i mitt vardagliga liv. Jag har tur som trivs med att leva isolerat, men förstår att det måste vara svårt för andra som inte trivs med den livsstilen.

I min familj är det mest jag, och våran pappa, som är i riskgruppen för att bli smittad av corona. Men våran pappa, som är över 65, har mycket dålig hälsa, väldigt nedsatt immunförsvar, och underliggande sjukdomar, så han är klart i riskzonen. Så vi i familjen gör allt nu för att skydda vår pappa, och se till att han håller sig isolerad. Det är inte lätt, för han är envis och vill gärna inte vara låst hemma, men vi har vidtagit åtgärder för att han ska vara så skyddad som möjligt. Han är inte jätteglad, men det är för hans eget bästa.

Vi måste skydda alla nu mot corona-viruset, men speciellt dom särskilt utsatta grupperna i vårt samhälle, de äldre, och de med kroniska sjukdomar. Och det gör vi genom att tänka på att följa dom regler och restriktioner som myndigheterna och experterna har satt upp. Är man sjuk, vare sig man har milda eller allvarliga symptom, så måste man stanna hemma. Även om det blir jäkligt svårt att få ihop. Går man ut bland andra människor trots att man känner sig sjuk, så riskerar man andra människors hälsa allvarligt. Jämför det lite med att man vet att man har en könssjukdom, HIV till exempel, och har oskyddat sex med någon, trots att man är väl medveten om att man kan smitta den andra personen. Det är jävligt oansvarigt och själviskt. Samma med corona-smittan. Är man sjuk, stannar man hemma. Det är det enda säkra sättet att sluta sprida smittan, eller att själv bli smittad. Svårt naturligtvis, men det enda alternativet.

Lägger in en länk här till en artikel som jag tycker är så bra skrivet. Sätter verkligen oss människor i perspektiv. Patrik Lundberg, Expressen: Pandemin sätter vår självbild på prov.                              https://www.expressen.se/kronikorer/patrik-lundberg/pandemin-satter-var-sjalvbild-pa-prov/

Jag kommer fortsätta mitt liv ganska som vanligt, eftersom livet i karantän inte skiljer sig nämnvärt från mitt vanliga vardagliga liv. Jag är hemma, kollar på tv och Netflix, surfar på nätet som vanligt, läser böcker, vilar och sover mycket, och går ut med hunden när det är som minst folk ute, och se till att hålla avstånd till andra när jag måste åka och handla mat och så. Det är det jag kan göra, både för andra och för mig själv.

Förr eller senare kommer detta att plana ut, passera, och gå över av sig själv. Kanske är det långt till dess, kanske inte. Men oavsett måste vi människor hålla ihop, och inte vända oss mot varandra i dessa kristider.

Ta hänsyn, håll fast i vett och sans trots att paniken hotar att ta över, ha omtanke om varandra, och ta hand om varandra nu. Lyssna för guds skull på experterna, och tro inte att vi vanliga privatpersoner besitter mer kunskap om detta än vad dom gör. Sprid inte ilska och hat, sprid omtanke, förståelse och kärlek istället. Ta hand om er!

 

Kram på er så länge! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 Mars 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
My Birthday!

Idag, onsdagen den 11 mars, är det min födelsedag. Jag fyller 41! 

Kanske inte nån speciell siffra på ålder, men för mig är det speciellt. Det symboliserar mycket, både positivt och negativt. Mer än jag egentligen kan uttrycka i ord.

Positivt för att för varje år som går blir jag starkare i mig själv, säkrare i mig själv, och hittar fler och fler bitar av mig själv...på min väg att bli mer hel som människa. Många fler år kommer det att krävas, men jag är på väg i alla fall.

Negativt för att jag nu börjar närma mig den ålder min mamma var i när hon gick bort. Hon var bara 43 år när hon dog, och jag är snart i samma ålder hon var då. Och efter det, kommer jag för alltid vara äldre än min mamma fick lov att bli. Det känns hårt, mycket hårt. Att fylla 43 år kommer att ta mig riktigt hårt. För det är nu man förstår hur ung ålder det faktiskt är att dö i. 

Jag var 21 år när hon dog, och när man är 21 känns alla över 40 som jättegamla. Nu är man själv snart där och är 43, och det känns svårt på ett sätt jag inte har ord att beskriva. Men jag kommer klara av det också, som jag klarat av allt annat här i livet. Vi är alla starkare än vi tror.

Men vi människor har en tendens att glömma bort vad som verkligen är viktigt. När allt kommer till kritan, är det vänskap, gemenskap, omtanke och kärlek som är det viktigaste att ge till varandra...och till oss själva.

Det är viktigare att vara vänlig, än att vara hård och tuff. Det är viktigare att visa empati, än att vara likgiltig. Det är viktigare att bry sig om varandra, än att utkämpa små strider om vem som har rätt i vad. Det är viktigare att se andra, än att vända bort huvudet i bekvämlighet. Det är viktigare att lyssna på varandra, än att slå dövörat till. Det är viktigare att inkludera, än att exkludera. Det är viktigare än älska, än att hata.

Remember that, do that, and we can all be saved. heart

Lägger in en av mina favoritlåtar här, som är både ett budskap till mig själv, och även ett budskap till alla.

Kram på er så länge! heart

 

 

heart  "Dear Me" - Nichole Nordeman  heart

 

 

 

 

 

 

11 Mars 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
This is my life.

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Har inte så mycket att skriva om nu egentligen, därför dröjer det.

Det händer inte så mycket...samtidigt som det ändå händer en hel del. Kan inte berätta så mycket om det, svårt att förklara. Kanske lite längre fram. Har träffat någon, det är allt jag kan säga om det just nu. 

I övrigt är mitt liv ganska mycket som vanligt. Min vardag är som vanligt, är mest hemma, är trött jämt, har huvudvärk jämt. Men jag står för mitt liv, för min sjukdom (sjukdomar), och för min tillvaro. Jag lever som jag måste leva, oavsett vad andra tycker om det. Jag vägrar att leva efter andras villkor eller dansa efter andras pipa något mer, det har jag gjort hela mitt liv...och det tar stopp här. Punkt.

From now on, it´s my choice, it´s my decisions, I´m in charge. Because it´s my life! This is who I am! 

Skriver snart igen. Kram på er alla! heart

 

 

"Born & Raised" - Brennan Heart feat. Enina (I Am Hardstyle Anthem 2020)

 

 

 

 

 

 

 

 

8 Februari 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
God fortsättning till er!

Nu har det nya året börjat. Och mycket har redan hänt. Positiva saker för en gångs skull. Kan inte berätta allt som hänt, men kan berätta lite grann av det. 😊

Det viktigaste, och det bästa: Jag har blivit godkänd för att få skuldsanering! Finally! Har väntat länge på detta, och nervöst har det varit. Skuldsanering är inte det lättaste att få igenom, men jag har kämpat för det. Ansökte om skuldsanering i våras, via en skuldrådgivare. Det är det bästa sättet att gå till väga, så man får rätt hjälp, stöd och information igenom processen. Och jag fick klart för mig från början att processen inte är helt lätt, och att väntetiden för hanteringen av ens ärende är mycket lång. Men till slut fick jag det godkänt i alla fall, så om 5 år är jag helt skuldfri, och jag är såååå glad, tacksam och lättad. 🤩

Jag har haft skulder hos Kronofogden i många år, men har inte haft möjligheten, eller förutsättningarna, för att kunna ansöka om skuldsanering förrän nu, under år 2019. Så detta året 2020 har börjat bra. 😁

Sedan har vissa andra saker hänt, bra saker, som jag inte riktigt kan ta upp nu. Har träffat nya människor och med det nya möjligheter. Vi får se hur den resan går.... 😊

Mitt mående är fortfarande upp och ner, hit och dit, ut och in....men så kommer det alltid vara, det har jag vant mig vid. One step forward, two steps back....

Jag vill i alla fall önska er en god fortsättning på det nya året, och hoppas att det kommer att bli ett bra år...för oss alla. Skriver om ett tag igen. 

Kram på er så länge! heart

 

 

"Something New" - Axwell /\ Ingrosso

 

 

 

 

13 Januari 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Happy New Year!

Vill bara önska er alla ett Gott Nytt År! 🎉🎇🎆

Hoppas ni alla får ett fint nyår. Själv ska jag bara vara hemma, för min hund är rädd för smällare och raketer, så jag måste vara hemma med henne. Men det är helt okej för mig, trivs bäst hemma ändå. Så jag ska äta lite god mat, se på film, och bara ha det gött!

Good times are coming...and I am okay right now. 😊

Kram på er, och ha ett gott nytt år! heart

 

 

"Hallelujah" (Live) - Pentatonix

 

 

 

 

30 December 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Merry Christmas!

Hej på er!

Vill bara önska er alla en riktigt God Jul! 🎄🎁🌟

Kram på er alla så länge! heart

 

"Little Drummer Boy" (Live) - for KING & COUNTRY

 

 

 

 

20 December 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Down the Rabbit Hole....

Så...nu har jag kommit in i en dålig period. I have fallen down the rabbit hole again...

Så är det ofta med psykisk ohälsa. Man kan ta sig uppåt, ha en bra period, då saker och ting funkar, och bra saker händer. Trots det, kan det gå snabbt att slira tillbaka ner igen.

Det svåraste för andra människor att förstå, är att man kan må både bra och dåligt samtidigt, man kan vara på både bra och dåligt humör samtidigt, man kan gå både framåt och bakåt samtidigt. Does it make sense? No, but that´s the truth of it.

På många plan, på många sätt, har jag tagit mig framåt, gjort väldiga framsteg, och gjort många positiva förändringar i mitt liv. Samtidigt som jag blivit mycket sämre på andra plan, på andra sätt. Det är det som är paradoxen i det hela. Som andra inte förstår, och om jag ska vara ärlig inte jag själv förstår helt och hållet heller. But...

Men människan i sig är komplex. Vi har många lager, många djup, och varje lager i oss kan ha olika känslor och minnen, inbyggda mekanismer, och inlärda beteenden. Varje trauma vi har varit med om lägger sig i de olika lagren vi har inom oss själva, och ibland blandas de ihop med varandra och vi kan inte längre skilja på vad som är vad, när, hur eller varför. Så några lager kan läka bra, medans andra lager blir sämre, fast de hör ändå ihop i en helhet.

Många gånger när jag själv känner att jag läkt bra inombords, och börjar ta mig uppåt, triggas någonting inom mig igång i något utav de andra lagren där det inte är läkt, och jag kraschar. Jag går in i en depression, får extrem panikångest, och det triggar i sin tur igång min migrän. Jag känner en konstant gnagande oro, enorm inre utmattning, kan inte sova på nätterna (trots att jag tar sömntabletter) och drömmer jämt mardrömmar. Har sömnstörningen Sömnparalys dessutom, och det är inte lätt att ha nästan varje gång man sover. Men jag förstår inte alls varför ibland, varför jag ofta kraschar så hårt och går ner mig så djupt. För även om saker och ting går hyfsat bra ibland, och jag borde kunna känna glädje och lättnad över det, så triggas annat i mig igång och det blir plötsligt kaos inombords...och jag vet inte varför. Jag kan inte känna den glädje och lättnad över vissa saker som jag tycker att jag borde kunna känna. Och det både retar mig, och gör mig ledsen.

Jag har ju diagnosen Komplex Posttraumatisk stress, (Complex PTSD), och det får man om man varit med om många trauman under längre tid, till exempel under barndomen. Det ligger inombords och gror och förgiftar en, och genomsyrar alla lagren man har inom sig. Så om till exempel såren i ett lager börjar läkas, så är det genast något av de andra såren i andra lager som triggas igång. Och läker man sen dem så är det andra som triggas, när som helst, hur som helst, var som helst. Och man har väldigt lite kontroll över dem. Finns det miljoner lager, så förstår man hur svårt det är att ha få kontroll över dem och läka dem alla. Och såren i ett lager som redan läkt, kan dessutom rivas upp igen om man går igenom eller upplever andra svårigheter, det krävs inte mycket för att det ska hända. Så måste man börja om igen.

Länk om Komplex PTSD: http://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/komplex-ptsd

Så när jag haft en bra period, eller vad jag definierar som bra (vilket egentligen bara är "mindre jäkligt"), så anstränger jag mig så hårt, så mycket, för att det ska hålla i sig så länge som möjligt, och att jag ska få gjort så mycket som jag kan under den relativt korta tid som det brukar vara - så jag bränner snabbt ut mig istället. Jag försöker hålla ihop mig själv så hårt jag kan, men klarar ofta inte det så länge. Så efter ett kort tag så tar jag helt enkelt slut, som ett ljus man blåser ut, för jag orkar inte upprätthålla energin och det positiva. Det tar all min kraft att vara i en bra period, men jag klarar inte av att hålla ihop mig själv längre tider, utan jag kraschar.

Så om jag kommer in i en dålig period igen, så måste jag få stanna där ett tag, och bara vara i det. Jag kan inte tvinga mig själv ur det, det har jag lärt mig för länge sedan, för då blir det sju resor värre. Så nu tänker jag stanna i detta ett tag, tills gränsen suddas ut och jag känner mig själv börja glida in i en bättre period igen. Förr eller senare sker det.

Jag försöker sätta ord på det som brukar vara väldigt svårt att sätta ord på. Vet inte om andra förstår eller kan relatera till det jag beskriver, men det är så jag upplever det, och det sätt jag bäst kan beskriva det på.

Jag är tacksam för att jag har möjligheten att skriva i min blogg. Jag tjänar inga pengar eller något annat på den, utan det är enbart en "hobby" för mig. En mycket nödvändig och viktig hobby, jag behöver få skriva av mig och få ur mig saker. Bra typ av terapi, att skriva, och jag brukar alltid känna en väldig lättnad efteråt. Och jag är tacksam för er som är intresserade av det jag skriver om, och besöker min blogg, vilka ni än är. Det tackar jag för. Hoppas ni får ut något av det jag delar med mig av.

Kram på er så länge! heart

 

 

"Hi Ho, Nobody´s Home" David Baerwald & LP

 

 

 

 

 

8 December 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Your story can make a difference.

Hej på er!

Nu är det ett tag sen jag skrev. Det har inte hänt så mycket det senaste. Förutom att min kära storasyster Maria, som bor i Värmland, har varit och hälsat på mig nyligen. Hon hade föreläsning här i Göteborg, och bodde hos mig några dagar under tiden, och jag var med på hennes föreläsning. Det är så kul att få se henne föreläsa, hon är helt fantastisk. Och vi träffas inte så ofta på grund av avståndet, därför är det extra roligt och speciellt när vi väl ses. heart

Jag har berättat om detta innan, men för er som inte redan vet, min storasyster Maria Andersson har ett eget utbildnings-och föreläsningsföretag, som hon startade år 2004, och utbildar och föreläser över hela Sverige om diagnoserna ADHD/ADD, med inriktning på flickor med ADHD/ADD. Maria har själv ADHD och fick sin diagnos i vuxen ålder, vilket har hjälpt henne göra en helomvändning i sitt liv. Hon har levt ett svårt liv, med drogmissbruk, kriminalitet och otrygghet, och har kämpat sedan hon var barn med sin ADHD, då när samhället fortfarande inte visste vad det var och bara såg barn med den diagnosen som ”jobbiga, störiga problembarn”. Hon har även en dotter med ADHD, som idag är vuxen och har skapat sig ett stabilt och fantastiskt liv. Jag och Maria har samma biologiska pappa, men inte samma mamma, och har inte växt upp tillsammans utan har connectat med varandra och byggt upp en fin syskonrelation nu i vuxen ålder, vilket jag är oerhört glad och tacksam över. Och Gud vad jag älskar henne och är stolt över henne, kan inte föreställa mig mitt liv utan henne idag. Och jag vet att hon känner likadant. Mer information om Maria, hennes historia och hennes företag, finns på hennes hemsidahttp://www.triviumkonsult.se/

Finns det någon person jag beundrar, så är det Maria. Inte bara för att hon är min syster, utan för att hon är den underbara människa hon är, trots allt helvete hon upplevt här i livet och de svårigheter hon gått igenom. Hon har klarat sig igenom allt, och kommit ut på andra sidan som en otrolig, fantastisk, medkännande, givande, omtänksam och kärleksfull människa. Hon har vigt sitt liv åt sitt företag, för att sprida kunskap, medvetenhet och förståelse om barn med svåra diagnoser så att barn idag har en chans till en bättre uppväxt och ett bättre liv. Hon har också vigt sitt liv åt att vara fosterförälder (eller Familjehem, som det heter idag), till barn som har det svårt, turbulent och otryggt hemma. Hon har haft fosterbarn i flera år nu och har kunnat hjälpa dessa barn att återfå stabilitet, trygghet, struktur och kärlek, som de behöver för att kunna ha en chans att utvecklas till tryggare, stabilare vuxna. Och detta är något hon vill fortsätta göra, och så småningom kunna expandera till att ha många fosterbarn som hon kan hjälpa. Maria har själv växt upp i olika fosterhem under barndomen, ofta i fosterhem där det har varit otryggt och turbulent, och hon vet och förstår verkligen därför vad dessa barn behöver. Och hon gör ett fantastiskt jobb med det, hon är 100% engagerad och dedikerad till att ge dessa barn den trygghet, stabilitet, och kärleksfulla uppfostran som de behöver. Hon om någon vet hur det är att inte få det….och även jag, fast på ett annat sätt. Jag växte ju inte upp i fosterhem, utan var alltid med min mamma, som själv var missbrukare, och hennes alla diverse män. Alkoholister, narkomaner, kriminella, egoister, psykopater och narcissister, som var impulsiva, aggressiva och våldsamma. Otroligt dysfunktionellt, destruktivt och turbulent. En mycket farlig tillvaro att växa upp i.

Och med min uppväxt jag haft, såhär i efterhand kan jag ju känna…att var fan fanns myndigheterna någonstans för mig när jag växte upp?! Och alla andra vuxna runtomkring?! Fanns det någon som ingrep? Ingrep när jag, och även mina yngre syskon senare för den delen, växte upp i misär, bland våld, drog-och alkoholmissbruk, och destruktiva vuxna som inte kunde ta hand om en, som fan inte ens kunde ta hand om sig själva. Var det några vuxna, eller någon myndighet, som faktiskt ingrep? Jo, några privatpersoner blandade sig i, men inte ens i närheten tillräckligt, inte ens i närheten. Utan de blandade sig i, utan att "blanda sig i". Utan att verkligen ingripa. Utan alla vände i stort sett ryggen till istället– inte se, inte höra, inte veta. Bara ignorera och hoppas det försvinner av sig självt. Det sjukaste var att så många omkring visste ganska precis hur vi levde, vad som hände, hur vårt liv såg ut på daglig basis. Men folk ville ju inte "blanda sig i för mycket", utan ville sköta sig själv och sitt eget bara. Så man fick klara sig själv, skydda sig själv, som barn i en bisarr, dysfunktionell tillvaro, och hitta sätt, vägar och strategier att överleva i en värld som svek. En värld som inte såg, inte hörde, som inte ville se och inte ville höra. Som inte ville veta, för det skulle störa deras tillvaro, och så kunde vi ju inte ha det. Så man offrades, gång på gång på gång på gång, för att andra skulle kunna behålla husfriden, och leva i sin lilla bubbla av illusionen av en trygg, fin, och trevlig tillvaro.

”Så låt mig inte störa Er vuxna, för all del. Jag är bara Lilla Barnet, som lever i en tillvaro där jag blir misshandlad och utsatt för övergrepp, där mamma och andra vuxna konstant är påverkade av droger och alkohol, där min mamma blir slagen av männen hon är med, och går djupare och djupare ner i en avgrund av psykisk sjukdom och vansinne. En värld där man alltid måste vara på helspänn, på sin vakt, aldrig kunna lita på någon…särskilt inte på vuxna, utveckla överlevnadsstrategier som man inte ska ha som barn, och aldrig veta från dag till dag, från stund till stund, vad som ska hända. Där man varje dag undrar om man ska komma hem från skolan och hitta mamma glatt trallande i köket bakandes bullar…eller hitta henne död av en överdos, av självmord, eller död som följd av våld. För man vet ju aldrig från dag till dag, hur livet kommer se ut. Ursäkta att jag stör Er tillvaro, ursäkta att jag finns. Jag ska aldrig störa Er igen. Hälsningar från Det Lilla Barnet i Er närhet.”

Och tänk er, att barnet sedan växer upp och blir äldre, bärandes på dessa trauman, på rädslan, på sorgen, på smärtan, på besvikelsen, på ilskan, på oron och ängslan, på den förlamande inre tröttheten, på det långsamt växande vansinnet som sått sitt frö inom en, som man inte kan undgå att själv börja gro och utveckla. Som man sedan som vuxen blir omsluten i, i ett hölje, ett mörkt, tungt, tjockt hölje, som ger en ångest, depressioner, psykisk sjukdom och självmordstankar. Och man känner sig vilsen, ensam, övergiven, inte värdig, som en icke-människa. Där man ofta vänder sig till droger eller alkohol, till mat, till spel, sex, eller annat, för att dämpa sin ångest, döva sig själv, självmedicinera med substanser för att orka hålla sig vid liv. Och man ständigt också får höra från omgivningen: ”Men tänk bara positivt!”, Ryck upp dig nu, så farligt är det inte!”, ”Du kan ju inte gå omkring och älta det där hur länge som helst!”, ”Sjåpa dig inte nu, skärp till dig!”, ”Du mår inte dåligt, du är bara lat!”, ”Gnäll inte över din barndom, det finns andra som haft det mycket värre!” Och så vidare, och så vidare, och så vidare....

I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag fått höra kritik liknande detta från olika människor, från många olika håll. Och ingen som helst förståelse för att jag växt upp i en tillvaro där jag blivit skadad för livet, och blivit trasig och vilsen bortom fattningsförmåga. Och med denna kritik sändes det ett tydligt och klart budskap till mig: Det du har gått igenom betyder inget. Hur det har påverkat dig betyder inget. För du är inte viktig. Din röst är inte värd att höras. Du är inte värd att bli sedd. Du har inget värde. 

Jag fick denna typ av kritik ändå tills jag var över 30 år gammal, det är lång tid att bli förminskad, hånad och inte tagen på allvar. Och det gjorde ont. Idag är jag starkare och tar inte skit längre, men då var jag väldigt sårbar, kände mig liten och ovärdig, och trodde på det som förmedlades till mig. Och så ont det gjorde. Ondast gör det när det kommer från människor nära en, familj, släkt eller vänner. Det för mig är ett enormt svek, som jag bär på som jag inte vet om jag kommer kunna släppa. För att inte tala om sveken från hela jävla vuxenvärlden när jag växte upp. Ty jag var Det Lilla Barnet, ignorerad och sviken av vuxenvärlden under hela min uppväxt. Så ock var mina yngre syskon. Tack gode Gud för vår styvpappa Kent mamma träffade när jag var 10 år, som är vår pappa än idag. Det är tack vare att han fanns där för oss som vi överhuvudtaget har överlevt. Han var den enda vuxna som faktiskt steppade upp och hjälpte oss, så gott han kunde, och var en trygghet för oss. Utan honom, hade vi varit intet. Vi hade aldrig överlevt.

Jag skriver så mycket som jag gör om min barndom, min uppväxt och det jag gått igenom i livet, av flera orsaker. Dels så gör jag det för att det är bra terapi för mig, ett bra sätt att bearbeta mina upplevelser. Och för att jag vill öka medvetenheten om psykisk ohälsa och trauma. Jag gör lite som min syster Maria gör, fast på ett annat sätt. Hon är ute och föreläser om det och har det som sitt yrke, det har jag inte möjlighet till. Men jag skriver mycket om det och pratar öppet om det, och går ut med min historia offentligt i min blogg och på andra sociala medier, för att jag vill förmedla kunskap, medvetenhet och förståelse för barn som växer upp under traumatiska förhållanden, och som sedan blir till trasiga vuxna. Trasiga vuxna som i sin tur får barn som de formar till trasiga vuxna, som i sin tur skapar trasiga vuxna, och så vidare och så vidare. För det är exakt så det ofta går till. Det går i generationer. Det brukar kallas ”Generationernas Förbannelse". Men om man har tur, och under rätt omständigheter och med rätt hjälp, så kan man bryta denna "generationsförbannelse". Det går att göra. Man måste bara försöka föregå med gott exempel för sina barn, och förstå vilka konsekvenser ens handlingar kan ha på ens barn, och att arbeta förebyggande.

Min mamma var otroligt trasig. Hon misslyckades grovt med att hålla mig trygg och säker som barn på grund av sitt destruktiva leverne, sin svåra psykiska ohälsa, sitt missbruk, och sin fallenhet för relationer med missbrukande, våldsamma män - så jag skadades svårt som barn och växte också upp till en otroligt trasig vuxen. Och det kunde ha fortsatt på det viset. Men jag gjorde tidigt i mitt liv valet att jag aldrig skulle skaffa barn, så jag har aldrig kunnat föra vidare "generationsförbannelsen", tack och lov. Jag vet inte hur jag hade blivit som förälder, eftersom jag är så skadad och trasig som jag är, så det hade kunnat hända. Och därför vet jag att jag fattade rätt beslut som valt att inte skaffa barn alls! Och jag vet att mina syskon gör sitt bästa för att inte föra vidare vår "generationsförbannelse" till sina barn. Det är det enda vi kan göra, att vara väldigt medveten om hur det kan bli, så att vi inte väljer den vägen.

Länk nedan: "Hur föräldrar påverkar sina barns psykiska hälsa.

 https://utforskasinnet.se/hur-foraldrar-paverkar-barns-psykiska/

Det är det min syster Maria har gjort, brutit sin "generationsförbannelse". Hennes mamma, och vår pappa, var grava missbrukare med svår psykisk ohälsa, och kunde inte ta hand om Maria på rätt sätt, så myndigheterna grep in och tog henne därifrån och placerade henne i fosterhem. Detta var innan jag föddes, innan min mamma träffat vår pappa. Inte för att det egentligen var ett bättre alternativ för Maria att hamna i fosterhem, inte på den tiden i alla fall, för det fanns många, många dåliga fosterhem som behandlade sina fosterbarn mycket illa. Men Maria bodde i olika fosterhem, där vissa var bra, och vissa var mindre bra, och vissa var mycket dåliga. Så hon har lite olika upplevelser om det. Hon pratar mycket om det i sina föreläsningar, hur det var som barn på den tiden, som flicka med grav ADHD, som flyttades mellan olika fosterhem och i olika skolor, där ingen visste hur de skulle kunna ta hand om henne utifrån hennes problematik och behov. Till slut gav både skola och fosterfamiljerna upp om henne, och hon placerades i socialens vård i stället, fick en egen lägenhet av dem vid 15 års ålder, och de mer eller mindre helt sket i henne sedan. Det var då det blev fritt fram för henne att göra som hon ville, och det var då hon på allvar utvecklade ett svårt drogmissbruk och umgicks med kriminella som hade missbruk. Och så levde hon i många år, innan hon som vuxen när hon var lite över 30 år och var mamma, äntligen fick sin ADHD-diagnos, och kunde börja få riktig behandling och medicin, och bli fri från sitt drogmissbruk.

Och det var då hon lyckades tvärvända på sitt liv, och må bra och klara av livet på ett helt annat sätt. Och bestämde sig också då för att hon ville göra något för andra barn med samma problematik, och ville använda sig av sin historia och sin kunskap för att göra skillnad för andra. Då startade hon sitt företag där hon gav sig ut i landet för att föreläsa om barn med ADHD och andra NPF-diagnoser, och om psykisk ohälsa, och sprida kunskap och medvetenhet genom sin historia, det hon upplevt. Det har hon gjort i över 10 år nu, och räknas som en av de ledande experterna på ADHD/ADD-diagnoser, särskilt när det gäller just flickor, och hon har varit med i många tidningsartiklar, radio-och tv-program, och arbetar även som konsult för familjer och olika organisationer, myndigheter och företag, för skolor och för Socialtjänsten, och ger sin kunskap. Googla bara Maria Andersson ADHD, så kommer en del artiklar upp. Hon har föreläst med kända personer som också har en ADHD-diagnos, såsom rapparen Petter, och kända bandyspelaren Pelle Fosshaug. Maria är också med i en dokumentär som har sänts på SVT för ett antal år sedan som heter ”Mitt Huvud Är En Torktumlare”, där olika personer som har ADHD/ADD berättar om sina liv med diagnosen, bland andra Pelle Fosshaug, och där även läkare och forskare bidrar med sin kunskap om ämnet. Den är lite drygt 1 timme lång, och väldigt intressant. Finns att se via Youtube idag, lägger in den här nedan så kan ni se den här om ni vill, eller om ni vill se den direkt på Youtube. 

Maria föreläser med Petter och Pelle Fosshaug.

 

 

Dokumentär: "Mitt Huvud Är En Torktumlare" från 2008.

En nära vän till både mig och Maria som heter Hasse Kron, medverkar också i denna dokumentären. Han hade också levt med ADHD, levt i kriminalitet och med svårt drogmissbruk i hela sitt liv. Men han lever tyvärr inte idag. Han gick bort för några år sedan. Jag och Hasse var nära vänner i en del år och umgicks mycket, under de åren han var ren från drogerna och mådde bra. Sorgen över hans bortgång är fortfarande väldigt svår för mig att hantera. Han var en fin och rolig, och mycket speciell människa. Han är inte någon man glömmer i första taget. Men han hade det tufft, och hade levt ett mycket, mycket svårt liv. Han försökte vända på det, och lyckades väldigt bra med det i några år och levde ett bra liv. Han var ren från drogerna, gick på ADHD-medicin istället, försökte leva i en lugnare, stabilare tillvaro, och han blev väldigt engagerad och involverad i kampen för att sprida kunskap och medvetenhet om svåra diagnoser och trauman, och delade på många olika sätt med sig av sin egen historia, var med i artiklar, i dokumentären, och var också ute och föreläste ibland om sitt liv, sitt missbruk och sin diagnos.

Men efter några antal år orkade han inte längre upprätthålla sin nykterhet och sitt mer hälsosamma liv, han var helt enkelt för skadad och trasig som människa. Så då började han glida tillbaka till sitt gamla liv återigen, började med droger igen och isolerade sig, och det blev slutet för honom. Det var oerhört jobbigt och smärtsamt att se honom gå ner sig igen, och hamna tillbaka i sitt gamla destruktiva liv, men det fanns inte något man som närstående kunde göra. Gud skall veta att jag kämpade med att försöka hjälpa honom, på mängder av olika sätt, men det låg bortom min kunskap och möjlighet. Han dog år 2016, när han var i 50 års-åldern. Han dog ensam, hemlös, och tillbaka på droger igen. Det är så hemskt sorgligt, och jag sörjer honom fortfarande och saknar honom otroligt mycket. He will always be remembered. R.I.P. Hasse. heart

Länk nedan till artikel om Hasse:

http://www.trelleborgsallehanda.se/trelleborg/hasse-drogfri-fick-diagnos-efter-35-ar/

 

Det Maria har lyckats med att göra, som är mycket svårt, är ju att bryta "generationsförbannelsen", den onda cirkeln. Hon har inte fört vidare det till sitt barn, sin dotter Mathilda, utan fick till slut rätt hjälp, och lyckades vända på sitt liv i tid för att Mathilda skulle kunna ha en chans att växa upp tryggt och stabilt, till en i sin tur trygg och stabil människa, som lever ett fantastiskt bra liv idag som vuxen kvinna. Hon har också ADHD som sin mamma, men har inte hamnat i missbruk, eller utvecklat ångest, depressioner eller självskadebeteende, som ju är så vanlig annars att man gör. För Maria har varit en fantastisk förälder, som kunnat ge Mathilda exakt det hon har behövt genom sitt liv, mycket tack vare att hon inte låtit det hon upplevt förstöra henne, och tack vare att hon lyckades vända rätt på sitt liv i tid, och faktiskt använt sin kunskap och sin naturliga förståelse till att kunna hjälpa sin dotter på bästa sätt. Och att hjälpa andra, hjälpa både andra barn och vuxna. Att verkligen göra skillnad här i världen. Det…det är styrka. Det är mod. Det är fantastiskt. Och gör skillnad, det gör min syster verkligen.

Maria och hennes dotter Mathilda är också med i en liten mini-dokumentär som heter "Min mamma har ADHD" inspelad för några år sedan, som är väldigt bra och intressant, och fin att se, och jag länkar till den här nedan.

https://www.anhoriga.se/nkaplay/barn-som-anhorig/barn-och-unga-berattar/min-mamma-har-adhd/

heart Maria med sin nu vuxna dotter Mathilda, min systerdotter. heart

Och jag försöker på mitt sätt också göra skillnad, på det sättet jag har möjlighet till, genom att dela och berätta om mitt liv, mina upplevelser, min historia. Jag anser att om man som människa har upplevt mycket svåra saker i livet, har man en unik möjlighet att när man lyckats kunna börja läka sig själv, sina egna sår, sen kan hjälpa till att ge inspiration till andra så att de också har en chans att kunna läka sina sår. Man har en möjlighet att hjälpa, att stötta, att uppmuntra, att föra vidare kunskap, att ge omtanke och förståelse, att inspirera. Visa andra att de inte är ensamma i sina upplevelser, att de inte behöver bära sin tunga börda ensam, att det går att ta sig upp. Det är att vara medmänniska.

Har du som läser nu också upplevt svåra saker i livet, vilka svårigheter det än gäller, så hoppas jag att du så småningom också kommer kunna berätta din historia, på ditt eget sätt, om du inte redan börjat göra det. Det behöver inte vara liknande som jag och Maria upplevt, det kan gälla alla andra typer av jobbiga saker eller svårigheter man kan gå igenom i livet.

För Du är värd att bli hörd, Du är värd att bli sedd, Din historia är värd att uppmärksammas. Hur Du mår är betydelsefullt. Du har ett värde. Du är också viktig.

heart We are all in this together. heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

21 November 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Just carry on, no matter what. <3

Jaha, nu är det ny vecka igen. Halloween är över, och snart är det juletider. Nja, ett litet tag kvar är det ju visserligen, men snart står julen för dörren. Det går fortare än man tror ibland, tiden.

Jag är på lite bättre humör just nu. Jag har fått goda nyheter gällande något som har med mig själv att göra. Kommer skriva om vad det är lite längre fram, för det är inte 100% bestämt än, men det är något som verkligen kommer hjälpa mig att få en bättre framtid, om vi säger så.

Har varit så jäkla nere den senaste tiden, och känner mig fortfarande inte riktigt bra, men är ändå på lite bättre humör. Känner mig lite positivare. Så mitt i allt elände, så kommer ljuset fram och man får lite hopp om framtiden. Det är värt mycket. Är så oerhört tacksam för allt bra som kommer i min väg. smiley

Ni får ha det bra så länge, ni alla därute. Kommer hålla er uppdaterade om vad som händer, när jag får veta säkert om vad som komma skall.

Kram på er! heart

 

 

"Carry On" - FUN (Acoustic version)

 

 

 

 

4 November 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Halloween!

Hej på er!

Vill bara önska er alla en kul och spännande Halloween, vad ni nu alla ska göra. Själv ska jag bara vara hemma. Går i stort sett aldrig ut längre. Har inte behovet av att gå ut och umgås med folk, och har definitivt inte orken till det.

Jag ska bara vara hemma, och mysa med snacks och skräckfilmer under Halloween. Och har min älskade vovve som sällskap. 

Ha en bra Halloween alla! smiley

 

 

"Itsy Bitsy Spider" - Från filmen "Eight Legged Freaks"

 

 

 

 

31 Oktober 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
No more words needed....

 

"Wars For Nothing" - Boggie

 

 

 

 

20 Oktober 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mother. <3

Idag den 10 oktober, är det min mammas födelsedag. Hon skulle blivit 62 år. Hon gick bort den 15 december år 2000, och blev bara 43 år gammal.

Det är nästan 19 år sedan nu, men känns ändå som att det vore nyligen. Sorgen och smärtan under dessa år har varit svår, mycket svår. Tiden läker alla sår, sägs det, men vissa sår är så allvarliga att de aldrig kan läka helt. Att en nära anhörig dör, det såret läks aldrig, inte ordentligt. Det förblir alltid smärtande och ömmande.

Mamma var speciell. Vi hade en väldigt nära relation till varandra, och delade ett särskilt band. Vi gick igenom mycket tillsammans under våra liv, mycket svåra saker, som skapade detta mycket speciella band till varandra. Hon och jag är väldigt lika, och mycket har jag fått från henne. Jag har fått hennes goda hjärta, hennes generositet och medmänsklighet. Jag har fått hennes musiksmak och samma humor, samma öppenhet, öppet sinne och öppna hjärta.

Hon var väldigt "ungdomlig" av sig. Klädde sig och förde sig ungt. Ofta tyckte jag det var kul, men ibland var det mindre roligt, ibland direkt pinsamt. Inför kompisar var det ibland pinsamt, fast mina kompisar tyckte alltid jag hade en skithäftig mamma, och gillade att vara kring henne. Hon var väldigt rolig, hade mycket värme och utstrålning, var en omtänksam och medkännande person, med stor empati och förståelse för andra. Ville alltid hjälpa, ville alltid stötta, ville alltid finnas där för andra, så mycket att hon glömde bort sig själv. Precis som jag. Där är vi skrämmande lika.

Men hon var också sjuk. Större delen av sitt liv, ända till hon dog, led hon av svår psykisk ohälsa och var i ett allvarligt drog-och alkoholmissbruk. Under hela min uppväxt var hon i destruktiva, dysfunktionella relationer med män, som också var missbrukare och som utsatte henne för våld, både fysiskt, psykiskt och känslomässigt, och som även utsatte mig för våld. En bra man hade hon, i raden av alla dåliga, han som nu är min styvpappa och pappa till mina syskon - tack gode gud för honom. Utan honom hade ingen av oss syskon klarat oss. Han är den som säkrade min och mina syskons framtid. Och för det finns det inga ord som räcker att säga tack. heart

Men de skilde sig när jag var i tonåren, och mamma träffade en annan man som hon levde med och var gift med sina sista år i livet, som var en våldsam alkoholist som slog och hotade henne. Vid ett tillfälle misshandlade han henne så svårt att hon nästan dog. Hon hamnade på intensiven, sönderslagen och medvetslös, och hennes liv hängde på en tråd. Men hon klarade sig, och beslutade sig för att lämna, efter flera år av misshandel och hot. Det krävdes alltså att hon nästan blev ihjälslagen, för att hon skulle vakna upp och lämna. Men lämnade, det gjorde hon efter det.

Ett halvår senare, när hon hade fått en egen lägenhet och kommit på fötter igen utan honom, så hände det fruktansvärda. Hon dog i en trafikolycka, hon blev påkörd av en lastbil i högsta fart när hon körde moped...och dog ögonblickligen. Hon var 43 år när hon dog, jag var 21 år då. Och allas våra liv krossades i en miljon bitar, för att aldrig, aldrig bli detsamma igen.

Jag blev aldrig densamma igen. Sorgen var för djup, smärtan för svår. Men jag lyckades dölja det värsta, låtsas utåt som att det inte var så farligt. Mitt ansvar var att hålla ihop familjen, hålla ihop mig själv för mina syskon. Hålla ihop mig själv för alla omkring mig, för det förväntades av mig. Jag förväntades klara av att leva och gå på i mitt liv som vanligt, med jobb, socialt liv med vänner, och kärleksliv med pojkvänner. Det accepterades inget annat. Jag accepterades inte annars. Det fick jag höra, må ni tro, om jag råkade visa en glipa i min fasad. "Ryck upp dig!" ,"Gå inte här och deppa!", "Ut och jobba med dig!", "Du är ung, du har väl inget att må dåligt över?!" "Ta dig i kragen, visa att du inte är en svag människa!", "Bete dig ordentligt!", "Varför går du här och är ledsen? Gör nåt, sitt inte här och lata dig!"

Min mamma var död. Död. Och jag fick inte lov att sörja. Jag fick inte lov att vara ledsen. Jag fick inte lov att bryta ihop. Någonting inuti mig dog samtidigt som mamma, och jag var trasig. Söndersliten av sorg. Men jag var tvungen att hålla ihop, hålla fasaden, ha på mig masken, och bara "skärpa till mig." Så jag blev till en robot, allt gick per automatik. Jag gick upp på morgonen, åt min frukost, gick till arbete, umgicks med min pojkvän, gick ut på klubbar med mina vänner, skrattade och hade roligt...men det fanns ingen människa inuti mig. För att kunna hantera sorgen, och kunna uppfylla allas krav på mig, var jag tvungen att helt och hållet "stoppa undan mig själv" inombords. Som att man packar ner sina sommarkläder i lådor och bär upp på vinden för att förvaras. Jag packade in mig själv i en låda inombords, och stoppade undan mig själv. På fackspråk kallas det för att "dissociera" (Dissociation). Det är bland annat ett sätt att hantera trauma, man "separerar sig från sig själv", när man går igenom trauma som är för mycket för en att hantera.  Det är jag mycket bekant med, då jag har gjort så ofta under många år av mitt liv. Och det är av den anledningen jag har kunnat leva ett till synes "normalt liv" en gång i tiden. För att jag ofta dissocierade mig, "trängde undan" mig själv. Men det är inte så det ska vara, det är inte så man ska leva, självklart inte. Men det är en överlevnadsmekanism som sker automatiskt när en människa utsätts för mer påfrestningar än man psykiskt och känslomässigt klarar av. Så har jag levt under stor del av mitt liv, för jag har inte haft något annat val. Jag var tvungen att överleva. Jag överlevde genom att dissociera.

Tills jag inte klarade det längre heller utan bröt ihop på riktigt. Då tappade jag förmågan att "låtsas" på egen hand, och var tvungen att börja döva mig och stänga av mig själv med mediciner, mest med starka morfintabletter dagligen, för att orka, för att kunna "låtsas fungera". Till slut blev jag sjukskriven, bland annat för Posttraumatisk stress. Jag utvecklade ett missbruk av morfintabletterna, och kämpade i över 10 år med att bli av med det, och idag är jag fri från det missbruket. Jag har kämpat länge och hårt för det, tro mig. Och är väldigt stolt över mig själv för att jag klarat det.

Jag har svårt att förlåta omgivningen jag hade omkring mig då när jag förlorade mamma, att jag inte fick lov att sörja henne ordentligt. Att jag inte fick lov att vara ledsen, utan istället blev kritiserad och hånad över att jag mådde dåligt. Livet hade knäckt mig långt innan det, så när mamma dog var jag på gränsen för vad jag klarade av. Många i min omgivning visste det, men lät mig ändå inte bara få vara människa. Utan jag skulle vara en slags robot, som aldrig var ledsen, aldrig mådde dåligt, som klarade av att jonglera allt som var i livet, göra alla andra till lags, medans jag var svårt skadad och blödde till döds inuti. Och klarade jag inte det blev jag kritiserad svårt.

Det är inte rätt. Det är inte rätt någonstans.

Idag vet jag mer och förstår mer hur det var för mamma. Vi har delat liknande problematik. Jag har också som hon mått dåligt psykiskt hela livet, haft missbruksproblem, som jag nu tagit mig ur och blivit av med. Och jag vet den oförståelsen och bristen på empati människor som oss får möta dagligen, bristen på tålamod, att bli dömd av omgivningen, och hur det är att kämpa med vården för att få riktig hjälp. Det är ett helvete. Så där är vi också mycket lika, jag och mamma. Två olika grenar, fast på samma träd. Två sidor av samma mynt.

Men finns det något jag är stolt över i detta livet, så är det att jag är min mammas dotter! För så mycket gott hon hade i sig, har inte många. Det vet alla som kände henne. Även dom som inte kan med att medge det, av olika skäl. Men allt det goda och fina i henne gömdes till slut undan inuti, ju sjukare hon blev i psyket och i missbruket. Men under och bakom allt det där, var hon fortfarande världens finaste människa.

Och det får inte lov att glömmas bort och viftas undan. Inte när det gäller henne, och inte när det gäller andra människor som kämpar med psykisk ohälsa och missbruk, som slutar att "vara sig själva" till slut. Dom finns fortfarande kvar där inuti, där bakom missbruket och det sjuka, men inte många tänker på det. Många verkar inte tycka det är värt ansträngningen att se bortom det som har blivit sjukt.

En alkoholist är fortfarande en människa. Bakom missbruket finns den riktiga personen kvar, man måste bara vilja se det. En knarkare är fortfarande en människa, den finns kvar där bakom, bortom, under missbruket. Någon som mår dåligt psykiskt är inte en "sämre människa" för det. Mår man dåligt så mår man dåligt, man vet aldrig vilka saker människor varit med om. Döm inte, utan var tålmodig, försök förstå, och se bakom, bortom, under. Där finns människan kvar. Och den är fortfarande lika värdig som alla andra.

Min mamma blev dömd orättvist för att hon hade problem, jag har blivit dömd orättvist för att jag haft problem. Och så många andra har blivit det, och blir det. Du kanske själv blivit det. Mycket därför jag skriver detta. Delvis för att hylla min älskade mamma på hennes dag, men också för att belysa att dom som har svåra problem som missbruk, olika diagnoser, eller psykisk ohälsa, också är människor. Se dom, hör dom, visa dom att dom har ett värde. För det skulle du vilja om det var du i en sådan situation. "Så som du själv vill bli behandlad, borde du behandla andra." Mycket bra ordspråk. 

Jag kommer lägga in en låt här nedan, som hyllning till min mamma. Det är en låt av Mikael Wiehe som heter "Den Jag Kunde Va". För texten i den låten är så talande, och passar in på mig och min mamma. Vi var olika, men ändå en och samma. Denna är till dig mamma. heart

 

heart  "Den Jag Kunde Va" - Mikael Wiehe  heart

 

Detta är en bild från när mamma tävlade i Bodybuilding, 1985, när hon var 27 år gammal. Jag var 6 år gammal och var med på denna tävlingen. Kommer inte ihåg hennes placering exakt, men hon blev tvåa eller trea tror jag. Stolt är jag i alla fall över henne. smiley

 

 

 

 

 

10 Oktober 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
We are all loved...

Hej på er!

Mår fortfarande inte bra, har en dålig period nu som har varat länge. Det är så ibland. Mina dåliga, eller bra, perioder följer inget schema, dom bara är....tills det förändras. Ingen fast tid, inga fasta datum. De bara är tills....

Orkar inte skriva så ofta i bloggen när jag har en dålig period. Orkar inte särskilt mycket överhuvudtaget. Jag sover, går ut med hunden, sover, ser på tv, sover, går ut med hunden, läser, sover, ser på tv, går ut med hunden, sover... Och så ser det ut i stort sett hela tiden. Förutom när jag går ut med hunden, eller är tvungen att åka och handla, gå på läkarbesök eller liknande, så är jag alltid hemma 24-7. Jag är alltid hemma.

Det är inte så att jag har social fobi, jag har lätt för att prata med folk och umgås, det har jag alltid haft. Det är det att orken finns inte. Den finns inte. Jag har mer eller mindre alltid ont i huvudet, ofta migrän, och då existerar ingen ork. Energin finns inte, inte heller lusten. Inget av det finns i mig längre. Det var mycket längesen det fanns i mig. Kommer inte ens ihåg längre hur det kändes, kan inte relatera. Trötthet är allt som finns, en trötthet som egentligen är en slags utmattning. Men som är svår att sätta ord på.

Utmattningen som är i mig är som en levande varelse. Som ett slags "alien-monster" som har bosatt sig i mig, inuti mig. Den har sin massa i mina lungor, i mitt hjärta, i mina vener, inuti mina celler, och dess tentakler sträcker sig ända nere ifrån mina fötter och ben, upp i hjärnan och slingar sig in i hjärngångarna och invaderar mitt sinne. Det är en utmattning som inte kan botas av "en rask promenad och lite frisk luft", "mycket vatten och bra hälsokost", "en aktiv sysselsättning eller hobby", "träning eller fritidsaktiviteter". 

Ty detta är en levande varelse inuti mig, som inget utifrån kan bota eller göra bättre. Den göder sig på mina trauman, mina minnen, min sorg och min ångest, min smärta och mina sår i själen. Det är bara jag som kan förändra varelsens grepp om mig, med arbete inifrån, men det tar oerhört lång tid och är ett mycket svårt arbete att göra. Ibland känner jag att jag kommit långt med mig själv, ibland känner jag det som att jag aldrig kommer kunna läka mina sår. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, och känner det ofta som att jag snurrar runt i en evighetskarusell från helvetet, där det inte finns något stopp. Som att jag är fast där, resten av mitt liv på denna karusell. Och hur mycket jag än sover, ibland 16-17 timmar om dygnet, är jag ända alltid utmattad. Eftersom utmattningen inte har med sömn att göra.

Ibland lättar det och jag känner hopp och lättnad, och tacksamhet. Det är när jag ibland lyckas fokusera på allt jag har och det jag kan, istället för allt jag inte har, och allt jag inte kan. Jag har mycket att vara tacksam för. Jag har en stor, underbar familj, som alltid finns där för mig i alla lägen, som älskar mig gränslöst och som jag älskar gränslöst. Jag har många, fina och underbara vänner, som verkligen älskar mig och bryr sig om mig, som alltid finns där. Jag har min älskade hund, min Tindra, som gör att jag har sällskap och orkar ta mig igenom dagarna, och gör så att jag kommer ut lite. Jag har en bostad, jag har pengar så jag klarar mig (även om det är väldigt lite), jag har allt i hemmet jag behöver, och jag har kläder och skor till förbannelse, som jag samlat på mig under åren. Jag har min dator, min mobil, mina tv:s, mina böcker, mina filmer, och jag har ett stort och rikt socialt liv på nätet. Jag har fått möjligheten att bli sjukpensionerad på grund av min väldigt dåliga hälsa, så jag kan leva i lugn och ro, utan stress och press och återhämta och läka mig själv i min egen takt, på mitt eget sätt. Med andra ord...jag har mer än många har, och är oerhört, oerhört tacksam för det. Så på många sätt har jag det bra. Men det är under mina svåra depressioner det kan kännas som mörkast och mest hopplöst, och dom perioderna är långa och svåra. Ibland glimtar det till i mig och jag har en bra period, för en stund, en liten stund. Sedan kommer det mörka över mig igen. And so it goes...

Men något som verkligen håller mig uppe i svåra tider, och gör så att jag har lusten, hoppet och motivationen att leva, så är det min andlighet, min spiritualitet, min tro på Gud och andevärlden. Den har hållit mig från att gå under. I alla år.

Och det är så olika för alla, för alla är olika. Vissa är troende, vissa är agnostiker (att man inte riktigt har bestämt sig för vad man tror), och vissa är ateister (icke-troende). Och folk får vara det dom vill. Vill folk vara ateister, varsågod och var det. Jag kommer inte på något sätt hindra dig eller försöka få dig att tro nåt annat. Vad andra tror eller inte tror bekommer mig inte, för det är inte min sak att lägga mig i. Precis som att jag är nykterist och aldrig har druckit alkohol, för att det har varit mitt val att leva så. Men för den sakens skull går inte jag omkring och begär att alla ska bli nykterister, och predikar om avhållsamhet och att "alkohol är djävulens nektar". Nej, för jag lägger mig inte i andras val att dricka alkohol, det är inte min sak att lägga mig i. Vill folk dricka, varsågoda och drick så ni storknar, mig spelar det ingen som helst roll. Det är andras val att göra, jag gör mitt och respekterar och accepterar att andra väljer annorlunda. Det enda jag kan tycka är synd och sorgligt är när människor dricker tills dom utvecklar ett alkoholmissbruk, för inget missbruk är bra. Missbruk förstör både en själv, och dom omkring en. Men dricker man utan att hamna i ett missbruk, jättebra, fortsätt och lev livet och drick det ni vill. Men mitt val är att hålla mig ifrån det, av mina egna skäl. Punkt.

Så jag är spirituell, och tror på andlighet och på Gud, oavsett vad alla andra tror på, eller tycker om min tro. Tycker folk att jag är "konstig", "korkad", eller rent av dum i huvudet för att jag tror på Gud, så tyck det för all del, det rör mig inte i ryggen. Alla är vi olika och tycker olika. Om jag ska respektera andras val, så får andra också respektera mina val.

Så, så som jag ser det, så är jag andlig, spirituell - inte religiös. Det är två olika saker. Lägger in en länk här till en intressant artikel som bland annat beskriver lite skillnaden mellan andlighet och religion.

https://utforskasinnet.se/andligheten-hjalper-hantera-stress/

Detta är mina åsikter, tankar och tro när det gäller Gud och det andliga. Jag tillhör eller tillber ingen specifik religion, jag tror heller inte på det som står i Bibeln, Adam-Eva, och allt det där. Men jag tror på att Jesus har levt, men inte allt det "övernaturliga" som hände runt Jesus som står i Bibeln. Jag tror att Jesus bara var en enkel man som hade en särskild förbindelse med Gud, och som hjälpte till att sprida Guds budskap och kärlek. Det var allt han gjorde, och blev dödad för det. Tvärtom mot vad vi gärna vill tro, så har inte människan kommit mycket längre sen dess, tyvärr. Så jag tror på Gud, och på Jesus. Men jag tror också på vetenskapen, på Big-Bang och Evolutionen från amöba till människa. Jag tror både på Gud och på vetenskapen.

"Men kan man verkligen göra det?!"

Jodå, det kan man. Om man är en människa som är öppensinnad, har ett öppet hjärta, och har ett "out-of-the-box-tänkande". Och att vilja veta, alltid vilja veta, lyssna, leta, upptäcka och utforska. Ha ett existentiellt tänkande, vilja veta och förstå var vi kommer ifrån, varför vi är här, vad vårt syfte är, och hur allt hänger ihop. Jag är sådan, har varit sådan sedan jag var barn. Alltid vilja veta, alltid vilja förstå. Se det som inte finns, lyssna på det som inte hörs, läsa det som inte skrivs. Jag ser det som att Gud lika gärna kan ha skapat Big-Bang, för att sedan bara låta universums utvecklande och evolutionen ha sin gång. Det ena utesluter inte det andra, i min mening.

Sedan tycker jag inte att alla "regler och förbud" som finns inom religioner är vettiga någonstans. Visst finns det vissa riktlinjer där, som har med moral och etik, uppförande och beteenden att göra. Vilket kan vara bra, för det lär vi ju ut utanför religionen också. Man ska följa samhällets lagar och regler, vara snäll mot andra, inte bruka våld mot andra eller bete sig illa mot andra, behandla varandra med respekt och omsorg. Dessa vanliga, vettiga sociala regler har vi i samhället, med eller utan religion.

Men inom de flesta religioner, utnyttjas dessa regler till att utöva makt mot andra, eller hotar med att man inte kan komma "till himlen" utan kommer till "helvetet" och ska däri brinna för evigt om man inte följer dessa regler eller bryter mot dessa förbud, och det är fel. Oerhört fel. För det spelar på människors rädslor och osäkerheter, och skrämmer dem till att "lyda kyrkan", eller religionens ledare. Det är ren manipulation, bara för att följa en egen agenda...och det i min mening är fel. Att hota och skrämma med att "Gud älskar bara dom som följer dessa regler", "gör du inte som vi säger, som Gud säger enligt Bibeln, så är du oälskad av Gud och ovärdig hans kärlek"...det är fruktansvärt fel!

Är man spirituell, eller andlig, så är tron på Gud fri. Man har en frihet att tänka, känna, tycka och göra det man vill och behöver. Den innehåller inga hot, stränga regler, eller förbud. Den tron innefattar också en Gud som älskar alla, och utesluter ingen - oavsett kön, ras, eller sexuell läggning eller identitet. En ovillkorlig kärlek helt enkelt. Gud älskar alla och har inga förbud man kan bryta mot. För det är inte Gud som skapat reglerna och förbuden, det är människan. Och om människan satt regler för andra människor att följa, då har det inget med Gud att göra. Gud ser oss som fria varelser, värda att bli älskade och vara lyckliga. Gud skapade oss för att vi skulle kunna ha frihet, och göra egna fria val i livet. Det vore ganska kontraproduktivt, och rent absurt, om Gud skapade oss att ha en fri vilja i allt vi gör, men ändå satte upp en väldigt massa regler och förbud, och ve oss om vi bryter mot dessa. Det går inte ihop. 

Så då betyder detta att människan, hör och häpna, är ansvariga för sina egna val hon gör i livet. Om människan ställer till det, så är det människans handlingar, och upp till människorna själva att fixa det. Och genom det lär vi oss det vi behöver i livet. För så har Gud skapat oss. Om man tror som jag gör, och många andra spirituella.

Människan är egentligen är jäkla paradox. Hon ställer till ett helvete på denna planeten, vägrar sen ta ansvar för sina handlingar, kräver å ena sidan att någon annan ska ta ansvar (många gånger Gud), men förnekar ändå Guds existens genom att mena på att "om Gud fanns så skulle det inte se ut så jävligt som det gör i världen". Om en människa ställt till det, så är det upp till människan själv att fixa problemet och ta ansvar för vad den gjort, det är inte upp till Gud. Vi har alla ett egetansvar som människor, men vi vill gärna avsäga oss det när det passar oss, när vi inte vill stå för det vi har gjort.

Är det krig i världen, så är det människans fel, dom som fortsätter att kriga. Är det svält i världen, så är det människans fel för att vi ännu inte lärt oss att dela på världens tillgångar, utan nöjer oss med att vissa får inget medan andra får allt. Är det våld och brott i världen, så är det människan som orsakar detta, gör dessa handlingar, och det är människans ansvar att sluta med det. Dessa saker är inte upp till Gud, vare sig han finns eller inte finns, det är upp till oss. Oss människor. Men är det något människor är bra på, så är det att avsäga sig ansvar och peka finger åt annat håll. Åt vilket jäkla håll som helst, bara vi själva slipper ta ansvar.

Så det är alltså så här många ser det: Gud kan ju inte finnas, för annars skulle ju världen inte se ut som den gör, med alla hemskheter och lidande. Men om Gud verkligen finns så skulle ju han bara kunna göra nåt åt alla hemskt, svepa med ett magiskt trollspö eller vad han nu använder, och radera ut allt hemskt och dåligt i världen, så att vi alla får leva i ett lyckligt paradis...och varför gör han inte det i så fall???

Återigen, ett undvikande av ansvar från människan. Ett urdumt sådant. För visst hade det varit skönt och bekvämt om Gud bara kunde få allt hemskt i världen att försvinna puts väck, så att vi människor slipper anstränga oss och göra nåt åt det? Vore det inte det? För vi vill ju gärna inte ta ansvar, vi vill ju gärna inte städa undan vår egen oreda. Vi vill att någon eller något annat ska göra det åt oss. Och om Gud fanns så skulle han väl göra det? Och om han inte gör det, vad är han för en jävla Gud då??? En jäkla elak Gud måste han ju vara, som inte bara vill svepa med trollspöt och få alla våra problem att försvinna. Nä, utan då krävs det att vi människor ska fixa våra egna problem! Alltså va faaan! Jobbigt alltså....orkar inte....

Så vare sig man tror på Gud, eller inte tror, vare sig man är religiös eller bara andlig, så är det ändå upp till oss människor att fixa dom problem vi själva ställer till i världen. Ta ansvar, steppa upp, vilja göra nåt åt problemen, vilja lösa saker. Det är vårt ansvar här.

Så tänker jag, så tror jag, så tycker jag. Jag säger inte att alla måste hålla med mig, tycka som jag, tro som jag. Tyck vad ni vill, tro vad ni vill. Jag delar bara med mig av mina tankar, känslor och åsikter. Men förstå, att vi människor är ytterst ansvariga för världen och alla i den.

Min tro på Gud och på livet efter döden, är i alla fall det som har fått mig att hålla mig kvar i livet. Hade det inte varit för min tro, så hade jag inte levt idag. Då hade jag tagit mitt liv för länge sedan, med tanke på hur skadad och trasig jag är, och hur dåligt jag alltid har mått, och allt helvete jag gått igenom i livet. Men jag är övertygat om att allt händer av en anledning, och att Gud har en plan för mig, att mitt liv har en särskild mening, och att det är meningen att jag ska leva mitt liv här, så länge det nu går. Kanske jag dör om en månad, kanske jag lever tills jag blir 100 år...who knows? Men stanna kvar här och kämpa, det kan ni ge er på att jag kommer fortsätta göra. Men den dagen jag får återvända hem igen, till Gud, den dagen kommer jag äntligen bli lycklig och fri. 

