Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
21
22
23
24
25
26
27
28
29
31
<<
December (2019)
>>


Om min syster Marias 50-års fest!

 

Hej på er igen!

Nu har jag återhämtat mig lite mer, och känner att jag har ork att skriva. Detta kommer att bli ett långt inlägg, för jag kommer bland annat berätta om min storasyster Marias 50-års fest som jag var med på, som jag nämnde i mitt förra inlägg. Det är mycket jag har att berätta om den, och jag kommer lägga in en massa bilder därifrån också. Så orkar ni och vill ni läsa om detta, så gör gärna det.

Jag fyllde ju år den 11 mars, 45 år, och jag hade en väldigt mysig dag hemma för mig själv med lite god mat, massa godis och snacks, och jag kollade på filmer och serier hela dagen. Det kallar jag en riktig mysdag. Helgen därpå kom min bror Rikard och hans tjej och deras två döttrar hem till mig en stund på fika, för att fira mig lite. Det var supertrevligt. Alltid lika kul att träffa familjen, det gör mig glad och varm i själen.

I övrigt så har jag bara hållt mig hemma och vilat, bara åkt på lite ärenden, handlat och varit på apoteket och så. Nu i påsk ska jag också bara vara hemma och vila. Känner att jag behöver ganska lång tid på mig att återhämta mig efter att ha varit hos min syster Maria i Värmland. Det var en händelserik helg, kan man lugnt säga. Ska berätta om den.

Jag åkte på fredagen den 23:e februari och åkte hem måndagen den 26:e februari. Jag hade inte min hund Tindra med mig denna gången, utan hade skaffat hundvakt till henne på hemmaplan. Bättre så för henne. Jag åkte tåget från Göteborg till Laxå, och där bytte jag till buss till Karlskoga. (Samma väg hem också, via Laxå.) Tåget från Göteborg till Laxå för försenat på grund av ett elfel som drabbade alla tåg, så tåget var försenat med två timmar, men till slut kom jag iväg på det i alla fall.

(Bild: Jag på tåget dit. Jag är skittrött här, men jag lyckades hålla mig vaken i alla fall.)

Väl i Karlskoga hämtade Maria och hennes dotter Mathilda (som är 23 år nu och bor i ett eget hem), upp mig med bil och så åkte vi hem till Maria. Hon bor en bit utanför Karlskoga, ute på landet med en sjö i närheten. Hon hyr ett hus som tillhör en herrgård, det är en av herrgårdens separata byggnader. Det huset Maria bor i är jättestort. Det är två våningar, 7 rum och kök, stor hall och stort kök, en fin verandra på framsidan, och en jättestor trädgård. Vardagsrummet på nerevåningen har en stor öppen spis man kan elda en brasa i, och det finns en stor tvättstuga och en stor källare också. Vet inte hur många kvadratmeter huset är på, men stort är det i alla fall. Så plats finns det.

Vill bara ge lite kort info här om vad Maria gör och jobbar med också, även om jag berättat om detta i tidigare inlägg. Maria är ju fosterförälder, eller Familjehem som det heter idag, och tar emot fosterbarn. I nuläget är hon Familjehem på heltid, men hon har innan jobbat som lärarassistent på skola för ungdomar, och hon driver sitt eget företag vid sidan om som heter "Trivium Konsult - Flickor med ADHD". Det är ett företag där hon åker runt i Sverige och föreläser om barn med ADHD/ADD, specifikt inriktad på flickor med de diagnoserna. Hon räknas idag som en expert och är ofta en anlitad föreläsare och utbildningskonsult inom det området. Hon har haft sitt företag och föreläst i över 15 år, och gör det fortfarande till och från, även om hon är Familjehem på heltid. Maria har ju själv ADHD som hon haft sedan hon var barn, och hon är själv uppvuxen i fostersystemet sedan hon var barn, så hon om någon vet vad dessa barn och ungdomar behöver som kommer till henne, som har både diagnoser, trauma och psykisk ohälsa i bagaget. Och hon gör ett fantastiskt jobb med dem.

Och hon tar emot fosterbarn som placeras hon henne både akut för en kortare tid, och för långvariga placeringar. En av dessa fosterbarn som kom till henne år 2020, en tonårstjej som heter Hellas, stannade hos Maria permanent. Maria blev hennes lagliga vårdnadshavare nu förra året, och Hellas är nu Marias dotter. Och jag har då fått ännu ett syskonbarn, så jag är hennes moster nu. Det är så himla kul, jag är så glad för deras skull, och Hellas kunde inte fått en bättre mamma än Maria. heart

Så då är det jättebra att Maria har så stort hus med många rum och mycket plats, när hon är Familjehem. Det är verkligen jättemysigt hemma hos henne och jag trivs så himla bra när jag är där.

Som sagt, jag åkte på fredagen till Maria, och när jag kom fram så hade vi bara en mysdag tillsammans resten av dagen, med hennes dotter Mathilda, som bor en lite bit därifrån, och en vännina till Maria som också skulle vara med på festen. Vi förberedde lite inför festen, och satt sen och pratade och myste hela kvällen. Vi gick och la oss typ kl 3 på natten, för vi hade så mycket att prata om. Men vi kunde ändå sova ut, och nästa dag på lördagen, så var det bara förberedelser hela dagen inför festen, som skulle börja kl 18. Festen skulle ju vara hemma hos Maria, så vi pyntade och dukade och fixade all mat och snacks. Maria hade ju förberett detta i flera månader, så det mesta var redan inhandlat och förberett innan, förutom all maten och snacks. Så det var bara de sista förberedelserna som behövde fixas, typ all maten, blåsa upp ballonger, bygga upp baren, och lite annat.

Eftersom Maria fyllde 50 år, så ville hon ha en speciell fest, något alldeles extra. Så hon hade temat 1920-tal och maffia, typ Gatsby, och alla som var inbjudna på festen skulle vara en specifik karaktär. Vi skulle alla spela som ett rollspel med varandra på festen, där någon av oss blev mördad, och så skulle vi under kvällen lista ut vem mördaren bland oss var. Det är typ ett ”Rollspels-paket” man kan köpa av ett sånt där Eventföretag, och det har blivit väldigt populärt det senaste att ha sådana event. Jag tror ni vet vad jag menar för något.

Detta har ju jag aldrig gjort innan, och först när jag hörde detta blev jag lite....rädd och orolig faktiskt. Jag hade ju för det första inga sådana typ av kläder som passade till temat, så jag fick låna en hel outfit av Maria i stället, tack och lov. Jag oroade mig lite över hur jag skulle klara av att spela en roll, för att inte tala om att orka med det hela eftersom jag har så lite energi och så fort blir trött. Men sen tänkte jag att det kunde ju bli kul, man måste ju våga att gå utanför sin ”comfort-zone” lite. Så jag kände att det är bara att köra på, mycket för Marias skull, och för att det faktiskt ändå var en väldigt kul grej. Jag ville testa mig själv lite också, klarar jag att gå över mina egna gränser, vad är jag kapabel till? Jag är ganska introvert av mig av naturen, men jag kan gå in i ett särskilt ”mode” om jag vill eller behöver, och kan bli jävligt utåtriktad, pratsam och social, med vilka som helst i vilken miljö som helst. Det är typ en ”skill” jag lärt mig under livets gång, som jag har haft mycket nytta av.

Vi hade alla fått veta långt innan festen vilken karaktär vi skulle spela, så man kunde ”läsa på” om sin karaktär innan. Vi skulle bli 18 stycken totalt på festen, bland annat några av Marias barndomsvänner, gamla kollegor, nya vänner och bekantskaper, och alla dem var ju främlingar för mig. Under kvällen skulle vi äta massa snacks och tillbehör, en tre-rätters middag, och drinkar. Jag kan säga att spriten flödade ordentligt, men eftersom jag inte dricker alkohol, drack jag bara alkoholfria drinkar hela kvällen. Min systerdotter Mathilda var servitör och ”spelledare”, min andra systerdotter Hellas stod i baren och var bartender tillsammans med Mathildas pojkvän. De blandade jättegoda alkoholfria drinkar till mig hela kvällen, så mig gick det ingen nöd på.

Men jag var den enda nyktra där, men det är jag ju van vid, att alltid vara den nyktra bland berusade människor. Det är ett val jag gör, att vara det, och det klarar jag av bra, det har jag alltid gjort. Också en förmåga jag har haft under hela mitt liv. Och bara för att jag väljer att vara alltid nykter, så kräver inte jag att andra måste vara nyktra också. Det skulle jag aldrig kräva, och jag unnar människor att dricka och ha kul om de vill. Jag är otroligt anpassningsbar, och har förmågan att passa in var som helt egentligen, även nykter bland berusade människor. Också nåt jag alltid haft mycket nytta av.

Så när jag fick min karaktär, så satte jag igång att läsa på den, och försökte memorera. Mitt minne är inte som det har varit, så lite svårare var det att få allt att fastna, men jag lyckades memorera det viktigaste. Jag kan berätta lite om den karaktär jag skulle spela, "Beatrice Maffioso", om ni vill läsa.

 

(Bild: Jag i min karaktär som "Beatrice Maffioso".)

 

Jag hette alltså Beatrice Maffioso och var gift med en man som hette Leonardo Maffioso, som var en medlem i maffian. Vi hade två söner tillsammans, Umberto och Carlo, också maffioser, och jag hade även en styvdotter Cleopatra, som min man hade med sin ex-fru Fiona. Min man Leonardo var en fin man, och älskade mig verkligen och var mig trogen, och vi hade ett lyckligt förhållande - tills en annan man råkade komma in i mitt liv. Det var mannen Fredrico, som bodde grannar med oss med sin fru Estrella, och jag och Fredrico blev stortkära i varandra och började ha en hemlig kärleksaffär tillsammans.

Men min styvdotter Cleopatra hade misstänkt att det var nåt på gång där, för hon hade sett mig och Fredrico smyga med varandra. Hon skulle sätta igång att utpressa mig och hota att avslöja min affär med Fredrico, om jag inte lyckades övertyga min man Leonardo, Cleopatras pappa, att hon skulle få ut den största delen i arvet efter honom. Hon och hennes mamma Fiona, min mans ex-fru, var mycket pengahungriga och var villiga att göra väldigt mycket för att komma över Leonardos pengar. Han hade redan gett sin dotter, hennes man och Fiona stora summor, som han hemlighöll ifrån mig för han ville inte blanda in mig i det. Men jag hade hittat bevis på att han gett dem pengar, och jag var mycket upprörd över detta, eftersom jag visste att de bara var ute efter hans pengar. Så jag försökte konfrontera min man med detta, och ville förhindra att han gav dem mer, men så blev jag istället utpressad av Cleopatra som hotade avslöja min hemliga kärleksaffär. Om min man fick veta, skulle han ta ut skilsmässa och jag skulle förlora allt, och inte heller vara berättigad till pengar, eller en egen del av arvet. Så hur skulle jag nu göra? Och plötsligt blev Leonardos ex-fru Fiona dödad, mitt i allting, och hennes nuvarande man Fred blev också dödad därefter. Så nu gällde det att lista ut vem som hade mördat dem båda.

Sååå...allt detta är ju lite intressant, eftersom det är väldigt tvärtemot min riktiga personlighet. Jag hade som Beatrice en bra man, men var ändå otrogen mot honom...med våran granne. Bara där blir det ju konstigt, eftersom jag personligen definitivt inte är den otrogna typen direkt. Och pengar är ju nåt jag inte bryr mig om särkilt mycket. Pengar, lyxliv, kriminalitet och skumrask-affärer - det är ju iiiinte riktigt jag, kan man inte påstå. Men jag skulle spela rollen, och göra det bra, det hade jag bestämt. Det funkade så att vi alla fick ”små uppdrag” vi skulle göra under kvällen, prata med vissa personer om vissa saker, konfrontera vissa och försöka fiska information. Reda ut ”familjeproblem” med varandra, mycket drama och konflikter var det mellan allas karaktärer, och så skulle vi försöka lista ut vem som hade mördat Fiona och Fred genom massa ledtrådar vi fick. Och jag skulle flörta med min hemliga älskare hela kvällen, utan att någon såg eller misstänkte nåt. 

Och jag kan säga att jag gick all in i rollspelet! Jag gick verkligen in i min karaktär, och spelade arslet av mig hela kvällen med alla. Och det var skitkul, jag trodde inte jag hade det i mig. Men jo, det hade jag verkligen. Det gäller att pusha sig själv och utmana sig själv hela tiden, och jag tog chansen och gjorde det då, och jag är så glad att jag vågade. Jag gjorde det helt nykter, med människor jag aldrig träffat dessutom. Jag gick all in för Marias skull, för hon hade fixat allt detta, det betydde så mycket för henne, och hon förtjänade att man gjorde sitt bästa. Alla gick in för det och gjorde verkligen sitt bästa – för Marias skull. Maria förtjänar det bästa, punkt. Det är alla i hennes liv överrens om. Så det var mitt sätt att visa min kärlek, uppskattning, tacksamhet, omtanke och respekt för henne, att gå all in i nåt som är waaaay out of my comfort-zone. Och jag är jäkligt glad att jag gjorde det.

Men det som ändå var lite jobbigt med det hela, som kändes väldigt, väldigt fel – är att mannen jag hade en hemlig kärleksaffär med i spelet, Fredrico, spelades av Marias nya pojkvän! Min karaktär skulle alltså spela att ha en hemlig kärleksaffär med hans karaktär, och vi skulle ”flörta och tråna efter varandra” hela kvällen, enligt instruktioner vi fått. Det...kändes...bara...så...fel. Det var först när festen startade som jag fick veta att min ”hemliga älskare” spelades av Marias nya pojkvän, som jag heller inte hade träffat innan. Jag sa detta till Maria under festen, att det kändes jättekonstigt att jag skulle ”flörta” med hennes kille hela kvällen och att jag inte visste om jag skulle klara av det. Men Maria sa att det inte var någon fara, det var ju bara på låtsas, och att hon inte hade nåt emot det. Så jag tänkte att, ja, jag får väl göra det bästa av detta. Men...

Awkwaaard! To say the least.

Tur att det fanns utrymme att improvisera i rollspelet, inom ramarna för berättelsen, vi hade inte direkt som ett manus att gå efter. Så jag kände under kvällen att det går inte, jag kan inte hålla på att vara flörtig med min systers pojkvän, även om det bara är ett spel och på låtsas, och det var ju lika awkward för honom. Det gick bara inte, jag kunde inte göra det. Så jag improviserade fram en bra lösning för oss båda. Jag tog honom åt sidan, och i min karaktär ”Beatrice” så avslutade jag helt enkelt affären med hans karaktär ”Fredrico”. Jag skyllde på att jag ”ändå älskade min man, och ville fokusera på familjen och rädda mitt äktenskap”. Så även om det ”smärtade mig”, så kunde jag inte fortsätta träffa honom, utan jag avslutade affären mellan oss. Så. Problemet löst. Så kunde jag släppa den biten av det, och han också, och det kändes som en lättnad. För honom också är jag säker på. Men utöver detta, hade jag inget problem med att gå in i min karaktär, göra det jag skulle göra, äta och mingla och ha trevligt, och bara ha kul.

Till slut avslöjades det ju vem eller vilka som var mördaren. Vi fick alla gå igenom massa ledtrådar och skulle tillsammans gissa på vem det var. Det var många som hade motiv, så det var lite knepigt. Alla hade tyvärr fel i den vi gissade på. Tydligen var det Fionas man Fred, som hade dödat Fiona. Sedan var det min styvdotter Cleopatra som i ren hämnd för hennes mammas död, hade mördat Fred. Hon hade listat ut att det var Fred, och hade mördat honom som hämnd. Det var det ingen som hade listat ut eller ens gissat på, så det var överraskande och lite kul.

Och efter att mördarna hade avslöjats, så avslutades spelet, och vi kunde alla lägga av karaktärerna och bli oss själva igen. Då började alla mingla och prata på riktigt, och vi satte på musik och vardagsrummet blev ett dansgolv. Där satt alla och pratade, åt och drack, och dansade, och bara var avslappnade med varandra. Men jag gick så in i spelet och min karaktär, och alla andras karaktärer, att det kändes jättekonstigt att vara Angelica igen, och att alla andra var sig själva. Det tog lite tid att släppa spelet, för mig i alla fall. Men jag släppte loss till slut och dansade och minglade och pratade och lärde känna de andra lite mer.

Här nedan kommer lite bilder från kvällen, lite blandade bilder.

 

Dukningen i matsalen. 

 

Maria, Hellas och Mathilda förbereder inför festen.

 

Hellas i baren som bartender.

 

Snacks och aptitretare.

 

Mera snacks.

 

Lite mer dekoration.

 

Här är Maria - festen har börjat.

 

Maria öppnar presenter.

 

Maria med lite "cash" - hur lycklig som helst. wink

 

Jag och Maria. heart

 

Och här har vi hela "maffia-gänget". smiley

 

Vi var uppe och dansade, pratade och lattjade väldigt länge. Jag gick inte och la mig förren vid halv 3-3 på natten...igen. Folk droppade av så småningom. Några av Marias gäster sov över, de som hade åkt långt, som jag. Och nästa dag på söndagen, var det bara en slappardag. Jag skulle inte åka hem förrän på måndagen, så jag kunde sova hur länge jag ville. Och länge sov jag, till typ 11 - halv 12 på dan. Och under hela söndagen sen så satt Maria och jag och bara pratade, myste och kollade på film och umgicks. Även Mathilda och hennes kille kom och umgicks.

Och vill bara påpeka också - ingen av Marias fosterbarn var hemma och närvarande under festen, förutom Hellas då, som snart är myndig. Det var "barnförbjudet" ju, så självklar var inga av de yngre barnen hemma.

Det var så härligt att få träffa dem alla igen. Att få träffa min systerdotter Mathilda, som är så fin och go, och träffa hennes pojkvän också, som verkar vara en jättebra kille och bra för henne. Jag träffade också pojken som Maria just nu har placerad hos sig som fosterbarn, en jättego liten kille. Jag fick ju även träffa min andra systerdotter, Hellas, för första gången faktiskt. Även om hon kom till Maria 2020, så har jag inte varit hemma hos dem på länge, så jag har ju inte fått träffa Hellas innan. Och det var så underbart att äntligen få träffa henne. Vi klickade direkt med en gång, och hon känns verkligen som min systerdotter, trots att jag aldrig träffat henne innan. Hon är i övre tonåren nu, och både jobbar och pluggar, hon är så driftig och så duktig och sån fin människa. Så även Mathilda. De är båda helt fantastiska tjejer, och jag önskar jag kunde träffa dem oftare. Senast jag var hos Maria var 2018 tror jag. Det har blivit väldigt sällan, eftersom jag har så dålig hälsa och så lite ork och energi. Det krävs att jag verkligen har en väldigt bra period, för att jag ska orka göra resan dit och hem.

Och det har jag haft nu det senaste, så därför passade det jättebra för mig att göra denna resan till Maria nu som jag gjorde. Men så slut jag var när jag kom hem. Oh my God. Jag kunde knappt stå på benen, hade ont överallt i kroppen, huvudvärk som fan, och helt slut mentalt. Det har tagit till nu typ att återhämta mig något så när. Men jag är fortfarande väldigt trött, både i kroppen och mentalt. Jag vilar mest nu, tar det lugnt, kollar på tv och serier, läser böcker, gör videos till min Youtube-kanal. Bara chillar och tar det lugnt, fokuserar på mig själv och vad som får mig att må bra.

Just nu har jag faktiskt bara fokus på mig själv, och mina närmaste. Jag är inte ute efter att hitta en ny partner eller ett nytt förhållande, inte på långa vägar. Jag mår bäst när jag är för mig själv och är singel. Verkligen alltså. Och eftersom jag alltid lyckas välja fel personer för mig att gå in i relation med, så har jag kommit till slutsatsen att jag trivs bäst ensam ändå, utan att ha någon som bara klagar och kritiserar, stessar och pressar mig, och är konstant missnöjd med allt jag gör, hur jag mår, och den jag är. Om jag mår mycket bättre själv än med nån som beter sig som en jävla rövhatt, varför ska jag ens vara med någon? Ska jag välja att leva i ett helvete och må skitdåligt, eller ska jag välja att vara själv och singel, och faktiskt må bättre och då ha större chans att ta mig framåt i livet?

Tror ni det är ett svårt val för mig? Knappast. Jag väljer alla gånger att leva ensam och ha en chans att kunna må bra och leva ett bättre liv, än att vara med någon bara för att vara med någon, och bli illa behandlad. Så här ser jag det: Rofylld och hälsosam ensamhet, är så otroligt mycket bättre, än dålig, dysfunktionell och destruktiv tvåsamhet. Alla dagar i veckan!

 

 

Jag är jävligt bra på att vara själv, att leva ensam, och det ska krävas en oerhört speciell person som verkligen behandlar mig otroligt bra, för att jag ska välja tvåsamhet igen. Kanske träffar jag en äkta människa att vara med längre fram, en som kan känna och visa äkta känslor, äkta omtanke, och äkta kärlek, och behandla mig med äkta respekt. Jag har fått nog av ”fejk-människor”, med fejk-känslor, med fejk-personlighet, med fejk-empati, med fejk-intentioner, som bara har fejk-förhållanden, och som bara spelar spel och manipulerar och nedvärderar en.

Jag har fått så fucking nog av det! Så fucking nog, så ni fattar inte. Så när jag säger att jag hellre lever singel och ensam, så menar jag det från djupet av mitt hjärta, och med hela min själ.

 

 

Jag behöver inte någon att vara med bara för att vara med nån. Jag behöver inte någon att vara med bara för att få bekräftelse och uppmärksamhet, jag kan ge mig själv det. Jag behöver inte någon att ha sällskap med, jag har trevligt nog i mitt eget sällskap. Jag behöver inte ha någon att trösta mig med, jag kan trösta mig själv. Jag behöver inte någon att ha sex med, jag har ett eget och mycket bra sexliv med mig själv. Jag behöver inte någon som kan ”göra mig hel”, jag kan göra mig själv hel. Jag behöver inte som kan hjälpa mig ”läka”, jag kan läka mig själv. Jag behöver inte nån som ger mig kärlek, jag kan ge mig själv kärlek.

Så...låter det som att jag behöver vara med någon? Nej, jag kan leva ett bra liv alldeles utmärkt själv. Så det kommer jag göra, tills den dagen jag träffar en äkta och bra människa, som kan ge mig äkta kärlek. Kanske blir det snart, kanske om några år, kanske aldrig. Det spelar ingen roll. Jag kommer leva ensam tills jag hittar den personen som kan ge mig det, och jag kommer aldrig acceptera nåt annat än det. Aldrig. Jag är inte nån som ”hoppar runt” med en massa andra, bara för att slippa vara ensam, eller för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Jag är en seriös människa, med seriösa intentioner, som vill ha en seriös relation med en seriös människa. Annars kan det vara! Punkt.

 

 

 

Men för att återgå lite till min storasyster Maria igen, hon och jag har ju en speciell relation. Vi har som sagt samma biologiska pappa, men inte samma biologiska mamma, och Maria hamnade i ju fosterhem som litet barn redan, eftersom vår pappa och hennes mamma inte var kapabla att ta hand om henne. De var båda missbrukare, levde destruktivt, och vanvårdade henne grovt. Så de sociala myndigheterna ingrep och hon blev omhändertagen och placerad i fosterhem. Så vi har inte växt upp tillsammans, hon och jag, men vi umgicks lite som barn då hon var och hälsade på hos oss när jag var väldigt liten, när mamma och pappa fortfarande var tillsammans. Sedan ”tappade vi liksom bort varandra” under livets gång, för mycket hände i mitt liv med mamma, och mycket hände i hennes liv, kämpandes med missbruk och en väldigt destruktiv livsstil. Men vi hittade tillbaka till varandra nu i vuxen ålder, omkring år 2010-2011. Och tack och lov för det. Idag är hon en av de viktigaste människorna i mitt liv.

Vi har båda levt väldigt svåra liv, men ändå annorlunda. Jag blev ju aldrig fosterhemsplacerad, utan växte upp med min mamma och mina yngre syskon. Inte för att det traumatiserade mig mindre, för min mamma var grav missbrukare med svår psykisk ohälsa, så det var inte lätt att växa upp med det. Mamma och min pappa Dennis (min och Marias pappa) separerade när jag var några år gammal, och sen försvann han mer eller mindre helt ur bilden för mig. Efter det så hade mamma en rad olika karlar i sitt liv som avlöste varandra, nästan alla var också missbrukare, kriminella, och våldsamma. Både jag och mamma blev utsatt för mycket våld av dessa män, och mammas missbruk och psykiska ohälsa blev mycket värre på grund av dessa trauman. Även mitt mående genom mitt liv har varit väldig illa, på grund av allt trauma jag gått igenom, och jag kämpar fortfarande med efterverkningarna av det, för att inte tala om sorgen och smärtan efter min mammas död år 2000. Det kommer jag alltid att lida av. Men allt detta har jag skrivit väldigt mycket om i bloggen innan.

Men Maria hade det tufft när hon växte upp i olika fosterhem, med grov ADHD och ingen som kunde förstå eller ”orkade med henne”. Hon hamnade ju i missbruk tidigt och levde i en väldigt dålig och destruktiv miljö. Det tog tid för henne att få rätsida på sitt liv, det var först när hon fick sin ADHD-diagnos i vuxen ålder, som hon kunde få ordning på sitt liv, komma ur missbruket och må bättre, och kunna fungera ordentligt i vardagen. Hon ville också må bättre och få ordning på sitt liv, eftersom hon hade fått sin dotter Mathilda, och ville kunna ge sin dotter ett så bra liv som möjligt. Så hon kämpade och kämpade, och tog sig upp till slut, mycket tack vare sin ADHD-diagnos, att hon kunde börja få medicin för den och komma ur missbruket, och börja kunna ”fungera normalt”. Det var efter detta hon kom på att hon ville dela med sig av sin historia, för att kunna hjälpa andra barn och föräldrar, att öka kunskapen och medvetenheten om ADHD, särskilt när det gäller just flickor med den problematiken, som hon själv hade.

Så hon startade sitt företag och började föreläsa om sitt liv, som ett barn som växte upp i fostersystemet, med en diagnos som ingen kunde förstå sig på och hjälpa henne med, hur hon blivit traumatiserad, och hur allt detta påverkade hennes mående och hälsa, och hennes förutsättningar för att kunna fungera som en sund individ i ett sunt liv som vuxen. För att öka kunskapen och medvetenheten om barn med diagnoser, och att kunna hjälpa till exempel föräldrar och skola, hur de kan hantera barn med diagnoser och tillhörande problematik. Det behövs verkligen!

Jag har sett henne föreläsa många gånger, och hon gör det så bra, hon är helt fantastisk på det. Jag är så stolt över henne, den människa hon är, hur långt hon har kommit i livet, hur stark och modig hon är som tar sig över alla hinder som kommer i hennes väg, och hon gör det med grace. Hon är den finaste, starkaste och klokaste människa jag känner. Sån otrolig inspiration hon är. Hon har varit min inspiration som hjälpt mig att också ta mig framåt, uppåt, och vidare. Ord finns inte hur mycket jag älskar henne och hur stolt jag är över henne. heart

Om ni vill veta mer om henne och hennes resa i livet, så googla bara på ”Maria Andersson ADHD” så kommer det komma upp massor med artiklar och annat om henne, och hon har även varit med i poddar, radio och tv. Det finns en dokumentär om ADHD som heter ”Mitt huvud är en torktumlare” som har gått på SVT för många år sedan, och som bland andra Maria är med i. Den finns att se gratis på Youtube, om ni skulle känna för att kolla in det.

Så nu har jag skrivit klart för tillfället, det blev ett långt inlägg. Men jag skriver lite längre fram igen. Ha det bra alla så länge, och ha en jättetrevlig påsk.

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

27 Mars 2024  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Välkommen mars månad!

 

Hej på er!

Nu är det ett tag sedan jag skrivit. Tänkte bara göra ett kort inlägg just nu för att uppdatera lite.

Jag har varit och hälsat på min storasyster Maria som bor i Värmland som fyllt 50 år, och jag var bjuden på en stor 50-års fest för henne, som hon hade hemma hos sig i sitt hus. Hon har ett stort hus ute på landet, så det får plats mycket folk. Jag ville så gärna vara med och fira henne, för vi träffas så sällan, så det var viktigt för mig att vara med. Och det var viktigt för henne att jag var med också, så det var helt självklart för mig att åka iväg. heart

Jag åkte dit fredagen den 23:e februari, och åkte hem måndagen den 26:e februari. Jag hade inte min hund Tindra med mig, för det skulle bli mycket folk, mycket liv och rörelse, och det skulle bli väldigt stressigt för henne, så jag skaffade hundvakt till henne under tiden jag var där. Då kunde Tindra ta det lugnt hemma, och jag kunde fokusera på allt det jag skulle fokusera på och göra.

Så jag fick en hel helg med Maria och hennes familj, och det var härligt för det var längesen jag träffade dem alla. Och på festen träffade jag många av hennes vänner och bekanta. De flesta var personer jag inte träffat innan, utan det var helt nya personer för mig. Det var superkul, och det var en storslagen fest!

Men jag är helt slut nu, för det var fyra mycket aktiva, intensiva dagar, och man kan säga att jag var igång mer på de fyra dagarna än vad jag normalt är, typ under ett helt halvår hemma. Mycket aktivitet för att vara mig, med andra ord. Så jag är fullständigt och totalt slut, jag har ont i huvudet, ont i kroppen, svårt att fokusera, svårt att formulera ord och tankar. Det är som en lång "baksmälla", fast inte på grund av alkohol, eftersom jag inte dricker alkohol...någonsin. Min "baksmälla" kommer av att ha varit igång för mycket, jag blir fullständigt slut i hela mitt jag, och det är det som blir konsekvenserna för mig av att vara igång och aktiv för mycket. Jag kommer behöva i alla fall ett par veckor på mig att återhämta mig efter detta. 

Men det var så värt det, och jag har haft det sååå jäkla kul! Helt underbart har det varit!  laugh

Jag kommer att skriva om festen mer ingående och i detalj i nästa inlägg, och lägga ut lite bilder och så, för jag är för trött för att orka göra det nu. Jag behöver vila ett tag till, sedan när jag känner mig lite piggare, så kommer jag göra ett längre inlägg och berätta om festen. Det var en väldigt speciell och händelserik fest, och man kan verkligen säga att jag gick all in. All in! Jag hade hysteriskt roligt! 

Så jag avslutar detta inlägg nu, och återkommer om ett tag igen när jag vilat upp mig lite. Nu blir det lite ljusare tider också, för nu är mars här. Så jag ser fram emot denna månaden, också för att jag fyller år den 11 mars, jag blir hela 45 år. Kan ni tänka er? Men jag ska inte ha någon fest eller nåt sånt, det skulle jag aldrig orka ha i nuläget. Så jag kommer bara vara hemma och mysa. Det blir trevligt ändå. 

Kram på er alla och ha en fin mars månad!  heart

 

 

 

 

 

 

 

2 Mars 2024  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Glädje och framgång.

 

Hej på er igen!

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev. Det har blivit nytt år, och vi får hoppas på att 2024 blir ett bra år.

För mig går det hyfsat bra nu, känner jag. Jag är fortfarande i en bra period, och känner mig lite gladare och piggare, och har fortfarande bättre med energi. Även om jag har haft en hel del migrän också, som vanligt, och har behövt mycket vila, så känner jag mig bättre överlag. Vi får se hur länge det håller i sig.

Jag går här hemma mest i min vardag, jag vilar mycket, pysslar med lite ditten och datten, går promenader med min vovve, kollar på film och tv, läser böcker, surfar på nätet, jobbar med mina videor till min Youtube-kanal, och äter massa gott. Det är mitt fokus. Vila, lätt sysselsättning, återhämtning, repeat. Ibland har jag ork att träffa vänner och familj, när jag själv känner att jag har tillräckligt med energi för det. Det är så jag lever mitt liv. Och det är mycket lugnt och skönt. Får jag leva på mitt sätt, i min takt, utefter mina förutsättningar, så håller sig mitt mående ganska stabilt, i ett bra läge.

 

 

Jag har ju mina bra perioder, och mina dåliga. Är jag i en dålig period så har jag huvudvärk i stort sett varje dag, jag har konstant utmattning, är apatisk, och har mycket ångest och panikångest. Detta kan orsakas av bland annat stress och press, och att jag känner mig överväldigad. Men mina bättre perioder håller i sig lite längre numera, och det är väldigt skönt. Det är för att jag inte känner så mycket stress längre. Jag är oerhört känslig för stress nämligen, att känna mig stressad av situationer, omgivningen, miljön, och andra människor. Särskilt av andra människor.

Jag har sagt detta många gånger, men jag upprepar det igen: Folk har en benägenhet att vilja stressa mig så mycket som möjligt. Varför kan jag inte begripa, när jag uttryckligen förklarat hur känslig jag är för stress och hur negativt det påverkar mig. Ändå ska en del folk sätta press på mig, ha krav och förväntningar på mig, som stressar mig något oerhört. Så...man tycker att det borde vara rimligare att folk fattar att det inte funkar på mig.

Jag ska tala om vad som funkar på mig. Lugn och ro. Det är vad som funkar på mig, för att jag ska må bättre och ta mig framåt. Att jag får göra saker och ting på mitt eget sätt, i min egen takt, utan att bli tjatad på eller klagad på, och att det jag säger blir taget på allvar. Det är att visa mig omtanke och respekt, och acceptans, genuint. Då kan jag känna mig lugn och trygg, och inte stressad, och då känner jag bara hur hela mitt nervsystem slappnar av, och hela jag blir lugn. Då släpper mycket av huvudvärken, jag får mer energi och blir piggare, gladare, orkar mer, och blir mer motiverad att göra saker och ting överhuvudtaget.

Så att leva i lugn och ro, vara stressfri, och har människor omkring mig som bryr sig om mig genuint, och visar det också genom att inte stressa mig, pressa mig, tjata eller klaga på mig, utan accepterar och respekterar att jag behöver lugn och ro i mitt liv – det är vad som är bäst för mig. Då mår jag bättre, och går också framåt i utveckligen i snabbare takt. Man tycker ju att detta borde vara självklart för folk att förstå, men det är det alltid.

Så anledningen till att jag har en bra period, och har varit i en bra period ganska länge nu, är för att mitt liv just nu är...stressfritt. Så enkelt är det faktiskt.

Jag har en hel del att se fram emot nu i alla fall. Jag planerar bland annat att göra en liten resa i slutet av februari, över en helg. Vad för resa eller vart, vill jag inte berätta just nu. Det kan jag berätta vid ett senare tillfälle. Jag hoppas verkligen att det blir av i alla fall. Jag måste passa på när jag ändå känner att jag har en bra period, så det ser jag fram emot. Jag hoppas på att komma iväg på en liten tur.

 

 

 

Och det finns även något annat roligt som jag vill dela med mig av till er. Det gäller min Youtube-kanal som jag skrivit och berättat en del om innan.

En av de senaste videorna jag har lagt ut på min kanal, den första under januari månad, har blivit en MASSIV succé. Det hade jag aldrig trott, jag är helt chockad. Jag publicerade en video den 14 januari, som jag skapat till låten ”The Sound Of Silence” med Disturbed, en väldigt bra remix på den låten. Och det har fullkomligt exploderat av tittare på den videon. Folk älskar den!

De första två dagarna hade den fått 20 000 visningar. Efter en vecka 100 000. Nu, när det gått nästan två veckor sen jag publicerade den, är antalet visningar på videon uppe i över 200 000, nu när jag skriver detta. Och det ökar hela tiden. Enligt statistiken har den mellan 700-1000 visningar i genomsnitt i timmen, under större delen av dygnet. I timmen! Det går nämligen att se i statistiken, vilka av ens videor som spelas i realtid. Och jag har även fått på köpet över 700 nya prenumeranter, och det ökar också hela tiden. Och mängder med människor kommenterar, och säger hur mycket de älskar denna låten och videon. Den har till och med delats på Tiktok av andra människor, och säkert på andra ställen också. Den videon har blivit viral nu.

Det..är...helt...sjukt! Sinnessjukt! Fast sinnessjukt på bästa sättet naturligtvis. Och jag är så glad och så stolt, att något jag skapat har blivit så populärt. Själva låten, remixen är ju inte min, men själva videon till den, har jag själv skapat. Jag ser det som att jag hjälper till att sprida denna grymma remixen på en jäkla grym låt. Det är det jag gör. Skapar videor av mina favoritåtar och publicerar, och sprider musiken vidare. Och jag har alltid med själva låttexten till låten i de videor jag skapar, en ”lyric-video” som det heter. Det är ett av mina kännetecken, mitt ”signum” kan man säga. Om inte låten jag lägger ut är instrumental, jag har en del såna på kanalen också, annars har jag alltid med låttexten till.

Och jag har koll på Copyright-lagarna, så att alla vet det. Youtube har en funktion som själv varnar för om man får lov att publicera en video eller inte på grund av copyrighten. Det kommer upp automatiskt när man håller på att ladda upp sin video. Om Youtube ger ett okej att publicera, då är det bara att göra det. Säger Youtube ifrån att det inte är okej på grund av copyrighten, så publicerar man den inte helt enkelt. Då får man avstå från just den videon. Men de flesta artister och musikskapare tillåter ändå att deras musik får användas, de får ändå in intäkter bland annat via reklamen som visas i videorna. Så allt sånt där har jag naturligtvis koll på. 

Hela min kanal har fått en jätte-boost av detta, av denna video som blivit så populär. Mina andra videor är också väldigt lyssnade på, särskilt många av de äldre videorna. De spelas typ dygnet runt. Men denna videon, ”The Sound Of Silence”-remixen, den har verkligen typ ”blown up my channel”. Helt galet! I statistiken kan man se att min kanal, alla mina videor totalt, har fått över 1,8 miljoner visningar sedan jag publicerade min första video på kanalen, år 2011. Nästan två miljoner! Också helt sjukt.

Men det var inte förrän omkring år 2017-2018 som jag började bli seriös med att skapa videor och publicera på kanalen. Det var då jag "kom igång" med det på riktigt, och så har det långsamt växt sedan dess. Det är verkligen superkul att jag kommit så långt med min kanal som jag gjort, det är knappt jag kan ta in det. Det är faktiskt ganska överväldigande. Men så roligt det är! Jag är skitstolt!

Jag kommer lägga in ”The Sound Of Silence”-videon längst ner i inlägget, så får ni gärna titta på den om ni vill. Kanske kommer ni också tycka väldigt mycket om den. Det är en jäkligt grym remix, och jag har fått till videon väldigt bra också, om jag får säga det själv. Kolla gärna in hela min Youtube-kanal också, och andra videor jag har publicerat där, om ni känner för det. Lägger in en länk till den här nedan.

https://www.youtube.com/@TheSummerGlowCreations/videos

Så mina videor gör människor uppenbarligen glada, av att se på och lyssna på. Det är det roligaste av allt, att mina videor kan skänka glädje, tröst, nostalgi, igenkännande, hopp, styrka, och massa positiva känslor hos andra människor. Det är därför jag gör dem. Inte för att tjäna pengar, eller annat, utan för att andra människor kan uppskatta dem, och kan ge dem tröst, glädje och positivitet i livet. Musik är i sig väldigt läkande för både kropp, sinne, hjärta och själ, och är ofta ett sätt för människor att hantera livet. Det har det varit för mig i alla fall, garanterat. Så jag förstår musikens ”läkande krafter” mycket väl. Jag skapar mina videor rakt från mitt hjärta och med hela min själ, och jag tror det lyser igenom i dem. Också därför jag tror att så många uppskattar dem och finner dem givande.

Och jag vill bara klargöra att jag har min kanal endast som en hobby, inte som en inkomstkälla, och de kommer jag fortsätta med. Jag har inget intresse av att tjäna pengar på den. Det är bara en givande hobby för mig. Så vet alla det.

 

 

Jag skapar mina videor i ett särskilt videoredigeringsprogram, som heter Videopad Video Editor, och har hållit på med det i en hel del år nu. Det programmet finns att ladda ner från nätet, men det kostar att använda det. För mig är det definitivt värt den kostnaden. Och sättet jag skapar mina videor på utvecklas hela tiden, att komma på olika sätt och tekniker, och hur jag använder olika material, effekter och funktioner, alternativa sätt och vägar att lösa saker och ting på om något krånglar. Och det krävs också väldigt mycket kreativitet och fantasi, ett öppet sinne och ett ”utanför ramarna-tänk” i skapandeprocessen. Jag älskar att hela tiden utvecklas i mitt skapande, och ta det till nya nivåer. Ju mer avancerade och effektfulla videor jag kan göra, ju roligare är det. Så känner jag.

Jag har ju inte tillgång till "riktiga proffs-program”, och min dator är inte den kraftfullaste och effektivaste, så jag är väldigt begränsad i och med det. Så jag får göra det bästa jag kan med det jag har, helt enkelt, och ändå kunna komma upp i en professionell nivå av kvalité, och också kreativt och unikt utformade videor. Då krävs det verkligen ett ”utanför ramarna-tänk”. Så min hjärna går på högvarv när jag är igång med skapandet. Och det kräver mycket energi och fokus, och jag har ju begränsat med ork till det och måste vila mycket emellan. Så jag har begränsat det till att jag skapar och publicerar i alla fall två videor på min kanal i månaden. Det känns ganska rimligt, om jag inte är inne i en väldigt dålig period, då kanske det bara blir en. Undantaget var nu under december 2023, då jag fokuserade på att göra flera videor, alla med ”vinter-och jul tema.” Det brukar jag göra varje jul. Så jag publicerade totalt sex stycken videor, nu under hela december förra året. Dem hade jag kul att jobba med, och jag fick till dem alla väldigt bra. Jag kallar alla mina videor för ”my work of art”. De är, så som jag ser det, mina egna ”konstverk”.

Jag gör videor av olika typer av genrer av musik, men min favoritmusik att skapa videor till är EDM-musik. Alltså techno, trance och olika remixar. Mycket för att det är min egen favoritgenre, men också för att den typen av musik ger en utrymme för mest ”konstnärlig frihet”, så att säga. Det är en typ av musik där man kan ”leka” mycket med olika typer av häftiga och coola effekter och tekniker till, som då bäst kan användas på ett väldigt kreativt och effektfullt sätt, och är därför roligast att jobba med. Det är det bästa sättet jag kan förklara det på. Jag tror ni fattar vad jag menar.

Något nytt jag också kommer att börja med nu, från och med detta året, är att publicera alla videor på min kanal i 4K-format. Jag har tidigare publicerat dem i HD-format, och det räcker bra egentligen, men jag vill att det ska vara så bra kvalité på videorna som möjligt för alla som tittar på dem. Därför kommer jag publicera dem i 4K-format hädanefter, så länge det går att ladda ner i det formatet från mitt videoredigeringsprogram i alla fall. Så nu vet ni det.

Det är väldigt skönt att själv kunna bestämma och ha kontroll över hur många videor jag ska publicera, och när jag publicerar dem. Det är baserat på utifrån hur mycket ork och energi jag har, och hur jag mår i övrigt. För även när det gäller detta är det viktigt att jag inte känner någon stress och press, utan får göra detta i min egen takt, på mitt eget sätt, utifrån vilket mående jag har i min dagliga vardag. Samma med bloggen. Ingen stress, ingen press. Då känns det väldigt bra för mig, och jag känner att jag både orkar och vill göra mer. Jag kommer publicera en till video nu precis i slutet av januari, sedan kommer det en till ungefär i mitten av februari. Dessa videor är redan klara, och färdiga att publiceras. Så jag ligger ”före i schemat” kan man säga, mitt eget schema. Jag föredrar att ligga steget före, för då känner jag mindre stress.