Jag älskar musik om Gud, både andlig musik, gospel, och det som kallas för Kristen Rock. Det lyssnar jag på mycket i mina dåliga perioder, och det håller mig ovanför vattenytan och stärker mig och skänker mig tröst, och får mig att känna mig tacksam, lättad och hoppfull. Så jag lägger in här nedan några av mina favoritlåtar inom genren Kristen Rock/Pop.

Gud har varit min livlina (och även Jesus, som jag ser som samma "väsen" som Gud), och att veta att de vi älskar som dör före oss, väntar på oss i "himlen", och möter oss när det är vår tur att lämna jordelivet, det har verkligen varit en livlina för mig. "Himlen" för mig är andevärlden, och det är där min mamma finns. Min älskade mamma. Och min pappa, och mormor och morfar. Och min vän Hasse. Och mina hundar jag förlorat. Och min hund jag har nu när jag förlorar henne. Och dom man kommer förlora i framtiden. Dom är alla där, kommer alla vara där, och Gud är där, och hälsar oss välkomna hem. Vi är alla välkomna dit. Vi är alla värdiga Guds kärlek. heart

 

"Well Done" - The Afters 

 

"Rescue Story" - Zach Williams (live)

 

"Heart Wide Open" - Mack Brock (live)

 

 

 

 

 

26 September 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The best I can do right now....

 

"The Observatory" - The White Buffalo

 

 

 

 

13 September 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Exhausted....

Nu var det ett tag sedan jag skrev, har inte orkat, mår så jäkla dåligt. Har haft en väldigt dålig period det senaste, och mår riktigt uruselt.

Har haft spänningshuvudvärk blandat med migrän om vartannat i över en vecka nu, nästan utan uppehåll. Är helt utmattad, och är dessutom inne i en djup depression. Är fullständigt slut.

Har under en tag arbetat med ett ganska lång inlägg till bloggen jag tänkte publicera, men har mått så dåligt så jag har inte fått klart det. Sen har min dator strulat och hållit på att hänga sig hela tiden, så jag har försökt fixa det samtidigt som jag mått så dåligt. Plus en del annat som händer, och jag orkar inte. Jag kan inte hantera när det sker mycket på en gång, särskilt när jag redan mår dåligt. Då kraschar jag helt, kan inte tänka, orkar inte med någonting, vill bara sova, vill bara försvinna.

Så jag måste rida ut denna perioden, vet inte hur länge det tar. Men när jag börjar må lite bättre igen, så ska jag försöka få klart det särskilda inlägget jag vill publicera. Men det är långt, och mycket som hör till som jag måste greja med, och jag måste må hyfsat bra för att orka få klart det. Så det kommer...snart förhoppningsvis.

Men just nu är jag bara...så...väldigt...trött.

Jag behöver bara lite tid, så kommer jag må lite bättre snart. Ta hand om er så länge! heart

 

"Head Above Water" - Avril Lavigne

 

 

 

30 Augusti 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Feeling better.

Nu börjar jag äntligen må lite bättre.

Nu är det svalare ute, det regnar mycket, och detta väder skänker mig faktiskt mer ro inombords. Det ska bli varmare igen lite längre fram, men inte den där riktigt heta värmen, utan normal värme. Men i detta svala, molniga, regniga väder, mår jag lite bättre, och det är så skönt. Det har varit en hemsk period.

Men jag är fortfarande mycket trött och har huvudvärk, fast det är liksom mitt standardläge, har varit det i 15 år nu. Men jag har bättre dagar ibland i alla fall, så jag är lite klarare.

Just nu kommer jag inte skriva så mycket mer, men jag planerar ett längre inlägg jag kommer skriva här snart. Ett inlägg jag jobbat ett tag med för att få ihop, som är ganska långt, som det brukar vara ibland för mig. Jag har så mycket att säga och få ur mig, vet ni. wink

Jag måste bara få ihop allt som jag vill ha det, innan jag lägger in det i bloggen. Skriver alltid dom långa inläggen i Word först, så jag kan jobba på det när och hur jag behövde det, och för att jag ska kunna spara det på datorn ifall nåt går fel när jag är inne i bloggen och skriver. För det vill man ju inte ska hända. Vi har väl alla varit där när man skriver ett långt mail, eller kanske inlägg på facebook eller någon annanstans, när nåt går fel och allt man skrivit plötsligt bara försvinner, raderas. Då får man nästan ett nervsammanbrott. Så det bästa för mig är att skriva först i Word och spara det, och sedan lägga in det i bloggen därifrån. Funkar bra för mig. smiley

Men nu ska jag sluta skriva, lägga mig och se på tv eller nåt, för nu är jag trött.

Lägger in en låt här nedan, "Blue Virgin Isle", från en grupp som heter Degreed som är skitbra, som har gjort en cover på engelska på Ted Gärdestads låt "Himlen Är Oskyldigt Blå". Älskar den låten, och Degreed gör den så otroligt bra, en lite "rockigare" version på den. Så. Jävla. Bra! 

Kram på er så länge! heart

 

"Blue Virgin Isle" - Degreed  ("Himlen Är Oskyldigt Blå" - Ted Gärdestad)

 

 

 

 

17 Augusti 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Not a fan of summer anymore....

Hej på er igen!

Alltså jag är helt slut just nu. Fullständigt utmattad. Orkar ingenting, och har huvudvärk hela förbannade tiden. Det är därför jag skriver så sällan numera. Jag har helt enkelt inte orken eller inspirationen.

Det finns mycket jag skulle vilja skriva om, få ur mig, men det får vänta tills jag mår bättre. Just nu är mitt huvud tomt, tankarna står still, mitt minne är ett minne blott, och min kropp är tillfälligt ur funktion. Kan inte skriva en massa under dom omständigheterna. Så det får vänta...

Och det är bara att konstatera, jag klarar inte av sommaren längre. Jag tål inte värmen, min kropp stänger ner, min hjärna slutar fungera, jag får panikångest och migrän. Det är ett helvete. Visst, just nu är det lite svalare väder (tack gode gud), men det är ändå för varmt för mig. Så inte ens sommarens ”normaltemperaturer” orkar jag med, då kan ni föreställa er hur det är för mig i den riktiga hettan. Jag mår väldigt dåligt normalt sett och fungerar knappt, men att då försöka göra det i hettan är omöjligt för mig.

Jag vet att jag inte är den enda som har ont av helveteshettan. Människor runt om i världen dör av den, dom som är sjuka och svaga går under. Många lider när temperaturerna stiger till onormala höjder, onormala för Europa....jävligt onormala för Sverige. 
Många älskar det...”åh underbara sommar!” Men inte jag, och många andra med mig. Nu längtar jag till hösten kommer, och vintern. Då kommer jag dra en lättnadens suck, medans andra kommer dra ve och förbannelse över den.
Vi är alla olika, helt enkelt...som det ska vara.

Men dom dagar jag har som är ”hyfsat okej”, som jag brukar säga, då försöker jag ta igen lite för dom andra dagar då jag bara ligger i sängen som ett kolli, och knappt kan röra mig. Då försöker jag få lite saker gjort, som tvätta, städa och plocka undan lite, och annat smått. Enda anledningen att jag kommer ut överhuvudtaget, är för att jag har hund, och måste gå ut. Hade jag inte haft hund, hade jag aldrig gått utanför dörren. Helt klart! Så tacksam för min lilla vovve är jag, något enormt, på många olika sätt. She´s my little ray of sunshine, in a dark, dark world. heart

Men jag försöker göra det jag kan för att muntra upp mig själv, när jag mår uselt. Jag kollar på tv, och på film och tv-serier på nätet, surfar mycket på nätet överhuvudtaget, lyssnar mycket på Youtube och letar hela tiden ny musik, läser mycket som jag brukar göra, och pratar i telefon med nära och kära. Så jag försöker göra det jag kan för att känna mig bättre. Men det är när kylan börjar kännas i luften, och löven börjar falla från alla träd, då kommer jag komma mer på banan igen. 

Har inte så mycket mer att skriva just nu, är väldigt trött. Känner att jag börjar tappa orden, så bäst att sluta. Skriver mer lite längre fram. Ta hand om er, och ta hand om varandra. 

Kram på er så länge! heart

 

"Under Your Scars" - Godsmack

 

 

 

 

4 Augusti 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Self-care is important.

Mår lite bättre nu, men inte mycket. Det går långsamt, och det är jobbigt. Men jag kämpar på så gott det går, och tar livet dag för dag.

Fast jag har haft en bra vecka det senaste. Nu i torsdags, den 18 juli, gick jag på Spa med min fina vän Karin. Jag fyllde ju 40 år nu i mars, och Karin ville bjuda mig på en Spa-dag som 40-års present. Så det blev att vi gjorde det nu i torsdags, något försenat, men bättre sent än aldrig. smiley

Vi gick på Sankt Jörgen Park Resort & Spa här i Göteborg, ett riktigt lyxigt och exklusivt ställe. Det är första gången jag gått på ett riktigt Spa, och det var helt underbart! Stort är det, med bassänger i olika temperaturer både inomhus och utomhus, bubbelpool och vattenfall, stor Spa-avdelning med flera rum för olika behandlingar, många olika typer av bastu, och restaurang och bar, både inne och ute. Vi var där under en dag, och hade tillgång till allt på hela stället. Det var helt fantastiskt! Särskilt om man som jag alltid är fattig och aldrig har råd att göra nåt liknande. Det gjorde mycket, för både sinne, kropp och själ, och det kan jag leva på ett bra tag. cool  Länk:  https://www.sanktjorgenpark.se/spa

Så skönt det var, att bara kunna slappna av, kunna fokusera på sig själv och att ta hand om sig själv, och jag och Karin fick bra kvalitetstid med varandra, något vi sällan hinner med i dagens läge. Man måste ta hand om sig själv ibland också, jag har fattat detta nu till slut. Och att ha en vän som vill att man ska ta hand om sig själv och uppmuntrar det, det är fint! Är så glad och tacksam för att jag fick uppleva det med Karin, min fina, älskade vän, som gav denna upplevelse till mig i present! Hon är en underbar vän och människa, någon som alltid funnits där för mig, oavsett hur jag mått och vad jag gått igenom, och som jag alltid kan lita på till 100%, som älskar mig och bryr sig om mig genuint, och som vill det bästa för mig. Alltid. To have a friend like that...is a true blessing. heart

Och så var jag på kalas också, nu i söndags den 21 juli. Min syster Jennies son Charlie fyllde 3 år, så vi var alla där och firade honom. Jennie och hennes sambo och barn har flyttat till en ny lägenhet. Dom har bytt upp sig, från en 2:a till en 4:a, det behövs när man har två barn. Och deras nya lägenhet är stor och jättefin, och ligger i ett bra, barnvänligt område, med nära avstånd till buss och till affärer. Det var väldigt trevligt att vara där och fira "lilla Bubben", som jag kallar Charlie. cheeky heart

Så det händer bra saker också, tack och lov, och jag är så glad för det. Men jag är fortfarande inne i en depression, känner mig vilse och förvirrad ofta, och kämpar jättemycket med ångest, och med ständig migrän. Gud vad jobbigt det är...men jag håller ut. Jag har mina knep vid det här laget, och sätt att hantera. Men fasen vilken tur att jag inte dricker alkohol, att jag har den spärren och den fasta principen. Hade jag varit en "normal människa" som precis som alla andra druckit alkohol, så hade jag garanterat varit tväralkoholiserad vid det här laget. Garanterat! För jag hade använt alkohol att hantera mitt dåliga mående, dämpa ångest och mina depressioner, och jag hade inte gjort något annat än suttit hemma och supit hela dagarna. Dessutom har jag "alkoholistgenen" från båda mina biologiska föräldrar, och det gör risken ännu större för mig att utveckla ett alkoholberoende.

Så jag gör det "smarta och förståndiga", att helt och hållet hålla mig borta från alkohol därför att jag är mycket medveten om vilka risker och konsekvenser det kan innebära för mig. Det har jag alltid varit medveten om, för jag har alltid mått dåligt psykiskt, och har vetat att jag skulle använda alkoholen som ett sätt att självmedicinera mitt dåliga mående. Jag har alltid haft ett väldigt starkt "konsekvenstänk", och är inte impulsiv för fem öre. Detta har antagligen räddat mitt liv, och jag är oerhört tacksam för det. Så jag har alltid varit medveten om riskerna med det mesta. Det är en av anledningarna till att jag tidigt, redan i tidiga tonåren, beslutade mig för att leva ett liv totalt utan alkohol...oavsett vad andra gör och vad andra säger. Folk har ju inte blivit kloka på detta, och undrat i sitt stilla sinne hur detta ens är möjligt, att man kan avstå från alkohol så totalt, under hela sitt liv. Då har dom fått undra det, för jag ändrar inte mina beslut och principer för någon. So, there you go...you can live your life completely without alchohol. I´m a living proof. yes

Och jag har en stark livsfilosofi och övertygelse jag lever mitt liv efter. Att alltid vara så omtänksam, kärleksfull, godhjärtad, hjälpsam, generös, tålmodig, öppensinnad, förstående och förlåtande som det är möjligt att vara. Jag har levt hela mitt liv så, alla mina 40 år på denna jorden. Det är den jag är i mitt hjärta, och det kan jag inte ändra på. Så mycket helvete som jag har gått igenom och upplevt, men jag har inte låtit mitt hjärta bli mörkt, hatiskt och bittert av det. Utan jag har hållit fast vid den jag är, och den jag vet att jag vill vara, den jag vet att det är meningen att jag ska vara i detta livet. Visst, det har ju slagit tillbaka på mig många, många gånger, på grund av att så många människor har utnyttjat dessa egenskaper hos mig, och behandlat mig illa på olika sätt för att det är lätt att trycka ner och köra över någon med ett mjukt och gott hjärta, men jag tänker ALDRIG låta någon förstöra mitt goda hjärta oavsett hur mycket stryk det tar....det finns inte på kartan. Men många smällar har det fått ta, oändligt många smällar.

Så visst, man kan se det som att dessa egenskaper har bidragit till att ha knäckt mig, men det är också dessa egenskaper som har hjälpt mig och stärkt mig, och kommer att fortsätta hjälpa mig, lyfta mig och läka mig, om jag använder dom på rätt sätt och lär mig säga nej, säga ifrån och sätta gränser. Det vill säga, tänka på mig själv också och vad som är bra för mig, inte alltid bara sätta andra först, glömma bort mig själv, och låta andra trampa på mig. Att faktiskt säga ifrån och sätta gränser som jag aldrig gjort innan, och inte låta andra behandla mig illa nåt mer. Med andra ord, att lära mig den balansen, att vara den jag är i mitt hjärta, och samtidigt kunna säga ifrån och sätta gränser. Det är inte lätt, men det är det jag håller på att jobba med för fullt nu, i arbetet med att läka mig själv. För det arbetet måste komma först. Resten får komma sen, i efterhand. Och jag har kommit en bra bit på väg med mig själv på den punken, det tycker jag verkligen. So, just try me today, try me... wink

 

"Hold On To Tomorrow" - Brennan Heart

 

 

 

 

22 Juli 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Too hot, too much....

Jaha, nu var det ett tag sen jag skrev igen. Har svårt att hitta inspiration och ork i denna värmen. Har kommit fram till att jag inte gillar sommaren så mycket längre. I hela mitt liv har jag har alltid älskat sommaren och avskytt vintern. Nu är det nästan tvärtom. Nu är jag väldigt känslig för värme, får nästan panikångest, och behöver kyla istället. Mycket märkligt...

Jag har som jag skrivit innan lite problem med för högt blodtryck, håller på att jobba med att få ner det. Det är inte helt lätt. Måste börja äta bättre bland annat. Däremot har jag gått ner en massa i vikt, som jag ska göra, men utan att jag vet varför. Har inte legat i någon hårdträning direkt, rör väldigt lite på mig och vräker i mig godis, bullar, kakor, läsk, pizzor och annat onyttigt. Där vet jag att jag måste bättra mig. Jag har ett sockerberoende, och ett matmissbruk. Jag dämpar ångest, depression och oro med mat och socker...jag tröstäter helt enkelt. Har gjort i många år, på grund av att jag mått så dåligt psykiskt och känslomässigt så länge. Kämpar med att bryta det beroendet, men det är väldigt, väldigt svårt.

Ändå har jag på ca ett halvår gått ner ungefär 12 kilo, utan att ha vetat om att jag gått ner, för jag har inte ens en våg hemma så jag väger mig aldrig. Har vägt mig ibland på vårdcentralen när jag varit där, och blivit chockat när jag sett min vikt bara rasa...det är helt sjukt. Jag blev övertygad om att det måste vara något fel på mig, för att jag gått ner så mycket utan någon synbar anledning, så jag begärde av min läkare att få ta en massa prover för att se om jag hade fått någon sjukdom som jag inte vet om, men proverna visade inget annorlunda eller nytt. 

Så den enda rimliga förklaringen jag kan komma på, är att jag har slutat med en av mina mediciner som jag ätit i ca 15 år. Den medicinen går man lätt upp i vikt av som en bieffekt, och det måste vara det min viktnedgång beror på, att jag slutat med den. Men har inte alls kopplat ihop det förrän nu. Jag har ju en smal kroppsform i mig själv, har alltid varit smal annars, min normalvikt för min längd ska väl ligga på någonstans mellan 60-65 kilo. Men när jag började äta en massa mediciner när jag var yngre, och tröstäta, så började jag gå upp en massa i vikt. Som mest har jag vägt 93 kilo, som jag vägde för ca 7 månader sen. Just nu ligger jag på 81 kilo, och fortsätter gå nedåt.

Det är ju meningen att jag ska gå ner i vikt, för min hälsas skull, men har inte haft orken eller viljan att prioritera det, på grund av att jag mått så dåligt och haft så jäkla mycket annat att hantera. Men nu har jag alltså börjat rasa i vikt, vilket naturligtvis är bra, men det känns som att det går för snabbt, och att det inte är rimligt med tanke på att jag fortfarande rör på mig för lite och äter för onyttigt. Bara på en månad hade jag gått ner 4 kilo. Det är verkligen inte rimligt. Så ja, det måste ha att göra med att jag slutat med den ena av mina mediciner. Så vi får se, hur detta utvecklar sig. Har en nytt läkarbesök i mitten på augusti, då jag ska väga mig och kolla blodtrycket igen. Då får vi se hur det gått. Spännande detta! 

Och jag har även fått ivägskickat min ansökan nu om skuldsanering till Kronofogden. Så nu är det bara att vänta och se. Men kötiden är lång, mellan ca 6-9 månaders väntetid är det på att få sin ansökan behandlad, så det gäller att ha tålamod. Men den är inskickad nu i alla fall, så jag kan jag släppa det för tillfället. Känns jättebra!

I övrigt händer inte mycket. Känner mig mycket låg hela tiden, och har ofta migrän...som vanligt. Så jag ligger mest och vilar, kollar på tv och film en hel del. Kollar mycket på Netflix. Där finns så jäkla mycket, där har man att kolla igenom. Har lagt till hur många filmer och serier som helst till min lista, det är nästan för mycket att välja mellan. (Vilket i-landsproblem, inte sant?)

Ni som har tillgång till Netflix, ni måste kolla på den nya mini-serien ”When They See Us”, om ni inte redan sett den. Den är i 4 delar, och är baserad på en verklig händelse som utspelade sig på 80-talet, ett brott som fem tonårspojkar blev anklagade för. Den har blivit mycket omtalad och populär. Så jäkla bra, men också så jäkla hemsk. Blev väldigt berörd, och ledsen och arg, och sedan kände jag stolthet och glädje. Väldigt jobbig att se, men ger lärdomar, och är mycket sevärd!

Har inte så mycket mer att skriva om just nu, my mind has gone blank. Det är alldeles för varmt för mig för att min hjärna ska fungera, plus att jag har en dålig period nu överlag. Håll tummarna för mig att det släpper snart.

Kram på er så länge! heart

 

 

 

"I Stand Alone" - Van Canto

 

 

 

 

 

12 Juli 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I am not ashamed to say...

Hej på er!

Mår fortfarande inte bra. Har inte så mycket att skriva om just nu, därför dröjer det mellan inläggen. Känner mig tom i huvudet, hittar knappt ord eller sammanhang. Är bara mycket trött.

Värmen är jobbig för mig. Många älskar säkert denna värmen och riktigt njuter, men jag kan inte göra det. Den här fuktiga, tunga värmen triggar igång min migrän, får fruktansvärda migränanfall. Och då är det svårt att hålla sig uppe, och att "njuta av sommaren", tro mig. Blir deprimerad och trött, helt orkeslös.

Skriver inte så mycket mer just nu. Väntar till det blir svalare väder så jag kanske kan börja fungera bättre igen. Men kommer lägga in en länk till en artikel här nedan, en artikel som handlar om kroniskt sjukdom, och hur svårt det kan vara för kroniskt sjuka att ta initiativ till saker, och svårigheter att kunna orka och ha motivation för saker och ting. Det är viktig läsning, för jag är mycket medveten om att så många har väldigt svårt att förstå just detta. Har upplevt det under många år.

Bara en sån enkel sak att kanske prata i telefon med en kompis, träffa en vän på en fika, gå på en dejt, eller åka till stranden med kompisarna, eller på fest hemma hos någon, eller gå på restaurang eller sitta och mysa på en uteservering, eller att gå och handla i stan och hänga med kompisar...alla sådana saker är fruktansvärt svåra, jobbiga och komplicerade för kroniskt sjuka och för dom som lider av utmattning, utbrändhet, depression och ångestproblematik, och liknande. För andra personer är det bara att göra sig iordning och åka iväg, no big deal. Så är det inte för dom med kroniska sjukdomar eller annan svår problematik, det är en jättegrej som skapar mycket oro, ångest, utmattning, stress, skuldkänslor och en "skam" för att man inte orkar. Omgivningen måste bli bättre på att visa mer tålamod, förståelse och medkänsla för dessa människor. Jag vet exakt hur det är, jag är kroniskt sjuk med svår depression och ångestproblematik, är oerhört känslig för stress, press, krav, och för förväntningarna man har på sig att kunna klara av att sköta till synes "vanliga, vardagliga saker" som alla andra klara av att göra, men som är näst intill omöjliga för en själv att klara av. Det är skitjobbigt, och man möts ofta med oförståelse och irritation från andra människor, som tycker att "Men herregud, så svårt ska det väl inte vara! Det är väl bara att göra det där eller det där, att åka iväg, att orka." Nä, det är det inte.

Att vara kroniskt sjuk är inte ett "val", något man väljer att vara, lika lite som man "väljer" att få cancer. Det har inget med lathet att göra, eller nåt som man "får för sig". Det är jäkligt jobbigt att leva med, dom som inte lever med det ska vara väldigt glada att dom slipper. Det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Så försöka vara tålmodig och förstående. Det är tillräckligt jobbigt att leva med ändå, utan omgivningens dömande ord och blickar.

Länk nedan: "Därför är initiativförmågan nedsatt hos kroniskt sjuka."

http://www.lunganistormen.com/artikel/darfor-ar-initiativformagan-nedsatt-hos-kroniskt-sjuka/?fbclid=IwAR1ghTW2moXSORnJm28TmfXNVvcK7BT14LHhXuAktqINgAr_WIqukUhiadA

Kom ihåg, kärlek, vänlighet, och medmänsklighet, det är det viktigaste! heart

 

 

"The Messenger" - Linkin Park (R.I.P. Chester Bennington)  heart

 

 

 

 

 

1 Juli 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
So tired....

Nu har jag slirat nedåt en bit igen. Har gått in i en depression, och mår inte så bra just nu. Har mycket huvudvärk och är väldigt trött.

Jag är så evinnerligt trött, så vansinnigt trött, och så utsliten psykiskt och känslomässigt just nu. Försöker hela tiden plocka upp bitarna av andra människor som mår dåligt, samtidigt som jag ska plocka upp mina egna. Det går inte, jag orkar inte. Det ställs för orimliga krav på mig, upplever jag. Krav att jag alltid ska finnas till hands, och jag kan inte möta dessa krav, inte längre. Jag orkar inte. 

Jag är slut just nu, är i ett mörkt ställe i mig själv. Jag har mycket panikångest och har svårt att komma till ro. Jag känner mycket oro inför allt. Andra kräver för mycket av mig, jag tycker att jag har varit väldigt tydlig med vad jag orkar och inte orkar. Vissa tar hänsyn till detta, andra inte. Och dom personerna måste jag hålla på avstånd nu.

Jag kommmer att ta mig upp igen, men vet inte när. Jag får dessa svackor ibland till och från, så är det bara. Minnen hemsöker mig ständigt, och kaoset och vansinnet röjer hej vilt inombords då, jag får inte vila och ingen ro. Allt jag vill är att känna sinnesfrid. Det är mycket svårt just nu.

Är så trött....

 

 

"Shoreline" (live) - Anna Ternheim  

 

 

 

 

 

15 Juni 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
I´m only human after all...

Att hjälpa. Att stötta. Att uppmuntra. Att ge råd. Att lyssna. Att bry sig. Att engagera sig. Att rädda andra. Att älska.

Det är det jag gör. Det är den jag är. Det är den jag alltid varit. Det är det jag älskar, det är det jag lever för. Det är omöjligt för mig att sluta vara sådan. Jag är en Empat, och Högkänslig, och jag är väldigt spirituell. Jag föddes sådan. Det är den jag är i mitt innersta. Och jag är förbannat stolt, glad och tacksam över det!

Men jag önskar att det inte skulle göra så ont. För man kan inte hjälpa alla. Man kan inte rädda alla. Och det gör ont i mig, fruktansvärt ont. Och jag vet inte hur ska ska hantera det. Det knäcker mig.

Så många gånger i mitt liv som jag har stött på trasiga människor som mår dåligt, som lider, som skriker efter hjälp. Dom har jag gjort mitt bästa för att försöka hjälpa. Både främlingar och närastående. Har haft såna vänner och har haft såna familjemedlemmar i mitt liv (och fortfarande har). Större delen av alla dessa människor har jag inte kunnat rädda, fast jag lagt ner varenda fiber i min kropp, och varje uns av min själ, i att försöka hjälpa dom och rädda dom. Vissa har dött, och vissa lever fortfarande. Vissa är på väg mot ett bättre liv, och vissa lever kvar i sitt eget helvete, oförmögna att ta sig ur det. Och jag kämpar fortfarande för dom. Även om det sliter på mig oerhört.

Men det finns en stor sanning. En sanning som är lätt att förstå med huvudet, men nästan omöjligt att begripa med hjärtat. ”Man kan inte hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv.” Enkelt och sant, eller hur? Mycket logiskt. Men jävligt svårt att förstå i hjärtat! För mitt hjärta säger ”Nej, nej, nej, det tänker jag inte acceptera! Inte under några omständigheter! Jag försätter att kämpa för denna personen. Över min döda kropp att jag ger upp om den!” När jag bryr mig om och älskar en person, så går jag ”all in”. Jag ger ALLT av mig själv. All in or not at all! Most all in...

Tyvärr ser verkligen ut så att 90% av människor man går all in för, är inte villiga att ens ”go a little bit in” för mig. För let´s face it...vi lever i en tid, i ett land, i en värld, där det är var och en för sig själv. En ”sköt dig själv och skit i andra”-mentalitet. Och som en Empat, någon som känner sån medkänsla med andra, som lever sitt liv för att hjälpa och stötta andra, och vill att alla ska må bra, är det en mardröm att leva i. Allt som händer omkring dig, både allt som syns och allt som inte syns, genomborrar ditt hjärta och själ som ett spjut, och du slits itu. Att vara Empat är att vara i konstant själslig smärta, men det är också en otrolig egenskap, en fantastisk gåva, som är så sällsynt i denna värld vi lever. Visst lider man, men det är ett lidande som skänker en både sorg och lycka samtidigt. För precis som jag känner sorg och smärta när andra känner sorg och smärta, så känner jag även glädje och lycka, när andra är glada och lyckliga. Jag både sörjer med andra, och glädjs med andra. Att kunna ge och göra gott för andra, det skänker en sån glädje och frid i hjärtat. Empati är det enda som kan hela oss människor, hela vår värld. Utan det, är vi för alltid förlorade.

Tänk dig att du lever med hela ditt nervsystem rent fysiskt utanpå kroppen, så att allt som rör vi dig känns som elstötar som lamslår dig. Och att varje gång det händer något hemskt med någon du känner, eller i världen överhuvudtaget, varje gång någon far illa, varje gång någon mår dåligt och lider, varje gång någon människa dör, varje gång människor gör varandra illa, varje gång du ser någon ledsen, varje gång någon känner sorg och smärta, så känner du det som att du får starka elchocker rakt in i det nervsystemet, som får dig att skrika i smärta och djup sorg. Och att det är ett permanent tillstånd. Det kommer aldrig sluta, du kan aldrig komma undan det, du kommer alltid leva med att ha det så. Varje sekund, av varje minut, av varje dag, året om – under resten av ditt liv.

Så är det för mig, (och för många andra som är Empater, och Högkänsliga), som i essensen i den jag är, är någon som alltid vill hjälpa, stötta och rädda alla. Som bara vill att alla ska må bra och vara lyckliga. Så är det för alla som har väldigt hög empati och medkänsla, som är godhjärtade, omtänksamma, generösa och hjälpsamma, så till den grad att man är villig att offra allt för att andra ska få det bra. Som dedikerar hela sina liv till detta. För att för dom är det ett ”kall”, meningen med livet. To bring healing, peace and happiness to the world, and all the people in it.

Är det så konstigt att många av dessa människor som är såna empater, också lider oerhört, utvecklar olika sjukdomar och psykisk ohälsa, och olika typer av missbruk? Som går in i djupa depressioner, och konstant går omkring med svår ångest och oro. Som blir utbrända och utmattade, ändå in i själen. För kan ni tänka er vad det tär på en att känna all världens smärta och lidande konstant? Kan ni tänka er vad desperat man är ibland att bara kunna få stänga av sig själv ibland? Bara få en liten paus ifrån detta? Och att enda sättet är att döva sig själv med något, vad som helst. För att ändra sig i sin personlighet går inte, ändå kräver andra ofta det av en. ”Det är väl bara att ändra dig, att sluta vara så känslig. Det ska väl inte vara så svårt?” Let me tell you: Det är som att kräva av gräset att det bara ska sluta vara grönt, kräva av vattnet att det ska sluta var vått, eller säga till solen att den ska slockna för gott.

Så lägg av med att tala om för känsliga människor att dom ”bara ska sluta vara så känsliga”. Det funkar inte så. Dessutom är det otroligt respektlöst. Punkt.

I hela mitt liv har jag gått omkring och undrat vad det är som är fel på mig, varför jag är så känslig som jag är, tar in allt och känner allt så djupt. För dom flesta andra verkar inte vara såna. Utan dom säger till en, förmedlar till en på olika sätt, att det är ”fel” att känna så mycket, så djupt. Att man inte är normal och att man är konstig. Att det är något fel på en för att man bryr sig så mycket om andra.

Ha, så sjukt det är när man tänker på det...att det i samhället räknas som något dåligt att man bryr sig om andra människor. Att det faktiskt ses som en dålig egenskap som bara är ”fel”. Hur sjukt är det inte egentligen? Alltså, vad fan är detta för nåt? Det är ju helt obegripligt att det kan anses vara dåligt och fel att bry sig om sina medmänniskor. Ändå gör det det, när det kommer till kritan. För det är exakt det samhället förmedlar, det som så många omkring en förmedlar till en. ”Bry dig inte så mycket om andra, sköt dig själv istället.” Sinnessjukt!

Idag, har jag kommit till insikt. Idag vet jag att det inte är något fel på mig, att det inte är något fel med att vara extra känslig, att vara empatiskt, att bry sig och och engagera sig i sina medmänniskor, att vilja hjälpa, stötta och finnas där för andra och ge kärlek. Idag vet jag att det är en gåva att vara sådan, att alla känsliga och empatiska personer är dom som håller världen från att fullständigt gå under. Det som är fel är att resten av världen är så avtrubbad, och att normen är att människor är kalla, hårda, egoistiska och likgiltiga. Dom som har mycket, vill bara ha mer. Dom som inte får det dom vill ha, tar det gärna från andra av ren girighet. Dom som vill leva i ”bekvämlighet och lätthet”, dom blundar för andras svårigheter, kämpande och lidande. Men också dom som lever i förnekelse, och är arga och bittra över livet. Dom kan vara elaka, själviska, missunsamma och kritiska mot andra och lägga skuld där, istället för att vända blicken in mot sig själva, faca sina egna demoner och svårigheter, och vad dom behöver göra för att ordna upp sina egna situationer, för det är det svåraste man kan göra här i livet. Och många varken orkar eller vill det. Det är ”bekvämare” att leva med ögonbindel på, och öronproppar i sina öron, och peka finger och hitta fel på alla andra, för att slippa se sina egna fel och brister. Det ska mycket till för att dom människorna ska förändras.

Länk - How Being an Empath Can Lead to Adrenal Fatigue, Insomnia & Exhaustion: https://www.healthy-holistic-living.com/how-being-an-empath-can-lead-to-adrenal-fatigue-insomnia-exhaustion/?utm_source=CA&fbclid=IwAR2OsC16U-LWXla74ydrHP8u2RC4D7kUHOTKTNELNpgdfbNz_NDBDxp3GQE

Och helt ärligt, det är faktiskt dom som lider mest. Det är dom som mest behöver stöd, uppmuntran, omtanke och kärlek. Även om dom är dom svåraste personerna att ge det till, mycket för att dom är nästan omöjliga att nå, och för att dom ger väldigt lite eller ingenting tillbaka. Och jag har alltid funnits till även för alla dessa människor genom livet, för det är den jag är. Och jag har fått betala dyrt för det.

För det har sitt pris. Man betalar ett högt pris. Man sliter ut sig själv något fruktansvärt, ofta för ingenting. Och ofta blir man många gånger illa behandlad och utnyttjad av dessa människor. För dom fungerar så att dom ofta bara kan känna att dom kan höja sig själva, genom att samtidigt sänka andra. Det är dessa människor som mobbar, trakasserar, pikar, fryser ut, snackar skit, och utnyttjar andra. Det är vanligt bland barn och ungdomar, som man ser i skolorna, men det är faktiskt ännu vanligare bland vuxna. Vuxna kan vara mycket, mycket värre än barn, på en helt annan nivå. Och det är så sorgligt, för det är ju som vuxna det är meningen att ”man ska veta bättre”. Men är man trasig och skadad inombords som barn, så byggs det ofta upp och blir värre och värre under vuxenlivet. Dom flesta vuxna har inte verktygen, insikterna, eller självkänslan att kunna bearbeta och läka sig själva, så att dom kan må bra och bli fria från den oerhörda börda det är att bära på, all denna ilska, hat, sorg, besvikelser, bitterhet, dålig självkänsla och självförtroende. Dom är fast i en labyrint, och vill hitta ut, men det finns ingen som kan visa dom utgången för dom stöter bort alla med sitt beteende , bygger höga murar för att hålla andra ute, och blir ofta ensamma varelser till slut. Och ensamheten föder på allt hat och ilska och bitterhet dom redan känner ännu mer, och dom är då fast i en offerroll dom inte kan ta sig ut ur, och är då helt fast. Ett moment 22, kan man säga. Därför behöver dessa människor att folk inte ger upp på dom, trots att dom stöter bort alla, för innerst inne skriker deras inre, sårade barn på hjälp. Men ingen orkar höra till slut. Det är så hemskt och tragiskt...

Men en annan stor sanning är också: ”Du måste ta hand om dig själv om du ska kunna ta hand om andra”. Detta har jag lärt mig den hårda vägen, efter mycket, mycket lång tid. Och det är det jag gör nu. Nu har jag börjat ta avstånd från människor som inte kämpar för mig som jag kämpar för dom, som inte bryr sig eller engagerar sig tillräckligt, som tar mig för given och ser det som en självklarhet att jag alltid ska finnas där för dom även om dom tycker att dom inte behöver finnas där för mig, som utnyttjar mig och bara tar, utan att ha en tanke på hur det påverkar mig och får mig att må, som behandlar mig respektlöst och dömande, utan att kunna ha medkänsla eller empati för mig, för min livssituation och mitt förflutna, som anser att jag bara ska ”rycka upp mig och ta mig i kragen” och inte är det minsta intresserade att sätta sig in i min sjukdomsproblematik eller försöka ha förståelse för den, som hackar ner på mig och är nedlåtande, och så vidare. För det knäcker mig, det har redan knäckt mig. Det är har traumatiserat mig, och jag håller på för fullt att försöka läka ifrån dessa sår som alla dessa människor har orsakat mig genom livet.

Och då kan jag inte fortsätta ge dessa människor tillgång till mig och mitt liv, för dom kommer fortsätta med det beteendet mot mig, och då kommer jag aldrig kunna läka.

Så för att jag ska kunna göra det som jag är ämnad att göra, att hjälpa, stötta, läka och rädda andra människor, så måste jag se till att må bra själv först, att läka mina egna sår innan jag kan hjälpa andras att läka. Gud vad det har tagit lång tid för mig att förstå detta. Men har man väl fått en insikt om något, kan man inte gå tillbaka. ”You just can´t unring a bell”, som det heter.

Mitt största problem i relationer med andra människor, som jag verkligen måste jobba på, är att jag per automatik sätter mig själv åt sidan totalt, för att ägna mig åt att hjälpa och stötta andra. Oavsett vilka dom är, vilken typ av relation jag har till dom, vilka problem dom har, vilka bakomliggande motiv dom har, eller hur dom behandlar mig tillbaka. Det sker utan att jag ens är medveten om det, jag har ingen kontroll över det. Det är som att jag själv bara försvinner, suddas ut, och bara den andra personen finns och är viktig. Det är först efteråt, när jag blivit sårad, sviken, lämnad, utnyttjad och lekt med, som verkligheten slår till mig och jag upptäcker vad som skett, att jag själv bara försvunnit. Men då är skadan redan skedd, och jag är helt knäckt. Och innan jag ens har hunnit säga ”hoppsan, vad hände?”, så kommer nästa sådan person in i mitt liv som behöver stöd, och omtanke och kärlek, och jag gör samma sak igen. Och igen, och igen, och igen, och igen, och igen.... Och så har det varit under hela mitt liv.

Men ni ska veta vad jag jobbar på detta nu. Och det är lättare att jobba på, när man inte har ett så socialt liv och träffar så mycket andra människor, inte lever ”ute i resten av världen”, så att säga. Jag lever ensam och är mycket för mig själv, för att jag väljer att ha det så och att leva så. Det är mitt eget val att leva i ensamhet. Och det är så förbannat skönt att ni fattar inte! Sån frihet det är!

Och det är i tystnaden, i min ensamhet, som mina tankar blivit klarare, som jag hittat min egen röst och den jag är, och som jag kunnat börja läka mina inre sår utan störningsmoment. Jag är, lyckligtvis, en person som inte har så stort behov av andra människors sällskap. Andra människor tröttar ofta bara ut mig, all min energi går åt, och jag känner mig nästan halvt död efter att ha umgåtts med andra. Undantagen är naturligtvis min familj och mina närmaste vänner. Dom tar inte energi från mig, dom ger mig energi. Dom flesta andra omkring en är energi-tjuvar, eftersom dom oftast bara bryr sig om sina egna behov, och dom aktar jag min löss för snuva för. (Ett gammalt skämt-uttryck jag har, som är internhumor.)

Men fortfarande har jag personer nära mig som lider. Det gör så ont i mig, att behöva se när någon jag älskar och bryr mig om, lider och mår dåligt, är självdestruktiv och sitter på en helveteskarusell och vägrar kliva av, fast det kommer ta död på dom att stanna kvar. Och inget jag säger eller gör kan nå dom, dom lever i en egen liten bubbla och vägrar bestämt se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget, trots att dom genom det gör sig själva så illa. Jag har kämpat, jag har skrikit, jag har bankat huvudet i väggen, jag har gråtit blod, i en desperat kamp att försöka hjälpa dom och rädda dom...men det har inte funkat. Vissa vill inte räddas, vissa kan inte räddas, och det sliter sönder mig inuti. När jag gjort allt, verkligen gjort allt i min makt, för deras skull och det inte hjälpt, så har jag inget annat val än att släppa taget och låta dom fortsätta leva i sin bubbla av förnekelse där dom sitter och gråter och skriker i smärta och lider, men inte är förmögna att ta emot hjälpen som ges utifrån. Och jag påminner mig själv, i smärta och i sorg, att jag kan inte hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv. Det är bara inte möjligt.

Så jag kan inte rädda alla, hur mycket jag än försöker. Jag måste inse detta. But God knows I´ve tried. Men jag har vad som brukar lite skämtsamt kallas för "Moder-Teresa syndrom". Att vara en slags helare och hjälpare till dom svagare, dom sårbara, dom utsatta, dom trasiga, dom sjuka, dom ensamma, dom lidande. Och det är väldigt svårt att kunna sätta ord på varför jag är sån, varför jag har den rollen i livet. Jag har alltid haft det, redan som litet barn fick jag försöka vara någon som satte mig själv åt sidan för andra. Någon som för överlevnads skull var tvungen att ta på sig ansvaret både för mig själv och för alla andra runt mig. Någon som tidigt visade oerhörd empati och medkänsla för andra, både människor och djur, och som var ofantligt känslig.

Och i den miljön jag växte upp i, och alla trauman och svårigheter jag upplevde, överlevnadsstrategier man var tvungen att utveckla, i kombination med min känsliga och empatiska natur, så formades jag från tidig ålder till att bli "beskyddaren", "hjälparen", "fixaren", "stöttepelaren", "lyssnaren", "tröstaren", "den omhändertagande", "den självuppoffrande". Det sattes sig i ryggmärgen på mig, och det faktum att jag faktiskt redan var sådan i min innersta kärna, så blev det den roll jag kom att ha i livet, den människa jag är. Som jag är otroligt stolt och glad över att vara, och jag skulle aldrig i livet vilja vara på något annat sätt. Även om det sliter på mig något oerhört. Mycket därför jag väljer att isolera mig som jag gör. Det, och på grund av mina dåliga psykiska och fysiska hälsa. Men jag finns ändå alltid här för folk, har fortfarande telefonsamtal med vänner eller familjemedlemmar, i timmar och åter timmar, hela tiden, där jag stöttar, hjälper, ger råd, ger omtanke och uppmuntran, och ger kärlek. Jag finns alltid till hands.

Sedan så finns det ju männskor som utnyttjar det, som alltid utnyttjad detta hos mig. Och det har satt djupa sår i mig som har svårt att läka. Men det jag har lärt mig idag är att sålla bort människor som bara utnyttjar denna förmåga hos mig, utan att varken kunna eller vilja ge samma tillbaka. Människor som bara vill vara i mitt liv för vad jag kan ge dem, inte vad dom också kan ge mig. Människor som bara vill ha med mig att göra när dom behöver något, bara när dom har användning för mig, inte för att dom faktiskt bryr sig om mig som den människa jag är, och hur jag mår, och vad mina behov är. Dessa människor har jag successivt sållat bort, och är väldigt noga och vaksam numera över vilka jag släpper in i mitt liv i fortsättningen. Vissa har inte blivit glada över detta, eftersom deras "free-ride" på mig är över. Dom kan inte använda sig av mig längre för sina egna själviska behov. Och detta stör dom nog ganska mycket. Men jag kan inte finnas till för alla längre, och definitivt inte för dom som bara utnyttjar mig och inte genuint bryr sig om mig. Det är så utmattande, och jag orkar inte.

´Cause I´m only human after all...

Om det alls ska finnas kvar något av mig till slut, så måste jag ta hand om mig själv också. Det finns inget annat sätt. Men det kommer inte naturligt för mig, self-care. Det är något jag måste tvinga mig själv till, och hålla noga koll på mig själv, hela tiden, för att inte glida in i samma mönster igen. Det är en ständig kamp för mig, men jag har blivit bättre på det.

Men empati, medmänsklighet, omtanke, generositet, förståelse, icke-dömande, vänlighet, och kärlek, är receptet för att vi som människor ska kunna hjälpa både andra och oss själva, att kunna må bra och vara lyckliga. Och det enda som kan hjälpa hela världen på lång sikt.

Humanity and kindness, for all mankind. Always... heart

 

"Human" - Rag´n´ Bone Man

 

 

 

 

 

 

30 Maj 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Recognize the person that´s inside.

Mår lite bättre nu, men har haft en tuff vecka, har haft mycket migrän. Det händer inte så mycket just nu, så jag har inte så mycket att skriva om egentligen.

När jag mår väldigt dåligt,  försöker hela tiden påminna mig själv om allt bra och positivt i mitt liv. Jag kanske inte har så mycket pengar eller så gott ställt, men det är inte så viktigt för mig. Det viktigaste i livet är inte pengar, utan vänskap, gemenskap och kärlek. Och det har jag, massor! Och det är jag så tacksam för. Riktig rikedom är inte pengar, utan familj och vänner. Har man det så är man rik. Och att ha sig själv. Det är viktigt. Nu har jag mig själv, det har jag aldrig haft förut. Jag har alltid tillhört alla andra, nu för första gången i mitt liv, så tillhör jag mig själv. Och den känslan går inte att beskriva. Det är frihet! 

Alla som haft det svårt i livet, och verkligen fått kämpa för att överleva, är riktiga krigare och hjältar. För överlevt har man. Men någon gång måste man gå över från att överleva, till att faktiskt leva. Det har jag aldrig förstått innan. Men det har jag förstått nu. Ha mod, ha styrka, ha tillit, ha hopp...och ha dig själv. Och sluta aldrig kämpa. Livet är värt det, det är faktiskt det. heart

 

"Ascend" - ElementD & Chris Linton (Hardstyle)

 

 

 

 

 

21 Maj 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Greater Me, The Real Me.

Ja, nu är jag tillbaka igen.

Har fortfarande en bra period, men det börjar luta lite. Även om tillvaron är lugn, så är det ändå väldigt påfrestande. Har nyligen börjat få problem med lite högt blodtryck. Träffar en läkare angående det. Visst är det oroande, men jag har inte ork att flippa ut över det. Blir det inte bättre, får jag kanske börja med nån blodtrycksmedicin, tills jag hamnat mer i balans med min kropp. 
Kämpar mycket med svår ångest, men jag brukar ta medicin för det, alternativt lägga mig och sova. Då kommer man bort en stund. 

Har ofta migrän också som vanligt, ingen förändring där, och det är jäkligt jobbigt att behöva hantera. Många lider av migrän, och alla som har det och vet hur det är att leva med, är riktiga jävla kämpar. Sedan finns det många som inte har den blekaste aning om hur svårt det är att uppleva. Mycket har man fått höra genom åren, ”Men alla har ju lite huvudvärk då och då, det är väl inget märkvärdigt”, ”Har du provat dricka vatten?”, ”Gå en promenad och få lite frisk luft”, ”Testa Yoga!”.....
Alltså jag är ledsen, men har man ett riktigt migränanfall, så finns det inget annat än smärtan som existerar. Man vill skrika, slå, slita sitt hår, banka huvudet i väggen, hoppa ut genom ett fönster, skada sig själv....ja man vill bara dö. Att på något sätt försöka tänka logiskt och rationellt, eller ”ge sig ut på en frisk promenad”, är det sista man har i huvudet. Migrän är ett helvete utan dess like.

Tänk dig att du har glassplitter som ligger och gnider och skär inuti ditt huvud, samtidigt som någon slår dig i huvudet med en hammare, samtidigt som sitt huvud sitter fast i ett skruvstäd och kläms åt hårdare och hårdare och hårdare....inte ens det kan beskriva smärtan man har. Så ni som inte förstår, jag vet att det för det mesta är i välmening men bespara era god råd och tips till något annat, vi kan inte göra nåt av det ändå. Det enda är att vänta ut det, vila, ta eventuell medicin, försöka få i sig mat och vätska (vilket är väldigt svårt eftersom man ofta vid migrän mår illa och inte kan behålla varken mat eller vätska utan spyr upp allt man får i sig, inklusive eventuell medicin), och bara försöka hålla fast i sitt förstånd. Och det är inte lätt. Min migrän kan sitta i från allt mellan några timmar, till flera dygn i sträck. Mitt längsta migränanfall jag haft varade i nästan 4 dygn, utan uppehåll. Det...kan driva en människa till fullständigt vansinne.

En gång för ett par år sedan när jag hade ett migränanfall, så satt jag en hel natt på en stol, lutad över mitt köksbord, för jag kunde inte ligga ner på grund av illamåendet, och hade en skål stående framför mig som jag fick spy i. Allt jag stoppade i mig kom upp direkt, mat, vatten, Yoghurt, fil, vanliga smärtstillande, migränmedicin, inget kunde jag behålla. Smärtan tog över hela mig, var som ett eget väsen som tog form och fyllde min kropp, mina lungor, mina ådror, mitt sinne och mitt hjärta, och jag var så nära från att gå och hämta en kniv att skära sönder mig själv med, för att slippa undan smärtan – byta en smärta mot en annan för några ögonblick. En timma kändes som en sekund, och en sekund som en hel evighet.
Där satt jag vid köksbordet och spydde i min skål, i skrikande värk, under en hel natt, tills jag märkte att det började ljusna ute. Då provade jag ta medicin igen, and Holy Mother of God and Jesus, det fick jag behålla så att det kunde börja verka. Inom ett par timmar sen hade den värsta värken gett med sig. Då stupade jag i säng, fullständigt utmattad och slut i huvudet, och kunde sova några timmar. Aldrig mer, tänkte jag. Aldrig mer, över min döda kropp att jag går igenom detta igen....
Det är en av de värsta migränattacker jag haft, i alla fall de senaste 10 åren. Efter det så pratade jag med mig läkare om detta, och fick utskrivet tabletter mot illamående, så att det inte skulle riskera att bli en sån mardrömssituation igen. Och det har hjälpt lite i alla fall. Sedan tar jag även en medicin som är förebyggande mot migrän, och det har också hjälp lite grann. Man får vara tacksam för det lilla.

Men det finns en särskilt typ av huvudvärkssjukdom som heter ”Hortons” – Hortons huvudvärk. Och den är ännu värre! Den kallas ofta för ”Självmordshuvudvärken”, för den är så svår att många som har drabbats av den faktiskt tagit sina liv, för dom har inte orkat leva med den smärtan. Den sjukdomen har inte jag, tack och lov. Jag har bara ”vanlig” migrän. För Gud skall veta att hade jag haft Hortons, så hade jag faktiskt inte orkat leva. När jag vet hur svår vanlig migrän kan vara, och tänka sig att det kan vara sju resor värre än det...my God.

Jag har ju inte bara migrän, jag har ju ofta vanlig spänningshuvudvärk också. Det har jag nästan dagligen. Så mellan mina migränattacker, så har jag vanlig spänningshuvudvärk. Då brukar jag oftast ta vanliga värktabletter, Panodil, Treo och liknande. Mot min migrän tar jag en särskild migränmedicin som heter Sumatriptan, som är ganska effektiv på mig. Man varvar hela tiden mellan olika mediciner, och olika sätt att handskas med det, så det är tufft. Många gånger blir man väldigt ifrågasatt av folk, folk som inte lider av någon smärtsjukdom (of course), för många är det helt enkelt inte tänkbart att man ”alltid” kan gå och ha ont i huvudet. Det är ju bara inte möjligt, menar dom. Så antingen fejkar man, för att få sympatier, slippa undan saker och ting, m.m., eller så är det ju helt förfärligt om det nu skulle vara sant. Men kan det det? Trust me, it can.

Jag har lidit av migrän och spänningshuvudvärk sedan jag var barn. Det innebar att jag hade väldiga svårigheter att koncentrera mig och hänga med i saker. Genom hela min skoltid var jag ifrågasatt när det gällde min huvudvärk. Jag hade mycket frånvaro, och behövde ofta gå tidigare hem från skolan, inte vara med på vissa saker, och vissa dagar kunde jag inte gå alls. Jag var ljuskänslig, är fortfarande det idag, och ljus triggade min huvudvärk väldigt lätt. Särskilt dagsljus och lysrörslampor. Så på lektionerna i skolan gick jag ofta och släckte lamporna, eller dämpade belysningen, och drog för alla gardiner, för att jag skulle kunna vara med och fokusera överhuvudtaget. Men det uppskattades naturligtvis inte av alla andra, förståeligt, för dom kunde ju inte sitta i mörker och jobba. Alla tyckte jag var skitkonstig som envisades med detta.

Så då blev det så att min huvudvärk triggades igång varje dag av ljuset, både ljuset ute och inne, och även av starka lukter, och alla höga ljud och liv och rörelse överallt. Ofta fick jag låtsas att det inte störde mig, jag låtsades att jag mådde bra, men att behöva dölja när man mår så dåligt är mycket ansträngande, och triggar både ångest, oro, nervositet, och mer huvudvärk. Och jag hade ofta panikångest för att jag mådde så dåligt psykiskt, mest över situationer hemma som man inte kunde styra över. En missbrukande mamma som mådde dåligt, oro över henne och oro för mina syskon, gamla trauman som satt i mig och påverkade mig på sätt jag inte hade en aning om, oron för framtiden och hur det skulle gå för mamma, för oss allihopa, oron att få ett telefonsamtal hemifrån om att något hemskt hade hänt, rädslan över att kanske komma hem en dag och hitta mamma död, antingen av överdos eller av självmord. Man visste aldrig, vad som helst kunde hända när som helst. Och allt detta var jag tvungen att dölja för alla omkring mig, bära det ensam inombords där det samlades och byggdes på, bara väntade på att få bryta sig ut. För alla andras skull, för vad alla andra behövde, vad alla andra ville. Under hela min skoltid, genom alla tolv åren. Särskilt under gymnasietiden. Då var det riktigt illa, illa ställt med allt på hemmafronten, på mammafronten mest. 

Inte konstigt jag inte kunde fokusera på skolan ordentligt. Vid det laget, i gymnasiet,  hade jag börjat skita ganska mycket i skolan, om jag ska vara ärlig. Det gick inte att göra både och, både fokusera på skolan och göra bra ifrån sig, och fokusera på vansinnet som skedde hemma och med mamma. Jag var tvungen att välja. Då förlorade skolan. Tyvärr. Jag gick från att alltid gjort väldigt bra ifrån mig i skolan, vara något av en ”plugghäst”, till att närmast skita helt i skolan under gymnasiet. Jag orkade helt enkelt inte, jag orkade inte ens låtsas längre. Ändå tog jag studenten med hyfsat bra betyg i genomsnitt, bra betyg i dom ämnena jag verkligen var intresserad av, som till exempel engelska och svenska. Det var mina favoritämnen. Matte var jag sämst på, min hjärna kunde inte fungera på den nivån helt enkelt, är fortfarande urkass på matte. Jag har alltid varit mer för språk, och estetiska och samhällsvetenskapliga ämnen, inte matte och andra naturvetenskapliga ämnen. Så ibland ansträngde jag mig ändå, i det jag orkade, trots att jag mådde så dåligt som jag gjorde. Och detta kommer säkert låta väldigt konsigt i era öron, men jag brukade må så dåligt att jag nästan varje rast på skolan låste in mig i en av toaletterna, och bara satt där hela rasten med släckt lampa i totalmörker, och bara andades och försökte lugna ner mig och slappna av, stilla paniken. Det var det ena "andrum" jag kunde få i skolan, och jag behövde dom stunderna för att överhuvudtaget kunna vara där. Men jag dolde det alltid väl för andra. Jag visste att dom andra i skolan inte skulle förstå.

För ifrågasatt för min huvudvärk har jag alltid blivit, för mitt dåliga mående överhuvudtaget. Som en lärare sa en gång, ”Kan man verkligen ha ont i huvudet så ofta som du har, Angelica? Jag tvivlar på det, du försöker nog bara slippa undan.” Och vad skulle jag svara på det? Inget svar hade dugt i det läget, jag visste ju inte ens själv, jag orkade inte ta den diskussionen. Jag hade fullt upp med att bara försöka hålla ihop mig själv och ta mig igenom dagarna. Och jag är inte ensam om det. Många har upplevt det, och många upplever det just nu. Och majoriteten av människor förstår det inte. För det verkar helt obegripligt för folk att man kan må jävligt dåligt utan att det faktiskt syns utanpå en. Det enda valen man har att ta sig igenom tillvaron är att låtsas må bra. Vissa klarar det, vissa inte. Jag var expert på det, att låtsas vara någon som alltid mådde finfint. Vad hade jag för val? You tell me.

Jag har ju som sagt lidit av både spänningshuvudvärk och migrän sedan jag var barn. Utvecklade detta i tioårs-åldern, så jag har alltså levt med detta nu i 30 år. Så jag borde veta, om någon. ”Men har du träffat nån läkare om detta då, sökt nån behandling?” 
Ja, men naturligtvis har jag det. Många, många, många läkare och specialister under åren har jag träffat. Jag har varit på smärtkliniker, träffat specialister på smärtsjukdomar, och specialister på psykisk ohälsa, specialister på vuxentrauma och barndomstrauma, psykiatriker, terapeuter, specialister på missbruksproblematik, vanliga allmänläkare, jag har till och med röntgat hjärnan för att utesluta hjärntumör. Och det hade jag ju inte.

 

Summan av kardemumman är, deras förklaring om man ska förklara det kortfattat, att min huvudvärksproblematik har utvecklats på grund av dom mycket svåra och många upplevda trauman jag haft i livet. Att i och med att jag upplevt mycket trauma, där mycket av traumat skedde i väldigt tidig ålder när jag var småbarn, så har det manifesterat sig i kronisk smärta, i mitt fall i mitt huvud, och utvecklades troligtvis redan när jag var barn. Svåra trauman ”lagras” i kroppen och i sinnet och ligger där och konstant verkar undermedvetet, och då kan det ofta manifestera sig någon annanstans som olika typer av problematik och sjukdomar, ofta kroniska sjukdomar, smärtsjukdomar, sömnstörningar, magproblem och annat. Som läkarna har förklarat för mig, trauma är som en ”svulst”, och det måste ta vägen någonstans. Därför hittar det andra sätt att sprida sig genom en, via en rad olika sjukdomar, svårigheter och problematik. Det krävs mycket för att man ska kunna ”koppla ihop” detta med varandra, trauma och sjukdom, och det är inte alltid man gör det, eller att läkare ens gör det. Man får kämpa, och kämpa hårt, för att få hjälp med något som man vet är fel med en men som många bara viftar bort och kallar, ”inbillning”, ”fejk”, ”bara vill ha uppmärksamhet”, ”inte så allvarligt”, o.s.v. För omgivningen tycker ofta bara det är jobbigt med människor som ”gnäller över samma problem hela tiden”, och viftar bort det för sin egen bekvämlighet skull. Men man får kämpa på. Jag har kämpat hårt, jävligt hårt, i otroligt många år, för att få rätt hjälp, bli lyssnad på, bli tagen på allvar, söka svar, söka alternativ, söka behandling, försöka förstå, försöka härda ut.

För samtidigt som jag kämpar med min konstanta huvudvärk, så har jag även ofta svåra depressioner, mycket ångest och panikångest, kronisk trötthet, och har mycket svårt att hänga med i omgivningens tempo. Det går helt enkelt inte. Jag bli lätt förvirrad, det blir ”tilt” i hela huvudet och jag tappar lätt saker ur minnet, tappar ord, kan inte hålla tråden, har svårt att minnas folks namn eller andra detaljer, och mycket annat. Konstigt nog är långtidsminnet inte påverkat, där har jag ett sjuhelvetes minne. Men närminnet är det ganska dåligt med. Jag är känslig för höga ljud, och för mycket liv och rörelse omkring mig. Jag kan bara göra eller fokusera på en sak i taget, att göra två saker eller flera samtidigt går inte, då tappar jag det helt. Jag kan få panik och börja hyperventilera om det uppstår ett problem som jag måste lösa direkt, för jag kan inte tänka ut lösningar på direkten. Och eftersom jag är ”vimsig och fumlig” i huvudet, så blir jag det i kroppen med. Jag är fumlig och tappar lätt saker, stöter emot möbler, grejer och annat hela tiden, och ibland har jag till och med svårt att hålla händerna stilla när jag ska äta mat med kniv och gaffel, maten ramlar ofta av, så jag brukar hellre äta mat med sked om det är möjligt. Jag har svårt att orka umgås med andra i långa stunder, det är otroligt utmattande för mig oavsett vem jag umgås med. Att jag tillbringar så mycket tid ensam, är för att det är enda sättet för mig att återhämta mig och spara på energi. För umgås man med andra, så måste man orka göra allt alla andra orkar göra, och det orkar man inte när man mår så. Och att låtsas orka har jag lagt ner för länge sedan, det höll på att ta livet av mig. För återigen, så gjorde jag det för alla andras skull. Om man inte är med, och man inte orkar, så är man ju ”så tråkig”. Inte sant? 
Men vid denna punken i mitt liv ger jag blanka fan i vad folk tycker. Men så tyck att jag är tråkig, att jag är konstig, att jag är jobbig, att jag inte är riktigt klok...I really don´t give a fuck. Jag är jag, någon som mår väldigt psykiskt och känslomässigt dåligt, på grund av att jag genom hela livet blivit svårt traumatiserad. Det tar ut sin rätt till slut, det gör det på alla förr eller senare. Ingen är helt immun.