Så både när det gäller bloggen och min Youtube-kanal, så tar jag det helt och hållet i min egen takt. Det är jag väldigt noga med. Och jag har så roligt i mitt skapande av videor. Det är en fantastisk känsla när jag exprimenterar och testar, provar mig fram med vad som funkar ihop och hur det ska funka, och sen får ihop det helt klockrent. Det är en väldigt glädjande och tillfredställande känsla av ”Där satt den!” Det är så givande, och det är också väldigt terapeutiskt för mig att hålla på med. Precis som med bloggen, med skrivandet. Det är också väldigt terapeutiskt att hålla på med. Och det är också bara en hobby, som jag inte är intresserad av att tjäna pengar på. Jag mår bra av att skriva i bloggen, och av att skapa mina videor, och att kunna glädja andra och tillföra något värdefullt till andra genom det. And that's it. smiley

Nu tänker jag avrunda detta inlägget, men som sagt, lyssna gärna på min video här nedan, och kolla in min kanal, om ni känner för det. Det uppskattas alltid.

Kram på er alla så länge, så skriver jag igen lite längre fram. Ta hand om er! heart

 

 

"The Sound Of Silence (CYRIL Remix)" - Disturbed (lyrics)

 

 

 

 

 

 

 

26 Januari 2024  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Gott Nytt År till er alla!

 

Så...nu nalkas ett nytt år - 2024.

För allas vår skull, hoppas vi på att detta året blir ett mycket bättre år. Trots allt elände som har varit, så kan man ju alltid ha hopp, eller hur?

Låt oss hoppas att människor världen över kan sätta sina girigheter, sina elakheter, sina hämndbegär, och sina meningsskiljaktigheter åt sidan, och göra det som är bäst för hela mänskligheten – att komma överrens.

Can't we all just get along...?

 

 

För min personliga del, så ser läget faktiskt mycket ljusare ut än det har varit. Jag har mycket positivt som händer i mitt liv som jag är tacksam för, bland annat:

* Jag har bara ett år kvar på min skuldsanering, sedan är jag helt skuldfri.

* Min ekonomi börjar bli lite bättre generellt sett, och jag kan slappna av lite mer när det gäller den biten.

* Jag känner mig piggare, gladare, starkare och tryggare i mig själv. Jag har gjort mycket arbete med bearbetning, återhämtning och läkning, ”inre arbete” som jag kallar det – och det har gett resultat.

* Jag har lärt känna nya människor, bra och fina människor, som platsar bra in i mitt liv, och visar mig så mycket vänlighet, kärlek, omtanke och respekt.

* Och jag har också kunnat lämna andra människor bakom mig, som inte kan ge mig eller visa mig den omtanke, respekt och vänlighet jag förtjänar – vilket har gjort att de förverkat den plats i mitt liv som de haft, och inte förtjänar det längre, och heller aldrig kommer göra det igen.

Och därmed har jag visat omtanke, respekt, vänlighet och kärlek mot mig själv. Det har hjälpt mig att bygga upp mig själv starkare och säkrare, och stå fast vid mitt värde som den människa jag är, och inte acceptera att bli behandlad mindervärdigt. Det är det som är ”self-love”, "self-care" and ”self-respect”.

And once you're out, you will never get back in again. Then you have really earned your place on the outside. Remember: What goes around, comes around...always. You can't escape Karma.

 

 

 

Så jag kanske hade det jäkligt tufft år 2023, med mycket sorg, smärta, förluster, besvikelser och negativitet. Men jag har kunnat hämta igen allt det där, och har också haft mycket glädje, skoj och roligheter, kreativitet och skapande, nya människor, nya minnen och positiva upplevelser, lugn och ro, peace of mind and heart, läkning och återhämtning, och att bara få lov att vara. Bara få vara jag – Angelica.

Så det jag tar med mig in i det nya året 2024, är allt det roliga, glada och positiva. Och jag väljer att lämna allt det som är förknippat med negativitet, drama och gammalt tjafs, bakom mig helt och hållet. Alla gamla konflikter, och alla människor som är förknippade med dessa konflikter, lämnar jag bakom mig – med glädje.

 

 

They are a part of my past, but they will not be a part of my future. They don't deserve to be.

This year that follows, is gonna be about me, and my happiness. And the people that bring me happiness. Everyone else who tries to bring me negativity, drama, and conflict – you can fuck off, then fuck off some more, then fuck off even further. Just fuck the fuck off. Then I will be happy.

 

 

Finns det nåt jag har lärt mig av allt helvete, och alla upp och nedgångar, är att livet är vad man gör det till. Man har kontroll över sig själv och sitt eget liv mer än vad man tror. Faktiskt. Man kan välja. Att antingen gå ner sig i gyttjan och sitta fast där och vänta på att någon ska räddda en (som kanske aldrig kommer) – eller så drar man sig upp därifrån på alla sätt man kan och räddar sig själv, helt enkelt.

Men det tar tid, och var och en har sin egen tid och takt. Och det får man respektera. Tiden bara är inne för mig nu, att kunna göra dessa förändringar. På grund av allt arbete jag gjort med mig själv i hur många år som helst. Och att jag har sett till att ha lugn och ro omkring mig, och leva i lugn och ro.

Det jag har försökt förmedla till andra, som många varken kunnat eller velat förstå och ta till sig, är att det sker för mig när jag INTE känner mig stressad, pressad eller tjatad på. När det får utvecklas i sin egen takt, på mitt eget sätt. Då händer det grejer!

Mycket synd att fler inte har lyssnat på mig och tagit mig på allvar när jag försökt förklara det, och kunnat visa mig den hänsynen, det tålamodet och den respekten. Då hade de kanske kunnat få ta del av den Angelica som mår bättre nu, är piggare och gladare, och är igång mer. Det är bland andra de människorna som jag har lämnat bakom mig nu, och jag hoppas ändå att de är nöjda med sina val de gjort och det beteende de haft mot mig– annars vore det ju väldigt synd, och så väldigt onödigt och bortkastat...för dem Men men...deras beteende och agerande, och deras val, det får stå för dem. De får leva sina liv, och jag lever mitt – utan dem. Lycklig utan dem - dessutom.

 

 

Så, ut med det gamla, negativa från 2023 – in med det nya, positiva till 2024. Det är vad mitt Nyårs-inlägg handlar om i det stora hela. Och att känna hopp, och tro på sig själv.

Tro på er själva. Ni har mer makt och kontroll över er själva och era liv än ni tror – ni måste bara förstå det. Tänk på Neo i den första ”Matrix”-filmen, ni som sett den, när han slutligen förstår vem han är och vad han är kapabel till – vad hans syfte är. Hur lätt det plötsligt är för honom, när han faktiskt förstår, och allt bara faller på plats, och hur han duckar alla kulorna som ingenting.

 

 

Det är Ni.

Det är Vi.

Det är Vi Alla.

Var som Neo – förstå er makt och er plats i livet. Och se till att behandla andra människor så bra som möjligt på vägen. Behåll er integritet och er medmänsklighet, men vet samtidigt om hur powerfull ni alla faktiskt är – egentligen. Ta makt och kontroll över era egna liv - utan att vilja ta makt och kontroll över andras liv. Det är aldrig rätt att försöka kontrollera andra människor och andras liv. Det är i att ta kontroll över sig själv den riktiga makten ligger. That is true power.

Att försöka ta makt och kontroll över andra och deras liv, gör en till feg, korrupt och dålig som människa. Att ta makt och kontroll över sig själv och sitt eget liv, och inte lägga det i händerna på andra, är modigt, stärkande, självständigt, och gör en till en bra människa med god karaktär.

Jag tycker att man alltid ska sträva efter att vara en så god människa som möjligt. Inte bara god utåt som en "fasad", utan innerligt, ärligt och öppet god. Från hjärtat, från sinnet, från själen. Kom ihåg, om man predikar en massa om "godhet och kärlek", måste man kunna stå för det också i praktiken, genom handlingar, agerande och beteende. Annars är det falskhet och rent hyckleri. Hyckleri! Det är därför jag är så noga med att alltid VISA andra människor att jag inte bara snackar en massa - jag backar alltid upp det jag säger med handlingar, agerande och beteende. Och det vet alla som känner mig, och alla som träffat mig.

I don't just talk the talk - I walk the fucking walk too.

Jag lämnar er med de orden, och önskar er alla ett Gott Nytt År – och ett Gott Nytt Liv. You can do it! heart

 

 

Lägger in här nedan den sista videon jag skapat nu för december till min Youtube-kanal, den som får avsluta detta året. Det är låten ”Hallelujah” med Pentatonix, en riktig favorit. Nya videor kommer komma lite då och då under hela nästa år, jag skapar fler nya utifrån hur jag mår och hur mycket energi jag har. Men många fler kommer, så håll utkik om ni är intresserade.

Det var allt för nu. Gott Nytt År till er alla!  heart

 

 

"Halleujah" - Pentatonix (lyrics)

 

 

 

 

 

 

 

 

28 December 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
God Jul!

Hej på er!

Ville bara önska er God Jul. Jag mår fortfarande hyfsat bra, och förbereder inför julen. Har julpyntat en hel del, vilket jag inte brukar göra så mycket. Men nu kände jag att jag ville få det riktigt juligt här hemma. Känner glädje, förväntan och spänning inför julen, och vad kan komma framöver. Livet ser mycket ljusare ut, och det är väldigt roligt. smiley

Jag har haft en bra december hittills, med lite spring på stan, inhandlat julmat och klappar, träffat vänner och familj, myst hemma med god mat och annat gott, och kollat på tv, film och serier. Det är livet det!

Jag har mer energi just nu, och försöker göra så mycket jag orkar. Men jag vilar också mycket naturligtvis, annars slutar jag fungera. Men har fått mycket gjort ändå. Har passat på att ta lite nya bilder på mig själv också. Har bytt ut min profilbild på framsidan som ni kanske ser, samma profilbild har jag även lagt till på min facebook. Ville ta lite "juliga" bilder och passade på att ta några bilder på mig själv, innan jag åkte iväg för att gå på julbord med en vän häromdagen. Kommer även lägga in några av de bilderna i ett eget fotoalbum här i bloggen, när jag orkar göra det. Bilderna måste ju uppdateras lite då och då. wink

Har även uppdaterat designen på bloggen lite, det behövdes göras. Kanske är det en tillfällig förändring, kanske långvarig, vet inte riktigt. Vi får se helt enkelt... 

Har köpt en julklapp till mig själv också, en ny mobil. Det tycker jag att jag har förtjänat. Och det var på tiden, för min andra mobil var gammal och började bli kass. Så jag hittade en bättre, nyare modell till ett jättebra reapris på under 2000 kr. En Samsung Galaxy A14. Så den har jag att leka med nu. cheeky

Nu blir det en del julstök under veckan som kommer. Ska städa lite, fixa med mat, och lite annat. Sen ska jag umgås med min familj under julen, och det blir så himla kul. Så mycket glädje det skänker mig, det är en riktigt boost för både sinne, hjärta och själ.  heart

Jag lägger in här en av mina senaste julvideor som jag skapat till min Youtube-kanal. Det är en av mina favoritlåtar som ger en en glad och positiv känsla, och får en i julstämning. smiley

Så nu önskar jag er alla en riktigt God Jul, ta hand om er, så skriver igen till nyår.

Kram på er! heart

 

 

"Christmas Party (Christmas Remix) - Alan Walker Style

 

 

 

 

20 December 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Decemberkul och julstök.

 

Hej på er igen!

Nu är det december, och inte så långt kvar till jul. Det känns bra.

Denna julen ska jag antagligen fira ihop med min familj, hemma hos någon av dem. Jag älskar att umgås med mina syskon, mina syskonbarn och min pappa. Det ska bli supermysigt!

Men för mig nu under december blir det julpyntande av mitt hem, lite julstök, kanske till och med lite julbakande, beroende på hur mycket ork jag har, och tittande på en massa julfilmer. Ser fram emot detta väldigt mycket.

Jag har som jag sagt innan en bra period nu. Och med bra period, menar jag att jag är lite piggare och gladare, har lite mer energi, mindre huvudvärk, och känner mer ro inom mig. Och mer lust att göra saker och ting.

Jag har till och med börjat laga lite mer mat. Jag lagar typ nästan aldrig mat annars, jag brukar inte ha orken eller lusten när jag inte mår bra, jag fixar ofta mest färdiglagat då. Men mår jag bättre så poppar lusten och energin upp för att laga mer mat hemma. Jag äter Tacos i alla fall en gång i veckan, min favoriträtt, och jag har blivit väldigt bra på att laga köttfärs. Jag steker mer i stekpanna överhuvudtaget, som kött, Pytt-i-panna, fisk, och annat. Jag steker fisk eller lagar fisk i ugnen, med potatis och sås och grönsaker, vilket jag tycker är skitgott. Och jag tänker försöka fixa ett eget litet ”julbord” hemma med julmat innan julen, att njuta av.

Kort sagt, jag mår såpass bra, just nu i alla fall, att jag faktiskt har börjat laga riktig mat (vilken borde chocka alla som känner mig), och jag unnar mig. Det är det jag gör. Jag unnar mig. God mat, godis, och annat gott.

Det är det jag gör för att känna någon typ av livskvalité. Trots att jag inte har så stor inkomst (sjukpension) och att jag kämpar med höga räkningar som alla andra, så unnar jag mig det som får mig att må bra. För att kunna behålla mitt jävla förstånd, helt enkelt.

Men då lägger jag inte heller särskilt mycket pengar på annat, som till exempel kläder, smink, heminredning, elektronik, nöjen, och annat som det är vanligt att man lägger pengar på. Det är saker jag är väldigt sparsam med. Smink har jag hemma för en hel livstid redan, så det behöver jag inte köpa särskilt mycket av. Samma med kläder. Och inte heller nöjen lägger jag så mycket pengar på, jag är ju hemma större delen av min tid, går inte ut särskilt ofta för att träffa vänner och så, det händer ganska sällan. Men även det har jag faktiskt börjat göra lite mer än vanligt. Jag måste ju ha nåt typ av socialt liv också, när jag känner att jag har orken till det. Så jag anstränger mig lite mera just när det gäller detta.

Och varför har jag orken, lusten och energin till allt detta just nu? Jo, för att jag inte känner mig stressad, pressad, och har en massa krav på mig ”att orka”. Jag bestämmer det själv, hur mycket jag orkar och när jag orkar, utan att ha någon eller några som stressar och pressar mig till att ”orka mer”. Och vad händer då? Jo, det som händer är, ganska naturligt och självklart, att jag känner mig så avslappnad, glad och lugn inombords, att orken, lusten och energin automatiskt slås på, och jag går igång av mig själv. Bara sådär.

Så...enkelt...är det faktiskt. Märkligt att många inte fattar detta. Märkligt också, att många kan tro att genom och stressa mig, pressa mig, tjata på mig, klaga på mig och kritisera mig - att det ska få mig att må bättre och "få igång mig"? Man trycker ner mig och kritiserar mig fram till "ett bra mående"? Hur går den matematiken ihop, kan man ju fråga sig?

*skakar på huvudet*

Nåja, det viktigaste är att JAG fattar hur jag fungerar, och vad jag behöver, och vad jag inte behöver. Att jag behandlar mig själv med respekt, tålamod, förståelse, omtanke och kärlek. Och så länge jag gör det, så kommer jag ha en chans till ett bra liv. heart

 

 

I alla fall...jag håller på att jobba med mina musikvideor mycket nu som jag lägger ut på min Youtube-kanal. Jag kommer under hela december lägga ut vinter-och jul-inspirerade låtar som jag skapat videor till. Det är en liten tradition jag har, att lägga ut lite julvideor till varje jul och nyår. Detta året kommer jag lägga ut 6 videor totalt, några innan jul, och en till nyår.

Jag kommer portionera ut dem under hela december månad, med start idag, den första december. Fem av dem är redan klara, jag har bara den sista kvar att göra, den som är till nyår. Och jag har haft så roligt att skapa dem! Jag älskar själva skapandeprocessen, det är nåt som gör mig glad och exalterad, och det är ett väldigt terapeutiskt typ av arbete för mig, just att skapa. 

Jag kommer dela med mig av den första av dessa julvideor här i bloggen, längst ner i detta inlägget. Det är en vinterlåt med Enya. Jag älskar Enyas musik, och har skapat videor till många av hennes låtar som jag har ute på min kanal. Men vilka resten av julvideorna är som jag kommer publicera, det avslöjar jag inte här just nu. Om ni är intresserade av att veta, kolla in min kanal lite då och då under december, så får ni se. Vill ni vara säkra på att veta exakt när jag publicerar något nytt, prenumerara gärna på min kanal, men det är inte ett måste. Det gör ni som ni vill. wink

Jag är väldigt stolt över min Youtube-kanal. Den går väldigt bra, bättre än vad jag nånsin kunde tänka mig. Människor från hela världen kollar och lyssnar på mina videor, och de lyssnas på dygnet runt. Det går att se i statistiken. Allt går att se i statistiken. Och jag håller stenkoll på statistiken, varje dag. Och det är skitkul att se hur mycket människor uppskattar det jag publicerar, och hur mycket det tittas på. Jag har hittils publicerat mer än 200 videor. Sedan jag startade kanalen för x antal år sedan, så har den successivt växt mer och mer, och nu så har det totala antalet visningar på min kanal gått upp till över en och en halv miljon. Hur häftigt är inte det?! Jag kvalificerar till och med för att kunna tjäna pengar på kanalen, men det är inte jag intresserad av. Det är inte därför jag har den. Jag har den som en hobby, som är glädjande för mig, och som glädjer andra människor. And that's it. smiley

Jag kan lägga ut skärmdumpar jag tagit över lite av statistiken, så får ni se hur den ser ut just nu. Dessa är tagna idag den 1 december, samma dag jag skriver detta inlägget. Vet inte hur tydligt det syns vad det står där, men denna bildkvalitén är det bästa jag kan få till. Det är över hur mycket visningar kanalen har i genomsnitt per månad, och hur mycket visningar kanalen har fått totalt sedan start. Det är mycket, väldigt mycket, och jag känner mig helt överväldigad, och så glad och tacksam och stolt över det. smiley

 

 

Precis som jag känner med denna bloggen. Den betyder så oerhört mycket för mig, och ni som besöker den och läser det jag skriver betyder också så oerhört mycket för mig. Min blogg har också långt över en miljon besök, totalt. Och det känns också helt överväldigande och glädjande. Jag kan knappt ta in det. Jag hade kunnat tjäna pengar på bloggandet också, men precis som med min Youtube-kanal, så är det inget som intresserar mig. Jag skriver som en hobby, som är som terapi för mig själv, och för att kunna inspirera andra människor med det.

Jag hoppas att alla ni som besöker den och läser det jag skriver, får ut något betydelsefullt av det. Att jag på något sätt kan tillföra något viktigt till er, som ni kan ha nytta av, känna igen er i, och bli inspirerade av. Det är det som är viktigast för mig med denna bloggen, det jag kan tillföra andra, vidarebeforda kunskap, vetskap och lite av min visdom jag samlat på mig under mitt liv. 

Ett liv som inte varit lätt, som helt ärligt varit ett helvete, men som jag på något sätt tagit mig vidare från med livet, och förståndet, i behåll. Och utan att offra min personlighet, den som är Jag, själva essensen av mig: Mitt goda hjärta och vackra själ, min vänlighet och generositet, min välvilja och medkänsla, min moral och mitt sunda förnuft, och min medmänsklighet.

That is my legacy from this life. heart

 

 

Det var allt för mig för tillfället. Håll som sagt gärna koll på min Youtube-kanal, om ni vill se vilka julvideor jag kommer publicera under december. Nästa gång jag skriver här i bloggen blir nog strax innan jul. Så till dess:

Ta hand om er och ha en fin decembermånad. Kram till er alla! heart

Länk till min Youtube-kanal: 

https://www.youtube.com/@TheSummerGlowCreations/videos

 

 

"Amid The Falling Snow" - Enya 

 

heart  This is to you all.  heart

 

 

 

 

 

 

1 December 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Utekväll!

Hej på er igen!

Ska bara skriva lite kort, det blir inte ett så långt inlägg just nu. Vill bara berätta lite om min helg. smiley

I helgen som var nu har jag varit väldigt aktiv, vilket är ovanligt för mig. Men jag har som sagt en bra period nu och mår ganska okej, så jag har mer ork för tillfället. I fredags var jag på kinarestaurang inne i stan med en kompis och käkade, jag älskar kinamat och försöker äta det i alla fall en gång i månaden. Det var jättetrevligt, mycket god mat, och vi hade en bra stund tillsammans. Det är en av mina manliga vänner jag brukar träffa då och då. Lägger in en bild här nedan från i fredags på kinarestaurangen. 

 

 

Och i lördags kväll var jag ute på stan med några vänner. Vi gick runt till några olika ställen inne i stan. Det var längesen jag var ute, så det var kul att fått komma iväg på det äntligen. Och jag träffade lite kul folk, det är alltid trevligt. Särskilt en kille som jag klickade ganska bra med, och han och hans kompisar följde med oss under resten av kvällen. Vi hade skitkul, och jag dansade för första gången på mycket länge. I högklackat också vill jag tillägga, det var fan inte igår jag hade högklackat. Så när jag kom hem sen så hade jag så ont i fötterna så jag höll på att avlida. Men det var värd det, definitivt. laugh

Så ja, det var skitkul! Jag hade glömt hur kul det faktiskt är att vara ute. Det måste jag göra mer, när jag känner att jag har bra perioder. Och jag och den killen jag träffade då i lördags, vi ska hålla kontakten med varandra, se hur det utvecklar sig. Jag är ju som jag sagt innan, väldigt försiktig med nya människor, och jag vill ta saker och ting i väldigt långsam takt. Inte rusa in i nåt, det känns fel. Utan det får ta den tid det behöver, att lära känna varandra ordentligt. Det känns som det rätta att göra. Men han är en väldigt mysig och trevlig och go kille, och jag tänker utforska detta och se om han kan vara rätt för mig. Antingen är han det, eller så är han det inte. Oavsett så har jag inga problem med att leva ensam, om det inte skulle bli nåt av det. Vi får se helt enkelt. Kul är det i alla fall. wink

Lägger in en bild här nedan, en selfie jag tog innan jag åkte iväg i lördags. Det är så sällan jag tar nya bilder, så när jag väl gör det så är det kul att dela med sig av dem.

 

Men jag känner mig helt slut nu efter denna, väldigt aktiva, helgen. Så nu ska jag bara vila och återhämta mig ett tag, så är jag nog snart på benen igen. 

Ha det så bra alla så länge! Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 November 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Beautifully broken.

 

Hej på er igen!

Tänkte uppdatera lite. Halloween var trevligt, men jag valde att stanna hemma för jag kände inte att jag hade tillräckligt med ork och energi till att gå på nån fest. Så jag var hemma och myste med god mat och skräckfilmer. Det är inte dåligt det ändå.

Men nästa helg ska jag eventuellt ut, får se vart jag hamnar då. Kul blir det i alla fall. smiley

Jag har fortfarande en bra period nu, är på bra humör och känner spänning inför framtiden. Har lärt känna lite nytt folk, och det var väl behövligt. Behövde få in lite ”nytt blod” i mitt liv. Nåt kul är på gång i alla fall, det återstår att se hur det utvecklar sig. 

Så ut med det gamla, in med det nya! Så får vi se vad som händer.

Jag känner så mycket positiva känslor nu, känner glädje för första gången på länge. Och hopp. Och jag är så tacksam för det livet jag har, och de människorna i mitt liv som förgyller det. Så tacksam. heart

Jag har varit så skadad och så trasig som människa. Vägen till läkning har varit lång och svår, men den har gått framåt, i väldigt långsam och försiktig takt. Jag har fortfarande lång väg kvar i min läkningprocess, men jag har kommit en bra bit på väg. Och det är det som räknas.

Det jag vet säkert med mig själv, är att jag är hyperkänslig för stress, alla typer av stress och oro, och drama, bråk, tjafs och konflikter. Jag orkar inte det, och jag blir mycket sämre av det. Jag blir tröttare, helt utmattad, och jag får mer huvudvärk, värk i kroppen i övrigt, och svår ångest. Men om jag lever med lugn och ro omkring mig, och frid i sinne och hjärta, och människor som ger mig detta – då mår jag mycket bättre, jag blir piggare, gladare, och får mindre huvudvärk, och mår bättre över lag.

Det är därför det är så viktigt för mig att leva ett så lugnt och stabilt liv som möjligt. Då kan jag få ro och må bra, och ha en mycket större chans till att min läkningprocess blir effektivare och går fortare fram.

Så om man vill mig väl och vill att jag ska må bra – låt mig få leva mitt liv i lugn och ro. Var snäll mot mig, visa mig respekt, och ställ inte till massa onödigt drama och starta konflikter. Det är allt jag begär.

Nu ska jag avsluta detta inlägg, men vill att ni alla ska veta att jag mår bättre just nu, och är glad och positiv, och att bra saker händer i mitt liv. För en gångs skull... wink

Lägger in min senaste skapade video från min Youtube-kanal här nedan. En fantastisk bra låt som jag älskar, och kände att jag ville göra just nu i detta novembermörkret. Det är lätt att gå in i depressioner nu, och känna som att allt är hopplöst. Jag vill påminna er alla om att det inte är det. Att ni är alla underbara människor, att ni är värda allt gott, att saker kan ordna sig, och att ni alla är värdefulla. Även om ni kanske känner er trasiga, skadade, och utan hopp – så är ni inte det, ni är mer än så, bättre än så. Och hoppet är väldigt levande och glittrande, och alltid där att nå, om man bara tror på det. I promise you.  heart

 

Min Youtube-kanal: 

https://www.youtube.com/@TheSummerGlow/videos

 

Ta hand om er nu alla därute, så skriver jag igen lite längre fram.

Kram på er!  heart

 

 

"Beautifully Broken" (Toy Armada & DJ GRIND Radio Edit) - PLUMB

 

 

 

 

 

 

8 November 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Still I rise!

 

Hej på er!

Nu är hösten verkligen här. Jag älskar att kylan har kommit, och alla färgerna i naturen. Jag mår ganska bra just nu, har en bra period, så det känns skönt.

Och snart är det Halloween! Har blivit bjuden på en större Halloween-fest inne i stan, men jag får se om jag kommer gå dit. Visserligen skulle det vara väldigt kul att gå på, kanske klä ut sig till nåt, men jag får se. Det beror på hur jag mår då. Men jag ska planera någon ”outfit” att ha, ifall jag skulle ha orken att gå dit. Det var många år sedan jag var på en riktig Halloween-fest.

Men för mig innebär Halloween mest ”skräckfilmernas tid”. Här är det bara skräckfilmer och skräckserier för hela slanten, som den riktiga skräck-fantasten jag är. Kollar på väldigt mycket reaktionsvider på Youtube nu också, extra roligt för alla reaktörer som reagerar på film och serier, har under hela oktober temat ”skräck och rysare.” Det är mycket uppskattat!

Vill tipsa om en ny serie som precis har kommit ut på Netflix nu, en Mini-serie som är typ inom skräck, rysare, mysterie-kategorin. Denna har nog många kanske sett vid detta laget, men tipsar om den ändå. Den heter på svenska ”Huset Ushers Undergång” (”The Fall of the House of Usher” på engelska) och är från 2023. Serien är i 8 avsnitt och är inspirerad av poeten Edgar Allan Poes verk, men är väldigt moderniserad för att passa in i nutiden. Den är skapad av Mike Flanagan, som också har skapat de kända serierna ”The Haunting of Hill House”, ”The Haunting of Bly Manor” och ”Midnight Mass”, vilka alla finns på Netflix. Dessa är några av mina absoluta favoritserier, särskilt ”The Haunting of Hill House”, som jag avgudar och kan se hur många gånger som helst.

Mike Flanagan är helt fantastisk på det han gör. Och i serierna han har skapat använder han sig ofta av samma skådespelare. Det är alltså alltid med många av de skådespelare från hans tidigare serier, i hans nya också. Han växlar ofta mellan dem. Det är väldigt roligt att se, samma ansikten fast i olika roller, blandat med nya ansikten. Det märker man lätt om man är ett fan av Mike Flanagan och de serier han skapat.

Denna nya serie, ”Huset Ushers Undergång” var riktigt, riktigt bra, bättre än förväntat faktiskt. Den borde egentligen alla se, för det finns ett särskilt viktigt budskap som löper som en röd tråd genom hela serien, och är hela handlingens slutpoäng, ett budskap som är det viktigaste för oss människor att förstå, i min mening.

Lite kort om handlingen: Den handlar om en förmögen och mycket mäktig familj, familjen Usher, som har byggt upp ett imperium inom läkemedelsindustrin. Men vägen dit har varit kantad av genvägar, fulspel och offer av oskyldiga. Förr eller senare var det oundvikligt att det skulle få konsekvenser, och den tiden är här. Räkenskapens tid är nu kommen. Watch them all fall down, one...by one...by one...by one.

Jag lägger in en trailer till serien här nedan, kolla in den om ni inte redan sett serien. Jag rekommenderar den verkligen!

 

"The Fall of the House of Usher" (Netflix - 2023) - Trailer

 

I övrigt mår jag faktskt ganska bra nu. Jag känner mig fri, fri som fågeln. Det är en sån lättnad, och jag känner att jag kan andas igen. Jag är fri att göra vad jag vill, när jag vill, på vilket sätt jag vill. Jag är fri att vara själv, eller att vara med någon annan, vem jag vill. Det finns lite intresse av någon, mer än så tänker jag inte avslöja än. Den som lever får se. wink

Hoppas ni får en bra höst, och en rolig Halloween, för er som ska fira den. Kram på er så länge!  heart

 

 

 

 

 

20 Oktober 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Love yourself.

 

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Ibland går det längre tid mellan gångerna, dels på grund av att det inte händer så mycket, och dels för att jag behöver ha orken att skriva. Men att det inte händer så mycket är precis så jag vill ha det.

Nyckelorden i mitt liv, det jag värdesätter mest, är: Lugn och Ro. Frid. Peace.

Det är vad jag behöver för att kunna må bättre, och kunna hålla mig på en bra nivå.

Tyvärr finns det alltid människor som vill störa mig, förstöra det lugnet och den friden jag försöker skapa och behålla. De som försöker med det, de människorna går fetbort. För jag försöker leva i frid och ro så jag kan må bättre, och de försöker skapa drama och starta konfliker, och det är inte jag intresserad av, för det får mig att må sämre. Då har jag inga problem med att de försvinner ur mitt liv, för jag vill bara få leva i lugn och ro. Och det blir det utan dem. Så jag är väldigt noga och försiktig med vilka jag släpper in i numera, och vilka jag låter stanna.

 

 

Det finns en del människor, som med vilje vill få mig att må dåligt, klaga och kritisera allt med mig, bara för att de själva har svårt att acceptera sina egna problem, och sina egna fel och brister. Då är det lättare för dem att projicera över dem på mig, så att de själva kan verka som att de är bättre.

Men låt oss bryta ner detta lite. Vilka typer av människor är det som medvetet trycker ner andra människor, för att de själva vill känna sig bättre och mer överlägsna?

Vilka typer av människor är det som tycker det är viktigare att bry sig om sina egna behov och känslor, än behoven och känslorna hos andra?

Vilka människor är det som hellre pratar än lyssnar?

Vilka typer av människor är det som hellre startar och håller igång konflikter, tjafs och bråk och skapar drama, hellre än att satsa på att ha en lugn, fridfull och lycklig tillvaro?

Vilka typer av människor är det som så arrogant och vidrigt sitter på sina ”höga hästar” och delar ut dömande och kritik av andra, hellre än att acceptera, visa förståelse och medkänsla för andra?

Vilka typer av människor är det som hellre vill utöva makt och kontroll över andra, än att sträva efter balans, jämlikhet och samarbete med andra? Vilka typer av människor?

Jo, egoistiska, manipulativa, arroganta och toxiska människor. Och såna människor ska man hålla sig borta ifrån. Och jag förväntar mig att dessa människor håller sig jävligt långt borta från mig. Punkt.

Jag vill bara leva mitt liv i lugn och ro, utan drama, tjafs, bråk och konflikter. För möjligheten är att min hälsa, och mitt liv överhuvudtaget, har mycket större chans att bli bättre då. Och är det inte det folk vill, att jag ska må bättre? Then give me peace and joy, not conflict and drama.

En sak har jag väldigt svårt att förstå. Om man vill ha en plats i mitt liv, en connection med mig eller någon typ av relation med mig, varför väljer man då att ha en vidrigt arrogant och dryg attityd mot mig, och bara verkar vilja hålla på att klaga och kritisera mig och allt jag gör...istället för att ha en varm och positiv attityd, och visa välvilja och omtanke? Tror de på riktigt att jag skulle vilja ha med dem att göra i så fall, att de ska få en plats i mitt liv?

Hell no!

Jag gnager hellre av mig mina egna armar och ben, än att ha sådana människor i mitt liv. Varför skulle jag vilja ha det? Då är det mycket bättre att strunta i dem, och bara släppa och gå vidare. Det är jag skyldig mig själv att göra, för mitt eget välbefinnandes skull.

 

 

Något som jag kommit på nu på äldre dar, är det fantastiska i att förstå att själv kunna bestämma vilka människor som har en plats i ens liv, och vilka som inte har det, att våga göra de valen. Det tänker man inte så mycket på när man var yngre. Ofta när man var mycket yngre, typ mellan 14 och 30 år gammal, så handlade allt om att ha så många kompisar, vänner, bekanta och allt däremellan, som möjligt. Det var det för mig också när jag var mycket yngre, men man mognar, och med mognad så blir det mindre viktigt.

Idag är det väldigt annorlunda för mig. Jag är väldigt selektiv, och mycket försiktig med vilka jag släpper in i mitt liv. Jag föredrar att ha en mindre, mer sluten cirkel av människor nära mig, och släpper inte in så mycket nytt folk. Så få som möjligt faktiskt. Det har mycket med åldern att göra, ju mer man mognar och utvecklas som människa, ju mindre viktigt blir det att ha så många som möjligt i sitt liv. Det blir tvärtom istället, så få som möjligt, men de man väljer ha nära sig är då personer man känner bra, litar på och har en bra connection med. Människor som man vet bryr sig om en, respekterar en och engagerar sig i ens hälsa, mående och liv. Så funkar jag i alla fall. 

De som jag har i mitt liv, både i det riktiga livet och på sociala medier, är en noga utvald grupp med personer som jag har stark connection med och som jag känner, både familj, släkt och nära vänner. En del bekanta, men ändå personer som jag är nära med. Men det som är gemensamt är att det är personer jag känner som bryr sig om mig, och som jag kan lita på, och som jag har en bra samhörighet med. Och som jag bryr mig om och som är viktiga för mig.

Det är viktigare för mig att bygga starka, trygga och nära relationer med människor jag känner, än att ha en massa personer som jag inte har nån speciell connection med och inte känner så väl. För det är lätt att känna sig ensam i en mängd med människor som man inte känner så bra, bättre då att ha en mindre skara man vet finns där, bryr sig, som man kan lita på och känna sig trygg med. Det är därför jag är så väldigt noga med vilka jag släpper in i mitt liv, och det ska mycket till för att jag ska ta in personer jag inte känner.

Jag vill ha kvalitet, inte kvantitet. Däri ligger det som är mest värdefullt att ha, just kvaliteten i ens umgängeskrets.

Jag har helt fantastiska personer i mitt liv, som jag delar gemenskap, samhörighet och äkta connection med, och det är jag så oändligt tacksam för. Jag känner mig aldrig ensam, trots att jag tillbringar typ 98% av min tid med att vara för mig själv. De personer jag har nu i mitt liv, finns alltid där för mig, oavsett hur jag mår eller vad jag gör eller hur jag lever. Och jag finns alltid där för dem. Jag har vänskap, gemenskap och kärlek, alltid, och det gör att jag aldrig känner mig ensam. Det..det är riktig livskvalitet. 

 

 

 

Och när man har den inställningen, så blir det också väldigt mycket lättare att utesluta och släppa taget om de människor som inte kan, eller inte vill, visa genuin omtanke, respekt, acceptans, förståelse, tålamod, vänlighet och kärlek. För varför ska jag ha sådana människor i mitt liv, som inte kan visa mig detta, och inte kan bete sig bra mot mig? Varför? Det finns ingen anledning whatsoever till det.

Conclusion: Vill man ha en plats i mitt liv, och en relation till mig, så är det bäst att man kan bete sig, att man visar mig respekt, och är varm, vänlig, förstående och omtänksam. Inte bara nån gång ibland. Inte bara av manipulativa skäl, för att försöka få sin vilja fram. Utan ha det som ett konsekvent beteende som är hela tiden i grunden och i framkant – med andra ord, genuint.

Kan man inte göra detta, är man inte välkommen i mitt liv, någonsin. För jag accepterar inget annat, helt enkelt på grund av att jag vet mitt värde som människa och vet att jag är värd att bli bra behandlad. Så som man själv vill bli behandlad ska man behandla andra, inte sant? So, give me peace of mind and heart, happiness and love, and I will give you the same. You bring me hell, I will remove you from my life. Simple!

 

 

En sak som man bör veta och förstå som vuxen människa, är att allting får konsekvenser. Som Dr. Phil brukar säga: ”You choose the behaviour, you choose the consequenses.” Med andra ord, om du väljer att ha ett visst beteende, så väljer du också de konsekvenserna som följer med det beteendet.

Ger du mig värme, vänlighet, omtanke och förståelse, genuint, kan du gärna stanna. Ger du mig en massa bullshit, är du borta. Behandla mig bra, så är du välkommen. Behandla mig dåligt, och du är utesluten. Det är bara helt naturligt och självklart. Hur svårt ska det vara att förstå?

Hur...svårt...ska...det...vara...att...förstå?

Vissa människor tycks tro, att bara för att jag är känslig, sårbar, lite ”konflikträdd”, väldigt förlåtande, och ”för snäll”, så är jag också lättmanipulerad och lätt att köra med. Jag kanske var det en gång i tiden, den Angelica som var helt trasig och fucked up. Men jag har jobbat stenhårt med mig själv och min läkning, på många plan, under åren, och idag är jag varken lättmanipulerad eller lätt att köra med.

Och folk som tror det och underskattar mig, ja, de får helt enkelt skylla sig själva. För om man försöker manipulera mig, köra med mig, eller köra ”mindgames” med mig och diverse härskartekniker, så kommer man garanterat förlora. Garanterat! Det går helt enkelt inte att manipulera mig dit man vill. Går inte. Can not be done. You might think you can, but no.

Man kan inte manipulera mig att bli osäker och tvivla på mig själv, få mig att känna skam eller skuldkänslor, få mig i underläge och ta kontroll över mig. Jag har byggt upp mig så stark inombords nu, så det går inte rubba det. Vissa försöker, men de lyckas inte. Det som händer istället är att de förlorar all tillgång till mig och mitt liv. Man kan ju fråga sig, om de tycker det är värt det?

 

 

Jag upphör aldrig att förvånas, över hur vissa kan tro att man kan driva mig och pusha mig hur långt som helst, behandla mig hur som helst – och att jag aldrig kommer tröttna och få nog. Att ta för givet att jag inte besitter förmågan att säga ifrån, säga nej, säga stopp, eller sätta gränser. Hur kan man vara så jävla arrogant och självgod att tro det? Egoistiska, empatilösa och smutsiga människor är det som bara antar det, tro de kan bete sig hur som helst mot mig och att jag bara ska ta deras skit. Bara för att jag är en känslig, godhjärtad och förlåtande människa. Försöka att manipulera mig, säga en sak för att sen säga en annan, säga en sak men mena en helt annan, säga en sak men sen göra en helt annan. Hyckleri är det. Och finns det något jag avskyr, så är det hyckleri. De hycklande människorna, är rakt av falskheten själva. 

Underskatta mig inte. Jag ser igenom människor. Jag vet mer än vad jag kanske berättar, tänker mer än vad jag kanske säger, noterar och observerar mer än andra kanske tror, och känner av mer än vad andra kanske förstår.

Och jag vet och förstår saker och ting, långt mer än vad andra kanske ens kan föreställa sig. Däri ligger min största förmåga.

Jag är en väldigt känslig och empatisk person. Jag är både vad man kallar för Högkänslig (Highly Sensitive Person), och vad man kallar för Empat (Empath). Det är en välsignelse och en gåva att vara, och en väldig tillgång i livet. Min känslighet, min empati, och min förmåga att förstå andra och känna med andra, är något jag är oerhört stolt och glad över. Att vara känslig och godhjärtad är ingen svaghet, det är en enorm tillgång och styrka som kräver mycket mod, integritet, och beslutsamhet, för att hålla på det och stå fast vid det, även när andra behandlar en illa och livet försöker korrumpera en. Det är även en tillgång och styrka att kunna känna starka, genuina känslor på djupet. Att känna, är att vara vid liv. Och att vara det, är något jag är väldigt tacksam över.

 

 

 

Men att vara empatisk, förlåtande och förstående, är inte lika med att ta skit från folk. Det kommer jag aldrig göra mer, jag har tagit tillräckligt med skit från andra under mitt liv. Saker är annorlunda nu, mitt liv är annorlunda, jag är annorlunda.

”Always be kind, do no harm – but take no shit”. Det är mitt motto i livet.

Summa summarum: Behandla inte mig illa och respektlöst om man vill vara en del av mitt liv. Utan behandla mig istället med värme, vänlighet, respekt, omtanke, tålamod, acceptans och kärlek. Kan man inte göra detta, eller vill man inte göra detta, så bör man hålla sig borta från mig. På riktigt. Långt, långt, långt borta.

Jag lovar er, jag kommer kunna leva utan dessa människor hur bra som helst ändå. Mitt liv hänger inte på dem. Utan mitt liv, min tillvaro, min hälsa, mitt välbefinnande, och min framtid, hänger på mig själv – och bara på mig själv. Jag lägger min lycka i mina egna händer, istället för i någon annans. Jag har makten och kontrollen över mitt liv, och jag kommer aldrig lämna över det till någon annan. Ever. 

Och jag ser inte andra människor som konkurrenter, jag "tävlar" inte med andra när det gäller saker och ting i livet. Många verkar göra det. Typ, vem som har mest pengar, dyraste prylarna, flashigaste boendet, snyggaste utseendet, mest vänner både privat eller på sociala medier, får mest likes på sina bilder, m.m. Det tycker jag är löjligt och barnsligt, att "tävla" om sånt mot andra. Jag fokuserar på mig själv och vad jag mår bra av, och jag är glad för andra när det går bra för dem i livet.

Livet är ingen tävling, och andra människor är inga konkurrenter. Vi är alla en del av världens gemenskap. Vi borde inte låta avundsjukan och missunsamheten styra, utan vi borde kunna känna glädje och tillfredsställelse för andra när det går bra för dem, vilja det bästa för dem i livet. Den enda man borde tävla mot är sig själv, utmana sig själv att nå nya höjder. Att hela tiden pusha och peppa sig själv att må bättre, nå sina mål, och ta sig framåt i livet. Att fortsätta utvecklas och vara en bra människa. En äkta människa, som behandlar andra människor bra, genuint. Det är mål att sikta mot. Det är så jag ser det, och det är så jag funkar i alla fall.

Jag behöver inte andra människor för att validera mig, jag validerar mig själv. Jag behöver inte andra människors godkännande, jag godkänner mig själv. Jag behöver inte andra människors värdesättande av mig, jag värdesätter mig själv.

Jag har jobbat hårt med mig själv, just till detta. För det är så viktigt. Att inte vara beroende av andra människors godkännande om en, att inte behöva andras uppmärksamhet och bekräftelse för att må bra. Att kunna se sig själv och sitt värde som människa genom sina egna ögon hellre än genom andras, och vara nöjd med det. Att man skapar bra och hälsosamma relationer med andra, som man kan må bra i, och inte behöva offra sig själv, sin säkerhet och sin värdighet bara för att ha relationer, oavsett vilka typer av relationer det är. Man ska aldrig behöva offra sig själv och sitt eget välbefinnande för någon annan, då är det ingen bra relation. För en genuin människa som har en genuin omtanke och kärlek till en, skulle aldrig någonsin kräva det av en.

Min hälsa och välbefinnande är viktigare än relationer, särskilt kärleksrelationer. To put it this way: I am rather happy alone, than miserable with someone else. Det är att älska sig själv, att ta hand om sig själv, att vårda sig själv. To love, honour and respect yourself.

 

 

 

And I won't back down, be very sure about that. I will never back down. And you can't break me, you just can't. Nice try, though. 

Nu är jag färdig för den här gången. Skriver igen längre fram när jag känner att jag orkar. Nu ska jag bara vila och återhämta mig, mysa framför tv:n med filtar och min hund, och äta massa gott, nu när hösten är på intåg. Nu kommer ”höstmysets tid”. Så mys på nu, det ska jag göra.

Kram på er så länge! heart

 

 

 

"I Won't Back Down" - Tom Petty

 

 

 

 

 

 

 

1 Oktober 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I choose...

 

From House of Ravenwolf:

 

"I couldn’t tell you why I ever started believing what everyone else thought about who I was and what I could do.

I stopped listening to my own heart and believing in myself the way I always used to...

and started listening to the people who doubted me and made me question everything about me and myself.

Then one morning I woke up and remembered who I was…

and it was the most amazing and freeing moment I’ve ever felt.

Because I stopped letting the little voices of insecurity and disbelief into my head anymore.

I had let people that didn’t really know me determine my actions and courage for far too long...

and I’m done with that.

I choose what I do and what to believe...

and there’s no one that can stop me but me.

I’ve never been that person to give up, stop trying, or not show up.

Ever.

I’m digging myself out of all these dark places I’ve let myself slip into and I’m climbing back into the light again.

I know it’ll be hard.

I know it’ll be painful.

I know I’ll still slip and fall.

But now that I’ve remembered who I am and what I can do, I know that nothing can keep me down.

I realize that I’ll need to be patient because I didn’t end up here overnight and I won’t get where I want to be quickly.

But life isn’t a race, it’s a journey.

I’m prepared to do whatever it takes to turn the page and start a new chapter.

It’ll be a story about falling and failure, disaster and disappointment...

but more than that, it’ll be a tale about redemption and recovery, fighting back and flying high.

I may not have all the answers, but I know this:

I can overcome anything because I know who I am.

And no matter what...

I’m amazing, just the way I am.

This is my new story and I can’t wait to write the miracle of my rebirth.

And it all starts now."

- Ravenwolf -

 

https://houseofravenwolf.com/

 

 

 

heart  "It Was In Me" - Avril Lavigne  heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 September 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Me and my Sister.

 

Nu är det dags för ett litet inlägg igen.

Jag har precis haft min storasyster Maria på besök över helgen som varit. Hon bor i Värmland så vi träffas inte så ofta. Vi träffades senast hösten 2019, innan pandemin. Så nu var det på tiden tyckte vi.

Hon kom i fredags, den 4:e augusti, och åkte hem på söndagen igen, den 6:e augusti. Hon kom dels för att vi skulle kunna umgås hela helgen bara vi två, men också för att hon hade köpt biljetter och ville bjuda med mig till en show med komikern Johan Glans nu på hans sommarturnè, och föreställningen vi var på var i Slottsskogen här i Göteborg i fredags den 4:e.

Johan Glans är ju en av mina favoritkomiker och skådespelare, även Marias. Så hon tyckte det kunde bli kul för oss att gå på tillsammans och se honom, live in action. Och jäklar vad roligt vi hade! Johan Glans var helt underbar och hysteriskt roligt, och vi skrattade så tårarna sprutade. Helt fantastiskt var det! Så det var kul att få uppleva.

 

 

På lördagen sov vi ut ordentligt, och sedan bestämde vi oss för att åka iväg på en liten dagstripp. Vi åkte för att hälsa på hennes mammas grav och våran pappas grav, för det var längesen hon var där. Vi köpte gravljus och blommor, och ett par kort som vi skrev på, ett till hennes mamma och ett till vår pappa Dennis, och sedan lade på gravarna. Det var en väldigt fin stund vi hade tillsammans, och det kändes bra. Efter det åkte vi in till stan och gick på kinarestaurang där vi satt på uteserveringen och åt. Sedan åkte vi hem och hade det bara lugnt och mysigt resten av kvällen, och pratade om allt mellan himmel och jord.

På söndagen åkte hon hem igen, hon har sin familj därhemma som väntade på henne. Men vi fick en underbar helg, där vi verkligen såg till att ta vara på varje stund tillsammans. Riktigt kvalitétstid, det var efterlängtat och välbehövligt. Jag hoppas kunna hälsa på henne och hennes familj vid tillfälle snart, jag måste bara ha tillräckligt med energi och ork att göra resan. Snart blir det av, hoppas jag.

 

 

Jag och Maria har samma biologiska pappa, Dennis, men inte samma biologiska mamma, och är inte uppväxta tillsammas. Vi började få riktig kontakt först i vuxen ålder, och kunde bygga upp den fina syskonrelation vi har idag. Men jag och mina yngre syskon däremot, har samma biologiska mamma men inte samma biologiska pappor, och vi har växt upp tillsammans.

Maria är fem år äldre än mig, och när hon var väldigt liten så blev hon omhändertagen av de sociala myndigheterna och placerad i fosterfamilj, för hennes pappa (vår pappa) var alkoholiserad och kriminell, och hennes mamma var också missbrukare och svårt psykiskt sjuk. De kunde inte ta hand om Maria utan hon vanvårdades, och då klev myndigheterna in och omhändertog henne – vilket var rätt för det ska de göra i sådana fall.

När vår pappa träffade min mamma, Anna, och fick mig, var Maria fem år och bodde hos en fosterfamilj i Värmland. Vi bodde i Göteborg, där jag också är född. Jag har minnen av att Maria var och hälsade på oss ibland, och det finns bilder på det också, i fotoalbum med foton från när jag var barn. Vår pappa var fortfarande kriminell, alkoholist och drogmissbrukare, och min mamma var drogmissbrukare, pappa var även ofta våldsam med mamma, och jag såg och hörde det ofta hända. När jag var några år separerade mamma och pappa, och mamma träffade nya män, likadana män, likadan miljö. Missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa, alkohol, droger, och våld. Väldigt mycket våld. Jag såg och hörde mamma bli misshandlad regelbundet. Jag blev själv utsatt för misshandel, mycket grov misshandel, av några av mammas män. Och en av dem utsatte mig även för sexuella övergrepp.

Men mig kom inte myndigheterna och omhändertog, utan jag lämnades i den miljön och det var så jag växte upp. Jag känner en stark inre konflikt gällande det; å ena sidan har jag den familj jag har idag som jag är så otroligt tacksam över, mina älskade småsyskon jag växt upp med som jag älskar mer än livet själv, och jag älskade mamma och är glad för åren jag fick med henne – å andra sidan kan jag känna, varför förtjänade inte jag att räddas som barn? Jag lämnades mer eller mindre åt mitt öde, att se efter mig själv och försöka överleva så gott jag kunde i den miljön. Jag blev sviken av hela vuxenvärlden omkring mig, och för ett barn så finns det inget värre. Så visst, överlevde gjorde jag – men till vilket pris? Det tänkte inte många på, det tänkte ingen på.

Vilket pris betalar ett barn för att leva så, växa upp så? Hur skadade och trasiga och dysfunktionella blir sådana barn? Och hur blir de som vuxna? Det tänker många inte heller på. Men det har jag fått erfara, hela mitt jäkla liv. Priset är alldeles för högt för att ens få tillåtas...ändå tillåts det...hela tiden. All over the world.

Det är så fel, så tragiskt, och så hemskt.

Jag är i min läkningsprocess, "my healingprocess", där jag försöker läka mig själv från allt trauma och helvete i mitt liv. Jag har kommit väldigt långt, men har lång väg kvar. Det är en väg man vandrar på hela livet, let me tell you. Den tar aldrig slut. Men man kan bli bättre, må bättre, leva bättre...lite i taget. Det är det jag arbetar med, och har arbetat med i många år. Det har jag även skrivit om i bloggen, många gånger. Jag har kommit långt på den vägen, och jag tänker inte låta någon...inte någon...försöka sänka mig, bryta ner mig, eller försöka förstöra det för mig. Det är nåt ni kan vara jävligt säkra på. Jag fokuserar på mitt och vad jag behöver göra för mig själv, i mitt liv, för att må bättre, och hela tiden komma framåt. Även om det är i små babysteps. Babysteps are steps, after all. Don´t forget that. Det är vad jag lärt mig i livet.

 

 

Och jag har sagt det förr och jag säger det igen...om jag märker att vissa försöker förstöra för mig, inte respekterar mig eller inte har tålamod och förståelse för min läkningsprocess i livet – då kommer jag lämna dem bakom mig och gå vidare. Oavsett vilka de är. Utan...minsta...problem.

I will be gone...forever. So don't try and play games with me, cause you will not win. Why? Because I refuse to play, therefore, you can not win.

Det är att sätta gränser, när människor hela tiden försöker trampa på en. Det är att säga: ”No way. No more. Never again. Bye bye...now fuck off.”

Det har jag fått göra med många, och kommer fortsätta göra det, om folk fortsätter jäklas. Tro inget annat. Jag kanske inte fixade att göra det förr i tiden, men idag har jag inga problem med det, nu är det en barnlek. 'Cause when I'm done, I'm really done. And then, I don't give a fuck anymore.

 

 

Jag och Maria har ju som sagt inte växt upp tillsammans, men har gått igenom liknande trauman och kaos, fast på olika sätt.

Maria växte ju upp i olika fosterfamiljer som barn, vissa bra, andra mindre bra. Hon blev också skadad av det på sitt sätt. Hon hade grav ADHD och sågs som ett ”problembarn”, så som man såg på de barnen förr i tiden. Så hon studsade runt från hem till hem till hem, ingen ”orkade med henne” direkt, eller försökte förstå hennes problematik. Så som det också var förr. Detta gjorde till slut att när hon var i tonåren, hamnade även hon i missbruk och kriminalitet, med psykisk ohälsa, trauma, och ADHD i bagaget. Ingen hjälpte henne, ingen brydde sig. Hon lämnades också att klara sig själv, och då stannade hon ju naturligtvis i den miljön, med den livsstilen, med sådana människor. Hon levde den typen av liv i många år.

Tills hon började närma sig 30 års-åldern, och hade då sin dotter, Mathilda. Hon ville ta sig ur missbruket och det destruktiva livet, kunna fungera normalt, bli en bättre förälder och kunna ge sig och sitt barn ett bättre liv. Hon kände att hennes liv var kaos, och hon självmedicinerade med droger, mest amfetamin. Av en slump fick hon tips om att gå en utredning för ADHD, vilket hon gjorde. Hon fick sin diagnos när hon var 28 år, och med det behandling med medicinering, terapi, och hur hon skulle göra för att få struktur i vardagen, fungera i ett arbetsliv, hjälp i föräldraskapet, och må bättre mentalt och känslomässigt. På det sättet tog hon sig ur missbruket och det destruktiva, dysfunktionella livet, och kom i balans och på rätt bana.

När hon hade fått ordentlig stabilitet med sig och sitt liv, och fått mycket kunskap och förståelse för sin problematik, bestämde hon sig för att starta ett företag där hon kunde åka runt i Sverige och föreläsa om ADHD/ADD, särskilt flickor med de diagnoserna. Generellt sett glöms flickor bort, för att pojkar med diagnosen ofta ”hörs och syns mer”. Flickor med ADHD/ADD kommer oftare lätt i skymundan, som hon själv gjorde. Hon vet hur det är, för hon levde i det, med det. Och hon vet vilka konsekvenser det kan bli. Det företaget startade hon för mer än 10 år sedan, och har utvecklat det enormt under åren sen dess.

Hon startade det för att hon ville vara med och göra förändring i samhället, göra skillnad för barnen. Genom att föreläsa om sin egen problematik, sin egen uppväxt, sin egen kamp för att leva ett normalt och hälsosamt liv, och hur föräldrar, skolor och myndigheter kan stötta och hjälpa dessa barn på bästa sätt, så att de ska kunna få bättre förutsättningar i livet och kunna ha en chans att växa upp till normalt fungerande, hälsosamma vuxna. Det är hennes mål med att föreläsa.

To spread the word. To make a change. To make a difference. For...the...children. heart

Idag räknas hon som en av de ledande experterna i Sverige på ADHD/ADD hos flickor. Hon har varit med i både radio, tv, och artiklar i tidningar och på nätet, och arbetar i sitt företag som föreläsnings-och utbildningskonsult inom NPF-diagnoser.

Jag lägger in en del länkar till artiklar om Maria här nedan, som handlar om henne som föreläsare och som person. Vad det är hon gör, hennes kunskapsområden, och hur hennes liv sett ut. Kolla gärna in dem om ni vill. Hon har även varit med i en dokumentär om ADHD som har gått på SVT år 2008, som nu finns att se på Youtube. Dokumentären heter "Mitt huvud är en torktumlare".

https://www.aftonbladet.se/halsa/a/WLgend/jag-tog-amfetamin-for-att-klara-kaoset

https://sverigesradio.se/artikel/6047543

https://sverigesradio.se/artikel/5498493

https://uppkorningblog.com/2019/03/25/flickor-med-adhd/

https://www.podomatic.com/podcasts/kvinnormedadhd/episodes/2014-05-30T23_46_05-07_00

https://kompetensfilm.se/produkt/flickor-med-adhd/

 

 

För ett antal år sedan bestämde sig Maria för att även bli Familjehem, och ta sig an fosterbarn. Hon har ett stort hus ute på landet, så hon har plats för många barn hemma, för hennes dotter Mathilda är vuxen nu och bor inte hemma längre. Maria är ensamstående och tar hand om allt själv, vilket inte är lätt, men hon klarar det väldigt bra. Hon är just nu mest jour-hem för akutplaceringar av barn, men kan även ta sig an fosterbarn långsiktigt. Hon har haft både och under åren som Familjehem, och idag har hon flera barn som är placerade hos henne. Hon har ”huset fullt” nu, som hon uttrycker det, och hon älskar det.

Livet på landet, med eget hus och stor trädgård, och huset fullt av ungar – det är det livet Maria älskar och vill leva. Hon vill så gärna kunna hjälpa barn som kommer från svåra förhållanden, och med svåra diagnoser, att kunna känna trygghet, stabilitet, få en hälsosam omgivning, struktur i vardag och skola, och få mycket, mycket kärlek och omvårdnad. Att dessa barn, som är så skadade och traumatiserade, ska kunna få en inblick i alla fall i hur ett liv ska vara, och att de kan få slappna av, ha roligt och få känna sig som barn. Hon krigar för dessa barn något makalöst, för att kunna hjälpa dem på bästa sätt, och kunna ha dem hos sig så länge som möjligt.

För Maria, om någon, vet hur det är att inte få det. Hon vet hur det är att vara i systemet, att vara ett hjälplöst, övergivet, traumatiserat, vilset barn, utan stöd och förståelse från vuxenvärlden. Där man nästan har noll chans att klara sig sen i det vuxna livet, om man inte råkar träffa på rätt människor under rätt förutsättningar. Hon vet. Det är därför hon har dedikerat sitt liv till att försöka hjälpa och stötta dessa barn på rätt sätt, och att också hjälpa, stötta och utbilda vuxna som har olika roller i barns liv, att kunna göra detsamma.

Hur fantastiskt är inte det?

Jag säger bara en sak: My sister, she is a fucking superhero! And I love her sooo much and I am sooo proud of her!

Vi har byggt upp en fantastiskt fin relation, vi är så nära och har sån förståelse, sån respekt, sån sammanhållning, och sån kärlek till varandra. Vi finns alltid där för varandra, i ur och skur, oavsett att vi bor långt ifrån varandra. Jag kan inte tänka mig livet utan henne. heart

 

 

Det jag gör i mitt liv som är liknande det Maria gör, fast ändå på ett helt annat sätt, är också att använda mig av min livshistoria, mina upplevelser och erfarenheter i livet, och den kunskap och förståelse jag har samlat på mig – för att öka medvetenheten och kunskapen i samhället om psykisk ohälsa och trauma, särskilt barndomstrauma. Detta gör jag till exempel genom min blogg, och även på andra sätt. För att nå ut till människor för att sprida känslor av förståelse, tröst, medkänsla, acceptans, igenkännande, hopp, inspiration, och livstro. Berätta om mitt liv, som gjorde mig helt skadad och trasig, men som jag kämpat med att hitta och pussla ihop alla bitarna av mig, för att kunna börja läka mig själv, må bättre, och hitta mening i livet. Det går att göra, men det tar tid. Det måste både man själv förstå, och andra förstå. Mycket, mycket viktigt. Så detta är mitt sätt att bidra till att kämpa för förändring och förbättring, och göra skillnad i samhället, hos andra människor, och i världen.

Då behöver man också offra en hel del av sitt privata liv, saker som man annars kanske inte hade gått ut med och berättat. Det har jag inga som helst problem med, har aldrig haft. Jag har alltid varit en väldigt öppen person som alltid har delat med mig om mitt liv, mina tankar, känslor och upplevelser. Såväl som mina misstag i livet, mina fel och brister, och andra svårigheter i livet. Det måste man vara villig att göra om man vill vara med och göra skillnad, där skillnad verkligen behövs.

Det finns ingen del av mitt liv som jag döljer, inga misstag, eller dumma, dåliga beslut. Inga personliga upplevelser, händelser, eller svårigheter. Ingen problematik, sjukdomar, eller hälsorelaterat. Allt är där, allt är öppet. Jag har inget att dölja. Jag står för allt...all min skit. Allt finns nedskrivet i bloggen bland annat, i mängder med olika inlägg beroende på vad de handlar om. Mitt liv är bokstavligt talat en öppen bok. Och när jag träffar nya människor brukar jag alltid vara ärlig och öppen med allting, ganska direkt, så de förstår vem jag är, hur jag är, vad jag klarar av och inte klarar av, vad man kan förvänta sig av mig, vad jag gått igenom för svårigheter i mitt liv som traumatiserat mig och vilka konsekvenser det har fått. Ja, allt.

Så kan ingen komma sen och säga att ”Ja men, det berättade du ju inte. Det visste jag ju inte. Detta vet jag inte om jag orkar hantera.” Utan då har man ett val direkt från början, när jag berättar allt om mig själv, om det är nåt man orkar med eller inte orkar med, eller inte vill ha med att göra. Då får man säga det med en gång. Min skyldighet är att berätta vad andra ger sig in i när det lär känna mig - deras skyldighet är att berätta så snart som möjligt om det är nåt de inte orkar med, eller inte vill. Och att de jag träffar och lär känna gör samma sak, berättar om sitt. Så har jag också ett val från början. Detta är det ”schysstaste” sättet att gå till väga på, i min mening.

Dessutom, så ligger det en del strategi för mig i att vara så öppen med allt som jag är. Om jag själv berättar allt om mig själv och mitt liv, går ut med allt, lägger alla korten på bordet – så finns det ingen som kan komma och ”utpressa mig”, hota med att avslöja saker om mig om de inte får som de vill, om de är sura eller vill hämnas för nåt. För jag ligger steget före och har redan gått ut med allt som finns att veta, allt som finns att avslöja om mig själv...och har gjort det för länge sen. Det är att vara smart.

Dr. Phil, som är en stor idol och förebild för mig, har ett talesätt jag alltid gillat skarpt: ”Those who have nothing to hide, hide nothing.” De som inte har nåt att dölja, döljer inget. Och det, det är jävligt sant.

So, I have not a fucking thing to hide. I stand by all my shit! That, my friends, is real freedom.

 

 

För min del gällande mitt liv framåt, så har jag en ljusare framtidstro. Jag vet att jag trots alla motgångar och problem med hälsan, så kommer jag klara mig bra. Jag har så mycket i mitt liv att vara tacksam för. Jag har min familj, mina vänner, min hund, och mig själv. Jag har så mycket vänskap, så mycket gemenskap och så mycket kärlek i mitt liv, från så många, att jag känner mig mycket lyckligt lottad.

Jag har byggt upp mig själv till en starkare, säkrare och bättre person, som är tryggare i mig själv och vet vem jag är, vem jag vill vara – vem jag inte är och vem jag inte vill vara – och så utgår jag ifrån det i livet. Och jag utvecklas hela tiden och växer som människa, det är det jag hela tiden jobbar på. 

Allt jag behöver vara i livet...är mig själv bara. Det är inte ens någon ansträngning för mig, utan jag bara är den jag är, till 100% - alltid. Jag utstrålar autenticitet – äkthet. Och det märker folk, det är därför jag blir så lätt omtyckt av andra människor ganska direkt. Och jag ser alltid till att behålla detta hos mig själv, att vara sann mot den jag är. Det är så man vinner i livet. Inte att låtsas vara någon man inte är, och att manipulera och spela spel med andra människor. Det gör att man garanterat förlorar, på ett eller annat sätt. Utan satsa på att hitta den ni verkligen är – ert sanna jag – och håll er till det. Det är mitt råd att ge av det jag kommit fram till.

 

 

Men jag har inte varit perfekt, är inte perfekt, kommer aldrig bli perfekt. Har jag någonsin påstått det? Nej. Vill jag ens vara perfekt? Nej.

Perfektion existerar inte...åtminstone inte här på jorden. Det är en anledning till att vi alla inte är perfekta varelser – därför att det är meningen att vi hela tiden ska växa och utvecklas i det liv vi lever här. Man slutar aldrig utvecklas, man slutar aldrig växa, man slutar aldrig lära sig. Det är det som är livet.

Så jag är ingen perfekt människa som vet allt, och det har jag aldrig påstått. Men är jag en bra människa, med bra moral och värderingar, och ett mycket gott hjärta? Absolut! Är jag någon som har varit med om väldigt mycket i livet, och därför har mycket erfarenhet och förståelse för saker och ting? Ja, definitivt. Och det är det jag vill dela med mig av.

När det gäller kärlekslivet, tja, där är det heller inte så svårt egentligen för mig att veta hur jag ska göra. Jag kommer inte aktivt söka efter någon, inte i nuläget i alla fall, men kommer det någon i min väg som jag fastnar för och som jag känner är en bra person som jag klickar med – då kan jag mycket väl tänka mig att gå in i en relation. Det kan ju hända när som, man vet ju inte. Livet är ju fullt av överraskningar. Men tills dess att det sker, så trivs jag med att vara för mig själv. Det är mycket fridfullt, och jag har ingen som stressar mig, pressar mig, klagar eller tjatar på mig. Det är fan frihet!

Nu ska jag avsluta detta inlägg, som blev lite längre än jag tänkte mig från början. Men ha det så bra alla därute så länge, så skriver jag igen lite längre fram.

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 Augusti 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Vän på besök.

Såååå...nu är det verkligen ett tag sen jag skrev, så jag gör en liten uppdatering här.

Jag har nästan haft fullt upp, kan man typ säga. Jag har haft en vän på besök i två veckor nämligen, och det har varit väldigt trevligt.

Det är en vän till mig som heter Bitte och som bor i Kopparberg med sin sambo. Vi har känt varandra i över 20 år, och hon brukar få bo hos mig när hon är på besök i Göteborg. Hon är ett megafan av Bruce Springsteen, och eftersom han har haft konserter här i Göteborg nu så har hon fått bo hos mig. Bruce Springsteen hade ju tre konserter här och hon gick på allihop, det brukar hon göra. Hon stod även en hel del utanför hotellet han bodde på här, och fick en del autografer från bandet, och från Bruce själv. Det brukar hon också få varje gång.

Senast Bruce var här i Göteborg, 2016, så bjöd Bitte faktiskt med mig på konserten och vi gick tillsammans. Men jag orkade bara gå på en konsert, knappt det, medans hon gick på allihop, som vanligt. Men det var en otrolig upplevelse att få se Bruce live, och det kan jag leva på länge. Hon lyckades även då få en autograf från Bruce, skriven på sin arm...som hon gick direkt sen och tatuerade in. Så hon har Bruce Springsteens autograf tatuerad på sin arm, vilket är jäkligt coolt. Jag lägger in några bilder här från när Bitte och jag var på Bruce konsert 2016, här i Göteborg.

 

 

 

Varje gång hon är här lyckas hon alltid hamna i tidningen, på nåt sätt. Hon är ju en av ”de trogna fansen” som alltid köar utanför hotellet Bruce Springsteen bor på när han ska ha konsert. Hon är rolig, ett riktigt original. Ska lägga in en länk här till en artikel i GP (Göteborgsposten) som hon hamnade i under en av dagarna hon var där utanför hotellet nu, Elite Plaza. Hon heter Bitte Pettersson, och är en av dem som nämns i artikeln.

https://www.gp.se/kultur/kultur/h%C3%A4r-anl%C3%A4nder-springsteens-band-men-var-%C3%A4r-bruce-1.103078729

Denna gången Bruce var här i Göteborg valde Bitte att stanna lite längre, så att hon och jag skulle ha tid att umgås lite med. Vi gick bland annat på kinarestaurang, vi båda älskar kinamat. Hon ville bjuda med mig på Bruce konsert nu igen, men jag har inte orken eller hälsan till det längre, tyvärr. Men hon tog med sig en killkompis till sig som skulle gå med henne på en av konserterna, och han fick också bo hos mig under tiden han var här. Det är en jättetrevlig och go kille, och vi kom väldigt bra överens och hade kul ihop. Det är alltid kul att lära känna nytt folk. Och nya människor, bra människor, är precis vad jag behöver få in lite mer av i mitt liv. Så att han kom med var bara ett plus. smiley

Men nu är jag själv igen, Bitte åkte hem i onsdags, den 5:e juli. Det känns tomt, men jag kommer nog få träffa henne snart igen. Det jag fokuserar på nu är vila och återhämtning. Även om det är roligt att ha besök, och roligt att umgås med vänner, så tar det på mina krafter ganska mycket. Jag är bättre i mina knän, just nu i alla fall, men jag är ganska trött i övrigt. Så jag ska bara vila och fokusera på mig själv och min hund nu.

Ha det bra alla därute. Kram på er så länge! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 Juli 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Free to be me.

 

Hej på er igen!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Det har inte hänt så mycket, därför har jag inte haft så mycket att skriva om. Men ska ändå göra en liten uppdatering.

Det är hyfsat okej just nu, livet trallar på sin gilla gång. Jag håller på att städa och göra iordning min balkong, vilket är ett helt projekt. Det är mycket att städa och fixa, så jag gör det i etapper. Men jag ska nog få ordning på den, så jag kan sitta därute mycket i sommar.

Måendet går upp och ner, som det brukar. Ibland mår jag hyfsat bra, och ibland inte, men det är ganska standard. Jag tar tillvara på de bra dagar jag har, och försöker få saker och ting gjorda.

Jag gör mycket ”inre arbete” med mig själv, hela tiden, vilket innebär återhämtning, bearbetning och utveckling. Det jobbet är superviktigt, det gör mig starkare och säkrare i mig själv, och det lär mig att hantera saker och ting bättre. Det är ett ständigt pågående arbete, vilket det ska vara. Att leva handlar om att utvecklas, och hela tiden gå vidare från ena platån till den andra. Och vilket takt det tar och på vilket sätt...det är helt och hållet upp till var och en.

INDIVIDUELLT...är nyckelordet där.

Jag tar saker och ting i min egent takt, på mitt eget sätt. Jag har låtit människor manipulera mig och bestämma över mig och ”hur jag ska leva” under större delen av mitt liv. Men inte längre.

Inte längre.

I will not let people decide how I should live anymore, how I should handle my life. Guess why?

Cause it's my fucking life! My life!

Av någon anledning känner många människor, och har känt hela mitt liv, ett oemotstådligt och obegripligt behov av att tillrättavisa mig, sätta mig på plats, och tala om för mig hur jag ska leva. Det kliar så in i bomben i dem att göra detta, att de bara MÅSTE göra det. Till varje pris! Jag har aldrig förstått det. Vad är det med mig som person och mitt liv, som provocerar dem så enormt mycket?

Kanske är det så att de gör det för att de ska kunna få ut maximalt av det som de vill ha av mig, det jag kan ge dem, som de tycker att de behöver? Och stressar och pressar mig till att "bli frisk snabbare" för att de har sina egoistiska behov av mig, att de vill få ut allt de vill ha, oavsett om det är dåligt för mig?

Kanske är det just att jag är den människa jag är, TROTS allt helvete jag har gått igenom i livet, som är så provocerande? Att jag faktiskt är en vänlig, godhjärtad, omtänksam, genuin, medkännande, givande och kärleksfull person, med oerhört mycket empati i mig, och att jag aldrig låtit allt helvete i livet ”korrumpera mig” till att bli en avundsjuk, bitter och miserabel människa? Att det är där kliandet i dem sitter, att jag inte låtit livet göra mig kall, hård, likgiltig, egoistisk och hatisk?

Kanske är det så...who knows?

Oavsett, ingen bestämmer över mig eller kontrollerar mig längre. Jag är min egen person och bestämmer över mitt eget liv.

Det...det är frihet.

Fucking freedom!

 

 

Så trots min dåliga hälsa, trots min konstanta huvudvärk och annan värk, trots ångest och depressioner, trots all jävla fucking heartache...

...är jag glad, för jag är fri.

Fri att vara den jag verkligen är, inte någon annans önskningar eller fantasier om vem jag ska vara.

Just free to be me. And thank God for that! 

 

 

Det var allt för mig just nu, hoppas ni får en fin sommar. Skriver igen när jag orkar. Kram på er! heart

 

POEM

 

”There are things you get over,

and things you get past.

Some wounds will heal,

while others will last.

 

The wisdom's in knowing

when it's time to let go.

Quit trying to doctor

where healing can't grow.

 

Accept that those wounds

are ones that you'll carry,

with each breath you have

'til your body is buried.

 

Let each be a lesson,

checked off as learned.

Let each be a scar,

you've already earned.

 

So if ever you're faced

with that lesson once more,

just point to that wound

and shut the damned door.”

 

~ Poem by Mandy Kocsis©2022 ~

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 Juni 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Actions and Reactions.

 

Hej på er!

Tänkte göra en liten uppdatering nu, det var ett tag sedan jag skrev. Det händer inte mycket, men lite händer i alla fall.

Jag har haft problem med mina båda knän ett tag och har haft svårt att röra mig ordentligt. Nu har jag sökt hjälp för det och har börjat gå hos en sjukgymnast på vårdcentralen för att utreda problemet, och för att se om det kan förbättras. Jag har fått en del övningar jag ska göra hemma varje dag för att träna upp benen och förbättra rörligheten i knäna, och så ska jag börja gå på sjukgymnastik på vårdcentralen en gång i veckan, på deras rehab. Jag har redan märkt av en skillnad och en stor förbättring i knäna, det gör inte lika ont längre och jag har lite lättare att röra mig. Så det det går framåt på den punkten, tack och lov.

Jag har kommit in i en lite bättre period nu, jag känner mig gladare och piggare, och känner mig positivare över lag. Det är skönt att våren börjar komma nu, så att jag kan sitta ute på balkongen och sola lite i vårsolen. Det piggar alltid upp.

Jag har fått en nytt intresse som jag vill prata om, eller nygammalt intresse kan man säga. Jag har under en tid kollat mycket på vad som kallas för Reaktionsvideor, på Youtube. Jag har gjort det egentligen sedan ett par år tillbaka, men har börjat kolla mer nu och har börjar följa fler och fler personer. Jag ska berätta lite om detta, för det är något jag tycker är jättekul.

Många av er vet säkert vad Reaktionsvideor är, eller Reaction videos, men för er som inte är så insatta, så är det olika personer som filmar sig själva och hur de reagerar när de kollar på till exempel film eller lyssnar på musik, något de ser eller hör för första gången, och så lägger de ut det på sina kanaler på Youtube. Detta har blivit som ett stort fenomen och är oerhört populärt idag.

Det är något visst med att se någon kolla på en bra film de ser för allra första gången, särskilt de som är ens favoritfilmer, och ser hur de reagerar och vad de tycker. Att se sin favoritfilm genom någon annans ögon. Eller se någon lyssna på en bra låt de aldrig hört förut, och reagera på den. Jag tycker det är skitkul!

Det har blivit oerhört populärt idag för folk att reagera på just filmer och serier, och det finns massa kanaler för just detta. Jag har hittat en hel del kanaler som har blivit mina speciella favoriter, och som jag älskar att följa. Jag ska länka till några av dem längre ner i inlägget.

Om man vill börja söka efter det på Youtube, så kan man bara söka på typ en favoritfilm man har, skriva filmens namn och ”first time reaction” eller ”first time watching”, så kommer det komma upp en massa olika reaktionsvideor. Och så får man kolla lite på dem, se om man gillar personen som reagerar, vem man fastnar för och gillar att titta på – man får helt enkelt kolla runt lite. Ibland är det ensamma personer som reagerar, och ibland är det flera personer, ett ”team”. Ofta har de skapat kanalen just i det syftet att reagera på filmer och serier. Man kan gå in på en persons kanal, och se alla filmer som personen har reagerat på, och se ifall man har något favoritfilm bland dem. Så kan man kolla på den.

Det som det reageras på, är oftast de mest kända filmerna, ”klassikerna”, men även många av de nyare filmerna som kommit ut. Serier av alla de slag är också väldigt populärt. Jag älskar ju skräck och skräckfilmer, så det är de reaktioner jag mest söker efter och kollar på. Älskar att se folk bli uppskrämda av till exempel Exorcisten, Hereditary, Conjuring-filmerna, eller Stephen Kings ”IT”-filmer. Men jag älskar också att se dem reagera på komedier, thrillers, action, sci-fi, animerat, och äventyr. Och så klart fantasyfilmer, som Narnia, Harry Potter, och Sagan om Ringen-filmerna. De är väldigt populära att reagera på, och finns på de flesta såna kanaler. Jag avgudar Harry Potter, och har sett filmerna hundra gånger. För att inte tala om hur många gånger jag har sett dem genom ögonen på andra, i mängder av olika reaktionsvideor. Nästan varje person jag följer som har Harry Potter-filmerna på sin kanal har jag sett, för man vill se det genom ögonen på varje person man gillar. Det blir många gånger det.

Att se reaktionsvideor får mig faktiskt att må bra. Det ger mig ett lugn, får mig att känna mig mer avslappnad, och dämpar mycket av min oro, ångest och stress. Därför har jag blivit närmast beroende av det. Har jag en dålig dag, eller om jag behöver lugna mina nerver, så kollar jag bara på några reaktionsvideor, så mår jag mycket bättre. Och jag håller stenkoll på de kanaler jag prenumererar på, så när det släppts nåt nytt så kollar jag genast in det.

Dessa människor ser ju allting de kollar på för första gången, det är det som är det roliga i det hela. Men det som förvånar mig är hur lite folk måste ha kollat på film då. Själv har man ju typ sett nästan varenda film som gjorts. Jag hade aldrig kunnat göra såna här reaktioner, för jag har ju fan sett allt. Men så har ju film och serier varit mitt liv, i hela mitt liv. Vad alla dessa människor gjort som aldrig sett alla filmer, det vet jag inte. Haft ett liv, kanske?

Nåja, det är bra underhållning i alla fall. Den som kom på detta ursprungligen med reaktionsvideor var ett geni i min mening. Och underhållningsfaktorn i detta är mycket viktig. Och det fattar de flesta som pysslar med det.

Det jag söker efter när jag vill följa nån och som jag fastnar för att titta på, det är äktheten i det hela. Det är superviktigt för mig. Att det är äkta, att personen är äkta och ger genuina reaktioner, och visar genuina känslor och intresse för det den gör. Att personen vågar visa känslor, och vågar bjuda på sig själv, och har mycket humor. Att de kan göra snabba kopplingar om vad som hör ihop i det de ser, och hur. Och att de samtidigt som de är insatta i filmen de ser och är uppmärksamma på vad som händer, uttrycker sig om vad de känner, tycker och tänker, och att de kan visa både glädje, upprymdhet, nyfikenhet, ledsamhet, sorg, ilska, chock, rädsla, fascination, häpnad – ja hela omfånget av känslor som uppstår när man ser en film, och verkligen är intresserad av och inne i det man tittar på. Att de ger insiktsfulla och djupgående analyser och reflektioner efteråt om det som de sett, och att de kan förstå och plocka upp på djupare tecken och budskap i filmerna. Att de hänger sig åt uppgiften helt enkelt – att underhålla sina tittare, och sina fans.

De som är de riktigt hängiva att göra bra reaktioner, de gör allt detta. För de vet att det är det som går hem hos folk. Och de vet att det är det som gör att människor börjar följa dem och blir deras fans, och får deras kanal att växa. De som är äkta vara, det är de som man märker gör detta mest för att underhålla och glädja andra människor – inte bara tjäna pengar eller annat på det. När man kollat på alla de olika kanalerna och människorna ett tag, så kan man skilja äkta vara från det mer ”tillgjorda”. Och det är så jag har fått mina favoriter.

Något som man bör veta om och förstå när man ser på Reaktionsvideor på Youtube är att de som reagerar måste redigera sin videor kraftigt först, innan de publicerar dem. Youtube har mycket stränga copyright-lagar, mycket stränga, man får inte visa hela filmer utan de måste redigeras, genom att korta ner reaktionen och filmen, blurra mycket och muta en del. Annars blir inte deras videor godkända, och bryter de mot detta kan deras kanaler i värsta fall helt stängas ner. Många har haft jävliga problem med att de har fått en del av sina videor borttagna, fått många varningar och så vidare. Så de måste vara väldigt noga med vad de publicerar. Men de lär sig ganska snabbt att redigera videorna på ett bra sätt, få med alla viktiga bitar och de bästa reaktionerna.

Och att det är så, det är något man som tittare helt enkelt får leva med om man vill kunna se deras reaktioner gratis på Youtube. Det finns andra plattformar där det inte finns lika stränga copyright-lagar, där reaktionsvideorna kan läggas ut i sin helhet utan att redigeras, men det är ofta plattformar där man måste betala för att kunna se dem. Patreon, heter en av dem, som de flesta Reaktörer har. Där kan fans ”donera” en liten summa pengar, för att kunna få tillgång till att se alla deras videor i sin helhet.

Som ni märker är jag väldigt insatt i detta och tillbringar mycket tid med att kolla på olika reaktionsvideor. Det är för att jag tycker det är så jäkla kul, och att jag mår bra av det.

Det finns ju även kanaler där folk reagerar på musik, på olika låtar som är kända eller mindre kända. Där är det också bara att söka på ”first time reaction” eller ”first time listening”, och så en låt man gillar. När det gäller musik är copyright-lagarna på Youtube inte lika stränga som med film, även om det finns regler att förhålla sig till gällande musik också naturligtvis. Det finns vissa låtar som är ”väldigt populära” att reagera på, eftersom de är riktiga storfavoriter. En av dessa storfavoriter är ”The Sound of Silence” med hårdrocksbandet Disturbed, som gör en cover på Simon & Garfunkels klassiker. Den brukar lämna de flesta i chocktillstånd efter det hört den, de har oftast knappt ord att reagera på den, så hänförda blir folk av den. Och det är ju en för jävla bra cover, så fruktansvärt bra den är! Love it! Orginalet också naturligtvis, men Disturbed tar den till en helt annan nivå. Den är det hundratals som har reagerat till, om inte tusentals. Bara sök, så kommer det upp mängder med reaktionsvideor på den.

Att lyssna på musik och kolla på film, det är ju några av mina stora intressen här i livet, har alltid varit. Jag har många, många favoritfilmer, som jag sett hur många gånger som helst. Jag älskar att se om filmer jag gillar. Forskning har till och med visat att det är bra att se samma filmer om och om igen, sina favoritfilmer till exempel, för att det skapar lugn inom oss och hjälper oss känna oss mer stabila när världen gungar för mycket. Jag tror faktiskt att det är mycket tack vare film och musik som jag klarat mig så bra som jag har gjort, och lyckats behålla mitt förstånd mitt i allt vansinne under mitt liv som varit. It kept me sane, thank God.

And it continues to keep me sane. Därför är det så oerhört viktigt för mig. Även de musikvideor jag själv skapar och lägger ut på min egen Youtube-kanal, är något som får mig att må bra och håller mig i balans. Länk till min kanal finns längst upp på startsidan av bloggen, ovanför min profilbild.

Att skapa videor är oerhört bra egenterapi, och jag får ut mycket av min fantasi, min kreativitet, och mina känslor på det sättet. Det finns en liten del av mig i varje video jag skapar och lägger ut, och det är låtar inom olika genrer som på olika sätt betyder mycket för mig. De skapas alla med oerhört mycket kärlek. Kärlek till musiken, och kärlek till alla er därute. Det jag lägger ut, lägger jag ut till er alla, för att ni ska kunna känna glädje, tröst och hopp genom musiken, precis som jag alltid gjort. Och kärlek. Det behövs mer kärlek ute i världen, och var och en av oss kan vara med att tillföra det, alla på sina olika och unika sätt. Det är det som är livet.

Nu ska jag avsluta detta inlägg, och jag kommer länka till mina favorit-kanaler när det gäller reaktionsvideor här nedan. Så får ni gärna kolla in dem om ni vill, och upptäcka om det finns nåt eller nån ni gillar bland dem. Och sök, det finns massor med bra kanaler därute.

Enjoy!

 

 

Badd Medicin:

https://www.youtube.com/@BaddMedicine/videos

 

ReelOz (AussiDillon):

https://www.youtube.com/@ReelOzAussieDillon/videos

 

Alex Hefner's Tv & Movie Vault:

https://www.youtube.com/@alexhefnerstvmovievault/videos

 

SebScreen:

https://www.youtube.com/@SebScreen/videos

 

MellVerse:

https://www.youtube.com/@IAmMellowXV/videos

 

Mr. Video (2 kanaler, gammal och ny): 

https://www.youtube.com/@ITSMRVIDEO-rg9ms

https://www.youtube.com/@animenoob4422/videos

 

 

 

 

 

 

 

 

3 Maj 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Vårtecken.

 

Hej på er!

Glad Påsk på er alla, i efterskott. Jag har haft en bra påsk och haft det trevligt och mysigt.

Jag börjar må mycket bättre nu. Jag känner mig gladare och positivare, och allt ser mycket ljusare ut. Jag har befunit mig i mörkret ett tag, men börjar äntligen se ljuset nu. Nu känner jag att jag kan börja leva lite igen. smiley

Jag är så tacksam, och har så mycket att vara tacksam för. Jag har min underbara familj och mina fina vänner, jag har kärlek, vänskap och gemenskap, med så många. Och jag har fått in lite nya människor i mitt liv, vilket alltid är roligt. heart

När en del människor kliver ut, så kommer andra att komma in. Så fungerar livet. Det är det som är balansen, och livets cirkel.

Så allt passar in så bra nu, med våren som är på G, och nya människor att lära känna. Detta kanske blir ett bra år ändå, vi får hoppas på det.

Så låt oss njuta av vårens första tecken, och solen som börjar värma. Everything is going to be okay. heart

 

Ha det bra alla så länge, så skriver jag igen lite längre fram. 

Kram från mig! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 April 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
All that I am.

 

 

 

My Life, my Words, my Choice.

 

I know and understand my own worth.

As a woman, as a person, as a human.

I will NOT tolerate being disrespected...by ANYONE.

I know who I am, what I am, and why,

and no one can ever change that...EVER!

Remember that.

'Cause I Am Me.

Will always be.

And no one can have me, 

unless I choose to.

I have myself.

And that is enough.

 

/Angelica, signing off for now/

 

 

 

"Born & Raised" - Brennan Heart feat. Enina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

23 Mars 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
My Birthday!

 

Igår, den 11 mars, fyllde jag år - hela 44 år! 

Jag var hemma under dagen igår, och på kvällen gick jag ut på stan med en vän till mig. Det var jättelängesen jag var ute, och jag hade en bra dag, så då ville jag gärna göra något speciellt. smiley

Vi gick ut till ett par ställen i Göteborg, först en båt vid hamnen som är en restaurang/pub och där liveband brukar spela. Det var mycket roligare på det stället än jag trodde det skulle vara, blev glatt överraskad, och vi var där ett par timmar innan vi gick vidare till en annan pub i centrala stan.