So there you go... I am a mess. Det finns en anledning att jag blivit sjukpensionerad,  jag kan inte fungera ”normalt”, och sköta ett arbete. Det går helt enkelt inte. Så kan det bli, när man levt ett helt liv i kaos och vansinne, och upplevt fler trauman än det finns pärlor på ett pärlhalsband. Man blir permanent skadad av det. Frågan är bara på vilken grad skadan ligger. Alla som upplevt något form av trauma har blivit skadade av det inombords, i olika grader. Vissa klarar av att leva med det och fungera, vissa inte. Inget är rätt eller fel, alla är bara olika och det är något fundamentalt som vi människor måste förstå. Vi. Är. Alla. Olika. En sak som fungerar mycket bra för dig, fungerar kanske inte alls på mig. Och tvärtom. Det är inte ”en mall passar alla”. Ändå vill folk pressa in alla i samma mall, och blir irriterade och sura när det inte funkar, för dom anser att ”jo, så borde det visst funka! Om detta funkar på mig, så är det väl självklart att det funkar på dig med. Annars måste det ju vara nåt fel på dig.” Suck...trött.

Alla måste få hitta sitt eget sätt, och mitt sätt är lugn och ro, vila och återhämtning, och självprioritering, så länge jag lever. Dom som inte kan acceptera det, behöver inte befinna sig i mitt liv. Utan dom kan ju fokusera på sitt eget istället, och fortsätta leva i villfarelsen, att en sak är bäst för alla, en mall passar alla, och dom som inte passar in i mallen är det fel på. Mår ni bra av det, so fine. Men håll er borta från mig och mitt liv i så fall. Jag låter bara människor komma nära mig som accepterar mig, respekterar mig, visar förståelse för mig, och som genuint bryr sig om mig. Dömande och respektlösa människor har jag haft i mitt liv så länge jag kan minnas, men inte mer, aldrig mer. Jag gör det som är bäst för mig, och det är exakt så det ska vara.

I am becoming a greater version of me, the real me inside. The person I always was meant to be. I put my trust in God. In Him I get the comfort, strength and courage to carry on. I am not afraid anymore. I live by Faith.  heart

 

"Greater" - MercyMe  heart

 

"No Longer Slaves" - Jonathan and Melissa Helser  heart

 

 

 

 

 

 

9 Maj 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Freedom & Happiness

Hej på er! 

Jag är inne i en av mina bra perioder nu. Känner mig lite gladare, positivare och lättare till sinnes. Det händer lite bra saker nu, saker som får mig att hålla mig uppe. En av sakerna som gett mig mycket positiv energi är när jag var på min systerdotters dop. Det var nu i lördags den 27:e april. Min lillasyster Jennie och hennes sambo Kim som fått sitt andra barn nu, en dotter som heter Ellie, hade dop för henne. Det var väldigt trevligt, och jag hade en bra dag då, så jag orkade vara med. Jag lägger inte in några bilder från dopet här, av hänsyn till min syster som inte vill att några bilder på hennes barn läggs upp på nätet var som helst. Och det får man ju respektera, tycker jag. Men lilla Ellie är så söt, som en liten docka. Deras andra barn är en pojke som heter Charlie, som är 2½ år nu. Underbara ungar. heart

Och en annan sak är att i påskas så samlades vi alla i familjen hemma hos pappa och hade grillfest. Min yngsta bror Tor har tillverkat en egen grill på sitt jobb, han jobbar som svetsare/monterare, så vi grillade sååå mycket mat och hade jättretrevligt. Det var en riktig energikick. cheeky

När jag mår som sämst, och har ett mörker inom mig och jag går in i mig själv och går vilse, så är det min familj som håller mig uppe och leder mig ut i ljuset igen. My family keeps me grounded. Från dom hämtar jag mod, styrka och positiv energi, och orken att fortsätta kämpa. Deras kärlek bär mig, och deras omtanke, uppmuntran och stöttande för mig framåt. Ord finns inte att beskriva hur mycket dom betyder för mig, och hur mycket jag älskar dom. Utan dom, vore jag intet. heartheartheart

Bra saker händer nu, har saker på G, sommaren är på väg, och jag känner mig lite mer lättare till sinnes....för tillfället. Bakslag kan komma när som helst. Därför njuter jag extra mycket när jag väl har en bra period, för att jag aldrig vet när det kan slå om. Min migrän och mina depressioner kommer ofta plötsligt, och ångesten kan vara svår då. Då har jag två "way of coping", jag antingen vilar/sover nästan dygnet runt, eller så tar jag en hel del av mina lugnande mediciner...ofta de båda i kombination. Då drar jag mig tillbaka från allt och alla och bara fokuserar på återhämtning. Det är enda sättet för mig.

Men just nu har jag en bra period, får se hur länge den varar. Men jag njuter av min frihet, friheten att äntligen kunna vara mig själv till fullo, och att ha släppt många av de tyngder som har hållit mig nere, vare sig det har varit människor, händelser eller känslor. Sakta men säkert släpper jag mig själv fri. Åh så jäkla underbart det är! En känsla man faktiskt blir hög på, som att flyta på ett moln. Så som jag förtjänar denna friheten, efter ett helt liv i "fångenskap".  smiley

Så ha det bra, så skriver jag snart igen. Kram på er alla så länge! heart

 

 

 

"Release" - Atmozfears ft. David Spekter

 

 

 

 

 

29 April 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
R.I.P Avicii - Årsdagen

Idag, den 20 april, är det ett år sedan Tim Bergling ”Avicii” gick bort, bara 28 år gammal.

Fortfarande är det svårt att förstå att han är borta. Som jag lider med hans anhöriga. Han mådde så dåligt psykiskt och känslomässigt och själsligt, att han tog sitt liv. Och det måste uppmärksammas. Och det gör det. Tims död öppnade upp för en länge väntat debatt om psykisk ohälsa och dess konsekvenser, vilket borde ha öppnats för länge sedan, men som fick en kickstart först i och med Tims bortgång. Vilket är oerhört sorgligt och tragiskt.

Pojken med guldbyxorna, kallades han, Tim Bergling, Avicii. De flesta har i dagens samhälle en föreställning om att är man rik, berömd, och lever lyxliv, så har man ingen anledning att må dåligt, man har inte någon rätt att må dåligt.

Hur arrogant, hur egoistiskt, hur trångsynt är det egentligen att tycka att rika och berömda personer inte har någon rätt att må dåligt? Vem är du eller jag att bestämma det? Alla är vi människor. Och alla kämpar vi med våra demoner och vårt eget privata mörker inom oss, oavsett vilka vi är, eller vad vi har varit med om i livet. Det är inte upp till andra att bestämma och diktera villkoren för att få lov att må psykiskt dåligt. Men ändå tar sig många den rätten.

Den pressen Tim levde under vid så unga år, som världsartisten Avicii, var nästan omänsklig. Det ser man bland annat i dokumentären om hans liv, "Avicii: True Stories", som finns att se på Netflix, och även på andra ställen på nätet. Man ser hur hans stora kärlek för musiken och sitt yrkesliv, börjar dala och falla, för att till sist försvinna. I slutet av dokumentären ser man tydligt att han blev rädd för att uppträda, och fick svåra panikångestattacker inför sina spelningar. Inte för att det togs någon hänsyn till. Han var Avicii, en maskin som bara skulle hålla käften, skapa musik och uppträda. Branschen kan vara kall och hänsynslös, eftersom det bara handlar om pengar. När pengarna blir viktigast, tappar människan sitt värde.

Och Tim utvecklade också ett alkohol-och drogberoende, som han försökte ta sig ur. Mycket på grund av branschen och den livsstilen, och den hårda pressen, men också för att han drabbades av svåra sjukdomar och blev tvungen att genomgå akuta operationer mitt i sitt turnerande, där han sedan blev satt på mängder med starka smärtstillande narkotikaklassade mediciner, för att kunna hantera smärtan och uppträda, trots den. För inte ens efter operationerna, fick han lov till en "break" från spelningarna. De pumpade honom bara full av smärtstillande, så att han knappt var närvarande, och så direkt från sjukhussängen ut i arbetet igen, med turnerandet och alla spelningarna. Det är med i dokumentären, och det är väldigt svårt att se, hur de kan behandla någon så känslokallt, en ung person, en människa. Han försökte sen be om hjälp med sitt beroende, försökte förmedla att han inte ville leva med det, leva på det sättet, men han blev inte hörd. För människan Tim var inte viktig för de som styrde i branschen, bara artisten Avicii var viktig och hur mycket pengar han drog in. Så de människor omkring honom i branschen brydde sig inte om att Tim hade utvecklat ett missbruk, dom snarare uppmuntrade honom att fortsätta, för att det ”hörde till livet som artist och DJ.”
Man får inte glömma hur ung han var, och att han ganska troligtvis hade en oros-och ångestproblematik i grunden. Och som en ung person har man inte så mycket att säga till om, man har inte så mycket rättigheter, särskilt inte i sådana tuffa branscher som till exempel musikindustrin. De som styrde branschen utnyttjade det till fullo, att han var ung och naiv, inte var så självsäker och hade svårt att säga ifrån, och de lät honom inte få sin röst hörd.

Men man får i dokumentären se, hur Tim utvecklades och växte som människa med tidens gång. Han hittade sitt värde, sig själv, och sin röst. Han började säga ifrån mer och mer, och började ställa mer krav på saker och ting. Han började ta kontrollen över yrket, istället för att yrket hade kontrollen över honom. Det togs sällan emot väl. Men när han väl hade hittat sin röst, så använde han den. Och det ledde till beslutet att sluta med spelningarna, med turnerandet. Därför vid det laget hade han förstått att han inte skulle kunna överleva länge till, om han fortsatte. Och där slutar dokumentären, med Tim som fri och som sin egen person med kontrollen över sitt eget liv, börjar ta stegen mot återhämtning och tid för att verkligen leva.

Men hans demoner och mörkret inom honom fanns kvar, oavsett vilket typ av liv han levde, för så fort försvinner det inte. Det kan ta lång, lång, lång tid att arbeta bort det, om det ens är möjligt. Och till slut segrade mörkret inom honom, och han orkade inte mer. Han valde att avsluta sitt liv, bara några år efter dokumentären hade släppts. Och vem fan är vi att döma honom för det?! Ingen vet hur det var att vara Tim, vara Avicii, med hela världen på sina axlar. 

Det är naturligtvis fruktansvärt att han begick självmord, fruktansvärt! Men ingen har rätt att döma honom för det. Allt vi kan göra är att sörja honom, hylla honom, hedra honom, lyssna på hans musik, och minnas honom som den fantastiska människa och artist han var. Och det bästa sättet att hedra och föra minnet vidare av honom och av andra som tagit sina liv, är att göra det bästa vi kan för att hjälpa till i kampen mot psykisk ohälsa. Och det gör vi genom att våga prata om det, berätta om det, skriva om det, sprida kunskap och medvetenhet om det, sträcka ut en hand till de som mår dåligt, erbjuda stöd och hjälp, och känna omtanke och empati, för alla. Och att alltid försöka agera utifrån förståelse, medmänsklighet, icke-dömande och kärlek. Dessa handlingar sprids som ringar på vatten, så att det till slut sträcker sig över hela världen. Och det är så världen kan helas.

Människor kommer inte må bättre och självmorden kommer inte sluta hända, om vi bara ignorerar problemet, sopar det under mattan, vägrar prata om det eller kännas vi det, låtsas som att det inte finns. Utan människor kommer bara lida mer av det istället. Inget problem kan lösas av att bara ignoreras, ingen människa kan må bättre av att känna sig värdelös, inte sedd, inte hörd, inte viktig. Sån är sanningen.

Tim brydde sig inte om pengar, status, eller så mycket av det materiella, han ville bara få leva sitt liv på sitt sätt, och att få skapa musik. Han skänkte bort enorma summor av de pengar han tjänade, och behöll i stort sett bara det han behövde för att själv leva bra och kunna arbeta med musiken. Och ett av hans budskap är att han ville inte att människor skulle minnas honom för hans pengar eller för att han var en kändis, utan minnas honom för hans musik och att han verkligen fick leva ut sin dröm, och för hans hjärta. Tim var en konstnärssjäl, mycket begåvad, en känslig och jordnära person, tillbakadragen, blygsam, ödmjuk och empatisk, och generös, omtänksam och hjälpsam. Och är man sådan, så kan man lätt bli skoningslöst och brutalt utnyttjad och använd av andra människor, som är på den motsatta ändan på skalan. Vilket han blev, tills han äntligen hittade sig själv och sin röst, och sade ifrån. För sin egen överlevnads skull. Så länge det varade.

Vare sig man är ett fan av Avicii och hans musik eller inte, borde man minnas honom för den fantastiska människa han var, och för den glädjen, gemenskapen och kärleken han spred över världen med sin musik. Så som han blev hedrad efter sin död, och fortsätter att bli hedrad, är det sällan man ser. Att han dog så tragiskt, så ung, är en världssorg. Och han kommer alltid bli ihågkommen för den underbara person han var, som det musikaliska geni han var, och som den godhjärtade människa han var.

Hans ljus slocknade, men lever kvar i oss alla, och på det sättet kommer stjärnan Tim Bergling Avicii, alltid att lysa. heart

 

heart  Avicii Tribute - Grammis 2019  heart

 

"Without You" -  Avicii (Averion Hardstyle Bootleg)

 

 

"I´ll Be Gone" - Avicii (ft. Jocke Berg)

 

 

 

 

 

20 April 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I respect myself.

 

 

 

"Turn It Up" - Armin van Buuren

 

 

"Dancing In The Rain" - FUTURECODE & Roxanne Emery

 

 

 

8 April 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om Josefin Nilsson, och om min mamma.

Josefin Nilsson. En artist, en sångerska, en skådespelerska. En kvinna, en dotter, en syster, en kollega, en vän, en kärlek...en människa. En människa.

Vem har inte berörts av hennes liv, hennes öde, hennes upplevelser, och hennes död? Just nu, ligger fokus på henne, och på orättvisan. Som det sig bör. På det hemska, och det grymma, som hon fick genomgå, genomgå i det tysta. För nästan ingen ville se, ingen ville veta, ingen ville höra...ingen ville bli inblandad. Så som det tyvärr ofta är.

Josefin var inte den enda, hon är inte den enda, som fått uppleva grymheten och ondskan i att någon som påstod sig älska henne, slog henne sönder och samman. Som ömsom viskade, ömsom vrålade, elaka och vassa ord till henne, ord som slet sönder henne inifrån, och fick hennes inre ljus att till sist slockna.

Hennes liv var en gåva, till alla omkring henne. Men också en gåva till generationerna som kommer efter oss. För i och med hennes lidande, som tystades ned då, men börjat brinna i hjärtat hos oss alla nu, kommer gåvan av förändring. För det är bara när det mörka dras fram i ljusets och kan höras och beskådas av alla, som det är möjligt att förändra det mörka till något ljust. Något som kan lysa upp istället för att kasta en skugga. Något som kan ge mod, istället för rädsla. Något som kan inge hopp, istället för förtvivlan. Något som kan vågas ses, utan att förkastas. Något som kan tränga undan hatet, och ge plats för kärleken.

Vi kan inte blunda längre, vi kan inte låtsas som att vi inte hör eller ser. Vi måste ta bort händerna från våra ögon och öron, och vi måste lyssna. Vi måste se, och vi måste stå upp för det som är rätt. Och vi måste alla tända en inre eld för Josefin, så att vi därigenom kan brinna för alla kvinnor, män och barn, som utsätts för våld i nära relationer, och för sexuellt våld och sexuella trakasserier. Både när det gäller våld från främlingar, och från de vi känner och står nära. För hur absurt och galet det än är, så är det ofta från de som står närmast, som den största faran kommer ifrån. Det är sanningen.

Länkar här till en artikel av Jonas Gardell, som skriver om fallet med Josefin Nilsson, och varför det är så viktigt att bryta tystnadskulturen kring dessa brott. Riktigt bra skrivet! 

https://www.expressen.se/kultur/qs/lat-oss-aldrig-mer-saga-att-vi-inte-visste/

Särskilt berörd av Josefins upplevelser, blir man om man själv har upplevt liknande, eller har en närstående som upplevt det. För då har man känt det eller sett det på nära håll. Sett och känt skräcken och rädslan, sorgen och förtvivlan, sett sig själv falla i bitar, eller sett på nära håll någon som gått sönder. Det är fruktansvärt.

Jag har personligen inte själv varit i en kärleksrelation där jag blivit fysiskt misshandlad, även om jag ändå varit i relationer där jag fått utstå en del psykisk och känslomässig misshandel. Vilket är lika illa det, även om det inte varit på den höga nivån.
Men jag har nära vänner som levt i liknande förhållande som Josefin, och jag har fått se hur resterna av en människa ser ut efter att ha upplevt något sådant. Det är illa, mycket illa. 
Men framför allt, så vet jag hur det är att leva i en sådan miljö, för min mamma gjorde det i hela sitt liv. Detta har jag skrivit en del om innan, men finns det något läge att upprepa det, så är det ju nu.

Min mamma har alltid levt i dysfunktionella, svåra och farliga förhållanden med män. Det var hennes värld, hennes verklighet, och hon hamnade i det för tidigt. Hamnar man i det redan i tonåren, så formar det en som person, ens självbild, och ens bild av verkligheten. Det blir ens identitet, den man är, och man tror att det är så livet ska vara. Så när jag kom till världen, då hon var 21 år, så levde hon redan djupt inrotad i missbruket, misären, och med en man som var missbrukare, småkriminell, och våldsam. Min biologiska pappa. 

Mamma hade, efter min pappa, förhållande efter förhållande efter förhållande med likadana män. Jag behöver inte upprepa detaljer när det gäller vad jag upplevt under min uppväxt, för det har jag skrivit så mycket om redan, men jag växte upp med våldet, med missbruket av alkoholen och drogerna som styrde vardagen för min mamma, som styrde vardagen för oss båda. 
Jag växte upp med rädslan, skräcken, otryggheten och oron, som fanns överallt. Det fanns i varje skrymsle och vrå, i ljuset, i skuggorna, i andra omkring, i männen, och i oss själva. Det fanns ingenstans man kunde gömma sig ifrån det, komma undan. Det hade sipprat in i våra själar.

Bara en man som mamma hade en relation med under mitt liv, var en bra man. Kent, som idag är min och mina syskons kära pappa. Han är tryggheten för oss, har alltid varit sedan han kom in i vårt liv när jag var 9 år gammal, och mamma gifte sig med honom. Han är undantaget. Annars har alla mammas relationer med män varit likadana, missbrukare, våldsamma, och kriminella. De osunda, de skadade, de dysfunktionella, de farliga. 

Efter att hon och Kent skiljde sig när jag var 16-17 år, så träffade hon en ny man som hon inledde en relation med, och som hon sedan gifte sig med. Och det var slutet för henne. Han var gravt alkoholiserad, och en sådan som slog henne. Som slog, som sparkade, som kastade in henne i möbler och väggar, som slet av hennes hår, som utan problem gjorde detta inför mina småsyskon och skrämde dem från vettet – och som samtidigt spelade ”den snälle, den trevlige, den gemytlige” utåt sett, inför alla andra. Och mamma var så trasig, efter ett helt liv av missbruk och våld mot sig, som traumatiserat henne bortom fattningsförmåga, så hon hade försvunnit. Hon fanns inte kvar längre. Hennes kropp fanns där, den gick, den pratade, och skrattade ibland, men det fanns inte längre någon människa i kroppen. Den var tom. Inget liv fanns i ögonen, gnistan hade slocknat.

De var gifta i några år, men kaoset och våldet slutade aldrig. Istället eskalerade det tills det nästan slutade i död. Vid ett tillfälle misshandlade han henne så svårt, att hon nästan avled. Han tog nästan död på henne, det var på håret att hon klarade sig. Hon hamnade på intensiven, och fick ligga på sjukhus ett bra tag, för att kunna återhämta sig. Men hon var mycket svårt skadad. Vissa skador hon fick av misshandeln rent kroppsligt, var permanenta och skulle aldrig kunna läka. För att inte tala om hur det hade skadat henne psykiskt och känslomässigt. 

Många hade sett och hört henne bli så illa behandlad, under flera års tid, och många visste om vad som pågick. Men de hade valt att hålla tyst, valt att vända bort blicken, valt att ignorera, valt att bortförklara, att inte ta på allvar. Valt att "inte blanda sig i". Enligt den typiska "tystnadskulturen" vi har, som inte på något sätt är bra för någon människa. För den kulturen låter människor fara illa. Det måste förändras!

Mamma fick flytta in hos mig och mormor och morfar tillfälligt, där jag hade bott sedan några år tillbaka, när hon blev utskriven från sjukhuset, för att hon inte skulle behöva flytta tillbaka till monstret som hade försökt ha ihjäl henne. Men det var mycket svårt att ha henne hos oss, att se henne så skadad. Hon var så traumatiserad, att enda sättet för henne att faktiskt kunna fortsätta existera i denna världen, var att konstant vara påverkad av både tabletter, rena droger och alkohol. Så hon var påverkad av Gud vet vad hela tiden, hon fick psykoser till och från, svåra psykoser, där hon låg och skrek och skrek i timmar, bara skrek rakt ut, och hallucinerade och pratade med massa folk som inte var där, och försökte skada sig själv med olika verktyg, så hon blödde konstant från en massa sår. När man försökte prata med henne tittade hon bara tomt på en, kände inte igen en, och fortsatte bara mumla för sig själv, och skrek till då och då. Det tog ett bra tag innan det lade sig och hon började må bättre. Till slut fick hon en egen lägenhet som hon kunde flytta till, så hon kunde börja ta tag i sitt liv igen.

Mamma polisanmälde i alla fall sin man för denna misshandeln. Hon hade ganska stark bevisning, i form av vittnen, dokumentation från läkarjournalerna där foton på skadorna fanns, vilka skador hon hade fått som följd av misshandeln, och så vidare. Det var anmält, och skulle gå vidare till rättegång så småningom. Vi hoppades alla att han skulle få ett strängt och långt straff.

Men i december 2000, lite mer än ett halvår efter misshandeln hade ägt rum, så dog mamma. Hon dog i en trafikolycka. Hon åkte omkring på sin moped sent en kväll, och blev påkörd bakifrån av en lastbil i full fart. Mamma dog ögonblickligen. Hon hann inte ens märka vad som hände, så fort gick det. Hon led inte i alla fall, man får vara tacksam för det lilla. Hon blev bara 43 år gammal. Jag var 21 år gammal när hon dog, och mina yngre syskon var fortfarande bara barn. Vi blev alla helt förstörda och förkrossade av sorgen och smärtan. Har inte orden att beskriva det. En stor del av mig dog med mamma, och den delen av mig kommer alltid vara död.

Mitt i sorgen, så ville vi i alla fall se till att han som mamma varit gift med, som skadat henne så, att han fick sitt straff. Vi var beredda på en rättegång. Men åklagaren i fallet ville lägga ned hela åtalet, för att mamma var ju död och kunde inte vittna. Då fick vi en ytterligare börda, för då fick vi kämpa för rättvisa åt mamma, som inte kunde kämpa för det själv. Vi såg till att det efter många om och men, ändå blev en rättegång mot hennes man. Han kunde ju inte bara få slippa undan sådär, heller?

Och ja, vad tror ni han fick för straff till slut? Han fick villkorlig dom, och böter, ingen fängelsedom. För att nästan ha slagit ihjäl en annan människa...vår mamma. Några år villkorligt. Det var allt mamma var värd. Det tog jäkligt hårt. Mamma var värd mer än så. Hennes liv var värt mer än så. Men nej...

Så är det konstigt att jag brinner för och kämpar för denna saken, våld i nära relationer, för saken om våld överhuvudtaget?! Jag brinner för min mamma, jag brinner för Josefin, och jag brinner för varenda människa som måste uppleva och gå igenom att bli utsatt för våld, och att behöva bevittna våld, på vilket sätt det än är, och i vilken typ av relation det än är.
Så många barn lever i och växer upp under sådana förhållanden jag gjorde som barn. Så många vuxna idag går omkring och är trasiga, på grund av att de växte upp så när de var barn. Så många. 
Är det så konstigt att samhället ser ut som det gör idag, att världen ser ut som den gör? Trasiga människor skapar andra trasiga människor, som i sin tur skapar trasiga människor – och så går karusellen runt, runt, runt och runt. En evighetsskarusell från helvetet.

Jag ska dela med mig av något här, något jag faktiskt aldrig har delat med mig av i min blogg innan. Eller till så många andra överhuvudtaget. För detta är så smärtsamt, så tragiskt, så hemskt, och så personligt. Därför har jag inte delat med mig av detta innan här i bloggen, trots att jag delat med mig av i stort sett allting annat ur mitt liv. Men detta passar in att delas med sig av nu, nu är precis rätt tillfälle att göra det.

Efter min mammas död, hittade jag en del saker som hon hade glömt kvar hemma hos mig och mormor och morfar, när hon bodde hos oss efter misshandeln. Det jag bland annat hittade bland hennes saker, var anteckningar. Hon skrev, precis som jag gör, om sina tankar, känslor och upplevelser, men skrev anteckningar för hand i ett vanligt anteckningsblock. Detta var ju innan man hade börjat använda datorer till det så mycket, som man gör idag.

Det var inte många anteckningar, några stycken bara just i det blocket jag hittade, men det räckte. Hon skrev om hur hon mådde, hur hon kände, ibland lite osammanhängande, ibland väldigt tydligt. Och hon hade skrivit om misshandeln han utsatt henne för, det som nästan tog död på henne. Det var flera sidor, där hon beskrev i detalj vad han hade gjort med henne, och hur hon hade känt och agerat. Hon hade beskrivit hela händelseförloppet i detalj. Jag var den första som såg och läste detta, för jag var den första som hittade det. Och när jag läste det, så bröt jag ihop totalt, benen bara vek sig under mig och jag ramlade ihop. Och jag grät floder, grät tills inga tårar längre fanns kvar. Så ont det gjorde att läsa, så ont! 

Jag har i efterhand skrivit av anteckningarna exakt, till ett dokument och sparat i datorn. Jag har originalen kvar, de handskrivna anteckningarna hon skrev, bland andra viktiga papper och dokument jag har undangömda. De är viktiga att ha kvar. De är bevis. Bevis på vad som hände, hur hon mådde, och hur hennes tankar gick. Bevis på att mamma levde, bevis på den människa hon var. Synd att det var först efter rättegången dessa anteckningar hittades. Kanske hade de gjort någon skillnad, kanske inte.

Jag tänker kopiera av och skriva in här, hennes anteckningar om misshandeln. Hennes egna ord om det. Det är första gången jag offentligt delar med mig av dem. Men finns det någon rätt tidpunkt att göra det, så är den tiden nu. Här nedan följer mammas egna ord, om vad som hände den gången, den kvällen och natten, misshandeln som nästan tog hennes liv. Jag har inte tagit bort, ändrat eller lagt till någonting, förutom att jag tagit bort namnen på dem från min familj, av hänsyn till dem. Alla ord är hennes egna, om något lite osammanhängande. Här är vad som hände, enligt mamma själv:


”Har fått tala med Stefan – polisen i Trollhättan. Samtal om aktuella händelser med polis + Ingemo och Mikael (Gudskelov). Pia och Jimmy (grannarna) är inte beredda att tro på min version, de har sin egen uppfattning om mig och mina drogvanor. Pia tycker att det bara är skilsmässa – finito. Jag fick höra att polisen hämtat mig utanför deras hus – då hade jag rätt ändå när jag mindes det i alla fall – att jag tog mig dit och var uppe på trappan. Är lite ledsen att jag inte värderas att bry sig om – de såg mig därute och så öppnade de inte sin dörr. Fy så iskallt – jag kunde ha dött framför ögonen (inför publik) utan att dom hade märkt nåt.

Jag visste ju att en bit bort emot oss stod min man och lurpassade på mig – vilket nerköp att gå hemåt mot döden tunga steg och så gav jag upp ett par meter bort. Så gör man då inget finns kvar att vilja vara med längre – då blev jag bönhörd och förlorade äntligen medvetandet…skönt. Ingen gör mig illa mer – så här slutar det – här och nu . Det var en underbar stund – jag kände mig som en nyfödd, naken, rosa (blod), ett med jorden. Det var så här jag ville dö – trygg, säker och utan att känna någon smärta mer. Men jag minns också att jag blev störd av ett par ben som kom emot mig – en polis och en till. In i bilen, på med en filt och iväg. Dom sa att jag skulle få tina upp och att jag skulle säga mitt personnummer. 

Äntligen! Efter EN VECKAS TERROR OCH SKRÄCK, i säkerhet – långt ifrån mitt hem och varelsen som skrek – slog – sparkade – VRED och trampade på mina ben och knäckte mina revben. Den tog min nya spegel (min dotters) och höjde den ovanför mitt huvud. Nästa stund kände jag och hörde smällen då den krossades mot mitt huvud – glasbitar överallt. Inte ens då gjorde det riktigt ont – jag tänkte mest på att min dotters nya spegelvägg var ett glömt minne nu. Jag tyckte mig se barnen hos oss och det var troligtvis deras små oroliga ansikten som höll mig vid någorlunda sans. Det är hjärnans sätt att hämta extra nya krafter ur intet – min kropp är en hel försvarsmakt med alla sorts vapen mot yttre krafter, som jag känner mig själv är en ovanlig själ i en unik kropp och vice versa. Det finns inte något som kan få mig ur slag – jag kan försvara mig med ALLT. Jag fabulerar och fantiserar tills jag kan få en neutraliserad variant av det som händer runt mig och personerna, där det ENDA jag aldrig kan ändra på är min man och den ondska han bär på. Jag har blivit på min vakt och är alltid spänd på hur han uppför sig och aktar på vad han säger.

Mitt liv har nu en ny mening – att ligga steget före honom hela tiden så att jag hinner iväg hemifrån när det slår till. Ändå är jag aldrig så beredd, det blir alltid värre och nu har jag ett kristallklart nytt minne – att en man som använder ord som ska föreställa att han hyser känslor och omsorgsfullt går in för att visa mig  och hela världen hur man ska förnedra sin kvinna – hustru – mor – vän.
Att han i sin iver att dölja, förneka och lura alla runtomkring gör att han numera snärjer sig själv för varje lögnaktigt uttalande. Nu är han snart världens ensammaste människa och snart är det dags att ta sin medicin. 
Varenda osant ord och alla påhittade anledningar och ursäkter och löften är MIN nyckel till hämnd. Snart får jag se honom krypa och slingra sig och för var gång ringer jag polisen och berättar om andra gånger han har förgripit sig på mig och skrämt mina barn. Så blir det nu tills han inser att han faktiskt har ett fängelse- straff på ca 3 år att se fram mot.
Att han inte brydde sig om mig ens då när jag nästan dog och nu efteråt ska han få lida i helvetet för. Jag ska se till att hålla honom oviss så länge jag bara kan – dra ut på rättegången e.t.c. Det ska bara vara ORO – SKRÄCK – och STRAFF för hans del.

Jag är äntligen fri. Jag har inga skuldkänslor eller tvivel. Jag är inte rädd för ”repressalier”. Jag känner inget ansvar för honom längre.

Jag vet ingenting, tror inget, gör inget, känner inget, vill inget.
Är intet just nu.”


Låt detta nu sjunka in. Detta är hennes egna ord, efter hennes egen upplevelse, med någon som brukat våld mot henne. Någon som det är meningen ska älska henne och skydda henne. Hennes egen man.

Här är också en liten ”dikt” mamma skrev, på samma anteckningsblock, under samma period.

”På morgonen vaknar jag sent
men jag har inte sovit
Varje natt är jag rädd och ensam
Tänker på min egen säng
som står där jag bodde förut
Nu är den i alla fall borta
Jag är inte hemma här
och inte där
Jag är inte heller här
Jag är ingenstans
men bor hos Mor och Far
Allt är annorlunda nu
Ex. mina tidningar – de ser ut som vanligt
inuti är bilder och text
inget jag vill se
Allt handlar om mig som jag var förut!
Mitt andra liv som tog slut
Vad vill väl jag läsa om familjer, kärlek, 
semester, inredning eller mat,
långt ifrån allt det är jag nu
Det gick alldeles för fort
fast jag var beredd
Något borde ju hända
Det har jag vetat länge
Konstigt att inte jag och min kärlek
var nog för att vilja byta liv
Nu får vi ju byta ändå
Han som slog mig hit till sist
och hon som inte egentligen fanns
är både orsak och verkan för oss alla
Anledningen till oro är han
och skälet att det gör så ont, det är han
han som sover i min säng nu
Han ska inte bryta ner mig.”

Jag avslutar detta med att lägga in en låt här med Björn Afzelius, som var mammas stora idol, och är också min. Detta är en av hennes favoritlåtar, som hon brukade nynna på, och som hon också hade skrivit ned texten till i sina anteckningar, för att kunna sätta ord på hennes tankar och känslor då. Låten är ”Dockhemmet” med Björn Afzelius. heart

Brinn för Josefin, för min mamma, och för alla andra kvinnor därute som upplevt och upplever våld och skräck! Brinn för dem! Se på dem! Lyssna på dem! Bryt tystnaden! 

 

 

 

 

 

 

29 Mars 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Tired heart....

Nu har jag börjat halka nedåt igen, gå in i ännu en depression.

Det händer mycket omkring mig, saker jag inte orkar hantera. Jag blir mycket trött av allt, och börjar isolera mig. Jag har kommit fram till ännu en gräns. Folk envisas med att pusha mig till mina gränser hela tiden. Dom testar mig, ser hur långt dom kan pusha tills jag inte orkar mer. Har varit med om det så många gånger förr, och känner så väl igen det.

Vill folk roa sig med det, så får väl dom göra det då. Jag har kommit längre med mig själv nu, jag har hittat bra sätt att distansera mig när sånt händer. Jag vägrar att involvera mig i konflikter, drama och kaos. Vill andra hålla på med det...varsågod. Jag vill det inte, så jag hittar sätt att hålla mig ifrån det. Men jag blir ändå påverkad av det, och hamnar under ytan. Inte djupt ner, men tillräckligt långt nere för att känna det som att jag får svårt att andas. Men jag hittar sätt att hantera det. Det som är svårast att hantera är att det finns så många som är villiga att använda sig av mig, använda sig av min stora förmåga att hjälpa och stötta, utan att ge särskilt mycket tillbaka. Och detta trots att dom vet att det sliter på mig. Det är svårt för mig att förstå...

Varför är det så in i helvete svårt för mig att sätta gränser?! Dom finns där, men det tar mycket längre tid för mig att nå fram till dom, än andra människor verkar kunna göra. För dom flesta, är det så självklart att bara säga nej, att inte ställa upp, att inte svälja skit från andra...att sätta gränser för sig själva. Men jag...nej jag ska ända in i det sista försöka vara så förstående som möjligt, försöka ha så mycket tålamod som möjligt, försöka förlåta allting, försöka att alltid vara så jävla trevlig och snäll, försöka ge folk fler chanser än dom förtjänar, försöka visa så mycket medkänsla och sympati som möjligt - och i processen offra mig själv. Nästan...varenda...jävla...gång.

Jag arbetar på det, jag har blivit mycket bättre på att säga ifrån och sätta gränser än tidigare. Men mitt innersta, den jag är i min själ, är obotligt snäll, hjälpsam och förlåtande. Och det utnyttjas grovt, av så många, hela tiden. Så har det varit i hela mitt liv. Jag förstår inte folk, jag gör verkligen inte det.

Jag vet att jag måste börja bli bättre på att säga nej och säga ifrån, annars går jag själv under. Men jag har sedan jag var liten, blivit "hjärntvättad" att tro att det är min uppgift i detta livet, mitt ansvar, att alltid göra allt för alla och offra mig själv för det, för jag är inte lika viktig. I don´t matter that much. Så hur ändrar man på något man blivit intalad att tro under hela sitt liv? Det går inte över en natt, tro mig. Det är en mycket långsam, svår och smärtsam process. Men jag har kommit en bit på väg i alla fall. Det svåraste är att stå emot den första impulsen jag får, att alltid hjälpa och ställa upp, oavsett vad det är, och oavsett hur mycket det än tar av mig själv.

Det som är mycket intressant, i det mänskliga beteendet (om man nu är intresserad av det, vilken jag är) är hur folk reagerar som är vana vid att man alltid ställer upp, och man plötsligt inte gör det längre. Vissa blir helt ställda ("va, kan hon säga ifrån?"), vissa blir sura och börjar tjata, vissa blir faktiskt förbannade på en, vissa känner sig förolämpade och ledsna, och så finns det en liten, liten procent, som faktiskt accepterar det och respekterar det. Men det är inte vanligt. För folk är egoistiska. "Jag ska ha det jag vill ha, när jag vill ha det! Vem fan är du att säga nej till mig?!" Så resonerar fler än man tror, enligt min erfarenhet av det under hela mitt liv. 

Men nu säger jag nej, nu säger jag ifrån. Jag accepterar fan inte längre att man utnyttjar mig, och använder sig av mig för sina egna egoistiska syften, oavsett vad det gäller. Men särskilt när det gäller detta med sex. My God...så många killar som bara haft mig som en slags "reserv", att höra av sig till för att få sex lite då och då. När dom känner sig sugna för tillfället, uttråkade, eller när det strular med tjejen och dom inte vet vad dom vill med sitt förhållande dom är i, eller när det precis tagit slut med den tjejen dom var med och dom är sugna på "lite kul", medans dom letar efter nästa "stora kärlek" i deras liv. För det är inte jag, det har aldrig varit jag. Och när dom så fått ha sitt lilla roliga med mig, så kastas jag bort, som ett skräp i vinden, varje gång. Mer än så är jag inte värd, tydligen. Jag accepterade det förr, för jag hade så låg självkänsla då, så jag trodde att det var det enda jag var värd. Och detta har skadat mig, något enormt. Men vad säger det om dom, dom som gör så här, och har satt det i system? Vad är dom för människor? Det kan ju dom fundera över, tycker jag.

Denna korta videon här, är till alla dom som har utnyttjat mig, använt sig av mig för själviska behov, sårat mig, svikit mig, bedragit mig, lurat och vilselett mig bara för att kunna få vad dom velat ha, tryckt ner mig och förminskat mig, hånat mig, tagit mig för given och struntat i mig som människa, och överlag behandlat mig mycket, mycket sämre än jag någonsin har förtjänat. I am done with you! Bye bye now! cool

"Fuck It All" - Frozen Parody

Tror ni att jag någonsin kommer acceptera sånt bullshit igen?! Hell no! Jag lever hellre resten av mitt liv utan sex, än att någonsin vara någons jävla privata sexleksak igen. För jag är värd mer än så, jag är bättre än så. Till skillnad från dom flesta andra, så kan jag vara utan sex. Jag vet att detta är närmast otänkbart för dom flesta, men jag är inte dom flesta, jag är jag. Och för mig, finns det viktigare saker i livet än sex. Dom som tror att livet bara handlar om sex, dom har fattat fel angående detta med livet. Jag tycker synd om dom, genuint synd. Men det är deras problem, inte mitt. Jag kan leva utan det...lätt. För mig är det inte ens en uppoffring.

Så försök få mig isäng bara, med hjälp av fjäskande, manipulation, och tjatande. Det kommer inte hända. Jag har bara sex igen, om jag är med någon som verkligen vill ha mig, och inte bara vill använda sig av mig. Någon som ser mitt sanna värde, och ser mig och accepterar mig för den jag är. Annars får det vara. I can live with that....without a doubt. yes

Nu ska jag vara i denna depression ett tag, sedan kommer jag ta mig ur den. Jag har lärt mig vid detta laget, att bara låta mig känna det jag känner, inte kämpa emot det. Försöker man kämpa emot det, kan det bli ännu värre. Bättre att bara följa med i det, och låta det ha sin gång. Sen upp på fötter igen. And so it goes, up and down, up and down...

Ha det bra nu. Kram på er så länge! heart

 

"Sand" - Molly Sandén (Wasted Penguinz Remix)

 

 

 

 

 

 

18 Mars 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
My birthday!

Idag, den 11 mars, fyller jag år! Nu är jag 40 och officiellt i medelåldern. Känns jäkligt bra faktiskt! cheeky

Igår hade jag kalas hemma för familj och vänner. Det var supertrevligt! Fick fina presenter, bland annat en Chromecast så jag kan se Netflix på mina tv-apparater också, och inte bara på min dator. Fick också lite pengar, presentkort på bio, nagelvårdsset, och av min fina vän Karin fick jag en spa-dag på ett exklusivt Spa. Är så nöjd och glad! laugh

Men trevligast var det att få umgås med dom alla, har den mest fantastiska familjen, och helt underbara vänner. Finns inte ord för hur mycket jag uppskattar dom och älskar dom. heart

Men idag ska jag fira mig själv, genom att bara mysa och slappa hemma, se på film, och unna mig lite god mat ikväll. Det är livet det! Älskar att vara för mig själv med. smiley

Ha det bra alla fina därute! Kram på er! heart

 

 

"All For Love" - Tungevaag & Raaban (Hardstyle)

 

 

 

 

11 Mars 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Proud to be me!

Känner att depressionen börjar lägga sig nu, känner mig lite piggare och mer positiv. Snart fyller jag 40, och ska ha kalas hemma för familjen. Och det känns faktiskt bra att fylla 40. Har ingen åldersnojja, utan trivs med att bli äldre. 

Och det är av den anledningen, att att vara ung är ett jäkla helvete. Ju yngre man är, desto mer blir man överkörd, utnyttjad, inte tagen på allvar, och omgivningen ställer skyhöga förväntningar på en. Ju äldre man blir, desto mer skinn på näsan får man, och folk förväntar sig inte lika mycket av en längre, eller ställer lika mycket krav och sätter press på en. Av den anledningen trivs jag med att bli äldre. Jag hade det ett rent helvete som ung. Skulle aldrig i mitt liv vilja uppleva den tiden igen, över min döda kropp. Så att fylla 40, är för mig något väldigt positivt, och en lättnad. Jag har lämnat det värsta bakom mig. smiley

Jag vet att mycket av det jag skriver här i bloggen är upprepningar av sådant jag skrivit om innan. Vissa kanske stör sig på det, men då får dom göra det då. Det finns anledningar till att jag upprepar saker och ting i det jag skriver. Dels för att det tillkommer nya läsare till bloggen hela tiden, och då tycker jag det är bra att återberätta sådant jag pratat om innan, för att dom ska kunna hänga med. Och dels för att för varje gång jag berättar om saker jag varit med om och upplevt, så bearbetar jag det samtidigt. 
Jag har berättat innan att en stor del av att jag skriver, är att det är ett väldigt bra sätt för mig att bearbeta saker och att kunna se saker och ting ur nya perspektiv. Att skriva och att berätta är för mig att bearbeta, det är mitt sätt, det har alltid varit mitt sätt. Andra kanske har andra sätt, och det är jättebra för dom, men att skriva om det är mitt sätt. Så ju fler gånger jag upprepar någonting i det jag säger eller skriver, ju mer bearbetar jag det. 
Sedan är det ju också så, att man kan föra fram saker och ting på flera sätt än ett. Så i många av mina upprepningar av saker, så är dom berättade och framförda på olika sätt, beroende på vad jag pratar om och i vilket sammanhang det sägs. Man kan berätta samma sak, på många olika sätt, av många olika anledningar. Det är ungefär det jag gör.

Men en annan viktig anledning till att jag berättar om mina upplevelser, mitt liv och hur det påverkat mig, är att andra kan känna igen sig i det, andra som har upplevt liknande saker. Man kan i det man berättar vara en källa till tröst, stöd, uppmuntran, inspiration, och kunskap och förståelse. Att dela med sig av sin historia, kan vara den nyckel andra kan behöva för att kunna låsa upp sina egna lås i sin egen historia. Eller för att kunna få insikt och förståelse för någon annans.
 
Att dela med sig av sin historia, är att vara väldigt modig, eftersom det inte alltid (eller ganska sällan) tas emot på ett bra sätt. Man kan lätt bli dömd, för att till exempel vara ”den där konstiga människan”, eller vara någon som ”bara söker uppmärksamhet”, eller någon som ”inte är riktigt klok” och som man därför bör ”hålla sig borta ifrån”. Att vara någon som andra inte vill ha att göra med, stämplas som någon som är ”jobbig”, som är ”krävande och påfrestande”, som är ”lat och vill slippa undan ansvar”, som ”bara hittar på massa konstiga historier och ljuger för uppmärksamhet”....and the list goes on and on and on and on.
Men trots allt detta, så är det värt det. Att vara med och kunna skapa förändring i samhället, att kunna vara någon som kämpar för förändring och utveckling i världen överhuvudtaget, det är värt det. Bara att kunna ge någon människa därute mod, styrka, uppmuntran och förståelse – det är värt allt.
”You can not save them all, but maybe you can help to save at least one. And that is worth it.”

Varför skriver folk självbiografier, eller åker ut och föreläser om sina liv och upplevelser? Människor som upplevt ofattbara trauman och levt fruktansvärt svåra liv? När dom samtidigt riskerar att bli misstrodda, förlöjligade, kritiserade, dömda, och förödmjukade? Allt det som jag också nämnde ovan. För att tjäna pengar? Visst, en del av det ja, för man måste ha ett upphälle. Men i första hand för att man vill gå ut med sin historia, för att andra som kanske upplevt liknande kan kunna känna igen sig, veta att dom inte är ensamma, få tips och råd hur dom ska kunna hantera det och få en förståelse och få insikter om sig själva. Och för att få resten av världen att ”vakna upp”, genom att sprida kunskap, medvetenhet och förståelse för saker andra människor går igenom. Det är jätteviktigt!

Varför söker sig folk som upplevt svåra händelser i sitt liv till olika stödgrupper där man kan träffa andra med liknande upplevelser, och är till exempel också inne på chattforum och grupper på nätet, för samma sak? För att man behöver andra som kan relatera till sånt man själv gått/går igenom, för att känna att man inte är ensam i det man bär på, för att kunna bolla idéer och tankar med andra, för att försöka förstå andras beteende och handlande, och för att försöka förstå sitt eget beteende och handlande, för att kunna få insikter och kunna försöka förstå varandra och förstå världen, för att försöka förstå detta livet vi lever. Vi som människor behöver det. 

Ensam är inte stark. Tystnad är inte det bästa. Vi blir lärda det sen barnsben, men det stämmer inte. Om alla människor skulle hålla tyst om det dom upplever, hålla sina åsikter, tankar och idéer för sig själv, bara sköta sig och sitt – hur skulle det då någonsin vara möjligt med förändringar i samhället, förändringar i världen? Vi skulle ju fortfarande leva kvar på stenåldern då, för fasen. Inte sant?

Så det argumentet håller inte. Att bara hålla tyst, hålla allt för sig själv, bara sköta sig och sitt, ge fasen i alla andra, det håller inte. ”Att tala är silver, att tiga är guld.” Bara det ordspråket, säger allt om synen på hur man ”ska vara”. Eller Jantelagen, samma där. Vilket gott har någonsin kommit ur Jantelagen?
Inte konstigt det är förvirrande att växa upp, när man är barn och ungdom, och ständigt får höra dubbla budskap från dom vuxna. Det finns hur många exempel som helst på det, som är helt sjukt när man tänker på det.

Till exempel: Man växer upp och får höra från dom vuxna att ”Du ska tro på dig själv, så kan du bli vad du vill i livet.” Samtidigt som man får höra ”Du ska inte tro att du är något, sluta upp med att skryta om hur bra du är på det eller det.” (Jantelagen)
Man får som barn och ungdom höra från dom vuxna att ”Man ska alltid tala sanning, alltid vara ärlig och säga som det är, så blir man belönad, och allt löser sig.” Samtidigt som dom vuxna ljuger så dom får längre näsa än Pinocchio, smusslar, hymlar, kör dubbelspel, sviker, sårar, skadar och bedrar varandra.
Man får som barn och ungdom höra från dom vuxna ”Du måste alltid göra som dom vuxna säger, lyda auktoriteter, och vara snäll och lydig och inte ifrågasätta.”
Sedan kan andra vuxna lura barn, bete sig olämpligt, skada, tafsa eller förgripa sig på barn genom att manipulera dom, spela på just det att man som barn måste lyda dom vuxna, göra som man blir tillsagt av dom vuxna. Och barnen har ingen anledning att tro nåt annat, för man har ju blivit tillsagt att göra som dom vuxna säger, lyda, hålla käften och vara snäll, så då går man lätt i fällan. Och sedan kan man också bli skuldbelagd för att man gick i den fällan. För man borde ”fattat”, man borde ”vetat bättre”, man är ju så ”dum i huvudet”, som gick på det.

Hrhmmm, hrhmmm...dubbla signaler!

Är det så konstigt att barn växer upp och blir helt förvirrade, förtvivlade, deprimerade, och tvivlar på sig själva och allt och alla omkring dom. Särskilt tvivlar på vuxenvärlden, som säger en sak, men förväntar sig något helt annat. Som predikar ett sätt att leva, men som själva inte lever så. Som ställer höga förväntningar på barnen, men som själva inte anser att dom behöver leva upp till några förväntningar. Som förmanar barnen att leva i sanning, men som själva lever i lögn. Som kör med hyckleri och dubbelspel, men som förväntar sig total ärlighet och transparens från barn. Som tvingar dessa barn och ungdomar att leva i ”upp-och nedvända, ut-och invända världen”.
Sen skuldbelägger vuxenvärlden dessa barn och ungdomar, för att dom mår dåligt, för att dom inte förstår vad som förväntas av dom, för att dom inte hänger med i svängarna, för att dom inte förstår hur dom ska kunna ”duga”.
Jag frågar igen...är det så jäkla konstigt att man som barn och ungdom blir helt jäkla förstörd? Att man egentligen inte har en rättvis chans från början? 
Vuxna människor får fan ta och skärpa till sig, och sluta ge dubbla budskap, och själva kunna leva upp till det dom lär ut. Annars har barnen aldrig någon chans, inte en chans...

Det är mina tankar och åsikter för nu.
Hoppas ni i fortsättningen kan ha förståelse och tålamod med att jag ibland upprepar mig, och återberättar vissa saker. Fast jag gör det alltid i olika sammanhang, beroende på vad ämnet är jag pratar om.

Och jag skäms inte för att jag delar min historia, mitt liv. Jag är en eldsjäl, någon som vill vara med och skapa en förändring i samhället, i världen. Om jag inte hade haft så dålig hälsa, så att jag inte kan fungera normalt, så är det möjligt att jag kanske hade gjort som min syster Maria, och åkt ut i Sverige och föreläst om mitt liv och om mina upplevelser, kunna ha den plattformen. Men jag får nöja mig med att ha denna plattformen att göra det på, min blogg, och mina andra sociala medier. Och genom att bara vara den människa jag är. Någon som bryr sig, engagerar sig och hjälper, och alltid ger omtanke, stöd, uppmuntran och kärlek till andra. Någon som vill sprida kunskap, förståelse och medvetenhet, stöttning och tröst, vägledning och peppning, på det sättet jag kan och har möjlighet till.

That´s my purpose in life, the reason why I´m here.

Jag vet att jag gått igenom allt helvete i livet av en anledning, inget sker av en slump, allt har en mening...anser jag. Min mening med att ha gått igenom allt helvete jag har, är att jag ska kunna vara den människa jag har blivit, med den stora förmågan till empati och sympati, förståelse och tolerans, tålamod och acceptans, förlåtelse och omtanke, och det stora hjärta jag har....för att kunna hjälpa och stötta andra här i livet.
Jag hade aldrig varit den människa jag är idag, om jag inte hade gått igenom det helvete jag gjort i livet. Och för det, måste jag vara tacksam, hur konstigt det än låter. Jag är så glad och stolt över den människa jag är idag, och så tacksam över det. För en stor sanning är ”Du kan aldrig älska dig själv, om du hatar dom omständigheterna som skapat dig.”

Jag lämnar er med dom orden, och så skriver jag snart igen.
Kram på er! heart

 

"Ikaros" - Björn Afzelius  heart

 

 

 

28 Februari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Att vara öppen eller inte öppen...

Nu mår jag lite bättre, börjar ta mig ur den förlamande depressionen, tack och lov. Men jag mår fortfarande inte bra, känner ändå av mycket ångest och oro, och den jäkla huvudvärken som jag aldrig slipper. Är så trött...

Men men... Har börjat ta tag i lite saker nu i alla fall, fixa lite, greja lite, och knyta ihop några lösa trådar. Ska börja gå i sjukgymnastik, prova lite olika grejer och tekniker för att kunna hantera min konstanta huvudvärk bättre. Ska bland annat få pröva på akupunktur, och se om det kan hjälpa något.

Sen har jag påbörjat processen att ansöka om skuldsanering hos Kronofogden. Har ju skulder där sen några år tillbaka, och på grund av att jag levt så länge på existensminimum så har jag inte haft en möjlighet att lösa dom skulderna. Jag lever ju på sjukpension eftersom jag har blivit sjukpensionerad, och kommer vara det livet ut (tills jag blir "gammelpensionär" då det går över till vanlig pension), och min inkomst är inte hög, ca 11500 kr per månad (efter att Kronofogden dragit sin del), så chansen att jag någonsin kommer kunna betala av skulderna hos Kronofogden, som ligger över 100 000 idag, är ju ganska låg. Så processen för att ansöka om skuldsanering är nu inledd, men det kommer ta ett bra tag innan något beslut fattas. Väntetiden brukar ligga på i alla fall 6 månader, innan dom beslutar om ens ärende, ibland längre tid. Så vi får se helt enkelt, hur det blir. Ni får hålla tummarna för mig... yes

Nu undrar väl många varför i alsin dar jag delar med mig av något så "privat och skämmigt" som att jag sitter hos fogden? Dom flesta skulle aldrig i livet vilja att folk visste nåt sånt om en. Nå, jag är inte dom flesta. Ni som läst mycket i min blogg, ni vet att jag har delat med mig av myyyycket värre saker än så av mitt liv. Kronofogden är ingenting. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen...jag står för allt, och skäms för inget.

Jag har gjort misstag i livet, det är inget konstigt. Alla gör misstag, det är att vara människa. Jag har dragit på mig skulder på grund av en hel del felaktiga beslut i mina "yngre dar", det var mina egna misstag, som jag står för till 100%. Och min allvarliga psykiska ohälsa gjorde det omöjligt då för mig att klara av att hantera min ekonomi. Så jag har fått mycket hjälp och stöd i det, bland annat av en God Man jag hade då, som jag klarar mig utan nu. För nu mår jag bättre, och kan hantera saker bättre. Så ock min ekonomi... smiley

Jag är helt öppen i min blogg, helt öppen överhuvudtaget, med allt i mitt liv. Jag döljer inget, gömmer inget, berättar allt. Alla behöver inte vara det naturligtvis, alla är olika. Men jag känner att det finns många fördelar med att vara så öppen. Dels så vet folk var dom har en, och att man alltid är ärlig. För allt jag säger, kan jag backa upp. Det är aldrig tomma ord. Och dels så finns det inga "hemligheter" om mig, som jag behöver vara rädd ska komma ut. Alla vet allt ändå, och jag är öppen med allt, och frågar någon om nåt så säger jag precis som det är, i detalj. Ingen kan hota "avslöja" nåt om mig och utpressa mig, för jag ligger steget före och har berättat allt ändå, om allt som finns att berätta om mig. Jag har varit helt öppen med mitt dåliga mående, mina diagnoser och min problematik, att jag tar många olika mediciner för mina många olika hälsoproblem, att jag haft ett allvarligt missbruk av morfintabletter, som jag nu kommit ur och lagt bakom mig, misstag jag gjort, hur många jag haft sex med, relationer jag haft, att jag är bisexuell och har haft kärleks-och sexuella relationer med kvinnor, att jag varit otrogen nån gång (jag är inget helgon, jag är en människa som alla andra), att jag upplevt att bli otrogen mot, att jag är singel och trivs alldeles utmärk med det och inte söker nån att vara med i nuläget, hur min ekonomi varit förr och hur den är nu, den livsstilen jag lever, mitt "ohälsosamma leverne" (ohälsosam mat, sockerberoende, väldigt lite motion och träning, m.m.), och hur mitt liv sett ut som jag levt och växt upp i. Alla vet allt redan, och dom som inte vet kan läsa om det i min blogg, eller fråga mig om det. Jag är alltid ärlig.

(Sånt jag däremot inte berättar är andras hemligheter, saker andra berättar för mig i förtroende. Sånt berättar jag naturligvitvis inte, eller pratar om. Det är ju självklart.)

Jag har berättat om hur mitt liv varit, vad jag upplevt, allt jag gått igenom. Hur min uppväxt sett ut, att mina föräldrar var missbrukare. Att min mamma hade ett väldigt allvarligt blandmissbruk hela sitt liv, och träffade olika män som hon inledde relationer med som missbrukade och var våldsamma och misshandlade henne ofta, och att även jag blivit utsatt för misshandel och övergrepp som barn. Att jag kämpade med stort ansvar hela uppväxten, med ansvar för både min mamma och för mina yngre syskon. Även om det inte var mitt ansvar att ha, lades den bördan på mig sen jag var liten, och då var det nåt som var helt normalt och självklart, och inget jag tyckte var konstigt alls. Att jag också därför per automatik tog på mig ett slags ansvar för alla i min närhet, deras väl och ve, deras lycka och välbefinnande, och att alltid kunna vara ett öra som lyssnar och en axel att alltid luta sig mot när dom mådde dåligt eller gick igenom svåra saker. Att jag växte upp med bördan av hela världen på mina axlar...och att det inte var någon enda människa i min närhet som på något sätt ifrågasatte detta eller tyckte det var märkligt. Att jag i stort sett var utelämnad till att klara mig själv, igenom allt, och på samma gång alltid förväntades vara någon som fanns till för alla andra. Detta har jag alltid varit öppen med, och delat med mig av.

Att livet jag levde och allt jag såg och upplevde, sedan gjorde att jag utvecklade svår psykisk ohälsa, depressoner, ångest, migrän, PTSD, kronisk utmattning och annat...var något som sågs som konstigt och mycket märkligt av omvärlden. Hur hade jag mage att må dåligt?! Hur kunde jag med att klaga över att jag mådde dåligt psykiskt?! Vad var det för fasoner?! Unga personer har väl inget att må dåligt över heller! Nä, glöm, förträng, skjut undan, sluta sjåpa sig, och bara gå vidare och bete sig som en normal jävla människa...det var vad som förväntades av mig. Det var vad som förväntades av en ung människa som var mellan 20 och 30, som hade upplevt fruktansvärda trauman både i barndom, i tonår, och i vuxen ålder. Som hade förlorat en mamma, en pappa, och som alltid hade utplånat sig själv, för att vara andra till lags, och tillgodose alla andras behov. Som aldrig fick ha en röst, aldrig fick prata om hur dåligt man mådde, för då var man bara "jobbig", som förväntades alltid ställa upp på allt och alla, men knappt fick något tillbaka, som hade gått sönder inombords och var i tusen bitar, men förväntades på egen hand och utan att klaga plocka upp alla sina trasiga bitar och laga och fixa ihop sig själv. Och när man inte klarade det, kritiserades, hånades, förödjukades, förminskades, misstroddes, tills ens trasiga bitar gick i ännu mer bitar...tills man en dag bara ramlade ihop i en hög, och ens trasiga bitar rasade ut i en stor hög på golvet, som när man krossar en spegel. Och när man låg där, i högen av sina egna trasiga bitar utan att kunna röra sig, så sa dom omkring en bara "Res dig upp, sluta sjåpa dig. Här har du en kvast...börja sopa upp röran du ställt till med." Den personen som låg där i sina egna bitar, den personen var jag. Och det har jag också alltid varit öppen och ärlig med.