Vi träffade en del kul folk, och lyssnade på bra musik och satt och tjötade och hade det väldigt trevligt. Alltid kul att träffa roliga människor. Men jag åkte ändå hem innan tolv faktiskt, för man är fan inte 20 längre, och det känns i hela huvudet och i kroppen när man anstränger sig för mycket. Och jag hade skaffat hundvakt till min vovve, så hon hade det bra medan jag var borta. Då kunde jag slappna av ordentligt.

Over all, så hade jag en väldigt trevlig och fin födelsedag, och jag är väldigt tacksam att jag hade en bra dag så att jag orkade vara igång lite. Passade på att ta några selfies också innan jag åkte iväg, så att jag har lite nya bilder. Lägger in här nedan. smiley

Nu kommer jag behöva vila i en vecka typ, och återhämta mig lite. Skriver igen när jag orkar. Ha det bra alla så länge! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 Mars 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I Love Hardstyle!

 

Hej på er!

Tänkte lägga in lite musik här nu. Jag älskar techno, trance och ravemusik, har alltid varit en "technobrud" ända sen jag var i tonåren. Jag gillar särskilt den typen av techno som kallas för Hardstyle. Riktiga bra, tunga beats där, och bra melodier och ibland väldigt bra texter. Gillar också när det görs bra remixar på redan kända låtar. Denna typen av musik får alltid mig på bra humör. Och när jag försöker bli på bra humör, då spelar jag mycket sån här musik hemmasmiley

Kommer lägga in några av mina Hardstyle favorit-låtar här nedan, som får mig på väldigt bra humör. Det vill jag gärna dela med mig av. 

Skriver snart igen. Kram på er alla så länge! heart

 

 

"Illuminate The Sky (Same Blood)" - Loudar ft. Michael Jo

 

 

"De Langste Nacht" (Remix) - Brennan Heart (språk, Nederländska)

heart Speciell favorit. heart

 

 

"Zombie" - Ran-D

 

 

"The Sound Of Silence" (Hardstyle) - Ran-D x Adaro x Kronos

 

 

"What You Give Is What You Get" - Brennan Heart & Clockartz

heart Favorit. heart

 

 

"Everything I Do" - Franky Dux & DJ Jantje

 

 

"Listen To Your Heart" - The Prophet

 

 

"Ameno" (BAQ Bootleg Hardstyle) - Era

 

 

 

 

8 Mars 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
To all the Wonderful Ones.

 

Here’s to you

"Here’s to the loners, the misfits,

the outcasts and freaks.

Those who’ve often felt the heat

of their tears on their cheeks.

Here’s to the ones

who don’t fit in a box.

Here’s to the individuals

who dodge all the rocks.

Here’s to the brave,

the courageous and strong.

You really are all right,

they’re the ones that are wrong.

Here’s to the soloist,

bravely singing her song.

And to all those who decide,

they DON’T want to follow along.

Here’s to the explorers,

who’ve gotten lost and then found.

Here’s to all of you,

boldly breaking new ground.

Here’s to the rebels,

the squeaky wheels and the pests.

Here’s to those of you

who don’t follow the herd like the rest.

Here’s to all of us,

who are doing our own thing.

Here’s to loving

the freedom that brings!"

Leslie Bertrand ©Paradoxical Phoenix

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 Mars 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Glad Alla Hjärtans Dag!

Hej på er!

Hoppas ni alla har haft en bra Alla Hjärtans Dag! heart

Jag har bara varit hemma med min vovve, och kollat på film och käkat lite god mat. Det är mys för mig. smiley

Annars händer det inte så mycket här, allt är som vanligt. Kommer inte skriva så mycket mer just nu, men mer kommer lite längre fram.

Lägger in en ny video jag gjort på min Youtube-kanal, tillägnat just Alla Hjärtans Dag. Den handlar om kärlek, naturligtvis. wink

Ha det bra alla så länge, och kram på er! heart

 

 

 

"The Universal Song" - Kim Carnes

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14 Februari 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Process.

Hej på er! Nu tänkte jag att jag skulle uppdatera lite igen.

Mitt liv knallar på som vanligt just nu. Jag är mest hemma och vilar, ser på tv och film, och chillar. Jag tänker, funderar och reflekterar mycket på allt. Till exempel på hur mycket positivt jag har i mitt liv och hur tacksam jag är för det ändå, trots alla svårigheter jag kämpar med.

Jag har min fina, stora familj. Jag har min fina vovve Tindra. Jag har många bra vänner. Jag har en inkomst som jag klarar mig på, även om det är lite skralt. Jag går på skuldsanering som är klar om två år. Jag fick den godkänd i början av 2020 och den är på totalt 5 år, så då har jag bara två år kvar nu. Sedan är jag helt skuldfri. Det är jäkligt positivt!

Jag har också planer på att snart skaffa mig en till tatuering. Jag har redan sju stycken, men har så länge velat göra en till. Så jag håller på att försöka lägga undan lite pengar till att skaffa en till, förhoppningsvis blir det inom några månader. Kanske till Mars när jag fyller år, kanske innan, jag vet inte riktigt. Jag funderar fortfarande på vad jag ska ha för motiv, men ska nog göra antingen en trollslända, eller en Fenixfågel. De har olika betydelser och symbolism, som jag känner passar in på mig ganska klockrent.

Fenixfåglar symboliserar Pånyttfödelse. Detta arketypiska, eldiga väsen med förmågan att majestätiskt resa sig ur askan av sin egen förgörelse symboliserar även vår fantastiska motståndskraft. Med det menar vi vår förmåga att uppdatera oss själva till mycket starkare, modigare och ljusare varelser. (Källa:Google)

Trollsländor är också väldigt vackra och fascinerande. Den bevingade varelsen har länge varit associerad med tur, framgång och renhet. Eftersom att vatten representerar det undermedvetna och luften frihet, så kan trollsländan symbolisera de många aspekterna av andlig tillväxt och personlighet. Trollsländan har dessutom länge varit associerad med det mystiska och representerar förvandling. (Källa:Google)

Så jag har det roliga att se fram emot. Jag försöker hålla mig positiv och stark, i denna svåra tid. Jag mår inte så bra just nu, det tar ett tag för mig att komma på fötter igen.

Saknar jag? Naturligtvis saknar jag. Det är jobbigt och gör ont, men jag har hopp om framtiden. Jag kommer klara mig bra, oavsett. Jag är stark och har en stark tro. Och jag har en stark tro på mig själv, och känner mig säker och trygg i mig själv.

Jag vet vem jag är, jag vet vad jag är, och jag vet varför jag är. Jag vet mitt Syfte, och jag förstår vilken plats jag har i detta livet, i denna världen. I det är jag jäkligt stark och säker, och ingen kan rubba det.

Det man inte får glömma, är att det finns alltid hopp. Det finns alltid ljus, Det finns alltid kärlek. Man måste bara kunna vara mottaglig för det. Det räcker med att det öppnas en liten, liten springa i mörkret så att en aning ljus kommer in, då kommer hoppet väckas och ju mer hopp man känner ju mer ljus kan släppas in, och mörkret kommer kunna ge vika.

Vi går alla igenom oerhörda svårigheter i livet, det går inte att undvika. För att ta oss uppåt och framåt, så behöver vi förstå att det mörka vi går igenom, är för att vi ska kunna förstå och uppskatta det ljusa i livet på bästa sätt. Ljus och mörker är i varsin ände på livets spektrum, och kan inte existera utan varandra. Ondska syns överallt, för att vi också ska kunna se godhet. Hat är alltid närvarande oss, för att vi också ska kunna känna kärlek. Lidande är nödvändigt, för att vi ska kunna uppleva och förstå också glädje och välbefinnande. Det mörka är överallt, för att vi ska kunna förnimma det ljusa. Vi måste resa genom mörkret, för att ta oss fram till ljuset. Det är först då vi kan förstå, och uppskatta, vad ljuset faktiskt är. Vi behöver det ena, för att förstå det andra. Det är en av universums sanningar.

Förstår man detta, så kan man lättare komma framåt i sin egen läkningsprocess, genom att man tydligare då kan se varför man har behövt gå igenom de svåra sakerna man upplevt i livet, och att man kan utvecklas till det bättre genom det. Man förstår också på ett annat plan varför det finns så mycket lidande och hemskheter i världen.

Man behöver se det ur ett mycket större perspektiv. För ur ett mänskligt perspektiv, så känns det väldigt grymt och som livets största ironi, att mörkret är nödvändigt för att förstå ljuset. Men ur universums perspektiv är det gudomligt, en gåva, och helt självklart. Det är som det ska vara. It make sense.

Men det är en process, den inre läkningsprocessen, som är olika för alla. Och man behöver visa respekt för processen. Respekt för andras process, och respekt för sin egen process. Det är oerhört viktigt.

Och mitt råd i denna livets resa är, tro på er själva.

Det kan göra underverk. heart

 

 

 

"Vi Lever Ännu" - Björn Afzelius & Mikael Wiehe

 

 

 

 

 

 

 

5 Februari 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Gränsen.

Sååååå.......jag har inte skrivit på ett tag, men nu är jag redo att skriva av mig lite.

Men jag är så jäkla trött, och så jäkla less. Jag ska försöka uttrycka mina tankar och känslor i detta inlägget, för det jag vill få fram är viktigt för mig, men jag är mycket trött. Och irriterad och arg.

Först en fråga: Varför envisas människor med att driva mig fram till gränsen då jag inte orkar mer, och jag får nog? Varför i Herrens namn?

Det ska mycket till innan jag ger upp på en annan person eller ett förhållande, mycket. Jag kämpar hårt för att det ska bli bra. Jag ger, och ger, och ger och ger, jag lyssnar och lyssnar och lyssnar - och jag försöker prata, berätta, förklara och hela tiden kommunicera. Men om andra inte klarar av att lyssna på och ta in det jag försöker kommunicera, eller om andra inte har tålamod eller lust eller vilja att låta saker och ting ta den tiden det behöver ta...så finns det inte så mycket mer jag kan göra.

Jag är alltid ärlig och öppen om mig själv, om allting, alltid. Dels för att folk ska förstå att jag vet och jag förstår hur det är att leva med psykisk ohälsa och traumaskador, och även för att det blir lättare då för andra att förstå mig, min hälsa och mitt mående och min historik - och därmed också förstå vad man kan förvänta sig av mig och inte förvänta sig av mig, vad jag klarar av och inte klarar av, vad jag orkar och inte orkar. Jag är alltid mycket tydlig med det, att jag är väldigt lågfungerande och har dålig hälsa, och att jag äter mycket mediciner. Jag blir lätt utmattad och överväldigad, och orkar bara med en sak i taget, i min egen takt. Men om andra inte lyssnar på det jag berättar och förklarar, eller inte tar det på allvar...det är fan inte mitt problem. Jag är bara ansvarig för vad jag berättar och ger ut för information, jag är inte ansvarig för om andra lyssnar eller tar in det jag säger eller inte.

Not...my...fucking...problem.

Det är ett återkommande tema i mitt liv, har alltid varit...att folk inte lyssnar på vad jag säger eller förmedlar, och inte tar mig på allvar. Om man inte lyssnar, inte tar mig på allvar och bara viftar bort det jag säger, om man underskattar mig – så gör man ett väldigt stort misstag. Väldigt stort misstag.

För till slut tröttnar jag. Och när jag börjar tröttna, då tappar jag både lust, vilja och känslor. Och jag är en Empat; ingen bryr sig, engagerar sig och älskar så hårt, och så mycket, och så djupt, så som Empater gör. Och får man en Empat att tappa känslor och bli kall – då är det illa, mycket illa.

Det är både underbart och riktigt jobbigt på samma gång, att vara Empat och Högkänslig. Det är både en gåva och en börda. Men jag är stolt över min känslighet, min höga empati, och min förmåga att känna av andra människor och deras känslor. Jag kan känna det andra känner, och förstå hur andra tänker. Känslighet borde sättas större värde på i vårt samhälle, i vår värld...men det gör det inte. Istället ses det som en "svaghet". Vilket är bullshit, för det är en otrolig styrka, och tillgång. Det är vad det är, och borde ses som.

 

 

 

Men det är otroligt viktigt att sätta gränser som Empat och Högkänslig, för andra människor kan göra en så otroligt utmattad. Särskilt människor som ständigt kräver och förväntar sig saker av en, trots att de vet ens begränsningar. Det om något gör en utmattad, och kan faktiskt få en Empat att få nog, och till slut bli likgiltig. Det är vårt sätt att skydda oss själva från att bli utnyttjade, och helt utbrända, av andra människor. Det är mycket viktigt.

Vi blir också oerhört trötta, utmattade och överväldigade av för mycket intryck överallt ifrån. Höga ljud, starka ljus, liv och rörelse omkring oss, andras känslor och energier - vi är i ett konstant "High Alert" tillstånd. Det är mycket stressande och kan få en att må psykiskt dåligt, och även fysiskt dåligt - därför behöver särskilt Empater och Högkänsliga mycket ensamtid, för vila och återhämtning från allt och alla omkring. Vi behöver ofta vara själva för att "ladda batterierna", så att säga. Detta har många människor också svårt att förstå. Men det är jätteviktigt för oss att få, för att vi ens ska orka leva.

 

 

 

Jag är trött på att en del människor tror de kan komma in i mitt liv och bara direkt ”veta bättre än mig” vad som är bäst för mig. Jag är trött på att bli behandlad som ett barn/tonåring ibland, och bli ”tillrättavisad” och dömd, bara för att jag lever som jag gör, och väljer att göra som jag vill. Jag är väl för helvete en vuxen människa som får leva hur jag vill och göra hur jag vill med saker och ting?!

Vissa verkar tro, att jag står still och inte tar mig någonstans. Allt är relativt, så det beror väl på var jag tidigare har befunnit mig. Om jag bara jämför var jag var för 10 år sedan i livet och hur jag mådde då, med var jag är nu och hur jag mår nu - så har jag tagit jävligt stora kliv framåt. Jag har gjort oerhörda framsteg med mig själv. 

Det har folk tydligen svårt att fatta, för jag verkar ju fortfarande må så dåligt. Det gör jag, men jag har tagit mig framåt, på många sätt, kanske inte alltid synliga utåt bara. Men om man kunde lyssna på mig när jag berättar och förklarar detta, och ta in det jag säger, så skulle man förstå det.

För läkning och tillfrisknande efter trauma och psykisk ohälsa är en lång, lång, lång resa...en process som måste få lov att ta den tid det tar. Den kan man inte stressa fram, inte du, inte jag, inte någon annan. Det tar den tid det tar, eftersom varje människa är olika och behöver olika processer och olika tid på sig. Och jag behöver få den förståelsen av andra, det tålamodet, och framför allt den respekten...att få ta min tillfriskning och återhämtning i min egen takt. Den förståelsen och respekten ger jag till andra, så varför ska inte jag kunna få det tillbaka?

Så döm inte hela mig, min resa och min livsberättelse, utifrån vilket kapitel du först råkade började följa mig på, eller kom in i mitt liv. Hur svårt ska det vara att förstå det?!

 

 

Jag har inte valt att må så dåligt som jag gör, fast det verkar vissa nästan tro – att jag ”väljer” att må dåligt. Vem i hela helvete väljer att må så dåligt? Vem väljer att vara deprimerad, ha brutal ångest, utmattning, överkänslighet, smärtsjukdomar, beroenden, sömnproblem, mardrömmar, Posttraumatisk stress? Alla dessa hälsoproblem är bland annat utvecklade på grund av traumaskador, by the way.

Traumaskador.

Vilket jag har, a shitload of. Det helvetet jag gått igenom i mitt liv är värre än vad någon ens kan föreställa sig, och jag har blivit svårt traumatiserad...men vem bryr sig om det? Andra är ju alltid viktigare än mig ändå, apparently.

Många vet inte om hur det är att ha traumaskador, men de skulle ju ändå kunna försöka att förstå hur jobbigt och svårt det måste vara för dem som faktiskt har det, att leva med det. Och man skulle ju kunna tro att andra människor som också har traumaskador, som själva har upplevt trauma, förstår en och kan relatera till en, och därmed också kan visa och känna äkta förståelse, tålamod, omtanke och empati. Men även där blir man förvånad ibland, över hur lite förståelse och tålamod det ofta visas från dem. Och brist på empati.

Alla andra tycker alltid att jag ska vara ”den förstående och den accepterande” när det gäller dem, och det är jag. Det är något som jag väljer att vara. Det är den människa jag är. Jag lyssnar, jag bryr mig, jag engagerar mig, jag visar omtanke och kärlek, och acceptans och respekt. Genuint. Alltid.

Alltid. Och det vet folk om.

 

 

Men, dum som jag är, så förväntar jag ju mig också förståelse, lyssnande, tålamod, engagemang, omtanke, kärlek, respekt och acceptans från andra människor. Det borde jag inte göra egentligen, även om det är helt naturligt och självklart att förvänta sig det, för man blir lika jäkla besviken varje gång det inte ges tillbaka. Det knäcker mig nästan. Så det jag måste påminna mig själv om är att alla har inte den förmågan, alla är inte kapabla till det. Alla är helt enkelt inte kapabla att se bortom sina egna sår och skador, eller sitt eget ego...och verkligen se och höra mig, och verkligen känna för mig. Så vad gör jag åt det? Hur hanterar jag det?

Jag plockar bort mig själv ur deras liv, och försvinner. Det är vad jag gör. Det är det enda valet jag har, för jag kommer aldrig vara okej med att bli behandlad nedlåtande och respektlöst, eller att mitt mående, mitt liv, mina känslor, tankar, och mina sjukdomar och problematik, inte blir accepterade – när jag ger allt av mig själv och lite till, till andra, och alltid accepterar och är förstående.

Jag kommer aldrig vara okej med det. Över min döda kropp.

Efter mycket hårt arbete med mig själv under många år, har jag lyckats hitta den styrkan, tryggheten och säkerheten i mig själv, att faktiskt kunna lämna människor bakom mig, oavsett vilka de är, om de inte behandlar mig bra. Människor som, även om de betyder mycket för mig, inte kan ge mig det jag behöver och förtjänar att få i detta livet. Jag har lämnat många bakom mig: nära vänner, släktingar, kärlekspartners, och diverse andra. De har inte gått att lita på, och de har fått mig att må dåligt genom sitt nedlåtande och dömande beteende mot mig. Många av dessa människorna är också ofta väldigt manipulativa, och kanske vana att få på sitt sätt eller få sin vilja igenom, de blir inte direkt glada av att man sätter gränser. De försöker till varje pris manipulera en på olika sätt, med olika taktiker. Subtila, eller tydliga.

Men vet ni, jag ser igenom det. Jag ser rakt igenom dem. Och manipulation funkar inte på mig, inte den människa jag är idag. Jag har lärt mig av mina läxor, av mina tidigare upplevelser och erfarenheter, förstår ni, och jag är också jävligt påläst. Dessutom är min specialitet att läsa av och känna av människor omkring mig, och tyda och tolka deras beteenden. Jag är en Empat och Högkänslig, och även en INFJ-personlighet, och det är det vi är experter på. Jag märker ganska direkt av ett manipulativt beteende och mönster. Jag observerar och noterar, tills jag har fått en tydligare helhetsbild av personen och på vad som pågår. Sedan agerar jag, på mitt sätt. Och det är därför jag vet att jag fattar rätt beslut när jag plockar bort mig själv från deras liv.

 

 

Men innan jag gör det, så kämpar jag faktiskt för att försöka att rädda relationerna jag har med dem, för att se så att jag verkligen gjort allt jag har kunnat. Jag fortsätter att vara den kärleksfulla, omtänksamma och pålitliga människa jag är, jag kämpar för dem och för att de ska ha det bra i sina liv, även om de personerna gör mig ledsen, och jag kämpar för att få dem att se mitt rätta värde och behandla mig därefter. Jag kämpar, det gör jag, jag ger inte upp så lätt och jag kan ge flera chanser. Fler chanser än vad folk förtjänar. De är de också medvetna om.

Men jag har en gräns. Det tror inte folk. Och det är där de gör sitt största misstag. Att underskatta mig. Människor har underskattat mig hela mitt liv, jag är van.

Så ja, visst, go ahead, underskatta mig. Det är bara något de förlorar på. Jag vinner på det, för de visar mig sina rätta jag, och jag vet då att de är personer jag inte behöver eller vill ha i mitt liv. För vem fan tror de att de är, de som är så bra på att kritisera mig, döma mig, och ”tillrättavisa mig”?

Vem fan tror de att de är? Jag ska tala om det för er.

De är ofta ”syndare”, som dömer andra ”syndare” för att de också ”syndar”. Alltså, Syndare som dömer andra Syndare. Är det inte dubbelmoral, så vet jag inte vad är.

(Those people might wanna get their moral compass fixed, it's not working properly.)

Så andra kritiserar mig, och tillrättavisar mig, och pekar noga ut mina ”synder” och problem i livet - när de inte ens har sina egna problem eller sina egna liv i ordning, när de själva felar, eller ”syndar”.

Great job!

 

 

Så de pushar mig närmare gränsen, hela tiden. Utan att själva förstå det, för de bara tar mig för given, att jag bara ska vara där och finna mig i allt. Till slut når jag gränsen, då jag får nog. Och när jag har nått min gräns, min riktiga gräns – då är det färdigt. Then I'm done.

DONE!

Och varför i Herrens namn vill man driva mig fram till den gränsen?

For the love of God, why?

Jag kan bara inte förstå det, det kommer jag aldrig att göra.

Dessa människor vet vem jag är som människa, en av de godaste de kan hitta i denna världen, och de vet vilken tillgång jag är i deras liv, vad de har i mig. De vet.

Och ändå behandlar de mig respektlöst, stöter bort mig, och knuffar mig närmare och närmare gränsen...tills jag till slut är över den.

Aaaaaand – then I'm done. Das gräns....is nådd.

Jag skriver om mitt mående, mitt förflutna, mina upplevelser och psykiska ohälsa, och min resa till läkning i min blogg, för att nå ut till andra om det. Det är mitt primära syfte: att andra människor ska veta att det finns någon som förstår och kan relatera, till hur det är att må dåligt och ha varit med om svåra saker. Och att man faktiskt kan ta sig framåt, ta sig igenom det, även om det sker långsamt. Kanske kan jag ge inspiration och skänka hopp till någon, öka kunskapen och förståelsen, ge värme i någons hjärta, eller tända en låga i någon som är på på väg att ge upp? 

Om jag lyckas göra det bara för en enda människa, så är det värt det för mig att vara helt öppen och offra allt mitt privatliv för att lägga ut här i bloggen. För det är den människa jag är, jag bryr mig, jag engagerar mig, jag känner, jag ser, jag hör, jag förstår. Jag ger kärlek och jag är kärlek. 

Det finns en anledning till att folk alltid har sökt sig till mig under hela mitt liv, för hjälp, råd, pepp, stöttning, guidning, för att få ventilera, och som källa till medkänsla och förståelse. Det finns en anledning till att jag alltid, lite kärvänligt, kallats för "Psykologen" av människor i mitt liv. Det finns en anledning till att människor känner sig så sedda, hörda, bekräftade, accepterade och förstådda av mig.

För att jag är en Empat. Och det är jag förbannat stolt över.

 

 

 

Men nej, just nu mår jag inte bra. Jag är ledsen, trött och förbannad. Och jag är singel....så in i helvete singel. Det tar tid för mig att processa och bearbeta allt, och det går i etapper. Ett tag trodde jag att jag hade hittat kärleken, men som vanligt var det bara falskt. Så jag är singel igen. Men jag är hellre singel resten av mitt liv, än att någonsin vara i en relation där jag jag inte blir behandlad på ett bra och respektfullt sätt, och som jag mår dåligt i. Jag har varit i tillräckligt många dåliga relationer. Jag är jävligt bra på att vara ensam, och jag kommer inte offra min integritet och mitt värde som människa igen, bara för att få sällskap och närhet. Aldrig.

 

 

 

Never again will I take bullshit, from anyone. Be fucking sure of that.

At least, I'm an authentic person. I don't just talk the talk - but I also walk the fucking walk. 

So....this too shall pass, and I will find peace again.

I will find peace again.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25 Januari 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Step up, or step out...no in between.

 

”If you can´t handle my darkness,

feel free to get out of my life.

But don´t think you can get back in again,

when I´m back in the light.

If you don´t want the dark parts of me,

you don´t deserve the parts that shine.

Because if you don´t want all of me,

I will leave you behind.”

~Poem By Angelica Börgesson©2023~

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

15 Januari 2023  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Happy New Year 2023!

Hej på er!

Vill bara önska er alla gott nytt år, och jag hoppas ni alla har det bra och att ni är försiktiga och tar hand om er. Vi hörs mer nästa år igenwink

Gott Nytt År till er alla därute! Kram från mig! heart

 

 

"The Parting Glass" - Celtic Woman

 

 

 

 

 

 

31 December 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Merry Christmas!

Hej på er!

Ville bara titta in och önska er alla en God Jul. smiley

Hoppas ni alla får en härlig jul. Var försiktiga därute, och ta hand om er.

 

heart God Jul och god fortsättning!  heart

 

 

 

"Shine A Light" (Tänd Ett Ljus) - Ulrik Munther

(Video från min egen Youtube-kanal, skapad av mig.)

 

 

 

 

 

22 December 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
No more fucks to give...

 

 

"This silence grows heavier,

the longer it sits.

But I truly have nothing

to say to all this.

My soul has gone silent,

my feelings are numb.

My mind is a whirlwind,

but the words just won't come.

And if sitting in silence,

not saying a word,

ends a whole relationship,

then what was it worth?

Whatever comes next,

cheers to it all,

it made me better

in spite of the fall.

So this is my answer,

now do what you will.

I've nothing to say,

my soul has gone still.

And that's not a tantrum,

a dictate, a war.

It just means I'm tired,

and I've laid down my sword.

The battle is over,

I've no hope left to risk.

And no words left to say,

about any of this."

~ Poem by Mandy Kocsis©2021 ~

 

 

"I'm not a backup plan,

I'm the whole fucking plot.

The words that write the story,

about everything they're not.

I'm faithful and I'm loyal,

I take care of my own.

In a world that's full of fool's gold,

baby, I'm a precious stone.

More valuable than diamonds,

more rare than moldavite.

In a world that's made of darkness,

I am the Northern Lights.

So don't treat me like an option,

when someone folds their hand.

Cuz baby, I'm a royal flush,

and I'm no one's backup plan."

~ Poem by Mandy Kocsis©2021 ~

 

 

"I've No More Fucks To Give" - Thomas Benjamin Wild Esq.

 

 

 

 

18 November 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Keep going....

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Har inte mått så bra, så jag har inte orkat och har inte haft så mycket inspiration. Mår fortfarande inte så jättebra, men ska uppdatera lite i alla fall.

Hösten är här, och tack gode gud för det. Jag gillar inte sommaren längre, det är för varmt, denna nya fuktiga värme sommrarna numera för med sig är hemsk. Jag svettas mängder och jag får lätt migrän, och dessutom är det så varmt inomhus så det går knappt att vara inne. Och inte fan har man råd att köpa nån typ av luftkonditionering heller. Så jag bara väntade på att sommaren skulle ta slut och hösten ta vid.

Och nu är den här. Puuuh...så skönt!

Men jag är inne i en period där jag är väldigt trött och har ofta huvudvärk...ändå. Jag har stora sömnsvårigheter, och trots att jag äter sömntabletter så får jag icke någon ordentlig sömn...någonsin. Och när jag är sömndepriverad och nästan hela tiden har huvudvärk, så skapar det i sin tur svår ångest och panikkänslor.

Jag försöker sysselsätta mig med saker ibland, för att kunna distrahera mig själv. Jag kollar mycket på film och tv, jag läser böcker, jag surfar på nätet, jag skapar videor till min Youtube-kanal. Ibland funkar det för att distrahera mig...ibland inte. Men jag vilar också mycket, särskilt dagtid. Jag försöker desperat ta igen den sömn jag inte får under natten, men det funkar inte så bra heller. Det känns som att jag konstant "jagar efter sömn". Vilket tär väldigt mycket på mig, både psykiskt, känslomässigt och kroppsligt. Jobbig tid...

Men...bra saker händer också. Det upphör aldrig att förvåna mig hur universum fungerar, hur de kosmiska lagarna spelar in i våra liv. Det fortsätter att komma in bra människor i mitt liv, vilket jag verkligen behöver, och jag vet med säkerhet att det är på grund av att jag har gjort mig av med "dåliga människor" - människor som på olika sätt inte varit bra för mig som jag kastat ut från mitt liv. 

När man gör sig av med dåliga saker, så gör man plats för nya, bra saker att komma in. Dåliga människor ut - bra människor in. Det bevisar sig gång på gång i mitt liv. Nya, fina, och bra människor, äkta människor, människor som accepterar mig, bryr sig genuint om mig och vill mig väl, har fortsatt att komma in i mitt liv i en stadig ström. Det är jag så otroligt glad och tacksam för att ord inte räcker till.

So Universe, keep 'em coming...  smiley

Och jag kommer fortsätta kämpa mig igenom mina dagar, med mod och styrka och tillit till mig själv, igenom ångest och depressioner, igenom trötthet och huvudvärk, igenom sorg och smärta, fram till tacksamhet och glädje, to the end of my days.

That is all for now.

Kram på er och ta hand om er så länge! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 Oktober 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
My time to fly...

"She woke up one morning and something just felt...different.

She couldn’t tell you what changed or how, only that as she began to take a long look at her life, her perspective began to change.

She realized she couldn’t keep living her life as she had been and ever be truly happy.

She needed more.

No, she deserved more.

So, as she exhaled deeply and glared into the mirror, she promised herself that her life was about to change.

She didn’t know how, only that she had put up with too much toxicity, negativity, and discord.

That stopped now.

All the people that brought her down and caused her problems - especially the toxic ones - she was letting them go.

Just because she had a history with them didn’t mean they deserved to stay in her life.

The ones that loved, supported, and added to her life were the ones she was embracing from now on...

...and walking away from the rest.

Closing the chapter on bad relationships, immature and selfish people...even the ones that never seemed to be there when she needed them to be.

It would be hard turning the page on so many that had been part of her life for so long, but if she wanted to be happy - truly happy - this was the only way she’d be able to find her peace and grow into the person she wanted to be.

She was done living day to day and surviving one disaster only to find herself mired in another one.

She deserved better and she was determined to find that place where she could get ahead and be at peace.

It would take time, pain, and challenge, but she knew that she could do it.

It wouldn’t be easy and she’d still have hard days, but she was done with her old life.

She was ready to embrace the new.

The new passion that had been waiting for her.

The new love for herself and her life, that had been dormant for so long.

She would take some chances, fall flat on her face and still get hurt - but she’d learn, get stronger, and evolve with each step of the way.

It was time.

Her time...and she was ready for the newest and best chapter of her story.

And this time, she wasn’t stopping until she found what she was looking for...

It was finally her time to fly."

- Ravenwolf -

 

http://houseofravenwolf.com

 

 

 

 

 

 

 

 

5 September 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Reaction Videos

And now to something completely different...

 

Jag vill dela med mig av ett speciellt intresse jag har, som jag tycker är jättekul. Jag tycker om att kolla på så kallade "Reaktions Videor",  på Youtube. Det är när vanliga ordinära människor filmar sig själva och sina reaktioner när de lyssnar på olika låtar, kollar på olika filmer, sketcher, och andra typer av klipp, för första gången...och lägger ut på Youtube.

Detta har blivit jättestort och det finns hur många som helst som gör det. Och det är skitkul att kolla på! Det finns nåt visst med att se någon annans reaktioner när de kollar på till exempel någon av ens favoritfilmer, eller lyssnar på någon av ens favoritlåtar. Jag älskar det!

Jag har hållt på att kolla nu under ett par år och följt olika personer och deras kanaler, när det gäller både musik, filmer och annat. Och det finns en kille som jag har fastnat för, som har blivit min absoluta favorit. Och det är just honom och hans kanaler jag vill tipsa om här.

Det är en kille som heter Leo, men kallar sig på Youtube och andra sociala medier för Mr. Video. Det finns en anledning till att han har blivit min favorit att kolla på. Han är äkta vara - the real deal - om man säger så.

I vissa av sina videor har han delat med sig lite av sin livshistoria, så man har fått en uppfattning av honom som person. Han är en helt vanlig kille, som nog har levt ett tufft liv, och som verkligen fått kämpat sig igenom livet. Han verkar ha levt lite "in the hood"-kind of life. Men han har inte någon "gangster-stil", överhuvudtaget, utan är väldigt jordnära, ödmjuk, rolig som fan, och är inte rädd för att visa känslor. Han visar mycket ödmjukhet, tacksamhet, och omtanke och kärlek till alla sina följare, för han är genuint glad och tacksam för att så många tycker om honom och följer honom. 

För omtyckt är han, många människor följer honom, och han får så otroligt mycket kärlek och omtanke och pepp av sina följare. Man märker att han inte bara är omtyckt, utan älskad och nästan avgudad. Han förgyller många människors liv, just därför att han är äkta, genuin, omtänksam, och känslig och ödmjuk, så charmig och så rolig, och han använder sig av humor för att få andra att må bra. Han vill beröra andra människor och få andra att må bra. Det är hela hans mening med det han gör. Och det är därför så många älskar honom. Inklusive jag.

Såna människor är sällsynta, och man blir så glad, lättad och tacksam, när man stöter på dem - för det är de människorna som på sitt eget sätt hjälper inte bara andra människor, utan hjälper till att skapa en bättre värld överhuvudtaget.

Jag har kollat på honom ända sedan han startade, och har därför också verkligen följt hans utveckling. Han började med sin första kanal, Mr Video, där han lyssnar på olika låtar och ger reaktioner. Sedan startade han en till kanal, It's Mr. Video, där han kollar på filmer och serier och ger reaktioner. Inget av det han reagerar på har han sett eller lyssnat på innan, allt är äkta, "first time watching" reactions. Och det är mycket han varken sett eller hört, alla de klassiker som de flesta människor har sett i sina liv. Det har inte han, och det är det som gör det så intressant också.

Han har kommit långt, den här killen. Han började med att bara sitta i sin soffa hemma och reagera, väldigt enkelt och basic, och man märkte tidigt på hans reaktioner att det var nåt speciellt med honom, att han är mer "äkta" än de andra. Och successivt så började han bygga upp sina kanaler ju fler följare han fick och ju mer han förstod att folk faktiskt gillade honom, och han började utvecklas i sitt sätt att både reagera, filma och redigera, och att ändra sin miljö. Han gjorde det mer och mer avancerat och tydligare, för han ville ge sina följare en bättre upplevelse.

Han gick från att sitta i sin soffa i sin lilla lägenhet, till att han kunde köpa sig ett eget hus och bygga en specialdesignad studio i huset, för att kunna göra så bra videor som möjligt och ge sina följare den bästa upplevelsen. Så numera sitter han i sin studio och gör sina reaktionsvideor. And he is having the time of his life! Det är så kul att se honom så glad, så motiverad, och att han har blivit så framgångsrik - bara på den människan han är, och att han fortsätter att bara vara den han är...det är om något beundransvärt. Och folk älskar honom!

And so do I! heart

Ni bara måste kolla in honom, om ni gillar att se på reaktions videor. Bland alla filmer och serier han kollar på, borde det finnas någon av just era favoriter, som gör det mer intressant för er att se just dem. Eller nåt av det andra han kollar på och lägger ut, mycket humor, roliga klipp och sånt, men även en del politiskt relaterade grejer, för han har en genuin vilja att att lära sig nya saker och nya sätt att se på livet. Han har lätt att ta till sig det mesta, för att han vill ta till sig, lära sig och förstå. Och utvecklas som människa.

Det borde vi alla vilja, och det tror jag vi alla i viss mån behöver. Livet går ut på att lära sig, upptäcka nytt, och utveckla sig själv som människa. Det är mitt ständiga mål i alla fall. För vad är livet utan det, känner jag?

Här har ni bilder på hur han ser ut, och så länkar jag till hans kanaler. Check it out if you will. smiley

 

 

 

It's Mr. Video (filmkanal): https://www.youtube.com/channel/UCLO-eV4T-xniEvJHOZrXdWw/videos

 

Mr. Video: (roliga klipp, musik, och annat): https://www.youtube.com/c/MrVideo123/videos

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 Augusti 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Truth, the whole Truth, and nothing but the Truth.

 

Hej på er igen!

Det finns vissa saker jag vill prata om och få ur mig, så jag kommer göra det i detta inlägget. Detta kommer att bli ett mycket långt inlägg, mycket text att läsa igenom, men alla väljer ju själva om de orkar läsa igenom det jag skriver eller inte. Jag delar ofta upp texten i stycken, just för att det ska vara lättare att läsa. Plus att jag lägger till bilder, som jag brukar göra. Dels för att förtydliga mitt budskap, och för att bryta av texten så att den blir lättare att ta sig igenom.

Så här är det, jag är så trött på att hålla käften om saker och ting. Jag har behövt hålla käften och vara ”lydig” i hela mitt jävla liv...och jag är trött på det nu. Jag kommer inte hålla käften längre, om saker som hänt, hur jag blivit behandlad, och hur folk har betett sig mot mig. Jag behöver få ur mig vissa saker, och jag kommer naturligtvis inte nämna några namn, men jag kommer berätta hur jag har blivit behandlad av människor som funnits i mitt liv.

Mycket saker har jag redan berättat om här, men det finns också sånt jag inte berättat om eller nämnt specifikt, på grund av att jag alltid försöker tänka på andra och ta hänsyn till andra...trots att många av dessa har behandlat mig illa. Jag är inte nån som hänger ut folk med namn och sånt, och jag är inte en person som hämnas på andra och det är inte ett behov jag har heller, men det finns saker och händelser som jag sååå länge velat berätta, förklara och få ur mig, som jag ändå valt att hålla käften om. Av ”hänsyn” till hur andra kan ta det.

Men jag kommer inte hålla käften om det längre, för jag behöver få ut den brutala sanningen. Både för min egen skull, och för andras skull. Många kommer säkert bli jäkligt pissed off av det jag skriver och säger, särskilt män, men då få det bli så. Jag kommer inte längre hålla käften om hur illa jag har blivit behandlad under mitt liv...av just män. Vissa män behöver också få en liten ”reality check”, anser jag.

Så jag kommer att kanske ha en hård ton nu, och vara ”brutalt ärligt”, men detta är också mitt sätt för mig att stå upp för mig själv, och säga ifrån. För att folk ska fatta. Och för att sånt beetende jag blivit utsatt för och hur jag har blivit behandlad...inte är okej! Överhuvudtaget! Punkt!

 

 

Och detta kommer jag ju bli tvungen att säga också, annars blir det väl ett jäkla liv: Jag vet mycket väl att inte alla män är dåliga och behandlar kvinnor dåligt. Jag vet det, och det är inte det jag säger i det jag skriver. Det finns många bra män där ute – tyvärr är det inte den typen av män jag har stött på så mycket.

Så ni som vet med er att ni är bra män, ta inte åt er av det jag skriver – men ta till er det faktum att det finns fruktansvärt många män därute som förstör för er bra män, genom att behandla kvinnor väldigt, väldigt illa. Hör ni eller ser ni andra män vara respektlösa i sitt beteende mot kvinnor, säg gärna ifrån – för det drabbar er i slutändan med. Ni får lida för det andra män gör. Ni borde inte bara ta den skiten, utan säg ifrån och ta avstånd från det. Steppa upp och säg ifrån till män som inte behandlar kvinnor schysst, istället för att klaga på kvinnor som ”drar alla män över en kam”.

För hur ska vi kvinnor kunna veta, vilka män som är ”bra” och vilka som är ”dåliga”? Vi kan inte veta exakt vilka av alla män vi träffar på som är bra, och för vår hälsa och vår säkerhets skull, så måste vi kvinnor ofta utgå ifrån att alla män kan vara potentiellt ”dåliga” eller farliga. Precis som att om man jobbar i butik, måste utgå ifrån att alla kunder som kommer in i butiken, kan vara potentiella snattare. Det syns väl inte på dem, vilka kunder som kommer snatta och inte? Och så är det för oss kvinnor med ”bra” och med ”dåliga” män.

 

 

Och ni män som behandlar kvinnor på ett nedvärderande och respektlöst sätt, och manipulerar och utnyttjar kvinnor, för sex och för annat som ni tycker att kvinnor ska göra för er – skärp till er för helvete! Världen ser ut som den gör mycket på grund av er. Hur svårt ska det vara att behandla kvinnor med respekt, vänlighet, värdighet, omtanke, medkänsla, och jämlikhet? Va? Vad är det för fel på er? Grow the fuck up!

Jag vet hur det är att bli illa behandlad nedvärderad och utnyttjad av män – och jag kommer inte hålla käften om det längre! Det finns ingen som helst anledning för mig att fortsätta hålla käften om det, det har aldrig funnits någon anledning att hålla käften om det...men det är ofta vad vi kvinnor gör. I detta inlägg kommer jag förklara varför genom min egen historia och mina upplevelser. Men jag kommer inte nämna några namn. Jag är smartare än så.

Så kalla detta budskap jag för fram här, för ”Angelicas #Metoo”. För det är exakt vad det är. Och jag tror att varje kvinna har sin egen ”#Metoo-story”.

Detta är min.

 

 

Jag får ofta frågan om varför jag är singel, och varför jag har varit singel så länge. ”Du som är så vacker och fin, du borde väl inte ha några problem med att hitta kärleken?”, brukar många säga. Nä,visst....

Kärlek...vad är det? I min värld och i min verklighet, är kärlek att man känner omtanke, vänlighet, välvilja, acceptans, respekt, förståelse, tålamod, engagemang, och medkänsla för andra, och visar det också. Och är villig att stå för sina ord och handlingar, att man menar det man säger. Att det man säger i ord också matchar ens handlingar. Det är kärlek, för mig.

Inte att man utnyttjar, manipulerar, är oärlig, är egoistisk, är arrogant och nonchalant, och tar andra för givet. Det är motsatsen till kärlek, det är iskall likgiltighet.

Så, vad tror ni jag har fått erfara under mitt liv? Äkta kärlek? Bah, vilket skämt.

Jag är bisexuell, för de som inte visste det, och jag har varit i relationer både med män och med kvinnor. Fast jag började vara med tjejer, och kom ut som bisexuell, först när jag var typ 24-25 år. Men jag kände mig attraherad av tjejer långt innan dess, det tog tid för mig att koppla bara att jag var bisexuell. Men detta är ingen hemlighet, att jag är bisexuell, det har jag som sagt varit öppen med offentligt sen många år tillbaka. Och ingen i mitt liv har haft några som helst problem med det, och i det har jag haft tur.

När jag har varit med kvinnor har det känts bättre än att vara med män, upplevelsen har varit bättre – mycket för att jag har blivit bemött och behandlad bättre av kvinnor än jag blivit av män. Inte bara bättre sexuellt, utan bättre överhuvudtaget. Jag har känt mig både sedd och hörd av kvinnor på ett helt annat sätt, och känt att jag haft ett riktigt värde som människa. Av kvinnor har jag inte känt mig utnyttjad sexuellt, eller utnyttjad på nåt annat sätt, även om vissa kvinnor jag har träffat också har varit lite ”tvivelaktiga” i sina karaktärer. Det finns kvinnor som inte heller är bra och som inte kan bete sig. Trust me, I know.

Men äkta kärlek känner jag inte att jag fått av någon. Även fastän det har varit stor skillnad för mig med att vara med kvinnor än med män, rent känslomässigt, med kvinnor har jag ändå känt att jag haft äkta connections med. Med män har det bara varit......

Har inte ens ord att beskriva det. Det enda ord jag kan komma på är...tomhet.

När jag var barn och i yngre tonåren, ansågs jag vara ”ful och töntig”. Det var först när jag kom upp i övre tonåren, typ 15-16 år, som mitt utseende förändrades och jag plötsligt ansågs vara söt, för att sen bli till att jag var ”vacker och sexig”. För mig kom den förändringen ganska snabbt, och jag hann inte riktigt ställa om mig. Plötsligt skulle jag vänja mig vid att vara den vackra och sexiga tjejen som fick uppmärksamhet från killar överallt, från att ha varit den ”fula och töntiga”, som ingen kille visade intresse för. Det tog ett tag innan det klickade i mitt huvud, att jag inte var den fula flickan längre. Och när jag fattade det så kände jag mig glad och lycklig.

Tänk att jag, Angelica, var vacker och eftertraktad nu. Det som jag bara hade drömt om innan, och som jag på allvar aldrig trodde skulle hända. Nu öppnade sig en helt ny spännande värld framför mig, och wow vad kul det skulle bli, kände jag.

Så, ja...det enda sättet att lära sig är ju genom upplevelser och erfarenheter. Och lärde mig gjorde jag, om denna ”nya, spännande världen”.

Det jag lärde mig mest av allt, den hårdaste läxan, är att man blir fan inte lyckligare, och livet blir inte bättre, bara för att man ser bra ut, och är beundrad, åtrådd, och eftertraktad. Som det gamla ordspråket säger: ”Allt som glimmar är inte guld.” Nej, det är bara en illusion, för det är snarare ofta gammalt rost och smuts under ytan istället.

I början tyckte jag det var jättekul. Jag var ofta ”ute i svängen”, och umgicks med en massa folk och fick uppmärksamhet från killar överallt. Det var nytt för mig och lite skrämmande, men ändå jäkligt spännande. Man hade sedan tidigt fått lärdomen att ens utseende, och uppmärksamhet från det andra könet, var det enda som betydde något, att ens värde som människa satt i ens kropp och hur man såg ut. Och när det gällde killar, så gick killarna efter hur ”knullbar” man var. Så då var det det som man självklart strävade efter. Jag drack aldrig alkohol, eftersom jag tidigt valde att avstå från alkohol helt, av skäl som har med min uppväxt att göra. Har faktiskt aldrig ens smakat på alkohol, och har alltid haft förmågan att vara glad, social och utåtriktad helt nykter, oavsett var jag har befunnit mig, och med vilka. Och det är mycket för att jag är så otroligt anpassningsbar i min natur.

Jag var i alla fall uppenbarligen i allra högsta grad ”knullbar”. Män i alla åldrar stötte på mig jämt, överallt jag var. Som sagt, i början tyckte jag det var jättekul. Jag kände mig som någon som hade ett värde helt plötsligt, efter att ha varit någon som uppenbarligen var utan värde när jag var ”den fula och töntiga”. Det var en väldigt skillnad att uppleva.

Men efter ett antal år, så började det tappa sin glans. Jag kände mig inte mer värd, utan mindre och mindre och mindre värd hela tiden istället.. För inte var det så att de killar som stötte på mig och visade intresse, var intresserad av den människa jag var, eller ens brydde sig om mig som människa. Alla killar man stötte på ville bara en sak, och brydde sig bara om en sak. Sex. Jag lyckades välja ”fel” killar hela tiden, de som bara ville vara med mig för att få sex, eller för att ha någon att använda sig av för sina egna egoistiska syften och agendor. Varenda...jävla...gång. Varenda kille jag dejtade, varenda kille jag blev tillsammans med. Ingen av dem brydde sig egentligen ett jävla skit om mig som person. Inte en enda av dem älskade mig på riktigt, eller ens var i närheten av att ha genuina känslor för mig. Hade de haft det, så hade de brytt sig om mig och velat vara med mig, oavsett hur jag mådde eller hur mitt liv sett ut, och hade behandlat mig med respekt, värdighet och omtanke.

Men de ville egentligen bara få ha sex, när de kände för det och när de behövde det. Det var därför de var med mig. Och om jag inte orkade, hade lust för det, eller inte mådde bra...då satte det igång en jävla massa surande och gnällande. Då hette det att jag var ”tråkig”, att jag var värdelös, att jag inte ”brydde mig om deras behov”, att jag inte ”uppfyllde deras förväntningar” över hur de trodde att det skulle vara att vara med mig, att de lika gärna kunde gå ut och få sig ett knull av en annan brud för att jag var så tråkig och inte ”ställde upp” så fort de var kåta, och en jävla massa annat som man fick höra. Aldrig kärlek, bara sex.

 

 

Så vad tror ni man gör till slut, för att som kvinna ”duga” åt män? ”Fake it til you make it”, finns det nåt som heter. Och det ska jag prata mer om strax....

Men det jag fick höra från killar mest egentligen, var att det var så jobbigt att vara med mig för att jag var en sån där tjej med ”mycket problem”, och mådde dåligt psykiskt, ...och det var ju inte så kul för dem, för en sån tjej är ju inte kul att vara med. Så jag fick ju spela som att jag mådde bättre än jag gjorde, för att ”duga”. Så det gjorde jag ofta, hade på mig ”den glada masken”. För att bli accepterad. Men det jag pysslade med då var ju ”falsk marknadsföring” istället, enligt en kille som jag dejtade som sa det till mig. ”Falsk marknadsföring”. Att här trodde han att han hade hittat en glad, kul och rolig tjej att vara med, och så visade det sig att jag egentligen var ”en sån där problemtjej”. Nä och fy, det ville han inte, så han dumpade mig. Det sista han sa till mig var (ordagrant ): ”Skaffa dig ett jobb, kom över dina problem...så kan du ringa mig sen.”

Då var jag 20 år, och han var över 10 år äldre än mig. Han skulle vara den mognare av oss, den ”vuxnare”. Men han lade ändå snabbt över allt på mig, och agerade helt empatilöst och känslokallt. Iskall jävla människa. Men jag trodde på vad han sa, han var ju den som var ”vuxen” och visste bättre än mig. Och enligt honom var jag totalt värdelös, för att jag mådde dåligt psykiskt, och till råga på allt hade mage att vara arbetslös! Ve och fasa!

Behöver jag förklara hur hårt det tog på mig, att bli så nedvärderad, och kastad i soporna bara? Han fick mig verkligen att känna att det var mig det var fel på, det måste det ju vara, som mådde dåligt psykiskt, och inte råkade ha nåt jobb just då. Jag lyckades bara få tillfälliga jobb, och var arbetslös till och från. Som om det skulle reflektera på mitt värde som människa, fast tydligen gjorde det det.

Om jag ger detta en bakgrund och ett sammanhang, så mådde jag fruktansvärt dåligt psykiskt och känslomässigt för att jag var så jäkla traumatiserad. Jag växte upp med missbrukande föräldrar, och andra missbrukande vuxna omkring mig, och jag både såg, hörde och upplevde mycket våldsamheter som barn, som ju ofta tillhör den miljön. Min mamma hade varit missbrukare sedan innan jag föddes och levde i destruktiva och våldsamma relationer med andra män som också var missbrukare, och också ofta var kriminella. Jag föddes rätt in i en värld av droger och alkohol, missbruk, våld och kriminalitet. Min biologiska pappa hade suttit inne innan han träffade min mamma. De separerade när jag var några år gammal, men jag hann se mycket av de våldsamheter han utsatte min mamma för.

Efter att mamma och min pappa hade separerat, så fortsatte mamma att träffa liknande män, inom samma kretsar. Som om det var nåt jäkla kollektiv från helvetet där de alla var samlade, och gick runt med varandra. Jag har under min barndom blivit både misshandlad, torterad och sexuellt utnyttjad av en av min mammas män hon var tillsammans med under denna tidsperioden, och det har traumatiserat mig svårt. Jag hade lyckats trycka undan det i många år under min uppväxt, men när jag kom upp i 19-20 års åldern hade det hunnit ikapp mig, och insikterna om vad det var jag faktiskt hade varit med om som barn slog till med full kraft. Det bröt ner mig helt.

Plus allt annat som hände då runt den tidpunkten när jag var 19-20. Min biologiska pappa, som var gravt alkoholiserad och som jag därför bara hade sporadisk kontakt med, dog när jag var 19 år. Han dog i en brand som bröt ut i hans lägenhet, och han blev bara 50 år gammal. Sorgen var stor för mig, för jag fick aldrig riktigt chansen att komma nära honom och lära känna honom som jag hade velat.

Och min mamma var så totalt djupt inne i sitt missbruk vid det laget att hon inte var min mamma längre, hon var helt väck och inte vid sina sinnes fulla bruk. Och hon levde med en alkoholist som misshandlade henne nästan dagligen, och jag och alla vi i familjen oroade oss för henne hela tiden. Ingen visste om hon ens skulle klara sig med livet i behåll. Vid ett tillfälle blev min mamma nästan ihjälslagen av denna mannen, bokstavligt talat. Hon kämpade för sitt liv på intensiven efter den misshandeln, men klarade sig...även om hon fick permanenta skador av det efteråt. Och mina yngre syskon satt fast mitt i allt detta också, så jag oroade mig dagligen för dem också, allt hemskt de fick se och uppleva. Det var ett kaos och ett helvete utan dess like att behöva leva med dagligen, både för mig, mina syskon, och andra anhöriga.

Jag tycker att allt detta är fullt rimliga anledningar till att må jävligt dåligt psykisk och känslomässigt. Fast nej, tydligen inte. Trots att jag försökte förklara detta, spelade det ingen roll. Det var nåt ”fel” på mig, för att jag ”mådde psykiskt dåligt”, och därför ansågs jag vara ”en problemtjej”. Som INTE var rolig att vara med. Det gjordes klart för mig. För vem ville vara med och ville behöva hantera en tjej som mig? Vem kunde verkligen älska en sån som mig? ”Världens jobbigaste problemtjej”.

Så jag rakt av ”straffades”, för något som jag inte kunde rå för. För kunde jag rå för allt kaos som hände i min familj, och kunde jag rå för allt jag blev utsatt för som barn, och alla de vuxnas dåliga beslut och destruktiva leverne? Nej, naturligtvis inte. Ändå blev jag skuldbelagt för just detta, och jag dög ju inte på grund av det. Och det som var svårast med detta för mig, var att försöka lista ut hur jag skulle vara för att ”duga” då. Skulle jag ljuga ihop ett annat liv, ett annat förflutet? Eftersom mitt förflutna, och kaoset som pågick hos oss i familjen dagligen, och hur jag mådde på grund av det, inte accepterades. Ljuga ihop en helt annan livshistoria? Ljuga att min mamma var en vanlig, hårt arbetande mamma som älskade att påta i trädgården och baka bullar på fritiden och göra utflykter med oss ungar, och att jag hade en pappa och att de levde i ett jättefint förhållande och allt var bara frid och fröjd hemma, och att jag bara mådde finfint? Då hade jag ju blivit kallad för lögnare istället, när sanningen oundvikligen skulle komma fram.

Och hur skulle jag kunna dölja mitt dåliga mående, över hur verkligenheten såg ut och hur brutalt hemskt tillvaron var för oss alla i familjen? Hur skulle jag kunna dölja det, när det kändes som att något höll på att äta upp mig inifrån, och förtära min själ? Hur?

You tell me. Hur skulle jag ha gjort?

En annan sak som alltid varit ett stort ångestmoment för mig, är att jag alltid har haft svårt för att utföra oralsex på en kille. Och jag trodde att jag skulle få förståelse och visad hänsyn, när jag berättade varför för männen jag var med. För berättade gjorde jag. Fick jag någon förståelse, någon hänsyn? Nej, definitivt inte. Och jag ska berätta för er här varför jag har svårt att utföra oralsex på en man.

Som jag nämnt innan så blev jag utsatt för sexuella övergrepp som barn, av en av de männen min mamma var tillsammans med då. Han tvingade mig bland annat att både runka av honom och suga av honom. Jag var 6 år gammal första gången, och det hände många gånger under tiden vi levde med honom. Därav att jag har svårt att göra det på en man nu i vuxen ålder, för traumat sitter fortfarande jävligt hårt i mig. Han utsatte mig inte bara för sexuella övergrepp, utan han misshandlade mig på olika tortyrliknande sätt nästan dagligen, och även misshandlade min mamma dagligen.

Han var inte pedofil, som man kan tro, utan det hade bara att göra med att han ville tillfoga så mycket skada han kunde, på mamma och på mig. På ett barn. Han var psykopat och sadist, och narkoman och kriminell. Den dagliga tillvaron med honom var ett helvete, man visste aldrig från stund till stund vad han vad på för humör och vad han skulle hitta på. Ju mer skada han ställde till med, ju mer njöt han. Han ”spelade bort mig” på poker en gång, han spelade alltid poker med sina polare. Han hade satsat mig, sin egen styvdotter, till en som faktiskt var pedofil - och förlorade. Alltså han satsade mig på riktigt, inte på skämt. Så han sa till mig, med väldigt sträng ton, att jag skulle gå med den där mannen hem till honom, och så skulle jag bli belönad med massa godis och presenter sen. Men jag fattade att nåt var jäkligt fel, så jag flydde innan mannen kunde få tag i mig, och höll mig borta över natten, själv i skogen. När jag kom hem så berättade jag den händelsen för mamma, för hon var jätteorolig och undrade var jag hade varit, och mamma hotade polisanmäla den pedofilen som hade ”vunnit mig”. Då släppte han hela grejen, för han var rädd att åka fast. Då var jag omkring 6-7 år. Denna mannen, min styvfar Sadisten, skadade mig på mängder av olika sätt, vilket jag faktiskt inte orkar prata om här just nu, för det är så mycket och så hemska saker. Så ja, han var en psykopatisk sadist, men inte pedofil.

Man skulle ju kunna tro att när jag då berättar om detta övergrepp jag var med om som barn, när jag är med killar, och har sagt att det därför inte känns bra för mig med att ge oralsex och att jag inte vill göra det, att de killarna då skulle ha förståelse, medkännande och empati för mig, för det fruktansvärda jag gick igenom och blev utsatt för som litet barn. Men nej.

Alla killar jag har varit med som jag berättade det för, höll ändå på och tjata på mig att de ville att jag skulle göra det på dem, och att det liksom ”tillhör”. Att utan avsugning så blir sexet värdelöst. Att jag därför måste lära mig att kunna suga av en kille för att ”duga i sängen”. Jag fick till och med höra vid flera tillfällen, att det kanske skulle vara bra ”terapi” för mig att börja lära mig suga av, så att jag skulle kunna ge killar det som de vill ha. För någonstans behövde jag ju börja, då kunde jag ju börja med någon av dem. Helt iskallt.

Det....har jag inte ens ord att beskriva. Hur är det ens möjligt att vara en så vidrig människa, med en sådan vidrig kvinnosyn? Vidrigt och omänskligt, är det enda jag kan komma på att kalla det. Och om det är någon man här som håller med om den vidriga synen på en kvinna, på en människa, och tycker att killarna hade ju faktiskt en poäng där – get the fuck off my fucking page. NOW!

Fuck you, and fuck off!

Skulle det vara bra ”terapi” för mig? Är det en manlig rättighet, en mänsklig rättighet, att bli avsugen? Jag blev utsatt för vidriga övergrepp som litet barn, som traumatiserade mig för livet, som fuckade upp mig helt. Var fan fanns medkänslan för mig, var fan fanns medmänskligheten? Var fanns mitt människorvärde? Ingenstans.

Men, jag utförde oralsex på en del killar ändå, för att ”duga i sängen”. Och höll på att spy av det, ofta kunde jag få tvärpanik, och vid ett tillfälle kändes det som att jag höll på att tappa det totalt. Det triggade nämligen min PTSD, triggade traumat i mig med full kraft, och jag var nära att kastas in i en psykos. Om man har blivit svårt traumatiserad av något, och ställs inför en liknande situation sen, så kan man få en flashback som triggar igång det underliggande traumat, och det kan ge kraftiga reaktioner. Bland annat så kan det framkalla psykoser. Men var det någon som brydde sig? Nej. Ingen kille kunde acceptera att jag inte ville ge oralsex, oavsett anledning.

 

 

Uppenbarligen dög jag bara att ha sex med, för knullbar som fan var jag ju ändå för män. Och är inte det den bästa komplimangen man kan få i denna världen, eller? Nåt att glädjas över? Ja, eller hur, tills de tröttande på mig, och valde att kasta mig på sophögen bland alla använda men tråkiga leksaker som de inte vill ha längre.

Men jag ville bli åtrådd, dumma mig, jag ville att män skulle vilja vara med mig, och jag trodde att om jag hade tur, så kanske, kanske, kunde jag hitta någon som kunde älska mig och vilja ha mig på riktigt. Men hur skulle jag gå till väga? Hur skulle jag göra för att ”duga” i mäns ögon?

Jag förstod att det enda jag kunde göra var att ”stänga av” den delen av mig som mådde dåligt, vilket betydde förtränga mig själv helt och hållet, och forma mig till att bli den person män ville att jag skulle vara. Jag kunde helt enkelt inte låta mig själv få vara mig själv. För den jag var, som jag var, dög inte...helt uppenbarligen. Bara min kropp dög, och den personen som jag var i mäns fantasi.

Så jag ansträngde mig till det yttersta för att förtränga mig själv totalt, och verka vara ”normal” istället. Jag hade fasaden uppe, masken på mig jämt, och var den ”glada, käcka, roliga, livfulla Angelica”, som var ”kåt, glad och villig” dygnet runt. Som ”älskade sex”, och spelade på min sexualitet mycket, vilket var exakt den delen av mig som män ville ha och som de hade byggt upp i sin fantasi. (Mig som sexobjekt, inte mig som människa.) Och jag intalade mig själv, att nu dög jag kanske, nu kanske jag var tillräckligt ”normal” för att kunna bli någons enda val, någons partner, någon som nån kunde älska och vilja vara med på riktigt?

Men nej. Det enda som hände var att män fortsatte att leka med mina känslor, och utnyttja mig för sex, för sina själviska behov och för att boosta sitt ego. Men eftersom mitt ”riktiga jag” var helt avstängt, så levde jag mig in i illusionen totalt, och jag började tro att mitt riktiga värde, själva meningen med min existens, var att kunna ge män det de ville ha...sex. För då dög jag...trodde jag. Då hade jag ett värde...trodde jag. Jag var någon då...trodde jag.

Jag trodde fel. Åh,så fel....

Det gjorde det hela bara sjutusen gånger värre. För vet ni vad som händer när en människa stänger av och förtränger sig själv så? Vet ni vad som händer när en människa förväxlar verklighet med illusionen, och tror att glöden man känner inuti, egentligen bara är en ihålig, värkande, nattsvart tomhet, som äter upp en inifrån? Man tappar sig själv. Som att bli strandsatt i rymden, flytandes omkring i ett hav av ingenting. Utan tro, utan hopp, utan liv.

Några av er kanske redan vet hur det är. Och för det beklagar jag, för det är fruktansvärt.

 

Min mamma dog när jag var 21 år i en trafikolycka när hon åkte moped påverkad. Hon blev påkörd av en lastbil och dog ögonblickligen. Hon blev bara 43 år. (Lika gammal som jag är nu, by the way.) Trots att man någonstans var ”förberedd” på att nåt kunde hända henne, på grund av det riskfyllda och destruktiva liv hon alltid levde, så blev det en chock utan dess like. Fast det kändes som en liten tröst att hon dog i en ”vanlig trafikolycka”, istället för att bli dödad av mannen hon var med, eller att hon hade tagit en överdos, eller tagit sitt liv. För det hade varit så fruktansvärt hemskt att behöva leva med, som anhörig till henne. Men hennes död var mer eller mindre oundviklig, med tanke på hur trasig hon var som människa och hur destruktivt hon levde. Hon hade inte blivit särskilt gammal ändå, de blir de sällan.

Men den smärtan, den sorgen, när hon dog... Det kändes som att någon hade tagit mitt hjärta och mina lungor och med våld slitit ut dem ur kroppen på mig. Jag kunde inte andas, det gjorde så ont. Och det kändes som att jag också hade dött, hela mitt liv passerade i revy framör mig. Jag knäcktes på en fundamental nivå, där och då. Och jag har aldrig återhämtat mig från det. För något dör inom en när man förlorar en nära anhörig, särskilt när de är unga, och särskilt på traumatiska sätt. Det vet alla som gått igenom det.

Men fick jag vara ledsen? Fick jag sörja? Ja, men bara ett litet tag. Inte för länge dock, för jag hade ju andra människor att underhålla och uppfylla deras behov. Mitt liv förväntades snabbt gå tillbaka till det ”normala” igen, för det var ju vad alla andra ville, vad alla andra tyckte, vad alla andra behövde.

Jag hade ju jobb att söka, jag hade ju vänner som ville umgås och hitta på saker, jag hade ju en pojkvän som ville umgås mycket och knulla hela dagarna, och då fanns det inte tid för mig att vara ledsen. Det blev ju tråkigt då för alla andra, om jag skulle sitta och vara ledsen och gråta hela tiden. Nä, utan lite ledsen fick jag ju vara, men inte för mycket, och inte för länge. Andras behov gick före...gick alltid före.

Jag fick ”hintar” hela tiden från omgivningen, om att jag inte ansträngde mig tillräckligt mycket. Min pojkvän jag hade då var inte nöjd med mig heller. Han ville ha mer av mig och jag gav tydligen inte tillräckligt. Särskilt inte sex, han fick inte tillräckligt med sex. Trots att vi hade sex i stort sett minst en gång per dag vi träffades, ofta två gånger per dag, men det räckte inte. Varför kunde jag inte bara vilja mer, bara vara kåtare, tyckte han? Nä, han var inte så nöjd. Han var en snäll kille och så, men han upplevde att jag inte gav tillräckligt, att jag inte ansträngde mig tillräckligt, trots att jag ansträngde mig till det yttersta - fast jag hade gått fullständigt sönder inuti. På insidan fanns det bara splittrade skärvor kvar av mig, och allt jag bad om var förståelse, tålamod, omtanke, empati och kärlek. Men det kunde han inte ge mig, han krävde ändå det omöjliga av mig – att jag skulle fungera och agera fullständigt ”normalt”.

Att jag var så knäckt som en människa kan bli för att min mamma precis hade dött, och att jag själv kände mig död på insidan – det kunde tyvärr inte tas så mycket hänsyn till. Hans behov av sex – som med de flesta män – var viktigare än allt annat. ALLT annat. Inget var viktigare än att han skulle få knulla, och att hans tjej var kåt, glad och tacksam bara. Kåt, glad och tacksam, det är en kvinnas självklara roll i ett förhållande. Annars duger hon inte så mycket till.

Det fanns ingen tid, eller rum, för mina känslor och mina behov, det fattade jag ju då. Men hur skulle jag lösa detta då? Utan att behöva göra slut? Jag älskade ju honom. Och han älskade mig...trodde jag?

Så min lösning var att jag försökte bli en robot, en kvinna som var kåt, glad, och höll käften om mig själv och mitt mående så mycket jag kunde. För hans skull. För alla de männens skull jag varit med. Och för att jag kanske skulle kunna duga då...äntligen. För helt uppenbarligen är det det som de flesta män vill ha. För vem vill ha en ”äkta, genuin kvinna”, en äkta människa....när man kan få en robot som säger ja, tack och amen till allt, och står med raff-setet på, och benen vresade i en redo-position, när mannen kommer hem ifrån jobbet? Det är ju den högsta drömmen för de flesta män, den yttersta fantasin, inte sant? So, what do you do?

Fake it til you make it, right?

Right?

Och nu till delen som kanske får en del upprörda...särskilt män. Inte för att jag bryr mig nämnvärt. Om jag var tvungen att stänga av mig själv, och förtränga mig själv så till den grad jag behövde för att ”duga” för män...vad tror ni jag gjorde då?

I fucking faked it! FAKED IT!

All...the...fucking....time!

Faked it.

Så...där har ni det. Jag fejkade att jag var "kåt, glad och tacksam", jag fejkade att jag njöt av sex, jag fejkade varenda jävla orgasm...eller ”orgasm”. Med varenda man jag hade sex med. Oavsett om jag var i ett förhållande, eller om jag bara dejtade någon. Utan det minsta dåliga jävla samvete! Ville de ha min kropp, fine, då kunde de få min kropp. Men bara min kropp, inte nödvändigtvis med mig själv inuti. Jag kunde konsten att ”koppla bort” mig själv om jag behövde. Så min kropp kunde vara där, men inte jag. Och då blev det ju fejkad sex från min sida, för jag var ju inte ens närvarande. Men jag hade ändå kontroll över vad min kropp gjorde, det gick på ren automatik.

Och alla män jag har haft sex med har gått på det, fejkandet. Så bra är jag på att fejka. Det ligger år och år och år av att ha finslipat det skådespelet.

Men vet ni varför alla män gick på det? Vad tror ni?

För att många män ser en inte ordentligt, eller hör en. Man är bara ett styckte kött som de sätter på. De är så upptagna av sig själva och sitt under ett samlag, så de ser en inte. De ser rakt igenom en, som att man nästan vore osynlig. Även om de anstränger sig till det yttersta för att få kvinnan att komma, så gör de det mest för sin egen skull ändå, för att de ska kunna känna sig som värsta kungarna i sängen. Så ju mer man låter, ju högre man stönar och kränger och vrider sig med kroppen i olika ställningar...ju mer tror de att kvinnan njuter och ju mer känner de sig som kungar. Allt är bara för deras ego, de är fullt upptagna av sitt eget ego. Och därför märker många inte om det är äkta eller fejkat.

Och jag har en naturlig förmåga att väldigt skickligt kunna läsa av och tolka andra människor, och veta vad de vill ha och hur jag ska ge det, och speciellt män i sexuella situationer. Jag vet exakt hur jag ska låta, och hur jag ska styra min kropp, för att få det att verka som att jag njuter maximalt och att jag får värsta orgasmerna. Jag har till och med testat hur långt jag kan gå i fejkandet och överagerat, precis som i porrfilmer, till den punkten där mina reaktioner inte ens var realistiska - för att se om de reagerade på det och tyckte det kanske var lite konstigt. Men då har det bara gått igång på det ännu mer, för det är exakt det de flesta män vill ha, att knulla precis som i porrfilmer. Jag tror de glömmer att porrfilmer är bara filmer, och att det just bara är...skådespel! Skåde...spel! Fejkande!

Tror ni jag ville fejka? Naturligtvis inte. Jag ville inget hellre än att kunna droppa skådespelandet, kunna slappna av, och bara vara mig själv. Problemet var att det DÖG JU INTE, för de männen jag var med. Jag dög inte. Mitt värde för dem satt bara i vad jag kunde prestera sexuellt. Är det då så jäkla konstigt att jag i desperation och förtvivlan över att DUGA, började fejka sexuella reaktioner? Varje gång jag förstod att jag skulle vara tvungen att börja fejka med någon man jag var med, slet det sönder mig inuti. Det enda sättet för mig att hantera det, var att koppla bort mig själv, och gå på ren autopilot. Göra det som de ville, för att duga, och därmed förådde jag mig själv, och sålde mig själ. bara för att DUGA i mäns ögon.

Men läxan lärd, jag kommer aldrig någonsin fejka med någon man igen. Om en man kan få mig att känna mig omtyckt, älskad, accepterad, respekterad, sedd och hörd och värd som den människan jag är...då behöver jag inte fejka, då finns det ingen anledning för mig att fejka. Då kommer jag kunna slappna av och vara mig själv, garanterat. Men ingen man har hittils tyckt att det varit värt det, att jag varit värd det. Så hoppet är ju inte stort...

Och tror ni jag är den enda kvinna som gör detta, som fejkar? Alltså, ni fattar inte hur många kvinnor som gör detta i relationer, särskilt i relationer med män. Det finns två typer av sex, två ”begrepp”, som de flesta kvinnor är mycket väl bekanta med. Det ena kallas för ”tjatsex”, och det andra kallas för ”husfridssex” - och egentligen är båda samma sak. Låt mig klargöra...

”Tjatsex” är när (ofta mannen) vill ha sex och kvinnan inte har lust, inte orkar, inte vill, eller inte är på humör – men att mannen är kåt och försöker tjata till sig ett ligg. Tjatar och tjatar, och gnäller och surar, tills kvinnan till slut ger med sig och har sex ändå. Och varför ger kvinnan med sig till slut? Inte för att hon plötsligt på en sekund blev tvärkåt och verkligen vill ligga...utan för att göra mannen till lags, för att inte känna sig ”värdelös” som partner, för att ”duga” åt sin man, för att bara få det överstökat så hon kan återgå till att pyssla med det hon behöver, eller för att hon bara vill få lägga sig och sova nån jävla gång. Därför ger hon med sig 9 gånger av 10, och har sex ändå, trots att hon absolut inte vill eller orkar, eller har lust. Vet ni vad hon gör? Hon bara ”genomlider” samlaget då, stänger av sig själv, och låtsas att vilja, fejkar njutning, för att hon så gärna vill duga åt mannen och för att hon ska få det överstökat. Också kallat ”husfridssex” - med andra ord, att ge med sig att ha sex bara för att behålla husfriden.

Och kvinnan känner sig ofta helt tom efteråt, och ledsen, och utnyttjad. Hon känner en blandning av besvikelse över att mannen bara verkar vilja få ligga hela tiden, och inte bryr sig om hur hon mår, vad hon vill eller inte vill...och hon känner sig ledsen att hon kompromissat fel och spelat med sitt eget värde, och förlorat. Återigen. Och fortsätter göra det. För att hon är rädd att förlora sina partner, rädd att han ska söka efter sex någon annanstans, och att det därför är bättre att hon ger med sig och ger han det han vill ha, och offrar därmed sig själv samtidigt.

Ni fattar inte hur vanligt detta är, för kvinnor i alla åldrar. Men de flesta kvinnor håller tyst om det, för att det ligger en viss ”skam” i det. Vilket det inte borde göra. Skammen tillhör männen som tjatar sig till sex, och skuldbelägger kvinnan om hon inte vill, och kallar henne för tråkig, frigid, ”problembrud”, dålig fickvän, sämst i sängen, och så vidare - vilket är en typ av manipulationsteknik. För att de ska få det de vill ha, när de vill ha det. Helt iskallt och egoistiskt. Och det är vidrigt, så jävla vidrigt.

 

 

Vissa kvinnor har fått göra det hela sina liv, precis som jag. För att ”duga” åt män, för att män har ”vissa krav och förväntningar” som en kvinna gärna vill uppfylla. För att man inte vill att ens man ska vara otrogen, eller lämna en. Det är en fruktansvärt hemsk situation att vara i som kvinna. Det blir en ond cirkel, som känns helt omöjlig att kunna ta sig ur.

Och det riktigt hemska är att det är så många, sååå många, kvinnor som gör detta hela tiden, ofta dagligen, i sina relationer. Och det är vad unga kvinnor lär sig också, i detta nu. Unga kvinnor, tonåringar, som i sin naivitet och längtan att få ”duga” åt killar, börjar sina sexliv nu med att ge med sig för killar som tjatar på dem, pressar dem, att utför alla typer av sexuella handlingar, som egentligen klassas som rena övergrepp. För dagens unga pojkar och tonåriga killar, lär sig vad ”sex” är från de allra grövsta porrfilmerna som det går att hitta – på nätet, hur lättillgängligt som helst. Och tjatar och pressar och tvingar sedan unga tjejer som är kära i dem och så gärna vill ”duga” åt dem, att göra dessa saker med dem, som ofta skadar dem. Och tjejerna tror att det är det som är det ”normala” och att det är bara så man har sex.

Så ni män (och kvinnor naturligtvis) som har döttrar, ni har all rätt att vara oroliga att släppa ut dem i denna världen som väntar dem, i detta hårda klimat som är nu, till dessa unga killar, som tror att rena sexövergrepp som kan leda till permanenta skador och trauman, är riktig sex och det är vad de kommer att förvänta sig att flickorna ställer upp på.

Och vet ni vad...flickorna kommer att ställa upp på det. Vi som kvinnor är lärda att vi finns till för att ”behaga män”. Så ock era döttrar.

Här nedan kommer jag lägga in ett videoklipp från Youtube, från programmet Maluo Efter 10 på TV4, som handlar om just hur sex och porren nu för dagens ungdomar, kan skada både killar och tjejer, och hur destruktivt sex har blivit för dem. Att det kan orsaka permanenta skador hos ungdomarna, både fysiska, psykiska och känslomässiga skador. Tycker det är bra att man är informerad om det idag, särskilt om man själv har barn. Kolla gärna på detta klippet, för det är viktig information.

"Porrlarmet: Unga pressas till hårt sex" - Malou Efter 10, TV4

 

 

Det rätta ni män kan göra för era döttrar, är att själva vara goda exempel för dem när det gäller hur en man ska behandla en kvinna, på riktigt. Och prata med dem om vad som är sunt och inte, vad som är övergrepp och inte, vad som är samtycke och inte. Och för att ni ska kunna ta det snacket med era döttrar, och vara bra exempel för dem, så måste ni själva förstå skillnaden på tvång eller frivilligt sex, på hälsosam sex eller ohälsosam, på vad som är övergrepp och inte, och på vad samtycke eller inte samtycke är, och framför allt att - att ställa upp på sex när mannen är kåt, inte är ett måste som en kvinna måste göra. Att det inte är en kvinnas ”plikt” att ge mannen sex när som han vill det och behöver det.

Vill ni lära era döttrar det, måste ni förstå det också, och inte själva ha den attityden mot kvinnor, eller begära det av kvinnan ni är i er relation med. För hur ska du som man kunna lära din dotter, att det är viktigt att hon förstår att hon borde bli behandlad med respekt och omtanke av killar, och lära din son att han ska behandla kvinnor med respekt och omtanke - om du själv inte kan behandla kvinnor med respekt och omtanke?

Och att prata med era söner om vad som är sunt sex och inte, att man måste vara säker på att man har genuint samtycke från den som man är med, och att inte skada kvinnorna man har sex med varken fysiskt, psykiskt, eller känslomässigt, och att sexuell nedvärdering aldrig är okej. Att man som man ska respektera kvinnor, och visa hänsyn, tålamod, förståelse och omtänksamhet mot kvinnor, både när det gäller det sexuella, och i andra situationer i livet.

Som man, var ett bra exempel på hur en man ska behandla en kvinna, helt enkelt. Som kvinna, var ett bra exempel på att man ska kräva att bli behandlad och bemött med respekt, värdighet och omtanke. Och båda föräldrarna ska vara bra exempel på hur man ska vara mot varandra som partners - och både era döttrar och söner kommer då lära sig att inte gå med på vad som helst, inte begära vad som helst, inte sätta press på eller tjata på någon när det gäller sex, utan att de är värda mer än så, de är bättre än så. Ens barn är alltid värda det bästa.

Jag valde väldigt tidigt i mitt liv att inte skaffa barn, att aldrig skaffa barn. Det var ett mycket medvetet och noga beräknat val jag gjorde, som jag höll fast i oavsett vad andra tyckte om det eller vad andra sa till mig om det. För jag var redan som ung så väldigt trött i min själ, av allt ansvar som redan hade lagts på mig så tidigt i mitt liv. Jag orkade inte ytterligare ansvar. Och jag var så trasig i mig själv, att jag visste att jag inte skulle kunna, eller orka, vara en förälder åt något barn. Jag ville inte vara ännu en av dessa trasiga föräldrar, som inte skulle kunna tillgodose ett barns behov ordentligt, på grund av hur jag själv mådde. Jag ville inte riskera att upprepa min mammas skadade och destruktiva mönster. Jag visste, att om jag inte skulle kunna få fokusera på mig själv och min läkningsprocess så som jag behövde, så skulle jag inte klara av att leva överhuvudtaget. Så jag valde bort barn helt, lika mycket för deras skull, som för min egen. För jag behövde lägga fokus på mig själv, och ens orka överleva. Och jag har aldrig ångrat det beslutet.

Sen hade jag nog ganska säkert inte kunnat hitta en bra partner att få barn med ändå, med tanke på vilka typer av personer jag hade en benägenhet att involvera mig med. Så oavsett vad någon har att säga om det, så fattade jag det bästa beslutet jag kunde göra, både för eventuella framtida barn, och för mig själv. Punkt.

 

 

Allt detta gäller ju naturligtvis alla könsidentiteter i par, inte bara heteropar. Så att jag gör det klart också. Jag delar inte in detta i enbart Man-Kvinna situationer, eller Man-Kvinna relationer. Det gäller alla. Alla vi olika individer måste visa respekt för andra, och varandra, och behandla andra med omtanke och värdighet. All of us.

Men faktum är att det är just män som faktiskt är överrepresenterade i dessa situationer när det gäller att kräva sex av sin partner, och tjata sig till sex, och pressa och skuldbelägga kvinnan när hon inte vill ligga. Och det är därför jag fokuserar på männen i detta. Inte för att kvinnor ”minsann också kan bete sig illa.”.

Alla är mycket väl medvetna att kvinnor också kan utöva press, stress, tjat, och även våld. Så ja, visst...inte bara män. Men nu pratar jag om de män som faktiskt har satt i system att behandla kvinnor nedvärderande och respektlöst. Och för att mina egna erfarenheter bygger på hur illa och respektlöst män har behandlat mig, och att jag delar dessa upplevelser med så otroligt många andra kvinnor. Sorgligt nog.

 

 

Och helt ärligt, hur kan många män ens leva med sig själva, att de skuldbelägger kvinnorna de är med så fort de inte får knulla när de vill, och tjatar och surar och tjurar sig till att få sex, trots att kvinnan faktiskt har sagt att hon inte orkar, hon inte har lust, hon inte vill. Ska inte en kvinna kunna ha rätt till att säga nej till sex när hon inte är på humör? När hon inte har lust? När hon är trött eller inte mår bra? Men nej, många män kan inte acceptera det, för det viktigaste i denna världen är att män ska få knulla när de är kåta, punkt slut. Det är däremot inte viktigt för fem öre hur kvinnan mår, hur kvinnan känner. Uppenbarligen.

Så de männen har alltså då sex med en kvinna, deras fasta partner eller någon de bara dejtar, fast kvinnan inte vill. Hur kan man vilja tjata sig till ett ligg? Om man som man måste tjata sig till sex, då är det ju inte en genuin, äkta reaktion de får från kvinnan. Är det inte ganska uppenbart, att om man behöver tjata sig till sex, och tjura och pika och ge kvinnan skuldkänslor, för att kvinnan ska ”släppa till”, och att det ”samtycke” kvinnan ger i så fall är för att hon blivit utsatt för psykisk och känslomässig utpressning - att man faktiskt då har sex utan samtycke? Och är inte det ett övergrepp i så fall?

Fundera lite på det...och se om polletten trillar ner. Gå in på länken här nedan och läs det som står om olika typer av våld, specifikt det som står om sexuellt våld. Så får ni se.

 

Länk:

http://www.unizonjourer.se/kvinnojourenkullan/utsatt-for-vald/olika-typer-av-vald/

 

 

För mig är just detta, med att ge efter för ”tjatsex” - och att män jag har varit med inte kunnat bry sig om mig som kvinna, som människa, utan bara sett mig som ”någon man kan få sig ett knull av när man är kåt” - själva anledningen till att jag har behövt fejka i hur många år som helst när jag haft sex med män. För att försöka ”duga” för dem, för att de ska vilja vara med mig, och av rädsla för att de skulle lämna mig. Man har givit efter för deras manipulation, av rädsla. För det är det man ofta gör som kvinna, och som många män mycket väl är medvetna om. Därav manipulationen från deras sida. Inte konstigt att jag blivit expert på hela skådespelet, så pressad som jag blivit av män, och så skuldbelagd jag har blivit, om jag inte ville ha sex, eller inte orkade, eller inte mådde bra.

Så ur en del kvinnors perspektiv då, så ger man oftast med sig, och fejkar att det är skönt. De har velat ha en show, männen jag varit med...och då har jag gett dem en show. Jag har gett dem ”porrfilms-knullande.” Jag låtsades njuta, men inuti hade jag stängt av mig själv, och var någon helt annanstans, och kände inte mycket alls. Det kallas för att dissociera.

Att dissociera är något som människor som upplevt trauma lär sig att göra, det är en ”överlevnadsteknik”. För att kunna stå ut med att vara i situationer eller miljöer man inte kan stå ut med, så ”frikopplar” psyket sig själv, kan man säga. Att dissociera är nåt jag har gjort hela mitt liv, eftersom jag redan som litet barn var tvungen att utveckla den tekniken för att överleva den traumatiska miljön jag växte upp i, så det kommer ganska naturligt för mig.

 

 

 

Så fort jag har känt att jag har blivit manipulerad och utnyttjad för sex av en man, eller bara använd som nån slags leksak de kan använda sig av för tillfället...så har jag stängt av mig själv och satt igång och fejka. Och varför inte?

Förtjänar de inte det? Jag tycker det. För ska en man komma och utnyttja mig för sex, och manipulera mig att tro att han har känslor för mig och verkligen vill ha mig på riktigt, när det bara är falskhet och lögner – förtjänar han att få äkta av mig då, äkta njutning, äkta sex?

I think not.

Så i det fallet bemöter jag falskhet med falskhet. Om du som man bara utnyttjar mig för sex, kom fan inte och gnäll över att jag fejkar njutning i sängen. Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda, och så vidare, och så vidare...

Se det som Karma.

 

 

Jag har varit med många män, men ändå inte hur många som helst...över 25 st, under 30 st. Och med varje man har jag letat efter tecken på genuin omtanke, eller genuina känslor. Jag har desperat sökt efter äkthet och kärlek...men inte hittat nåt av det hos de män jag har varit med...oavsett om jag varit i i förhållande med någon, eller bara dejtat någon. Jag har sett egoism, manipulation, narcssissism, falskhet, och ibland i vissa fall ren grymhet. Men aldrig riktig äkta kärlek och omtanke. Inte enligt min definition av det i alla fall.

Ingen man har fått mig att känna att jag haft ett äkta värde, varken som kvinna eller som människa. Jag har blivit kallad snygging, heting, vacker och underbar, sexig och porrig...men vad har de orden haft för värde för mig? För mig som människa? Vad har jag haft för glädje av de komplimangerna, när allt det säger bara är ett värde på mitt utseende och min kropp? Och på vad min kropp kan användas till? När komplimangerna bara har använts i ett manipulativt syfte, för att få mig i säng? Är komplimangerna genuint menade, och har med mitt riktiga värde som människa, då kan jag bli glad och uppskatta dem, naturligtvis. Inte så ofta det händer dock...

Det är så ironiskt så det är tragiskt, att jag en gång i tiden hade kunnat göra vad som helst för att bara få höra att jag var söt. En gång i tiden hade jag kunnat göra vad som helst bara för att få höra att jag var vacker och och sexig. En gång i tiden hade jag kunnat göra vad som helst för att killar skulle kolla på mig och bli intresserade av mig.

En gång i tiden...när jag var ung, och otroligt naiv. Naiv för att jag trodde på riktigt att om killar tyckte man var snygg och ville ligga med en, så betydde det att man hade ett värde, att man var värdefull, att man ”var någon”, att hela livet skulle vara enklare då. Så naiv man var....

 

 

Därför blir jag så ledsen och förtvivlad, när jag ser unga människor idag, särskilt unga kvinnor, tro exakt samma sak som jag gjorde – att det bara har sitt utseende och sin kropp att erbjuda, och att de desperat söker efter ”det perfekta utseendet” för att bli ”godkända” av andra...att som kvinnor ”duga” åt män. Det gör mig illamående av ledsamhet, och ren fasa, och jag tycker så synd om dem. För en dag kommer de vakna upp som jag har gjort, och känna sig som att de i stort sett har prostituerat sig själva, sålt ut sitt eget värde – bara för att känna att de duger. När det ska räcka med den människan man är för att duga gott och väl. När det ska räcka med att man duger i sina egna ögon, istället för att bara se ett värde på sig själv genom ögonen på andra.

Som jag har insett nu när det gäller mig själv. Men problemaktiken går egentligen djupare än så, och psykologin bakom är komplicerad, men viktig att förstå. Både för mig själv, och för andra.