Men nu, idag...är det helt andra bullar! Jag har under åren som gått, med oerhört hårt arbete och med stort tålamod, kunnat må bättre och kunnat bygga upp mig själv igen på nytt. Dom som misstrott mig, behandlat mig illa, tagit mig för given, inte tagit mig på allvar, som sårat mig, svikit mig, lurat mig...dom har jag lämnat bakom mig. Idag har jag valt med omsorg dom jag har i mitt liv. Personer som genuint bryr sig om mig och som också visar det, som respekterar mig, som är ärliga mot mig, som älskar mig, som visar stöd, omtanke, förståelse och tålamod, som inte utnyttjar min snällhet och min väldigt stora förmåga att förlåta. Jag kan förlåta och ge fler chanser om och om och om och om och om och om igen...men jag har en gräns. Den finns där. Och dom som inte tror att den gränsen finns, dom begår ett stort misstag. För har jag väl nått gränsen, så är det nog. Då är det bra. Då är det "Bye bye". I am done!

Det har en del personer fått uppleva nu. Och dom är nog ändå förvånade, kanske till och med chockade, att jag faktiskt sa ifrån till slut, och vägrade ta mer. För jag tror att dom i deras huvuden, inte hade haft en tanke på hur deras beteende fått mig att må, att dom gått över gränser som inte är okej, och att det gjort mig sårad, ledsen och har bidragit till min trasighet. Så är det när man bara tänker på sig och sitt, sina behov, sin vilja, och sina situationer, när man har ett egoistiskt tänkande (vare sig man är en egoistisk människa eller inte). Förr eller senare blir det konsekvenser, som dom uppenbarligen inte hade räknat med, eftersom dom av någon anledning trott att dom står över sånt som konsekvenser, att det aldrig kommer hända dom. Vissa personer är rakt av egoister, och har ett beteende som är noga beräknande och manipulativt...och vissa är det inte, fast dom begår egoistiska handlingar utan att direkt vara medvetna om det. Dom kan också behöva en tankeställare. Det är alltid intressant att se hur folk reagerar, när någon som aldrig ställt krav innan, satt gränser, och satt ner foten och sagt ifrån, plötsligt börjar göra det...det är väldigt, väldigt intressant. 

Nä, nu ska jag sluta tjöta. Ska kolla på Netflix. Älskar att bland annat kolla på dom där crime-dokumentärerna, kollar alla såna både på tv och på nätet. Det är väldigt intressant, och man lär sig mycket om människor. Man lär sig vilka man ska undvika, vilka tecken man ska leta efter, och att man ska vara försiktig, för skenet kan bedra. Många psykopater och narcissister finns det där ute...många. Jag har stött på en hel del i mina dag, fallit för deras spel, och idag när jag känner igen tecknen och beteendet, så slår jag mig för pannan och tänker för mig själv:" Din dumme fan! Hur kunde du involvera dig med det där och den där människan?! Han eller hon har ju för fan en klockren narcissistisk personlighetsstörning, eller är en ren psykopat!" Ja, man lär sig så länge man lever...

Ha det bra, och kram på er så länge! smiley heart

 

 

"Ok Without You" - Klaas

 

 

 

 

20 Februari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Dear me...

Nu har jag kommit in i en dålig period igen...har gått in i en depression. Det kommer och går, det gör det alltid, så jag är van. Men det är jobbigt när det händer. Allt blir mörkt...

Just nu känner jag mycket sorg. Och sorg är tungt, väldigt tungt. Den sliter och river i mig, och lämnar mig inte ifred. Jag känner sorg över det som har varit. Allt svek jag upplevt, relationer som aldrig blev av, kärlek som aldrig blev besvarat, misstag jag gjort, saker jag valde att satsa på som inte blev bra, saker jag inte vågat göra, människor jag trodde jag kunde lita på, män som jag trodde ville ha mig men som bara lekte med mig, kvinnor:samma sak, att jag ibland svikit andra, att jag svikit mig själv, närastående jag förlorat till döden, dom jag försökt hjälpa men inte nådde fram till, och dom jag försökte rädda men inte kunde, och så mycket mer....

Det river och sliter, tär och tröttar ut, i mitt sinne, mitt hjärta och min själ. Så tungt, så väldigt, väldigt tungt.... 

Det är så mycket jag vill säga till mig själv. Det jag mest av allt vill göra, är att be mig själv om förlåtelse, för att jag svikit mig själv så oerhört. Och det har jag gjort genom att låta andra såra mig, svika mig och skada mig, under hela mitt liv. Och aldrig sagt ifrån, aldrig sagt stopp. Inte förrän nu. Nu är bättre än aldrig, men skadan är redan skedd. Under första halvan av mitt liv, har jag skadat mig själv genom andra. Nu kommer det ta andra halvan av mitt liv att ställa det till rätta igen, att läka. Bättre nu än senare, men ändå försent. Alldeles försent.

Världen är trasig, och människorna i den är trasiga. Jag är trasig. Vi är alla trasiga, på något sätt, på något plan. Och det tar sig uttryck i hur man behandlar andra, hur man behandlar världen, och hur man behandlar sig själv. Det är därför världen ser ut som den gör idag.

Vi måste vara mer rädda om varandra, behandla varandra bättre, och värdera oss själva mer än vi gör. heart

Jag är Högkänslig, och är Empat, och därför är jag mycket känsligare än andra som inte är det. Dom som inte är det har svårt att förstå. Förstå varför man bryr sig så mycket, varför man engagerar sig så mycket, varför man blir så upprörd. Och det är svårt att förklara, svårt att sätta i ord.

Men jag lider när andra lider, jag går sönder av att andra är trasiga, jag känner sorg över hur världen ser ut och hur människor behandlar varandra och den värld vi lever i. Det tär på mitt psyke, sliter i mitt hjärta, gör mig ont i själen. Och det enda jag kan göra åt det är att skärma av mig då och då. För att kunna återhämta mig, samla ihop mig, hämta nya krafter. Men smärtan och sorgen är konstant, den släpper aldrig. Och det är väldigt svårt att leva med och försöka hantera hela tiden. Jag gör så gott jag kan. That´s all I can do. But I am tired...so tired.

 

"Dear Me" - Nichole Nordeman

 

 

 

 

 

 

6 Februari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Hell no!

Nu har jag kommit hem från syster Maria i Värmland. Skönt att vara hemma, men saknar henne och dom andra. Vi ska ses till sommaren igen. heart

I övrigt mår jag väl hyfsat okej just nu, förutom att jag har massa huvudvärk, som vanligt. Migränen är ju min ständiga följeslagare, har varit sedan jag var barn. Har lidit av migrän nu i 30 år. Jag är van vid det här laget, men ändå inte. Det är ändå lika jäkla jobbigt att leva med. indecision

Men en skitrolig sak är att jag också skaffat Netflix nu! Provade på det hemma hos Maria och det var ju nåt jag kände att jag bara måste ha själv. Och när jag hade räknat på det, kände jag att jag hade råd med det iallafall. Jag trodde inte jag skulle ha råd, men det har jag visar det sig, trots min låga inkomst. Lite roligt måste man ju unna sig här i livet, känner jag. Så nu är jag en i "Netflix-gänget". cheeky

Annars funkar saker bra, för tillfället iallafall. Man vet ju aldrig när ett bakslag kommer, men jag försöker arbeta med mig själv hela tiden, för att lära mig hantera mina "ups & downs", min migrän, mina depressioner och min ångest, och hantera det livet slänger i min väg. Ibland lyckas jag bra, och ibland lyckas jag inte bra alls. But I am a work in progress...as we all are. 

Det är lustigt när man tänker på det, hur mycket skit från andra man har tagit genom sitt liv. Eller ja, lustigt är det ju inte. Men det är mycket märkligt iallafall att man låtit sig bli lurad, sviken, playad, utnyttjad och dåligt behandlad...så länge utan att göra nåt åt det. I mitt fall bara för att jag är "den snälla typen", som inte vill vara till besvär för andra och vill vara alla till lags och undvika konflikter, och bara vill att alla ska må bra och därför prioritera alla andras behov framför mina egna. Då blir man utnyttjad av andra...big time! Men det säger mer om dom som beter sig så, än det säger om mig. Who are the better person in this...?

Nä, jag säger bara "Let go and move on", klipp banden med dom som gör er illa och inte är schyssta...and give no more chances. And I will not, ever again. Hell no! yes

Kram på er så länge! heart

 

 

"Anyway" (feat. XERXESBAKKER) [Hard Mix] - LNY TNZ

 

 

 

 

 

 

 

27 Januari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I Värmland hos yster.

Nu är jag hos min syster Maria i Värmland och hälsar på. Har varit här i ca en vecka, men ska snart åka hem igen.

Maria har opererat sig, så jag åkte upp till henne för att hjälpa henne med saker och ting när hon var nyopererad, eftersom hon har ont och har väldigt begränsad rörlighet. Men hon blir bättre för varje dag som går.

Och jag trivs så jäkla bra här hos henne. Hon bor i ett stort hus, och då menar jag stort, ute på landet, där hon bor med sina två fosterpojkar och sina katter. Det är så mysigt här. Och det är så roligt att få kvalitétstid med henne, för vi ses så sällan. heart Och hon har Netflix här, vilket jag inte har hemma hos mig, så för mig är det rena lyxen att kunna kolla på Netflix, och mysa och ha det bra med Maria och pojkarna. Min hund Tindra trivs också jättebra här, och hon kommer bra överens med Marias katter. Fast Tindra vill leka med katterna, men det vill inte dom. Tråkiga lekkamrater, tycker Tindra. Men vi umgås och myser och har oss här, så vi har det hur bra som helst. Men det är klart att det ska bli skönt att komma hem också. smiley

Att umgås med Maria, och prata med henne om allt, allt mellan himmel och jord, det ger mig styrka, positivitet, glädje och trygghet. Finns det någon människa som förstår mig, och allt det som är jag, och allt som har varit, så är det Maria. Har skrivit om henne i ett tidigare inlägg, om hennes liv och om mitt liv, på det sättet våra liv har varit ihopvävt. Maria är en av dom människor som jag beundrar mest i denna världen. Få har hennes mod, hennes styrka, hennes vishet och hennes medmänsklighet. Världen behöver henne, den hon är och det hon gör. Så tack gode gud att hon blivit den hon har blivit. heart

Om det är någon som inte läst det inlägget jag skrev om henne och om mig, om vårat liv, som skulle vilja läsa, så lägger jag in en länk till det här: http://www.nogg.se/blogg.asp?idBlogg=1263063&intShowMenu=&idHomepage=26514

Så...jag känner mig glad, positiv, och lite full i fan just nu. Mår bra av att vara här. wink Lägger in några favoritlåtar här. Det är hardstyle techno, som jag älskar.

Kram på er! heart

 

"Give Me All Your Love Now" (Hardstyle) - Subraver

 

"Engel" - Jebroer, DJ Paul Elstak & Dr Phunk

 

"Zombie" (Hardstyle) - Ran-D

 

"Listen To Your Heart" (Hardstyle) - The Prophet

 

 

 

 

19 Januari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
To NOT just forget and move on....

Hej på er!

Som vanligt har jag mycket att skriva om, skriver oftas på kvällstid och nattetid. Under dagarna vilar jag mycket, och idéer och tankar kommer fram bättre för mig på kvällen. Älskar ju att skriva, det är ett väldigt bra och effektivt sätt för mig att bearbeta saker och ting, både saker från dåtiden, och saker som sker i nutiden. Det är också ett sätt att kunna vara kreativ, ett slags skapande som är både renande och läkande. Men även om det är kul att skriva, så är det också väldigt ansträngande för mig. För det kräver fokus och koncentration, vilket jag har väldigt svårt för idag, så jag är ofta helt slut efteråt när jag är klar. Men en dag, när jag mår bättre, kanske jag skriver en bok. Om det blir en självbiografi, eller en typ av roman, det återstår att se. Jag har mina tankar och idér om det. smiley

Så jaha, nu är allt stök och stress med julen och nyåret över, och allt börjar långsamt gå tillbaka till sina vanliga rutiner.

Fast inte för mig. Jag har inga rutiner, de enda rutinerna jag har, som jag gärna har, kretsar kring min hund Tindra, att gå ut med henne vissa tider, ge henne mat och så vidare. I övrigt har jag inga rutiner. Jag sover när jag vill och hur länge jag vill, äter när jag vill och vad jag vill, städar och tvättar ibland när jag känner för det, jag vänder på dygnet hur jag vill. Men det passar mig att leva så. Fasta rutiner får mig att känna mig fångad, fast, och stressad, och det kan trigga igång ångest också.
Fasta rutiner passar för många, och är bra för många...men inte för mig. Det bara är så. Jag lever ett liv där jag har frihet och möjlighet att leva utan rutiner, nämligen för att att jag har ingen annan eller andra att ta hänsyn till, har inget arbete, inga barn att ta hand om, ingen partner att ”passa upp på”, inga aktiva fritidssysselsättningar, ingenting som gör att jag ”måste” göra vissa saker. Förutom som sagt min hund då, men det gör jag så gärna, för hon är mitt lilla hjärta. heart

Mitt dåliga mående och problematik idag, gör att jag är extremt känslig för stress och press. Jag slutar fungera helt om jag känner av nåt av det, och det sker per automatik.
Jag har också väldigt svårt att ”multitaska”. Jag måste göra en sak i taget, för jag har förlorat förmågan att göra flera saker samtidigt, eller att göra en sak som involverar flera moment efter varandra. Det blir kortslutning i huvudet på mig, jag tappar fokus, jag känner mig förvirrad och desorienterad, jag kan få panik och känna ångest. Jag har även väldigt svårt att hålla flera saker i huvudet, mitt minne har blivit mycket sämre, och ibland känns det fasen som att jag håller på att bli senil eller nåt. Jag har märkt att jag också har svårt för när det är mycket folk och mycket ljud omkring. Då blir jag förvirrad och tom i huvudet, och kan känna hjärtklappning och ångest. Riktigt jobbigt....

En gång i tiden, fram tills jag var ca 24-25 år, var jag extremt högfungerande på alla plan, (vilket jag har väldigt svårt att relatera till idag), på den tiden när jag jobbade. Socialt sett var jag jämt ute med kompisar, gick på fester och klubbar, hade olika pojkvänner, och klarade av att leva det livet. Fast jag var alltid nykter i alla lägen, för alkohol har jag aldrig velat befatta mig med. Än idag har jag aldrig ens smakat på alkohol, vilket folk ofta finner mycket chockerande. Jag har flera skäl för detta valet att aldrig dricka, och det kommer ni kanske förstå när ni får veta mer.
Jag började jobba direkt efter studenten, jag hade varken ork, vilja eller motivation att studera vidare. Koncentration till pluggande låg ju inte på topp då heller, eftersom jag hade så mycket andra problem i mitt liv att hantera. Men i arbetslivet trivdes jag bättre än i skolan. När jag jobbade, som butikssäljare i olika butiker då för det var det yrke jag brannn för och trivdes med mest, skötte jag det alltid mycket bra, var alltid omtyckt av kollegor som av kunder, och fick alltid beröm för hur duktig jag var, och hur bra jag hanterade kunder. Jag var väldigt "serviceminded", om man säger så, min talang på den tiden. yes
Jag hanterade kassan för det mesta, det var där jag kände mig mest hemma och som jag tyckte var roligast. Men jag gjorde allt annat också som hörde arbetet till, och jag kunde verkligen på den tiden göra femtioelva saker samtidigt, och hade bra minne och kunde memorera och hantera jäkligt mycket på en gång.

Vid sidan av arbetslivet gick jag en make-upartistutbildning, eftersom jag var så intresserad av smink och skönhet och tyckte det var så himla kul. Och när jag hade gått färdigt utbildningen, höll jag efter det en del egna sminkkurser för olika privatpersoner, som jag fick betalt för då. Och jag hjälpte ofta vänner om dom behövde bli sminkade för något särskilt tillfälle, som bröllop, skolbal, student, och olika fester. 
Hade en gång en sminkkurs på en fest min lillasyster hade när hon var tonåring och fyllde år, där hon hade bjudit hem alla tjejer i sin klass för att få en särskild sminkkurs av mig. Jag gjorde det som en födelsedagspresent till henne. Många ungdomar var det vid det tillfället, mycket ansträngande var det, men jäkligt kul. Och det var mycket, mycket uppskattat av dom alla! Jag var skicklig i det jag gjorde, och det visste jag.

Och vid dom tillfällena när jag var arbetslös ibland, tog jag möjligheten att gå kurser och utbildningar jag kände att jag behövde. Jag gick bland annat två olika Butikssäljarutbildningar, en som var på en månad, och en annan som var på sju månader. Vid vissa tillfällen kunde jag gå en kurs på dagtid, och sen jobba extra i en butik på kvällstid. Då kunde jag vara igång veckor i sträck, hela dagar, där jag växlade mellan jobb och kurs om vartannat. Det var ansträngande, men kul.

Så som ni hör, låg jag knappast på latsidan på den tiden. Tvärtom, jag var överambitiös, jag tog snarare i för mycket, jag kände ett tvång att ”bevisa” för andra att jag visst kunde, att jag var duktig, att jag visst ansträngde mig, att jag inte var lat, dum i huvudet och värdelös. Och jag hade alltid en rädsla inom mig att göra andra besvikna, att andra skulle bli arga på mig, och att jag inte skulle duga i deras ögon.
Så jag tog på mig för mycket, jag sa ja till allt alla bad mig om och begärde av mig. För jag trodde att jag skulle orka, och att om jag inte orkade, så måste det ju vara något fel på mig. Jag behövde andras godkännande då, för att kunna känna att jag hade ett värde som människa. Det gör man ofta när man är ung, för man vet inte bättre då.

Och jag var alltid en überglad, kvittrande, käck jävla solstråle. Ingen människa kunde ens i sin vildaste fantasi ana hur jag egentligen mådde, hur trasig jag var, vad jag gömde djupt inom mig. Under livets gång, hade jag blivit expert på att sätta på mig en mask, hålla min fasad intakt, och gå in i rollen som en ”normal person som mådde bra”. Det gjorde jag för min överlevnads skull, för att jag skulle kunna ha en chans och en möjlighet att leva ett liv som ”alla andra gjorde”.
Men helvete vilken stress det var. En inre stress som studsade omkring i mig som en flipperkula, och ställde till jäkligt med skada. Och en yttre stress av att jag måste ju rent fysiskt orka med, även om kroppen sa ifrån. För att upprätthålla en fasad perfekt, och se till att inte minsta lilla spricka syns eller märks - det är fruktansvärt ansträngande. Men man inser det inte själv i stunden.

Så nu har jag idag istället blivit hyperkänslig för stress och press, krav och måsten. Det har blivit en naturlig konsekvens av att jag pressade mig själv alldeles för hårt som yngre, och av allt helvete jag bar runt på inom mig, som inte fick tränga fram.
Jag har till och med upplevt att jag ibland när jag känner stress eller när det uppstår ett problem jag måste lösa snabbt, eller det är nåt jobbigt som hänt, så kan det utlösa en panikångestattack, även om jag inte alls är beredd på det. Jag får då ett enormt tryck över bröstet, får svår hjärtklappning, blir yr, och jag kan tappa känsel i kroppen, benen viker sig under mig, det svartnar för ögonen och det känns som att jag ska svimma. Det är väldigt skrämmande.

Jag har upplevt det många gånger genom åren. Innan jag visste vad det var, och varför jag upplevde detta, så blev jag så jäkla rädd. Jag var övertygad om att det var något fel på mitt hjärta, att det kanske var en hjärtinfarkt jag kände av, så jag åkte till vårdcentralen och bad dom kolla hjärtat på mig, lyssna på det, göra EKG, och hela skiten. Jag var livrädd.
Men läkarna konstaterade att det var inget fel på mitt hjärta, det funkade hur bra som helst. Det dom däremot sa var att det troligaste var att det jag hade upplevt var panikångest. För en panikångestattack har liknande symptom som en hjärtinfarkt, dom blir ofta förväxlade just för att känslan är så liknande. Det händer många, och oftare än man tror.

 

Något annat konstigt är att panikångestattacker kan komma när som helst, utan att man är beredd på det, till och med när man tar det helt lugnt. Det fick jag förklarat för mig av läkarna. Jag har fått det vid väldigt udda tillfällen, tillfällen när man minst av allt förväntar sig det. Som till exempel när jag var ute på en lugn promenad med hunden, när jag låg och såg på tv, när jag suttit med en kompis helt lugnt och fikat ...till och med på den tiden när jag gick i skolan, i gymnasiet, mitt under en lektion. Man pysslar med sitt, helt lugnt, och så helt plötsligt börjar man kallsvettas, man känner panik, hjärtat slår som en besatt, smärta och tryck över bröstet, svimningskänsla, känselbortfall, att benen viker sig och man kan inte stå längre, man faller ihop. 
Det är lömskt som fan, det ligger under ytan och väntar, lurar, och så PANG, helt plötsligt kastar det sig över en! Så ja, symptomen förväxlas lätt med hjärtinfarkt.

Man undrar ju, varför det kan ske när man till synes inte alls känner sig uppstressad, och bara lugnt pysslar med sitt. Rent logiskt sett borde det ju bara ske i situationer där det händer något som stressar upp en så till den milda grad, att det utlöser en enormt kraftig reaktion i kroppen. 
Men det har mycket att göra med sånt som ligger under ytan, som är jobbigt, som man gärna förtränger, stöter bort, skjuter åt sidan. Sånt som man intalar sig själv att man ”måste glömma”, ”komma över”, ”inte tänka på”.
Men man kommer inte undan det. Man gör faktiskt inte det. För sånt ligger undermedvetet, ofta har det tvingats ner i det undermedvetna, och gror och växer där, och kommer bryta sig ut därifrån, vare sig man vill det eller ej.
Och då kan det vara så att det kan bryta sig ut och överfalla en, när man kanske sitter helt lugnt framför tv:n och har fredagsmys. Eller är ute på en lugn och fridfull promenad med sin hund. Eller har trevligt med vänner på ett café. Eller nån annan situation där man minst av allt förväntar sig det. För det undermedvetna har man ingen kontroll över. Allt lagras där, och behandlas och bearbetas, och göms undan, och tvingas ner. Och hur det undermedvetna väljer att agera med all den information som finns där, hur, var, när och på vilket sätt, det vet vi inte, och kan inte kontrollera.

Det bästa man kan göra för att förhindra att ens psyke och kropp plötsligt vänder sig emot en, är att inte bara skjuta undan, glömma, sluta tänka på, förtränga saker som händer och sånt man upplever. Man måste bearbeta det, vända och vrida på det, prata om det, med någon, vem som helst, analysera och reflektera över det, låta sig själv känna dom känslor som följer med det, och förstå att det är okej att göra det. 
Och att faktiskt skita i vad alla andra säger, tycker och tänker om det, som till exempel: ”Sluta älta det där nu”, ”Det är bara att glömma, det är bara att sluta tänka på det”, Ryck upp dig och sluta löjla dig”, ”Så allvarligt är det inte”, ”Du kan inte hålla på att tänka på det där hela tiden”, ”Lägg det bakom dig”, Glöm det och gå vidare”, ”Det där betyder ingenting, det finns dom som har det värre”, med mera, med mera.

För allt det där och mycket mer har jag fått höra, många gånger om, av många personer genom livet, som jag också har skrivit om tidigare. 
Och vet ni vad? Jag lydde dom, som den lydiga, duktig flicka jag var (försökte vara). Jag trängde ner, trängde bort, försökte glömma, komma över. Sysselsätta mig med allt mellan himmel och jord för att inte tänka, inte känna, inte grubbla, inte älta. Arbeta och dra mitt strå till stacken, ha en pojkvän/pojkvänner, kompisar och socialt liv, som en normal jävla människa. 
Försökte förstå det andra ville intala mig, att det jag upplevt i livet inte var viktigt, inte betydde nåt, viftades bort, och att jag inte fick lov att känna, vara ledsen och må dåligt över det, utan jag skulle bara glömma allt som varit, och gå vidare i livet.

Försöka att bara glömma den misshandel och dom övergreppen jag blev utsatt för som barn. Försöka glömma att jag växte upp i missbruk, våld och total kaos, försöka glömma att jag ofta såg min mamma misshandlas nästan dagligen av vissa av dom männen hon var tillsammans med, att jag låg vaken på nätterna och var tvungen att höra hennes skrik av smärta och skräck. Försöka glömma att jag hade en mamma som jag fick se gå sönder inuti och förstöras, av missbruk och trauman. 
Försöka glömma att jag sett och hört mina småsyskon uppleva liknande trauma som jag upplevde som barn, och att dom tog permanent skada av det. Försöka glömma att min biologiska pappa som också var missbrukare, som jag försökte bygga upp en relation med som tonåring, dog i en brand i sin lägenhet vid 50 års ålder. Att vi inte fick lära känna varandra igen, att han inte hann få chansen att få vara min pappa, och jag få vara hans dotter. Det skulle glömmas. 

Försöka glömma att min mamma nästan blev misshandlad till döds av den mannen hon var ihop med mot slutet, försöka glömma att jag fick se henne där i sjukhussängen efteråt, medvetslös, sönderslagen, inte igenkännlig, sväva mellan liv och död. Försöka glömma att jag sedan fick veta i detalj exakt vad han hade gjort med henne då, vilket jag inte ens kan beskriva här, så hemskt var det.
Försöka glömma sorgen, smärtan, och det oerhörda traumat det var, när hon dog i en trafikolycka när hon var 43 år, för jag fick inte lov att må dåligt över det heller. Försöka glömma den inre bilden jag fick i huvudet av henne i dödsögonblicket, när hon blev påkörd av en lastbil, släpades under den och kördes över, och blev liggandes där på vägen, som nåt slags överkört djur.
Jag skulle bara försöka komma över och glömma det faktum att jag aldrig skulle få se henne mer, få en kram av henne, skratta med henne, prata med henne, gräla med henne, hitta på roliga saker med henne, se henne le, höra hennes röst, bli älskad av henne. Utan bara glömma henne, och allt som hon var, den hon var. Det var vad jag blev tillsagt att göra, av dom vuxna, av dom äldre. Dom som "visste bättre än mig".

Budskapet var tydligt, loud and clear: Hon betydde ingenting, och jag betydde ingenting. Vi betydde ingenting. Det mamma hade upplevt i livet betydde ingenting, var inte viktigt. Och det jag hade upplevt i livet betydde ingenting, var inte viktigt.

Allt skulle förträngas, tvingas ner, glömmas bort, bara gå vidare. Och jag gjorde mitt bästa med det, som den duktiga, lydiga flicka jag då var/försökte vara, för att duga i Deras ögon.

Och vad tror ni hände till slut? När ALLT det där, tvingades bort och ner i mitt undermedvetna, på grund av att andra mer eller mindre beordrade mig att göra det, och tyckte jag var dum i huvudet och värdelös om jag inte gjorde det? Vad hände då?
Det exploderade inom mig till slut, en explosion som totalt lamslog mig och paralyserade mig, och slog ut mig fullständigt. 
Och är det så konstigt, att allt det där, som jag tryckt under ytan, till slut exploderade inom mig, exploderade som en jäkla atombomb, av det oerhörda trycket som skapades inuti av att försöka hålla allt nere, instängt under ytan?
Är det så jävla konstigt?! 
Nej.

Där har ni vikten av att ta tankar, känslor och upplevelser man har och har haft, på allvar. Att ta itu med det, behandla det, bearbeta det, analysera det, ”älta det”...tills den enorma infekterade cancersvulst som det kan vara, minskas, krymper, och avdramatiseras, tills det bara har blivit en ofarlig rest, av det det en gång var.
Då, då har man läkt på ett hälsosamt, genuint sätt, och kan på riktigt lämna det bakom sig, utan att det kommer påverka en så negativt under livet man har kvar att leva.
Det är att läka på riktigt. Det fick jag aldrig chansen till, eftersom dom äldre omkring mig, dom som "visste bättre", sa till mig att bara glömma och gå vidare. Och är det inte meningen att man som ung ska kunna lita på att "dom äldre" vet vad dom pratar om, att dom vill en väl?

Men dom "visste inte bättre" ändå när allt kom omkring, eftersom dom tvingade på mig fel val. För gör man som jag gjorde, försöka förtränga allt och gömma det djupt inom sig där man inte kan se det, höra det, och känna det, glömma bort att det existerar, som jag var tvungen att göra för att alla andra pressade och stressande mig till det...då kommer det tränga upp till ytan till slut, på ett eller annat sätt, och orsaka psykisk ohälsa, fysisk ohälsa, obalans i livet, destruktivitet, sjukdomar, missbruk, och annat. 
För allt det ”onda” som man gömt inuti sig, är som öppna infekterade sår, som aldrig kan läkas om dom inte behandlas på rätt sätt. Det är som att få ett hugg i benet av en yxa, så blodet sprutar, och så sätta ett litet plåster över det och tro att det ska bli bra och läka. Låtsas att det räcker med det.
Det gör det inte, det säger sig självt. Allt som man gömt undan kommer manifesteras på ett eller annat sätt, förr eller senare, och ställa till det på olika sätt för en i livet. Det kan påverka en på så många plan, på så många nivåer, på så många djup.

Det kan påverka ens förmåga till att kunna ha bra relationer till andra, vänskapsrelationer, familjerelationer, kärleksrelationer, så att man inte klarar av att ha hälsosamma, genuina och lyckliga relationer med andra människor. Eller med sig själv. För relationen med sig själv är ändå den viktigaste relationen man kan ha.
Det kan påverka den livsstilen man väljer att ha, att man blir destruktiv och lever ett liv där man gör val som skadar en och är dåligt för en, för att man inte inser sitt eget värde som människa, att man faktiskt är värd bättre än vad man väljer åt sig själv. Det är då det blir destruktivt och ohälsosamt.
Särskilt om konsekvenserna kan utveckla ett beteende hos dig själv som är argt, hatiskt, hotfullt och aggressivt, som kan skada andra människor men som också skadar dig själv, för du ”förgiftar” dig själv med bitterhet, ilska och hat, som är mycket tungt att bära på. Mycket tungt. Och bärandes på det, har man ingen chans att kunna ta stegen till ett bra, hälsosamt och lyckligt liv. Man sätter krokben för sig själv, men är så upptagen av att hata och vara arg, att man inte inser det.

Det kan också bli som konsekvens av att inte läka ordentligt, att man bygger upp inre murar, ett försvar mot världen, för man vågar inte släppa in någon, släppa någon inpå livet, verkligen vågar låta andra se och lära känna den man är inuti. För man tror att man inte duger, att man kommer bli avvisad, bortvald, lämnad, dömd, stämplad som värdelös och dum i huvudet, om man river murarna och släpper in någon, och låter dom se det som finns innanför. 
Man känner ett behov av att dölja sig själv, spela en roll utåt som man kan låta andra se, för den rollen kan man själv välja och skapa, den rollen kan man känna sig trygg och säker i, den som man väljer att spela utåt mot världen. Man gömmer undan den man egentligen är bakom den trygga muren.
Och det i sin tur gör att man har väldigt svårt att ha givande, nära och bra relationer med andra människor. För hur ska man någonsin kunna ha bra relationer med andra överhuvudtaget, när man inte vågar släppa in dom, inte vågar låta dom se den man egentligen är? För det är så, att människor vill kunna bli insläppta. Annars, what´s the point, tycker dom?

Att förtränga, glömma och gömma undan allt, istället för att dra fram det i ljuset och bearbeta det, kan i längden också göra att man kan drabbas av depressioner, ångest, få panikångestattacker, som jag pratade om innan, och bli utbränd, få utmattningssyndrom, svåra sömnsvårigheter och sömnstörningar, magproblem, smärtsjukdomar, och en massa annan skit, som man inte har en jäkla aning om varifrån det kommer eller varför det drabbar en. Om man inte har vetskapen, kunskapen eller insikten om att det kan bli så svåra konsekvenser av förträngande, så förstår man ju verkligen inte varför man kan må så dåligt som man gör.

Man är som ett levande frågetecken, för man tänker ju att man har ju ändå gjort allting rätt. Man har försökt tränga undan och glömma, och istället fokuserat på arbete, familj, aktiviteter, nöjen och annat som är ”normalt”.
Men man mår ändå dåligt. Varför? Hur kan det komma sig?
Alla andra har ju sagt till en att det blir bättre om man bara glömmer, tränger bort och går vidare. Dom har predikat det för en, tjatat in det i huvudet på en. Och man har gjort det som dom sagt till en att göra, för att det är det som anses vara ”rätt sätt”.
Så varför i herrans namn, mår man ändå dåligt, och har dessa problem, och aldrig kan må bra, bli lycklig, få relationer att funka, få balans i livet, känna sig trygg med sig själv, och få frid och ro i livet, och frid och ro i sig själv?

Det är för att det inte fungerar så. Människans kropp, psyke och känsloliv hänger samman så att det bildar en helhet. Struntar man i den ena delen, drabbas man av konsekvenser när det gäller dom andra delarna.
Dom hänger alla ihop, och alla delar måste vårdas på ett bra och hälsosamt sätt, för att helheten ska fungera och må bra.
Så struntar man i psyke och känsloliv, kommer kroppen att för eller senare sluta fungera som den ska. Alla delar är beroende av varandra för att vi människor som helhet ska kunna fungera och må bra. Det är så himla självklart och uppenbart.

Så strunta inte i dina känslor, och dina upplevelser i livet som varit svåra och smärtsamma för dig. Särskilt inte bara för vad andra tycker, vad andra säger, om andra tycker det är ”rätt eller fel”, och dömer dig. Du har rätt att ta hand om dig själv, känna det du känner, tänka det du vill tänka, vara den du vill vara, och arbeta med dig själv och bearbeta din upplevelser i livet på vilket sätt du själv vill och behöver. Alla är olika och måste hitta sitt eget sätt att bearbeta sitt bagage på, oavsett vad bagaget än består av.

Vissa börjar gå i terapi och få behandling av läkar-och psykvården. Det är ett bra sätt. Andra börjar med kreativa saker som ett sätt till bearbetning, som att måla och teckna, skriva (som jag gör), eller annat skapande. Att meditera, göra avslappningsövningar, gå promenader, eller utöva Yoga. Eller en del börjar motionera, träna, eller sporta, och får utlopp och känner avslappning av det. En del gör sina favoritsysselsättningar och intressen för att få ro inom sig och tid för reflektion och funderande, som att mecka med bilar, bygga modeller av flygplan, båtar eller byggnader.
Ja, det finns många sätt, och alla måste hitta sitt eget sätt. Men oavsett vilket sätt man väljer, behöver det resultera i att man på något sätt tar tag i sina upplevelser och svåra saker man varit med om, ge det den tiden som det krävs, förstå att det inte är ett sprintlopp, utan ett maraton, det behöver få ta den tid det tar.
Våga känna känslor som väller fram, minnen som kommer upp, känna sorgen, känna smärtan, känna besvikelser och svek man upplevt, och våga vara i det. Att ”bada i det”, ”vältra sig i det”. Och förstå att hur smärtsamt det än är, är det inte farligt, och det är en väg till läkning.

Och även arbeta med att försöka lära känna och komma underfund med den man är, eller vem man är, och hur man blivit på ett visst sätt och varför man har blivit så. 
Det finns alltid anledningar till allting, ledtrådar och spår man kan följa bakåt i tiden i sitt liv, som kan ge svaren man vill ha och behöver. Sök svar, var nyfiken, var ihärdig, leta ledtrådar genom informationen som finns omkring dig.
Allt för att du ska kunna hitta dina förlorade pusselbitar, så att du kan lägga det pusslet som är du, och bli en hel människa som mår bra. Och tro på att du förtjänar det, att du är värd det. Var säker och stå fast vid, att du måste göra det du behöver göra för att läka och få ett hälsosamt, fungerande liv. På ditt sätt. I din takt. På dina villkor. För det är bara du som ska leva ditt liv. Ingen annan ska leva det, så varför bara göra så som alla andra tycker att du ”borde göra”? Det är ju lätt för dom att diktera hur du borde leva ditt liv, det är ju inte dom som ska leva det.

Nu har i alla fall jag hittat mig själv, den jag är och den jag vill vara. Jag har kämpat mig hit, krigat mig fram, har kommit ganska långt på vägen, även om jag har mycket, mycket kvar att jobba med och bearbeta. Men jag låter i varje fall inte andra diktera och bestämma för mig längre, hur jag ”borde göra”, och hur jag ”borde leva”. 
Andra ska aldrig få bestämma det för mig igen.
Jag har hittat mitt eget värde, och det är inte längre baserat på vad andra tycker om mig, på vad deras åsikter eller tankar om mig är. 
I don´t give a fuck what other people think anymore! 
Jag är nu den jag är, jag lever som jag gör, har dom problemen och svårigheterna jag har, mitt dåliga mående som jag kämpar med, att jag inte arbetar eftersom min dåliga hälsa förhindrar det, jag har mina trauman och svåra upplevelser i det förflutna och konsekvenserna som blivit av det, och jag står för allt....fullständigt öppet och ärlig, inför alla. Ja, inför hela världen, som synes. Jag har berättat allt om det tidigare i bloggen, i andra inlägg jag skrivit.

Och jag upprepar igen det jag sagt innan: Jag står för allt, och skäms för inget! För varför ska jag skämmas, känna skam och skuld, över allt som jag varit med om i mitt liv? Om kaoset, våldet och missbruksproblematiken som pågick i hemmet under min barn- och ungdom, ett liv jag inte fick välja själv eftersom man inte väljer det livet man föds in i, eller dom föräldrar man får. 

Varför ska jag känna skam och skuld, över deras misstag, deras val i livet, deras ohälsa och destruktivitet, deras missbruk, och deras sätt att leva, som drabbade mig, som bara var ett oskyldigt litet barn? Ett barn som inte hade någon talan, ingen röst, inget att säga till om, ingen kontroll, inga andra valmöjligheter, än att bara anpassa sig efter och leva i den tillvaron som dom vuxna skapade och levde i?
Varför ska jag behöva leva hela mitt liv och bära deras skuld, skam och misstag, som en tung jävla ryggsäck, som att jag hade något att göra med deras val i livet?
Varför ska jag känna skuld, skam och skuldkänslor, över att jag tidigt i livet tvingades bli vuxen jäkligt fort, för att överhuvudtaget kunna överleva i den mardrömstillvaron som skapades åt mig av dom vuxna, utan att jag hade nåt val eller talan om det?

Kan jag rå för, eller ha nån skuld i, att jag föddes till mina föräldrar som var missbrukare, som levde svåra, skadliga, dysfunktionella liv?
Kan jag rå för, att min mamma valde att dra in män i sitt liv, i vårt liv, som var missbrukare, kriminella och våldsamma? Kan jag hjälpa att jag tvingades se och höra min min mamma bli misshandlad av vissa av dom männen, och bär jag någon skuld i att vissa av dom männen var såpass störda att dom även gav sig på mig, som bara var ett barn?

Kan jag rå för att min mamma valde ett sjukt och kaosartat liv, och därmed också valde ett sånt liv för sina barn, och valde det framför ett friskt och hälsosamt liv? 
Kan jag hållas ansvarig för att mamma var så trasig inuti, och så djupt inne i missbruket, att hon till slut tynade bort helt, och sen dog?

Kan jag ha skuld i att vuxenvärlden svek mig så totalt, och att dom tydligen inte ansåg mig värdig nog att bli räddad? Inte ansåg mina syskon värda att räddas?
Och att vuxenvärlden valde att blunda för att jag blivit skadad och traumatiserad för livet, och därför inte rimligtvis kunde fungera eller leva på ett sätt som dom ansåg som ”normalt”? Kan jag bli skuldbelagd för att jag som barn och ungdom, inte kunde styra eller kunde förhindra den väg som livet tog oss alla. Ska jag behöva skämmas över att jag mår och alltid har mått psykisk och känslomässigt dåligt av allt helvete jag tvingats uppleva och stå ut med i livet, när det inte kunnat bli på nåt annat sätt ändå, eftersom det var dom vuxna som bestämde? 
Tror ni jag hade någon talan, något val, något annat alternativ? Som barn är man helt i dom vuxnas händer, och det är bara att följa med i kaoset, för barn har inga rättigheter att vara med att bestämma dom vuxnas val, och ingen möjlighet att rädda sig själva.
Som barn har man inget annat alternativ än att förlita sig på vuxenvärlden, att dom ska ta ansvar, ingripa, hjälpa och stötta. Men om vuxenvärlden sviker, för att alla bara tänker på sig själva och att "dom ju inte vill bli inblandade", och inte tar det som händer på allvar...vad gör man då som barn?
Vilken chans har man då att kunna ta sig ur det, och kunna leva ett annat liv? Och hur det känns när man så växt upp och själv blivit vuxen, och att då förstå och inse, hur totalt sviken och övergiven man blev som barn av dom som hade ansvaret då, dom som var vuxna...det är så knäckande, och är ett sånt oerhört trauma så det finns inga ord. Det är något jag fortfarande kämpar med idag, ilskan, sorgen och besvikelsen, över att vuxenvärlden svek mig så totalt när jag var barn, och även svek mina syskon. Att dom inte tog på allvar det som skedde i våra liv, trots att många visste precis vad som pågick. Att som barn inte bli sedd, bli hörd, och prioriterad, och att det bara förutsattes att vi skulle klara oss själva, och att ett ingripande inte behövdes för oss. Oss barn. Och att senare i livet dessutom bli skuldbelagd för att ha tagit skada av det livet man tvingades att leva, och hur dåligt man mådde psykiskt och känslomässigt av det, att ha blivit svårt traumatiserad, att bli kritiserad, utskälld och skuldbelagd för det...det var ett svek utan dess like! Det är svårt att förstå idag, hur det ens var möjligt. Det är inte lätt att leva med, tro mig. Det kommer ta lång tid innan jag har bearbetat det klart, och kunnat förlåta. Lång, lång tid....

Så om någon menar på att jag ”kanske inte ska tala så öppet om vad jag varit med om”, att jag bara ska sopa det under mattan och aldrig tänka på det, att jag bara ska glömma och gå vidare, att jag ska behöva bekymra mig för vad ”andra ska tycka” och att det kanske är ”skämmigt” för mig att andra vet, så jag borde hålla tyst....då antyder man samtidigt att jag faktiskt har en anledning att skämmas. Att jag faktiskt har en skuld och ett ansvar i det som jag upplevde, som andra valde åt mig. Dom personerna antyder då att jag faktiskt verkligen skämmer ut mig, om andra får veta...."för vad ska dom tycka"? Då antyder dom att jag borde känna skuld och skam, att jag faktiskt som barn och ungdom hade ett val och ett ansvar i det livet som andra valde för mig att leva. Att jag borde känna skam över att ha varit med om det jag har upplevt i livet. Att en del av skulden för det faktiskt ligger hos mig.
För det är så det låter i mina öron.

Och jag har fanimej ingen skuld i något av det jag upplevt som barn och ungdom! Jag tänker fanimej inte skämmas över att ha varit i dom vuxnas kontroll, där man som barn inte har en talan, utan bara får acceptera och leva med hur livet ser ut och det som händer i det. Jag tänker fanimej inte behöva ta på mig ansvar för min mammas val och misstag i livet, hennes trasighet, hennes dåliga val av män, hennes missbruk och dåliga psykiska hälsa. Aldrig i livet! Inte mitt fel, inte mitt ansvar, inte min skuld. Punkt!

Och dom som ändå anser, på något sjukt sätt, att jag ändå har en skuld i det, för att jag ”kunde ju gjort annorlunda”, jag ”kunde ju gjort något åt min situation, men jag valde att inte göra det”, att jag bör hålla tyst och inte prata och berätta om mitt liv, mina upplevelser och mina trauman, för att jag ”kanske skämmer ut mig, och vad ska folk tycka?” Ni som mot förmodan tycker det, ni kan fan växa upp och gå och kamma er. För återigen, som barn och ungdom har man inget ansvar i vad dom vuxna omkring en gör och inte gör. Barn har ingen talan, barn måste bara finna sig i och försöka hitta sätt att överleva, i en vansinnig värld som dom vuxna har skapat åt dom, och som kräver att man ska bara vara tyst, glad, skötsam och tacksam.

Så jag är fullständigt öppen med allt jag varit med om, och konsekvenserna av det som har resulterat i min dåliga psykiska, känslomässiga och fysiska hälsa. För jag har INGET att skämmas över, jag har INGET att känna skuld över. 

Jag döljer inget, jag är öppen med allt. Jag säger samma som Dr Phil brukar säga: ”Those who have nothing to hide, hide nothing”. Dom som inte har nåt att dölja, döljer inget.

Jag har, mot alla odds, överlevt ett helvete i livet, som många inte ens kan föreställa sig. Och jag har kommit ut på andra sidan som en bra, fin, godhjärtad, omtänksam, generös, hjälpsam, empatiskt och kärleksfull människa. Som har en mycket bra, fungerande inre moralkompass, och tror på acceptans, respekt, medmänsklighet, vänlighet, empati, generositet, kärlek, och att vara uppmuntrande och stöttande mot andra människor.

För mitt liv är mitt liv. Jag har rätt att välja hur jag ska hantera saker, och gå tillväga med mitt tillfrisknande. Jag bestämmer över mitt liv, och du bestämmer över ditt liv.

För det är ditt liv, ingen annans. Så varför låta andra bestämma hur du ska göra, och hur du ska leva ditt liv. Du behöver inte söka godkännande eller bekräftelse hos andra, för att kunna känna att du har ett värde. Bli dig själv, var dig själv, var stolt i det, och ge Jante en jävla käftsmäll! Som jag gjort nu. Tro mig, Jante förtjänar det. wink

Kram på er, och ta hand om er! heart

 

 

6 Januari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Happy New Year!

Och nu efter julens festligheter, vill jag önska alla ett Gott Nytt År!  smiley

Jag ska själv bara vara hemma och fira för mig själv. Min hund är livrädd för raketer och smällare, så jag måste alltid vara hemma med henne på nyår eftersom hon blir helt skräckslagen. Skulle aldrig få för mig att lämna bort henne, eller lämna henne ensam när hon är så rädd, bara för att jag vill roa mig. Utan mitt lilla hjärta kommer först!  heart

Och vi brukar ha det så mysigt, hon och jag, äta gott och kolla på film. Jag behöver inte vara ute på fest, eller i sällskap med andra - trivs alldelses utmärkt ensam. Så...jäkla...skönt!  yes

Så från oss till er alla....Happy New Year!  cheeky

 

 

 

"Freedom" (Hardstyle) - No!ze Freakz

 

 

 

 

 

29 December 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Merry Christmas!

Vill bara önska er alla en riktigt God Jul! 

Jag ska fira jul med min familj som jag alltid gör. Hoppas att vad ni alla andra än ska göra i jul, att ni får det fint, mysigt och roligt! smiley

Kram på er! heart

 

 

 

P.S. Här kommer en liten julbonus. cheeky

 

 

22 December 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Breaking the chains....

Jag mår lite bättre nu, har en hyfsat bra period. Mycket tack vare underbart fint stöd från vänner och familj. Oavsett hur jag mår eller vad jag går igenom, finns dom alltid där, lyssnar och stöttar, ger råd, feedback och kärlek.

Jag ska berätta lite mer om min resa jag gjort, resan med mig själv till tillfrisknande. Jag fortsätter tråden om mitt liv från mitt förra inlägg, då jag skrev om mig och min syster Maria, om vårt liv, och så gör jag en återkoppling till det nu, fast ur en annan vinkel. Så jag kommer nu berätta lite mer ingående om min process från det att jag var tvungen att sjukskrivas, för att jag blev totalt utbränd, till idag. 

Detta kommer att bli ett väldigt långt inlägg, brukar ju skriva väldigt mycket, och väldigt långt. Men hur ska man annars kunna få med allt? Skriva kan jag, men är inte så bra på att sammanfatta allt, för att få kortare texter. Utan blir det långt och blir det mycket, så blir det det. Och detta har tagit flera dagar för mig att skriva och få ihop, längre tid än vanligt, för jag har lite mindre ork just nu. Men nu är det gjort. Och det är upp till var och en om man orkar läsa, och har intresse av att veta, och känner att man har den tiden att lägga på det. Men naturligtvis uppskattar jag om ni orkar läsa, även fast jag fattar att det är lite långtradigt ibland. Jag skriver lika mycket för mig egen skull, som för andras. Det är min typ av "terapi", kan man säga. 

Anledningen till att jag är så öppen om mitt liv och allt jag gått igenom, och verkligen blottar mig totalt, är att jag står för min historia. Jag är förbannat stolt över mig själv, att jag gått igenom ett rent helvete i livet, och blivit knäckt på alla nivåer en människa kan bli knäckt, och ändå lyckats komma ut på andra sidan som den människa jag är idag. Det är ingen liten bedrift. Så jag står för allt, och skäms för inget. Och ingen kan ta ifrån mig det, inte idag. Idag står jag stolt, med rak rygg och huvudet högt. ´Cause I am a survivor, a warrior! yes

Så nu fortsätter jag på min historia. Jag vill börja med detta, ett "brev" till mig själv.

Det är egentligen otroligt att jag kommit så långt med mig själv som jag gjort idag. För en del år sedan, ca 18 år tillbaka, trodde jag i stort sett att mitt liv var slut, att inget hopp fanns. Jag var vilsen, sorgsen, hade smärta i hjärtat och hopplöshet i själen. Jag kände mig förkrossad, förintad.
Min bild av mig själv var hemsk. Jag hade ingen självkänsla eller självförtroende, såg mig själv som någon utan värde, någon som bara var till för andra, som uppenbarligen inte var någon som förtjänade att vara glad, tillfreds och lycklig. 
Mina inre sår var fullt öppna och infekterade, och jag hade ingen ork eller viljestyrka att försöka förstå hur jag skulle kunna hjälpa mig själv att läka dom. All kraft gick åt att bara försöka hålla mig själv vid liv, att låtsas vara ”normal” och spela rollen som ”den glada, käcka, roliga och villiga som alltid var igång”, att låtsas, som jag alltid fått göra. 

Jag höll ihop mig själv bland annat med hjälp av starka morfintabletter som jag tog då för min konstanta huvudvärk, som också gjorde mig avtrubbad och avstängd, och det blev sen till ett missbruk. 
Det var ett sätt att självmedicinera, för att dämpa ångest, oro, sorg, smärta och hopplöshet. Jag hade vid det laget utvecklat ett allvarligt tablettmissbruk, av morfintabletterna, men det var det enda sättet jag kunde existera på då, att trubba av mig själv så att jag inte kände nåt, eller tänkte nåt. 
Jag existerade i en dimma, i ett fluffigt moln, som skyddade mig från allt som hade varit, allt som pågick, och allt som kanske var framtiden. Och fy fan vad skönt det var...

För jag hymlar inte med något, eller försöker försköna. Jag älskade att gå omkring och vara hög på morfin 24/7. Det var himmelriket.
Dels så lindrade ju dom tabletterna min huvudvärk, men det gav mig också en typ av ”konstgjord energi”, för när känslor och tankar är avtrubbade och man är bortkopplad från sig själv, så får man en slags energi och kan göra mycket, men den energin är inte naturlig, den är konstgjord.
Och på det sättet som tabletterna trubbade av en, var så skönt. All smärta, all sorg, all ångest och oro, allt bara försvann....in i dimman i mitt huvud. Det är en av anledningarna till att man därför börjar att självmedicinera, för att smärtan och ångesten och paniken inombords är så stor, så stark, så förtärande...så man orkar inte leva med det. Man måste dämpa det på nåt sätt, och det snabbt. Och när man känner att man håller på att dö, då hjälper inte ”ett yogapass, meditation, en promenad eller joggingtur ute i friska luften”....tro mig!

Så man gör ett val när man väljer att självmedicinera sig bort...absolut att man gör ett val. Men valet står ofta då mellan att börja självmedicinera för att orka...eller ta sitt liv. Det ena valet, eller det andra valet. Bara dom två valen...tro inget annat.
Men väljer man att börja självmedicinera, med droger, alkohol eller annat, så är det bara meningen att det ska vara ett kortsiktigt val...för att kunna hålla huvudet ovanför vattenytan så att man åtminstone får luft att andas. För att sedan på lång sikt försöka hitta någon form av rehabilitering, behandling och läkning.

Vissa är så trasiga, och går så långt in i missbruket, att det är mycket, mycket svårt för dom att ta sig ur det. Det kan ta väldigt lång tid, om det alls är möjligt. För många är det inte det.
Vissa klarar av att ta sig ur det lättare, på kortare tid. Men det beror helt på, på så många olika variabler, vilket typ av missbruk man har, vad man missbrukar, och hur trasig och skadad man är i sig själv. 
Vissa har bra stöd och kärlek från familj och vänner (rätt typ av stöd), får bra kontakter inom myndigheter och inom vården, och har förmågan att förmedla och kommunicera på ett bra sätt vad dom känner att dom vill och behöver, och dom personerna får det lättare att må bättre och ta sig ur sitt missbruk.  
Medans andra kanske har få i sin omgivning som förstår och stöttar på rätt sätt, och har kanske oturen att få mindre bra stöd och hjälp från myndigheter och vården, och som kanske är väldigt osäkra och har svårare att kommunicera och stå på sig. Och också hur villig till hjälp man är. Vissa är fortfarande i stadiet av förnekelse, och dom måste komma till nästa stadie vilket är insikt i sitt problem, innan dom kan bli hjälpta. Det kan ta tid. Och är man väldigt trasig inuti också, eller har någon sjukdom eller funktionsnedsättning som försvårar det för en, så kommer vägen till friskhet, nykterhet och läkning gå väldigt långsamt, och vara mycket svårt. 
Det är därför som det är så viktigt att omgivningen, samhället och andra människor verkligen stöttar och försöker förstå trasiga människor med ett missbruk, istället för att döma, stöta bort och kritisera, och ”ta i med hårdhandskarna”. Ha medkänsla, istället för likgiltighet. Ha förståelse, istället för att kritisera. Visa omtanke, istället för att döma. Visa kärlek, istället för ilska. Acceptera, istället för att fördöma. 

Men ha också i åtanke, att inte stjälpa dom personerna med "fel stöd". Fel stöd är när man inte låter dom ta konsekvenserna av sina handlingar, vilket dom måste göra, som alla måste göra. Att hjälpa dom ur alla knipor är att stötta på fel sätt, det ska man försöka att inte göra. Så det är en balansgång där, mellan "rätt stöd" och "fel stöd". Försök att som anhörig hitta den balansen. Det är inte lätt, men det behövs.

Jag vet att det är svårt, på grund av att man kan bli så frustrerad och ledsen över att se en människa som är fast i missbruk och svår psykisk ohälsa, och inte kunna hjälpa dom ordentligt. Då kan man reagera med ilska, hårdhet och frustration över den hjälplösheten man känner, över att se någon annan gå under, och inte kunna hjälpa den personen. Tro mig, jag vet hur det känns, jag vet såååå väl.

Genom hela livet, fram tills min mamma dog när jag var 21 år, fick jag bevittna hennes sönderfall från första parkett. 
Jag fick se henne gå från en glad, ”normal” mamma och människa när jag var litet barn, till en söndertrasad och förstörd mamma och människa under tiden jag växte upp, som i slutet av sitt liv bara var en liten trasig skärva av den hon en gång var. Knappt ens det. Hon var då totalt förstörd av ett helt liv av fruktansvärda trauman hon upplevt, som hon aldrig hade bearbetat, och ett svårt missbruk av både tabletter, droger och alkohol, för att det enda sättet för henne att existera var att självmedicinera sig bort, och hon var då också vid det laget svårt psykiskt sjuk. Hon gick in och ut ur psykoser till och från, hallucinerade ofta och hade ingen som helst verklighetsförankring kvar. Hon var riktigt, riktigt sjuk.
Det har jag förstått nu, jag förstod det inte då. Det är först nu jag verkligen förstår hur illa det faktiskt var med henne. Och det gör ont, oerhört ont.
Och att försöka hjälpa henne, och rädda henne, var en kamp man inte kunde vinna, hur mycket man än försökte. För oavsett vad man sa till henne, eller på olika sätt försökte förmedla till henne, så gick det inte fram. Oavsett hur mycket man bönföll henne att kämpa för att bli frisk, skrek på henne i ilska att kämpa, satt och grät vid hennes fötter och bad henne kämpa, skakade om henne i vrede och bad henne kämpa, försökte prata med henne som ett barn och bad henne kämpa, påminde henne om att hon hade fem barn att kämpa för...så gick inget fram. Det gick inte att nå henne...hon var bortom räddning. 
She was just too far gone. And then she died.

Mitt hjärta slutade slå när hon dog. Mitt sinne blev sjukt, och min själ delades mitt itu. Och då var jag redan så trasig inombords, från många år av trauma jag upplevt under livet. Egentligen har hela mitt liv bara bestått av olika trauman som avlöst varandra, det ena efter det andra, som pärlor på ett pärlhalsband. Som bit för bit skar sönder mig inuti.
Och så dog mamma. Min andra hälft, ena delen av mitt hjärta. Och då dog den andra delen av mitt hjärta också, med henne. 
Och då kom jag nära vansinnets rand. Mycket nära. Mitt förstånd hängde på en skör tråd vid det laget..

Men konstigt nog tog jag mig igenom den värsta sorgen och smärtan...helt utan att döva mig med något då. Jag drack inte alkohol för jag var helnykterist, har alltid varit. Visst, jag åt mediciner, men inte några narkotikaklassade preparat. Bara mediciner mot min astma, vanliga receptfria huvudvärkstabletter, och sömntabletter, icke beroendeframkallande. 
Inget då jag kunde ”döva” mig själv med. Utan jag höll ut, kämpade på, med arbete, socialt liv, resor, pojkvänner och annat, på ren viljestyrka....trots att jag var totalt söndertrasad inuti. Hur jag lyckades med det då, är en fullständig gåta för mig idag. Fullständigt obegripligt.

Men det var för andras skull jag kämpade. För att andra ville det, tyckte det, och krävde det av mig. För att det från många håll ansågs vara ”fult” att må dåligt, eller bryta ihop. Det gjorde man ju bara inte, det fick man inte lov till. 
Utan det var ”Ryck upp dig!”, ”Ta dig i kragen!”, Sjåpa dig inte”, Gnäll inte”, ”Du har väl inte att må dåligt över, du är för ung för att må dåligt!”. ”Skärp dig nu, och ut och arbeta med dig och bete dig som en normal människa!” ”Visst, din mamma dog, men det var väl lika bra, så mycket elände som hon ställde till för andra”.
Detta var saker jag ständigt fick höra av andra i min omgivning, främst av min egen släkt. Faktiskt. Tro det eller ej. Det hjälpte mig ju knappast att må bättre att höra sånt jämt och ständigt. Man blir ju mörkrädd för mindre, av den trångsyntheten, otåligheten, respektlösheten, och den totala bristen på empati och medmänsklighet. Sån idioti.

Så jag fortsatte låtsas som att jag orkade, lyckades hålla ihop mig själv, hålla ihop mig själv ”med silvertejp”, och bara hoppas att tejpen skulle hålla. Och det gjorde den under några år, med nöd och näppe. 

Hur vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att jag kämpade för mitt liv, för att kunna fortsätta fungera ”normalt”.
Sen hände det som händer när man typ försöker laga och hålla ihop en trasig bil med silvertejp. Hur mycket håller det? Hur bra går det i längden? 
Så, när jag är 25 år, mitt uppe i ett jobb som jag älskade (jag jobbade i en bokaffär...typ drömjobbet), och mitt uppe i socialt liv med vänner, uteliv och pojkvänner, aktiv på femtielva olika fronter, då....då brister den sista biten tejp som höll ihop mig. Och då föll jag ihop. Slutade fungera totalt.
Som en maskin som bara stänger av sig, och som man inte kan få igång igen. Jag tog slut.