Min speciella form av problematik, som bidragit starkt till att jag alltid lyckats välja ”fel” typ av män...är att jag är uppväxt med den typen av män. Min mamma hade den typen av män. Hon satte exemplet för mig redan när jag var väldigt liten, det är det föräldrar gör, sätter exempel för sina barn. Bra exempel eller dåliga exempel, beroende på hur skadade och destruktiva ens föräldrar är i sig själva, och de liv de lever. Riskerna att man tar efter sina egna föräldrar, och skapar samma destruktiva miljö till sig själv som vuxen, som man själv växte upp i...är jättestora. Med betoning på JÄTTE.

Man dras till det man känner igen, det som känns välbekant...oavsett om det är bra eller dåligt. Man kan ju tycka att om man växt upp i en destuktiv och kaostisk miljö, så skulle man själv aldrig själv välja att leva så som vuxen. Men ändå är det så otroligt många människor som gör exakt det, utan att inse det själva eller vara medvetna om det. Man väljer det oftast inte medvetet, det brukar gå på ren automatik.

Det destruktiva kan kännas som ”rätt” och ”tryggt”, och ”comfortable”. För man vet kanske inget annat, och man dras till det just för att man inte vet nåt annat sätt att leva. Saker och ting blir felvänt. Det som är dåligt och destruktivt känns ”bra och bekvämt”, och det som är bra och hälsosamt blir ”konstigt och främmande”. Exakt så är det faktiskt.

 

 

Så min typ av män jag per automatik alltid dragits till, har ofta varit liknande typ av män min mamma hade när jag växte upp. Män som är egoistiska, empatilösa, manipulativa, känslomässigt omogna, eller som har narcississtiska drag, eller psykopatiska drag. Eller män med psykiska problem och missbruksproblem, som mår för dåligt för att kunna ge andra människor äkta, genuina relationer och känslor. Eller män som kanske är aggressiva och har hetsigt temperament, och har svårt att ge en ett lugn, en trygghet och stabilitet i förhållande. Kanske för att de själva växt upp i den typen av miljö. Som sagt, så är det mycket, mycket vanligt.

Sedan har jag alltid varit en ganska tyst, lydig och undergiven person som automatiskt gav efter i allt, eftersom jag var konflikträdd och nervös och inte ville göra någon arg eller upprörd. Återigen på grund av hur jag har växt upp, då det var överlevnad som gällde i den miljön man befann sig i, och var man tyst och lydig och gjorde som man blev tillsagd, då ökade chanserna att man överlevde. Då blir man ofta en ”people pleaser”, någon som alltid försöker vara alla till lags, för att andra inte skulle bli arga eller upprörda på en, för att man var så jävla konflikträdd, för man var hela tiden inställd på att överleva. Och man kan fortsätta vara inställd på överlevnad under hela livet, trots att man inte lever i en hotfull miljö längre. Det är det som är trauma. Och att bli en ”people pleaser”, är ofta en reaktion på och konsekvens av trauma. Konsekvenserna av trauma kan vara förödande, och väldigt hämmande i ens utveckling under livets gång.

För sånt...sitter alltid i. Det är något man bara kan arbeta bort, helst i terapi, och det tar lång lång lång tid, och det ligger mycket hårt arbetet bakom det. Men först måste man ju bli medveten om att det är så, och varför. Och bara det är en process.

Sedan är jag som person en otroligt empatisk människa, det har jag alltid varit, det ligger i min natur. Min nivå på empatin är mycket högre än vad den är för ”normalgenomsnittet” så att säga. Därför har jag också alltid velat hjälpa andra omkring mig, hjälpa, stötta, uppfylla andras behov och önskningar, och vara någon som alltid finns där och alltid ställer upp. Men jag har aldrig innan lyckats hitta en balans i det. Balansen i att kunna finnas där för andra, och samtidigt kunna finnas där för mig själv. I min värld har det inte kunnat samexistera, utan jag har sett det som en självklarhet att alltid sätta alla andra före, och strunta helt i mig själv, som också ofta är en typisk efterverkning av trauma.

Därav att jag faktiskt förträngde mig själv och suddade ut mig själv som människa så totalt, för att kunna vara den som alla omkring mig ville att jag skulle vara, och göra det alla ville att jag skulle göra för dem.

Därav!!!!

För att jag var så jävla skadad och traumatiserad, för det är det man blir när man växer upp i en sådan miljö som jag har gjort, och blivit utsatt för övergrepp och våld, och missbrukande vuxna. Är det så konstigt?

Och så många människor, så många, tog detta som ett ypperligt tillfälle att kunna ta så mycket som möjligt av mig, utnyttja mig och använda mig för sina egna behov till fullo. De gick all in...all in, för att mjölka ut allt av mig och sedan bara kasta mig åt sidan, när de hade tröttnat.

Ni fattar inte hur många. Och då snackar vi inte bara om män som var ute efter sex, utan då snackar vi om bekanta, och vänner och släktingar också, arbetskamrater och chefer på jobb till och med. Typ alla möjliga människor omkring mig har utnyttjat mig och tagit allt som fanns ta av mig...och ändå bara krävde mer och mer.

Så ledsen och sårad, och beskviken, som det har gjort mig. Varje gång har det varit en sån jävla käftsmäll att behöva ta, och kniv rakt igenom mitt hjärta. Och att det slog aldrig fel heller...de flesta människor jag har haft i mitt liv och som jag har stött på längs med vägen, har på ett eller annat sätt bara velat utnyttja mig, använda sig av mig, för sina egna egoistiska syften. Och sen bara kastat mig...kastat mig rakt åt helvete.

Fast ändå har de velat ha mig där vid sidan av, väntandes, ifall de skulle ha användning för mig igen vid tillfälle, utifrån deras behov. Det är det som de har velat ha mig till – att vara en ”vid-behov person” för dem. En person att ha bara ”vid behov”, men inte ha i sitt liv under övriga tiden.

Och det är nog det som har talat mest för vilken typ av människor de är. Snacka om att vara både egoistiska, arroganta, självgoda, empatilösa, och iskalla. Men det är deras problem...inte någon annans problem. Jag fattade till slut att jag inte kunde ändra på deras sätt att se på mig, eller hur det behandlade mig. Det enda jag kunde göra...var att ändra på mig själv och vad jag var villig att acceptera och inte.

 

 

Så jag bestämde mig till slut att kämpa tillbaka, när jag insåg det faktum, att det kan faktiskt gå åt båda hållen. Kan de kasta mig, så kan jag kasta dem också. För det finns ingen som helst anledning i hela universum, att jag ska behöva ta sånt jävla bullshit från folk...ingen som helst jävla anledning.

Plötsligt klickade det bara i mig, och det blev fullständigt kristallklart, att jag inte behövde ta sån skit, att jag har makten över mitt eget liv, att jag också har rätten att kasta människor från mitt liv som inte behandlar mig bra - för att jag faktiskt förtjänar bättre. Jag är värd bättre. Så jag började kicka ut folk från mitt liv, som helt enkelt inte visade genuin respekt eller omtanke, eller kärlek för mig. Som behandlade mig illa och som bara utnyttjade mig, på ett eller annat sätt. Som bara ville ha mig där – vid behov. De har nu alla blivit kickade. Varenda en av dem. And there is no way back in for them.

So good riddance!

Det, mina vänner, är att stå upp för sig själv och att hitta sitt rätta människovärde.

Det, mina vänner, det är att ta tillbaka makten över sitt eget liv, och utvecklas och växa som människa.

That...is true healing.

 

 

I nuläget har jag kommit jäkligt långt med mig själv, i min självutveckling. Jag har numera total nolltolerans när det gäller bullshit. Och det är, om man ska vara helt ärlig, faktiskt tack vare alla dessa människor som bara gettt mig massa bullshit. För en efter en efter en har de ändå bidragit till att få mig längre och längre och längre fram till gränsen – för att till slut pusha mig över gränsen. Gränsen jag behövde komma över för att säga nej, to fight back, och utveckla nolltolenransen jag så otroligt mycket behövde.

So, thank you...?

Dessutom, folk har en förmåga att ofta underskatta mig. Jag tycker nästan det är lite komiskt, för att de underskattar mig drabbar ju bara dem själva i slutändan. De sitter där, och är så arroganta och självgoda, och tror att jag har stannat helt i utvecklingen, att jag bara står still och inte kommer någonstans. Att de är ”överlägsna” mig, och att det är därför de så lätt har kunnat utnyttja mig och trampa på mig. Och ingen av dem har i sin vildaste fantasi kunnat tro, att jag skulle utveckla förmågan att stå upp för mig själv, to be able to fight back. No one saw that coming. Snacka om att underskatta mig, och därmed också sätta krokben för sig själva. Tycker nästan lite synd om dem. Men så kan det gå, om man är arrogant, nonchalant, och egoistisk.

Och många av dem tror också, att bara för att jag är sjukpensionerad och hemma jämt, och har dålig hälsa både fysiskt och psykiskt som gör att jag inte är på en ”väl fungerande nivå” - jämfört med andra fullt fungerade individer – så betyder det att jag bara sitter och latar mig, och inte kommer någonstans, och inte utvecklas alls.

Men Tji får de! De trångsynta jävlarna.

 

 

Jag kanske inte klarar av att fungera på en fysisk nivå som andra, men jag jobbar ständigt med mig själv på insidan – ”inre arbete” som jag kallar det. Jag jobbar med bearbetning av mitt liv och mina trauman, med självutveckling, och att hela tiden öka mina kunskaper om allt, särskilt om psykisk ohälsa, missbruk och trauma och hur det påverkar människor. Och därigenom lär jag mig både om mig själv, och om andra.

Jag arbetar med att söka efter inre kunskap och förståelse, att hitta den jag är, mitt värde som människa, och mitt syfte i denna världen. Jag lär mig att kunna stå upp för mig själv, att förstå att jag inte behöver gå genom livet och vara en dörrmatta för folk att torka av sina smutsiga skor på, att jag inte behöver låta män använda mig i sexuella syften för att ha ett riktigt värde, att jag har rätt att bli behandlad med värdighet och respekt – och att människor som inte kan göra det har inget i mitt liv att göra. Oavsett vilka de är eller vilken relation jag har till dem.

Jag håller på att lära mig att det finns en balans i allt, och att jag kan ställa upp på andra, hjälpa andra, stötta andra – och samtidigt tänka på mig själv och finnas där för mig själv. Jag lär mig också att, att hjälpa andra behöver inte betyda att jag måste offra mig själv i processen. Jag SKA INTE offra mig själv för andra, utan mitt värde ska kunna samexistera med andras värde, på samma plan, på lika villkor. Och kan det inte det, så kommer jag i alla fall inte offra mig själv, utan göra mig av med människor istället, som av nån anledning skulle begära eller tycka att jag ska offra mig själv för dem, eller som inte kan respektera att man sätter gränser.

Because they are not my people! Never were, never will be.

 

 

Och jag klarar av alldeles utmärkt att var singel, att leva som singel. Jag älskar friheten i att vara för mig själv. Utan krav eller förväntningar, eller stress och press, från en partner. Det är frihet för mig, och det ska till en mycket speciell person för att ändra på det. i så fall en äkta människa. En som kan behandla mig med värdighet och respekt, och äkta genuin omtanke och kärlek. Då är det värt det för mig, definitivt! Men jag är inte i så stort behov av vare sig sällskap, närhet eller sex av en annan människa, om det ska kosta mig mig själv.

Jag kan vilja ha det, det hade varit underbart att ha det, om det är äkta...men är det inte äkta är jag inte i behov av det. Jag kan vara utan det, om det ska innebära att jag ska behöva offra mig själv och mitt värde. En manipulativ, egoistisk man som bara är ute efter sex, kan jag definitivt vara utan. Ska jag inte kunna bara få lov att vara mig själv, och bli sedd med ett riktigt människovärde av män, inte bara nåt stycke kött att sätta på – så kan det vara. Jag tänker bara involvera mig med en man som verkligen ser mig, hör mig, bryr sig om mig, accepterar mig, respekterar mig och mitt värde som människa, och älskar mig med äkta kärlek. Annars kan det vara.

Tro det eller ej, jag kan faktiskt falla hårt för en man. Men för rätt man under rätt omständigheter. Jag kan ta initiativ och visa kärlek, om jag verkligen är genuint intresserad. Är jag inte intresserad, så tar jag inga initiativ, och visar inte så mycket intresse. Men visar jag det, så är jag garanterat intresserad. Då är det upp till den andra personen i fråga att bestämma vad den vill, och gärna vara tydlig med det också. Om den personen tycker det är värt det, tycker jag är värd det. Och vid detta laget så märker jag om det är äkta känslor från någon, eller bara manipulation, tro mig.

Den senaste mannen jag var involverad med, var för typ 2 och ett halvt år sedan. Och det var...ja, jag har knappt ord för det. Vansinnigt bara, och jag kan idag inte fatta att jag ens utsatte mig själv för det. En extremt manipulativ och egoistisk människa, som jag önskar att jag aldrig hade involverat mig med. Men å andra sidan, det lärde mig, åh så det lärde mig. Och framför allt, så pushade det mig den allra sista biten jag behövde för att komma över gränsen. Gränsen till att jag fick nog på riktigt, och att jag kom fram till total nolltolerans.

Så, man lär sig av allt...även de allra svåraste och tuffaste upplevelserna. Särskilt av de allra svåraste och tuffaste upplevelserna.

 

 

Men, jag kommer inte vilja vara med en man igen – om han inte först bevisar för mig, utan försök till manipulation, att han verkligen ser mig, hör mig, ser mitt värde, inte sätter sex i främsta rummet, och genuint bryr sig om mig, den jag är och hur jag mår, respekterar mig, accepterar mitt förflutna, och har genuina känslor för mig, och vill vara i ett seriöst, genuint förhållande med mig...och bara med mig. Då först kommer jag kunna släppa skådespelet, fejkandet, och bara kunna njuta och hänge mig åt den personen. Vilket är det jag naturligtvis vill göra.

Men inget annat kommer jag acceptera. Never, ever, ever again. För jag definerar inte längre mig själv och mitt värde genom en mans ögon, utan genom mina egna ögon. Det betyder att ingen man kan komma med smicker och komplimanger, eller muta mig eller försöka ”köpa mig”, i syfte att försöka manipulera mig till sex eller annat.

Ingen...man...har...längre...den...makten...över...mig.

Punkt.

Bara äkta känslor och agerande accepteras.

Jag vet inte exakt vilka som läser min blogg, men om någon man som jag har varit med skulle läsa det här inlägget, nåt gammalt ex eller så, så får ni skylla er själva om ni känner er träffade. Känner ni er träffade, betyder det att ni vet att ni inte behandlade mig schysst. Och då förtjänar ni att få höra sanningen...right in your face. Så tyck inte synd om er själva nu, och gör er själva till offer. Utan se detta som ett ”wake-up call”, och se det som en läxa och en lärdom. En lärdom i hur man inte ska behandla en kvinna, eller en människa. But do better, act better, be better. Och det är allt jag har att säga till er.

 

 

"I'm not a backup plan

I'm the whole fucking plot

The words that write the story

About everything they're not

I'm faithful and I'm loyal

I take care of my own

In a world that's full of fool's gold

Baby, I'm a precious stone

More valuable than diamonds

More rare than moldavite

In a world that's made of darkness

I am the northern lights

So don't treat me like an option

When someone folds their hand

Cuz baby I'm a royal flush

And I'm no one's backup plan."

~Mandy Kocsis©2021~

 

 

Visserligen försöker ju män fortfarande att stöta på mig. Om jag är ute med vänner, så kommer män fortfarande fram och flörtar och så. Jag kan vara trevlig tillbaka, men gör klart att jag inte är intresserad. Jag får också en hel del PM från män på till exempel Facebook och Instagram, så väl som i inkorgen på min email. Inte för att jag svarar någon man, och om jag gör det så är jag väldigt på min vakt. Däremot om jag kontaktar någon man och tar initiativ, då kan ni ge er på att det finns äkta intresse från mitt håll. Tills jag kommit underfund med om det personen har äkta intresse tillbaka.

Jag accepterar inget annat än äkthet. Och kan ingen man ge mig detta, så kan jag antingen leva ensam resten av livet, (vilket jag inte har några som helst problem med eftersom jag trivs så bra med att vara själv) – eller så kan jag vara med en kvinna istället. Eftersom jag är bisexuell, så har jag ju det alternativet, och det lockar fan mycket mer än att vara med en man. Inte så jävla konstigt, med tanke på hur jag har blivit behandlad av män i mitt liv. Jag har aldrig behövt fejka varken sex eller känslor med en kvinna som jag har varit med. Det tror jag säger det mesta.

 

 

Det startade med att jag blev misshandlad och utsatt för sexuella övergrepp av en av min mammas män när jag var barn. Där sattes ribban för mig. Och det fortsatte med att jag drogs till ”fel sorts män” under resten av mitt liv - på grund av miljön jag växte upp i och min mammas ”fel sätt” att vara ett exempel som förälder. Och på grund av skador inom mig orsakade av trauma, som resulterade i dålig självkänsla, självskadebeteende, missbruksproblem, behov av att vara alla till lags, inte vågade säga ifrån av rädsla för att folk kunde bli arga, övertygelse om att jag var ansvarig för andra människor omkring mig, övertygelse om att jag var tvungen att stå ut med allt och gå med på allt för att ”duga” åt män, övertygelse om att mitt värde som människa satt i mitt utseende och min kropp, och i mäns ögon....och en jäkla massa annat vidrigt.

Och jag har kämpat som en gnu för att komma bort från allt det där, genom hårt arbete med mig själv. Genom att vara ensam mycket, så jag kunde få lugn och ro, och tid och space att forska i saker, tänka, fundera, reflektera, analysera, och lyssna inåt, känna inåt, att andas, att vara. Att bara få vara. Utan krav, utan förväntningar, utan press, utan stress, utan tjat och manipulering. Att förstå vem jag har varit, och genom det upptäcka vem jag nu vill vara istället, och vem jag vill fortsätta bli. Det är därför det har varit så viktigt för mig att kunna skapa en lugn och stilla tillvaro för mig själv. To be able to heal in peace.

 

 

Den trasiga versionen av mig, som var destruktiv och därför drogs till allt destruktivt, lämnar jag bakom mig mer och mer. Bland annat att jag skriver detta inlägget, är ett sätt för mig att frigöra mig själv, från allt det som har varit dåligt för mig. Inklusive den delen av mig själv – the fractured, broken soul that I was.

Denna nya versionen av mig kommer aldrig acceptera sånt jäkla bullshit från folk jag alltid fick, och dessutom tillät. Över...min...döda...kropp.

So this is my story

This is my life.

This is my healing process.

This is me, the real me.

Take it – or leave it.

 

And now, I'm done. Over and out.

 

 

 

"I lock the door behind me

Every time I leave

This really is no different

It's just a different key

I give too many chances

To everyone I love

But one thing never changes

When I'm done, I'm really done

I always give a warning

When I'm down to one last chance

You can't say I didn't tell you

When you knew in advance

You didn't think I meant it

That I'd really walk away

Too bad you didn't listen

Now I've nothing left to say

I've listened to "I'm sorry"

Far too many times

I've tried to be there for you

Now I'm leaving you behind

I hope you have a good life

I hope you find your peace

I hope you find far better

Then you ever had with me

I can truly mean that, now

Because now I know the truth

There's something out there better

Than I ever had with you."

~Mandy Kocsis©2021~

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 Juli 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Be prepared....

Hej på er!

Nu är det så att jag håller på att förbereda ett inlägg jag ska publicera här i bloggen. Det är ett mycket långt, och massivt inlägg jag har skrivit, där jag verkligen berättar Sanningen om saker och ting.

Det kommer nog finnas en del som blir lite "offended" av det jag kommer säga, men jag kommer inte hålla käften om saker och ting längre.

I am done with that! Done!

Jag kommer säga saker som jag velat få ur mig sååå länge, men inte känt att jag varit redo för, eller att det varit läge för det. Men nu är jag redo. Och nu är det rätt läge.

Be prepared...cause I´m gonna go All In.

Inlägget kommer komma inom några dagar. Det är i stort sett klart, bara lite förberedelser behöver göras.

Så håll lite utkik, om ni är intresserade av att läsa det.

Ha det bra alla så länge!

 

 

 

10 Juli 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Meant for me.

 

From "The House of Ravenwolf":

"I never really thought I was changing myself just to make everyone else happy. In my mind, I was doing it for myself because I thought it was what I wanted.

Only it wasn’t.

The more I did what they thought I should do and became who they said I should be, the more unhappy I became. And not just a little.

No matter how pretty the clothes were, no matter how amazing I looked, I still had that same nagging empty feeling. I couldn’t figure out what it was at first, thinking I was just going through a phase. But the mood just kept sticking.

I tried to do the things that made me happy, thinking I just needed some me time. And I was right - just not in the way that I thought.

I needed to start getting back to the girl I lost when I tried to find the person that everyone else wanted me to be. I looked in the mirror that night and realized that I had become everything I didn’t want to be.

I had sacrificed my happiness and my purpose chasing some illusion of fitting in. Which I never would be able to do, and frankly, didn’t want to. I let the world put out my spark as I tried to conform and please everyone else.

I’m now doing what I should have done long ago - I’m walking away from the people, places, and things that make me unhappy. I’m letting go of the notion that I’m going to blend in with the crowd. I need to embrace my unique individuality and begin to make my way back to the person I lost along the way.

I know it’ll take some time and it’ll hurt as I change and evolve, but I have to do what I need to do to become alive...with who I am, what I’m capable of, and where I’m headed. I’ve got to start believing in myself again and uncover my passions once more.

So, the people I’m losing as I grow and find my way back home to myself were never really my people. My people will still be there, standing beside me every step of the way, always supporting me.

I may not know where I’m going or how to get there, but I can finally see the light and hope ahead. I’m going to stand in my own light and let my voice be heard and take charge of my life.

This is my time and my choice.

And I choose to finally become the person I want...

the person I was always meant to be."

- The Ravenwolf -

 

https://houseofravenwolf.com/

 

 

heart "Meant For You" - Fearless Soul heart

 

 

 

 

 

 

 

27 Juni 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Sadness, and Creations.

Hej igen!

Mår fortfarande inte bra, men jag tänkte ändå skriva lite.

Just nu känns vissa saker väldigt tunga, och tyngden ligger hårt på mig. Var på begravning i förra veckan. Vår farmor (vår styvpappas mamma) gick bort för ett tag sedan, och begravningen hade vi 1:a juni. Det var tungt naturligtvis, att förlora en kär familjemedlem är alltid svårt. Jag kanske inte har visat min sorg över farmor så mycket utåt, det tog väldigt hårt på mig, men jag väljer att behålla mina känslor och min sorg för mig själv. Alla sörjer på sitt eget vis, som det får lov att vara.

Men jag börjar känna en depression smyga sig på nu. Känner mig helt utmattad, har tappat lusten på det mesta, och känner mig trött och känner av ångesten mer. Migrän har jag nästan varje dag nu också. Den får jag sällan semester ifrån. Så jag vilar mycket, tar medicin för min migrän (som hjälper ibland), och försöker till och från distrahera mig själv från min huvudvärk och mitt dåliga mående. Jag kollar på tv och film mycket, jag läser böcker, sufar på datorn, gör mina musikvideos till min Youtube-kanal, vilket skänker mig glädje och tröst. På min kanal så heter jag TheSummerGlow Creations.

Jag älskar att pyssla med just att skapa videos, det ger mig ett lugn inombords och jag får en paus från mina egna tankar. Vilket jag verkligen behöver ibland. Dessutom kan jag skänka andra något speciellt som de kanske kan få ut något positivt av. Många av mina videor är väldigt uppskattade, och ses av många dagligen. Jag går in och kollar statistiken lite då och då, för att se hur det går för kanalen. Och det håller en jämn nivå överlag. Jag har sett nu i statistiken att det totala antalet visningar på alla mina videor på kanalen, från det att jag startade den till nu, har passerat en miljon. Och det är ju jäkligt kul! Man får även ett mail från Youtube en gång i månaden, där det står statistik över hur det gått för kanalen varje månad. Ska lägga in screenshots på det här. Bilderna kanske är lite otydliga, för att jag måste förminska dem för att få plats här.

 

 

Jag har hållt på länge med det här, och har över 180 videor sammanlagt ute på kanalen. Men det första videorna jag gjorde är väldigt enkla och basic, vääääldigt enkla. Är man helt och hållet nybörjare på det, och dessutom på dåtidens väldigt begränsade videoredigeringsprogram, så blir det så enkelt som det kan bli. Och när jag hade gjort några av mina första videor på kanalen, hade jag ett väldigt långt uppehåll där jag inte lade ut nåt eller skapade nåt alls. Jag tog det inte på allvar riktigt då. Mina första videos lade jag ut på kanalen för ca 10-11 år sedan. Sedan hade jag uppehåll på några år, och för ca 4 år sedan så började jag skapa videor igen och publicera. Jag började tycka att det var mer roligt, ville utvecklas mer, och ville försöka få min kanal att växa. Så omkring 2018 började jag att på allvar försöka få kanalen att växa och frodas, och skapa och publicera innehåll som andra kan glädjas av. Då hade jag 25 prenumeranter på kanalen, och just nu har jag över 1500 prenumeranter, och det ökar hela tiden. Det tycker jag också är jätteroligt!

Jag har fokuserat på att göra videor till musik och låtar som är mina personliga favoriter, att ha med många olika genrer för variation, och att alltid ha med låttexter i videorna. Det som kallas för ”Lyric videos”. Sedan gör jag ibland videos till helt instumentala låtar, och då är det ju ingen text att ha med. Men många av de videos jag har publicerat har blivit väldigt populära och har många tittare, och det är många av mina äldre publicerade videor. Och jag har sett när folk har kommenterat videorna, att de uppskattas väldigt mycket och faktiskt skänker folk glädje. Det älskar jag att se. Den största anledningen, och den viktigaste anledningen, till att jag skapar videor och publicerar, är att andra ska kunna njuta av dem och må bra av dem, just på det sättet musik kan få människor att må bra, att känna glädje, skänka tröst, ge inspiration och styrka, och kärlek. Musik har alltid varit min ”life saver” och det är något jag vill dela med mig av till andra. Jag vill ge en kombination av både det man hör, ser och känner när man ser på mina videor, en hel ”upplevelse” av musiken.

Och kollar man på mina äldre videor jag har gjort och jämför dem med de nya jag gör nu, så ser man hur mycket jag har växt och utvecklats i mitt skapande. Och det är det roligaste av allt. Att med fantasin och olika typer av ”material” kunna hitta nya sätt, nya vägar, nya funktioner och effekter, och att hela tiden försöka tänka ”outside the box”, när jag skapar. För det måste man nästan göra, tänka utanför ramarna, för att göra varje video unik på sitt eget sätt. Och att kunna använda rätt ”material” är viktigt. Jag har under lång tid samlat på mig enorma mängder material att ha att arbeta med, och bara att leta efter allt material och sortera det, fundera ut hur man ska kunna avända det, och leta igenom det när man ska skapa nåt nytt – bara det är ett riktigt hästjobb och tar tid. Jag använder mig av både fotoredigeringsprogram och musik-och videoredigeringsprogram när jag skapar. Professionella program som kostar pengar att kunna använda, men för mig är det så värt det.

Men allt detta får jag ju göra under stunder, och dagar, då jag känner att jag har ork och lusten för det. Och jag har inte så många bra dagar, tyvärr. Så det blir lite då och då. Men jag tar det på största allvar i alla fall, och så länge jag har en fungerande dator, och mår tillräckligt bra, så kommer jag fortsätta att skapa mina videos, som jag älskar och är väldigt stolt över. Ska lägga in tre av dem här nedan, och även en länk till min kanal, för er som kanske inte sett det.

Och återigen så säger jag, att jag inte tjänar några pengar på varken min Youtubekanal, eller min blogg, det är inte heller meningen att tjäna pengar på det. Det är bara en hobby, hobbys som betyder väldigt mycket för mig.

https://www.youtube.com/c/TheSummerGlow/videos

Att skapa, både att skapa videor och att skriva här i bloggen, skänker mig lugn, tröst och glädje, i en annars så mörk tillvaro. Så jag är så glad och tacksam att jag har detta att luta mig mot. Hoppas ni uppskattar också det jag skapar, och får ut något av det jag delar med mig av. För det är det som är hela meningen med det.

Kram på er så länge, och ta hand om er! heart

 

"There's A Place For Us" - Carrie Underwood (från filmerna om Narnia)

 

"Waiting" (Live) - Gareth Emery & Emma Hewitt feat. Dash Berlin

 

"Run" (live) - Sinéad O'Connor (Snow Patrol Cover)

 

 

 

 

 

 

12 Juni 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Lies, lies, and more lies.

Hej!

Har inte skrivit på ett tag här nu, har inte orkat.

Jag är så fruktansvärt trött, helt slut känner jag mig. Det har varit mycket kaos omkring mig det senaste, i de yttre aspekterna av mitt liv. Fast i det inre också. Gud så utmattad jag känner mig...

Mycket har hänt under den senaste tiden, för att inte tala om den senaste veckan. Jag har knappt ord att förklara, och det finns en gräns med hur mycket jag kan berätta. Men ska försöka sammanfatta lite.

Det har kommit fram att en av mina närmaste vänner som jag känt i över 15 år, har svikit mig på ett mycket grovt sätt. En av de vänner jag haft som jag älskat och brytt mig om med hela mitt hjärta. Jag har ställt upp på henne i vått och torrt, i ur och skur, i nöd och lust, och allt däremellan. I många, många år. Jag har gett henne av min tid, min energi, mina tankar, mina känslor, mitt hjärta och min själ...och har alltid prioriterat henne och hennes mående och problem, prioriterat framför mig själv och min egen hälsa och mina känslor. För det är det jag gör för mina närmaste, har alltid gjort det, det är fullständigt naturligt och självklart för mig och jag gör det utan att tveka. Uppenbarligen kan man inte göra det, det har jag förstått.

För det finns många människor därute som är ormar, empatilösa och själviska, lögnare och manipulatörer, utnyttjare och egoister, svikare och backstabbers. Jag har stött på såna personer under hela mitt liv, men ändå gett allt av mig själv – för att det är den människa jag är. Jag har förstått att man kanske inte kan vara riktigt sådan alltid, utan att man måste vara försiktig och vaksam på vilka man lita på och släppa in i sitt liv. Något jag lärt mig först nu.

Dyr läxa, men lesson lerned. The hard way.

Denna personen jag pratar specifikt om här, är en person jag har älskat, brytt mig om, och har varit lojal mot, i alla år vi känt varandra. Hon är en av dem jag alltid ställt upp på och gett allt av mig själv till, i många år – som nu visat sig vara någon jag absolut inte kunnat lita på. Fast jag har inte vetat det, utan trott på henne i allt. Hon har under många år haft en svår problematik, dåligt mående, diagnoser och missbruk, vilket är just den typen av människor jag brinner mest för att hjälpa, stötta och bry mig om. Jag trodde jag kände henne, jag trodde jag visste vem hon var, jag trodde jag kunde hjälpa henne, och jag trodde jag visste vad hon kände för mig och var jag hade henne.

Fel!

Det visar sig att hon har manipulerat mig och ljugit för mig under nästan alla år vi känt varandra. Hon är en mycket skicklig manipulatör, och jag är inte den enda hon har lurat, svikit och fört bakom ljuset. Jag är en av femtioelva andra. Men jag är den som stått henne närmast, och som ställt upp för henne mer än vad någon annan någonsin har gjort. Därför tar det också så jävla hårt, och gör så ont

Hon har varit en jättefin människa en gång i tiden, innan hon blev så sjuk som hon är nu, vilket gör det hela ännu hemskare. Det är ingen tvekan om att hon är sjuk, mycket sjuk. Men sjukdomen och missbruket har nu gjort henne till en riktig narcississt och mytoman, som nästan gränsar till psykopati. Och hennes känslolöshet och iskalla framhållning inför de människor hon har sårat och svikit och utsatt för ren ”abuse” - det är så skrämmande så man blir mörkrädd. Hon vägrar ta ansvar för det hon gjort, förnekar allt, viftar bort allt, ljuger om allt, vägrar söka hjälp eller ta emot hjälp, och är helt likgiltig inför andras lidande, de som HON har orsakat lidande. Total likgiltighet.

Och hon ljuger så änglarna i himlen gråter, och Gud själv vänder bort blicken i ren skam. Hon ljuger om så fruktansvärda saker så det är horribelt. Lögnerna bara forsar ur henne som rinnande vatten, och har blivit så självklart och naturligt för henne att det går på ren automatik. Och hon har otroliga vanföreställingar. Alltså, det finns inte ord att beskriva. Hon är som en orkan som drar fram och förstör allt i sin väg, och lämnar människor skadade och traumatiserade efter sig längs vägen. Helt sanslöst! Och så hemskt att se.

För mig, så har jag förstått nu att hon har matat mig med lögner systematiskt under många år. Och jag har trott på allt hon sagt, svalt allting med hull och hår. Även de mest otroliga historierna. För varför ska jag ens ha i tankarna att tvivla på det min närmaste vän berättar för mig? Man tror ju det som vänner berättar för en, för man förutsätter att människor är ärliga och talar sanning, särskilt nära vänner, för jag är själv sådan. Men jag har fattat nu att man inte kan förutsätta en sån sak. Istället ska man behöva gå omkring och vara misstänksam mot alla och vad alla säger...uppebarligen. Jag tycker det är hemskt, och sorgligt. Jag vill inte vara det, men måste kanske det. Jag vet inte.

Jag har alltid tagit hänsyn till hennes svåra problematik, hennes mående och problem, för jag är någon som inte dömer och som alltid försöker förstå och möta människor där de är...inte där jag är. Jag lyssnar, visar hänsyn och tålamod, förståelse och accepterande, omtanke och kärlek. Det är den jag är, det är det jag gör, och naturligtvis öppnar det dörren för många egoister och utnyttjare att komma in och använda sig av mig och det jag ger, det har jag fått erfara under hela mitt liv. Vilket har varit hemskt, och fullständigt obegripligt för mig. Men det är mänskligheten i ett nötskal...sorgligt nog.

Det sjukaste med att vara människa på den här planeten är, att ha ett gott hjärta är något som ofta slår tillbaka på en och påverkar en negativt i livet. Ett gott hjärta är alltså något som är "negativt" att ha. That is beyond insane to me.

Jag har länge fattat att saker och ting varit väldigt illa ställt med henne, och jag har försökt finnas där och stötta och hjälpa, men i stort sett bara fått skit tillbaka. Men att nu veta den riktiga sanningen, och jag förstått hur sviken jag faktiskt har blivit av henne på det här grova, brutala och hänsynslösa sättet, det är mig övermäktigt just nu. Jag är så ledsen, så arg och besviken, och så utmattad, på alla plan. Det känns som att jag blivit överkörd av ett ångvält, uppskrapad från marken, blivit nermald till köttfärs och stekt till hamburgare – som hon sedan har ätit upp. Jag mår väldigt dåligt just nu, som ni kanske kan förstå.

Och nu när sanningen om så mycket som hon har gjort har kommit fram, så blir det naturligtvis konsekvenser. Många har vänt sig från henne, och vägrar ha med henne att göra. Hon har förlorat nästan alla i sitt liv, familj, vänner, bekanta, och mig...tyvärr. För allt detta som har kommit fram, kan jag omöjligt ha överseende med, acceptera eller förlåta. Det finns inte. För även om en del av mig fortfarande bryr mig om henne och är orolig för henne, så kommer jag aldrig kunna släppa in henne i mitt liv igen, även om hon skulle söka hjälp och bli bättre. Aldrig. Det går bara inte, inte efter allt hon gjort mig.

Men jag kommer alltid ha henne i mitt hjärta, och hoppas att hon söker hjälp och att det löser sig för henne i livet. Inget hade gjort mig gladare än det. Tyvärr så har hon sumpat alla chanser att vara en del av mitt liv, och det kommer inte att ändras. Dörren är stängd, låst, och bron är bränd. En dag kanske hon förstår vad det är hon kastat bort...

Jag kommer att kunna lägga detta bakom mig så småningom. Men först måste chocken lägga sig, fler sanningar lär komma fram som ska processas, sedan ska det bearbetas och redas ut i mitt inre, sedan kanske jag kan släppa det och lägga det bakom mig. Men det kommer ta tid. Detta är ett trauma för mig, som läggs uppepå högen av alla andra trauman jag haft i mitt liv, och alla de trauman ska arbetas med i en turordning. Jag vet inte vilken turordning just detta traumat kommer ha, men jag kommer behöva lång tid på mig.

De som inte kan förstå det eller ha tålamod till det – de kan dra åt fanders. På riktigt dra åt fanders.

Numera så kommer nya människor typ få fylla i ett formulär, och komma på flera djupgående och invecklade intervjuer hos mig, och göra ett inträdesprov, för att jag ens ska överväga att släppa in dem i mitt liv – och det kommer ingen vilja eller orka med att göra, så då kanske jag har turen att slippa nya människor överhuvudtaget. Jag har redan de människor i mitt liv som jag vill ha där, ska nya släppas in så ska det vara under jävligt speciella omständigheter, det kan jag ju tala om.

Nu orkar jag inte skriva mer. Jag är så slut, i både huvud, kropp, och hjärta och själ. Skriver mer längre fram när jag orkar.

Ta hand om er alla så länge. heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18 Maj 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Freedom.

Ja, nu är jag här igen. Har inte skrivit nåt nytt på ett tag. Har inte mått så bra det senaste, och helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om just nu. Har inte så mycket inspiration för tillfället.

Inte mycket händer, livet rullar på som vanligt. Jag är ju stort sett alltid hemma. Går bara ut om jag måste ut och handla eller så, och när jag tar promenader med hunden. Annars håller jag mig inne. Det är inte mycket jag orkar göra.

Jag vilar mycket, bara försöker ta det lugnt. Jag kollar också mycket på tv och film, läser böcker, och surfar på datorn. Det är egentligen det enda jag orkar göra. Hade jag inte haft hund jag måste ut med, så hade jag nog aldrig gått utanför dörren ens. Så mitt liv är lugnt och stilla och skönt. Och oändligt tråkigt tycker ni säkert. Inte tråkigt för mig. Till skillnad från många andra, så blir inte jag lätt uttråkad eller rastlös. För mig är denna livsstilen bara jävligt skön. Jag behöver ett liv i lugn och ro för att orka leva, därför ser jag också till att skapa mig ett sånt liv. Jag har varit med om tillräckligt, för att det ska räcka till många livstider. Så nej, jag är inte uttråkad och rastlös, bara lättad och tacksam. För mig, så är detta sättet att leva helt enkelt...frihet. Även om det kommer med ett pris, vilket är dålig hälsa.

Så, för mig så är ett liv i ensamhet något som passar mig alldeles utmärkt. Jag har utvecklats och växt som människa, hittat mig själv och mitt värde, och är inte beroende av andra människor och deras sällskap längre, eller andras uppmärksamhet och bekräftelse. Och vad är det med ett annat ord?

Frihet.

Nu har jag inget mer att skriva om för tillfället, skriver igen om ett tag när jag mår bättre. Kram på er alla, och ta hand om er. heart

 

 

 

 

 

1 Maj 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Hon som inte fanns.

 

 

 

Hej på er igen!

Mår lite bättre och har lite mer energi just nu så jag tänkte jag skulle skriva ett inlägg jag jobbat med ett tag nu. Egentligen finns det många saker jag skulle vilja skriva om/prata om/få ur mig, men jag kan inte skriva om för mycket samtidigt och det får inte bli för rörigt så jag ska försöka hålla mig till samma ämne. Detta kommer att bli ett lååångt inlägg, det brukar vara helt omöjligt för mig att hålla saker kortfattat, särskilt när det är så mycket jag vill få fram och få sagt, men ha tålamod med mig. Orkar ni inte läsa så förstår jag det, med tanke på att jag typ skriver långa romaner. Men vill ni läsa igenom allt, så kan det hända att ni antingen känner igen er själva i det jag skriver och kan relatera – eller kan få kunskap och insikt i saker och ting. Inget av det är fel.

Jag är ju på en ”resa” nu, kan man säga, som jag varit på i många år. ”A healing journey”, som jag kallar det, där jag försöker läka och återhämta mig efter det svåra liv jag levt, och jag berättar och delar med mig mycket av det. Jag berättar inte om detta för att man ska ”tycka synd om” mig, utan jag berättar om det och upprepar det för att jag har blivit så skadad av min uppväxt, av hela mitt liv, utan att få direkt förståelse för det eller empati från omgivningen, och jag vill att andra människor ska förstå – verkligen förstå – att växer man upp som ett skadat barn så blir man också en skadad vuxen. Hur svårt ska det vara att fatta det?

Jo, omgivningen, samhället, och hela jävla världen verkar ha svårt att fatta det. Det gör mig tvärförbannad! Skadade människor som inte får rätt hjälp, stöd och resurser, fortsätter i många fall att utsätta sina barn för ohälsosamma miljöer, kaos och destruktivitet, och när de barnen blir vuxna är majoriteten av dem också skadade, som i sin tur får barn som de kanske skadar, som får barn som de kanske skadar, och så vidare, i all evighet. Det går genom generationer. Obehindrat och omärkbart. De flesta bara vänder bort huvudet, stänger öronen, och fortsätter pyssla med sitt. Det finns faktiskt inga ord för det, annat än vidrigt.

Jag fattade tidigt i livet beslutet att inte skaffa barn...någonsin. Därför att jag visste att jag mådde för dåligt, var för skadad, och jag ville inte riskera att inte kunna ta hand om ett eventuellt barn ordentligt. Då hade jag kanske upprepat min mammas mönster. Det var mitt personliga val att göra, och jag har alltid vetat att det var 100 % rätt beslut för mig. Jag har aldrig ångrat det, och jag har aldrig haft en lust eller längtan att få barn. Mitt liv har en annan mening helt enkelt. Och jag är helt okej med det.

 

Man kan inte förvänta sig att skadade barn, helt magiskt en dag bara ska bli ”hela”, och kunna fungera som ”fullt friska” och ”normala” individer, de som överlever. Det funkar inte så. Människor omkring individen och hela samhället måste hjälpa till. Att stötta med omtanke, empati, förståelse, tålamod, och kärlek. Inte kritisera, se ned på, håna, förminska, straffa, stöta bort eller dra sig undan. Detta är såååå viktigt att förstå, för många har utsatts för svåra trauman som barn, och många fortsätter att utsättas för det i dagens läge – och kommer antagligen fortsätta göra det i framtiden också. Och riskerna är stora att de som blir skadade då, också kommer forsätta föra vidare det ohälsosamma och destruktiva mönstren och beteenden som kommer skada framtida barn. Och det måste förändras. Det kan vi alla hjälpas åt med.

Se på "Fallet Lilla Hjärtat", eller på "Fallet Bobby", och på tusentals, hundratusentals, andra liknande fall där barn farit fruktansvärt illa, dödade till och med, av skadade och trasiga vuxna, som var så sjuka att dom aldrig skulle ha skaffat barn in the first place...och där omgivningen och myndigheter brutalt misslyckats med att hålla barnen trygga och säkra. Det är fruktansvärt, och hjärtskärande. Finns faktiskt inga ord...

 

 

Det måste ta stopp någonstans. Och det är därför många av oss som blivit utsatta för barndomstrauma, och destruktiva och dysfunktionella uppväxter, berättar om det och delar med oss av det, för att sprida ut information om det och öka medvetenheten och kunskapen om det i samhället, så att det någonstans ska kunna stoppas, och vändas. Det är därför så många av oss till exempel skriver självbiografier, skriver artiklar i tidningar, gör poddar eller dokumentärfilmer om det, eller skriver i bloggar och andra forum på nätet om det. 

Någon gång måste det ta stopp. Och det kommer inte göra det av att människor tystas ner, utan av att människor uppmuntras och inspireras till att våga prata om och berätta om det, att dela med sig av sina upplevelser. Denna tystnadskultur och stigmat om trauma och psykisk ohälsa måste upphöra. Vi som är offer och överlevare, kan hjälpa till att göra det. Genom att sluta vara offer och känna oss förtryckta, trotsa ”normen”, och börja vara krigare istället genom att bryta tystnadskulturen och stigmatiseringen. Det är därför jag gör detta, berättar om mitt liv, om och om och om igen. Så mycket det behövs. Jag vägrar vara tyst om det längre.