Då spelade det ingen roll vad andra sa, eller tyckte jag skulle göra. Det spelade ingen som helst roll. För det som hade hänt var att i den desperata kampen jag förde för att vara alla andra till lags och låtsas som att jag orkade, som att jag var ”normal” - den kampen förlorade jag. I jakten på att göra alla andra nöjda med mig, hade jag gjort slut på mig själv. Och alla andra hade låtit mig göra det.
Ingen såg, eller ens brydde sig om att jag vittrade sönder, och till slut suddades ut. Mina vingar bar mig inte längre.

Så jag blev sjukskriven tillfälligt för utbrändhet, och satt på andra typer av mediciner, för dom ansåg mig vara svårt deprimerad och självmordsbenägen också. 
Och jag började i terapi, den terapin som fanns tillgängligt då, vilket inte var mycket egentligen. Och den tillfälliga sjukskrivningen blev sedan till långtidssjukskrivning.
Jag fick diagnosen Posttraumatisk stressyndrom (PTSD), utbrändhet, och svår ångest och depressionsproblematik. Jag började med anti-depressiv medicin, och lugnande för min ångest. Jag började också ta stark smärtstillande medicin för min konstanta huvudvärk, morfintabletter, som lindrade smärtan, men som jag också kände dövade mig på ett jäkligt skönt sätt. Så jag började ta mer och mer och mer, i jakten på att kunna vara konstant hög, så att jag slapp känna, slapp tänka, slapp ha ont, slapp mörkret som ville svälja mig hel.
Någonstans inne i mig själv, visste jag att jag hade utvecklat ett missbruk, men jag varken orkade eller ville hantera det just då. Jag bara njöt av att vara hög, och att vara avtrubbad. Just då, var det det enda sättet jag orkade existera på.

Och jag kände att dom som gladeligen och utan hänsyn hade försökt pressa mig ner i en för tidig grav, genom sitt tjatande och gnatande på mig, sin oförståelse, sin kritik, sitt pressande och stressande, sitt dömande och stora brist på empati över vad jag gått igenom och hur det hade fått mig att må – dom kunde dra åt helsike! För nu var det jag som bestämde över hur jag hanterade saker och ting, och andra skulle bara hålla klaffen! Och ville jag gå hög på värktabletter genom livet, så skulle jag göra det!
Punkt! Så kände jag.

Dom som inte fanns där för mig när jag mådde som sämst, och fick mig att känna mig som väldens mest värdelösa människa för att jag mådde psykiskt och känslomässigt dåligt – dom hade fan ingen rätt att komma och kasta dömande ord och blickar på mig för att jag dövade smärta och sorg med tabletter. Ingen jävla rätt!
So fuck them! Så tyckte jag...

Åren gick, och till slut var jag tvungen att ta tag i mitt missbruk. Både för att vården då krävde det av mig, och för att jag själv då vid det laget faktiskt ville det. För jag visste ju att det inte var bra för mig, att det var ett missbruk. Jag behövde bara få en typ av behandlingsplan som fungerade på mig, och bra läkare inom vården och psykvården. Och efter mycket kämpande, fick jag det.

Det tog tid att få rätt typ av hjälp, av rätt människor...men det var jag själv som kämpade för att få det. För nu ville jag bli frisk, nu ville jag må bra. Nu ville jag ut ur det här, och jag kämpade för det.
Så jag började på en beroendemottagning för att kunna börja trappa ner på morfintabletterna, för det var dom jag missbrukade, inget annat. Jag fick också möjligheten att bli inlagt på en beroendeklinik, låst avdelning med bevakning, i ett par veckor, för att kunna trappa ner snabbare med mer professionell hjälp. 
Och det var jag själv som ville bli inlagd. Det var jag själv som den gav förfrågan till min läkare på beroendemottagningen, att jag ville bli inlagd. Det var på eget bevåg, på eget initiativ. För jag visste att det skulle vara bra för mig.

På beroendekliniken fick jag bra hjälp, och hade både positiva och negativa upplevelser där inne. Man förstår inte hur det är, eller hur det verkligen går till och fungerar, förrän man faktiskt är inne på en sådan plats en tid. Jag hade en bild av hur jag trodde det skulle vara, och den bilden stämde väl inte så jättemycket överens med hur det faktiskt var, och hur det egentligen går till. Nu vet jag det, och det var en väldigt bra erfarenhet. 
Jag kunde inte vara inlagd längre än ett par veckor, vilket var synd tyckte jag, på grund av att efterfrågan för platser där är hög eftersom det finns så många människor med missbruksproblem. Så folk stod i kö för att få bli inlagd där, och beroende på vilken eller vilka substanser man var beroende av, eller graden av missbruk, så var det väldigt begränsad tid man kunde få godkänt att bli inlagd.
Mitt missbruk ansågs inte som jätteallvarligt, många där hade ett sju gånger värre missbruk än mig, vissa beroende av flera substanser och hade redan varit inne många vändor, så läkarna tyckte att ett par veckor räckte för mig. Jag ville vara inne längre, men det fick jag inte.
Men jag fick bra ändå hjälp där, för jag lyckades trappa ner hälften av den dosen tabletter jag hade innan jag blev inlagd. Och det hade jag inte klarat av själv hemma.
Så allt som allt...var jag nöjd med min tid där, även om det inte var så länge. 

Så processen med nedtrappning av morfintabletterna gick bra. Jag kämpade ordentligt med det, och lyckades i långsam takt komma ner i dos. 
Nackdelen med att trappa ner på dom tabletterna, var att ju längre ner i dos jag kom, ju mer försvann den där energin som tabletterna gav, den där konstgjorda energin. Jag blev tröttare och tröttare, och orkade till slut nästan inte med nånting. 
Folk omkring mig som inte förstod, undrade varför jag plötsligt inte orkade vara igång så mycket längre, dom undrade vart ”den gamla Angelica” tagit vägen. Dom kunde bli irriterade och tycka jag var ”tråkig”, som helt plötsligt inte orkade hänga med på saker och ting längre, utan behövde ta det lugnt och vila mycket.
”Vad tråkig du har blivit, Angelica, varför har du blivit det?” kunde jag få höra då och då.

Och vad skulle jag svara på det? Jag hade inga svar, jag förstod det inte själv. Det enda jag förstod var att jag inte orkade göra så mycket längre, vara så aktiv, att jag bara behövde vila. Kunde inte folk bara förstå det och acceptera det?, tyckte jag.
Det jag inte förstod själv då, var att det var tack vare att jag var hög på morfin dygnet runt och helt avtrubbad, som jag orkade vara igång. För egentligen var jag helt slut, slut i sinnet, slut i hjärtat, slut i kroppen. Totalt slut. Men morfintabletterna gjorde att jag orkade vara aktiv, just på grund av att man inte känner hur slut man är, man är som en maskin. Man är som en mekanisk leksak som går på batterier. Så länge batterierna är fulla, så rullar det på framåt hur bra som helst. Men när batterierna börjar tar slut, så tar också leksaken slut och stannar. Morfintabletterna var ”mina batterier” som tog mig framåt. Med mindre tabletter, så började jag gå framåt långsammare och långsammare, för att till slut stanna helt.

Så hur skulle folk ha det, kände jag? Ville dom att jag var nån som var ”kul hela tiden” och igång, eller ville dom att jag skulle kunna bli av med tabletterna och mitt missbruk, och tillfriskna? För jag kunde inte göra både och, så var det bara. Det ena eller det andra. Jag valde att ta ett steg bakåt och stanna upp, just för att jag skulle kunna bli kvitt mitt missbruk. Det valde jag. Mitt eget val.
Men fortfarande var folk inte nöjda. Suck....

Men det var då den riktiga processen till tillfrisknande kunde börja. När jag var klarare i huvudet, ihopkopplad med mig själv igen...fast ändå fullständigt utmattat. Men jag förstod att jag var tvungen att bli sämre innan jag kunde bli bättre, att det skulle bli en mycket svår och långsam process. Men jag förstod och accepterade det.

Men dom flesta andra i min omgivning gjorde det inte. Jag hade fortfarande stressen och pressen på mig att ”fort bli frisk”.
För som sjukskriven blev man konstant jagad av myndigheter, som otåligt stod och trampade och väntade på att jag skulle bli frisk, så jag kunde gå ut i arbete igen. Så det var mycket bollande hit och dit, fram och tillbaka. Mycket att hålla reda på.
Det var Försäkringskassan, det var Socialtjänsten, det var Kronofogden, det var Arbetsförmedlingen, och så femtioelva tusen papper och ansökningar man skulle lämna in till dom olika instanserna, varje månad. Datum att hålla koll på, sjukintyg som ständigt skulle förnyas och skickas iväg hit och dit, ansökningar för socialbidrag som skulle lämnas in ett visst datum varje månad, kopior på alla räkningar, kvitton på alla mediciner och läkarbesök som skulle lämnas in kontinuerligt. 
Det var ständiga besök på Vårdcentralen och på min beroendemottagning, många gånger varje månad. 
Och så dom gånger jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan och var tvungen att gå ut i ”arbetsträning”, för det hände vid några tillfällen, så var det ett jäkla jäktande och stressande med det, och en oerhörd press på mig att jag skulle klara av det. Det slutade alltid med att jag efter ett tag var tvungen att gå tillbaka till att bli sjukskriven igen. 
Den typen av press får nämligen mig att börja gå bakåt, istället för att gå framåt. Fullständigt självklart för mig, eftersom jag vet hur jag fungerar, men oerhört irriterande och frustrerande för andra. 
Och man kämpade som en gnu med den lilla ekonomi man hade, som var existensminimum, vilket är oerhört lite pengar, mindre än dom flesta tror. Och den konstanta oron månad för månad över om man ens skulle få några pengar, så man kunde betala hyra och räkningar. I händerna på myndigheterna visste man aldrig det. Och man kände sig superstressad av allt, man blev ju helt slut! Det fanns inte tid eller ork till nåt annat överhuvudtaget.

Att hantera allt detta är ett jäkla heltidsjobb, som aldrig tar slut, och som för en frisk människa kan vara svårt, och nästintill omöjligt för en person med väldigt dålig hälsa och nedsatta funktioner. 
Men det finns det heller ofta inte så mycket förståelse för.
Jag var tvungen att ansöka om att få en God Man, som kunde hjälpa mig med ekonomin och kontakten med diverse myndigheter, för att jag överhuvudtaget skulle kunna klara av det. Och det fick jag, och jag var så otroligt tacksam för det, för det hjälpte mig väldigt mycket. Det blev en enorm avlastning för mig, och gjorde att jag kunde behålla förståndet och sinnesnärvaron tillräckligt för att orka hantera allt.

Och så den pressen man konstant hade på sig att ”bli frisk”, att kunna fungera ”normalt” igen, att kunna gå ut i det riktiga arbetslivet igen, var fruktansvärd och helt knäckande. Att försöka konkurrera om jobb med personer som faktiskt var friska var inte nån lek, för vem hade valt att anställa mig? Jag som hade svår depression och ångestproblematik, kronisk migrän, Posttraumatisk stress, utbrändhet, utmattningssyndrom, och diverse andra hälsoproblem. Vilket företag skulle välja att ge jobb till mig, framför någon som var frisk? Det tänker inte många på. Det är bara det som syns som räknas tydligen, inte det som ligger under ytan. Ser man ut på utsidan som en "frisk" person, så finns ofta ingen förståelse av att det faktiskt inte alls behöver vara så.

Så jag levde under denna tiden i ett slags vakuum. Jag hade precis huvudet ovanför vattenytan för att kunna andas, men mycket mer än så var det inte. 
Pressen jag hade på mig var som tunga kedjor virade omkring mig, som hindrade mig från att andas, att komma framåt, att se något ljus i tunneln, att orka mer än att bara existera stund för stund. Pressen förlamade mig, och paralyserade mig. Den kvävde mig.
Samtidigt som alla runt omkring mig hela tiden ville veta om jag inte skulle bli frisk snart, ifrågasatte hur engagerad jag egentligen var att bli bättre. 
Varför det tog sån tid? Ville jag ens bli frisk? Varför blev det inga större förändringar, större kliv framåt, större mätbara resultat? Ingen till synes förändring utåt sett? Tog jag ens kliv framåt? Eller var jag bara lat? Var det därför det aldrig verkade som att jag blev friskare fortare? Ren lathet och bekvämlighet?

Få personer brydde sig om att verkligen sätta sig in i processen jag gick igenom. Lyssna på när jag försökte förklara att jag som den individ jag var, hur jag mådde och vilka svårigheter jag gått igenom i livet och vilken inverkan det hade haft på mig, att jag inte kunde passa in i den ”mallen” man förväntades passa in i, som alla bara tog för givet att man kunde pressa sig in i. 
Jag klarade inte det, för jag behövde en individuell plan, som passade för mig, och att få kunna ta tiden till tillfriskning i väldigt långsam takt. Det var det jag behövde. Men ingen ville höra det, det var inte relevant.
Det enda relevanta var att jag skulle göra snabba framsteg och göra alla andra nöjda, att man kunde se mätbara resultat som resulterade i att jag kom ut och började jobba igen, och börja leva ett liv som var ”normalt”, enligt alla andras standard. Att jag skärpte till mig och tog mig i kragen, för fan! Det var det enda som spelade roll. 
Jag som människa, spelade ingen roll. Uppenbarligen...

Alla andra fokuserade på den bilden av mig som dom hade, som dom ville och krävde att jag skulle leva upp till. 
Att jag kanske inte kunde bli den personen igen, ”den gamla Angelica”, och att jag kanske var tvungen att hitta ”en ny Angelica” att bli i denna processen, det verkade ingen ha i åtanke.
Alla fokuserade på att jag skulle bli ”den som jag var förut”. Men vem var det då? Vem var ”den gamla Angelica”? Jag visste inte, för jag hade i hela mitt liv format mig efter alla andras vilja och behov, och hela mitt liv var bara ett skådespel...för alla andras nöje och underhållning. Jag hade tidigt i livet blivit den person alla andra ville att jag skulle bli, och skulle vara. Och så länge jag spelade den rollen, så var alla nöjda med mig. Gick jag utanför ramen, och börja visa hur dåligt jag faktiskt mådde, och att jag inte orkade leva det livet, på det sättet längre, ja då blev alla genast missnöjda, och gav mig kritik på femtioelva olika sätt.
Så vad hade jag för val då?
Trött ändå in i djupet av min själ, fortsatte jag att spela rollen. Ingen brydde ju sig ändå på riktigt. Jag blev ändå inte sedd, eller hörd. Så jag kunde lika gärna fortsätta låtsas. På bekostnad av mig själv. Som vanligt.

Jag kan verkligen relatera starkt till Tim Bergling, ”Avicii”. Han upplevde det som att han bar hela världen på sina axlar, hade sån press på sig att göra alla andra nöjda och glada, både dom han jobbade med och hans fans, oavsett hur dåligt han mådde. 
Att pressen, stressen och det livet som artisten Avicii, bokstavlig talat höll på att ta död på honom. Och gjorde det till slut också.
Men vem såg Tim? Vem hörde Tim?
Ingen såg eller hörde Tim, alla bara såg Avicii.
Att han tog sitt liv är så tragiskt och ledsamt så det finns inga ord. Men han orkade helt enkelt inte mer. Och den oerhörda gåva han lämnade efter sig till världen, är hans fantastiska musik. Den kommer aldrig dö. 
Så en lysande stjärna slocknade i denna världen, men tändes på nytt i en annan värld. heart

Man kan bara lägga så mycket press på en människa innan tyngden gör att personen faller ner på knä, och inte kan resa på sig igen.
Men tas det med i beräkningen? Sällan, mycket sällan.
Klarar man inte pressen, oavsett hur stor pressen är eller hur orimlig pressen är, så är man svag som människa och har bara sig själv att skylla.
Så lyder en oskriven lag här i världen, särskilt här i Sverige.
Hur ofta blir den oskrivna lagen ifrågasatt...?

I alla fall, den stora förändringen för mig kom i februari, 2017, när jag var 37 år. Då hade jag varit sjukskriven sedan 2004, med några utförsäkringar däremellan.
Efter att jag på Försäkringskassans begäran gått en omfattande utredning angående min nuvarande eller framtida arbetsförmåga, utredningar som görs ibland när man möjligen ska bli utförsäkrad, så kom det läkarteamet som undersökte mig, genom att göra femtioelva olika tester på mig, fram till att min arbetsförmåga var så nedsatt och i stort sätt helt obefintlig, att jag inte rimligtvis kunde antas kunna gå ut i arbete igen, nu eller i framtiden.
Så efter att Försäkringskassan gått igenom den utredningen, mycket noggrant antar jag, så beslutade dom att jag skulle sjukpensioneras till 100%, livet ut. Alltså bli förtidspensionerad, som det heter idag.

Äntligen verkade dom, efter 13 års kämpande med att försöka få ut mig i arbete igen, ha förstått att jag helt enkelt inte var kapabel till det. Min hälsa, både min mentala hälsa och min fysiska hälsa, var helt enkelt för nedsatt, obefintlig helt enkelt.

Och efter det, då började det ske förändringar med mig. För då hade jag plötsligt ingen stress eller press på mig längre. Nu kunde jag andas igen. Nu, äntligen, kunde jag börja läka mig själv i min egen takt, på mitt eget sätt. En takt eller ett sätt som många inte kunde förstå, eller tyckte var på ”rätt sätt”...men det gav jag blanka fan i, om jag ska vara ärlig.
För nu hade en ny tid kommit, min tid hade kommit.
Nu hade en tid kommit då jag kunde sluta att bolla med alla myndigheter fram och tillbaka, sluta försöka bli friskare i alla andras takt och enligt alla andras krav och begäran, sluta fokusera på att göra alla andra nöjda och glada, och äntligen kunna fokusera på och prioritera mig själv.
Äntligen!

Inga ord kan beskriva hur skönt detta var för mig. Den lättnaden jag kände, den...nä, har inga ord faktiskt. Det går inte att sätta ord på det.

Så, det jag började fokusera på främst i min läkeprocess, var att ta itu med mig själv på insidan. Jag började jobba med att bearbeta mina svåra upplevelser i livet, dom trauman jag gått igenom, för det fanns det ingen tid eller möjlighet till innan att göra, det kan jag lova. 
Och jag började arbetet med att lära känna mig själv, försöka förstå vem jag egentligen är. För i hela livet hade jag ju varit tvungen att låtsas vara någon jag inte var, spela en roll, för andras skull. För att kunna ta hand om andra, hjälpa andra, vara alla till lags och tillgodose deras behov, att för andras skull försöka leva ett ”normalt liv”, låtsas göra det i alla fall, för att alla andra krävde det av mig och ville det. 
Hela mitt liv har bara varit att tillgodose alla andras behov och viljor, och det har inte funnits någon tid eller möjlighet, att tillgodose mina egna.
Den friheten har jag inte haft. För mycket ansvar lades på mig alldeles för tidigt i livet, och det inpräntades i mig redan som barn, brändes in i mitt innersta, att jag var någon som var till för alla andra, att jag själv inte var viktig, och att det var så det var bara. Lev med det.

Nu har jag börjat processen att frigöra mig själv. Jag påbörjade den processen i början av detta året. Mitt nyårslöfte till mig själv, när vi nu klev in i år 2018, var att nu var det min tur, nu var det dags för mig att prioritera mig själv och göra det som är bäst för mig...för första gången i mitt liv.
Och det innebar att låsa upp mina bojor, där outredda saker och människor som inte varit bra för mig, suttit fast runt mig, som jag släpat omkring på så länge och inte vetat hur jag ska kunna göra mig av med. Och det viktigaste jag arbetat med är att förstå mitt egen värde som människa. Att jag har lika mycket värde och rättigheter som alla andra. Att jag har ett värde, att jag är värdefull för den jag är.

Då kunde jag också börja processen med att förstå vilka andra som också såg mitt värde. Och där igenom på riktigt börja förstå skillnaden i vilka personer i mitt liv som var bra för mig, och vilka som var dåliga för mig. För nu hade jag också dragit fram ur djupet av mig själv, en självrespekt och integritet, som alltid har legat undangömt och undanskuffat. Det hade jag hittat och dragit upp igen. Och med det så följde det naturligt att jag lärde mig att säga ifrån, sätta gränser, säga nej, och inte längre acceptera att jag blev dåligt behandlad. Inte mer. Aldrig mer.
Och nu skulle jag börja rensa.

I hela livet har jag släppt in alla i mitt liv, vare sig dom varit bra eller dåliga för mig. Jag har inte kunnat förstå skillnaden tidigare, och har därför hållit mig fast vid alla. Låtit alla göra med mig som dom velat, för jag har ju alltid varit till för dom, inte tvärtom. 

Och hur jag gjort när jag rensat bort personer i mitt liv, och när jag valt att behålla personer, är att jag helt enkelt tänkt: Vilka personer bryr sig om mig på riktigt, och inte bara säger det med ord utan visar det i handlingar också? Dom som jag kommit fram till gjort det, dom har jag valt att behålla. Enkelt.
Dom som jag valt att sålla bort från mitt liv, är personer som bara tagit allt jag gett och gett och gett, och givit väldigt lite eller inget tillbaka. Personer som på ett eller annat sätt, av en eller annan anledning, bara brytt sig om vad jag har gett dom. Vad dom har kunnat få av mig. Att dom bara brytt sig om mig när dom behövt mig till något, eller har haft användning av mig för något dom vill ha, eller vill göra. 
Att jag i stort sett bara har varit ett redskap för dom att få det dom vill ha och anser sig behöva. Att jag har dugt finfint när jag har ”mått bra” (till synes) och jag har orkat göra saker och hitta på saker som dom vill göra...men när jag mått dåligt och verkligen behövt dom, har tagit anstånd från mig, med olika anledningar som ursäkter.
Med andra ord: Jag duger för dom när jag mår bra, men inte när jag mår dåligt. Jag är bra för dom att ha när det passar dom, men så fort dom inte känner att dom har någon direkt användning för mig längre, så kastas jag iväg, viftas bort, kasseras.
Och dom personerna kan jag helt enkelt inte ha i mitt liv längre. Finns igen som helst anledning till att jag ska fortsätta låta folk utnyttja mig så. Och så är det bara.
Lev med det.

Vissa har jag ändå gett fler chanser till, att visa för mig att dom verkligen bryr sig om mig på riktigt, och inte bara deras behov av mig när det passar dom.
Men dom har ändå tagit mig för given, som dom alltid gjort, och inte tagit mig på allvar, återigen, och kastat bort dom chanserna. And that´s it! Then I am done.
Så för min egen självrespekts skull, för min integritet, för mig själv och mitt värde som människa, för min rätt att välja mitt eget bästa, och min rätt som vuxen människa att själv välja vilka som har rätt till mitt liv och inte...så var jag tvungen att utesluta dom helt från mitt liv. Tyvärr. 
Vissa personer sörjer jag att jag var tvungen att lämna bakom mig, men genom att välja att inte ta chanserna jag gav, så visade dom tydligt sina sanna intentioner och motiv, och visade faktiskt det jag menat hela tiden...att dom egentligen inte bryr sig om MIG, utan bara deras behov av mig.
Så jag hade inget annat val. För om jag ska ha en chans till tillfrisknande på riktigt, så måste jag respektera mig själv, och måste kunna prioritera mig själv, och inte bara låta andra människor utnyttja mig, köra över mig, och använda sig av mig, bara för sina egna behov, utan en tanke på mig. Så har det varit hela livet.
Folk har alltid utnyttjat mig för att jag varit en lätt person att utnyttja. Men det säger mer om dom, än vad det säger om mig. Just sayin´....

Så förändringar har det skett, väldiga förändringar. Viktiga förändringar. 
Viktigare än några andra förändringar jag kan göra. För det jag gör nu, är att jag återuppbygger mig själv från grunden. Jag lägger grunden för den jag är nu, och hur jag vill och ska leva mitt liv, och vad jag accepterar in mitt liv och inte.
Och vad jag accepterar från mig själv och inte. Det är nog det viktigaste.

Fortfarande är min psykiska, känslomässiga och fysiska hälsa i väldigt dåligt skick. Jag är skadad för livet, och dom skador jag har i det djupaste av mitt inre, kommer aldrig gå att laga. För jag har blivit så fundamentalt skadad av saker jag upplevt genom livet, trauman som för alltid rubbat balansen i min inre kärna, och sår som bara delvis kan läka. Under press och stress, finns det ingen chans för mig att ta ens ett babystep framåt. Men fri från stressen och pressen jag alltid varit under, kan mycket ske. Håller mycket på att ske. Inuti mig, i mitt hjärta, i mitt sinne, och i min själ. Det är där jag arbetar, jag läker mig själv inifrån och ut. Inte utifrån och in, som dom flesta tycker att man borde göra, måste göra, skall göra.

Men inte jag. Jag är fri nu, fri att arbeta med mig själv på vilket sätt jag vill, hur jag vill, och i vilken takt jag vill. Ingen tidspress what so ever!
Det är enda sättet för mig att så småningom längre fram i livet, förhoppningsvis läka tillräckligt för att jag ska kunna komma i närheten av att ”må bra”.
Dom som inte kan acceptera det eller förstå det...sorry, men ni har inget i mitt liv att göra. Jag väljer bara dom som förstår mig, som bryr sig om mig, som vill mitt bästa, som inte tar mig för given eller utnyttjar mig, som inte bara säger med ord att dom bryr sig om mig och älskar mig, utan också visar det i handlingar. 
Som jag alltid gjort, i hela mitt liv. Jag är alltid noga med att backa upp det jag säger med handlingar, jag ger inga tomma ord. Älskar jag nån och bryr mig om någon, så visar jag det på många olika sätt, stora som små, och visar att dom är viktiga för mig. För det är den jag är. Dom som bara tar, och aldrig ger, dom förvisas från mitt liv.

Dom som alltid står vid min sida, oavsett hur jag mår, håller min hand i alla väder och låter mig hålla deras, dom har en självklar plats i mitt liv. Dom hjälper mig att leva, och att orka. Och tvärtom. Och dom är många.

Så ja, jag är jäkligt stolt över mig själv, hur långt jag kommit, med tanke på den mörka och hemska plats jag befann mig på förr i tiden, och den rena dödslängtan jag ständigt levde med.
Jag har kommit långt, längre än jag någonsin hade trott att jag kunde göra.

Jag har slutat med vissa mediciner, trappat ner på andra, och jag har inte längre ett aktivt missbruk av morfintabletterna, jag tar nästan inga alls nu. Har kunnat trappat ner till en väldigt låg dos just på dom, tack och lov. Jag missbrukar dom inte längre, jag brukar dom. För den lilla dosen jag tar nu, är inte ens i närheten av att kunna bli hög på. Så jag lyckades med det jag en gång trodde var omöjligt för mig att göra.
Men jag kommer alltid vara missbrukare, för en gång missbrukare, alltid missbrukare. För även om man väljer att leva nyktert, så kommer man alltid leva med en missbruksproblematik. Det är ingen sjukdom som går att ”bota”, det är en sjukdom man får kämpa med hela livet, men man kan lära sig hantera det och lära sig hur man ska kunna leva med det, hantera det, och kunna leva nyktert. Men risken för återfall är alltid möjligt, för alla i missbruk. Även om man levt nykter i 20 år, finns alltid risken för återfall, oavsett om det gäller alkoholmissbruk, drogmissbruk, spelmissbruk, matmissbruk eller annat. Det är verkligheten, och det finns ingen mening med att lura sig själv att tro nåt annat...varken den som missbrukar, eller den som är anhörig till missbrukare. 

Finns det någon som kan det där med missbruk, så är det jag. Som är uppväxt i det, där båda mina föräldrar var aktiva blandmissbrukare genom hela livet, och att jag själv utvecklade ett missbruk, och även har andra som står mig nära som har eller har haft ett svårt missbruk. En mycket nära vän till mig dog av sitt drogmissbruk för några år sedan. Det är oerhört svårt att acceptera att han är borta, på ett så tragiskt sätt, och sorgen sitter fortfarande i hårt. Men det var inte förvånande, tyvärr var det inte det. Som sagt, vissa är för långt gångna...

Det är ganska sjukt när man tänker på det, för att för mig så är livet med missbruk ”det normala”. Missbruk av alkohol eller droger har alltid på ett eller annat sätt funnits i mitt liv och tagit stor plats, den största platsen, och har trängt bort allt annat. Livet i missbruk och det kaoset som medföljer, är det enda livet jag vet, den enda verklighet jag känner till. Jag känner inte till nåt annat typ av liv, ett annat sätt att leva, en annan verklighet.
Så för mig är missbruk inget konstigt alls, det tillhör normaliteten. Det är i den rollen som anhörig till missbrukare och själv missbrukare, med psykisk ohälsa i grunden, som jag har min identitet, där jag har mitt ursprung, och det jag kan och känner igen mest.
Det är mycket möjligt att jag av den anledningen har lätt att ofta ”dra till mig” personer med just den problematiken, psykisk ohälsa och missbruksproblem, vare sig jag själv vill det eller inte.
”Man dras till det hos andra, som man känner igen hos sig själv”, sa Dr Phil en gång i ett program, denna klokaste, visaste människa på jorden. Många uppenbara och självklara sanningar har jag hört från honom, som jag har stor nytta av idag. 
Bland annat ” You teach people how to treat you.” - Man lär andra hur dom ska behandla en”. Wow, vilken ögonöppnare det har varit för mig! Så många stora, djupa och viktiga insikter jag fått nu. Som har förändrat mig så mycket.

Jag är starkare i mig själv, självsäkrare, jag vet vem jag är, jag har hittat mitt värde som människa, jag är säker i mina beslut och mina handlingar, jag har livsgnistan tänd igen, och jag vet hur jag ska ta mig an livet.
I min egen takt. På mitt eget sätt.
Och jag har kommit långt i livet, har långsamt tagit mig framåt, och har under resans gång fått framgångar som är viktigare än några andra framgångar jag kunde ha uppnått.

Framgångar mäts inte alltid i vilket yrke man har, hur mycket pengar man tjänar, lyxprylar man skaffar, utseendet man köper sig, eller resor man kan göra.
Egentligen är det bara en yta, som många desperat polerar och polerar för att få det så skinande som möjligt, så att andra kan se hur ”lyckad och framgångsrik man är”.
Ytan är en illusion, en illusion som vi vet i vårt inre är falskt, men vi är rädda för att släppa den. För det är så viktigt vad andra tycker. För vi värderar oss ofta genom andras ögon, vad andra tycker om oss återspeglas direkt tillbaka på oss själva, och då ser vi det som ”vårt sanna värde”.
Men i vår själ lider vi, för hur mycket yta man än har skaffat sig, och hur ”beundrad” man än är hos andra på grund av det, så släpper aldrig kravet vi har på oss själva att upprätthålla det, och det är ett jäkla jobb att ständigt upprätthålla ”vårt falska värde”. 
Det bränner ut en, förstör en, och man blir tom inuti. Och ju tommare vi känner oss inuti, desto mer prylar och framgångar försöker vi skaffa oss, i tron att vi då fyller den där ihåligheten i vårt inre. Men det är falskt, det är en illusion.
Riktig framgång och rikedom, det är att bara vara nöjd med sig själv, bra egenskaper som dåliga egenskaper. Mörkret i oss, så väl som ljuset. För det är den man är.
Och man kan bara må bra och leva bra om man är nöjd och tillfreds med den man är, och det man har. Istället för att jaga efter den man skulle vilja vara, och allt det man vill ha men inte har. Då kastar man bort sitt liv, bokstavligt talat.

Men detta är upp till var och en att själv komma fram till i livet, när, var och hur.
Jag har kommit fram till detta nu. Därför värderar jag inte människor i hur mycket pengar andra har, eller hur mycket prylar dom kan köpa, eller hur vackra andra är och vilken kropp dom har, vilken framgångsrik karriär dom har, eller vart i världen dom kan resa, om dom är kända och berömda, eller om dom har så mycket pengar så att dom aldrig behöver jobba en dag till i sitt liv. 
Jag lägger värdet i själva människan. För det är människan som är viktig, inte allt vad människan kan köpa.

Jag är nöjd med det jag redan har, jag känner inget begär eller behov att jaga efter allt jag inte har. Jag har min familj och mina vänner, min älskade hund, och min trygghet i mitt hem. Jag behöver inte en massa prylar och annat, och att ständigt jaga efter allt jag inte har. Jag fokuserar på självutveckling istället, och att lära mig om världen, livet och andra människor. Att sprida omtanke, medmänsklighet, kärlek, och budskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och om trasiga människor. För det behövs i världen idag.
Och att kunna hjälpa andra och stötta andra, finnas där för andra och älska andra, så länge det inte betyder att jag skadar mig själv i processen.

Det är den inriktning mitt liv har idag. Och jag är så glad och tacksam för hur långt jag kommit, och alla som hjälpt mig komma dit.
Jag kommer fortsätta kämpa så länge jag lever, fortsätta den bana jag vet att mitt liv ska ta. Jag är mycket säker på vilket öde jag har, och vad min speciella mening i detta liv är....och jag välkomnar det tacksamt.

I´m on my way now... smiley heart

 

"Whatever It Takes" - Imagine Dragons

 

 

 

 

 

 

 

 

12 December 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om mig och min syster Maria - vår historia

Jag ska skriva lite nu om min storasyster Maria Andersson, som är min halvsyster. Hon är en viktig person i mitt liv, ett stort stöd, och fantastisk inspirationskälla.

Maria är fem år äldre än mig. Vi har samma biologiska pappa, men inte samma biologiska mamma. Vi har inte växt upp tillsammans, men vi har fått kontakt nu i vuxen ålder, och har utvecklat en jättefin och nära relation. Hon har en dotter som är 20 år nu, Mathilda, som jag är moster till. Och hon är en fantastisk tjej, mycket lik sin mor i mycket, och jag älskar henne så mycket. Maria har också idag två fosterbarn, två pojkar som är bröder och som är helt underbara grabbar. heart

Maria har precis som jag växt upp i kaos, fast hon på sitt håll och jag på mitt. Men vi delar en erfarenhet av en turbulent och ohälsosam uppväxt, och kan därför förstå varandra väldigt väl och relatera till varandra.

Maria har diagnosen ADHD, som hon haft hela livet, men hon fick inte diagnosen förren i vuxen ålder, när hon var 28 år. Och hon vet mycket väl hur det är att växa upp med ADHD, och hur svårt omgivningen har att förstå och hantera barn med ADHD, och även vuxna med ADHD.
Därför startade hon ett företag för lite mer än 10 år sedan, där hon åker runt om i landet och föreläser om hur det är att leva med och växa upp med ADHD. Under åren som gått har företaget växt och expanderat, och även Maria har växt och utvecklat sig själv, med mer kunskap, förståelse och erfarenhet om ADHD under bältet, men även om andra funktionsnedsättningar också, som ADD och Autism, och om psykisk ohälsa 

Idag är hon en väl anlitad och känd konsult, utbildare och föreläsare inom området, och åker fortfarande runt om i Sverige och föreläser, med inriktning på flickor med ADHD/ADD, både för anhöriga och andra, men också för olika verksamheter inom olika områden med fokus på psykisk ohälsa och olika funktionsnedsättningar.
Med inriktning just på flickor, mycket på grund av att flickor med ADHD/ADD uppmärksammas inte alltid lika mycket som pojkar med diagnosen, för att flickor syns och märks inte lika mycket, flickor flyger ofta under radarn. Som hon själv gjorde som barn bland annat. Just därför har hon valt just inriktningen på flickor med den problematiken, men hon talar också om ADHD/ADD generellt bland barn, och vuxna.
Hon håller även föreläsningar och utbildningar för pedagoger, lärare och för skolväsendet, för att dom ska kunna fånga upp barn med problematiken snabbare och lättare, och få kunskapen att kunna ta hand om dom eleverna bättre enligt deras problematik och diagnoser. Det behövs verkligen, för fortfarande har elever med problematiken eller diagnosen ADHD/ADD mycket svårt att få rätt hjälp och stöd i skolan. Det behövs förändras, och Maria är en av dom som kämpar för det.

Jag kommer lägga in lite länkar om Maria här nedan också, hennes hemsida bland annat, så att man kan gå in och se och läsa om henne och vad hon gör, och eventuellt boka platser till en föreläsning om man vill det.

Men först ska jag berätta lite om henne, hur hon har växt upp. Och om mig och mitt liv, och om hur vår relation har varit under livet, och om hur det utvecklats till vad den är nu.

Maria har växt upp i olika fosterhem, och hade det mycket svårt och kämpigt som barn, på grund av att hon hade ADHD, som inte ens ”fanns” på den tiden, inte hade kommit fram som diagnos i alla fall. Hade man ADHD då, så var man bara ”en jäkligt jobbig unge”. Så hon kämpade hela tiden med denna problematik, och fick väldigt lite förståelse eller tålamod från omgivningen, i skolan, eller hemma hos fosterföräldrarna.
När hon kom i tonåren började hon umgås med äldre kompisar, dom lite tuffare och struligare som tog droger och drack alkohol, för dom accepterade henne precis som hon var. Och det var under den tiden hon började utveckla ett drogmissbruk, främst amfetamin.
Hon upptäckte att amfetaminet fick henne att känna ”ett inre lugn”, som hon aldrig hade känt förut. Hon kände sig mer ”normal” när hon gick på amfetamin, och det är för att just amfetamin har den effekten på personer med ADHD, i rätt dos. 
I medicinerna som behandlar ADHD, finns det en mycket liten dos amfetamin. Det lugnar en hjärna som har ADHD, och gör att man kan fungera bättre, tänka klarare och bli mer organiserad och fokuserad.
Så Maria ”självmedicinerade” med amfetamin då, det enda sättet hon kände att hon kunde fungera ”normalt”.

Men efter många år i missbruket, fick hon efter att ha blivit utredd av vården i vuxen ålder, diagnosen ADHD, när hon var 28 år och hade blivit mamma till en dotter. Då kunde hon börja med riktig medicinering, i stället för att självmedicinera med droger, och då kunde hon börja processen att få ordning på sitt liv. Och det gjorde hon, med buller och bång!

Därefter beslutade hon att hon ville kunna sprida kunskap och medvetenhet om ADHD och ADD, och särskilt hur det är som flicka att ha det, eftersom det lättare missas att uppmärksammas på samma sätt som hos pojkar.

Och på den vägen är det....

Lägger in några länkar här om Maria, länkar till hennes hemsida, men också länkar från tidningsrepotage.

Marias hemsida:  http://www.triviumkonsult.se/  

Repotage från 2008 om Maria - i Aftonbladet:  https://www.aftonbladet.se/halsa/a/WLgend/jag-tog-amfetamin-for-att-klara-kaoset

Artikel från november 2018, recension om Marias föreläsning: http://www.ostrasmaland.se/kalmar/hon-var-den-brakiga-flickan-med-osynlig-adhd/

 

Maria som föreläser.

"Get The Story", 14 september 2011 - Maria föreläser tillsammans med rapparen Petter och med den proffessionella bandyspelaren Pelle Fosshaug, om hur det är att leva med ADHD.

Föreläsningen "Get The Story" - på scen Petter, Maria Andersson, Pelle Fosshaug.

Nu ska jag berätta lite om min och Marias historia. Hur våra liv och det vi varit med om, det jag varit med om, har på olika sätt hindrat oss från att växa upp tillsammans, och varför vi var åtskilda så länge innan vi fick riktig kontakt igen, som vi har idag.

Maria föddes fem år innan mig, 1974. Vår pappa, vår biologiska pappa Dennis, var då tillsammans med Marias mamma. Men vår pappa Dennis var blandmissbrukare och småkriminell, och Marias mamma var svårt psykiskt sjuk, så Maria blev tidigt i livet tagen från deras vård och fosterhemsplacerad, när hon var ett par år gammal. Så hon har växt upp i olika fosterfamiljer.
När min mamma träffade min pappa (vår pappa Dennis), så blev hon snabbt gravid med mig och dom flyttade till Angered i Göteborg, där jag bodde mina första år som barn. Så jag föddes 1979.

Jag har starka minnen som liten att Maria var och hälsade på oss där vi bodde, hon hälsade på sin pappa och hans nya familj, oss. Det finns många foton från den tiden som visar både mig och Maria, Maria som lekte med mig och passade mig.
Men vår pappa var då fortfarande blandmissbrukare och rörde sig i småkriminella kretsar, och min mamma hade också ett blandmissbruk, så vår pappa kunde inte få tillbaka vårdnaden om Maria, så att hon kunde få flytta till oss. Vilket var synd då, men makes sense idag...

Det fanns många gånger under min barndom då jag också riskerade att bli fosterhemsplacerad, eftersom mamma var missbrukare och ofta var tillsammans med män som missbrukade och var våldsamma. Så jag växte upp med det, och borde i praktiken tagits ifrån hennes vård på grund av dom ohälsosamma familjeförhållanden jag levde och bodde i, men det hände aldrig mig. Idag vet jag inte om jag borde ha fått göra det eller inte. 
Å ena sidan, visst, jag växte upp i en helvetestillvaro, men idag har jag ju min fina familj, mina älskade småsyskon och vår styvpappa Kent, som har gjort allt för oss, som är allt för oss, och har varit det sedan han kom in i vårt liv för 30 år sedan, när jag var 9 år. Och hade jag som Maria blivit fosterhemsplacerad någon annanstans i Sverige som barn, så hade jag aldrig haft den fina, underbara familj jag har idag. 
Men å andra sidan, så ska barn inte behöva växa upp i sånt kaos och vansinne som jag växte upp i, inget barn ska behöva det. Så jag är ganska kluven när det gäller detta, i vad som hade varit bäst för mig...

Mamma och min pappa Dennis separerade när jag var ganska liten, två-tre år ungefär. Han försvann helt ur bilden, och under dom närmaste åren, följde en hel radda med män som avlöste varandra i mitt och mammas liv, alla missbrukare, alla våldsamma. 
Mamma blev utsatt för svår misshandel av dom män hon var med, jag blev också utsatt för misshandel av dom männen, och i ett fall, även utsatt för sexuella övergrepp. Tillvaron blev ett helvete, där allt bara handlade om överlevnad, hur man skulle ta sig igenom dagen och hur vi skulle hålla oss vid liv.
Det var ett helvete utan dess like, men som barn har man inget att säga till om. Det är bara att hänga med i svängarna, och försöka anpassa sig, och man utvecklar då egenskaper man annars inte skulle utveckla i en trygg tillvaro, typiska ”survival skills”. Som hypersensitivitet, extrem vaksamhet, strategiskt tänkande, och konsekvenstänkande. Det är tack vare det man överlever tillvaron. Och dom egenskaperna bär man sen med sig resten av livet, det försvinner aldrig, utan blir en del av den man är som person.

Under dessa år av mitt liv, hade jag och Maria ingen kontakt. Vi var båda upptagna på var sitt håll med att överleva, i våra olika livssituationer.
Vi brevväxlade ibland, men det rann också ut i sanden så småningom. Men ingen av oss glömde bort varandra, och vi hade båda en längtan att återförenas. Men det fick bli längre fram i livet, när vi hade det mer stabilare.

När jag var 9 år, träffade mamma en ny man, Kent, och vi flyttade från Borås där vi bodde då, hem till honom i Västra Frölunda i Göteborg. En bra man, inte som dom andra hon haft. Han skulle bli vår riktiga pappa, vår fasta punkt i livet. Då hade jag fått en lillebror, Rikard, och mamma var även gravid med min lillasyster Jennie, när hon träffade Kent. Så han fick en kvinna, och tre barn med på köpet, och han hade inga egna barn sen innan. Men han tog sig an oss tre barn helhjärtat, som alla hade olika fäder, och behandlade oss som sina egna barn. Hur många män skulle gjort det...?
När jag var 10 år, flyttade hela familjen till Nol, i Ale kommun, där mamma och Kent hade köpt ett hus. Och där bodde vi och levde hela familjen i en del år, och mamma och Kent fick ytterligare två barn tillsammans, Jonas och Tor. Så nu var vi totalt fem barn.

När jag var 11 år kom min biologiska pappa Dennis in i mitt liv igen.
Han hörde av sig och ville träffa mig. Han berättade att han hade varit nykter i en del år, och var med i Länkarna, en nykterhetsförening för nyktra alkoholister. Så han hade ordnat upp sitt liv lite, och ville börja träffa sin dotter igen.
Jag var skeptisk först, för vi hade inte haft någon som helst kontakt sedan han och mamma separerade när jag var liten. Och så poppade han plötsligt upp i mitt liv igen, rakt från ingenstans. Det kändes lite konstigt, men jag gick med på att börja träffa honom igen, med mammas och Kents godkännande.

Och i samband med att jag började träffa pappa Dennis igen, så kom jag också i kontakt med Maria igen. Hon och Dennis hade haft sporadisk kontakt under hennes liv, och jag hade inte haft någon kontakt med någon av dom.
Så när jag umgicks med Dennis, så hände det att jag träffade Maria lite då och då också. Det var roligt att träffa henne igen, men vi hade svårt att kunna bygga upp någon syskonrelation just då. Hon var i tonåren, och jag var fortfarande bara ett barn.
Men vi höll kontakten i alla fall.

Men Dennis tog till slut återfall, och började dricka igen. Och han föll mer och mer nedåt i den onda cirkeln av sitt alkoholmissbruk, och det var jobbigt att se och uppleva. Vi höll fortfarande på att lära känna varandra, och försöka bygga upp någon slags relation igen.
Men jag hade svårt att se honom som ”pappa”, för Kent var min pappa då, och hade varit ett bra tag. Kent var mer pappa för mig än någon man någonsin hade varit i mitt liv. Dennis ville kliva in i mitt liv och direkt vara ”pappa” till mig, men det funkade inte riktigt så. Så jag kände att det var något som fick byggas upp successivt, under tiden vi umgicks och lärde känna varandra mer.

Till slut, när jag var i sena tonåren, var mamma och Kent tvungna att gå skilda vägar och skiljas. Mamma hade blivit sämre igen, psykiskt och känslomässigt, och hade börjat missbruka ganska ordentligt igen. Det funkade därför inte längre mellan mamma och Kent, dom grälade mer och mer, och Kent orkade inte med kaoset som uppstod i samband med mammas försämring och förvärring med missbruk.
Så dom separerade, och Kent flyttade till grannsamhället, och dom hade delad vårdad om barnen.

Så träffade mamma en ny man (hon klarade inte av att vara ensam länge), och det var då det riktiga kaoset bröt ut. Den nya mannen hon träffade, Lennart, bodde i närheten av Nol, på en gård ute på landet. Han var alkoholist med våldsamma tendenser, precis som dom andra hon varit med, förutom Kent då.
Mamma flyttade ut till Lennart och bodde med honom på hans gård, och där fick mina syskon också bo, till och från. Jag flyttade till mormor och morfar i Göteborg, dels för att jag gick i skola där, men också för att jag vägrade bo hos Lennart. Jag ville inte ha med honom att göra överhuvudtaget, för jag visste vilken typ han var.

Mamma och Lennart levde ett liv av fullständigt kaos och vansinne därute. Dom var fulla och påverkade dagligen, Lennart slog ofta mamma och var väldigt kontrollerande, och mina småsyskon fick bevittna en hel del helvete när dom vistades därborta med mamma och Lennart. Dom skadades svårt psykiskt och känslomässigt av det, och hamnade i liknande situation som jag gjorde när jag var barn. Den onda cirkeln fortsatte, och det var fruktansvärt svårt för mig att hantera att dom for illa, både mamma och mina småsyskon. Men jag hade ingen som helst kontroll över det, jag var fortfarande bara tonåring.
Återigen hamnade vi alla i en livssituation där det bara handlade om att överleva, dag för dag.

1998, när jag var 19 år gammal, dog min pappa Dennis. Det var under påsken, och jag fick veta det mitt under påskmiddagen hos mormor och morfar.
Dennis hade somnat full med en tänd cigarett i handen hemma i sin lägenhet, och det hade tagit eld och startat en brand. Han hade försökt släcka branden, men hann inte utan dog av rökförgiftning. Dom hittade honom i hans badrum, död. Han hade precis fyllt 50 år.

Detta tog mig väldigt hårt. Vi fick aldrig chansen att lära känna varandra ordentligt, och bygga upp en riktig far-dotter relation.
På begravningen träffade jag återigen Maria, och hennes dåvarande pojkvän. Hon var gravid då, och skulle föda om bara några månader.
Vi kunde inte lägga så mycket fokus på varandra just då, eftersom fokus var på att vi förlorat våran pappa, och vi var båda helt förstörda av sorg.
Efter begravningen, tappade vi kontakten igen, det rann helt enkelt ut i sanden. Hon hade sitt liv att fokusera på, och jag hade mitt liv att fokusera på, som vid detta laget var en mardröm.

Det blev värre och värre i situationen mellan mamma och Lennart, och han misshandlade henne nästan dagligen och drack jämt, och hon var påverkad av både droger och alkohol konstant. Mina syskon visades fortfarande mycket där, men Kent försökte ha dom så mycket som möjligt hos sig.
Vid nåt tillfälle blev socialen involverad, och det gjordes en utredning angående om mamma skulle få lov att ha fortsatt vårdnad om barnen, på grund av hur dom levde. Men utredningen lades ner efter en tid, utan resultat. Varför vet jag inte. Det hade väl inte kunnat styrkas ordentligt, mammas och Lennart olämplighet som föräldrar. Vilket man tycker är väldigt märkligt...

Under sommaren 2000, så kulminerade det till katastrof. Mamma blev vid ett tillfälle misshandlad så våldsamt av Lennart att hon nära på miste livet. Hon hamnade på sjukhus, och läkarna visste inte om hon skulle överleva.
Men det gjorde hon, och efter hon hade återhämtat sig något sånär, så valde hon att lämna Lennart...äntligen. Det krävdes alltså att hon nästan blev ihjälslagen, för att hon skulle lämna honom.
Så tragiskt att det ska behöva gå så långt....

Men hon lämnade honom, och fick under hösten/vintern 2000, samma år, en egen lägenhet, också i Ale kommun. Hon flyttade in och jag och mina syskon var där lite då och då och hjälpte henne med saker och ting, och för att umgås.
Men det blev inte så långvarigt, för sedan skedde det som inte fick hända.
Bara ett par veckor innan jul den vintern, så dog mamma.

Hon var ute sent en kväll och körde sin moped hon hade, hon hade förlorat körkortet i rattfylla och hade därför en moped hon alltid åkte runt på istället.
Hon blev påkörd bakifrån av en lastbil som kom i hög fart och inte såg henne i mörkret. Mamma dog omedelbart. Hon blev 43 år. Jag var 21 år.

Tiden efter det var så smärtsam. Det kändes som att mitt hjärta hade brustit, och min själ slitits itu. Det finns inte ord att beskriva den sorgen och den smärtan.
Jag dog inombords och ville själv dö, men jag var tvungen att hålla ihop mig själv för dom andras skull.
Efter ett tag fortsatte jag att jobba, men när jag blev 25 år, år 2004, blev jag sjukskriven för utbrändhet, och för svår depression och PTSD.
I had hit my breakingpoint.

Åren som följde på det, handlade om att jag försökte hantera mitt dåliga mående, och bara kunna överleva. Jag kommer skriva mer om det i nästa inlägg.

Men för att komma till saken, så kom jag och Maria i kontakt med varandra igen omkring år 2007/2008, tror jag att det var.
Hon hade hittat mig på nätet, och skrev till mig för att se om vi kunde ta upp kontakten igen. Och det gjorde vi.
Hon bodde då i Karlskoga i Värmland med sin dotter Mathilda, som var i 10, 11 års åldern då. Och vi började umgås och ha mycket kontakt. Och jag och Mathilda klickade väldigt bra också, och det var så roligt att lära känna min systerdotter och få vara en del av hennes liv.
Maria hade då också precis startat sitt föreläsningsföretag, och jag fick vara med på en del föreläsningar i början.

Under åren som gick sen, så byggde jag och Maria upp en riktig syskonrelation, och idag är vi tightare än någonsin. Vi står varandra mycket nära, och har en fantastisk fin relation. Vi har lärt känna varandra, och har också gemensamt lagt pusslet som har varit vårt förflutna. Det har inte varit lätt, för vi har olika bilder, upplevelser och erfarenheter av vår pappa Dennis, men vi har fyllt i varandras luckor, och har nu fått en bra uppfattning om hur våra bådas liv har varit, och om vår pappa Dennis.

Maria är nu en person i mitt liv jag absolut inte skulle kunna leva utan. Hon är min stora idol och förebild, en hjälte och en överlevare, som precis som jag krigat sig igenom livet, och har kommit ut på andra sidan som någon som vill hjälpa andra och göra skillnad i denna världen. Det har vi gemensamt hon och jag.

Jag väljer att sprida kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och hur det är att leva med det, genom min blogg. Min blogg är min plattform.
Medans Marias plattform är hela samhället, hela Sverige, där hon fysiskt går ut i världen och sprider kunskap, medvetenhet och förståelse om olika funktionsnedsättningar, och om psykisk ohälsa.
Vi är båda två riktiga eldsjälar, som vill göra gott, och vill göra skillnad i livet och i världen.

Och hon är den starkaste, modigaste, mest fantastiska människa jag någonsin mött, och det har inte bara att göra med att hon är min syster.
Det har att göra med hennes livssyn, hur hon ser på livet och andra människor, hennes starka empati och medmänsklighet. Hon är så självuppoffrande, och ger hela sitt hjärta och sin själ, för att kunna hjälpa andra. Trots att hon själv farit så illa.
Det är en hjälte, i mina ögon. Och hon är min syster!
Kunde inte varit stoltare över henne!  heart


 

Detta var historien om Maria, och om mig - vår historia. En viktig historia. För vi är inte ensamma om att växa upp som vi gjorde. Hundratusentals barn och ungdomar i Sverige, och i världen, lever under extremt ohälsosamma, destruktiva, och hemska förhållanden, med kanske olika funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa som försvårar. Och det måste uppmärksammas. Det måste förändras. Och förändringar kommer med medvetenhet, uppmärksamhet och kunskap. Det får inte sopas under mattan längre, döljas, viftas bort, eller förskönas. För detta är verkligheten.

Och det måste fram i ljuset. För bara ljuset kan läka oss, hela oss, och förändra oss. Mörkret kan inte segra. Får inte segra. Vi måste alla göra vårt för att förändra, var och en på sitt sätt.

Förändring börjar med mig, med dig, och med alla andra. Glöm aldrig det. heart

 

 

 

 

30 November 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
No more fucks to give!

I lördags, den 17 november, var jag med Karin, en av mina bästa vänner, på komikern och skådespelaren Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks To Give”, som gick på Scandinavium här i Göteborg. Den var så jäkla bra, så jag måste skriva om den! smiley yes

På scenen skildrar Mia Skäringer några av sina kända komiska karaktärer, men är också sig själv som Mia, och berättar om sitt liv, både om sitt privatliv och sitt yrkesliv. Hon växlar mellan roligheter och allvar, på ett mycket intressant och gripande sätt. Hon sjunger också låtar och gör dansnummer, som för fram hennes budskap. Och vilken fantastisk show det blir!

Hon berättar om övergrepp hon varit med om under sitt liv, där män har tagit sig friheter med hennes kropp utan hennes tillåtelse, och om hot, hat och trakasserier hon fått motta, som känd person, men främst för att hon är kvinna.
Hon berättar om yrkesvärlden inom teatern, och inom film-och tv-industrin, där en ofta dålig kvinnosyn råder, och att därför man som kvinna nästan alltid är i underläge och underlägsen mannen, och hur man som kvinna ständigt får kämpa för att bli tagen på allvar.

Hon talar om kroppshets som kvinnor måste kämpa med, orealistiska förväntningar på hur kvinnor ”måste och ska” se ut. Om det sexuella mellan män och kvinnor, som ofta blir förvridet, där gränser suddas ut och försvinner, där gränser borde vara. Om hur man som kvinna nästan alltid blir bedömd av män på ett sexuellt sätt, som vad man har på sig och hur man visar upp sig, vilket beteende och attityd man har, och vad man väljer att stå upp för. Starka kvinnor som står upp för sig själva, är inte ofta populärt. 

Hon delar på ett mycket bra sätt med sig av upplevelser hon som flicka, ung kvinna och vuxen kvinna har varit med om, som gör att hon bär på rädsla för män, men att hon samtidigt vill som alla bli bekräftad, omtyckt, accepterad och älskad. För hon har, som hon uttrycker det, fått "ärva" en rädsla för män, på grund av att både hennes mamma, hennes mormor, och hennes mormorsmor, har blivit utsatta för övergrepp av män, och att dom sedan genom generationerna varnat och berättat om hur "farliga och hemska" män kan vara, och att man ska "passa sig", och "tänka på hur man klär sig". Mia har därför fått "sin rädsla för män via modersmjölken", som hon beskriver det.
Och genom hela föreställningen virar sig #Metoo som en lång, röd tråd – det går inte att missa. Och det för fram ett tydligt och viktigt budskap.

Hennes berättelser, och framförandet av allting, är oerhört starkt och gripande, samtidigt som hon också är hysteriskt rolig i sättet hon för fram allt.
Det är komik och gripande allvar, intensivt varvat om vartannat, som gör en både tårögd, och gör att man viker sig av skratt. Det är så otroligt modigt av henne och så starkt, att ställa sig på scen och blotta sig totalt...ja, på riktigt blotta sig...och bara ösa ur sig allt som hon någonsin har velat få sagt, och som man faktiskt själv också alltid ha velat fått sagt. Det är HÖG igenkänningsfaktor i det mesta hon säger. Detta är något i särklass, och något av det bästa jag sett! Kolla upp det, om ni också vill se denna fantastiska föreställning, med denna fantastiska människa, som har fått nog - som har No More Fucks To Give! yes

Länk: https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/VRvn66/arg-och-rolig-mia-skaringer-i-pakostad-arenashow

Jag kände igen mig så oerhört i det mesta Mia Skäringer pratade om. Hon förklarade att hon var ”sexuellt trasig”. Och jag förstår precis vad hon menar med det, och hur hon menar. Jag är också sexuellt trasig. Jag har nästan alltid känt att jag pressats och stressats när det gäller det sexuella, främst av män. 

Jag har ju haft sex med kvinnor också, och även haft förhållande med kvinnor, eftersom jag är bisexuell. Men sex med kvinnor är en helt annan sak. Jag upplever det som helt annorlunda, och det kan vara väldigt svårt att beskriva, vad som är så annorlunda. Det är en annan känsla bara, man blir ”sedd” på ett annat sätt, det är en helt annan ”närvaro” sexuellt med kvinnor.

Jag har många gånger blivit väldigt dåligt behandlad av killar och av män. Dom som varit bra och behandlat mig schysst, dom får plats på ett knappnålshuvud. Resten har inte behandlat mig bra alls, och några har behandlat mig riktigt illa. Och det har gjort mig väldigt skadad, psykiskt och känslomässigt. Särskilt när det gäller den sexuella biten.

Från det att jag var ca 20 år och uppåt, har jag till största delen blivit behandlad som ett sexobjekt, där i stort sett bara mitt utseende och min kropp spelat roll. Och förvirrad, vilsen, och trasig i mig själv som jag var då, började jag spela den rollen också, rollen som ”det blonda bombnedslaget med dom stora brösten”, ”Playboybruden”, ”Nymfomanen”...för jag visste inte vem jag var då, vem det var meningen att jag skulle vara. Därför trodde jag att det var det enda sättet att vara någon, vara värd nåt. Jag trodde att det var mitt värde, att mitt värde som människa satt i mitt utseende och min kropp, och i det sexuella. Jag antog att det var så då, eftersom nästan alla killar ville ha mig och ligga med mig. Ligga med mig ja, och i stort sett bara det. Var jag värd mer än så? Jag trodde inte det då, jag vet bättre nu.

När jag haft varit med män, haft sex, dejtat eller haft förhållande med män, och det har varit en del, (fler än 20, färre än 40), så har jag känt en press att jag ”måste vilja”, och vill jag inte eller inte känner för det, så duger jag inte och kan kasseras lätt. Och så många män har en annan ”förväntan”, det ska helst vara ”porrfilms-sex”, jag tror ni fattar vad jag menar med det. Det ska råknullas, sugas av, sättas på, kuken i fittan, kuken i analen (fast det vägrar jag) ...och man måste anpassa sig efter det då, för att ”duga”. Det jag har upplevt är att jag måste spela en roll, som rollen i en porrfilm, för att den killen man är med ska tycka att det är bra sex. Det ska stönas så högt så att rutorna skallrar, man ska köra femtielva olika positioner, få fontänorgasmer hit och dit, och killen tillfredsställer sig själv mest genom att (tro) känna att han tillfredsställer tjejen, för att han är sån ”kung” i sängen.