I HAVE A VOICE, AND I´M GOING TO USE IT!

 

Jag var ett skadat barn, ett mycket skadat barn. Och det blev aldrig uppmärksammat. Så det blev bara värre, ju äldre jag blev. För man bär det med sig, och man samlar på sig mer hela tiden. Tänk er en snöboll i rullning nedför en backe, som tar med sig mer och mer snö ju mer den rullar. Jag har som vuxen blivit så illa behandlad, så ”straffad”, av så många människor omkring mig under mitt liv, bara för att jag var ett skadat barn som utsattes för saker jag inte kunde hjälpa eller rå för, och blev därför en ännu mer skadad vuxen. Jag har som vuxen fått så mycket kritik, så mycket hån, så mycket skit, under så många år – för att jag inuti var ett skadat, förtvivlat barn, som bara ville bli sedd, bli hörd, bli förstådd, och bli hjälpt. Jag skrek inombords, och skriket föll för döva öron, för jag lyckades inte få ut det. Jag var så nedtryckt av omgivningen och ingen ville höra. Detta förföljer mig än, och är något av det svåraste för mig att acceptera, bearbeta, och lägga bakom mig. Kanske en dag jag kan göra det, kanske inte. Man får se...

I alla fall, on my ”healing journey”, jobbar jag stenhårt med mig själv, på insidan. Jag försöker läka mina inre sår, bearbeta alla de mängder av trauman jag har varit med om, och bygga upp mig själv. Man har man ju en grundpersonlighet - ”a core”. Den behöver man vara medveten om och förstå. Så när man jobbar med sig själv och ska skapa ”ett nytt jag” - så får man jobba omkring sin grundpersonlighet, bygga på den helt enkelt. Min grundpersonlighet har alltid varit en snäll, vänlig, hjälpsam, omtänksam, förlåtande, och väldigt empatiskt och medkännande person. Så när jag började bygga upp mig själv, så fortsatte jag bara bygga på den grunden. Att bygga upp mig själv har för mig inneburit att förstå vem jag är, så att jag kan vara den människa det är meningen att jag ska vara. För jag har aldrig tidigare fått lov att vara den människan det är meningen att jag ska vara, att utvecklas till...för att alla andra omkring mig under mitt liv har tyckt det har varit viktigare att jag ska finnas till för dem, och vara den person de vill att jag skulle vara.

Så, vad gjorde jag? Jo, jag gjorde det som per automatik kommit som mest naturligt för mig sedan barnsben...att försöka vara alla andra till lags, och försöka att vara den alla andra velat att jag ska vara. Att lära mig förtränga mina egna behov, mina egna åsikter, mina egna känslor, min egen vilja, mina egna drömmar...för att kunna vara den alla andra behövt och velat att jag ska vara för dem. Och det har ju varit olika för olika personer omkring mig, hur de velat att jag ska vara, så jag lärde mig också tidigt att anpassa mig till i stort sett alla situationer, i alla miljöer, för alla människor, och alla de sätt de ville att jag skulle vara/bli.

Och vad gjorde det mig till? Jo, en kameleont, som kunde sätta på mig olika masker. Jag har alltid varit lite av en introvert, tyckt om att vara mycket för mig själv, i lugn och ro, men jag tvingade mig själv till att bli extremt extrovert...bara för att passa in. Och för att försöka dölja för omgivningen hur dåligt jag egentligen mådde, hur skadad jag egentligen var – eftersom jag skämdes över det. För att andra hade fått mig att skämmas över det, intutat i mig att man var en ”dålig människa”, om man mådde dåligt. Så självklart ville jag då dölja det, samtidigt som jag ville försöka möta allas krav och förväntningar.

Så ”Den glada masken” var den masken jag mest hade på mig. Jag var ”den glada, käcka, roliga, extremt sociala Angelica” jämt, eftersom omgivningen tyckte och krävde att man skulle vara så glad, rolig och käck och igång hela tiden. Hade man ”Den glada masken” på sig, blev man accepterad av alla, och hade det lättare att fungera både i skolan, i det sociala livet, i kärlekslivet, på jobbet, med mera. Den masken blev min standardmask och skulle sen växa fast på mig, och vara mycket svår för mig att ta av. Som kameleont blev jag en person som ganska lätt kunde anpassa mig till vad som helst, när som helst, och vem som helst. Jag hade mängder med olika människor i mig, allt som alla ville ha efter deras unika behov och önskemål. I många, många, många år.

 

Och vad gjorde det med mig? Det brände ut mig, och det förhindrade också hela tiden den människa som jag egentligen var och ville utvecklas till att komma fram, och gjorde mig tommare inuti. För jag var en massa människor, men samtidigt var jag ingen. Så fort jag försökte låta mig själv komma fram, att säga min mening, säga ifrån om jag inte var bekväm med något eller inte mådde bra, säga vad jag ville göra och hur jag ville vara – så tystades jag ner. Och folk tittade beskviket på mig, ibland med förakt, för hur vågade jag säga ifrån. Jag skulle bara veta min plats, hålla mig där, vara glad och tacksam, och hålla tyst.

Min plats var bland de tystlåtna och lydiga, samtidigt som jag skulle finnas där direkt när folk behövde mig och bara hänga med i allt. Som det redskap jag var för dem.

Så jag var tyst, jag var lydig, jag höll mig på den plats jag tilldelats. För jag orkade inte med bråk, jag orkade inte med tjafs, gräl, konflikter, och att se och höra besvikelsen och föraktet i andras ögon och i sättet de pratade med mig. Jag orkade inte med kaos. Lättare då att bara göra som jag blev tillsagt att göra, vara den alla ville jag skulle vara.

Men inuti mig så skrek jag. Skrek förtvivlat. Skrek som att jag var osynlig och hade panik över att ingen kunde se mig. Men ingen kunde ju se mig, eller höra mig – jag var ju för fan osynlig! Tills människor behövde något från mig, så blev jag synlig igen, för att tjäna deras behov. För att sedan återgå till att bli osynlig.

Så jag benämnde mig själv därefter också – jag var ”Hon som inte fanns”. Det var jag det. Under större delen av mitt liv.

 

Jag måste säga också, att visst har det funnits bra människor med i mitt liv som har stöttat mig och funnits där för mig, men de går att räkna på en hand. Icke desto mindre är jag tacksam för att jag haft dem. Väldigt tacksam.

Det är ganska lätt att förklara varför jag varit så undergiven under mitt liv, om man har förmågan att vilja förstå. Om man växer upp i sådan miljö som jag gjort och upplevt såna saker som jag gjort, då utvecklar man olika överlevnadsstrategier väldigt tidigt i livet, för att kunna överleva i den tillvaro man befinner sig i. En av dem är lydnad, en annan är undekastelse, en till är att vara tyst om det som händer. Och det finns många fler av dem. Dessa överlevnadsstrategier är inget som bara försvinner en dag när man blivit äldre, utan de följer med en hela livet. Man kan försöka arbeta bort det med hjälp av terapi och hårt arbete, men det är mycket svårt. Hos många försvinner det aldrig, utan finns alltid med oss i ryggraden, som inbakat i vårt DNA, och gör det svårt för oss att ”bara anpassa oss” till samhället, livet, och andra människor och situationer omkring oss, som ”normala människor”... utan att vi då kanske offrar oss själva samtidigt. Och för detta fattas det både förståelse, medkänsla och tålamod hos hela omgivningen under våra liv när vi växer upp. Det är en av anledningarna till att jag berättar och delar med mig av mitt liv och mina upplevelser, och mitt hårda arbete med mig själv för att komma tillbaka till livet, för att fler ska få insikt och förstå – både hos de som inte vet hur det är, och hos de som vet. Båda sidor behöver insikter och guidning. So it´s a win win.

Jag har ju skrivit om mitt liv och mina upplevelser många gånger i min blogg, jag måste det för att förklara varför jag alltid mått så dåligt, och varför jag varit som jag har varit. Och för att människor ska förstå, vad trauma gör med barn, vad trauma gör med människor överhuvudtaget. Så jag berättar om min bakgrund igen nu, för att sätta sammanhang på det jag skriver om i detta inlägget.

Jag är uppväxt i missbruksmiljö. Min mamma var blandmissbrukare, men främst tablettmissbrukare, och min biologiska pappa var blandmissbrukare, men främst alkoholist. Min pappa hade dessutom en bakgrund i kriminell miljö, och hade suttit inne i fängelse innan han träffade min mamma. Så självklart, umgicks de också mest med sina likar.

De var den typen av människor som hängde hos oss jämt när jag var liten. Ölburkar och spritflaskor överallt, luften alltid tjock av cigarettrök, rena droger liggandes lite varstans, även sprutor liggandes framme. Kvinnor och män som med mamma och pappa drack, tog droger, bråkade och stökade, skrek och härjade, och ibland var det någon porrfilm på i bakgrunden. Och mitt i det satt jag, med nappflaska och nån leksak, ofta rädd och nervös. Jag minns en del av detta, trots att jag var ganska liten, men jag minns. Jag minns till och med hur det såg ut i lägenheten där vi bodde, och hur lekplatsen såg ut utanför, jag minns några av grannbarnen jag ibland lekte med, och jag minns våran hund vi hade då, en Schäfer som hette Kim.

Och jag minns våldet. Jag minns min pappa slå min mamma så blodet sprutade. Jag minns min pappa kasta möbler och husgeråd omkring sig i vrede, och jag minns honom liggandes bakom soffan med ett hagelgevär, då han i sitt delirium trodde att ”farliga typer” hade omringat huset och var ute efter honom. Men jag minns också kärleksfulla stunder med honom, när han hade mig i knät, sjöng för mig, lekte med mig, när han pussade mamma och började spontandansa med henne i vardagsrummet till musiken av Elvis Presley, som var hans idol. Detta skapade paradoxala känslor inom en, då man älskade honom och samtidigt var väldigt rädd för honom. För det är exakt så det är. Rädsla och kärlek, existerande samtidigt. Det tar man också med sig upp i vuxen ålder, vilket kan få allvarliga konsekvenser.

 

Men när mamma och pappa separerade när jag var ca 3 år, så träffade mamma ändå liknande typer av män efteråt. Naturligtvis. Och särskilt en av de männen hon träffade, när jag var 4-5 år, och som hon sedan gifte sig med, var den som skulle ställa till med mest skada med mig.

Egentligen skulle jag vilja berätta allt han gjorde mot mig, och mot mamma. Men jag vill inte säga för mycket, av hänsyn till anhöriga till den mannen. För trots den oerhörda skada han ställde till med med mig, och med mamma, och den rena ondskan som han personifierade, så är det fortfarande jag som måste ta hänsyn, det är jag som måste vara förstående, det är jag som måste begränsa vad jag berättar om det, om honom, trots att han inte ens lever längre. Offret måste fortfarande "skydda" förövaren. Men är det något nytt i vårt samhälle?

Men det jag tänker berätta, som jag inte tänker hålla tyst om, är att han under de åren han var gift med min mamma, var djävulen själv, förutom i början av deras förhållande när han var "den snälla partnern", och "den snälla pappan." Vilket naturligtvis bara var ett spel, en mask han satte på sig. Den riktiga personen kom fram efter han hade gift sig med mamma. Det var då allt våldet startade. Jag tänker inte hålla tyst om mina specifika skador som han orsakade mig, mina trauman, för jag äger dem och tänker inte hålla tyst om dem. De är mina skador, mina trauman, som jag äger! Ingen har rätt att begära att jag ska hålla käften om det. Punkt!

Så jag kan inte berätta allt, jag kan inte gå in på detaljer – men det jag kan säga kortfattat är att han misshandlade mig på daglig basis, även mamma, som jag också ofta både hörde och bevittnade. Han utsatte mig även för tortyrliknande behandling med jämna mellanrum, och han utsatte mig för sexuella övergrepp vid ett antal tillfällen. I denna miljö, med en sådan människa, lär man sig väldigt snabbt att lydnad, tystnad och underkastelse är lika med större chans att överleva. Man lär sig också att läsa av på blickar, kroppsskråk, tonfall och humör, om det ligger fara i luften. Man lär sig konsten att tänka i många steg framåt, vara väldigt medveten och uppmärksam på allt som händer runtomkring, att lägga upp olika planeringar beroende på hur vissa saker utvecklar sig, hur olika scenarier kan se ut. Allt hänger på olika sätt att hålla sig vid liv. Dag för dag, ibland stund för stund. Allt kunde skifta på en sekund, så man behövde alltid vara på sin vakt, vara beredd, ha en plan klar. För min överlevnad, och min mammans överlevnad. Med den mannen, som var totalt livsfarlig. När mamma lyckades skilja sig från honom, skedde det i samband med att vi fick polisbeskydd, och skyddade personuppgifter och adress när vi flyttade. Men även efteråt, fanns han ute i periferin, lurandes, hotandes.

Mamma var gift med honom när jag var mellan ca 5 till 7-8 år gammal, och hans våld och tortyrmetoder skedde dagligen, både mot mig och mamma. Vi levde i ett konstant läge av rädsla och skräck. Och jag kommer ihåg så mycket av det, så väldigt mycket. Det är inpräntat i mig, inetsat förevigt i min själ. Mina trauman! Mitt! Och min rätt att berätta om det. Berätta om en fruktansvärd tillvaro, och fruktansvärda övergrepp. Som ett litet barn.

Ändå har jag under mitt liv blivit ombedd att ”bara glömma det”, bara ”lägga det bakom mig”, bara ”sluta tänka på det” - och framför allt, hålla tyst om det. Även om jag ibland, av ren trots, har berättat om en del av det, i det rent desperata behovet att bli hörd, så har det ändå inte varit nåt som de flesta ”velat höra”. För det är ju jättejobbigt för andra att behöva lyssna på, nä det orkar de inte. De har tillräckligt med sitt eget. Och jag blev ju bara jobbig när jag höll på att tjata om det där, så jag blev ändå nedtystad, på olika sätt. Så till slut gav jag upp. Bara resignerade. Det var lika bra. Ingen lyssnade ändå, eller direkt brydde sig. Det alla brydde som om, som var väldigt viktigt för dem, var att jag BARA SKULLE GLÖMMA OCH GÅ VIDARE. Inte besvära andra med det. Bara glömma och gå vidare...

 

Så under mitt liv som följde, med syskon som kom till världen som jag fick ta mycket ansvar för, skola som var viktig att sköta sig i och klara av, vänskaper och det sociala livet som jag skulle orka med, medan kaoset hemma kom och gick, andra män kom och gick, så försökte jag bara överleva. En man mamma träffade var väldigt bra, han som är vår pappa idag - men resten var likadan som de tidigare. Och min mammas psykiska tillstånd blev värre med åren och hennes missbruk eskalerade, hon träffade en ny man som var missbrukare och som misshandlade henne, kaoset blev bara värre och värre – och jag försökte bara behålla mitt förstånd, och överleva. Det var det enda jag kunde göra...bara försöka överleva. Och hur lyckades jag överleva? Jo, genom att anpassa mig, förtränga mina behov och mitt känsloliv, vara tystlåten, vara lydig, vara undergiven, och göra det jag blev tillsagt att göra, göra det som begärdes och krävdes av mig, som det alltid hade gjort. Samtidigt som det långsamt tog död på mig, men var det någon som brydde sig om det? Jag var där, till för allas behov och önskningar, men ändå helt osynlig. Hon som inte fanns...

När min mamma dog år 2000, (hon var då lika gammal som jag är nu, 43 år) så dog jag faktiskt med henne. Jag slutade fungera och allting bara tvärdog inom mig. Den sorgen och den smärtan jag kände – obeskrivlig. Ändå – ändå fortsatte jag att försöka möta människors förväntan och krav, för det satt så hårt i mig. Jag fick inte lov att sörja hur jag ville och behövde, det fick jag kritik för. Jag orkade inte jobba på ett tag utan blev sjukskriven några månader, det fick jag också skit för av de omkring mig. Jag kunde inte fungera ordentligt i det förhållande med en kille jag hade då, vilket jag fick kritik för och blev pressad, stressad, och skuldbelagd av honom. För jag fick honom att må dåligt, för att han inte orkade med att jag mådde dåligt. Stackars honom, vad jobbigt det måste ha varit...eller hur? Han var snäll och bra för mig på vissa områden, men när det gällde förståelse och tålamod...not so much. Så det enda altervativ jag hade, var att helt stänga av, koppla bort mig själv. Det som kallas för dissociation, att dissociera. (Dissociate på engelska.) Även det är en överlevnadsstrategi, som många som upplever eller upplevt trauma använder sig av, medvetet eller omedvetet...och som jag också använt mig av hela mitt liv. Det var lätt för mig att dissociera, jag ville det inte, och jag skulle inte behövt göra det, men folk tvingade mig mer eller mindre till det. Alla i hela min omgivning gjorde det.

Än idag händer det att jag dissocierar, när jag hamnar i situationer då jag känner mycket stress och press, och jag blir överväldigad. Då kopplar jag bort mig själv, och är knappt medveten om det. Så lätt är det att glida in i. Som en hand som glider in i en väl använd, skön och bekväm handske.

 

Till slut, år 2004 när jag var 25 år gammal, så var jag tvungen att bli permanent sjukskriven, alltså långtidssjukskriven. Jag var totalt utbränd, klarade inte av att sköta mitt arbete längre, och inte ens att dissociera klarade jag av då längre. Utan precis som en maskin som man trycker på av-knappen, så slutade jag fungera helt. Rakt av bara. Jag mådde så dåligt att jag ville inte leva, och jag gick och längtade efter döden...varje dag. Jag fick utskrivet mediciner av min läkare, anti-depressiv medicin, lugnande medicin för ångest, och starka värktabletter för den konstanta huvudvärk jag hade varje dag, för min migrän jag ständigt hade. För mig var det akut, om medicinerna inte fungerade, så skulle jag vara tvungen att ta livet av mig. Så kände jag. Så illa var det. Jag hade gått i terapi några år redan, men tyckte inte den hjälpte så mycket då...uppenbarligen. Så jag satte min tillit till medicinerna då, för att orka med att fortsätta leva överhuvudtaget.

Men vad tyckte andra om det? Nä, det var heller inte bra. Knarkare och Pillertrillare blev jag kallad ofta, men hjälp och stöd kunde de inte ge mig, utan gav kritik och vände sig bort istället. Och att jag blivit sjukskriven, det var ju en katastrof! Jag jobbade inte, utan ”bara gick hemma och latade mig och levde på skattebetalarnas pengar. Hur kunde jag med det?!”

Ja, hur kunde jag med det? Vilken hemsk människa jag var, jag borde ha stenats till döds, eller bränts på bål, som förr i tiden. Åtminstone stå vid skampålen i alla fall. Så illa verkade mitt ”brott” vara – ”att vara sjukskriven vid så unga år, en fullt fungerande friskt människa”. (Deras ord.) Suck, jag orkar inte...

 

Så vad hände? Det enda som kunde hända egentligen när man mår så fruktansvärt dåligt och är under så stor press utan ordentligt bra stöd – jag hamnade i missbruk. Precis som min mamma. Åtminstone kunde jag relatera till henne och förstå henne på ett annat sätt då, när jag själv hamnade där. Jag började missbruka de värktabletter jag fick utskrivet för min huvudvärk. Värktabletter som innehöll kodein, som är ett narkotikaklassat preparat, ett ämne liknande morfin. (Finns bland annat i Citodon, Panocod, Tramadol.) Den läkare jag hade på den tiden, skrev ut stora mängder till mig, utan att informera mig om vad det var för typ av medicin, att det var beroendeframkallande, inte heller höll han koll på doserna. Han bara skrev ut när helst jag begärde, hur mycket som helst, vilket naturligtvis var tjänstefel. Det visste inte jag då, jag visste ingenting, visste för fan knappt vad jag själv hette då. Jag litade på läkaren och på vården, man har inte större val. Men idag fattar jag ju att han begick ett grovt tjänstefel, och bidrog till att sända in mig i ett allvarligt missbruk, men det är inte lätt att fatta sånt när man är ung. Men helt ärligt så mådde jag så dåligt då att jag inte orkade bry mig om vad jag stoppade i mig. Bara jag fick slippa känna, bara få försvinna, in i dimman. Där allt var lungt och skönt, bara ljuvlig frid.

Tack vare att jag fick ut så mycket såna värktabletter, under lång tid, så kom jag upp i skyhöga doser. Jag började med kanske två om dagen, ökade till 3, ökade till 4, ökade till 6....och som högst kom jag sen upp i 20-25 tabletter om dagen. Jag var stenhög, dygnet runt, de hann aldrig gå ur kroppen. Men när man äter dem under så lång tid, och såna doser, så lyckas man ändå fungera på dem. Inte alla kanske gör det, men man blir vad som kallas för ”en fungerande missbrukare”. Jag hade plötsligt mer energi och orkade göra mer, orkade vara igång mer, för om man inte känner så mycket och inte tänker så mycket, så blir man ”lättare” och kan lägga sin energi på annat. Det är så jag kan förklara det. Jag var ganska avtrubbad kan jag säga, och kände mig väldigt likgiltig inför det mesta. Men värktabletterna gav mig ett ”high” som var väldigt skönt och behagligt, och det gjorde att jag i alla fall inte hade självmordtankar längre. Jag hade inte så mycket tankar alls faktiskt. En slags skön tomhet inuti. Jag förskönar det inte, och rekommenderar det absolut inte under några omständigheter - men jag måste samtidigt vara ärlig med hur det kändes, hur det känns, och varför man känner att man måste ta det. För många människor är det det som står mellan att leva, eller att ta sitt liv. Jag vet att det finns många som förstår precis vad jag menar med det, de som känt det själva.

Men till slut fattade jag också att jag inte kunde fortsätta. När det hade gått några år, och jag märkte att det inte kändes lika roligt längre, inte lika skönt längre, och min familj och nära vänner hade uttryckt oro för mig, att jag själv kände oro för mig - då kände jag att jag nog var tvungen att ta tag i missbruket, och ta tag i mig själv. För jag fattade också, att döva mig själv läkte inte mina inre sår och skador, det gjorde dem värre för de låg obehandlade och pyrde under ytan, och kunde explodera när som helst. Det man döver skjuter man bara undan, det försvinner inte. Lika lite som en räkning magiskt skulle försvinna bara för att man lägger den i en byrålåda och försöker glömma att den finns där. Det måste tas itu med. Så är det bara. Och jag hade också i bakhuvudet hela tiden, att jag inte ville sluta som mamma.

 

Så jag satte igång att kämpa. Men det tog tid att hitta rätt hjälp, kan jag säga. Sjukvården har begränsade resurser, och begränsad tillmötesgång. Vissa patienter som söker hjälp viftas bara bort, de ses som besvärliga. Särskilt om man är en missbrukare. De verkar mindre benägna att hjälpa människor i missbruk, som att de resonerar att ”de har satt sig själva i skiten, de får skylla sig själva.” Tråkigt nog finns det är stor del av omgivningen som tycker likadant. Många som ser alkoholister sitta och dricka på en parkbänk känner avsmak och tänker: ”Ja, de kan lika gärna dricka ihjäl sig för det har satt sig där själva, så då får de också skylla sig själva.” Typ de tankegångarna. Bra sida man visar av sig själv då, där får inte vare sig empati, förståelse eller medmänsklighet plats. Utan bara kallt, ”de får skylla sig själva”. Vilken jävla vidrig människosyn. Suck, orkar inte...

Men efter mycket kämpande fick jag till slut rätt hjälp, på rätt plats, av rätt personer. Och det var jag själv som tog reda på vart jag kunde vända mig, efter att ha rådfrågat en vän med liknande problem, om hen visste hur jag skulle göra för att få nån riktig jävla hjälp nån jävla gång. Och det jag hittade var en beroendemottagning inom öppenvården specifikt för kvinnor här i Göteborg, dit man kunde söka in för att få en plats, för det fanns bara begränsat med platser. De specialiserade sig på kvinnor med tablettmissbruk och drogmissbruk, och på psykisk ohälsa. Perfekt för mig. Och jag kom in, jag fick en plats. Tack gode gud.

Där gick jag sen i sex år, från 2010 till 2016. Det var en långsam och svår process jag gick igenom, men jag fick verkligen rätt typ av hjälp. Jag fick hjälp med nedtrappning av kodeintabletterna, och jag fick även hjälp med terapi, sjukgymnastik, arbetsterapi, mindfulness, och annat runtomkring. De hade stenkoll på mitt tablettintag och jag fick gå en gång i veckan och hämta ut tabletter på deras mottagning, som skulle räcka vecka till vecka. Och om jag inte skötte det, gjorde jag slut på dem i förtid, så fick jag inga fler utan fick gå helt utan ett tag. Och jag var livrädd för det, så därför såg jag till att sköta min dosering. Jag var även inlagd ett kortare tag på Beroendekliniken på Östra Sjukhuset här i Göteborg, vilket är inom slutenvården, för hjälp med nedtrappningen, och detta var på egen begäran. Jag begärde det själv att få komma dit, för jag visste jag behövde den hjälpen. Detta var i ca två veckors tid under år 2011. Det var svårt att komma in dit för det var lång kö, och man fick inte stanna så länge för det var så många som har allvarliga missbruksproblem som sökte dit. Jag tror man fick stanna max tre veckor, och jag stannade i nästan två veckor. Det hjälpte mig i alla fall en bra bit i min process att trappa ner på tabletterna.

Så...våren 2016 blev jag utskriven från Beroendemottagningen för kvinnor, för de ansåg mig då färdigbehandlad och fri från mitt missbruk. Så jag lyckades! Och det var jag som kämpade mig dit, det var jag som gjorde jobbet, det var jag som tog ansvar för mitt beroende och för mitt mående och att bli bättre! Jag! Och jag har inte fallit tillbaka in i missbruket igen. Jag äter fortfarande en hel del mediciner därför att jag har svåra hälsoproblem, men läkarna är väldigt stränga med mina mediciner, vilket jag faktiskt är tacksam för. Alkohol dricker jag inte heller. Jag har aldrig druckit alkohol, och kommer aldrig dricka det heller. Det är en mycket stark princip jag alltid haft. Det vet alla som känner mig.

Sedan är jag ju inte ”botad”, ingen missbrukare blir ”botad”. Utan jag är nu bara väldigt medveten om att jag har en beroendeproblematik i grunden som kan triggas igång igen, så jag måste vara noggrann, försiktig, och fortsätta kämpa och vara motiverad. Jag har det ju i generna också, eftersom båda mina biologiska föräldrar var missbrukare. Det finns faktiskt något som kallas för ”missbrukargenen”. Men jag vet att man kan ta sig ur det, att saker kan bli bättre, och det är mycket därför jag delar med mig av min historia, för att kanske kunna inspirera och motivera andra som går/gått igenom liknande – och för att de som inte förstår, ska kunna få en förståelse för och en inblick i hur och varför människor hamnar i missbruk, och vad man måste göra för att kämpa sig upp. Jag hoppas kunna öppna upp folks ögon och sinnen, och öka empatin och medkänslan. Tro mig, det behövs.

 

Så åren som har gått sedan dess, har jag försökt att fokusera på mig själv och på min läkningsprocess. Det har inte varit lätt, kan jag ju inte påstå, och en massa annan skit har hänt som krävt min uppmärksamhet och tagit fokus från det jag har behövt lägga på mig själv. Men så är det ju oftast, det är livet. Men jag har jobbat stenhårt med mig själv så gott jag kunnat.

År 2017 beslutade Försäkringskassan att sjukpensionera mig, efter att jag i många år hade varit långtidssjukskriven i omgångar. Efter att jag i slutet av år 2016 hade gått en utredning av min arbetsförmåga, kom de fram till att den var icke existerande, och att det inte är troligt att jag kommer kunna gå ut i arbete igen inom en rimlig framtid. Det var alltså inte jag som begärde att få bli sjukpensionerad, utan det var FK som själva kom fram till det. Och jag blev mycket lättad och tacksam över deras beslut, eftersom jag själv många gånger försökte komma ut i arbete igen, men misslyckades gång på gång på grund av att jag faktiskt mår för dåligt för det. Så jag var helt på deras linje.

Att jag blev sjukpensionerad, gjorde att jag för första gången i mitt liv fick tillfälle och möjlighet att kunna börja arbeta med mig själv ordentligt, och påbörja min riktiga läkningsprocess. Det gav mig möjlighet att äntligen få lugn och ro i mitt liv, som jag så desperat behövde, för att på riktigt kunna påbörja ”my healing journey”.

I mitt jobb med mig själv sedan dess, så har det varit solklart för mig att jobba först och främst med ”inre arbete”. Att bygga upp mig själv från grunden, att förstå vem jag är, att förstå varför jag har behövt leva ett sånt jäkla liv och gå igenom ett sånt helvete, att förstå hur jag ska leva, vad som är bäst för mig. INTE vad alla andra tycker är bäst för mig. För tycker ni inte jag har haft tillräckligt av det redan under mitt liv, det bidrog ju till att förstöra mig? Utan, vad vill JAG? Vad känner JAG? Vad tycker JAG? Vad behöver JAG? Hur vill JAG leva? Vem vill JAG vara? Jag tycker fan jag förtjänar det, och varför skulle jag inte förtjäna det?

Mitt ”inre arbete” har också inneburit att göra mig av med min osäkerhet och bli säker i mig själv, att inte behöva bekräftelse utifrån utan att kunna ge mig själv den bekräftelse jag behöver istället, att kunna göra min röst hörd och säga ifrån när jag inte blir bra behandlad, att sätta tydliga gränser för andra människor för hur jag vill och förtjänar att bli behandlad, att inte acceptera bullshit, i någon form, av någon person. Att stå upp för mig själv helt enkelt.

En av de viktigaste läxorna som jag lärt mig i livet, som kommit den allra hårdaste vägen, är att om man behandlar sig själv illa, och ser ned på sig själv och känner sig dålig och värdelös som människa – så är det exakt så som många kommer att behandla en. De speglar bara tillbaka den bilden av dig själv du ger dem. Du ser dig själv som ”dålig” - då är det en signal för många att de också kan se dig och behandla dig som ”dålig”. Du attraherar den typen av människor, dåliga människor, som ser det som ett ”okej” att behandla dig illa. Basically, så ger de dig, det du ger till dig själv.

Läs detta igen, ni som behöver det. Särskilt ni som kan känna igen er i det. Och pränta in det. För det är den brutala sanningen. Den sanning som man behöver höra och förstå, för att kunna göra de förändringar med sig själv som behövs. Nämligen att se sig själv i ett bättre ljus, och behandla sig själv bättre. Och när man ser sig själv i ett bättre ljus, och värderar och respekterar sig själv, så kommer man automatiskt inte längre tillåta andra att behandla en illa. Och de som gör det, kommer man lätt kunna göra sig av med, och aldrig släppa in igen. Man får helt enkelt en nolltolerans mot dåligt beteende.

 

Detta är det jag har arbetat så hårt med under så lång tid, och har kommit väldigt långt med. Detta är det viktigaste arbete man kan göra med sig själv – skadad eller inte skadad. Utan denna grunden, detta grundläggande, vad har du då? Och det är denna oerhört viktiga poäng jag vill komma fram till, med att berätta och förklara hur och varför jag har arbetat med mig själv, i mitt ”inre arbete”. För att inspirera andra, och sprida det vidare, som ringar på vattnet, till så många som möjligt, för att människor ska förstå hur viktigt det är med ett sådan här arbete med sig själv. Det är mitt sätt att ”pay it forward”.

Mina trauman, det är en annan sak. Våldet, missbruket, kaoset, vanvården, oron, rädslan, sorgen, ångesten, död och förstörelse, omgivningen som inte ingrep och inte tog sitt ansvar, att bli nedtystad, bortviftad och misstrodd, kritiserad, hånad och nedlåtande behandlad, genom nästan hela livet – de sakerna är något helt annat att jobba med. Jag menar, det har känts som ett fiskenät, helt intrasslat till förbannelse, som det kommer att ta år och år och år att reda ut. I vilken ände börjar man, orkar man, hur gör man ens?

När det gäller mig, och många, många, många andra som mig, som aldrig vetat något annat än våld, kaos, vansinne och destruktivitet under hela uppväxten, så är det det som är det ”normala”. Jag föddes rätt in i skiten och har aldrig fått uppleva hur det är att ha en ”normal” barndom, med ett tryggt stabilt hem med trygga stabila föräldrar. Det fanns inte, det existerade inte. När jag växte upp så trodde jag att alla hade det som jag, för det var det enda jag visste. Och man reflekterade inte så mycket över det. Men när jag väl förstod att det inte var ”normalt” att växa upp som jag, eller ”normalt” att uppleva sånt jag har upplevt, och dessutom se och höra andra människors reaktioner på det, se och höra människor blir helt förfärade när man berättar - då blev det en chock utan dess like. För det är först då man börjar fundera över och förstå hur man faktiskt har levt, och vad man faktiskt har blivit utsatt för. Och det, slår, mycket, hårt. Jävligt hårt. En av de mest brutalaste insikter man kan få. Men man behöver det uppvaknandet, hur hårt det än är. Det är det allra första steget i bearbetningsprocessen, att bli medveten.

En del av det jag upplevt har jag faktiskt lyckats bearbeta under mitt liv. Jag har fokuserat på min tidiga barndom först, särskilt åren med Honom och allt Han utsatte mig för, därför att jag kände att jag kanske kunde bygga en slags grund att stå på då. Och jag har lyckats bearbeta min tidiga barndom tillräckligt mycket för att känna att det inte gör lika ont längre, det orsakar inte panik eller rädsla, gråt eller ilska. Jag känner det inte så mycket längre, utan det känns som att jag har kunnat släppa taget om det. Vara arg över det, sörja det, acceptera det, förstå det, förlåta det, och släppa det. Det är processen. Det kommer alltid vara med mig, och vissa saker kan alltid riskera att triggas igång, för så är det med trauma, men jag känner mig säker i att jag gjort mig så fri från det som jag kan göra mig. Så, då lyckades jag skapa en lite stadigare grund att stå på i alla fall.

Resten av allting – ja där har jag faktiskt inte bearbetat särskilt mycket, tyvärr. Det tog mig ca 30 år att bearbeta bara min tidiga barndom, så jag tippar på att jag kommer få spendera större delen av mitt liv jag har kvar, att försöka bearbeta resten av det. Och resten av det innefattar allt vansinne med mamma åren innan hon dog, allt som hände henne, hennes missbruk och sinnessjukdom som hade slagit ut i full blom vid det laget, allt som hände mina syskon, allt jävulskap omkring mig och annan skit som hände, och mammas död. Och livet efter hennes död...livet utan henne.

Detta är så svårt för mig att prata om, att överhuvudtaget tänka på, så jag klarar inte av det. Det gör mig galen att tänka på och jag orkar inte ens formulera det till ord. Alla minnen från den tiden får mig få jävlig panikångest, och jag vill bokstavlig talat slita mitt hår och klösa ut mina egna ögon, och banka huvudet i väggen. Så nej, det är inte ens i närheten bearbetat, och jag vet inte ens om jag kommer kunna göra det. Det kommer ta mycket, mycket lång tid i så fall.

Det är därför det har varit så viktigt för mig att göra allt mitt ”inre arbete” främst, att stärka mig själv, förstå mig själv, tycka om mig själv, respektera mig själv, och känna mig trygg i mig själv. För annars kommer jag fortsätta släppa in dåliga människor i mitt liv, som behandlar mig illa, som orsakar ännu mer skador, och som kommer förhindra att jag kan göra den bearbetning som krävs.

Det är också väldigt viktigt att jag får lov att bearbeta, återhämta mig själv och läka mig själv i lugn och ro, utan massa människor omkring mig som ständigt kräver det ena och det andra och det tredje, och som pressar mig, stressar mig, och inte låter mig få ro eller få andas. Jag behöver space för att kunna läka – mycket space. Och då betyder det mindre med människor i mitt liv, för att jag ska kunna fokusera på processen ordentligt. Jag har min familj, och några få utvalda nära vänner som jag har kontakt med och träffar, och ett antal bekanta – och det räcker. Jag behöver inte mer, jag behöver inte fler. Utan det räcker alldeles utmärkt. Och jag behöver definitivt inte en partner. Hell no!

 

När det gäller bearbetning av trauman och svåra händelser, oavsett om det är en, eller flera, eller många, så är det oerhört viktigt att man ska få lov att bearbeta dem, och få stöd från omgivningen av sin bearbetning. Och att omgivningen förstår vikten av bearbetning. Och det är tyvärr sällan som så är fallet.

Man kan ofta få höra från omgivningen att man ”ältar”. Att man bara ska sluta älta, bara släppa och gå vidare. Bara glömma. Det säger de oftast bara för sin egen bekvämlighets skull, för att de tycker det är jobbigt att lyssna på när andra ”ältar” sina saker. Det som de inte tycks fatta - är att ”älta” är helt enkelt att bearbeta. Älta = Bearbetning. Men ordet ”älta” har en negativ klang, som medvetet sägs på ett nedlåtande sätt, så att personen ska känna skuld och skam för att den ”ältar”, och för att de inte bara kan ”släppa saker.” Det är mycket fult, faktiskt ganska vidrigt, att vara så nedlåtande mot människor som bara förtvivlat försöker bearbeta sina trauman, få lov att prata om dem, och försöka hitta ett sätt att leva med dem. Det är precis det som ”tystnadskultur” är – att på olika sätt manipulera andra att tro att de gör fel som pratar och berättar om sina upplevelser. Det är vidrigt. Vidrigt!

 

Behöver ni ”älta” era upplevelser om och om och om och om och om igen – gör det! Låt ingen få er att tro att ni gör fel som pratar och berättar om det på de sätt som ni behöver! Alla måste få göra på sitt eget sätt, och innebär det att älta – så älta! Älta till förbannelse! Låt ingen få förminska er eller manipulera er att tro att det är något fel på er som gör det, utan de säger bara det för att de själva ska slippa lyssna på det. De människorna förtjänar fan inte att höra er historia, de är ovärdiga. De gjorde sig själva ovärdiga sekunden de valde att förminska er och håna er för att ni ”ältar”. Älta hur mycket ni vill, prata och berätta om det hur mycket ni vill, tills ni känner er färdiga att gå vidare till nästa steg i processen. Och det är olika för varje person, och varje person måste få ta sin egen tid, på sitt eget sätt. Punkt!

 

I min bearbetning så finns det vissa saker jag har väldigt svårt att ta mig förbi, att släppa, det jag ”ältar” mest. Jag tror att det jag har svårast för är att förstå och förlåta människorna som var omkring mig. Det faktum att vuxna fanns omkring hela tiden under min uppväxt, men inte ingrep ordentligt, är väldigt svårt att acceptera och förlåta. Och även det, att trots att många av dem omkring mig under mitt liv visste mycket väl hur jag levt, hur vi levt, och kaoset som alltid hade varit, för att inte tala om min mammas bortgång och hur brutalt hårt det tog - så förväntade sig omgivningen av mig att jag inte bara skulle hålla tyst om allt och sluta besvära dem med det, inte bara att jag skulle förtränga mig själv konstant för att vara någon de bestämde att jag skulle vara - men också att jag skulle utvecklas till ”en helt normalt fungerande, frisk människa”. Och när jag inte gjorde det, så fick jag massiv kritik, ogillande, och blev väldigt nedlåtande behandlad. Att konstant under hela min uppväxt bli så brutalt sviken av hela vuxenvärlden, av hela omgivningen....

...det är oförlåtligt i mina ögon. Jag är ledsen, men för mig är det oförlåtligt. Så, hur förlåter man det, hur släpper man det? Jag vet faktiskt inte. It´s a work in progress....

Everything is a work in progress. As it should...

 

Det jag har fått konstaterat under alla mina år inom vårdsystemet, alla utredningar jag gått, alla läkare och psykiatriker jag träffat, alla mina år i terapi – är att jag har svår PTSD. (Posttraumatisk Stress, på svenska.) PTSD är en Trauma störning, Trauma Disorder på engelska. Jag utvecklade PTSD väldigt tidigt i livet, och eftersom det aldrig blev varken uppmärksammat eller behandlat, så blev det bara värre och värre och värre ju äldre jag blev. Senare i livet skulle jag komma att förstå, att det jag har är mer specifikt Komplex Posttraumatisk stress. (Complex PTSD / Complex Trauma.) Det kan man utveckla om man utsätts för svåra händelser som blir till trauman, under lång tid. Som under barndomen till exempel..

 

Det är också vanligt att man kan drabbas av kroniska sjukdomar i samband med PTSD, det är ett konstaterat faktum. Trauma sätter sig bokstavligt talat i kroppen. För mig har det varit huvudvärken, migränen. Det har jag haft sedan jag var barn och det har utvecklats till en kronisk åkomma hos mig. Det är ett direkt resultat av allt trauma jag upplevt, och den psykiska ohälsan som utvecklades på grund av det. Kronisk sjukdom orsakat av trauma.

Skillnaden mellan ”vanlig” PTSD och Komplex PTSD, är att ”vanlig” PTSD kan man utveckla om man upplever ett specifikt, eller några, svåra trauman. Komplex PTSD kan man utveckla om man upplever många svåra truman, eller upplever många trauman under lång tid. Till exempel barndomstrauma, att växa upp under destruktiva och dysfunktionella förhållanden. Också om man är i ett långvarigt, destruktivt förhållande, eller om man lever i krigsmiljö. Allt om PTSD och Komplex PTDS finns att googla på, det finns hur mycket information som helst om det. Det är sånt som är mycket bra att veta och förstå, när det gäller både att kunna förstå sig själv, och förstå andra.

 

Bland annat så kommer i stort sett nästan alla människor som upplevt kriget i Ukraina nu, eller upplevt krig i andra länder överhuvudtaget, att utveckla svår PTSD eller Komplex PTSD, både barn och vuxna – de som överlever. Så att alla förstår vilka efterverkningar det kommer att bli för de stackars människorna. Då är det viktigt att stödet och förståelsen finns där från omgivningen. Bara för att de som flytt hit eller till något annat land, nu kanske är utom fara...så innebär det INTE att de kommer kunna må bra. De är skadade för livet, och kommer få en svår återanpassing till livet överhuvudtaget. Ha förståelse, tålamod och medkänsla för det.

I min sjukdomsproblematik ingår kronisk spänningshuvudvärk och migrän, som nämnt innan. Jag lider också av svåra depressioner och svår ångest, utmattning, utbrändhet, magproblem, astma, och är mycket känslig för press och stress. Jag slutar helt enkelt att fungera i stressade situationer. Jag utvecklade också tidigt i livet svåra sömnproblem, med mardrömmar och sömnstörningen Sömnparalys, som jag har än idag. Det har alltså följt med mig hela livet. Jag äter en hel del mediciner för alla dessa problem, som idag är noga övervakat och kontrollerat av vården. Och man kan säga att alla dessa sjukdomar och problem jag har finns under samma ”paraply” - det paraply som är Komplex Posttraumatisk stress.

 

Jag kämpar varje dag med allt detta, och jag kommer få kämpa med det resten av livet. Tillvaron är ofta svår, även om det finns många ljusglimtar. Jag har mycket bra saker i mitt liv också, och försöker fokusera på det, vara tacksam för det, och försöka ha en mer positiv inställning. Det vill säga att tänka på allt jag faktiskt har, istället för allt jag inte har. Och att tänka på hur långt jag faktiskt har kommit, istället för hur lång väg jag har kvar att gå.

Jag har kommit en lång väg, från där jag var. Jag har kämpat som fan, det har tagit mycket tid, energi, vansinne, och blod, svett och tårar, men jag har tagit mig framåt. Framåt på det sätt jag anser vara viktigast och bäst för mig. Det viktigaste är inte att jag kommer ut i arbete igen nu, det skulle bara göra så att jag kraschar totalt och börjar gå bakåt igen. Det viktigaste är att jag tar tag i och arbetar med grundproblematiken, ”roten till det onda” - och tar det därifrån. Vilket jag har gjort, och som jag ständigt jobbar med, som hela tiden behövs jobba med. Och idag vill jag också leva. Har inte haft självmordstankar på många år, utan jag har hittat glöden inom mig och det är mer än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på.