Men fast killen i fråga gör det han kan för att tillfredsställa en, så gör han det ändå inte. För ofta gör killen det för sitt eget ego, för att han ska känna sig som en kung i sängen. Men den sexuella njutningen är inte det det handlar om. Det handlar om att man som kvinna blir sedd, att man har en närvaro som betyder nåt, att man är en människa. För i dom flesta fall med killar jag haft sex med, skulle jag lika gärna ha kunnat byta ut mig själv mot en sexdocka, killen skulle inte märkt nån skillnad, han skulle bara pumpat på. Jag är ingen människa då, jag är en sak, ett objekt att knulla med. Han ser mig inte, han vill bara köra kuken i fittan, and that´s it.

Så jag har spelat rollen och låtsas, låtsas vara någon jag innerst inne visste att jag inte var. Har varit ”The Pornstar”, för att duga, för att känna mig åtråvärd, för att killen ska vilja ha mig, för att tillfredställa honom, för att känna mig värd nåt. Glömde totalt bort min egen tillfredställelse, mitt eget behov, min egen vilja. För det spelade ingen roll, bara det han ville spelade roll då. För jag satte alltid mig själv sist...alltid.
Och har jag inte velat ha sex, inte mått bra, inte varit på humör, inte ha orkat, så har jag varit ”tråkig”, och fått sura miner och tjurande, och fått höra massa tjat, tjat tjat och tjat, så till slut har jag gett med mig ändå, fast jag egentligen inte vill...för att känna att jag duger, att jag är nåt att ha, för att få det överstökat så jag får vara ifred nån jävla gång. Och så har jag spelat rollen, om och om och om och om igen...i evigheter. Skadat mig själv genom dom männen, så att jag till slut blivit helt trasig i min person och i min sexualitet.

Men nu orkar jag inte spela mer. Nu tänker jag inte spela mer.
Nu tänker jag inte offra mitt eget välbefinnande för andra mer.
Nu tänker jag bara vara mig själv, vara ifred, bara få vara.
För nu vill jag inte mer.

Nu tänker jag bara vara den jag är, och aldrig låtsas mer och spela mer, för någon. Aldrig offra mig igen, för någon. Aldrig sätta mig själv sist igen, för någon.

Ska jag ha sex igen, med någon överhuvudtaget, så ska det vara med någon som ser mig, som hör mig, som bryr sig om mig, som inte pressar mig, som vill mitt bästa, som accepterar mig precis för den jag är, som är kär i mig eller som älskar mig. Jag tänker inte vara någons sexleksak igen.
Aldrig mer! Hellre är jag utan sex eller utan partner totalt!

Många män har en stor brist på respekt för kvinnor. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara för många.
Kvinnor får kämpa för att bli hörda, bli sedda och bli tagna på allvar. Kvinnor får kämpa för att ha rätt till sin egen kropp, för att ha rätt att säga nej till inviter och till sex, för att få samma rättigheter som män, för att få respekt, för att bli tagna på allvar,  för att få ta plats, i ett samhälle som tyvärr ännu inte vill ge kvinnor mer plats.
Kvinnor får kämpa för att kunna känna sig trygga, känna sig värda, känna sig hela, känna sig likvärda männen.
Kvinnor får alltid kämpa - men varför måste vi behöva det...?
Varför? Det är så svårt att förstå. 

Men kampen kommer alltid fortsätta.
Kvinnor kommer aldrig ge upp! 
Never, ever!
Så länge vi finns, kommer vi fortsätta dela och berätta vår historia.
I berättandet finns läkningen, och i berättandet finns förändringen.
Som ringar på vattnet sprider det sig, ut i oändligheten.
Och dör aldrig ut....  heart

 

And now...I have no more fucks to give! yes

 

"Bara Få Va Mig Själv" - Laleh  heart

 

 

 

 

 

 

19 November 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
In between....

Så....mår lite bättre nu.

Jobbar mycket med att hela tiden försöka ändra mitt "mindset", från det ena till det andra. Det är svårt, men jag fixar det ibland. 

Är inte på jättebra humör nu, men inte helt nere heller. Ett slags "mellanläge", kan man säga. Försöker att hitta till det mellanläget så ofta jag kan.

Det hjälper mycket att jag har sån fin familj, och såna underbara vänner, som stöttar och som ger så mycket kärlek. Och även min hund, min solstråle Tindra, som är allt för mig. heart

Without you all, I would be nothing in this world Love you! heart

Och jag kämpar vidare, jag krigar. Cause I´m a fighter, a warrior, a survivour! yes

 

"Heading Up High" - Armin van Buuren feat Kensington, First State  heart

 

 

 

 

9 November 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"Mitt mörka moln."

Mår inte bra just nu, som jag skrivit innan. Är inne i en depression, och har mycket ångest. Av vissa anledningar, men som jag inte ens orkar ta upp just nu. Det är mycket med allt bara, och då blir det kortslutning i hela mig, och jag blir helt överväldigad. Då "stänger jag ned" mig själv, och går in i ett mörkt moln, och är där ett tag. Får se när det går över...

Nåt roligt iallafall är att min lillasyster ska ha sitt andra barn, nu i mitten av december. Det ska bli en flicka, och dom har redan en pojke på två år som heter Charlie. Så då kommer dom ha två busungar. Och jag blir moster igen! smiley heart

Men i övrigt är det mycket nu, och då slutar jag fungera helt. Jag vet att många har svårt att förstå, och kunna sätta sig in i hur det är. Men det är okej, för jag förstår att det kan vara det. Förstår det inte ens själv ibland...

Jag har flera diagnoser, som gör att jag inte "fungerar normalt". Har tagit upp det innan, men kan ta upp det igen. Jag har svår depression-och ångestproblematik, jag har kronisk migrän, jag har Komplex PTSD, och jag har Utmattningssyndrom. Allt detta i kombination, gör att jag inte fungerar på en nivå som dom flesta andra, utan är väldigt lågfungerande. Det är av den anledningen jag har fått bli sjukpensionär, som jag varit nu i nästan två års tid. Och kommer vara det livet ut. 

Och att vara det livet ut är helt okej för mig, även om många andra kanske inte tycker det är okej. Jag behöver så lång tid på mig för att läka och återhämta mig, så är det bara. Jag måste leva på ett sätt som är bra för MIG, inte på ett sätt som är bra för ALLA ANDRA. Ganska uppenbart, tycker man. Ändå har jag levt för alla andra i hela mitt liv. Det är först nu, när jag är nästan 40 år gammal, som jag äntligen har börjat leva för mig själv, för min egen skull. Jag tycker att jag förtjänar det, så mycket som jag har offrat mig själv för alla andra genom hela livet. Och fått så lite tillbaka. Så ja, jag förtjänar nu att kunna tänka på mig själv, prioritera mig själv, och leva för mig själv. Att det tagit så lång tid för mig att fatta det... Nåja, bättre sent än aldrig. wink

Jag ska lägga in en kort informationsvideo här nedan, om hur det är att leva med Utmattningssyndrom. Det kanske kan ge lite mer förståelse hur det är för mig, hur jag mår. Och hur alla andra med Utmattningssyndrom har det. Jag lägger också in en kort informationsvideo om Komplex PTSD - Komplex Post Traumatisk stressyndrom (Complex PTSD). Detta kan man utveckla om man varit med om mycket trauma i livet, särskilt långt pågående trauman i barndomen.  Som jag har, och därför utvecklat.

För att förklara lite - Komplex PTSD skiljer sig lite från "vanlig" PTSD, för PTSD är vanligt att utveckla när man upplevt ett trauma, så som till exempel, en svår olycka, en våldtäkt, krig, en misshandel, ett rån, att ha bevittnat en våldshandling, eller något annat traumatiskt man upplevt. Men har man upplevt trauma under en lång tid, och konstant pågående under lång tid, som till exempel att sedan barndom växa upp under svåra och destruktiva och traumatiska familjeförhålanden, där det förekommit missbruk, våld, psykisk sjukdom, vanvård, och liknande, så utvecklar man Komplex PTSD. Det, och vilka symptom det är, förklaras i videon.

Kram på er så länge! heart

 

 

"10 saker jag med utmattningssyndrom vill att du ska veta"

 

 

 

 

 

 

5 November 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Livets jäklighet...

Japp, nu har jag dippat nedåt igen. Det goda humöret höll inte så jäkla länge. Suck...känner mig så trött på allt nu. Man tror ju att när man är sjukpensionerad, att man ska kunna få lugn och ro. Men icke... Livet hittar alltid på något för att jäklas med en... *trött*

That is all I have to say right now....

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

26 Oktober 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Here I am, this is me....

Just nu har jag kommit in i en bättre period. Det går mycket upp och ner, och när det upp i en period, är jag glad för det så länge det varar. 
Det är svårt att förklara varför det skiftar så, och vad som orsakar att jag går upp, respektive ner. Men när jag går uppåt, så känner jag en frid och ro inom mig, att saker och ting är precis som det ska vara, att det finns en särskild mening med allt, och att jag bara måste lita på processen.

Och att försöka känna ro, lugn, glädje och tacksamhet över att jag redan har allt jag behöver ha, det viktigaste, det vill säga familj, vänner, min hund, ett hem, och pengar så jag klarar mig (även om det inte är mycket). Jag är sjukpensionär, och kan leva mitt liv på det sättet jag behöver, och läka mig själv i min egen takt. Jag har allt materiellt jag behöver, ty det är skillnad på att vara nöjd med det man har, och att vilja ha mer, ha bättre. Jag är nöjd med det jag har, jag behöver inte mer eller bättre. Jag har inget behov alls av att köpa massa nya saker, prylar och annat, jag har inget behov av att åka iväg och hitta på massa roliga saker, att resa och uppleva saker, att gå ut på restauranger, fester och uteställen. För mig räcker det alldeles utmärkt att bara vara hemma och ta det lugnt, och roa mig med det jag redan har. Jag har min dator och min mobil, mina tv-apparater, mina filmer, mina böcker, massor av musik, jag har mängder av kläder, skor, smink, skönhetsprylar, smycken och annat, jag behöver inte köpa nytt hela tiden. Jag har mina möbler och inredning som jag är nöjd med, behöver inte nytt där heller.

Kort sagt, jag är nöjd, glad och jäkligt tacksam över det jag har, istället för att fokusera på allt jag inte har och inte kan göra. Att hela tiden tänka på och fokusera på allt man inte har men vill ha, skapar ofta stress, hets, oro och ångest, ilska, avundsjuka på andra som har det man vill ha, och bitterhet. Det är oerhört destruktivt och ohälsosamt att gå runt och känna det hela tiden, det tär på en och förstör för en i livet. Det där vill jag INTE ha i mitt liv, så jag väljer bort det, och glädjer mig och känner tacksamhet över det jag redan har istället. Mycket lättare att leva då. 
Och jag är även glad och stolt över mig själv som person, över den jag är och hur långt jag kommit med mig själv. Trots allt helvete jag gått igenom och upplevt i livet, så är jag ändå en intelligent, klok, snäll, trevlig, vänlig, medkännande, accepterande, förstående, tolerant, empatisk, godhjärtad, tålmodig, generös, omtänksam, stöttande, och kärleksfull person, som alltid vill hjälpa och vill alla väl, och göra gott här i världen och för andra människor. Jag har inte låtit det jag varit med om i livet göra mig till en bitter, hatisk, hård, kall, småsint, trångsynt, egoistisk, arg, elak, girig, oempatisk människa....utan det absolut motsatta istället. Och det är jag sjuhelvetes stolt över! yes heart

Här nedan lägger jag in en bild på mig själv, gör det lite då och då. Ni märker säkert att jag snöat in på bilder med Snapchatfilter. Så ja, jag har skaffat Snapchat. Bara flera år efter alla andra gjort det. Är lite sen av mig ibland med sånt. Men jag använder i stort sett bara Snapchat för att ta bilder, och prata med ett par vänner som inte har facebook. Så jag är inte besatt av det och är där hela tiden, som många verkar vara. Jag accepterar heller inte vänförfrågningar hur som helst, addar inte vem som helst, är försiktig med det, precis som på facebook. Men bilder är roliga att ta med Snapchat. Ni kommer antagligen få se en hel del såna här i bloggen. smiley

Jag kommer också lägga in musik, som jag ofta gör. Och det är musik som förmedlar känslorna jag har inuti, nu när jag har en bra period. Ibland när är det svårt att sätta ord på känslor, så är musik ett väldigt bra sätt att beskriva och förmedla det. Älskar techno, house och trance, och det lyssnar jag mycket på när jag mår bra, eller vill bli på bra humör. Älskar denna nya technostil som blivit stor nu...Hardstyle och Hardstyle remixar. Det lyssnar jag mycket på, så jäkla bra! Så jag lägger in här lite av den stilen, plus lite annat gott och blandat, som förmedlar hur jag känner och mår just nu. 
Enjoy! 
wink

 

"River Flows In You" - Jasper Forks (Black Noize Hardstyle Bootleg)

 

"Sun Is Shining" - Axwell Ingrosso (A.Beats Hardstyle Remix)

 

"Sausana Di Hari Raya" - (Hardstyle Remix)

 

"In Our Memories" - Imperialite (Hardstyle Remix)

 

"Stop Loving You" - Andrew Spencer  (Brooklyn Bounce Remix)

 

"Where The Beats Have No Name" - Scooter

 

"Weekend" - Scooter (Hardstyle Remix)

 

"Take It Original" - Noize Freaks (Hardstyle Remix)

 

"Run Run Away" - Slade (Extended Ultrasound Remix)

 

"Your Smile" - MinTTrix & TeezScorpion (Hardstyle Remix)

 

 

 

20 Oktober 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Take me as I am....

 

 

"Blah Blah Blah" - Armin van Buuren (Official Lyric Video)

 

"Blah Blah Blah" - Armin van Buuren (Brennan Heart & Toneshifterz Remix) [Live at Tomorrowland 2018]

 

 

13 Oktober 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om att känna känslor....och om musik.

Jag vill skriva lite nu om känslor. Just att känna mycket, att känna djupt och att känna intensivt. Och om att musik hjälper oss så mycket att komma i kontakt med vårt känsloliv.

I dagens samhälle, eller överhuvudtaget genom tiderna, är just det där med att känna känslor tydligen något som snarare är negativt än positivt. Vilket jag tycker är fel, och går emot människans sanna natur.
Det ligger i människans natur att känna känslor, genom hela känsloregistret, för att man ska uppleva livet till fullo, och man ska inte förneka den sidan hos sig själv, oavsett vilket kön man tillhör.

Sedan har ju varje människa sina upplevelser genom livet, och hur man är som person, som kan göra så att man känner att man måste ”skydda sig själv”, genom att förneka, förtränga eller stänga av sina känslor – antingen tillfälligt eller helt. Och det kan jag köpa, till en viss del. För jag har själv upplevt det.

Man kan känna så mycket, att man till slut inte orkar leva med det. Om jag ska prata om mina personliga erfarenheter, så har jag under det liv jag har levt upplevt så svåra, tunga, traumatiska saker, konstant under typ 30 års tid, att det till slut gjorde att jag ställdes inför två val: att antingen hitta ett sätt att kunna ”stänga av” mig själv känslomässigt ett tag, eller att helt enkelt ta mitt liv. Det fanns bara det att välja mellan för mig. Många har säkert svårt att förstå detta, och många kanske förstår precis vad jag pratar om. Det är upp till var och en.

Så det jag var tvungen att göra, var att ta en ”paus ifrån livet”, helt enkelt. Annars skulle jag dö. Så jag var tvungen att sluta jobba, bli sjukskriven, och börja med mediciner, anti-depressiva mediciner och lugnande mediciner. Och det fungerade. Efter ett tag, kände jag att jag kände mindre och mindre, för att till slut inte känna nåt alls. På sätt och vis, det är svårt att förklara på vilket sätt man blir ”avstängd" känslomässigt. 

Om man tänker sig att man har en tornado som virvlar omkring inuti en, som ställer till med en helvetes oreda och sliter sönder allt i sin väg. Och att det är inte bara inuti det sker, utan det börjar ställa till ett helvete utom en också, att kroppen mer eller mindre förlorar sina viktiga funktioner som man behöver för att kunna fungera normalt. Och det sker fullständigt utom din egen kontroll. Du kan inte bara ”tänka” att tornadon ska stilla, du kan inte med ren envishet och viljestyrka få stormen att sluta. Så hur ska du då kunna leva med det, och ändå kunna fungera ”normalt”.
Det kan du inte. Du behöver hjälp med det. Och det är det mediciner kan göra. Ofta i samband med terapi eller annan typ av rehabilitering.
Det som medicinerna ofta gör, beroende på vilken medicin som fungerar på en, det är väldigt individuellt, är att ”stilla stormen inuti”, och göra så att man kan tänka klarare. För om man har en känslostorm, en tornado av kaos inom sig, slutar man kunna tänka och fungera rationellt. Man får kortslutning i sinnet, i hjärtat och i kroppen. Men med rätt mediciner, i rätt dos, kan du stilla känslostormen, stilla kaoset, ”stänga ner dig själv känslomässigt”. Först då kan man börja arbetet med att ”reparera sig själv”.

Men det är inte så att samvetet stängs av, eller kärleken till dom man älskar och bryr sig om, eller att man inte är samma person längre. Man är den människa man är ändå, och man älskar och bryr sig om andra. Det blir ju i och för sig ofta så att man slutar bry sig om sig själv, man blir likgiltig inför sig själv. Ofta är det en del av processen, och förändras så småningom i takt med att man mår bättre, då börjar man bry sig om sig själv igen. Men det kan vara likgiltigheten inför sig själv, som många kan reagera på, att andra tycker det är väldigt fel, och dom kan bli oroade över det. Vilket är förståligt. Men som sagt, i takt med att man mår bättre, så kommer det tillbaka. Men det kan ta tid, som i alla processer.

Man själv förstår att det är en långsam process som måste få ta sin tid. Det är oftast omgivningen som inte förstår det, utan ”stressar och pressar” en till att bli bättre. Dom har inget tålamod, det måste gå fort. 
Men man är en människa, ingen maskin, så det fungerar inte så. Det är tragiskt att så många inte förstår och kan ta hänsyn till det, utan på fullt allvar tycker att man borde kunna vara som en maskin. Och är man inte som en maskin, så är det något fel på en. Då får man kritik och klagande, från människor som nedlåtande säger: ”Men lilla du, du förstår väl att du måste börja jobba snart? Du kan ju inte gå hemma hur länge som helst. Så lång tid kan det ju inte ta, du är bara lat. Du är inte tillräckligt motiverad, du är svag som människa och har inte ”den rätta viljestyrkan". Suck, ja..vad ska man göra med dig? Du är ju hopplös...” Detta är tyvärr en vanlig uppfattning bland vissa människor.

Som sagt, det är tragisk att folk inte kan vara mer empatiska och medmänskliga. Dom begär att fast du kanske är ”broken beyond belief”, så ska du bara ”pick yourself up, dust yourself off, shin up, get your shit together, and continue on like nothing is wrong”. Dom vill, dom begär, dom tycker, att fast du kämpar för att överhuvudtaget kunna fortsätta att andas och kunna hålla dig upprätt, så borde du kunna ”ta dig i kragen och fungera normalt...FÖR I HELVETE!!!”

Det är också tragiskt, och lite lustigt, när man tänker på hyckleriet i det, att samma människor som begär det av dig och klagar på dig när du inte kan – tycker att om dom själva skulle befinna sig i en liknande sits, skulle dom minsann kunna bara komma över allt, ta sig i kragen, och fortsätta med livet som vanligt. Och om dom inte kan det, utan själva knäcks och måste sjukskrivas och börja med mediciner, så har ju DOM all rätt i världen att ta hur lång tid på sig som det krävs för att återhämta sig. Men det gäller bara dom själva, inte andra. Andra människor ska bara komma över allt, och skärpa till sig.

Det är sånt jävla hyckleri, så det är sinnessjukt. Samma med att folk verkar vara så jävla ilskna över att dom måste betala skatt. Och då är det ändå för att vi i Sverige ska kunna ha dom förmåner vi har här, tack vare dom skattepengar som kommer in från alla. Jag har hört till leda, folk som säger: ”Ska JAG betala skatt, MINA pengar, för att folk ska kunna vara lata och bara glassa runt och gå på bidrag?! Är folk sjuka eller inte har nåt jobb får dom väl skylla sig själva och hitta ett annat sätt att få pengar, varför ska JAG betala för alla sjuka människor, som ändå säkert bara är hemma för att dom är lata.”

Men hyckleriet, och här kommer det lustiga, är att samma folk som säger det kan säga, ”att om JAG SJÄLV skulle bli sjuk eller arbetslös, då är det ju en helt annan sak, då är det ju i och för sig bra att såna möjligheter finns, att kunna få A-kassa, sjukbidrag, eller socialbidrag. Då kan jag tycka det är värt det. Men det är ju bara om JAG SJÄLV behöver det, men jag vill ju inte betala skatt med mina pengar för att alla andra ska få det!”

Ehh...ursäkta...? Har dom tomtar på loftet...eller vad är det frågan om? Maken till egoism, brist på empati och medkänsla, och trångsynthet får man då fan leta efter! 
Så dom personerna menar då alltså, att dom skulle få förtjäna att kunna få hjälp ekonomiskt om dom inte själva har en möjlighet...men jag till exempel förtjänar det inte?! Eller deras granne, deras vän, nån familjemedlem, en person dom passerar på gatan, deras arbetskamrater, deras partner, ett syskon...eller vem annan som helst? Utan bara dom själva skulle förtjäna den möjligheten?

JAG. MINA PENGAR. JAG. JAG. JAG. MIG.MIG.MIG.

Hur är det ens möjligt att vissa kan vara så jävla egoistiska, så själviska, att dom räknar bort alla andra människor som existerar, att det bara är dom själva som är viktiga? Jag blir förfärad, förskräckt, ledsam, arg...och rakt av äcklad av det! Äcklad!
Såna människor ska hålla sig jävligt långt borta från mig! Jag betalar gladeligen skatt för att den möjligheten att få ekonomisk hjälp och stöd ska finnas – för alla! För alla förtjänar att kunna få det! Inte bara en själv.

Det riktigt tragiska, är ju att det finns så många människor som tänker så, funkar så, och har den egoistiska inställningen. Inte konstigt att världen ser ut som den gör...

Var var jag? Ja, just det, detta med känslor. Jag kom ifrån ämnet lite. Jag blev så upprörd bara.

Efter att jag hade varit ”avstängd” känslomässigt i några år, vilket jag verkligen behövde för det gav mig chans till återhämtning, så började det kännas fel. För jag är ju en riktig känslomänniska i min natur, och jag började känna att det kändes fel och konstigt, och obekvämt att inte känna så mycket. Jag kände mig inte som mig själv. Och jag gick i terapi då, vilket jag gjorde i många år, och diskuterade detta mycket med min terapeut. Hon föreslog att när jag kände mig redo, försiktigt skulle prova på att känna känslor igen. Att våga släppa fram dom, lite i taget, i den takten som kändes bra för mig. För jag kände att jag inte var i mitt naturliga tillstånd, jag ville börja känna känslor igen, i samband med att jag började trappa ner på medicinerna. För jag kände mig tom och ihålig utan dom. Men jag var rädd för att känna känslor då, livrädd. I början var det bara fruktansvärt skönt av vara avstängd, och jag visste att jag behövde det. Men ju längre tiden gick, desto mer kände jag att det kändes fel. I takt med att jag började kunnna återhämta mig själv, blev jag också redo för andra saker, andra förändringar, nya förändringar.

Detta var för ungefär tio år sedan, och jag har arbetat sen dess med att kunna ha ett hälsosamt känsloliv igen. Och lära känna mig själv igen, den jag verkligen är.
Det har tagit tid, och har varit mycket kämpigt och svårt, men oj så det har varit värt det!

Nu är mitt känsloliv tillbaka, och är i ännu bättre form än det någonsin varit! För nu är det inte nåt som har tvingats på mig, utan jag har fått utveckla det på mitt eget sätt, i min egen takt, efter egen vilja och lust. Jag vågar känna igen, och på grund av att jag i min natur har förmågan att känna så djupt, så mycket, så intensivt...så njuter jag numera oerhört av att känna så mycket som jag gör! Och det gäller både att känna största glädjen, högsta smärtan, och den djupaste sorgen, även om det kan vara väldigt svårt att hantera. För alla dessa känslor hör ju ändå till att vara människa, det är det som gör en till en levande varelse. Och jag känner mig mer levande nu än jag någonsin gjort i hela mitt liv! 

För jag har gått igenom hela livet och varit död inuti. Jag dog inuti redan som barn, av trauman jag upplevde då. Men jag har alltid varit tvungen att låtsas vara levande, för alla andras skull, för att alla andra ville det och krävde det av mig. Så jag spelade rollen, och gjorde det mycket väl! Mycket, mycket väl! Nu har jag slutat spela rollen, nu har jag slutat låtsas. Nu står jag för mina skador inuti och arbetar med det, allt jag upplevt och gått igenom hela livet, ända sedan jag var ett litet barn. Nu har jag börjat läka. Tack vare att jag fått möjlighet till återhämtning.
 

Men en människa är mångfacetterad, och oerhört komplicerad. Så även om jag kommit mycket långt med mig själv, när det gäller många bitar, är jag ändå såpass skadad inombords att jag aldrig kommer kunna fungera på en ”normal” nivå igen.

Men vad spelar det för roll, egentligen? Det viktigaste är väl ändå att jag faktiskt gör framsteg, även vilka framsteg det än är, och hur långsamt det än går? För det är ju dock framsteg. Och för det är jag så oerhört, oerhört tacksam.

Så var inte ledsen för min skull, var glad för min skull. För jag är tacksam för hur långt jag kommit, även om det inte är så långt i andras ögon. Men det beror på vad ens definition på att ”komma långt i livet”, och "att åstadkomma saker i livet" är. Många har olika definitioner på det.
För min egen del är att åstadkomma något i livet, bara att överhuvudtaget överleva, och att kämpa för att kunna leva, och inte välja att ta mitt liv, som så många tragiskt gör. Och min definition på att ”komma långt i mitt liv”, är att kunna göra framsteg inombords som jag behöver för att kunna leva mitt liv, på det bästa sättet som jag kan, enligt mitt mående, min livssituation, mina begränsningar och mina förmågor. Och det är att i först hand bearbeta mitt liv, mina trauman, och att förstå vem jag är, hur jag är, och varför jag är som jag är, och vad min plats i detta livet är.

Det är också att kunna lära mig att jag måste prioritera mig själv med, inte bara prioritera alla andra utom mig själv, och att sluta med det tvångsbehov jag alltid har haft att vara alla till lags hela tiden, och att kunna säga ifrån, säga nej, sätta gränser, och inte acceptera att bli dåligt behandlad, och att kunna stärka min egen självkänsla, utan bekräftelse utifrån. Att kunna se mitt eget värde som människa, mitt värde som Angelica. Och att sluta offra mig själv och mitt eget välbefinnande för alla andras skull. Och jag har lyckats med många av dessa saker, många av dessa viktiga bitar. Även om det har tagit lång tid, så är det sååå värt det, ni fattar inte!

Just dessa saker jag nämnt här ovan, har varit MYCKET VIKTIGARE för mig att arbeta med och utveckla, än att till exempel försöka gå ut i arbetslivet igen och pressa mig själv till det när jag ändå inte klarar av det, så att jag knäcks ännu mer istället. Eller att ”komma igång” med fysiska aktiviteter, börja träna och äta rätt, ha ett aktivt och socialt liv, ha ett kärleksliv och ett sexliv...m.m, m.m. Detta har ju folk mååånga åsiker om, och anser att man annars börjar processen "i fel ände, på fel sätt". Let me tell you - I don´t give a flying fuck what other people think I should do, how I should live! I do things my way, what works for me! End of discussion!

Jag måste läka mig själv PÅ INSIDAN, innan jag jag kan börja arbeta med saker och ting på utsidan, så som jobb, aktiviteter, förhållande och så vidare. För mig är det så himla självklart, det har alltid varit självklart. Men det har inte varit lika självklart för andra. Många tror att om jag bara kommer ut i arbete igen, så kommer resten lösa sig av sig själv. Eller att jag börjar med fysiska sysselsättningar eller liknande.

Det kanske funkar på andra, vad vet jag, och då är det väl bra för dom. Men det funkar inte på mig. Och det är det enda jag behöver veta, för att jag ska kunna arbeta med min läkeprocess. Som kommer pågå under resten av mitt liv.
För oavsett vad andra tycker och tänker, så kan inte jag läka och rehabilitera mig själv som ANDRA tycker att jag borde göra. För det är mitt liv, inte deras. Mitt liv! Och JAG bestämmer över hur JAG ska hantera MITT liv! Punkt!

 

Ett sätt att känna starka, intensiva känslor är genom musiken. Inget kan väcka känslor så som musik. Och alla har ju olika musiksmak, som det ska vara. Om man lyssnar på en riktigt bra, powerful låt, som man själv tycker mycket om, kan det väcka så starka, intensiva känslor så det blir en närmast religiös upplevelse. Det är så fantastiskt att uppleva, att man typ får gåshud över hela kroppen, och knappt kan andas, för man är så inne i tusen olika känslotillstånd när man är inne i musiken.
Det är att känna sig levande.

Jag använder mig ju ofta av mycket musik till exempel här i bloggen, för att förmedla olika känslor eller känslotillstånd, eller vissa budskap. Det är mitt sätt att förmedla både mig själv, den jag är, och förmedla budskap, och sätta speciellt fokus på det jag skriver om.

För mig är musik läkande, på många olika sätt. Och ett sätt för mig att känna mig levande, känna mig här, känna att man har en mening, att det finns ett ”purpose” med allt och med livet. Känna att det finns något större än en själv.

Jag ska dela med mig av ett antal låtar här i bloggen, låtar som för mig är väldigt powerful musik, som gör att man får gåshud och känner tusen känslor samtidigt. Andra behöver inte känna samma som jag med just dessa låtar, men dessa är låtar och musik som får just mig att känna så väldigt intensiva och fantastiska känslor, ändå in i djupet av mig själv, in i min själ, och som jag njuter av så oerhört, och som jag är så tacksam för att jag kan känna. Det vill jag gärna dela med mig av. Och det är både låtar med text, och instrumentala låtar. För bara själva musiken i en låt kan ta tag i en, och beröra en, riktigt, riktigt djupt. Man ska inte underskatta instrumentala låtar. Och det är också både lugna låtar, och upptempo-låtar, låtar ni kanske hört förut eller låtar ni aldrig hört innan, och remixar och covers på vissa låtar. Så det är lite gott och blandat jag kommer lägga in här. wink

Just let go, and allow yourself to feel. Feel it in your heart, and in your soul. Feel it all. heart

Ha det bra alla...and enjoy! smiley

 

"The Sound of Silence" - Disturbed (cover på Simon & Garfunkels låt). Så jäkla bra så det är sinnessjukt! heart

 

"Sacrifice" - Sinéad O´Connor (cover på Elton Johns låt). Helt fantastisk!  heart

 

"Daniels Jojk" - Jon Henrik Fjällgren (Joey Jonassi Remix) Fantastiskt! heart

 

"Adiemus" - Karl Jenkins (Original: Adiemus) 

 

"Tattoo"  (live) - Mike Oldfield (lnstrumental)  Säckpipor! Älskar säckpipor! heart

 

"The Heart Asks Pleasure First" - från filmen "The Piano". Underbart pianostycke! heart

 

"The Sun In The Stream" - Enya (Instrumental) Så vackert! heart

 

"From Where I Am" - Enya  (Instrumental) Så fint! heart

 

 

 

 

 

 

 

5 Oktober 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I´m only a human....

Hej igen på er!

Mår fortfarande inte bra, är inne i en väldigt lång dålig period nu. Det är svårt att med ord beskriva hur, eller varför, men det är bara mycket med allt. Mycket med alla tankar, alla känslor, alla minnen, sorgen och smärtan inombords som är evig, och ledsamhet över att världen är som den är.

Jag försöker göra mitt, i form av att hjälpa till och stötta andra, men det känns som att det inte räcker till, att jag inte räcker till. Vill så mycket, men har möjlighet till så lite. Det är fruktansvärt svårt för mig att hantera när andra mår dåligt, för jag lider så med dom och vill hjälpa dom, stötta dom, och "fixa" dom. Jag skulle vilja kunna vifta på ett magiskt trollspö, och få alla att må bättre, men det går ju självklart inte. Vissa kan man inte hjälpa, antingen för att man inte kan lösa andras problem, eller att dom inte vill bli hjälpta, eller för att dom inte är mottagliga. Det brukar heta: "Man kan inte hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv." Och åh, så sant det är. sad

Jag anstränger mig ofta över min förmåga, för andras skull. Jag går in totalt i andra människor, deras liv och problem, och försöker hjälpa, men det finns bara så mycket man kan göra. Vissa kan inte ta till sig hjälp, är inte redo än, och då spelar det ingen roll hur mycket man hjälper och stöttar, dom är inte redo att ta sig ur en dålig, destruktiv situation. Men jag ger inte upp, det ska gå långt för att jag ska ge upp.

Men ibland måste jag, för det sliter ut mig och tär på mig oerhört, tills det känns som att jag inte finns kvar, som att jag håller på att sudda ut mig själv. Då måste jag sätta stopp, för min egen skull. För tar jag inte hand om mig själv, så kommer jag heller inte kunna ta hand om andra. Det är en mycket viktig insikt jag fått. Därför fokuserar jag mycket på mig själv nu, och vad som är bäst för mig.

För jag vill kunna hjälpa och stötta andra så mycket det går, men då måste jag också vara i form för att göra det. Och då måste jag ta hand om mig själv först, för att sen kunna ta hand om andra. Det är min mening i livet att hjälpa, det har jag förstått. Jag har genom hela livet alltid varit en "fixer", en "emotional healer", "a caretaker of people", det är den jag är, den jag vill vara, den det är meningen att jag ska vara. Men då måste jag också ta hand om mig själv, och göra det som är bäst för mig och inte slita ut mig totalt. För då är jag inte till hjälp för någon.

Jag är stark och uthållig och engagerad, jag bryr mig över alla gränser och vill alltid göra gott. Men jag är också en människa, bara en liten människa. Som själv kan knäckas, kollapsa, och ta slut. Det glömmer många, och det glömmer även jag själv också. Så därför är det så viktigt för mig nu, i denna fasen i livet, att prioritera mig själv, vad som är bäst för mig, och ta hand om mig själv. Det måste jag göra, både för min egen skull, och för andras skull. Så jag kan vara den, och göra det, som det är meningen. Att finnas för andra, hjälpa och stötta andra, göra gott för människor och för världen. That is my lifes purpose. heart

 

 

 

 

25 September 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Medmänsklighet och empati...och detta med samtycke.

Jag vill skriva lite om just medmänsklighet och empati, och samtycke, i detta inlägget.

Jag är oroad av denna ökning av hat, ilska och egoism, som har märkts av så tydligt under de senaste åren. Och det bara ökar och ökar. Människor riktar in sig på att hata och vara arg över mindre saker, istället för att försöka se hela bilden. Man agerar utifrån bara sitt eget perspektiv, och har verkar ha svårigheter att se det ur många perspektiv, ur andras perspektiv. Just empati och medmänsklighet går ut på att kunna sätta sig in i andras känslor och situationer, och inte bara se sitt eget.

Om man skickar iväg en hatisk eller elak kommentar till någon, oavsett vad det gäller, så måste man kunna se ur den andra personens perspektiv och fundera över: ”Hur skulle jag känna om jag fick samma kommentar av någon? Skulle jag bli ledsen? Sårad? Besviken? Rädd? Eller helt knäckt?”
Om man svarar JA på sin fråga till sig själv, så bör man inte skicka iväg en sådan kommentar till någon, för då vet du hur du skulle känna det om det var det motsatta...och vill du då verkligen göra så mot någon annan? Om du ändå kan tänka dig att göra det, så har du antingen en väldig brist på empati, eller så är du så förblindad av ilska och hat och aggressioner, så du inte kan tänka klart.
Så ta ett steg tillbaka då, och fundera över klokheten i att skicka iväg den där taskiga kommentaren, istället för att bara handla på ren impuls.
Kanske du då faktiskt tänker om, och struntar i att såra och göra en annan person ledsen. För är det det bästa att göra egentligen?

I dagens läge, med bekvämligheten av Internet, där allt bara är ett klick ifrån dig, är det kanske lätt att ”glömma bort”, eller strunta i, att det faktiskt är människor man pratar eller har kontakt med när du sitter tryggt anonym bakom skärmen, människor med riktiga känslor som du själv.

När ni öser ur er hat och ilska över andra människor, vare sig det är invandrare, personer som är gay, personer som har andra politiska åsikter, politiker eller andra kända personer, vanliga svenssons, eller personer ni känner, kvinnor som står upp för sig själva och inte tar skit, och som tar sidor i politiken (särskilt det verkar reta många män till vansinne, exempel är Linnéa Claeson, hon med regnbågsfärgat hår ni vet, ska prata mer om henne nedan), så måste ni förstå att det får allvarliga konsekvenser. Det får konsekvenser för personerna ni riktar hoten och hatet till, det får konsekvenser för hela samhället och alla människor i den, och det får oerhörda konsekvenser för er själva. För vad säger det om er som människor, när ni är villiga att hata, hota, kränka, och förstöra en annan människa. Det slår tillbaka på er själva, tusenfalt...för ni har då sålt er själ. När ni bidrar till att förstöra och knäcka en annan person, vad säger det om dig som människa? Det borde vara det viktigaste du borde fundera och reflektera över.

Många män som inte håller med kvinnor om vissa åsikter eller argument, eller som blir ratade eller avvisade av kvinnor, eller kvinnor som står upp för sig själva på ett sätt män inte gillar, kvinnor som inte håller med i något män säger eller tycker, kvinnor som inte vill ha sex med dom, eller vad som helst egentligen som triggar dom männen...det första dom gör är att gå till direktattack på ett sexuellt sätt, eller ett våldsamt sätt. Då tycker många av dom männen att den eller den kvinnan är en hora, fitta, subba, horunge, som förtjänar att bli mördad, våldtagen, misshandlad, påkörd av en lastbil, skjuten i huvudet, få lemmar avskurna eller tungan avklippt, och andra många liknande saker.
För det är det enda dom kan komma på att säga, hatiska, hotfulla, våldsamma saker, ofta av sexuell karaktär. För att förnedra och förminska kvinnor. Och det är lika många vanliga svensson-svenskar som uttrycker sånt, som utländska. Mycket, mycket, mycket moget av er, ni män som gör detta. NOT!
Kan ni säga sådana saker till en kvinna, bara för att ni tycker hon säger fel saker, står på fel sida, eller avvisar era inviter, så är ni inte mycket människa. Ni är bara tomma kärl, utan själ. För om man är en bra människa med empati och medmänsklighet, så uttrycker man sig inte så. Ni fattar det, va?

Se på Linnéa Claeson, som figurerar ofta i pressen och i sociala medier för att hon står upp för saker, står upp för sig själv, står upp för kvinnor, och står upp för medmänsklighet och mänskliga rättigheter. Hon har regnbågsfärgat hår, är mycket vacker, och lätt att känna igen. Hon är en riktig förebild, och jag beundrar henne otroligt mycket. Hon är modig och stark, och tar ingen skit. Hon ger ofta svar på tal, på all skit hon får, vilket verkar provocera män så till den grad att dom tappar all kontroll över sig själva. Dom männen får faktiskt skylla sig själva, på det sättet som dom beter sig.
Så mycket skit hon får ta dagligen, nästan uteslutande av män...så mycket skit, så mycket hat, hot, trakasserier och kränkningar – bara för att hon gör det hon gör, ser ut som hon gör (en vacker kvinna som inte tar skit), och står upp för sig själv och andra. Får ta skit av män. Med namn som till exempel Anders, Magnus, Bertil, Tobias, Martin, Conny, Viktor, Tor-Björn, Simon, Jonas, Hampus, Linus, David, Sture, Lennart, Krister, Pontus, Andreas...ja, ni fattar. Svenska namn. Svenskar. 
Och samma svenskar predikar om att muslimer är så farliga, med sin kvinnosyn och kvinnoförtryck, och dom är ett stort hot för oss svenskar och våra kvinnor här i Sverige. Fundera lite över det...och rimligheten i det. Framför allt hyckleriet i det. Fundera lite...
Lägger in en del exempel på den skit som Linnéa få ta hela tiden, och dom svar på tal hon ger är oftast klockrena.

Tycker ni själva att detta är rimligt? Denna skit som Linnéa får ta? Skulle nån av er män vilja att era döttrar blir behandlade så? Vare sig det är i nutid eller i framtiden? Var en bra förebild istället, och väx upp!

Jag har själv som tjej och kvinna under livets gång blivit sexuell trakasserad så många gånger, så mycket, att det helt enkelt var vardagsmat. Då reflekterade man inte så mycket över det, man trodde att det var så det funkade och att man fick finna sig i det bara. Jag har många gånger blivit kallad hora och jävla fitta, av killar som till exempel känt sig avvisade eller ratade av mig. (Men ursäkta så mycket att man inte kan bli intresserad av ALLA, det blir inte ni killar heller, var ärliga nu.)

Till och med såna småsaker som att nån kille frågade mig om cigg, och jag sa att jag har inga för jag röker inte, (vilket är sant),  ”Men fan vad du ljuger, din jävla fitta!”, kunde jag få som svar då. Eller om nån kille frågat mig på nåt uteställe om jag vill dansa och jag sagt nej tack (för jag är alltid trevlig iallafall), och får som svar ”men slipp då, jävla subba!” En gång inne i stan kom en kille (en sliskig en) fram till mig och bara fråga mig rakt ut: ”Suger du eller? Hur mycket ska du ha?” Och då var jag inte ens lättklädd, jag hade vanliga byxor, en vinterjacka och mössa på mig för det var vinter ute. Blev han tänd av min snygga mössa tro...?
Jag menar, it goes on, and on, and on, and on, and on, and on, and on, and on......it never stops.

För att inte tala om alla gånger män har tagit och tafsat på mig när jag varit ute, mängder med gånger, i mängder med olika situationer, på mängder av olika platser. På bussen, i kön inne på ICA, på uteställen, vid nån bankomat, på spårvagnen, på mina arbetsplatser jag hade, på den tiden jag arbetade (många gånger rena sextrakasserier som gjorde att jag var tvungen att ringa på väktarna, på min egen arbetsplats!), när jag varit på fester hemma hos folk, när jag varit på väg hem från bussen eller spårvagnen efter en utekväll, på en restaurang jag var på en gång...jag menar, hur många exempel ska jag ta? Det finns tusentals.

Eller när jag var tvungen att skaffa hemligt mobilnummer för några år sen. Varför gjorde jag det tro? Jo, därför att helt random dudes som jag inte hade en aning om vilka dom var, började ringa och sms:a mig, för att fråga om jag ville träffas och gå på dejt, träffas för sex, eller som bara skrev snuskiga saker till mig. När jag frågade hur dom hade fått tag på mitt nummer, ja då sa dom att dom helt enkelt hade sökt på mitt namn på nätet på typ Eniro och liknande sidor, och hittat mitt nummer där. Dom sa att dom tyckte jag var en snygg tjej som dom blev intresserade av, så då tyckte dom det var en jättebra idé att söka upp mitt nummer på nätet (som nåt jävla creep), och kontakta mig och fråga ut mig eller fråga om jag vill träffas för sex. Och när jag blev sned för det, och sade att jag absolut inte ville varken träffa eller prata med dom, ja då blev jag kallad för jävla fitta många gånger om.
Jag menar...seriously...? Are you kidding me?!
Efter jag fått för många ”stalkers” som kontaktade mig, bestämde jag mig för att skaffa nytt mobilnummer, och registrera det som hemligt. Och efter det har jag sluppit sånt helt! Thank God!

Och jag vet vad många av er män kanske tycker, att jag borde bli glad och smickrad över att ha mängder med killar som blir så intresserade av att bara se mig på bild, att dom anstränger sig så till den milda grad för att få kontakt med mig, att dom söker upp mitt nummer på nätet och ringer mig.
WRONG!
Det var fruktansvärt irriterade, och kränkande för mig, och det drev mig till vansinne! Det är en kränkning av mitt privatliv. Och jag borde fan inte vara glad och smickrad över det. Så om ni funderar på att göra så med nån tjej ni är intresserad av...gör inte det. Just a friendly advise.

Jag tror inte många män fattar detta med att vi kvinnor envisas med att ha rätt att bestämma över våra egna kroppar, och själva bestämma vilka vi blir intresserade av och vill vara med, och inte. Uppenbarligen inte.

Jag ska tala om en sak för er män, som ni kanske inte gillar att höra, eller håller med om. Vi har rätt att bestämma över våra egna kroppar.
Ett exempel: Om jag träffar en kille på krogen, som jag blir intresserad av och som blir intresserad av mig, och vi börjar hångla och strula med varandra, och vi bestämmer oss för att gå hem tillsammans. Och väl hemma börjar vi hångla och ”mysa” med varandra, och det verkar som att det är på väg att leda till sex...så har jag rätt att när som helst avbryta och säga nej, om jag plötsligt känner att jag inte längre vill eller har lust. Jag har FULL RÄTT att säga nej till sex, även om vi hånglat hela kvällen, och fortsatt hemma hos nån av oss. Jag har RÄTT att när som helst jag känner för det, avbryta hela grejen och säga att jag inte vill längre. Vare sig ni vill eller inte, så har jag den rätten över min egen kropp. Det fattar inte många män.
Utan ni tycker oftast att har jag gått så långt, och hållit på och ”retat” er hela kvällen, och till och med följt med hem, så har jag ingen rätt att bara ”ändra mig sådär”. Vem fan tror jag att jag är egentligen, som kan göra så? Man gör inte så, retar upp en kille, med ”löfte” om sex, och sen bara ändrar sig! Hur kan jag bara med?! Då är jag en jävla fitta, och en jävla hora, och subba och alla fula ord ni kan finna i en ordbok. Inte sant...? Så tycker många killar.

Och många gånger vägrar dom acceptera det, för att dom ofta ser det som en förödmjukelse, en kränkning av deras manlighet, av deras rätt att ha sex. Så antingen tjatar dom sig till sex med tjejen, och får kanske sin vilja igenom med tjat, fast tjejen inte alls vill men vågar inte säga ifrån igen. Så ligger hon med killen, fast hon inte vill, och inte kan förstå varför killen tjatar sig till sex och är villig att ha sex med henne fast killen vet då att hon inte vill. Att hon sagt nej och inte vill, det struntar killen i, det spelar ingen roll, vad hon vill eller inte vill spelar ingen roll. Det är vad han vill i stunden som spelar roll, och han tar det han vill ha. Och efteråt övertalar killen sig själv om att hon visst ville trots allt, och att det ändå var ”bra sex”. Och tjejen känner sig efteråt chockad, kränkt, förödmjukad, rädd, vilsen och skrämd. Hon känner sig våldtagen. För killen hade sex med henne fast hon sade nej, att hon inte ville. (Det är INTE samtycke. Samtycke är när BÅDE tjejen och killen är lika mycket med på sex, och både tjejen och killen tydligt sagt JA, så att det inte kan missförstås. Då är det SAMTYCKE mellan två parter.)

Men hon vågade inte säga nej, stå upp för sig själv och sin rätt över sin egen kropp. Hon är rädd, och förvirrad, för hon kan inte förstå hur killen kunde ha sex med henne fast hon tydligt sade nej, hon vill ju inte. Att han ändå hade sex med henne, visar på att hon som person inte betydde något, att hon inte var värd att respekteras, att hon bara var ett stycke kött, en vandrande slida för män att sticka sin k*k i. Så känner hon. Men killen, han går omkring och känner sig som en kung, efter ännu en erövring, och övertygar sig själv om att det var bra sex, som båda ville ha, som båda njöt av. Eller så bryr han sig helt enkelt inte om han mer eller mindre tvingade sig på henne. Det spelar inte roll. För hon är bara en kvinna, nåt att sätta på, nåt att erövra, nåt som bara finns för mäns njutning.

Detta är vardagen för så många kvinnor, många gånger om. Detta är verkligheten. Men kvinnor pratar inte om det så ofta, för dom skäms. Dom skäms för att dom lät det hända, för att dom gav med sig fast dom inte ville, att dom inte sa ifrån mer. Dom känner skuld och skam, och försöker glömma. Glömma att det dom egentligen varit med om är ett övergrepp. En våldtäkt. För det är precis vad det är. Dom blir trasiga inombords, och låter detta ske om och om och om igen. Av skuld. Av skam. Av självförakt. Av att dom tror att dom inte är värda mer. Och män överallt fortsätter låta det hända. Fast tjejen säger nej, egentligen inte vill, så tjatar dom och försöker övertyga. Och får till slut som dom vill. Igen, och igen, och igen, och igen...

Detta är många kvinnors historia, och detta är även min historia. För jag är en av dom, jag har gjort samma sak, många, många gånger. Jag har låtit män ”tjata” sig till sex, fast jag inte vill, men ändå gett med mig till slut. För att slippa tjatet, för att killen ska tycka om mig, för att känna mig värd nåt. På bekostnad av mig själv.

När en tjej säger nej, jag vill inte – då betyder det att tjejen inte vill. Då ska ni män sluta där. Ni ska inte hålla på att försöka ”tjata” er till sex. Det är fruktansvärt egoistiskt och respektlöst. Och det sänder ett budskap till kvinnan, till kvinnor överhuvudtaget, att du som man anser dig har rätt till hennes kropp. Hon ska bara hålla käften och spela med, ha sex med er. Hon har ingen talan i frågan, för ni vill ha sex när ni vill ha det, och då ska ni fanimig få det också, i många killars sätt att se på det. (Jag säger inte alla killar, men många killar, tillräckligt många för att det ska vara för många.) Om ni män tjatar er till sex fast kvinnan säger nej, och hon ändå ger med sig till slut, så är det ett övergrepp ni gör. En våldtäkt. Vare sig ni vill höra det eller ej, vare sig ni vill erkänna det eller ej, vare sig ni håller med om det eller ej – så är det ett övergrepp. Punkt.

Kommer lägga in en video här nedan, en video som förklarar detta med SAMTYCKE till sex vääääldigt tydligt, så att alla kan förstå det...eftersom det verkar missförstås så ofta. Så kolla gärna på den, och ta in budskapet. Man kan likna samtycke till sex med "en kopp te", som det görs exempel på i denna "informationsvideo". Mycket bra!

 

Så sluta hata, sluta hota, sluta trakassera andra människor. Hat förstör. Ilska förstör. Bitterhet förstör. Det är som ett gift som förstör er, äter upp er inifrån, som ni sen låter gå ut över andra. Det är ni själva som blir mest drabbade av ert eget hat och ilska, för det är ni som måste bära omkring det. Det är tungt att bära på. Mycket tungt.

Det viktigaste vi har som människor och som vi måste behålla till varje pris, är medmänsklighet och empati. Utan medmänsklighet och empati upphör människan. Hat kan aldrig driva bort hat, man kan inte hata och hota sig till frid och fred. Det enda som kan utplåna hat, är kärlek och medmänsklighet. Människan har en villfarelse om att vi kan kriga oss fram till fred på jorden. Detta är den största lögnen och illusionen. Agera alltid utifrån medmänsklighet. Det är inte meningen att bara vissa ska få det bra i vårt samhälle, vårt land, och i världen. Det är meningen att ALLA ska få det. Lägg egot åt sidan, och sträva efter det som är bäst för alla. Vägen dit sker genom att alltid agera med medmänsklighet. Vi är ALLA människor, som ALLA är värda ett bra liv, ett bra samhälle, i en värld där ALLA är lika mycket värda. Glöm aldrig det. heart

 

 

 

 

 

13 September 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"Att användas vid behov."

Jag har i hela livet varit en ”vid behovs-person” för många människor, och är det fortfarande än idag...tydligen. Det vill säga att många människor, på olika sätt, bara har velat ha kontakt med och umgås med mig ”vid behov”. Vid deras behov, beroende på vad deras behov har varit. Att jag dugt för vissa olika personer genom livet, ena stunden när dom behövt mig till något, för att sen kasta mig åt sidan nästa stund, när dom inte har behövt mig längre. Så har det varit så länge jag kan minnas.

Men det tar stopp här. Det tar stopp nu, för alla som använt sig av mig ”vid behov”. För jag har insett att jag förtjänar bättre än så. Jag är mer än så.
Och jag accepterar eller tolererar inte längre att personer, oavsett vilka personer och oavsett vilka anledningar, bara använder sig av mig när det passar dom, för att sen skita i mig. Som att jag plötsligt tappade i värde totalt, från 100 till 0. Det är inte okej!

Det är oacceptabelt, att behandla någon så, att behandla mig så. Det ligger på dom som har betett sig så. Det är deras ansvar.

Det som ligger på mig, och som jag tar ansvar för, är att jag har tillåtit andra att behandla mig som en ”vid behovs-person”. Jag har inte varit stark nog eller haft ork nog, att säga nej, sätta stop, eller sätta gränser. Jag har haft fullt upp med att bara försöka överleva den helvetestillvaro jag levt i, i stort sett hela mitt liv. Bara att göra det tog upp all min kraft, energi, och viljestyrka, att försöka hantera kaoset omkring mig, med livet och förståndet i behåll. Jag hade inte kraft eller tid till något annat egentligen. Så jag måste förlåta mig själv, för att jag inte har stått upp för mig själv långt tidigare, för att jag skadat mig själv så länge genom andra. Det är svårt att förlåta sig själv för, tro mig. Det är också en process.

Det livet jag levt har gjort mig oerhört sårbar, känslig, vilse och desorienterad i mig själv, och har knäckt mig...på alla sätt en människa kan bli knäckt. 
Många har sett och känt av sårbarheten hos mig, och min önskan av att alltid vilja vara till lags, hjälpa, stötta och ge omtanke och kärlek till andra....till alla.
Då har många av dom medvetet utnyttjat detta hos mig, till att använda mig för olika saker och ting, för deras diverse behov, när dom har känt för det, utan att ge särskilt mycket tillbaka, eller inget tillbaka alls. 
 
Många av dom har också varit medvetna om vilket fruktansvärt kaos jag levde i, och hur dåligt det fick mig att må, men valde ändå att utnyttja mig för det dom ville ha och behövde från mig. För många av dom har vetat, mycket väl, att jag inte haft styrkan att säga ifrån, säga nej, säga stopp. Ändå har dom använt sig av mig för diverse saker dom velat, vid behov, när det passat dom. Och i övrigt inte brytt sig om mig särskilt mycket alls...uppenbarligen. Och detta har under livets gång gällt både kärleksrelationer, relationer inom släkten, och vänskapsrelationer. Och det har inte direkt bidragit till mitt tillfrisknande, det har fått mig att må ännu sämre, och bli ännu mer knäckt. Dom som betett sig så mot mig, har i princip sparkat på någon som redan ligger ner och är skadad. Vad säger det om dom som människor?

Jag har varit så skadad, så knäckt, så trasig som människa, av det ofattbara kaos som varit mitt liv, att jag bara funnit mig i att bli utnyttjad, och har inte kunnat säga ifrån när jag känt att folk har ”använt sig” av mig för själviska behov, för att mer eller mindre skita i mig senare. Som sagt, ibland värde 100, ibland värde 0....beroende på vad andras behov av mig var och när det behovet var. Och jag har låtit dom göra det. Jag har tillåtit det. Men nu har jag kommit till en punkt i livet där jag inte kan tillåta det och acceptera det längre. För nu har jag insett sanningen. And the truth shall set you free!

Vissa personer har genom livet behandlat mig jätteilla, och gjort väldigt taskiga saker mot mig. Och jag har vid vissa tillfällen, när jag valt att konfronterat dom, ibland fått höra att ”du kommer förlåta mig, det vet jag. För det gör du alltid. Så vad spelar det för roll?”

Och jag har förlåtit, många, många, många, många, många, många gånger om. Fler gånger än man kan räkna. Och gett nya chanser, igen, och igen, och igen, och igen, och igen... Och dessa personer har därför räknat med, och tagit för givet, att det kan fortsätta så i all evighet. Att jag inte har någon gräns, att mitt tålamod inte kan ta slut. Att det kan fortsätta....forever, and ever, and ever, and ever, and ever, and ever...

 

But I´ve got some news for you!
Mitt tålamod är slut. Min gräns är nådd.
Das gräns is nådd! Och inte en dag för sent.

 

Egentligen har det varit på gång länge, och jag har känt det tydligt. Som ett vibrerande muller inom mig, som började svagt, och sen bara har ökat och ökat och ökat. Till slut blev det en explosion inom mig, som vrålade ut: NEJ! Nu räcker det! Nu är det bra! Nu är det fanimej nog! I am so fucking done!!!!

En sak som är viktig att lära sig, är att alla val i livet man gör får konsekvenser. Och att jag nu väljer att utesluta och bryta kontakten med en del personer ur mitt liv, är helt enkelt en konsekvens av deras handlande mot mig. Av utnyttjandet av mig, av deras "användande" av mig vid behov, vid deras behov...och att jag egentligen inte betytt särskilt mycket för dom utöver det, utan dom har med lätthet vänt mig ryggen när det inte passar dom längre. Då kan jag lova att det blir konsekvenser av det förr eller senare...och den tiden är nu. Nu kommer konsekvenserna av det.

Jag är inte någon annans ”vid behov-person”!
Man kan inte komma och gå som man vill i mitt liv längre!
I am not a ”part-time person”! For anyone!
Ever again!

Antingen är man en del av mitt liv, på heltid, och visar att man bryr sig om mig, engagerar sig, och visar omtanke och kärlek...oavsett hur jag mår, och då får tusenfalt tillbaka av mig. Som alltid.
Eller så är man ute ur mitt liv, och får inte inträde igen, för man har förverkat den rätten.
”Bekvämligheten” att bara vara en del av mitt liv när man känner för det, och använda sig av mig när det passar, den bekvämligheten är över.

I have made some serious changes with myself this past year. Jag har fått en självsäkerhet som inte går av för hackor, och jag har äntligen förstått mitt värde som människa. Och jag har blivit och utvecklats till den jag är nu, den det är meningen att jag ska vara. Som har ett hjärta av guld, och bara vill hjälpa och vill alla väl...men som heller inte tar nån bullshit längre!

Detta är ett nyare jag, ett starkare jag, en självsäkrare jag, ett tryggare jag. En som vet vem jag är och vet vad min plats i detta livet och denna världen är.
This is me now...the person I always was meant to be. smiley

 

Men det betyder inte att jag mår bra än...inte på långa vägar.
Mina skador inombords är för stora, mina sår för djupa, min själ för trött.
Detta är bara det första steget av många, som jag gjort för att inte gå under, och för att stå upp för mig själv....för första gången någonsin.
Och jag är så jäkla glad och stolt över det! cheeky

För det jag verkligen förstått nu, är att jag aldrig kan ändra på andra människors beteende och handlande - det enda jag kan göra är att ändra på mitt eget beteende och handlande. Göra förändringar med mig själv. Som jag arbetar med hela tiden inombords. 

From now on I will not take anyones bullshit!
So if you only have bullshit to offer me....just walk away.
And don´t ever look back.
Ever.

Men det positiva är jag har ändå så många underbara, fina, fantastiska människor i mitt liv, som älskar mig, bryr sig om mig genuint, och som skulle gå genom eld för mig. Och jag för dom. Dom förtjänar att vara en del av mitt liv. Och jag i deras. I know who "my people" are.
För att jag har den stora turen att ha dom i mitt liv, är jag evigt tacksam.
Always! heart

 

("Ready To Be Myself" - David Dunn)

 

 

 

1 September 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I´m trying my best....

Börjar långsamt må lite bättre nu. Lite bra, positiva saker händer ju trots allt ibland. smiley

Jag hittade en soffa via facebook som jag blev intresserad av, en tjej skänkte bort sin för hon skulle köpa en ny. Så jag nappade på den, skaffade hjälp att frakta den (min käre bror Rikard hjälpte mig med det), och nu är den hemma hos mig. Det är en ganska stor divansoffa, en sån jag velat ha jättelänge men inte haft råd att köpa. Så nu har jag äntligen en sån, helt gratis också. laughLägger in en bild på den nedan.

Annars går livet sin gilla gång. Jag försöker hantera livet dag för dag bara, ibland stund för stund när jag mår riktigt dåligt. Men jag överlever iallafall. Jag har min älskade lilla vovve som sällskap, Tindra. She´s my pride and joy, my heart and shining star. Hon hjälper mig mycket i mitt mående, med sitt sällskap och sin kärlek och tillgivenhet. heart Och med motion, hade jag inte haft henne hade jag aldrig gått utanför dörren. smiley

So I try my best. 
Despite of my aching heart, my broken mind, and my tired soul. 
I try to live my life, the best I can. 
The best I know how to do. 
In this hurting body, in this crazy town, in this broken world. 
I try. And try. And Try. That´s all I can do. heart

 

("Try" med Pink. En riktig favoritlåt. Har skapat videon till låten själv)

 

Min nya soffa. smiley

 

 

 

 

 

 

 

 

23 Augusti 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
To be sensitive....

Nu var det ett tag sen igen som jag skrev här, har mått väldigt dåligt och har varit djupt nere. Börjar väl långsamt ta mig upp igen.

Det händer inte mycket i mitt liv, som vanligt. Men det är jag som valt att ha det så. Orkar inte leva ens i närheten av ett "normalt liv", och allt vad det innebär...av många olika anledningar. Jag måste leva så lugnt och stilla liv som möjligt, to keep my sanity. Or else I will go insane...

Denna värmeböljan från helvetet vi haft som hållit Sverige i ett järngrepp, är en av anledningarna jag mått så dåligt. Jag tror att väldigt många mått dåligt av det, vi är ju inte vana vid den typen av värme här, så allt och alla blir helt lamslagna. Hela samhället kollapsar. Som tur är så har det börjat bli bli lite svalare väder nu, så låt oss vid Gud hoppas att det håller sig så.

Bara detta inlägget jag skriver nu har tagit mig tre dagar att få ihop. I vanliga fall när jag skriver långa inlägg om nåt särskilt ämne, så brukar det bara ta mig nån timma att skriva och få ihop. Jag brukar skriva först i programmet Word, och lägger sen in det i bloggen, med eventuella bilder till och så, som jag brukar göra. Det går som sagt vanligtvis snabbt för mig att göra det, men nu har det tagit längre tid att få ihop detta inlägget, för att jag är så jäkla slut...slut i kroppen, slut psykiskt, slut känslomässigt.

I övrigt vill jag skriva lite nu om tre ämnen: att få viktiga insikter, att vara Högkänslig (HSP), och att vara Empat. (Empath). Har skrivit lite om det tidigare, men skriver gärna mer om det, eftersom det har kommit att bli viktigt för mig. Insikten om att jag är Högkänslig och är en Empat, har blivit en viktig nyckel för mig för att bättre förstå vem jag är, hur jag är, och varför jag är som jag är. För jag har alltid känt mig annorlunda än andra, och har inte förstått varför jag varit det. Nu förstår jag bättre varför.  smiley

Hela det arbetet som jag gör med mig själv, det arbetet jag gör på insidan av mig, går ut på att förstå mig själv, och att kunna förhålla mig till mig själv, till andra och till livet överhuvudtaget. Jag har ju all tid i världen att göra just detta, eftersom jag lever på det sättet som jag gör.
Så många människor lever väldigt hektiska, busy liv, där man måste ha ett högt tempo och ha många bollar i luften samtidigt. Då finns det oftast inte tid för inre reflektion, insikter, analys av sig själv, filosoferande, självförverkligande som människa, existentiellt tänkande, och sökande efter svar om världen, livet, människan, och universums mysterier. 
Allt det där har jag hur mycket tid som helt till, för jag jobbar inte, jag är hemma hela dagarna för mig själv, alltid, har ingen partner eller barn, inget direkt aktivt umgängesliv, och knappt en boll i luften att hantera. Jag jobbar inte för att jag har för dålig psykisk och kroppslig hälsa för det, och jag har själv valt min livsstil att leva ensam, utan partner eller barn, och att för det mesta bara vara själv hemma och ta det lugnt. 

Så det arbete jag gör med mig själv, som jag verkligen har tid och möjlighet att göra, pågår hela tiden på insidan av mig själv. Många som ser på mig och mitt liv utifrån, antar att jag står helt still och inga förändringar sker med mig och mitt liv, att jag inte gör några framsteg. Men dom som tror det ser det inte ur ett större, djupare perspektiv, och har nog svårt att ha ett öppet sinne. För alla förändringar börjar med att ske inuti en, för att sen kunna yttra sig och flyttas över i ens fysiska liv. Gör man inga förändringar på insidan av en själv, kan heller inga yttre förändringar ske.
Och det verkar finnas oerhört begränsad förståelse och insikt för många människor när det gäller att förstå att, att förändra ens psyke och känsloliv, det är en PROCESS, och en PROCESS tar TID, och måste få ta tid. Det kanske är en livslång process, som man går igenom i hela ens liv...och det är så det måste få lov att vara. Man kan inte påskynda såna processer när det gäller ens psyke och känsloliv. Det borde vara totalt förbannat uppenbart!

Det är som om man till exempel förlorar en närstående, en vän eller familjemedlem, och i sorgeprocessen får höra av andra människor att "men hur länge ska du sörja egentligen? Det har gått några år sen nu sen den eller den personen dog, ska du inte komma över det snart? Det har ju gått lång tid nu, då borde du kommit över det vid detta laget. Du är svag som människa och kämpar inte tillräckligt, om du fortfarande sörjer, Hade du ansträngt dig mer borde du kommit över det vid detta laget, och gått vidare med ditt liv. Varför har du inte kunnat det?"

Tänk om någon hade sagt så till dig när du är mitt i sorgen och smärtan över att någon du känner eller stått nära gått bort? Skulle du tycka det var rimligt att komma med ett sånt påstående? Är det ens medmänskligt att komma med ett sånt påstående? Hur kan man begära att det ska finnas en "tidsgräns" när man borde ha slutat sörja och gått vidare i livet? Det kan ingen människa begära av en annan. För att förlora någon, och behöva leva med den sorgen, saknaden och smärtan, det är livslångt. 
Det går att bättre kunna hantera och leva med det över tid, men det är en PROCESS, som måste få ta den tid det tar. Och processen är olika för alla, det är självklart och borde respekteras och accepteras. Man kan inte "skynda sig" att komma över en sorg. Det är bara fullständigt absurt.
Samma är det med andra typer av problem med ens psyke och känsloliv, avsett var det är eller vad det beror på. Att ta sig vidare i livet är en PROCESS, som måste få ta den tid den tar, om det så måste ta hela livet. Det måste respekteras och accepteras och förstås, och ha tålamod med. Tyvärr är det många som inte har det, utan "tjatar" på andra att dom måste "skynda sig komma över saker och ting", för allt måste gå så fort...fort fort fort, skynda skynda skynda! Människan fungera inte så, så sluta begära det av andra...for God sake!

I alla fall...jag har i mitt arbete med mig själv, fått så otroligt många oerhört viktiga insikter om mig själv och mitt liv. Insikter som gör att många av dom pusselbitar som fattats för mig har äntligen fallit på plats, och det skapar mer frid, ro, harmoni och förmåga och läkning för mig, när det gäller att hantera och att leva mitt liv.
Jag ska ta upp här några av dom viktigaste insikter jag fått under åren.

Insikt 1. Jag har utvecklat Komplex Posttraumatisk stressyndrom (Complex-PTSD) av alla trauman jag upplevt under mitt liv, och på grund av dom oerhört svåra, kaotiska, dysfunktionella miljö-och familjeförhållandena jag levt i sen födseln. Där faller många pusselbitar på plats när det gäller min dåliga psykiska ohälsa, som jag levt med i stort sett hela livet.

Insikt 2. Jag är egentligen en väldigt Introvert person, inte en Extrovert. Det är svårt att tro när man känner mig och har varit med mig genom livet, för jag har alltid varit oerhört utåtriktad, social, glad och "klämkäck". 
Det har alltid varit ett spel, en roll jag gått in i, för att kunna vara en del av livet och världen som alla andra lever i, och kunna ha sociala relationer med vänner, familj, kärleksförhållanden, skolkamrater, arbetskamrater, m.m. Egentligen är jag en enstöring, har alltid varit, men tvingade mig själv väldigt tidigt i livet att bli en extrovert person, en oerhört social och utåtriktad person, för att överleva helt enkelt. 
Jag gick då (ovetandes) emot min egen natur, min sanna natur, och tvingade in mig själv i en roll, att vara en person jag egentligen inte är. Det har jag aldrig förstått innan. Men jag har förstått det nu. 
Nu har dom pusselbitarna fallit på plats med. Nu förstår jag varför jag älskar att vara för mig själv och klarar av att leva så isolerat som jag gör, varför att vara runt andra människor, så ofta dränerar mig på energi och tröttar ut mig, varför jag inte "behöver" ha en kärleksrelation eller sexuella relationer (har inte det behovet helt enkelt), varför jag hellre är hemma för mig själv och ser på film eller sover eller läser en bok, än att gå ut och roa mig med vänner. Jag har inte det behovet heller. Jag kan tycka det är roligt att göra det ibland, men det är inte nåt jag måste göra, som jag behöver göra. Det jag allra helst vill är att bara få bara för mig själv, och göra mitt. Det har jag fattat nu, och accepterat nu att jag är en Introvert, och jag är så glad att jag gått tillbaka till att vara den jag verkligen är, min sanna natur. Så mycket lättare för mig att leva då.

 

Insikt 3. Jag har länge haft ett självskadebeteende, som jag varit helt ovetandes om...tills nu. 
I hela mitt liv har jag alltid velat vara andra till lags, har velat undvika gräl och konflikter, gjort det andra har vela göra, inte kunnat säga ifrån eller sätta gränser, och alltid offrat mig själv för andras skull och andras vilja och behov. Det är ett självskadebeteende. 
För genom det har jag låtit andra ta kontrollen över mig och mitt liv, och låtit dom utnyttja mig och bryta ner mig. Jag har inte haft orken, styrkan eller förmågan att säga ifrån, och inte acceptera sån behandling. Det gäller bland annat det sexuella. Jag förlorade sexlusten totalt när min mamma dog när jag var 21, för jag blev så fundamentalt knäckt, och den har varit förlorad sen dess. 
Men jag har ändå alltid haft sex med olika personer jag varit med, för att DOM har velat det, och för att jag velat göra DOM glada och nöjda, och för att dom ska vilja vara med mig. 
Så jag har gått in i en roll där med, och spelat ett spel. En roll där jag låtsats att vara en person som ÄLSKAR sex och gärna har det, och i stort sett alltid ställer upp, hur dåligt jag än har mått. För att göra ANDRA nöjda. För att få ANDRA att må bra. Jag har genom det alltid offrat mig själv och mitt eget välbefinnande...och det har varit mitt självskadebeteende. Och det var en väldigt viktig pusselbit, en insikt som varit en viktig nyckel till mitt dåliga mående. 
Nu har jag helt droppat det där beteendet. Jag offrar inte längre mig själv för andra. Utan jag är den jag är, hur jag är, som jag är, och gör som jag vill och det som är bra för mig...dom som inte kan förstå det och acceptera det...kan högtidligt dra dit pepparn växer.

 

Insikt 4. Jag är en Högkänslig Person/Högsensitiv Person (HSP - Highly Sensitive Person).
Jag är en riktig känslomänniska. och har alltid känt mer än dom flesta, känt djupare än dom flesta, kunnat se, höra och känna allt som är ”bakomliggande och underliggande”. Kunnat läsa av människor väldigt väl, varit känslig för andras energier, (positiva och negativa energier), alltid lätt kunnat "läsa mellan raderna", och alltid kunnat höra både allt som sägs, och "allt som inte sägs".
Alltid varit känslig för höga ljud och ha mycket folk omkring mig. Snabbt blivit utmattad och upprörd av det andra människor "sänder ut", och av andra människors beteenden, särskilt dåliga negativa beteenden. 
Alltid varit bra på att lyssna, försöka förstå och hjälpa andra människor, eftersom min empati-nivå är oerhört hög. Och en massa annat som också hör till att vara Högkänslig. (Kommer lägga in information om det längre ner).

Insikt 5. Jag är en Empat (Empath, på engelska). 
Och som Empat, har man väldigt mycket liknande eller samma, förmågor som Högkänsliga, (det går lite hand i hand), men snäppet mer skulle man kunna säga. 

Som Empat är ens empati-nivå så hög och så djup, att man inte bara känner med andra människor, man känner själv det andra människor känner...man "tar på sig och tar in" andras känslor så att det blir ens egna. Man är också känslig för allt lidande som sker andra, som sker i världen överhuvudtaget. Man kan påverkas starkt negativt, och nästan bli fysiskt illamående över allt lidande och alla hemskheter i världen, för man kan känna det ända in i själen. Både djurs, och andra människors lidande, sorg och smärta, kan göra en sjuk, för man känner samma sorg och smärta i sitt sinne, sitt hjärta och sin själ.
 
Och om till exempel någon man bryr sig om känner nattsvart, djup sorg, så känner man som Empat samma djupa, hjärtskärande sorg själv, och blir helt knäckt av det. Känner någon glädje och lycka, blir man själv lika glad och lycklig som den personen är. Blir någon upprörd och arg, känner man själv samma ilska och upprördhet. Man tar på sig och bär omkring på alla andras känslor, lika stark som att det vore ens egna. Plus att man dessutom bär på sina egna känslor...det är mycket att bära och blir en väldig börda för en. En lika svår, tung börda är det, som det kan vara en glädje och lyckokälla. Två sidor av samma mynt. 

Och som Empat sänder man ut denna förmåga så att andra känner av det, och därför drar man till sig människor som mår dåligt eller går igenom svårigheter väldigt lätt. Man blir som en magnet för dom, för dom känner av att man är någon som kan lyssna på dom, stötta dom, ge dom råd och vägledning, skänka tröst och lugn, och inte dömer utan alltid försöker förstå och hjälpa. 
Samtidigt blir man också en magnet och ett "lätt byte" för egoister, narcissister, och psykopater och sociopater. För dom ser denna förmågan hos en, och vill utnyttja den, använda sig av den för egna själviska behov, och förstöra den och bryta ner den. Dom ser ljuset inom en och vill släcka det ljuset. Så med dom måste man passa sig och vara på sin vakt. 

Jag har träffat på många såna personer genom livet, som utnyttjat mig, behandlat mig dåligt, och försökt knäcka mig. Det har lärt mig mycket, och gett mig läxor för livet. Så nu när jag är mycket medveten om detta, är jag numera väldigt försiktig och på min vakt när det gäller vilka jag släpper mig inpå livet. Jag har även fått bryta kontakten med en del personer, för att jag känt att dom inte egentligen bryr sig om mig, utan bara velat använda sig av mig för sina själviska behov, och det tänker jag inte acceptera mer. No fucking way!

Dessa insikter är dom viktigaste och största jag fått om mig själv, om hur jag är, varför jag är som jag är, och om min roll i detta livet, och om livet och världen i övrigt. Och jag fortsätter att hela tiden söka svar, och att konstant utveckla mig själv och växa som människa. Man slutar aldrig att upptäcka, och att lära sig. Så som livet ska vara. smiley

Jag kommer lägga in lite bilder och videor här, information om särskilt om att vara Högkänslig, och om att vara Empat. Kolla gärna, för det är sånt som är bra att veta, man lär känna mig bättre och kanske får större förståelse för mig...men man kanske också kan känna igen sig själv i det. Många har det, men kanske inte är medvetna om vad det är, och vad det innebär. 
Kanske är just Du som läser detta Högkänslig eller Empat, eller både och. Eller så kanske just Du som läser detta inte är det, men då kan försöka förstå Högkänsliga och Empater istället. Information är alltid bra att skaffa sig. wink

Kram på er så länge! heart

(Här nedan lägger jag in två korta informationsvideor om att vara Högkänslig, och om att vara en Empat. Kolla gärna. smiley yes )

Högkänslig - The Highly Sensitive Person (HSP) Characteristics: 

 

13 tecken på att vara en Empat - 13 signs that you are an Empath:

 

 

 

 

 

5 Augusti 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Tired....

Nu är det ett tag sen jag skrev nåt här i bloggen. Har inte mått bra, är inne i en dålig period nu. Vet inte hur länge den kommer vara...

Det är en del som händer nu omkring mig, saker jag varken vill eller orkar berätta om just nu. Och det gör mig trött, mycket trött. Och nedstämd. Det är för mycket just nu med allt.

Och när det blir "overload" för mig, då stänger jag av mig själv ett tag, för jag orkar inte. Jag går in i "vilo-läge", in i mig själv, och bara befinner mig där ett tag. Då har jag inte ork eller lust till att göra något överhuvudtaget, inte ens lust att kolla på tv eller läsa en bok, vilket annars är mina favoritsysslor.

Jag orkar inte vara en del av "världen därute", jag vill inte ens ha med den att göra. Jag orkar inte med alla hatiska, ilskna människor, som sprider dynga omkring sig, och gör andra illa på mängder av olika sätt. Det är som ett gift som kommer in i min själ, och förvrider och mörkar mina sinnen, och orsakar smärta i mitt hjärta.

Det är vad människor därute gör med mig, dessa hatiska och ilskna människor, som tror att världen blir bättre genom att sprida sitt hat och sin ilska och sin bitterhet överallt, bitterhet över att livet inte blev som dom tänkt sig, så dom tar då ut det på alla möjliga tänkbara sätt, på alla möjliga tänkbara människor. Fullblodsegoister, som bara tänker på sig själva och vad som är bäst för dom, och som skiter i alla andra i denna världen. "Sköt dig själv och skit i andra", är en typiskt svenskt ordspråk. Ord finns egentligen inte att uttrycka vad jag anser om det synsättet. Avsky, är ett. Vansinne, är ett annat. Höjden av idioti, är ett tredje. Trötthet, ett fjärde.

Om det är något på denna jord som jag avskyr med hela mitt hjärta, så är det människor som är egoistiska. Som är så egocentrerade att dom tror att allt handlar om dom och vad dom vill, och att andra människor inte är värda ett skit. Som står och gapar om jämställdhet och mänskliga rättigheter, när dom sen kastar skit på flyktingar och invandrare (för allt dåligt i Sverige är tydligen deras fel), som kastar skit på kvinnor som kämpar för att höras och ses som likvärdiga (som ganska uppenbarligen fortfarande inte ses så), som kan vara otrogen och slå sin fru bakom stängda dörrar, men sen låter det ta hus i helvete och blir tvärförbannad över om grannen deras har bevattnat sin gräsmatta när det är vattningsförbud. Folk som tror dom är berättigade att bruka våld mot andra, och trakassera andra. Män som slåss och gapar och gormar, ska hävda sig och mäta vem som har störst penis, och bär sig åt som grobianer så fort det är sprit och andra män med i bilden. Som ojjar sig över #metoo-kampanjen, och klagar över att "nu kan man inte ens nypa kvinnor i rumpan längre och ha sitt lilla roliga, för då kan man bli stämd". (Fucking morons) Som kallar kvinnor för fittor och horor och subbor, om dom inte får sitt ligg som dom hade förväntat sig när dom raggar på nån brud på krogen, som dom hade bjudit på drinkar hela kvällen. Som inte ens kan ha ett normalt samtal med en kvinna utan att börja prata om sex, och vilja skicka dickpics. (Som att vi kvinnor vill se era könsorgan på nån jävla bild, ni enfaldiga män.)

En värld där allt är invandrarnas fel, eller kvinnornas fel, eller dom homosexuellas fel, religionernas fel, eller andra länders fel, eller grannens fel, eller politikernas fel, eller bartenderns fel, eller föräldrarnas fel, eller sina barns fel, eller hyresvärdens fel, eller en främlings fel. Där alla har fel eller är fel, utom just en själv.

Och sååååååååååå mycket mer som jag inte ens orkar ta upp här. Men ni fattar min poäng va?

Den världen vill jag inte vara en del av, vill jag inte leva i. Så jag håller mig undan från den världen. Håller mig till mig själv, min hund, min familj och nära vänner. Det är allt. 

För jag orkar fan inte med egocentrerade, trångsynta människor. Och dom finns tyvärr överallt. Så just nu mår jag inte bra, och jag håller mig för mig själv ett tag, tills jag mår lite bättre.

Jag förstår inte hur ni andra orkar leva i den världen som är, som blivit. Jag gör det inte. Därför håller jag mig hemma, för mig själv.

Kram på er så länge! heart

 

Så jäkla bra remix på låten "Zombie"! (Original: The Cranberries)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16 Juli 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
This is to all the people...

 

This is to all the people who ever took me for granted.

 

This is to all the people who left me behind, thinking I would just sit and wait for them to maybe come back again. Hell no!

 

This is to all the people in my life that doesn´t support me or care about me, but still believes they can stay in my life.

 

This is to all the people over the years that has told me that I was too sensitive, and "weak". Fuck you! I am who I am! And proud of it!

 

This is to all the people that has judged me for my bad mental health.

 

This is to all the men (and women) I have dated or been in a relationship with, that has treated me badly and hurt me.

 

This is to myself, for all the mistakes I have made in love.

 

This one is to all the people that has treated me kindly and caring. heart

 

This one is to God, for always being there for me, and helps me keep my faith. heart

 

This one is to my family and to my dear closest friends. Thank you for being there for me, supporting me, and loving me. heart

 

This one is to myself. heart

 

This one is to all the broken people out there, who are struggling and hurting. Keep fighting, you can do it!  heart

 

And finally, this song is for everyone that has lost their way, lost their hope, lost themselves. You are not alone, you are loved! Someone out there loves you and believes in you! You are never alone. heart

 

 

 

 

30 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
And down we go again....

Nu har jag gått in i en depression igen, jag känner det så tydligt när det händer.

Ungefär som att något börjar krama om mitt hjärta så att det gör ont, mina lungor kan knappt få någon luft, och att all glädje och positivitet dör ut, att mitt sinne förmörkas, och min själ genomborras av taggar. Och allt blir så tungt, och jag blir så trött...så trött. 

Så blir det till och från. Och då stänger jag ner mig själv. Jag orkar inte bry mig om särskilt mycket, jag blir extremt passiv och likgiltig.

Inte för att det syns på mig, det gör det nästan aldrig. Men det märks på andra sätt, om man är uppmärksam. Dom som känner mig väl och verkligen bryr sig märker det, och visar då direkt kärlek och omtanke, för att trösta och stötta. Det är jag evigt tacksam för. I love you for that! heart

Så småningom kommer jag ta mig upp igen. Jag går in och ut ur depressioner hela tiden. Men jag behöver tid bara.

Att jag ofta väljer att inte visa det utåt, är en försvarsmekanism, som jag alltid haft. Svårt att stänga av den, det är så det är bara. Men kom ihåg, bara för att man kanske ler, skrattar och pratar vanligt, behöver det inte betyda att man mår bra och har det bra. Många trasiga människor som mår dåligt på olika sätt, använder som försvar att sätta på sig en glad "mask" som man visar utåt, av rädsla för att andra ska döma, kritisera och inte ta en på allvar. Till slut blir den "masken" en del av en själv, som sätter sig på plats per automatik så fort andra är i närheten. Så är det för mig. Och för så många andra. Man behöver inte visa sitt "mörka moln" vart man än går, det är jobbigt att ska behöva göra det. 

Jag har för övrigt en ganska sjuk humor, älskar satir och parodi, och imitationer. Därför älskar jag Robert Gustavsson (bäst), och mycket annan liknande komik. Älskar ju då satir också, och när folk driver med olika saker. Med andra ord, sådan humor som kan "råka trampa känsliga människor på tårna", personer som tycker att "man kan ju inte skämta om vad som helst eller hur som helst, att även inom skämtandet måste ju regler finnas". Många såna personer finns det, men jag tänker inte tippa på tå kring dom lättkränkta, icke sa nicke! Jag har min humor, och jag står för den! Punkt slut!

Och om det är någon som lider av nån sjukdom, funktionsnedsättning, diagnos m.m som det skämtas om här, ta inte illa upp, man måste kunna skämta även om sånt, annars kan man snart inte skämta om något. Som komikern Magnus Betnér har sagt: "Inget är heligt". Med det menar han att om man ska ta bort en sak att skämta om som någon kan ta illa upp av, så måste vi sen ta bort en till sak någon annan tar illa upp av, och en till sak, och en till, och en till, och en till....tills det snart inte finns något kvar att skämta om, med risk att det kan finnas någon människa någonstans i världen som kanske skulle råka ta illa upp. Så inget är heligt att skämta om, att driva med. Det måste vara så, för att humor ska kunna finnas till. Så snälla, ta inte illa upp. Jag kan lätt driva med och skämta om mig själv och dom problemen jag har, eftersom jag förstår satir och ironi, och tycker det är skitkul. Jag tar inte på något sätt illa upp av allmänna skämt om problematik, mående och diagnoser liknande det jag har. För skämta kan man göra om det, absolut. Men det är en annan sak om någon ger mig kritik på personnivå, och inte tar dom problemen jag har på allvar, i just min situation, i mitt liv. Då är det ett stort problem, för det är inte att skämta om det. Men att skämta om sånt i allmänhet, det är helt okej för mig.

Så jag kommer lägga in lite av min humor här nedan, sånt som håller mig uppe när jag mår riktigt dåligt, sånt som jag tycker är hysteriskt roligt! cheeky

Och som sagt, ni som kanske skulle kunna ta illa upp av detta jag lägger upp, av nån anledning, titta inte då på det. Titta hellre på nåt annat som ni finner glädje i, för min humor kan vara hård och rå. Tål ni inte, titta inte. Men för er som också älskar sån här humor - go ahead and look, this will make your day! wink

Nu har jag inte så mycket mer att skriva om, men återkommer när jag mår lite bättre. Komedivideorna, som är från Youtube, lägger jag in nedanför bilderna här. Kram på er så länge! heart

 

 

 

Lektion i "Att lätt bli kränkt" med komikern JP Sears. (OBS: satir)

OBS:satir

 

Robert Gustavsson i Parlamentet - "Sjukdomar finns inte".

 

Denna parodi är skapad av "Freudian Slip Productions" som kör mycket satir och parodier på "känsliga och aktuella ämnen", kan man säga. Dom är skitbra! Just denna parodi här nedan kan vissa bli upprörda över, som inte förstår att detta är satir/parodi, på just programmet "Bonde Söker Fru", och det är inte rasistiskt, och det är heller inte "för nazism". Jag är inte nån SD:are, jag är socialdemokrat. Detta är ren satir, för att driva med och därmed poängtera just hur sjuk och fel nazismen är! Se den så förstår ni nog.

 

 

 

 

27 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Midsommar!

Vill bara önska er alla en mycket trevlig midsommar! Själv ska jag fira med min familj. Låt oss hoppas att vädret blir bra, så det inte blir en regnig midsommar igen. smiley

Kram på er alla! heart

 

 

 

 

 

 

 

21 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om bearbetning.

I detta inlägget ska jag prata nu om något jag velat skriva om länge, nämligen bearbetning. Som i bearbetning av trauma, av till exempel svåra händelser och upplevelser, och bearbetning av förluster. Och då tar jag mycket av mig själv och mitt eget liv som exempel. Det är mycket att läsa, som vanligt när jag skriver om något speciellt, fast det är upp till var och en om ni vill och orkar läsa. Men jag skulle uppskatta om ni tog  er tid. 

I större delen av mitt liv har jag ständigt fått höra ordet ”älta” från andra, det vill säga som till exempel: ”Men sluta älta det där nu”, ”Du kan inte hålla på att älta saker hela tiden”, ”Att älta löser inget, lägg det bakom dig istället och glöm det”. 
Och jag har alltid tagit väldigt illa upp av att höra det där ordet, ordet ”älta”, för det har sagts på ett nedlåtande vis, (som exemplen ovan), och har medvetet förminskat mina upplevelser, känslor och minnen. För det jag har gjort när jag ”upplevt det förflutna” om och om och om igen, är inte att ”älta” - utan det jag har gjort är att BEARBETA.

Vad tror ni att bearbetning av saker och ting är? Det ska jag uttryckligen förklara här.

Att bearbeta, (eller ”älta” som många nedlåtande vill kalla det), är att arbeta med sina upplevelser, minnen och känslor som skadat en, arbeta med att försöka förstå dom, och att ”avdramatisera” dom, och att sen kunna släppa dom. 
Och att avdramatisera kan man bara göra genom att upprepa nåt om och om och om och om och om igen. Då kan det som känns ”jobbigt och farligt” för en, plötsligt bli harmlöst och vanligt. Det har helt enkelt blivit avdramatiserat och ofarligt.
Och om man försöker förstå sina upplevelser, minnen och känslor, så kan man få tag i alla pusselbitar för att lägga pusslet som är en själv, och då kunna se helhetsbilden, och se hur allt hänger ihop. När man gjort detta, så faller allt på plats, och man kan naturligt och odramatiskt släppa taget om det svåra, släppa sig själv fri. Då är man klar med bearbetningen. Och kan gå vidare i livet, lite lättare, lyckligare och friare. För om man inte lyckas med att bearbeta ordentligt, kan man aldrig bli fri. Aldrig.

Naturligtvis är bearbetning olika för alla, eftersom alla är olika. Det säger sig själv. Men det som man måste göra när man bearbetar något svårt, är att istället för att ”gömma undan det”, dra fram det i ljuset där man kan se det. Det första man måste göra är att försöka få distans till det, för att kunna få perspektiv på det. Man måste så att säga ”ta det i sina händer”, hålla i det, känna på det, lukta på det, vända och vrida på det så att man kan se på det ur alla vinklar och vrår, försöka lösa det som ett pussel, inte helt olikt en Rubiks kub, så att man kan få perspektiv på det, och hur det hänger ihop med en själv, med dom andra personerna det involverar, och med livet i övrigt. Man måste också kunna prata om det man upplevt med andra, antingen med läkare och terapeuter, eller med vänner eller familjemedlemmar. Med någon.

Och att göra allt detta är naturligtvis skrämmande, jobbigt och obehagligt, jag fattar det....tro mig. Jag om någon vet. Man vill helst gömma undan det hemska och svåra, långt inne i en själv, dit ingen annan kan nå, och där man själv knappt kan nå det. Där vill man förvara det, i säkerhet, både från andra och från en själv, för att aldrig låta det se dagens ljus. Och sen bara rulla på med livet och alla jobb och bestyr som vanligt, i tron att det om man aldrig tänker på det, aldrig visar det för någon, och aldrig pratar om det, till slut kommer försvinna av sig själv....och man kan leva lycklig i alla sina dar.

Let me tell you...det är en villfarelse, en illusion. Det funkar inte så. Människans psyke och känsloliv funkar inte så. Hur gärna man än vill det.

Jag ska beskriva varför för er, genom en liknelse.

Tänk dig att du har ett rum någonstans i ditt sinne, ett rum där du förvarar något hemskt, jobbigt eller skrämmande som har hänt, som du har upplevt. Du tror, att om du stänger dörren, låser och aldrig går in i rummet igen, kan ”komma över och glömma” det hemska och jobbiga.
Men du känner inte hur ditt undermedvetna fungerar. I ditt undermedvetna kommer du alltid vara medveten om rummet och det däri, och det i rummet kommer alltid vara medveten om dig. Det bidar sin tid, växer sig starkare av din ilska, ditt hat, din sorg och din rädsla som du omedvetet göder det med, och någon gång i ditt liv, när du minst anar det eller förväntar dig det, kommer det ha växt sig så stor och växt i styrka att det kommer bryta sig ut ur rummet med våld...och då har du inget att säga till om, min vän.
Då kommer det explodera inom dig, som ett vulkanutbrott, och ställa till fullständigt kaos både psykiskt, känslomässigt och fysiskt för dig, och du kommer totalt tappa kontrollen över dig själv, den du inbillat dig hela tiden att du haft. 
Då kommer du gå sönder, min vän. Kanske ställer det till sån skada att du aldrig kan reparera dig själv igen. Kanske, kanske inte. You will never know.

Det är vad som slutligen händer en människa som inte bearbetar svåra, jobbiga saker man varit med om, utan istället tror att det ”bara är att låsa in och glömma bort, så fixar sig det fint, ser du! Här ska inte ”ältas” något, inte!” 
Du kommer gå sönder av det, till slut, någon gång, någonstans i livet. Ty, för du är människa, min vän. Och en människa är sinne, hjärta och själ. Inte en maskin.

Det är därför bearbetning är så viktigt, så tidigt det är möjligt. Men först kommer accepterande. Att man accepterar det svåra man har varit med om, det man har upplevt. Och den acceptansen är svår, för det är ofta svårt att greppa och kunna ta in svåra saker som hänt en. När tanken nuddar vid det, så är det som att bränna sig på en brännmanet, och hela ens jag skriker bara ”Nej. Nej. Nej. Jag vill inte. Vill inte tänka på det, vill inte minnas.” För det är så smärtsamt.
Så bara accepterandet kan ta tid, men det är bara efter det som bearbetning kan börja på riktigt.

Och då måste allt fram i ljuset, på något sätt, i någon form. Alla får hitta sitt eget sätt, eftersom att är olika och fungerar olika. Men fram i ljuset måste det!

För mig har så länge jag levt egentligen min bearbetning varit att prata om det jag upplevt i mitt liv, och att i vuxen ålder skriva om det, allt helvete, allt vansinne, allt kaos. All smärta, all rädsla, all sorg. Jag har sedan jag var ca 10 år pratat om mitt liv, vilket låter helt sjukt, jag menar....vem har levt ett helt liv innan man är 10 år?
Jo, det har jag.

Innan jag hade fyllt 10 år, hade jag hunnit se mycket, fullständigt ofattbara saker ett barn aldrig ska behöva se och uppleva. Jag såg tidigt gravt missbruk, både från min mamma och min biologiska pappa, och alla andra män mamma hade efter det. Jag bevittnade mycket grovt våld, där min mamma var offret, då både min biologiska pappa och flera av dom andra män mamma var med efter det, misshandlade henne regelbundet och mycket grovt. Jag blev själv utsatt för misshandel, tortyrliknande behandling, och sexuella övergrepp, särskilt av en av männen mamma var med. Jag och mamma var tvungna att flytta många gånger, från ställe till ställe till ställe till ställe till ställe, när hon inledde relationer med olika män...det tog aldrig slut kändes det som. Ibland var det bättre ställen att bo på, ibland riktiga knarkarkvarter.

Tro mig när jag säger att bara att vara med om allt detta, uppleva allt detta, under denna tidsperioden innan jag var ens var 10 år fyllda, kändes som en hel livstid.
För vet ni, det riktigt hemska i allt detta...är att jag minns så jäkla mycket av det! Jag minns så mycket, så det egentligen är ofattbart. 
Jag minns saker från när jag inte ens var ett år gammal. Mitt första minne jag har är att jag ser min biologiska pappa slå skiten ur min mamma, piska henne med en slags pinne, så det sprutade blod över väggarna. Då var jag knappt ett år. 
Jag minns exakt, vilka alla männen var som mamma var med, allt som hände under den perioden hon var med var och en av dom, allt jag såg dom göra mot mamma, allt dom gjorde mot mig, alla ställen vi bodde på, hur det såg ut, hur omgivningarna såg ut, hur det såg ut där jag lekte och vilka jag blev kompisar med. Hur det var på dom olika dagis och förskolor jag gick på, vilka jag träffade då och umgicks med då, till och med dom olika fröknarna på dom olika ställena. Jag minns vilka möbler vi hade i vart och ett av dom hemmen vi bodde i, jag minns vad det var för folk där som var mammas och hennes dåvarande killes bekanta (fyllekompisar och knarkare). 
Jag minns till och med vissa samtal ordagrant dom vuxna hade, som jag hörde som liten. 

Jag minns mammas skrik av rädsla och skräck, när hon blev slagen. Jag minns hennes blåmärken och blåtiror hon försökte gömma, jag minns hur vi gjorde upp planer tillsammans, hur vi skulle fly, hur vi kanske skulle kunna räddas. Jag minns dom gånger jag som liten kissade på mig av rädsla, bara av att se min styvfar på den tiden, han som slog skiten ur både mamma och mig, och torterade mig och förgrep sig på mig sexuellt. Jag minns hur det var att vara rädd, varje dag, dygnet runt, alltid leva i rädsla och skräck. Att inte våga gå hem efter förskolan, eller från kompisar, för där fanns Han. Jag minns hur det var att alltid behöva vara vaksam, vara på sin vakt, att aldrig kunna slappna av...för man var tvungen att alltid vara förberedd på vad Han skulle kunna göra. Alltid.

Jag minns hur det var att förstå att mitt hem var annorlunda jämfört med andras, för mina kompisars föräldrar ville inte låta sina barn komma hem till oss för att leka med mig. För dom visste. Jag minns att grannarna vägg i vägg med oss visste också, för dom HÖRDE, hörde allt...men ville inte ”lägga sig i”, så dom sa aldrig något. Jag minns att mamma berättade att det var många som sett, som hört, som visste...men som inte gjorde något för att hjälpa, för dom ville ju inte "lägga sig i". Jag minns hur jag och mamma var tvungna att under polisbevakning fly från hemmet, till ett skyddat boende, för att kunna gömma oss från Honom. Jag minns också hur Han hittade det hemmet vi bodde på, bröt sig in, och slog skiten ur mamma igen. Jag minns hur jag lyckades gömma mig då, på övervåningen i huset. Vid detta laget var jag ca 7-8 år gammal.
Jag minns hur vi till slut lyckades bli av med Honom, mamma ansökte om skilsmässa och vi hade polisbevakning ett tag. Men Han fanns ändå alltid i periferin, en enorm hotbild, som för alltid skulle följa med oss genom livet. Så därför under många år som följde, var vi tvungna att leva under skyddad adress och skyddade personuppgifter, för att hotbilden var så stor. Jag minns rädslan, jag minns den ständiga vaksamheten, jag minns att jag alltid var orolig för mamma, och för hela vår familj. Jag var fortfarande bara ett barn.

Jag minns, jag minns, jag minns, så mycket mer. Så väldigt mycket mer. Allt trängs i mitt huvud, och har alltid känts som glassplitter som far runt inom mig, skär mig och sticker mig, skadar mig. Alla minnen.

Men hur är det möjligt?....tänker ni. Att så mycket kan man bara inte minnas ifrån när man är så liten. Det borde man inte kunna minnas. Det borde inte vara möjligt...!

Nej, det borde ju inte det. Tyvärr föll det på min lott i livet att få ett extremt bra minne. Det har både varit en helvetisk förbannelse, och en välsignelse.
Ett helvete för att det är en sån enorm tung börda att bära på, så ord inte finns att beskriva...men en välsignelse för att utan alla dessa minnen, som varit som pusselbitar för mig, hade jag aldrig kunna lägga klart det pusslet som varit mitt liv och mig själv, och därmed kunnat bearbeta och förstå det, för att till slut kunna bli någorlunda fri från det. Men även om jag bearbetat en stor del av det, mest min tidiga barndom, så återstår det mycket, mycket, mycket kvar att bearbeta. Saker som är så svåra att jag knappt ens kunnat börja att acceptera att dom hänt. Jag måste acceptera det först, ta in det på riktigt, innan jag kan börja bearbeta det, och det har jag inte riktigt kunnat göra än. Och det gäller saker som jag varit med om och upplevt, i det livet jag levde, från det att jag var ca 15 år och framåt. Då kan jag säga att jämfört med dom sakerna från mina tonår och framåt som ännu är obearbetade, så var min tidiga barndom ingenting.
Min tidiga barndom, det vill säga från att jag föddes till jag var ca 10 år, det är jag färdig med, det har jag bearbetat klart. Resten som återstår, är ett kaos och ett vansinne utan dess like, som inte bara drabbade mig och min mamma, utan också mina yngre syskon. 

Och det är nog det svåraste i detta. Att veta om det mina yngre syskon upplevt, jag kan knappt tänka på det utan att bryta ihop. För jag älskar dom så, dom är mitt allt och är den största kärleken för mig i detta livet, och att gå och bära på vetskapen om deras upplevelser, och deras sorg och smärta, det är outhärdligt. Det är bara det. Så jag håller det mest på avstånd, för jag är inte ens i närheten att kunna bearbeta det än. Det gör för ont, på ett sätt som inte går att med några ord beskriva. Jag kan inte ta in det bara. Jag måste hålla det på avstånd, annars tappar jag mitt förstånd.
Tids nog kommer jag nog kunna bearbeta det också. Men inte än....

Om jag berättade i detalj många saker som försiggick i mitt liv, i vårt, liv under den mest kaotiska tiden, fram till min mammas död år 2000, skulle ni nog knappt tro mig. Vissa som jag berättar för om mitt liv, som inte redan vet, blir helt chockade, och reagerar med fasa och bestörtning. En del börjar gråta, och andra klarar helt enkelt inte av att höra det, för det är för hemska saker. Och jag förstår det, och respekterar det till fullo. Men om det är så svårt för andra att bara höra om det, tänk då hur svårt det är att faktiskt ha varit med om det, och behöva bära på det och leva med det. Ändå anser många att ”jag bara ska rycka upp mig och sluta sjåpa mig, för det är väl inte så farligt”.
Och ändå är det så att vissa av dom sakerna som hänt vet bara jag om, är det bara jag som bär på, ensam, för dom sakerna är för fruktansvärda för att någon människa ska behöva veta och få bära på, och dom kommer dö med mig, för det är sånt jag kommer ta med mig i graven. Och det gör jag för att skydda andra.

En gång i tiden efter min mamma gått bort, hon dog när jag var 21 år gammal, försökte jag tränga undan allt, allt jag sett och upplevt, allt det kaos som varit mitt liv, all sorg och smärta, min mammas död och den ofattbara sorgen och smärtan av förlusten av henne - och jag försökte leva som att allt var ”normalt”, som att jag var ”normal”, som att mitt liv varit ”normalt”, och som att det som hänt inte hade hänt. Jag stuvade undan det någonstans i mitt inre, och bara ”körde på”, för det var vad andra runtomkring mig sa att jag borde göra, att jag skulle göra, att jag måste göra. För gjorde jag det inte, fick jag en jävla massa skit för det, och kritik och hån. För om jag inte gjorde det, då ”ältade” jag ju bara allting, och det kunde man ju inte göra! Det fick man ju inte göra! Det skulle man ju inte göra! Utan glömma, glömma, glömma. Förneka, förneka, förneka. Låtsas, låtsas, låtsas. Gå på, gå på, gå på. Annars var man ju ”dum i huvudet” och helt jävla värdelös.

Så...vad tror ni hände med mig till slut? Efter att ha fortsatt försökt glömma, fortsatt förneka, fortsatt att låtsas, fortsätta att bara gå på? Vad tror ni hände?
Guess what? Det jag hade låst in i rummet i mitt sinne, det rummet jag aldrig hade tänkt öppna igen, allt det som befann sig där inuti, det bröt sig ut av sig själv och exploderade inom mig – och så in i helvete också! 

Och det hade jag faktiskt inte räknat med. För ingen hade berättat för mig att det kunde göra det. Ingen berättade. Alla hade sagt till mig att om jag bara låste in allt det förflutna och glömde, så skulle allt lösa sig så småningom, och jag skulle kunna leva ett bra, fint och normalt liv. Så jag trodde på dom. Varför skulle jag inte göra det? Dom ville ju bara mitt bästa – eller? Eller ville dom bara inte ta itu med nåt "besvärligt"?
Så då blev det så, att del, efter del, efter del, efter del av mig, började stänga ner sig själv. Av sig själv. Totalt utom min kontroll. Det var som ett annat väsen hade intagit min kropp och sagt att ”Nu min vän, nu måste du stängas av, nu måste du somna. Nu orkar du inte mer, belastningen har blivit för hög, du har nått din bristningspunkt. Men eftersom du själv inte insett det, har jag tagit över, och har börjat stänga ner dig själv åt dig, låta dig falla i sömn. Det är dags för dig att sova ett tag, så att du har en möjlighet att kunna återhämta dig. För om du inte faller i sömn, min vän, och börjar läkningsprocessen, så kommer du dö. Och det vill ju ingen, eller hur? Så sov nu, min kära, sov ett tag, och läk.”

Det var exakt vad som hände. Jag slutade fungera helt. Jag ”föll i sömn”. Annars hade jag dött, på något sätt. Hjärtat hade kunnat börja krångla med mig, jag hade kunnat få svåra andningsproblem, jag hade kunnat fått en stroke, eller så hade jag helt enkelt bara rakt av tagit mitt liv. Any number of things.

När jag ”stängdes av och föll i sömn”, det vill säga blev sjukskriven på heltid, satt på massa mediciner och i terapi, var jag bara 25 år. Bara så ung. 
”25 år, vad är det för ålder?”, tänker många. För mig hade jag levt flera livstider på bara mina 25 år. Och jag var så trött, trött i sinnet, trött i hjärtat, trött i själen....trött på livet. Så innerligt trött...

Dom första åren jag var sjukskriven, gick åt till att bara ”vara avstängd”. Få en paus från allt, från allt det som jag kände, som jag tänkte, som jag mindes, och allt det som var jag....och bara vara ”i återhämtningsläge”.
Sedan började jag långsamt ta tag i mitt förflutna, på olika sätt. Det tog mig säkert 10 år bara att bearbeta min tidiga barndom. Det känner jag att jag är klar med nu. Och med klar menas att jag inte längre går och bär smärtan, rädslan, förtvivlan och sorgen över allt som hände då, så att jag känner det. Jag har det fortfarande inom mig hela tiden, för det är ju en del av den jag är, men jag känner inte av det längre, det känns inte som något tungt man går omkring och bär på, inte på samma sätt som tidigare. Jag känner inte längre intensiv sorg eller smärta över det som tidigare, det är som en fotboja jag levt med men som jag nu funnit nyckeln till och kunnat låsa upp, och släppa mig själv fri ifrån. Så så långt har jag bearbetat iallafall.

Men annat är det med resten av det, det värsta av det. Det jag inte kunnat bearbeta än. Det som har att göra med när jag kom i tonåren, när mamma blev mycket sämre i sitt psyke och i sitt missbruk, och bara gick ner sig mer och mer och mer, och var till slut inte längre igenkännlig. Hur hon skilde sig från den enda man hon varit med som var en bra man som hon var med då, Kent, som vi alla såg som vår pappa. Hur hon sedan direkt därpå träffade en man som var grav alkoholist, och som satte i system att misshandla henne regelbundet, och att hålla både sig själv och henne konstant påverkad av alkohol och droger dagligen för att hålla henne under kontroll, och där dom då levde ett liv i kaos och misär, där mina yngre syskon också blev offer...precis som jag när jag var barn. Allt som dom såg och upplevde då. Och att mamma betedde sig som en sinnessjuk människa, och gjorde saker och sa saker som jag inte ens kan beskriva här.

Och att mamma vid ett tillfälle blev så svårt misshandlad av denna man att hon hamnade på sjukhus och nästan miste livet, han misshandlade henne alltså nästan till döds vid det tillfället. Det var ett mirakel att hon överlevde då, och hon fick svåra men efteråt, både psykiskt och känslomässigt, men också rent fysiska men.
Och att när hon precis hade hämtat sig från detta, och lämnat denna mannen...dog i en trafikolycka en kväll, helt utan förvarning. Bara sådär. Hon överlevde misshandeln, men dog ändå i slutändan, bara 43 år gammal.
Men hon hade aldrig kunnat överleva i längden iallafall, she was too far gone. På ett eller annat sätt, förr eller senare, hade hon dött ändå, med den livsstilen hon hade, och det hon utsatte sig själv för. Det var bara en tidsfråga.
Hon hade dött av sitt missbruk, tagit sitt liv, eller blivit offer för en annan våldshandling, vare sig det var hennes man då, eller någon annan. Nu dog hon i en vanlig olycka, vilket var det mest skonsamma sättet att dö på både för henne, och för hennes anhöriga.

Smärta och sorgen som följde på detta var obeskrivlig. Jag brukade gå ut i skogen med min hund som jag hade då, lägga mig på marken i fosterställning, och bara skrika rakt ut i sorg och smärta. För jag kunde inte göra det hemma hos mormor och morfar, som jag bodde hos då. Jag var tvungen att gå ut i skogen och göra det. Det var vinter då, kallt och snö ute, hon dog i december 2000, ca en vecka innan julafton. Vissa gånger lade jag mig ner i snön, när jag inte hade hunden med, och hade all tanke i världen att ligga kvar där. Somna i snön och dö stillsamt i kylan. Smärtfritt, sedan frihet. Men jag reste mig alltid upp efter ett tag, för jag var tvungen. Jag hade min familj, mina yngre syskon att tänka på. Att dom fanns, kärleken för dom, och ansvaret jag kände för dom, räddade mig...har alltid räddat mig. Det är på grund av dom jag hållit mig kvar i livet...och kämpat. Vilket jag tackar Gud för idag.

Den allra smärtsammaste insikten jag fått, mer smärtsam än ord någonsin kan beskriva, det som jag egentligen vetat om hela tiden men som jag inte kunnat acceptera och ta in...är att mamma var tvungen att dö, för att vi, hennes barn, skulle kunna få leva och växa upp i frid och lugn och ro, och kunna utveckla oss själva och skaffa oss bra liv. Ingen av oss hade haft en chans till det om mamma inte hade dött, därför att hon hade fortsatt leva på samma destruktiva sätt, i samma kaos, i samma missbruk, med samma man eller någon annan missbrukare som var våldsam mot henne. Hon hade aldrig kunnat bryta mönstret, det är jag fullständigt övertygad om. Like I said, she was too far gone.

Har ni någon aning om hur smärtsam och fruktansvärd den insikten är? Min mamma var mitt liv, min största kärlek i detta livet. När hon dog så dog även jag. Saknaden och sorgen är fortfarande oerhörd. Men ingen av oss syskon hade haft en chans till ett bra liv, om hon hade fortsatt att leva. Det är den fruktansvärt brutala, hemska sanningen. Mina syskon lever ett bra liv. Dom är alla vuxna nu, med egna familjer och liv. Dom bär fortfarande också på hemska minnen, och på sorgen, men det har inte knäckt dom eller förstört dom, för dom räddades från det i tid.

Så tro fan att jag har blivit skadad för livet, psykiskt och känslomässigt. Konstigt hade det väl varit annars. Inte sant? Det hade varit mycket märkligt om jag hade gått igenom allt detta i mitt liv, och inte hade blivit skadad eller knäckt för fem öre, utan bara glatt och käckt kunnat fortsätta mitt liv som ingenting. Eller hur?

Men det viktigaste är vad jag nu vet, förstår, och väljer att göra med det. Jag väljer livet, väljer att läka och återhämta mig, i min egen takt och på mitt sätt, så att jag kanske någon gång har en chans till att leva ett någorlunda lyckligt liv. Någorlunda...

Summa summarum...det är otroligt viktigt att ta tag i och bearbeta svåra saker och upplevelser i livet man varit med om. Annars kan det komma fram plötsligt när man minst anar det och bita en i arslet. Och förhindra en från att kunna leva ett bra liv, för det kommer alltid vara något som är i vägen för en, något som kanske är osynligt och ogreppbart, men som dock alltid finns där, och ligger och stör.

Jag har mycket jobb kvar framför mig, men jag tar mig framåt och tar en liten bit i taget. Kom ihåg, så länge man tar sig framåt, oavsett hur långsamt, så gör man alltid framsteg. smiley

Tack för att ni orkade läsa en del om min historia och mitt liv, även om det är väldigt svåra saker. Alla har sina svåra saker man upplevt, och jag jämför mig inte med någon annan. Alla har svårt på sitt sätt, och ingen ska jämför sig med någon annan. Även om min historia är lite väl svårsmält, så förringar eller förminskar jag inte någon annans upplevelser. Dina upplevelser är dina, ditt hjärta är ditt hjärta, och ditt liv är bara ditt. Och du måste ta hand om det, kära vän. Promise me. 

Lägger in här nedan en låt av Björn Afzelius som heter "Ikaros", som alltid varit en av mina favoritlåtar. Jag kan relatera till texten så starkt, och den förmedlar också ett starkt budskap.

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Rolig utekväll!

Igår, fredag, så var jag ute på gayfest med mina tjejkompisar som jag skrev om i förra inlägget. Det var en Lesbisk Sommarfest, som var i en lokal i Posthotellet vid Drottningtorget här i Göteborg. Väldigt flottig och lyxig lokal. yes

Och det var skitkul, hade så roligt! Vi förfestade på restaurangen Ritz innan vi gick till festen, och det var också väldigt trevligt och mysigt. Vi kom till festen vid ca 23-tiden, och jag åkte hem vid 02.30. Och jag dansade en hel del (mina fötter känns som legobitar idag), det var väldigt mycket folk på festen och mycket folk på dansgolvet. Mycket trevligt och roligt folk, och väldigt avslappnad stämmning. Hade så kul!  Och idag är jag helt slut, har har en jäkla huvudvärk....men det var fan värt det! smiley yes

Får se hur länge det dröjer tills jag orkar gå ut nästa gång. Jag brukar bara orka gå ut ungefär en gång i halvåret. Jag vill gå ut oftare, men orken finns helt enkelt inte. Det är sällan jag är i form för att gå ut och socialisera. Men då och då infinner sig orken och lusten, tack och lov för det. wink

Lägger in några kort här nedan från festen igår, på mig och på min kompis Karin, som jag känt i typ över 20 år. heart

Har inte mycket mer att skriva nu, men jag återkommer inom kort. Ha det bra alla så länge! 

 

 

 

 

 

 

9 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Better days....

Idag är det Sveriges nationaldag. Så grattis Sverige! smiley

 

 

Mår lite bättre nu, har kommit in i en bra period. Får se hur länge den varar, men jag är glad och tacksam så länge jag mår bättre. smiley

Jag har tillbringat mycket tid på min balkong och solat nu under denna värmebölja vi haft, och bara försökt koppla bort tankar och känslor och allt jobbigt. Det har funkat hyfsat bra.

Det enda jobbiga är att när det är så varmt och kvavt som det varit nu det senaste, så blir min huvudvärk värre, för det triggar igång min migrän lättare. Så jag har haft det kämpigt med migränen, och har fått vila mycket och så, men jag har ändå försökt hålla modet och humöret uppe ändå. Inte lätt, men jag försöker iallafall. 

Och nu på fredag, den 8 juni, ska jag på fest! Det är en stor gayfest i stan här i Göteborg, som jag ska gå på med några tjejkompisar, och som är ett "pre-party" inför Pride-festivalen. Jag är ju bisexuell, och går gärna på både gayställen och heteroställen. smiley

När jag är bland kvinnor, och bland män som är gay, så känner jag att jag kan slappna av mycket mer, vara mer mig själv. Jag behöver inte sätta på mig "den glada, käcka, roliga masken", så att säga, som jag alltid måste göra när jag går till vanliga heteroställen. För när man är bland heteromän är det annorlunda. På vilket sätt orkar jag inte ens beskriva riktigt. Kvinnor och män uppskattar och är ute efter olika saker, det är det jag kan säga om det bara. Jag har tillräckligt mycket erfarenhet av både män och kvinnor för att veta vad jag pratar om. Så att gå till gayställen är roligare och trevligare för mig att gå till, när jag inte är på humör, eller orkar "anstränga mig" på ett särskilt sätt. För då kan jag bara släppa loss och vara mig själv, klä mig hur jag vill, göra hur jag vill.

Jag tycker det är skitkul att gå till vanliga heteroställen också, pubar och klubbar, men då måste jag vara på ett särskilt humör, och ha mer ork. Det är så det är för mig bara.

Så jag hoppas att jag mår bra på fredag, så att jag kan gå, för jag ser verkligen fram emot det. smiley

Nu har jag inte så mycket mer att skriva om, men jag kommer ganska säkert skriva igen efter att jag varit ute på fredag, och berätta och prata om hur det var. Ni får ha det så bra till dess. heart

Lägger in en bild på mig nedan, en selfie jag tog på mig själv för ett par dagar sen, när jag hade varit ute på balkongen och solat. Me, all natural. wink

 

 

 

 

 

 

 

6 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Das gräns is nådd!

Jag ska prata om en viktig sak nu, och det är om att nå sin gräns, nå sin gräns på riktigt. Och då menar jag nå sin gräns för att man har fått nog av saker och ting.

Jag arbetar konstant med mig själv hela tiden, på insidan, psykiskt och känslomässigt. Och eftersom det inte ”syns utåt”, så tror många att jag står helt still, och att det inte händer något med mig överhuvudtaget, att jag inte gör några framsteg med mig själv alls. Men oj, så fel dom kan ha! För jag arbetar med mig själv varenda sekund, varje dag, men på insidan.

Fine, jag kanske inte förändrar mitt liv märkbart så det syns utåt, det vill säga, blir tillräckligt bra för att kunna ”gå ut i arbete”, eller går ner i vikt och bli mer ”hälsosammare”, eller går ut oftare och träffar folk och är mer ”social”, eller att jag skaffar mig en partner och ett ”kärleksliv”. För sånt kan folk se, och då är det oftast det som spelar den största rollen, det är då folk lägger märke till en ”förändring”. Kan dom inte se eller märka av något av detta, ja då antar dom automatiskt att man står helt still, att man inte varken utvecklas eller förändras eller förbättras.

Men insidan av en då? Spelar det någon roll för folk överhuvudtaget eller? Verkar oftast inte så. Men på min insida händer massor av grejer, jag arbetar hela tiden med att reflektera, analysera, filosofera, bearbeta, få insikter, och söker hela tiden efter kunskap, vetskap och förståelse, förståelse för både mig själv, och för världen. Men att sätta detta i handling, kan ta lång tid, det är olika för alla. Oftast har folk inget tålamod, utan allt måste ske snabbt, snabbt, snabbt.

För mig handlar allt om att arbeta med mig själv på insidan, under lång tid. Det är det som är bearbetning, och bearbetning får helt enkelt ta den tid det tar. Men det räcker inte för andra. För då menar ju folk att: ”Ja men du kan ju inte bara gå omkring och ”tänka” att du ska må bättre och bli hälsosammare, du måste ju göra det rent fysiskt också! Börjar promenera regelbundet, så att du kan börja jogga sen, så att du så småningom kan springa ett lopp eller nåt. Det ser du, det är en riktig prestation! Man kan ju inte bara gå omkring och ”tänka” att man ska göra det! Det är ju inget jobb alls. Då är man bara lat!”

Ja, fast vet ni, alla är olika, förstår folk det? Alla har inte samma förutsättningar, samma förmågor, samma ork och energi, eller har blivit uppbyggda av livet på samma sätt. Är det någon som faktiskt reflekterar över det?

En person kan tänka, ”Ja men detta fungerade ju för mig, så då borde det ju rimligen fungera så för alla. Klarade jag av att bestiga berget Kebnekaise, så borde alla klara av det, bara dom ger sig fan på det! Klarade jag av att gå ner 30 kilo i vikt, så borde alla kunna klara det lika lätt. Klarade jag av att komma över en kärlek ganska lätt, så borde alla kunna det. Klarar jag av att jobba ett 40-60 timmar/veckan jobb, så borde ju alla klara det. Klarade jag av att bli vegetarian, så borde alla klara av att sluta äta kött. Klarade jag av att ”glömma mitt förflutna” och bara ”gå vidare” i livet, så borde ju alla klara det. Klarar jag av att träna 3-5 gånger i veckan, så borde alla klara det, o.s.v, o.s.v, o.s.v.

Nä, för det funkar faktiskt inte så, för, lyssna nu.....ALLA ÄR OLIKA! Och därför kan ingen människa begära att andra ska kunna klara av eller ligga på samma nivå som en själv. Det är trångsynt, mycket trångsynt. Och oempatiskt, frunktansvärt oempatiskt! My God....

Jag kan ta en MYCKET tydligt exempel, som visar min synpunkt.

Jag är helnykterist, har varit i hela mitt liv. Jag har aldrig ens smakat på alkohol, i någon form. Jag vet att det är svårt för många att tro, men så är det. Och alla som känner mig vet detta. Och för dom är det inget konstigt, för det har alltid varit så. Och detta är en principsak för mig helt enkelt, att aldrig befatta mig med alkohol. Det har mycket att göra med att jag växt upp med missbrukande föräldrar, som missbrukade både tunga droger och alkohol, och att jag då på grund av detta alltid levt i ett mycket kaotiskt och dysfunktionellt hem (eller flera hem, om man ska vara noga.)

Att jag alltid valt att vara nykter, har också att göra med att jag vet att om jag drack alkohol, och jag skulle känna att det "trubbade av mig" och dämpade min ångest effektivt, så skulle jag bli totalalkoholist på direkten. Jag skulle inte dricka ute med kompisar för att parta och ha kul, nej jag skulle sitta hemma i min ensamhet och supa hela dagarna, för att dricka bort hemska minnen, svår ångest, och fruktansvärd sorg. Det är vad jag skulle göra om jag drack alkohol som alla andra. Och då är det ju lika bra att jag håller mig borta från det helt, inte sant?

Men har jag någonsin, någonsin, tyckt eller krävt att alla måste avstå helt från alkohol och leva som nykterister hela sina liv, bara för att jag väljer det? Nej, det har jag aldrig gjort. Jag har alltid accepterat att mina kompisar började dricka när vi kom i tonåren, att dom experimenterade både med droger och alkohol, och började festa och gå ut, och roa sig som unga gör. Det jag har gjort, alltid gjort, är att acceptera att inte många kommer vilja leva nyktra som jag gör, att det är normalt att dom flesta vill börja dricka alkohol och festa, och att dom får göra och leva precis som dom vill, för det är deras liv, och det kommer jag inte lägga mig i. Jag hade kunnat säga att ”men jag klarar ju av att leva helt nyktert och aldrig dricka, varför kan inte andra göra det också då? Ska det vara så jäkla svårt?”

Jag hade kunnat säga det, och jag skulle kunna säga det idag också....men det gör jag inte. Skulle aldrig komma på tanken. För om andra vill dricka, så varsågod och gör det, inte mig emot. Det är era liv, och ni måste få leva så som ni vill, och göra det ni vill, på ert sätt. Mitt beslut att inte dricka är bara mitt och gäller bara mig själv. Vad andra gör med sina liv lägger inte jag mig i.

För att jag fattar att ALLA ÄR OLIKA....och att alla vill leva sina liv olika. Och det respekterar jag till 100 %. Jag kan ju inte säga att jag tycker alkohol är toppenbra, för det tycker jag inte. Men jag skulle ändå aldrig lägga mig i andras beslut om dom vill dricka alkohol, eller vad dom nu vill göra. (Så länge det inte innebär att jag blir illa behandlad. Då är det naturligtvis inte okej. Eller att drickandet av alkohol blir till ett problem, ett missbruk, då är det inte heller okej. Det säger ju sig självt.)

En av dom vanligaste frågor jag får, och alltid har fått, av folk när jag berättar att jag inte dricker alkohol, är att ”Men hur klarar du då av att umgås med andra som dricker, som är fulla? Hur klarar du av det, orkar med det, eller ens vill det?”....och dom står som ett levande frågetecken, och kan verkligen inte förstå detta mysterium. Jag ska berätta för er nu, svaret på detta mysterium, svaret jag alltid ger dom som frågar.

Att jag klarar det, är för att jag inte känner till något annat! Jag har aldrig upplevt hur det är att vara full med andra fulla. Det enda jag vet är hur det är att vara nykter med andra fulla och andra nyktra. Och om det är det enda jag upplevt, hur ska jag då kunna veta nåt annat, när jag inte har något annat att jämföra med. Det är ganska enkelt.

Så till nästa fråga då – hur kan jag tolerera att vara med och umgås jämt med folk som dricker, när jag själv inte dricker? För det är ju uppenbarligen också ett riktigt mysterium för andra.

Det svaret är också ganska enkelt, när man tänker efter. Jag fattade väldigt tidigt, när mina kompisar började dricka alkohol och festa, att om jag skulle kunna vara med mina kompisar, vara med på saker andra gjorde, ha ett socialt umgänge överhuvudtaget, så skulle jag vara tvungen att anpassa mig till alla andra för att kunna umgås med alla andra – anpassa mig till livet och tillvaron där i stort sätt alla dricker, festar och går ut, där alkoholen står i centrum. Jag har ju knappast något annat val, än att umgås med folk som dricker alkohol, även om jag själv väljer att inte göra det. Annars skulle jag ju aldrig kunna umgås eller ha kul med någon människa.

Och jag har lätt att  anpassa mig, jag är extremt anpassningsbar, det har livet format mig till. Lever man i vansinne och kaos och misär som barn, måste man tidigt kunna anpassa sig för att överleva. Man har inget val. Den förmågan till anpassning fick jag med modersmjölken, så att säga. Man har alltid kunnat slänga in mig i vilken situation som helst, med vem som helst, och vilka som helst, och jag har alltid lätt kunnat anpassa mig. (Även om det tar extremt mycket energi. Förr hade jag den energin, det har jag inte nu.)

Så har jag också alltid gjort i sociala situationer, med fulla människor eller med nyktra människor, eller folk som är påverkade av droger, eller mår dåligt psykiskt på olika sätt, eller folk som mår bra Vilket som. Jag har levt med det i hela min uppväxt, klart jag kan leva med det i övrigt också. Piece of cake. At least it was....

För det jag märker nu, när jag närmar mig medelåldern, (vilket jag faktiskt gör, jag är 39 år nu), är att ett helt liv av anpassning efter livets tvära svängar och efter alla andra människor, har tagit ut sin rätt. Det har helt enkelt kört slut på mig. Det är mycket därför jag har bestämt mig för att inte längre bara leva ett liv av anpassning efter andra, utan leva ett liv som jag själv väljer, som jag känner att jag vill och orkar med att leva. Jag har kommit på, att det är upp till mig nu, hur jag vill leva, inte upp till andra. Jag behöver inte anpassa mig längre, jag kan välja själv.

Så nu lever jag mitt liv som jag vill, efter mina behov, efter min förmåga, efter vad jag orkar med, efter vad som är bäst för mig. Det har tagit mig nästan 40 år att komma till denna punkten. Och jag tänker inte låta andra diktera mer hur jag ska leva, vad andra anser bäst för mig, utifrån vad deras behov är. ICKE!

För inte bara har jag levt ett helt liv av att anpassa mig, jag har också levt hela mitt liv av att göra vad andra vill, vad andra tycker, vad andra behöver, vad andra kräver. Och finns det något som slitit ut mig totalt, så är det det! Jag har alltid låtit andra bestämma över mig, och har alltid vikit mig för andras vilja, för jag har alltid velat vara till lags, och velat undvika konflikter.

Jag är en person som hatat konflikter, har alltid gjort. Jag har alltid blivit kallad ”konflikträdd”. Men är det så konstigt då? I hela min barndom och ungdom har jag levt i hem där det varit gräl och bråk, skrik och gråt, och misshandel, missbruk, våld, osäkerhet, otrygghet, rädsla, förtvivlan, frustration, ilska, trötthet...you name it! Växer man upp i det, så kommer man vilja undvika sånt genom hela livet sen, tro mig. Också mycket därför jag alltid ville var alla till lags, jag ville undvika gräl och konflikter, och undvika att folk skulle bli arga på mig.

Det faktum att jag alltid varit en snäll, vänlig, omtänksam, förlåtande, undergiven person, som alltid ville alla väl och alltid ville vara till lags...det har alltid utnyttjats grovt av andra. Både av personer som stod mig nära, av bekanta, och av främmande personer. För människor som lever sina liv av att utnyttja andra, använda sig av andra, köra med andra, använda andra som ”verktyg” för att få det som vill – så är jag ett lätt byte, mycket lätt byte! Har alltid varit.

Jag har sett det, känt det, upplevt det under livets gång, fler gånger än det någonsin går att räkna, av så många olika personer. Och det har slitit ut mig, det har gett mig så många sår i själen, öppna sår som aldrig haft en chans att läka, eftersom det upprepats igen, och igen, och igen, och igen....i det oändliga.

Det är först nu, under det senaste halvåret, som jag stoppat det. Stoppat det på riktigt. För jag orkar faktiskt inte mer. Så jag har dragit mig undan från folk, eller brutit helt med vissa. För jag accepterar inte mer nu. Jag förlåter inte mer nu. Jag orkar inte mer nu.

Jag orkar inte vara en ”sexpartner”, till nån som bara vill använda mig för sex då och då, och sen bara kasta mig åt sidan igen. Och igen. Och igen. Och igen.... Och att jag inte ska betyda mer än så, än bara som någons privata ”knulldocka”, dom kan använda sig av då och då när dom känner sig kåta...men inget mer än så. Aldrig nåt mer än så. Det är slut med det nu, för jag är fan värd mer än så!

Jag orkar inte mer vara den som ska kämpa för andra, och att många av dom jag kämpar för, inte skulle lyfta ett finger för att kämpa för mig. Jag vill inte göra det mer, jag är färdig med det. I am done!

Jag orkar inte mer vara någon som andra bara vill ”använda” sig av, när det är något dom vill. Och att jag inte duger annars.

Jag orkar inte mer dejta, eller inleda förhållande med andra, bara för att sedan stå där med mitt hjärta krossat, sviken, sårad, utnyttjad, använd....igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen......... No! Fucking! More!

Jag orkar inte vara någon som andra behöver för att prata av sig, fråga om råd, hjälp och stöd – när dom själva inte är villiga att göra detsamma för mig. Jag orkar bara inte. Ska det var så svårt att förstå?!

Jag orkar inte mer bli dömd av andra för att jag ”mår dåligt psykiskt”. Som att jag är nåt sorts besvärligt skräp när jag mår dåligt, som man inte vill ha i sin närhet. Men skulle jag må bra, då plötsligt är det en annan femma! Då är jag så välkommen så i andras liv! Det kan folk fetglömma! Hell no! No more! Vill man vara en del av mitt liv, så får man visa det och kämpa för det. Så är det bara. Annars får det fan vara!

Jag orkar inte mer ta emot kritik för att jag mår dåligt psykiskt, och inte klarar och orkar det andra gör. Att jag inte klarar av att jobba, vara aktiv, ha ett sällskapsliv, ett kärleksliv, etc. Jag ger blanka fan i om det inte ”passar alla andra”, hur jag lever! Det är mitt liv, och lever det hur jag vill, hur jag behöver! Punkt!

Jag orkar inte mer kastas åt sidan av någon för att jag ”mår så dåligt”, men att jag däremot duger utmärkt ”när jag mår bättre”. Så här ligger det till, och jag ska vara mycket tydlig nu: Vill man inte vara en del av mig och mitt liv under svåra tider, så har man definitivt ingen som helst rätt att vara en del av mig och mitt liv i bra tider. Punkt!

I...am...just...so...done! För jag har nått min jävla gräns. Och har jag väl nått min gräns, även om det tagt lång tid, då är det fan inget att leka med, då är det allvar på riktigt. Och jag bryr mig inte om ifall folk förstår det eller inte. För så är det bara.

Folk som inte bryr sig på riktigt, eller iallafall inte visar det för fem öre, eller som tar mig för given, eller som bara vill använda sig av mig för deras behov, eller som inte har några problem med att bara köra rakt över mig, utan en tanke på hur det påverkar mig, eller som bara vill använda sig av mig för sex, eller som vill lura mig att tro att dom är intresserade på riktigt men att det står väldigt klart att så inte är fallet....alla ni kan se till att hålla er jäkligt långt borta ifrån mig! Out you go!

För jag har tröttnat, jag har fått nog! Jag har nått min gräns nu på riktigt.

I am sooooo done!!!!!

 

 

 

31 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Sometimes, just suddenly....

Även om det hände för längesen nu, och jag har gått vidare, så plötsligt kan göra det ont inuti. Det smärtar till som av en stöt i hjärtat.
Och jag minns, jag saknar, jag älskar, jag sörjer, jag vill tillbaka.
Fast bara för en sekund, sen är det borta. Men gud så smärtsam den sekunden är.

"I wish there was a way.
I wish there was a time.
I wish there was another me.
I wish there was another you.
Maybe in another lifetime.
Because in this lifetime,
we were meant to meet, meet by chance...
but we were never meant to be.
We were only meant to teach each other lessons,
lessons about life, and about love.
That´s all it was. I know that now."

I wish you well in life, and well in love. You deserve to be happy...after all. For me, you will always be a distant, a dear, and a painful memory. Hope you find peace and love somewhere, with someone.

Maybe I will too someday. 

 

 

 

 

28 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Good Doctor. :-)

Jag ska skriva nu om ett kärt ämne för mig, om en person som ligger mig varmt om hjärtat – nämligen Dr Phil. Ni vet, den überkända tv-psykologen. smiley

Jag vet att många också är ett fan av honom som jag, och älskar hans show, men jag vet också att det är många som tycker ”Va, Dr Phil? Han är ju en jävla tönt. Vad är det som är så bra med honom?” Dom som tycker det får ju naturligtvis tycka det, men då har man nog inte brytt sig om att verkligen se hans show, och förstå vad det är han gör, vem han är, och vad hela showen går ut på.

Det han gör är att hjälpa människor, alla typer av människor med alla typer av problem och svårigheter och livssituationer. Han hjälper inte bara dom som är gäster i hans show, han hjälper också alla människor där ute som han kan nå med programmet som tittar, för att dom ska kunna använda sig av visdomarna, lärdomarna, verktygen och kunskapen som han lär ut, via sina gäster han har i sitt program. Man behöver inte vara gäst i programmet för att bli hjälpt, om man tittar på det, lyssnar och tar in informationen av det gästerna delar med sig av och det Dr Phil råder och lär ut, så får man mycket lärdom av det att bära med sig i livet.

Han har haft sin tv-show ”Dr Phil” i omkring 15 års tid nu, varje vardag, som alltid gått på Sjuan här i Sverige. Innan han startade sin egen show, var han ofta med i ”Oprah”, där han gav råd åt folk. Sedan blev han så populär och eftertraktad som psykolog och mentor, att han startade en egen show, för att kunna hjälpa människor ännu mer, med mer kunskap och resurser.

Han har över 30 års erfarenhet av det han gör, och han är bland annat utbildad inom både medicin, psykologi, psykiatri och rättspsykiatri. Han har arbetat mycket som konsult juridiskt sett, och har arbetat mycket inom rättssystemet. Tv-serien ”Bull” som går på kanalen Fox, är baserat på Dr Phils kunskaper och erfarenhet inom rättssystemet, för han har tidigare i sitt liv arbetat mycket som konsult för att ta fram jurygrupper för rättegångar, på grund av hans förmåga att så skickligt läsa av och förstå människor. Huvudpersonen i serien är Dr Jason Bull, (spelad av Michael Wetherly, från bland annat tv-serien "NCIS"), och som ska föreställa en ”nutida, uppdaterad" version av dåtidens Phil McGraw (Dr Phil). Serien är riktigt bra, och jag rekommenderar den starkt. smiley

https://www.imdb.com/title/tt5827228/plotsummary?ref_=tt_ov_pl

Jag har följt Dr Phils show sen den började sändas 2002, och på 15 år kanske jag bara missat kanske omkring 5 avsnitt. Och den hjälp jag har fått bara av att titta på hans program, det går inte att uttrycka i ord. Hans visdomar, kunskap, och hans omtanke, empati och medkänsla med människor, är något som har varit ovärderligr för mig att se, och kunna luta mig mot, och att i min process att må bättre, mer kunna förstå mig själv, förstå andra, förstå världen, förstå livet, läka inombords, och att ha hopp. Det är mycket tack vare Dr Phil som jag har kommit så långt som jag gjort i livet, att jag mår så mycket bättre än jag har gjort innan, och att jag kunnat bearbeta och läka många av mina svåra upplevelser och sår i själen. Tack gode Gud för Dr Phil! heart

Hans show är inte bara för ”underhållning”, som många kanske tror, utan han ger genuin, konkret hjälp till människor, det är vad hela programmet går ut på, att kunna hjälpa så många som möjligt i svåra livssituationer, som har svåra problem. Ofta dom som inte har någon annan väg ut. Och hans visdomar, kunskap, hjälp och vägledning han ger är guld värt. Ingen anstränger sig så som Dr Phil för att hjälpa. Han hjälper människor som ibland inte ens förtjänar hjälp egentligen, för han dömer inte, och han ger alltid folk chanser. Han kan ofta vara väldigt rak, rättfram och brutalt ärlig i dom saker han säger och svar han ger till många, men det är för att "ruska om dom" och ge dom ett ordentligt ”wake-up call”, för att dom ska kunna inse och förstå saker dom inte kunnat förstå, eller inte velat inse och förstå innan. Många har svårt för att få ”brutalt ärliga svar”, men till slut verkar det gå in hos dom flesta ändå. smiley

En av Dr Phils mening med programmet, är att ta upp ”obekväma, jobbiga ämnen”, och ta upp ”sånt som inte pratas om”, sånt som han kallar för ”dom tysta epidemierna”. Han tar upp ämnen som misshandel i hemmet, våldtäkter, missbruk, sexuella övergrepp mot barn, vanvård och misshandel av barn, mobbing, brott, mordfall, psykiska och fysiska sjukdomar och tillstånd och stigmat kring det, självmord, människor som råkat ut för allvarliga bedrägerier av olika slag, problem i äktenskap, föräldraskap och barnuppfostran, barn som har svårigheter, dysfunktionella familjer, människors olika traumatiska upplevelser och hur det påverkat dom, och allt annat möjligt. Hans gäster är människor, individer eller hela familjer, som har sådana här problem, och han gör sitt bästa för att hjälpa dom ur det, hjälpa dom förstå det, hjälpa dom bearbeta det, hjälpa dom läka.

Och dom resurser han har möjlighet att ge och göra för dom människorna är enorma. Han skänker bort hjälp, behandlingar, avancerade läkarundersökningar, särskilt individanpassade resurser, med mera, med mera, i miljonbelopp. Till människor som aldrig i sina liv skulle kunna ha råd att få den hjälpen dom verkligen behöver, för specialhjälp kostar, särskilt i USA. Det skänker Dr Phil bort till gästerna i hans show, vad dom än behöver. Han nekar inte någon, även dom som begått allvarliga brott, erbjuder han hjälp för att kunna hamna rätt i livet igen, för att han förstår att det ligger mer bakom deras beteende, och att dom också förtjänar hjälp, för dom är också människor.

Och det är det Dr Phil gör, han behandlar alla som människor, och han ser människor. Han dömer inte, utan försöker alltid förstå dom, och han försöker alltid nå fram, även om det verkar helt omöjligt att göra. Och alla han hjälper följer han sedan upp på, och följer hur det går för dom, och håller kontakten med. Alla! Han brukar alltid säga till sina gäster han hjälper, att ”resan slutar inte här bara för att showen är över, utan det är nu resan börjar, och jag kommer vara med er på varje steg igenom den, och ni kan alltid kontakta mig och prata med mig om det är något, för jag finns alltid här för er”.

Hur många gör det? Hur många gör det, särskilt såna som är så kända som han är? Hur många är så fullkomligt dedikerade till att hjälpa andra, hjälpa sårbara, förtvivlade, utsatta, sjuka, såna som inte ser någon utväg, som ser sin situation som hopplös, som är förlorade, utan hopp, som står vid ett stup och funderar på att hoppa, för dom ser ingen utväg, ingen lösning? Hjälpa enskilda individer, hjälpa hela familjer, som inte ser något hopp, någon lösning, som är fullständigt förtvivlade, och rädda? Hur många gör det egentligen? Inte många. Inte på den stora skalan. Men det gör Dr Phil. Han hjälper alla. Om dom är villiga att bli hjälpta. Många motsätter ju sig att få hjälp, av olika anledningar, men Dr Phil visar att hans hjälp finns för dom ändå, om dom ändrar sig. Även människor som tackar nej, är han villig att ge fler chanser att ändra sig.

Vissa som är envisa, och är i förnekelse, tackar nej till hans erbjudande om att stå för alla kostnader för olika typer av specialbehandlingar, på ställen som kostar miljoner att behandlas på. Ställen som är dom mest kända och framstående i världen, som kan ge hjälp dom inte kan få någon annanstans, behandlingar på flera plan och flera områden, samtidigt. Gäster som till exempel har problem med olika missbruk, både vanliga ”svenssons” och även kända personer, blir alltid erbjuda gratis behandling från Dr Phil och hans team av specialister, på en sån hög nivå och en sån hög kostnad, att i stort sätt bara väldigt välbärgade människor har råd med det. Dr Phils gäster får samma hjälp, utan kostnad. Och ändå är det många som tackar nej, ofta på grund av att dom är i förnekelse, dom är inte redo att få hjälp, dom är rädda, dom kan inte svälja stoltheten. Men Dr Phil ger inte upp på dom ändå. Hur fantastiskt är inte det?! Dr Phil har ett motto när det gäller människor i missbruk, som han brukar säga till både missbrukarna och dom anhöriga och dom medberoende. "You never surrender to the disease!" - "Man ger aldrig upp att kämpa mot sjukdomen!"

Dr Phil är i min mening en hjälte i modern tappning! heart

Jag ska dela med mig nu av en del av, vad jag kallar för ”Dr Phils visdomar och sanningar”. Det är uttryck och begrepp som verkligen ger en insikter, för det är sanningar som är väldigt klockrena och självklara, men som är svårt för många att förstå. Innan man får det förklarat och uttryckt för sig på rätt sätt, och upprepade gånger. För det kan ta ett tag att verkligen ta in och förstå ett begrepp, särskilt om det träffar en själv. För det handlar inte bara om att förstå och ta in det intellektuellt sett, man måste kunna ta in det känslomässigt sett också, i hjärtat. Det är först när man förstår det både intellektuellt och känslomässigt som det "klickar" i en, alltså att det ramlar på plats på båda ställena, då man kan förstå på riktigt. Och att ta in med hjärtat kan ta mycket, mycket längre tid, att att göra det med hjärnan. Det har vi alla upplevt, med massa olika saker. Kärlek till exempel. Vi kan veta med hjärnan när någon person man är med inte är bra för en, och att man måste ta sig ur förhållandet - men att förstå det med hjärtat tar sååå mycket längre tid. Så är det för det mesta, för dom flesta av oss. Så dessa olika begrepp och uttryck från Dr Phil har jag hört mängder med gånger, och förstått dom med hjärnan, men inte kunnat koppla det i hjärtat. Utan det har sått sina frön, som jag har fått låta ligga och gro, och tänka och reflektera över det och analysera det. Men sanningen har förr eller senare kommit till mig och sjunkit in vid vissa tillfällen i livet, då det har slagit in hårt in mig, riktigt hårt, och jag har förstått på riktigt. Med både hjärna och hjärta. Och det är då man är redo att ta emot budskapet.

So, are you ready? wink

 

Sanning nr 1: ”You teach people how to treat you”

                       ”Man lär folk hur dom ska behandla en”.

Oh my God, så bra det stämmer. Det har jag fått lära mig den väldigt hårda vägen. Om man till exempel (som jag) är ”för snäll”, har svårt att säga ifrån och säga nej, och ger alltid fler chanser än vad som förtjänas, så utnyttjar folk det oftast, medvetet eller omedvetet. För det jag gör när jag inte säger nej och sätter gränser, är att förmedla till andra att det är okej att dom utnyttjar mig, trampar på mig, och behandlar mig respektlöst, för jag tillåter dom att göra det, om och om och om och om och om igen. Och jag säger inte ifrån, för jag vill ju vara alla till lags med allt. Och i och med det, så ”lär” jag folk att behandla mig så. Det man undrar är ju hur det ens är möjligt att många kan utnyttja en så, när man har svårt att säga nej och är för snäll, och alltid ändå ger många chanser...det har jag undrat i hela mitt liv. Det jag egentligen borde gjort från början, är att istället för att försöka förändra hur dom behandlar mig, arbeta på att förändra mig själv, till att inte acceptera att bli utnyttjad och trampad på, säga nej, och sätta gränser för att visa att jag respekterar mig själv och förtjänar att bli respekterad, så att andra därför också börjar respektera mig. Och dom som inte vill göra det ändå....ja goodbye med dom! Och det är exakt det jag börjar göra nu, äntligen. Stå upp för mig själv, sätta gränser, respektera mig själv och därmed inte acceptera att bli dåligt behandlad. Detta har tagit lång tid att få in i mitt hjärta, men när det väl är där, så försvinner det inte!

Sanning nr 2: ”When you choose the behaviour, you choose the consequences”.

”När du väljer ett beteende, väljer du också konsekvenserna som följer med det”

Ja, det är ju ganska logiskt och självklart egentligen. Om man väljer att ha ett visst beteende, eller göra en viss sak, så kommer det ju automatiskt konsekvenser av det, vare sig man vill eller ej, vare sig konsekvenserna sker med en gång eller på sikt.

Väljer man att begå ett brott, så blir det förr eller senare konsekvenser av det, man åker fast och blir bestraffad. Väljer man att vara otrogen, så blir konsekvensen att ens partner förr eller senare få reda på det, och då lämnar en eller börjar ställa hårdare krav. Väljer man att bete sig dåligt mot andra, utnyttja andra,bete sig respektlöst, och inte visar omtanke, så blir konsekvensen att folk till slut börjar undvika en eller ta avstånd från en, för man vill inte ha en sån person i sitt liv. Det är det jag har börjat göra det senaste, ta avstånd från dom som behandlat mig dåligt och respektlöst, och inte visat omtanke om mig. För jag har förstått att jag inte kan fortsätta låta folk göra så mot mig. Så för dom som inte har betett sig bra mot mig, på olika sätt, blir konsekvensen av det nu att jag drar mig undan, tar avstånd, bryter kontakten. Det borde jag gjort för länge sen. Men bättre sent än aldrig, som det heter.

Sanning nr 3: ”You don´t reward bad behaviour.”

                        ”Man ska inte belöna dåligt beteende.”

Återigen, man ska inte låta andra behandla en dåligt, och sen ”belöna dom” med att fortsätta ge dom chanser, ha överseende med det dom gör, förlåta dom för för mycket, eller inte säga nej och stå upp för sig själv. Det förändrar ingenting. Det har jag också smärtsamt lärt mig. Och även när det gäller barn och barnuppfostran, brukar Dr Phil ge just det rådet till föräldrar, att dom ska inte ”belöna” sina barn för dåligt beteende. Om dom bryter regler, beter sig dåligt, inte gör det dom bli tillsagda, och så vidare, ska man inte låta dom komma undan med det, typ ge dom godis för att dom ska sluta krångla och vara tysta. Låta dom bryta regler och få som dom vill bara för att man inte orkar tjata. Köpa en ny bil till sin tonåring, när dom kört rattfulla och kvaddat bilen, eller betala böter, som tonåringen själv dragit på sig, för att ens tonåring ska slippa. Såna saker är att ”belöna” dåligt beteende. Då lär sig varken barn eller vuxna människor att bete sig ordentligt.

Sanning nr 4: ”You can´t change what you don´t acknowledge.”

”Man kan inte förändra, det man inte kan erkänna eller kännas vid.”

Det stämmer så bra. Om man vägrar att inse fel man gjort eller gör, skylla ifrån sig på andra, inte vill ta ansvar för sina egna handlingar, eller att saker och ting är på ett visst sätt, så kan man aldrig förändra någonting. Har man gjort fel, gjort misstag, så måste man inse det, erkänna det och stå för det, först då kan det ske förändringar.

Sanning nr 5: ”You don´t solve money problems with money”.

 ”Man löser inte pengaproblem/ekonomiska problem, med pengar

Det gäller då i första hand om man inte tar hand om sin ekonomi rätt och är vårdslös med pengar, spenderar pengar på det man egentligen inte har råd med och därmed bygger upp skulder, och vad man väljer lägger pengar på. Och om man har problem med spel, att man spelar bort pengar för att man är impulsiv och fattar dåliga beslut, eller om man har ett seriöst spelmissbruk. Dom ekonomiska problemen då, löser man inte med mer pengar, utan man måste ta tag i grunden till det som gör att man inte kan hantera pengar på rätt sätt, sin egen inställning till pengar, sin impulsivitet och det som gör att man lätt fattar dåliga beslut, och hur man ser på värdet på pengar och hur det hänger ihop med ens egen självbild. Det är där man måste ta tag i problemet i första hand. För om man bara försöker få ihop mer pengar för att lösa skulder man dragit på sig, med mera, så har man fortfarande problemet med sig själv kvar, själva grundproblemet. Och så länge man har det, kommer man fortsätta låta sig själv hamna i samma situation, om och om och om och om igen. Det är därför man inte i såna situationer inte löser ekonomiska problem med mer pengar.

Sanning nr 6: ”Children would rather be from a broken home, than live in one.”

”Barn kommer hellre från ett trasigt hem, än lever i ett”.

Ja, från någon som levt i stort sett hela min barndom och tonår i ett trasigt, dysfunktionellt hem, kan jag definitivt säga att detta stämmer. Om man har barn och lever i ett dåligt förhållande, där det förekommer mycket gräl, bråk, osäkerhet, otrygghet, oro, rädsla, men ändå accepterar att leva så, och håller ihop ”för barnens skull”....så tro mig att det inte är det bästa för barnen att leva ihop då. För barn känner av och märker mer än man tror, och barn är väldigt duktiga på att läsa av människor, särskilt sina föräldrar, och läsa av situationer, stämningar och atmosfärer, och märker väldigt tydligt när saker och ting är fel hemma och mellan föräldrarna. Dom har inte alltid vokabuläret eller förmågan att uttrycka det, på grund av att dom är barn, och uttrycker det istället på andra sätt. Dom kan bli väldigt bråkiga och stökiga, trotsiga och gnälliga, det vill säga utåtagerande. Dom kan också bli väldigt blyga, tillbakadragna, oroliga och nervösa, och överdrivet rädda, för människor och för situationer. För vare sig man som förälder gärna vill tro att ”barnen är ju så unga, dom märker ändå inget, vi kan dölja det mesta för dom”...så underskattar man barnet/barnen något oerhört, och gör dom en väldig otjänst, att fortsätta leva i en dysfunktionell, otrygg situation, i tron att barnet ”mår ju ändå bäst av att leva med båda sina föräldrar, som en familj”. Det bästa för barnet/barnen i en sådan situation, är att sluta behöva utsättas för den otrygga, dysfunktionella dynamiken mellan sina föräldrar, och hellre leva med mamma och pappa på var sitt håll, och att barnen då inte behöver leva med dagliga bråk, gräl och konflikter, och behöva oroa sig och känna sig otrygga. Barn kommer hellre med andra ord från ett trasigt hem, än att behöva tvingas leva i ett. Det kan jag personligen garanterat intyga!

 

Sanning nr 7: ”It´s better to be healty alone, than sick with someone else”

”Det är bättre att må bra ensam, än att må dåligt tillsammans med någon annan.”

Exakt därför jag väljer att vara singel, och leva ensam. I alla förhållande jag varit i har jag mått dåligt, både för att jag alltid lidit av psykisk ohälsa hela livet (och inte kunnat få rätt stöd och förståelse för det av en partner) , och för att dom jag varit med medvetet fått mig att må dåligt, på olika sätt, av olika orsaker.

Och jag orkar inte mer. Jag lever hellre ensam resten av mitt liv, och ha en chans att må bra då, än att jag ska behöva hantera och leva med att riskera att må dåligt i ett förhållande med någon. Punkt slut.

Dr Phil har många visdomar och sanningar att förmedla, jag har bara tagit upp några av dom, dom som har slagit in i mig hårdast, och som jag har haft otroligt stor nytta av, i livet och i utvecklingen av mig själv. Jag kommer ta upp en sista här, en av dom viktigaste som jag tycker:

”The most important relationship you´re ever going to have in your life, is the one you have with yourself.”

”Den viktigaste och mest betydande relationen du någonsin kommer ha i ditt liv, är den relationen du har med dig själv.”

Det är en väldigt viktig sanning! Därför ska man vara rädd om sig själv, lyssna på sig själv, och inte offra sitt eget välbefinnande för att andra vill och kräver det av dig. Det är det absolut viktigaste jag har lärt mig av allt! Och det som jag äntligen börjar förstå och leva efter nu.

I hela mitt liv, och då menar jag i hela mitt liv, har jag ALLTID offrat mig själv och mitt eget välbefinnande för andras skull. ALLTID! På olika sätt, i olika typer av relationer och situationer. Och det har långsamt förstört mig, knäckt mig – totalt. Det krävdes ca 30 år för att jag skulle förstå att jag inte kan leva så, utsätta mig själv för det längre. Gör jag det mer så dör jag.

Så nu har jag satt stopp. Jag har satt stopp på flera olika sätt, för flera olika personer, i flera olika situationer. Jag har förstått att jag har lärt folk att det varit okej att behandla mig dåligt, på grund av att jag inte kunnat säga nej och sätta stopp, att jag ”alltid förlåtit”, och att jag då alltid gett folk som svikit mig på olika sätt fler chanser, (så att dom fått chansen att göra om det igen, och igen, och igen, och igen och igen....)

But no more. I am done! Bättre sent än aldrig... smiley

Nu får folk visa mig att dom förtjänar att vara en del av mitt liv, genom att behandla mig schysst, och med respekt, och med omtanke och vänlighet, och förståelse och kärlek, och att dom visar engagemang i mig och mitt liv, och att dom är villiga att kämpa för att få vara en del av mitt liv. För det har alltid varit jag som har fått kämpa för andra, men ganska sällan har jag upplevt att andra kämpat för mig. Så nu får folk göra det och visa mig det. Gör dom inte det, så....Bye bye, you can fuck off now!

Det jag gör nu är att för första gången i mitt liv, leva mitt liv för mig själv, och inte leva mitt liv för andra. Att tänka på vad som är bra för mig, och vilka personer som är bra och inte bra för mig. Vad jag kan acceptera, och vad jag absolut inte ska acceptera. Och att jag ska behandla mig själv med respekt och omtänksamhet.

Och mycket av det är tack vare Dr Phil, av att ha sett hans program i så många år, och fått inpräntat i mig dom sanningar jag har behövt höra, för att kunna ”vakna upp” och få dom insikter som krävs för att jag skulle kunna göra en stor förändring i mitt liv, en förändring till det bättre. smiley

 

 

 

 

 

23 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
På bättringsvägen....

Ja, nu har jag haft en jobbig vecka. Har haft migrän nästan 6 dagar i sträck. Det har varit denna förbannade, sinnessjuka, onaturliga värmeböljan som varit det senaste, som triggat igång min migrän. Är känslig för när det är för varmt och för kvavt, då sätter migränen igång. Det är först nu migränen börjat dra sig tillbaka, nu när det blivit lite svalare ute. Tack gode gud!

Nu känner jag mig som sagt lite bättre. Så låt oss hoppas att det fortsätter så. smiley

Har fått städat min balkong iallafall, innan migränen satte igång. Så nu kan jag sitta och sola, slappa och ha det skönt på balkongen. Så glad att jag bestämde mig för att städa den detta året, och inte skita i det som jag gjort dom senaste fem åren. cheeky

Lägger in en bild på när jag sitter och solar på balkongen, bara benen då förstås, en sån där klassisk "ben-bild". Och så en annan bild på mig och min vovve Tindra när vi ser på tv på kvällen. På bilden är jag helt osminkad, och bilden är också helt oredigerad, även om den är lite oskarp, för jag tar inte dom bästa bilder med mobilen - men inget filter där inte iallafall! Så naturlig har ni aldrig sett mig förut. wink

 

Har inte så mycket mer att skriva just nu. Skriver mer lite längre fram. Men jag kommer lägga in tre av dom senaste youtube-videorna här nedan,som jag skapat nyligen. Det är nåt jag gärna ägnar mig åt när jag har lite energi och mår lite bättre, för det tycker jag är så kul!

Så lyssna gärna, eller besök min youtube-kanal för att se mer videor jag skapat av olika favoritlåtar jag har. smiley

https://www.youtube.com/user/TheSummerGlow

Kram på er så länge! heart

 

"Time After Time" - Pink (live, acoustic cover)

 

"American Skin (41 Shots)" - Bruce Springsteen

 

"Affirmation" - Savage Garden (en riktig favoritlåt, så bra budskap)

 

 

 

 

19 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Reflektion.

Hej igen på er!

Har fortfarande en dålig period nu, men jag försöker ändå få gjort lite saker som måste göras. Det skapar ångest, men jag försöker att tänka positivt, och jag känner ändå en lättnad när det är gjort. Jag anstränger mig för att göra så mycket som möjligt dom dagar som är "bra", även om det inte är så mycket egentligen. Men jag är iallafall glad för dom få dagar som är bra.

Ofta önskar jag att jag inte kände så mycket känslor hela tiden, vad mycket lättare livet hade varit då. (Inbillar jag mig iallafall.) Men jag är ju en känslomänniska och en HSP, (Högkänslig Person), med hela nervsystemet utanpå kroppen, vilket gör det väldigt svårt att hantera livet överhuvudtaget.

Tidigare i mitt liv kunde jag döva en del av det med värktabletterna jag tog då, Citodon, som innehålller kodein (liknande morfin), och då var det mycket lättare att hantera allt. För jag blev avtrubbad, både psykiskt och känslomässigt, och då fick jag mer energi och ork, just för att alla jobbiga känslor och ångesten vad dövad då. Att gå omkring och bära på mycket ångest, att ha svåra depressioner, och ha mycket känslor hela tiden, det tar något så fruktansvärt med energi av en, och är mycket tungt att bära på. När allt det då trubbas av och dövas, då får man automatiskt mer energi - även om det är en slags "konstgjord" energi. Men nu äter jag inte dom värktabletterna så mycket längre, utan tar dom i väldigt liten dos numera, vilket inte trubbar av en ett smack. 

Mitt arbete med mig själv under åren har, förutom att trappa ner på just dom värktabletterna, inneburit att jag har varit tvungen att hitta andra sätt att hantera min ångest och depressioner på, och hantera och klara av att bära på och hantera alla mina känslor. Det har varit MYCKET svårt, ska jag säga. Jag har fortfarande inte hittat ett sätt som är lika effektivt som att döva det med värktabletterna jag tog. Känner man en ångest och en smärta inombords som gör så ont så att du vill dö, då kan man inte bara "tänka bort det", tro mig! Ändå är det så många som är övertygade om att det är så det funkar, och då ger personer som mår dåligt kritik för att vara "svag" och inte ha "rätt viljestyrka". My God, så enfaldigt.... indecision

Ibland när jag är iväg på olika ärenden, och åker eller går förbi andra människor, och ser alla omkring mig rusa ärenden, sitta med vänner och njuta i solen på caféer, på parkbänkar eller på gräsmattor, leva sina liv....så känner jag en sorgsenhet inom mig, för jag känner och upplever så starkt att jag inte hör hemma i den världen, den världen och den verklighet alla andra befinner sig i. Jag står utanför och tittar in, för jag lever inte där. Jag har inte orken, lusten, viljan eller kapaciteten att göra det. Jag lever i min egen värld, isolerad, i ensamhet - men det för att jag själv har valt att göra det. Och jag har valt att göra det för att jag inte klarar av att leva i samma verklighet som alla andra, jag har inte orken, för jag fungerar inte på den nivån...inte på långa vägar. Det absolut lättaste sättet för mig att leva överhuvudtaget, är att leva som jag väljer att leva nu, ensam, i mitt hem, isolerad, utan måsten och krav, både från mig själv och från andra. Det är det enda sättet jag kan existera. Tragiskt, men sant.

Det jag gör är att bara överleva, jag lever inte. Det är stor skillnad mellan att leva och att bara överleva. Jag vågar inte leva på riktigt, jag orkar inte, och vet inte hur man gör. För jag har alltid varit i "överlevnadsläge", det är så jag klarat av att leva mitt liv. Det är svårt att bara skifta läge, när det lugnat sig omkring en. För överlevnadläget, så kallat "fight or flight-mode", det är alltid påslaget. Det sitter i ryggmärgen, när man bara levt på det sättet och inte känner till något annat. En dag kanske jag kommer kunna leva på riktigt, men jag vet inte när, och jag vet inte hur....jag vet inte ens om jag har förmågan. Och det är så mycket lättare att bara vara för mig själv, för då behöver jag heller inte tänka på hur jag påverkar någon annan.

Och då är det väl en jäkla tur att jag trivs så bra med att vara ensam, vara för mig själv. Jag har alltid varit sån, sedan jag var barn har jag trivts med att vara för mig själv mest. Andra fick nästan dra ut mig att göra saker, hitta på roligheter. Jag ville helst vara själv, läsa böcker eller leka för mig själv. Jag hade ju alltid vänner, i vilken ålder jag än var i, så jag har aldrig varit helt ensam - jag har bara valt att vara själv för det mesta.

När jag kom in i tonåren, så förstod jag ganska snabbt att om jag ville kunna leva ett roligt och tillfredställande liv, så skulle jag vara tvungen att dra mig ur min egen bubbla, umgås mer med andra, och bli mer social. Så jag gjorde det, även om det egentligen inte var jag.

Så jag började hänga mer med mina vänner, gå ut med dom på dansställen och på fester, träffa killar och vara med dom, och leva som andra "normala" ungdomar. Jag gick sedan automatiskt in i ett extremt socialt beteende, utan att direkt vara medveten om det själv, och skapade mig en roll, som den übersociala, käcka, pigga, roliga tjejen...en slags mask jag satte på mig för att passa in bland alla andra. Till slut hade jag glömt min riktiga natur, som den blyga, tillbakadragna person som föredrog ensamhet - och började själv tro på att mitt riktiga jag var den glada, sociala, käcka personen. Att vara i den rollen var också ett effektivt försvar, för genom att vara den personen så kunde jag dölja oerhört bra att jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt och känslomässigt - för alla gick på mitt spel. Och varför skulle dom inte göra det? Man tror på det man ser, och ser man en glad, käck person som alltid har ett leende på läpparna, så antar man automatiskt att det är en person som mår bra. Just därför är det ett väldigt bra försvar. För, för det jag upplevt i livet, och så som mitt liv såg ut egentligen, ville jag inte att folk skulle veta, eller förstå pågick. Jag ville bara få vara en "normal ungdom", en "normal människa". Och då var jag tvungen att låtsas, att spela en roll.

Att jag gått igenom oerhört svåra trauman som litet barn, där jag blev misshandlad, torterad och sexuellt utnyttjad av en man mamma var gift med då, som skulle föreställa min "styvfar", och vilken skada det hade gjort mig - det ville jag INTE skulle märkas. Att jag levde med en mamma som var missbrukare från det att jag föddes, och vad det innebar att ha en förälder i svårt missbruk och allt man är tvungen att uppleva relaterat till det, och hur det skadat mig - det ville jag INTE att det skulle märkas det heller. Och hur allt det jag genomgått och genomgick hade gjort mig så väldigt trött inombords, och gammal i förtid, och den smärta och förtvivlan jag gick och bar på - det ville jag ABSOLUT INTE skulle märkas. För det skulle i mina ögon göra mig "onormal" - och det ville jag förhindra till varje pris.

Så jag fortsatte att låtsas, att ha masken på, att spela rollen, som den übersociala, überglada, ûberkäcka personen, som alltid hängde med på allt, och alltid hade ett leende på läpparna. Som alltid följde med på alla fester och uteställen (trots att jag inte drack alkohol som alla andra), som alltid träffade killar och alltid hade nån kille som jag var med, den ena efter den andra, efter den tredje. Som försökte sköta skolan, som senare efter att ha gått ut skolan jobbade eller gick olika kurser, som alltid försökte ha saker på gång - trots att jag var helt söndertrasad inuti. Men inte visa det, aldrig visa det. För då skulle jag ju bli "den onormala".

Men till slut så höll det inte längre, det säger sig själv att det var ohållbart i längden. Masken jag alltid hade på mig började krackelera, och mitt dåliga mående började skymtas. Jag fick mer och mer ångest, och det gjorde så jäkla ont inombords, en ren fysisk smärta, av att ha hållit allt inom mig så länge. Och jag började tappa kontrollen över mig själv. Min kropp och mitt psyke sa ifrån helt enkelt, och jag hade inget att säga till om längre. Jag slutade fungera helt till slut. Jag tappade minnet till och från, jag fick andningssvårigheter, jag fick panikångest hela tiden, jag kunde tappa känseln i armar och ben, jag kunde börja gråta och hyperventilera helt plötsligt, jag kände en intensiv smärta i bröstet som aldrig gav med sig, och jag hade huvudvärk och migrän varje dag. Och det blev till slut helt omöjligt att dölja det. Jag jobbade då, och att försöka sköta sitt arbete som man ska, varje dag, när man mår så - det är helt enkelt inte möjligt. Så jag gick till en läkare, som sjukskrev mig för utbrändhet. Senare fick jag diagnosen PTSD  - Post Traumatic Stress Disorder. (Posttramatisk stress).

Det var när jag var 25 år. Och jag har varit sjukskriven sedan dess. Har inte kunnat gå ut i arbete igen. För jag slutade fungera, och jag har inte fungerat igen sedan dess. Jag har blivit bättre på vissa områden under åren, men ändå sämre på andra områden. Och jag kommer aldrig kunna fungera på en "normal nivå" igen. Men det har jag accepterat nu. Jag fokuserar på min läkeprocess, som tar tid, men det spelar ingen roll. Jag arbetar hela tiden med det ändå, på mitt sätt, i min takt.

Jag har lärt mig mycket om mig själv under åren som gått, i min läkeprocess, genom bearbetning och självinsikter. Jag har förstått nu att jag egentligen är en introvert människa, som tvingat mig själv till att försöka vara en extrem extrovert människa. Och det har inte fungerat, det har tärt och slitit på mig, och jag har långsamt förstört mig själv på det sättet. Men det var det enda sättet jag hade att "vara som alla andra", och att vara en del av gemenskapen med andra. Jag trodde att det var en bra metod, men det var det inte. Jag visste inte bättre då. Nu vet jag det.

Så nu omfamnar jag och accepterar mig själv som jag är, en introvert person som trivs med att vara för mig själv, men som kan välja att ha sällskap när jag vill och orkar. Och att min läkeprocess kommer ta tid, mycket, mycket lång tid. Tid som inte andra ha tålamod med, men som jag däremot har, som jag måste ha. Om jag inte ska köra mig själv rätt ner i graven.

Jag tar fortfarande på mig "den glada, käcka masken" när jag är i ett socialt sammanhang med andra människor, för det går per automatik och det är ändå en del av mig, och det gör att jag klarar av att vara social. Men jag orkar bara göra det korta stunder, för det tar så mycket energi av mig. Också därför håller jag mig mest för mig själv.

Jag är den jag är, och hur jag är, det måste jag få lov att vara. Precis som andra också har rätt att få vara sig själva. Men det kan ta tid att hitta sig själv, "sitt autentiska jag". Men det gör man, förr eller senare. Och då ska man inte acceptera något annat, varken från andra, eller från sig själv. smiley

Detta var mina visdomsord för tillfället. Ha det bra alla så länge!

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

7 Maj 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mer om Psykisk ohälsa...och om Tim Bergling.

Jag har kommit in i en dålig period igen nu. Känner mig mer nedstämd, trött och ledsen.

När jag går in i en depression blir jag som förlamad, fast på insidan. Allt inom en stannar upp, och då blir det att man inte orkar saker rent fysiskt heller. När insidan blir paralyserad, så blir man det fysiskt också, och orkar därför knappt röra på sig. Enkla vardagliga saker som att laga mat, diska, och att bara ta sig ur sängen, blir nästan till omöjligheter. Man drabbas av panikångest bara av att tänka på att behöva göra vissa saker, hur enkla dom än är. För att inte tala om att träffa folk, det ger en nästan ett nervsammanbrott. Det är ett väldigt jobbigt tillstånd att befinna sig i.

Man måste sätta på sig en "mask" när man umgås med eller pratar med andra människor, en mask för att dölja hur man mår. Det gör man automatiskt, men det tär på en oerhört. Jag har gjort så i hela mitt liv, alltid haft "masken" på, tills jag till slut inte orkade det längre. Det var då jag drog mig undan från folk, och valde att vara för mig själv. Mycket lättare så.

Så många människor som inte drabbats av depressioner och ångest förstår det inte. Och kan man egentligen klandra dom för det? Nä, naturligtvis inte. Det är samma med andra saker, om man inte haft eller har cancer, så kan man inte veta hur det känns för någon som har det. Det är ganska ju självklart. Men det finns en skillnad i förståelse. Det kanske inte går att förstå HUR det känns, men man kan förstå ATT det känns. Stor skillnad.

Om man inte vet HUR det känns att ha till exempel cancer, så kan man ju ändå förstå ATT det måste kännas förjävligt, och hemskt, och att det påverkar en människa på så många plan, och att den människan måste gå igenom enorma svårigheter för att bli friska, om dom ens blir det. Döden väntar för många av dom. Och det måste ju alla kunna relatera till, möjligheten att kunna dö, för alla kan dö, alla gör det så småningom, ingen är skonad.

Så borde det också vara med psykisk ohälsa, depressioner, ångest, och andra typer av psykiska tillstånd. Dom som inte har upplevt det kanske inte förstår HUR det känns, men dom borde kunna förstå ATT det måste kännas förjävligt! Och att det inte är lätt att leva med, eller ta sig ur det.

Men många är så trångsynta, och kan bara tänka ur sitt eget perspektiv. Jag menar, om dom som är överviktiga och äter för mycket, tänker många: "Det är väl för fan bara att sluta äta och börja träna, så löser sig det problemet. Vad fan gnäller dom för?!" Så resonerar såååå många människor. (Som naturligtvis inte har det problemet då).

Det dom måste förstå, är att om man mår dåligt psykiskt och känslomässigt, så har mat, läsk, socker och andra onyttigheter, samma effekt som alkohol och droger - det lugnar och dövar en och dämpar ångest, för stunden. För socker är en drog, är man sockerberoende, så är det nästan värre än alkohol-och drogberoende. Och det blir en ond cirkel, som är MYCKET svår att ta sig ur. Man mår dåligt för att man är överviktig, man lindrar den känslan för stunden med mer mat och socker, så mår man dåligt att att man precis vräkt i sig allt det onyttiga, får ångest av det, och måste lindra det igen, med mer mat och socker....och så fortsätter det, oavbrutet, hela tiden.

Om man ska kunna gå ner i vikt och förbli hälsosam, så är det inte bara själva vikten man måste ta itu med. För även om man går ner en jäkla massa kilon, så har man fortfarande sina känslomässiga och psykiska problem kvar, man måste ta tag i den biten med och lära sig ett helt nytt sätt att "trösta sig själv" när man mår dåligt, utan fet mat och socker. För man har ett beroende, av socker. Beroendet har många lager, många djup, många perspektiv, och man måste ta itu med det på alla plan, precis som alla beroenden. Annars hjälper det inte att gå ner en massa kilon i vikt. Hittar man inte genom hårt arbete med sig själv, ett bättre sätt att hantera sitt psyke och sina känslor, så går man upp igen i vikt jäkligt snabbt.

Sockerberoende är precis som alkohol-eller drogberoende. Om man är alkoholist, hjälper det inte med att "bara sluta dricka". Man måste ta itu med beroendet psykiskt och känslomässigt också, annars blir man aldrig av med beroendet. Samma med droger. Samma med socker.

Jag tar upp detta med övervikt och sockerberoende speciellt för att det dels hamnar inom kategorin psykisk ohälsa, och dels för att det finns en oerhörd oförståelse i samhället när det gäller just detta. För vem tar sig tid och ork att verkligen försöka förstå det på djupet? Mycket lättare att bara förakta "dom tjocka", döma dom och kritisera dom...än att med empati och medkänsla försöka förstå problemet på riktigt. Inte sant....?

Pyskisk ohälsa överhuvudtaget är något som fortfarande är tabu, och "fel", i vårt samhälle, över hela världen. Varför?

Varför kan man bättre förstå och ha sympati för någon som brutit sitt ben och går med gips, än det är att förstå och ha sympati med någon som är deprimerad och har ångest? Varför? Egentligen är det ingen skillnad. Den enda skillnaden är att vissa problem är synliga, och andra problem är osynliga. Det borde inte vara någon skillnad i hur man bemöter det, men det är det.

Jag vet det, och andra som har problem med psykisk ohälsa vet det (vilket är många, många fler än man kan tro) - men andra "friska", "vanliga" människor fattar det inte. Dom kanske inte fattar HUR det kan kännas, men dom borde kunna förstå ATT det kan kännas och vara jävligt hemskt. Det tycker inte jag är för mycket begärt.

Jag sörjer för Tim Bergling, "Avicii", som dog nyligen så ung, något så fruktansvärt! Han visste hur det var att leva med psykisk ohälsa, som också tog sig uttryck i fysiska problem. Han om någon visste! Har man sett dokumentären om honom, som finns på svtplay, så förstår man vilken OERHÖRD press han levde under, vid så unga år. Han uttryckte vid så många tillfällen i dokumentären hur dåligt han mådde, att han inte orkade med pressen, att det skulle ta livet av honom till slut att fortsätta med spelningarna och turnerandet - men möttes av oförståelse, kylighet, och tjat om pengar och åtaganden - och pengar, pengar, pengar. För för många av dom han jobbade för, var han bara en pengamaskin. Ingen hänsyn togs till honom själv, själva personen bakom artisten Avicii, själva Tim. Honom glömde man bort, struntade i. Bara artisten Avicii spelade nån roll, och hur mycket pengar han drog in.

Det är hjärtskärande att se honom kämpa sig igenom turnerandet, när han hade drabbats av bukspottkörtelinflammation och problem med gallblåsan och andra besvär, genomgick operationer, blev satt på starka smärtstillande mediciner på grund av den oerhörda smärta han hade efteråt - och ändå tjatades det på honom om turnerandet, pengar, och åtaganden. Ingen sympati här för att han precis hade opererats och hade oerhörda smärtor, och gick på så starka smärtstillande att han knappt kunde hålla sig vaken - nej ut och fortsätta turnera och göra spelningar skulle han, han måste ju dra in pengar, pengar, pengar, pengar!

Han var för ung då för att förstå vilka gränser han själv hade rätt att sätta, och det utnyttjades. Han älskade sitt jobb, att skapa musik, och ville vara alla till lags, för sådan var han som person. Och han arbetade non-stop, för att hinna med i pressen av det han måste göra, och det bidrog till enorm stress för honom, men han ville ju vara alla till lags, sina fans, och dom han arbetade för. Så han satte själv aldrig stopp, han visste inte hur. Förrän han började drabbas av så svårt ångest och panik att han kände att han kommer dö om han inte slutar. Då först förstod han på riktigt att han måste sätta stopp, och hittade styrkan att göra det. Det var då han bestämde sig för att sluta med spelningar, sluta med turnerandet, och det gjorde han år 2016. Det mottogs inte väl på många håll, men det var för att fansen inte visste om utsträckningen av hans problematik, och vissa av dom som han arbetade för såg en stor inkomst försvinna helt plötsligt. Men han fattade rätt beslut. Och han började få mer lugn och ro i sitt liv, i sig själv.

Vad som orsakade det oerhört tragiska och hemska att han tog sitt liv nyligen bara 28 år gammal, den 20 april, är inte helt klart. Men man kan ju förstå att det hängde ihop med hans ångest-och depressionsproblematik, och att han kanske var rädd för att han skulle behöva pressas till att gå tillbaka till det liv han levde förut, i rampljuset med den oerhörda pressen, spelningar och turnerande, ett liv som han inte ville leva och som han inte orkade med. Det är troligt. Men man kanske egentligen aldrig får veta. Han hade nog sina demoner inombords, som han inte kunde bli kvitt, hur mycket han än försökte. För när man har det, så spelar det ingen roll att man har kändisskap, pengar i överflöd och lyxliv - för det skapar ingen ro på insidan, för det är yttre saker. Mår man dåligt på insidan, kan man bara läka det från insidan ut, inte från utsidan in. Allt materiellt som man omger sig med, kan inte läka såren inombords, det måste komma inifrån en själv. Och det kan ta lång tid att förstå det, och kunna göra det - om det alls är möjligt. Vissa mår så dåligt och har sån smärta inombords, att man inte står ut, klarar inte av att vänta den tiden läkning kräver, eller förstår att det är möjligt - utan väljer att avsluta sitt liv. Vilket är hemskt och sorgligt, hjärtskärande och fruktansvärt på alla sätt...men man ska inte döma det, bara vara väldigt ledsen för den personens skull och dom anhöriga, och försöka förstå att den personen helt enkelt inte orkade mer. 

Av det man kan lära sig om Tim Berling som person av dokumentären om honom, är att han var en introvert person, som vid väldigt ung ålder tvingades till att bli extremt extrovert, på grund av att han blev så stor som artisten Avicii. Och att tvingas till att vara en extrovert person när man egentligen är introvert, det är oerhört svårt, och sliter ut en någon så fruktansvärt, för det går emot ens egen natur. Jag vet, för jag är likadan. Sedan verkade han vara en väldigt känslig, ödmjuk, blygsam. jordnära kille, som bara ville få skapa musik och vara mest "bakom kulisserna". Han gillade inte att stå i centrum, stå i rampljuset, för det gillar inte introverta. Ändå var det exakt det han tvingades göra, på en så stor skala så det nästan är ofattbart! Han hade inte förstått själv vid så ung ålder, att han var en introvert person, och att han gick emot sin egen natur, det kom längre fram när han började lära känna sig själv bättre. Då började pusselbitarna falla på plats för honom, om sig själv, och det var också då han började kunna sätta gränser bättre.

Dokumentären är både underbar och väldigt ledsam att se. Den är underbar för man får lära känna honom, och se honom arbeta med det han älskade, han var ett musikaliskt geni, och se honom utvecklas både som artist och som människa - men väldigt ledsam för att man fick se honom kämpa så, kämpa i motvind, med något han själv inte kunde se och förstå, och inte många andra omkring honom heller kunde se och förstå. Han blev inte sedd, han blev inte hörd, han blev inte erkänd som människan bakom artisten Avicii, som Tim. Han var bara Avicii. Tim glömdes bort. Till och med av honom själv. Men han kom ihåg sig själv till slut, och förstod vad han måste göra, för sig själv. Och det var fantastiskt att se!

Bara texten till hans låt "Wake Me Up", säger så mycket, om hans problematik, om hur han mådde, den nivån i livet han var på, om hur han såg på sig själv, både som artisten Avicii, och som Tim. Lyssna noga på texten nästa gång du hör låten, lägger in den här nedan. Han satte verkligen ord på känslorna inom honom, i en fantastiskt låt, som blev en superhit hela världen över. Så många älskade låten, jag också, men så få förstod vad den egentligen handlade om, även jag.

Se dokumentären "Avicii: True Stories" på svtplay, och se honom som människan Tim Bergling. Inte bara som artisten Avicii. För han var så mycket mer än det. heart

https://www.svtplay.se/video/17478602/avicii-true-stories

 

Chris Kläfford sjunger" Wake Me Up" i nyhetsmorgon, som en hylling till Tim Bergling. Underbart framförd! 

"Wake Me Up" - Avicii (här framförd av Chris Kläfford)

"Feeling my way through the darkness,
guided by a beating heart.
I can't tell where the journey will end,
but I know where to start.

They tell me I'm too young to understand,
they say I'm caught up in a dream.
Well, life will pass me by if I don't open up my eyes,
well, that's fine by me.

So wake me up when it's all over,
when I'm wiser and I'm older.
All this time I was finding myself, and I,
didn't know I was lost.

I tried to carry the weight of the world,
but I only have two hands.
I hope I get the chance to travel the world,
but I don't have any plans.

I wish that I could stay forever this young,
not afraid to close my eyes.
Life's a game made for everyone,
and love is a prize.

So wake me up when it's all over,
when I'm wiser and I'm older.
All this time I was finding myself, and I,
I didn't know I was lost.

I didn't know I was lost....

So wake me up when it's all over,
when I'm wiser and I'm older.
All this time I was finding myself, and I,
I didn't know I was lost.

I didn't know I was lost...."

 

 

 

 

 

 

27 April 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
En hyllning!

Igår, den 20 april, nåddes vi alla av den oerhört tragiska nyheten att artisten Avicii (Tim Bergling) har avlidit. Det är chockerande, och väldigt svårt att förstå.

Jag är själv ett stort fan av Avicii och hans musik, den har varit en tröst och en källa till hopp och glädje för mig, på många plan. Det är svårt att ta in att han är borta.

Mina tankar går främst till hans familj och närastående, det måste vara så fruktansvärt. Det är dom som har rätten att sörja i första hand. Sen alla dom som arbetat med honom på olika sätt. Och så naturligtvis alla hans fans