 

Och om det tar resten av mitt liv att nå fram, so be it. Jag bestämmer själv över min egen läkningsprocess, hur den ska gå till, och hur lång tid det kan ta. Ingen annan bestämmer det. Och ingen kan heller inte få mig att skämmas eller må dåligt över hur jag mår, den jag är, eller vad jag varit med om. Och viktigast är – ingen kan längre få mig att bara lyda, och hålla käften. Ingen! Bara det, att ha nått fram till denna punkten - är guld värt. Hoppas ni också kan nå fram dit ni vill komma. Jag hoppas kunna inspirera och motivera andra dit, genom att berätta om min historia, om mina upplevelser, om min resa. Och också, att jag faktiskt vet vad jag pratar om. För jag har gjort en sån stor del av jobbet, och kommit långt, därför vet jag vad jag pratar om och är säker i det jag för vidare till andra. Det tror jag lyser igenom, i det jag skriver.

 

 

Idag är jag inte längre ”Hon som inte fanns”.

Idag är jag ”Hon som överlevde ett helvete, hittade sin röst och sitt värde, och återtog sin rättmätiga plats i världen.”

Det är den jag är, och den jag kommer fortsätta vara. Och det är jag förbannat stolt över! heart heart heart

 

 

 

Detta är Dr. Gabor Maté - kanadensisk läkare som specialiserat sig på trauman och missbruk. Här är en trailer på vad det är han gör, och hur han jobbar. Otroligt bra och lärorikt!

 

 

 

Poem.

"Forgive yourself for everything

You did to survive

Sometimes it takes all you've got

Just to stay alive

Not everyone will understand

Sometimes not even you

The strength it takes just to stand

And keep on fighting through

It isn't quantifiable

No two survivors are alike

And no one knows just what it takes

To find stars in the night

When everything is just too dark

And you relive it all again

Take a breath and remind yourself

You made it in the end

I might not know your story

But I have one of my own

And I know it's not easy

To forgive yourself for coming home

But I promise you it's worth it

It's something only you can do

Remember, you did more than stand

You found a way to make it through."

~ Poem by Mandy Kocsis©2022 ~

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 April 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mår lite sämre just nu.

Hej på er igen! 

Jag har en sämre period nu, är väldigt trött och har mycket migrän...har migrän nästan varje dag nu. Har svårigheter att sova, och jag mår illa på grund av migränen, så jag har inte kunnat få så mycket mat i mig. Så jag är väldigt trött och försöker vila mycket.

Jag orkar inte skriva så mycket här just nu, men jag jobbar på ett längre inlägg som jag kommer publicera så fort jag fått det färdigt. Det är ett inlägg jag jobbat på ett tag nu, ett väldigt långt inlägg där jag tar upp vad jag anser vara mycket viktiga saker. Men det tar tid för mig att få färdigt inlägget på grund av hur jag mår, så var lite tålmodiga med mig.

Under tiden tänker jag lägga in några videor från Youtube här som kanske kan roa er lite. Det är från min egen Youtube-kanal där jag lägger ut videor jag skapat själv, till olika favoritlåtar som jag har. Jag använder ett professionellt videoredigeringsprogram när jag skapar videos, som heter VideoPad Video Editor, från NCH. Ett riktigt bra program, men för att kunna använda det ordentligt måste man köpa licens för att använda det, vilket jag gjorde, och det är dyrt. En engångskostnad visserligen, men ändå dyrt. Men så otroligt värt det, om man verkligen vill pyssla med det. 

Under mina bättre perioder kan jag bland göra många videor på en gång, så att jag har att publicera under mina sämre perioder när jag inte orkar göra någon, så att jag ändå kan publicera en kontinuerlig ström av nya videor. Så jag har en del liggandes på lager, så att säga. Detta är enbart en hobby, och inte något som jag tjänar pengar på, eller är menat att tjäna pengar på. Precis som denna bloggen...också en hobby. Men båda mina hobbyer är mycket värdefulla för mig. Båda saker är som en slags terapi känns det som, skapandeprocessen är det som jag får ut mest av, både när jag skapar min videor, och när jag skriver.

När det gäller de videos jag gör, så är det viktigt för mig att varje video blir speciell, på sitt eget unika sätt, och jag lägger ner mycket jobb på det. Mycket jobb, och mycket hjärta och själ. Jag har utvecklats enormt mycket i mitt sätt att skapa, i mitt sätt att använda mig av min fantasi, nya tekniker, effekter och funktioner, och jag är väldigt stolt över det. Jag försöker att pusha på mina egna gränser hela tiden i vad man kan göra, och man kan se min utveckling om man tittar från mina äldre videos till mina nyare. Jag tar detta på största allvar, som ni kanske märker. smiley

Jag lägger ut ett urval av några av mina speciella favoriter nedan, just de här inom EDM, som råkar vara min favoritgenre. Ni kan se dem här direkt i bloggen, eller gå in på min Youtube-kanal. Är inte detta din typ av musiksmak? Jag har många olika genrer musik på min kanal, en salig blandning, även en hel del svensk musik. Kolla in om ni vill. Lägger in länk här.

http://www.youtube.com/c/TheSummerGlow/videos

 

heart Kram på er alla så länge! heart

 

 

"Somebody Loves You" - Aly & Fila feat. Plumb

 

 

"Let It Go" (Frozen Remix) - Da Tweekaz

 

 

"U" (Bryan Kearney Remix) - Gareth Emery

 

 

"Moonlight Shadow" (The Cleric Remix) - Micast feat. Kya

 

 

"Gunshots" (Original Mix) - Gareth Emery

 

 

"Take Everything" - Garet Emery & Emma Hewitt

 

 

 

 

 

 

24 Mars 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Stand with Ukraine.

Hej på er!

Igår, den 11 mars, fyllde jag år. Hela 43 år gammal är man nu. Är helt okej med det, jag har ingen åldersnojja. Faktiskt så tycker jag livet blir enklare ju äldre man blir. Jag gjorde inget speciellt igår, var bara hemma och myste, med god mat och film. Orkar inte göra mer än så nu för tiden. Men några i familjen kommer droppa in en sväng nu under helgen, för att gratulera mig. Det orkar jag alltid med. smiley

Sminkade mig lite och tog några bilder igår med. Tyckte det var ett bra tillfälle, för jag gör det så sällan numera. Så här är en bild jag tog igår. 

 

 

I övrigt tänker jag inte skriva så mycket mer just nu. Men vill nämna några ord om det som pågår i Europa just nu, kriget i Ukraina. Finns bara några ord att beskriva det med egentligen - vansinne, katastrof, fruktansvärt, galenskap.

Ingen vet nog hur det kommer sluta, när det kommer sluta, om det kommer sluta. Only time will tell. Men att hela världen sluter upp om Ukarina och stöttar och hjälper, och försöker göra det så svårt som möjligt för Ryssland (Putin) att fortsätta detta vansinne, det är hopp för mänskligheten. Personligen tror jag att det bara finns en lösning på ett slut - att ta ut ledaren. För om ledaren är vansinnig och tvärpsykopat, och är beredd att ta hela världen med sig i krig, kommer det inte finnas någon annan lösning. 

Tills dess, fortsätt att stötta Ukraina och alla andra som blir "casualties of war" - så får vi se hur detta kommer sluta. Kanske vi blir inblandade, kanske inte. Men jag har en stark tro på det svenska försvaret och på att de kommer gå in och göra vad som krävs, i denna kristid. 

Och låt detta bli en påminnelse till oss alla - att kriga och att "hämnas", löser aldrig någonting, det gör allting bara värre. Det är heller inte värt det att smutsa ner sin egen karaktär.

Be a hero, not a coward. Be peace, not war. Be love, not hate. heart

Lägger in en video från Youtube här. En kille som heter Andriy Khlyvnyuk från Ukraina, frontmannen i ett av de stora banden i Ukraina som heter Boombox, ställde in sin turnering i USA för att åka hem och försvara sitt hemland. Han lade ut ett klipp på när han sjunger en av Ukrainas folksånger som heter "Oi U Luzi Chervona Kalyna". En kille som på Youtube kallar sig för "The Kiffness" som gör egna remixar på olika låtar och sånger, gjorde då en remix på denna sång i samarbete med Andriy Khlyvnyuk, för att visa stöd till Ukraina. Alla intäkter och royalties från låten skänks till humanitär hjälp och till stöd för Ukraina.

Bra initiativ, och en fantastiskt bra remix! Denna har fått över tre miljoner visningar på Youtube, och finns även på facebook och på Spotify. Lägger in den från Youtube här nedan.

 

Ukrainian Folk Song (ARMY REMIX) - Andriy Khlyvnyuk x The Kiffness

 

#StandWithUkraine

 

 

 

 

 

 

12 Mars 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
International Womens Day.

 

Idag, den 8 mars, är det Internationella Kvinnodagen. 

Jag tänker inte säga så mycket om det, för dagen talar för sig själv. Men jag tänker hylla mig själv och alla andra kvinnor idag, på mitt eget sätt. 

 

heartheartheart

 

Poem from "The Soul Journey with Sarah Moussa", on Facebook.

 

"I used to believe

that everyone had to like me,

but now this belief doesn't exist anymore.

I used to believe

that I had to be the best person I could be

to be free, but not anymore.

I used to believe

I had to do everything first

what I needed to do in the world,

and only when I had done it and was satisfied,

could I turn my attention back to self-discovery.

I've believed this before.

I used to believe

that I would fit someone to make me happy,

that seems like a long time ago.

I used to believe

that I was not worthy,

but now I see that it was absurd.

I used to believe

that I wasn't ready,

but I see now that's not true.

I used to believe

I had to practice more,

meditate more, be more sincere,

but I saw that it wasn't so.

Life isn't that exhausting or cruel,

I believed so many things that were not true.

Then I realized that nothing has obstructed the freedom

that I Am."

~ Mooji ~

 

 

 

"Born & Raised" - Brennan Heart feat. Enina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 Mars 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mina favoritserier på Netflix.

Hej på er!

Mår lite bättre nu, så jag tänkte jag skulle skriva ett lite lättsammare, roligare inlägg. Det är nog dags för det nu.

Det jag vill skriva om nu är att lista mina favoritserier som går på Netflix. Har tänkt länge på att få till detta inlägg, men det har inte blivit läge för det förrän nu. Och att jag tar just Netflix är för att jag själv har den streamingtjänsten, och det har de flesta andra med. Jag har inte HBO eller ViaPlay eller någon annan betaltjänst, för det har jag inte råd med. Så det får bli det som jag har kollat på på Netflix helt enkelt. Och Netflix är ju ändå en stor favorit, eller hur?

Så..den genren jag älskar mest är ju skräck och rysare, både i filmväg, serieväg, och bokväg. Men jag gillar också starkt crime, true crime, sci-fi, deckare, psykologisk thriller, fantasy, mysterier. Så de serier och filmer jag kommer lista här, är mina favoriter inom dessa genrer just på Netflix. Jag kommer inte ta med så många, för då blir det alldeles för mycket för mig att skriva, och för er att läsa, men jag kommer lista fem stycken av mina favoriter. 

Som ni kanske förstår vid detta laget om ni följer min blogg, så har jag ofta svårt för att hålla saker kort, jag svävar ut när jag skriver och skulle kunna fortsätta att skriva mycket långa texter. Det är bara när jag mår riktigt, riktigt dåligt som jag inte orkar skriva så mycket. Mår jag bättre så orkar jag skriva mycket mer, även om jag skriver i etapper. Så jag kan bli lite långrandig ibland. Men det måste också orka läsas igenom av er läsare, så jag försöker verkligen hålla det kortare än jag brukar här. Jag ska göra mitt bästa med det.

Om vi börjar med Serier/Mini-serier, så kommer jag skriva lite kort om varje och säga lite grann vad de handlar om, utan att avslöja för mycket, och vad jag tycker. Men många utav er har nog sett de flesta av dem jag skriver om ändå. Men det här inlägget handlar just om vilka som är mina speciella favoriter, och jag använder mig helt av mina egna ord när jag skriver detta. Jag kopierar inte och klistrar in från någon annanstans. Utan jag berättar med mina ord direkt från mitt huvud – och från mitt hjärta. 

 

Nummer 1.

Behind Her Eyes” (Bakom Hennes Ögon, på svenska). Mini-serie i 6 delar från 2021. Brittisk Psykologisk thriller/Mysterium. En säsong. Baserad på en bok med samma titel, av författaren Sarah Pinborough.

Handling: Vi får följa den ensamstående mamman Louise och hennes son Adam, när hon kämpar för att få vardagen att gå ihop. Hon får en ny chef på sitt jobb, David, och de utvecklar ett intresse för varandra. Problemet är att han är gift, med en kvinna som heter Adele. Hon är en mycket märklig kvinna, och hon och David verkar ha en minst sagt komplicerad och problematisk relation till varandra. Louise blir mer och mer insyltad i deras relation, och märker snart att något är väldigt, väldigt fel med deras äktenskap, och med Adele. Saker och ting är på väg i en väldigt oväntad, och farlig riktning, där ingenting är som det verkar vara. Allting blir istället mer och mer vansinnigt, och Louise känner det som att hon är på väg att tappa förståndet, i denna galna karusell från helvetet som allt visar sig vara i slutändan.

Åsikt: Jag älskar allt med en twist, det tror jag alla gör. Ju mer oväntat saker och ting utvecklar sig, ju mer spännande är det. Well, let med tell you – i denna serie kommer twist efter twist efter twist, med den allra häftigaste twist i slutet man kan tänka sig. Det är första gången jag ser på en serie eller film, där det inte har varit förutsägbart vad som ska hända och hur det ska sluta. Det är en twist ingen människa förväntar sig, kan jag säga. Jag blev helt golvad! Och det är första gången jag blev så brutalt golvad. Det är därför denna serie ligger bland mina största favoriter, för att det i stort sett är helt omöjligt att förutse vad som ska hända...om man inte läst boken förstås.

So be prepared for a wild ride. Saker och ting är INTE vad de verkar vara – inte ens i närheten!

 

Nummer 2.

The Haunting of Hill House”. Mini-serie i 10 delar, från 2018. Skräck/Övernaturligt/Rysare.

Handling: Familjen Crain har precis köpt en nytt hus, ett stort hus som de tänkt renovera och sedan sälja av. Familjen består av pappan Hugh Crain och mamman Olivia Crain, och deras fem minderåriga barn, Steven, Shirley, Theodora, Luke och Nell. Men under tiden de försöker renovera huset stöter det på en hel del problem, och en hel del motstånd – från huset själv. Familjen upptäcker att de inte är ensamma på egendomen, utan de delar den med en hel del andra, och annat. Och ju längre tid de är där, ju mer utsätter de sig själva för en väldig fara, och en obeskrivlig ondska. Frukansvärda saker händer, och de måste till slut fly, hals över huvud.

När barnen ett antal år senare är är vuxna, har de glömt en hel del av vad som hände i huset, eller snarare förträngt. De försöker leva sina liv som vuxna och fortsätta som vanligt, men deras minnen hotar att bryta igenom den känsliga barriären de så omsorgsfullt har byggt upp under sina liv, och husets onda krafter börjar dra dem tillbaka igen. För huset är levande, och har alltid varit levande. Historien håller på att upprepa sig igen, och kommer de klara det denna gången med livet i behåll?

Åsikt: Detta är en riktig klassisk, men ändå unik, spökhistoria, som är oemotståndlig i sin spänning, i sin sorg, och i sin fasa. För en riktig fasa är det, med sina egna twister man inte heller förväntar sig. Avsnitt för avsnitt byggs det upp, och historien byggs på och får ett skrämmande och rysligt sammanhang. Handlingen hoppar hela tiden fram och tillbaka mellan när de var barn, och när de är vuxna. Men det är inte störande, utan är nödvändigt för att bygga upp handlingen bit efter bit, där detalj efter detalj sakta avslöjas, fram till en fantastisk bra twist i slutet.

Detta är en av mina absoluta favoriter inom skräckgenren. Har sett hela serien flera gånger om. Det är en sådan serie man kan se om och om igen, med jämna mellanrum, den är alltid lika bra och spännande ändå.

 

Nummer 3.

The Haunting of Bly Manor”. Mini-serie i 9 delar, från 2020. Rysare/Övernaturligt/Mysterium.

Detta är samma producenter och skapare som gjorde ”The Haunting of Hill House”, men det är ingen fortsättning på den utan är en helt fristående berättelse, men med en del samma skådespelare som i ”Hill House”.

Handling: Denna berättelsen utspelar sig på 80-talet, och handlar om en amerikansk kvinna, Dani Clayton, som söker jobb som barnflicka hos en förmögen familj i England. Flickan och pojken hon ska vara barnflicka till heter Flora och Miles Wingrave. Deras föräldrar är döda och deras farbror har tagit över ansvaret för barnen och för egendomen, som är en stor herrgård som heter Bly Manor, med tillhörande stora marker omkring. Själv är barnens farbror, Henry Wingrave, mest på sitt kontor/bostad i London och sköter familjens affärer. Så han anställer Dani Clayton, som åker för att bo på Bly Manor och ta hand om barnen, och också umgås och samarbeta med husets övriga anställda.

Dani tycker genast om barnen och fäster sig vid dem, och barnen fäster sig vid henne, men hon tycker också att de beter sig väldigt märkligt. Lite märkligare än andra barn kanske, på ett sätt som är...svårt att sätta ord på. För de har hemligheter, som bara de vet och förstår.

Barnen verkar rädda, rädda för någon, eller något, som de inte vill prata öppet om. Dani blir förbryllad över barnens ängsliga och märkliga beteende och till synes ogrundade rädsla, och vill så gärna hjälpa dem men vet inte hur, för barnen vägrar berätta vad som pågår. Bara lösryckta fraser här och där som de säger, men inget som blir direkt begripligt för Dani. Men saker och ting blir tydligare för Dani ju längre tid hon är där, och hon får reda på saker om husets historia, och människorna i det, som hon inte vet hur hon ska hantera. Dessutom har hon sitt eget bagage att bära på, egna sorger, skuldkänslor, och demoner som följer henne. Det gör henne extra sårbar för allt som händer i Bly Manor.. 

Mycket mystiska saker sker i huset, märker hon, och med barnen, och den fruktansvärda sanningen kommer så sakteligen till ytan, och snart börjar mycket hemska saker hända. Hon blir orolig och rädd för barnens skull och försöker hitta ett sätt att hjälpa dem, och ett sätt att ta sig ur detta skrämmande som pågår. Det som de inte vet, är att Bly Manor har ett hemskt förflutet, en skrämmande historia som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden, då fasorna i det började, och människornas liv slutade. Och allt som sker har en grund i herrgårdens bakgrund, dess början.

Om: Denna historia är inte liknande skräck som historien om ”Hill House”, det är en annan typ av skräck. Detta är en historia som är baserad på en skräcknovell från 1898 av Henry James, som heter ”The Turn of the Screw”. Historien ”The Haunting of Bly Manor” är löst baserad på den novellen, och det är en skräckhistoria, ja, men det är också en slags kärlekshistoria. Lycklig kärlek, besvarad kärlek, och sorgsen obesvarad kärlek. Starka band man bygger till varandra, vänskapsrelationer, familjerelationer. Den djupaste sorgen och längtan efter den man älskar, men inte längre kan få. Om de djupa spår svåra förluster kan sätta sig i oss människor, men också i allt annat runt omring oss. I hus till exempel.

Åsikt: Jag tycker väldigt mycket om denna serien, och denna särskilda historien om ”Bly Manor”, men den är inte skrämmande på det sättet som ”Hill House” är. Den är inte heller menad att vara skrämmande på samma sätt, för det är två helt olika historier. Men man bör ändå i min mening se "Hill House" först, och "Bly Manor" efter det.

Skillanden i dem båda är att ”Hill House” bygger på ren ondska, och ”Bly Manor” bygger på smärtan och sorgen som människor kan uppleva, som kan fortsätta leva långt efter människorna är borta. För det sätter sig i husen, i väggarna, i rummen, ja i själva luften. Och även i vattnet och i naturen runtomkring. Överallt och i allting genomsyrar smärtan, ilskan, besvikelsen, bitterheten, hatet, ensamheten, och den avgrundsdjupa sorgen, och den blir till ett väsen. Ett väsen som vill söka hämnd. Men kärleken finns där också, ett ljus som blir en slags motvikt, som försöker bekämpa mörkret. Och det finns ett hopp i alla fall. Det är vad denna historien i grunden handlar om...kärlek och hopp.

 

Nummer 4:

Archive 81”. Serie i 8 delar, från 2022. En säsong. Skräck/Rysare/Sci-fi/ Mysterium.

Detta är en helt ny serie som nyligen kom ut på Netflix, och har fått väldigt bra kritik och blivit hyllad som otroligt bra och spännande. Det är en serie av regissören James Wan, som regisserade ”The Conjuring”-filmerna. Serien bygger på konceptet ”Found Footage-movies”. Liknade ”The Blair Witch Project” från 1999, som var den första riktiga ”Found Footage” filmen att komma ut.

Handling: Nutid; Vi möter den unga mannen Dan Turner, som arbetar professionellt med att restaurera gamla kassetteband och gamla VHS-videoband. En dag blir han anlitad av ett mystiskt företag, som vill ge honom ett ”privat hemligt uppdrag” – att han ska restaurera några gamla videoband som tillhört en videokamera på 90-talet, videoband som nästan helt förstördes i en brand. Går materialet på banden att rädda, och kommer man kunna se vad som finns på banden? Dan tar sig an uppdraget, med en viss tvekan, men han kan tjäna stora pengar på det, plus att hans nyfikenhet över vad för mystisiskt som kan finnas på banden har väckts i honom. Så han börjar den försiktiga och ömtåliga processen med att återställa videobanden. Det som finns på banden tar honom på en resa i det förflutna, som samtidigt är en resa i nuet.

Han ser på videobanden en ung kvinna som heter Melody, som visar sig vara den person som spelat in banden med sin videokamera, på ett särskilt uppdrag hon hade på sin tid – vilket var 90-talet. Det började brinna i det hus hon bodde i då, och hon förmodades ha dött i branden. Men banden blev kvar och räddade med nöd och näppe.

Man får genom banden följa både Melody i dåtid, och Dan i nutid, samtidigt. Dan och Melody - två människor, två världar, två olika tidsepoker, som plötsligt börjar leva parallellt med varandra, med tiden emellan dem som ett tunt membran bara. När Dan har börjat restaurera banden och ser vad som finns på dem, blir de plötsligt samtida. Han och Melody kan på något sätt kommunicera med varandra, genom videobanden, genom tid och rum – och hemska saker börjar hända. Det Dan får en inblick i via Melody på banden, sänder skräck, chock och fasa genom honom. Och det får honom verkligen att tveka på vad han gett sig in i, och undra vilka det egentligen är som ligger bakom företaget som anlitade honom, och vad de är ute efter. Något ondskefull är det i alla fall, den saken är klar.

Åsikt: Detta är verkligen en serie precis i min smak, skräck, sci-fi och mysterium i ett. Det var spänning från första avsnittet, på ett sätt att man kände att man måste fortsätta se, gärna alla 8 avsnitt i sträck. Typ ”Binge-watcha”. Jag njöt av att se den här serien, och det kom några sköna twister i denna med.

Denna serien är ganska unik, för den utspelar sig i två tidsepoker samtidigt, parallellt men ändå i samma tidsrymd. Det hoppar en del mellan olika tidsepoker, mellan Dan och Melody, och man får hänga med i svängarna om man inte ska bli förvirrad. Men när man börjar få pusselbitarna och till slut kan lägga pusslet, så blir det skitspännande. Så detta är ett stort YES för mig. Riktigt bra serie!

 

Nummer 5:

Dark”. Tysk serie i tre säsonger, från 2017 – 2020.

Säsong 1 – 10 avsnitt. Säsong 2 – 8 avsnitt. Säsong 3 – 8 avsnitt. Övernaturligt mysterium/Thriller/Sci-fi

Handling: Vi får föja en tonårig pojke som heter Jonas Kahnwald, hans familj och hans vänner, genom ett episkt, häpnadsväckande äventyr, som sträcker sig mellan tid och rum.

En pojke försvinner utan ett spår, och sökning efter pojken inleds av polisen, pojkens familj och vänner. Han hittas inte och oron och sorgen är stor. Samtidigt upptäcker Jonas mer och mer att allt inte står rätt till i hans familj, eller i deras stad. Fler barn försvinner, och har försvunnit även i det förflutna. Han upptäcker att dåtiden, nutiden och framtiden är sammanfogade med varandra i någon slags ”evig cirkel”, och barnens försvinnande verkar vara nyckeln till det hela. Frågan är inte bara var de försvunna barnen är, utan när de är.

Jonas försöker nysta i detta mysterium, och finner sig själv till slut kastas fram och tillbaka mellan olika tider i historien, och ställs inför svåra val och konstiga vändningar, den ena mer otrolig än den andra. Det verkar som att hela världens öde ligger i hans händer, och om han inte lyckas lösa mysteriet så kan hela tillvaron, och världen, rasa samman.

Åsikt: I min åsikt är detta en av de bästa mystiska ”sci-fi historier” som gjorts. Jävlar vilken åktur man tas med på, genom de tre olika säsongerna. Det är bara tre säsonger, så man får svaren på allt i sista säsongen, som tur är. Denna serie är väldigt spännande, men också otroligt komplicerad och det gäller att hänga med i handligen för att man ska förstå vad i helsike det är som händer. Så man får ha sin hjärna trimmad och fokuserad, så mycket kan jag säga. Jag har sett hela serien två gånger, för att vara helt säker på att jag hängt med och förstått handlingen. Den går att jämföra lite med filmen ”Inception” med Leonardo DiCaprio. Där måste man också verkligen vara fokuserad för att hänga med. Så handlingen är komplicerad, och tar tid att gå igenom över tre säsonger, men har man tålamod så är det sååå jäkla värt det. Helt fantastisk historia, från början till slut! Rekommenderar!

OBS: Serien är ju tysk så språket är på tyska. Men man kan ändra i språket i inställningar så man kan se den dubbad på engelska. Det gjorde jag, faktiskt lättare att hänga med då. Det var det för mig i alla fall.

 

Har egentligen fler serier och filmer jag skulle vilja gå igenom, men just nu räcker det med dessa fem jag skrivit om här, annars blir det ett alldeles för långt inlägg. De andra kan jag ta vid ett annat tillfälle. Ni kanske har sett dessa jag skrivit om, eller några av dem i alla fall, men jag skriver om dem ändå för de som kanske inte har sett dem.

Ha det så bra alla så länge, så skriver jag igen när jag orkar.

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

10 Februari 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Till A.

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Det har hänt en del saker, och det har haft stor påverkan på mig. Så jag mår inte bra just nu.

Nyligen skedde det ett dödsfall, en person som jag haft en koppling till har tragiskt avlidit. Inte i C-19, så att jag gör det klart, utan i ett våldsdåd.

Jag kan inte berätta så mycket om det, vem det var och vad som hände, av hänsyn till de anhöriga, utredningen, och allt annat runt omkring. Men jag har påverkats väldigt starkt av detta, och är själv i en period nu av chock och sorg.

Jag sörjer på mitt eget sätt, det gör alla nu som kände personen. Vi är många. Väldigt, väldigt många.

Det är mycket dödsfall som skett de senaste åren, både människor man inte kände, och människor man faktiskt kände. Oavsett så är det väldigt tragiskt, hemskt och sorgligt. Bara för snart ett år sedan nu var det en person jag kände som gick bort i ett våldsdåd. Året innan det ännu en, en person jag faktiskt kom väldigt nära, som också dog i ett våldsdåd. Så de senaste tre åren, 2020, 2021, och nu 2022, har det skett tre dödsfall av personer jag kände eller hade en koppling till, alla tre dödade i våldsdåd.

Lägg till de andra nära och kära jag förlorat under mitt liv...min mamma, min biologiska pappa, min mormor, min morfar, en väldigt nära vän som gick bort 2016...så är det för många, för mycket. Alldeles för mycket. Och jag orkar inte mer nu.

Det tär på mig mer och mer, för varje dödsfall blir man av med en liten del av sin själ...vissa människor tar med sig större delar av ens själ än andra. Detta dödfall som skedde nyligen gjorde mig fullständigt utmattad. Det blev som luften som går ur en ballong, jag bara säckade ihop som en säck potatis. Det var inte en person jag stod jättenära, men en person som jag kände en tillräckligt stark koppling till för att det skulle slå väldigt hårt.

Hen var en stor personlighet, en "larger than life"-personlighet, som trots ett ibland tvivelaktigt beteende, ändå ville väl och brydde sig om människor. Hen hjälpte människor, roade människor, förde samman människor, gjorde människor glada med skoj, spratt, fester och galna upptåg. Lekte ofta "match-maker", medlade i konflikter, hittade på tävlingar, insamlingar till välgörenhet, spexade och bjöd på sig själv hej vilt. Men personen hade mörkare delar av sitt liv med, som hen ibland delade med sig av. Hen kunde vara allvarlig när det behövdes, och säga ifrån när det behövdes. Hen var så otroligt mycket, i ett enda paket.

Personen lämnar nu ett stort tomrum efter sig, som ingen annan kan fylla. Sorgearbetet kommer ta tid, för alla som kände personen. Och så måste det få vara.

Har inget mer att säga om detta nu, utan jag behöver lite tid att smälta detta, sörja och arbeta mig igenom detta tragiska. När jag återhämtat mig lite så skriver jag igen. Take care! 

 

heart Till A. You will be missed. heart

 

"Do Not Stand At My Grave And Weep" - LEAH

 

 

 

 

31 Januari 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Becoming Her...

Så...nytt år. Och med nytt år kommer nya möjligheter....? Låt oss hoppas.

De enda löftena jag gett till mig själv är att fortsätta välja det som är bra för mig; tid för återhämtning, tid att läka, tid att utvecklas, tid att bara få vara. Och att bara få vara jag, den jag är. Den jag väljer varje dag att vara.

Och att bara ha människor i mitt liv som är bra för mig. Och med bra för mig, menar jag människor som inte stressar mig, inte pressar mig, inte tar mig för given, inte tjatar på mig, inte är oärliga, inte är egoistiska, inte är manipulativa och kontrollerande, inte är otrevliga eller förolämpande. Och att inte behålla eller släppa in människor i mitt liv som inte kan acceptera mig, acceptera mitt förflutna, min psykiska ohälsa såväl som mina fysiska problem och sjukdomar, inte kan visa förståelse, inte kan ha tålamod, som bara vill utnyttja mig för egen vinnings skull, och som bara ska driva sina egna agendor utan att ta någon hänsyn till hur det får mig att må eller påverkar mig.

Och när det gäller "kärlekslivet", så kommer jag ALDRIG igen släppa in vare sig män eller kvinnor som bara vill använda mig för sex, och lite kul och lite "sällskap för ett tag". Jag har utvecklats något enormt de senaste åren, och är enbart ute efter äkta känslor, äka kärlek, och äkta människor, annars får det vara helt och hållet. Jag trivs alldeles utmärkt själv och är inte i behov av vare sig kärlek, sällskap eller sex, så att jag är beredd att offra mig själv och mitt eget välbefinnande igen för att få det. Jag har gjort det hela mitt liv, och nu är det slut med det.

Och vill ni försöka manipulera mig, leka med mina känslor, och leka "mindgames" med mig - just give it a try! See what happens. I promise you, you will NEVER have access to my body, my mind, my heart, or my life. Just try me, I dare you to. 

Jag säger som ett av Dr. Phils visa ordspråk: "I would rather be healthy alone, than sick with someone else."

 

heart  Dr. Phil - O the wise one.  heart

 

Jag har tyvärr fått plocka bort en del personer från mitt liv de senaste åren, för att de inte kan bete sig eller behandla mig med respekt, och jag fick nog till slut. Både släktingar, några väldigt nära vänner, och "andra diverse personer" har fått ryka. Min tro, tillit och kärlek försvann helt för dem, i och med deras respektlösa och illa beteende. Där är alla dörrar låsta nu, och alla broar brända. Det är vad konsekvenserna av sådant beteende blir.

Å ena sidan, så kan jag sakna vissa av dem och tycka det är synd att det var tvunget att bli som det blev - men många av dem är jag så glad och tacksam att vara av med, att om jag aldrig ser dem igen i mitt liv, så kan jag dö lycklig. Å andra sidan så har det kommit in andra i mitt liv, nya, fina vänner och bekantskaper jag fått, med RIKTIGA och ÄKTA människor. Och jag är så ofantligt glad och tacksam för det, så ord inte kan beskriva. Jag behövde verkligen få in "nytt, friskt blod" i mitt liv.

För så här är det: De enda personerna som inte kan hantera att man sätter gränser, är de som drar nytta av att man inte har några gränser, för att man har svårt att säga ifrån. 

That is a hard truth, but the best way to see who belongs and who does not belong in your life. They will reveal themselves, trust me.

Jag har upptäckt, och tror helhjärtat på detta; att om man gör sig av med sånt som är dåligt i ens liv, så gör man istället plats för att nya, bra saker kan komma in. Out with the trash, in with the treasures.

Let that be the new 2022, and the vibe of the future!

Jag kommer fortsätta att fokusera på utveckling, läkning och återhämtning, att ha lugn och ro i mitt liv, och att inte falla tillbaka till "my old ways". ´Cause it is a struggle, let me tell you. It´s not easy, but it´s possible and doable. Just keep fighting.

"Just keep swimming, just keep swimming, just keep swimming."

Ha det så bra alla så länge, så skriver jag igen när jag orkar. Keep safe.

Kram på er! heart

 

 

 

”She sat at the back and they said she was shy,

She led from the front and they hated her pride.

They asked her advice and then questioned her guidance,

They branded her loud, then were shocked by her silence.

When she shared no ambition they said it was sad,

So she told them her dreams and they said she was mad.

They told her they'd listen, then covered their ears,

And gave her a hug while they laughed at her fears.

And she listened to all of it thinking she should,

Be the girl they told her to be best as she could.

But one day she asked what was best for herself,

Instead of trying to please everyone else.

So she walked to the forest and stood with the trees,

She heard the wind whisper and dance with the leaves.

She spoke to the willow, the elm and the pine,

And she told them what she'd been told time after time.

She told them she felt she was never enough,

She was either too little or far far too much.

Too loud or too quiet, too fierce or too weak,

Too wise or too foolish, too bold or too meek.

Then she found a small clearing surrounded by firs,

And she stopped...and she heard what the trees said to her.

And she sat there for hours not wanting to leave,

For the forest said nothing, it just let her breathe.”

~ Becky Hemsley ~

 

 

 

 

 

 

11 Januari 2022  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Happy New Year!

Hej på er!

Hoppas alla har haft en bra jul, eller en någorlunda bra jul i alla fall. Jag firade jul hemma själv, för jag mådde inte bra. Jag har fortfarande en dålig period och är inte särskilt social, jag har inte orken till det.

Men tur är väl det att jag trivs så bra med att vara själv. Jag föredrar faktiskt ensamhet framför socialt sällskap. Även om jag tycker om att umgås med familj och nära vänner, så orkar jag inte särskilt mycket av det heller. Jag blir fort trött, vimsig i huvudet, och utvecklar migrän...oavsett vem jag umgås med. So...solitude for me is a bliss.

Vilket också gör att jag ganska självfallet inte skulle orka med att ha en relation med någon heller...man eller kvinna. (Jag är bisexuell.) Att ha en relation med någon är det sista jag vill nu.

Been there, done that, had that...aaaaaand no. Just no.

Anyway...jag ville bara titta in och önska er alla ett Gott Nytt År. Gissa var jag ska vara och fira? That´s right, at home.

Men den stora anledningen till det är egentligen att jag har en hund som är extremt skotträdd, så varje år runt nyår så blir hon helt hysterisk av alla smällare och raketer. Då måste jag vara hemma med henne, skulle aldrig falla mig in att åka någonstans eller låta någon passa henne under de omständigheterna. Så, jag håller mig hemma på nyår. Gör lite god mat, softar framför tv:n...lugn och ro.

Det är då jag trivs bäst. Det är då jag kan andas, det är då jag orkar existera. Me, myself and I...and my darling dog. heart

Lägger in en låt här nedan, en version av "Auld Lang Syne" som jag verkligen gillar. Bagpipes...I love bagpipes! And I really like this woman, she is good!

Take care, I wish you all the very best moving forward.

Happy New Year to you all! heart

 

 

"Auld Lang Syne" - The Snake Charmer

 

 

Word of advice:

 

 

 

 

 

 

29 December 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
God Jul alla!

Hej på er!

Ville bara önska er alla en God Jul!

Jag mår fortfarande lite dåligt, men det börjar ge med sig lite. Har varit inne i en depression ett tag nu och haft mycket ångest, oro, ledsamhet, trötthet och huvudvärk. Jag hoppas att jag kommer må hyfsat okej nu under julen i alla fall.

Step by step, day by day....sometimes things are like shit, and sometimes it is okay. You never know....

I alla fall, God Jul till er alla, och var försiktiga och ta hand om er...och varandra. Kram på er! heart

 

 

 

"Jul I Sverige" - Tibblekören

 

 

 

 

 

 

20 December 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Evermore and everlasting.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om numera. Jag mår inte tillräckligt bra för att få inspiration och motivation för att formulera tankar och känslor. Jag orkar helt enkelt inte så mycket just nu. Men jag gör ett litet försök.

Det närmar sig jul, och det är ju mysigt med jul och så. Nu kan man ju umgås med familjen också när vi är fullvaccinerade, så denna julen blir bättre än förra. Men trots att julen är en fin och mysig tid, så är det också en jobbig tid för mig, min mamma gick bort strax innan jul nämligen. Det är visserligen 20 år sedan, men det spelar egentligen ingen roll. Sorg är evig, everlasting.

Sorg och smärta tar inte hänsyn till dagar, månader och år. Det finns i minnena och i vardagen, i nutiden, när man måste leva utan dem man älskar. Förra månaden kunde lika gärna ha varit 5 år sedan, och 20 år sedan kunde varit igår. För att det är inte tiden i sig så som vi definierar den som betyder något, det är våran UPPLEVELSE av tiden som spelar roll. Och upplevelse av tid är något som är väldigt olika. När man var barn kunde två månader lika gärna varit 2 år, och 1 timme kunde vara 24 timmar. Men som äldre så rinner plötsligt tiden bort, som vatten mellan fingrarna. Nyss var det måndag, nu är det redan fredag. Vart tog hela veckan vägen, och hur sjukt snabbt går det? Man är 42 år idag, och var 16 år igår.

Tiden är inte ett räkneverk, den är jäkligt relativ. Tiden är en upplevelse. För oss alla.

And grief...is everlasting and everhurting. For evermore.

Jag ska försöka komma lite i julstämning så småningom. Sätta upp lite julpynt, spela lite julmusik. Förhoppningsvis kommer det hjälpa litegrann.

Jag försöker distrahera mig själv från jobbiga tankar och känslor, och ångest, med att göra det jag verkligen älskar att göra - skapa musikvideos och publicera på min Youtube-kanal. Att göra det får mig att må bättre, själva skapandeprocessen är lugnande, glädjande och tillfredställande. Jag ser det som att jag skapar konstverk, "my special work of art". Jag har steppat upp skapandet ganska mycket, jag gör mer "avancerade videor" numera, där jag verkligen får utlopp för min kreativitet och fantasi. Jag tycker det är så roligt, och det lugnar ner mig när jag mår dåligt. Musik har alltid under hela mitt liv varit oerhört viktigt, det är något som har hjälpt mig att överleva, att orka kämpa vidare. Och det vill jag föra vidare till andra.

Jag vill kunna beröra andra med det jag skapar, nå ut till människor. Det som är viktigt för mig när jag skapar mina videos, är att det ska inte bara vara nåt random, vad som helst som man slänger ihop i ett hafs. När man kollar på mina videos och lyssnar på musiken, ska det vara en helhet, en upplevelse. En upplevelse av både det man hör, och det man ser, och det man känner och tar in. Det ska nå sinnet, hjärtat och själen, allt på en gång.

Sedan så har ju alla olika musiksmak, därför försöker jag blanda olika genrer och har med lite allt möjligt gott och blandat i musikväg. Jag lägger ner mycket tanke, mycket känsla och mycket jobb, på att få det jag skapar att stämma överens på alla plan. Och jag brukar alltid ha lyrics med i mina videos, själva låttexterna. Förutom när det är någon instrumental låt förstås. Och oftast har jag olika "teman" som jag går efter, det märker man när man kollar igenom mina videor. Snart kommer jag komma in på "Jul-tema", nu under december månad. Julsånger och andra stämningsfulla sånger man brukar förknippa med högtiden.

Jag har hållt på med detta ganska länge nu, skapa musikvideos. Och vid detta laget har jag gjort väldigt många, ca 160 stycken. Och jag fortsätter att lägga ut så ofta jag kan på min kanal. Jag passar på att göra så många som möjligt när jag har en bättre period, så har jag att publicera även när jag mår dåligt och inte orkar göra nya. Jag har alltid ett antal av dem liggande "på lager" så att säga, så att de ändå kommer ut i en stadig ström.

Jag använder mig av ett professionellt videoredigeringsprogram som heter VideoPad Video Editor. Finns att ladda ner till både PC och Mac. Jag köpte licens för att använda programmet, "Full Edition", där jag har tillgång till alla funktioner och effekter. Jag köpte det för ca ett år sedan, det kostade mig omkring 900 svenska kronor, men det är det värt. Innan dess så använde jag "Free to Try" versionen, men det är hopplöst att försöka göra något bra med den, den är otroligt begränsad i funktioner, och man kan bara använda den en eller ett par gånger, innan man måste köpa programmet för att kunna fortsätta. Så då blev de videor jag skapade då ganska enkla. Jag ville kunna göra mer, göra bättre, så jag sparade ihop lite pengar och köpte köpversionen istället. Och det är bara en engångskostnad så äger man licens sen, och kan hålla på hur mycket man vill. Worth it!  smiley

 

Här är länken till min Youtube-kanal: 

https://www.youtube.com/c/TheSummerGlow/videos

Jag vill tillägga att jag inte tjänar några pengar eller något annat av värde på min Youtube-kanal. Jag bara har det som en hobby, för att det är roligt och får mig att må lite bättre. Precis som denna bloggen, jag mår bättre av att skriva här också, lite då och då när jag orkar. Att skriva och att göra mina musikvideos, det får mig att känna mig mer levande, och det håller igång min hjärna mer - vilket verkligen behövs. 

Lägger in en av mina videos här nedan, en av mina favoriter. Kolla gärna om ni vill det. smiley

Jag har inte så mycket mer att säga just nu. Vet inte när jag kommer orka skriva igen, för jag mår inte så jättebra just nu, men det märker ni. Stor kram på er!  heart

 

"Darkness" - Mike Candys

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 November 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
My battle...

 

 

POEM

"When she goes silent

And lets her tears speak

Retreats in her darkness

So she doesn't look weak

She's nursing the wounds

She knows can't be healed

She's trying to stop

Bleeding all that she feels

But they don't make a bandage

That works on the soul

She uses her hands

To slow down the flow

Just to bleed through her fingers

An ocean of red

She thinks to herself

"I'd be better off dead"

Which isn't an option

So she tries to save

What little is left

On this side of her grave."

~ Poem by Mandy Kocsis©2021 ~

From "Soul Survivor"

 

 

 

 

 

 

 

2 November 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Heart of Gold, or Heart of Stone?

Jag mår inte bra just nu. Jag har mycket huvudvärk, mycket ångest och känner mig helt utmattad. Jag vet inte när detta kommer vända. Jag försöker distrahera mig med olika saker, men det hjälper inte särskilt mycket. Allt känns bara meningslöst.

Det enda som skänker mig glädje är när det går bra eller händer bra saker för min familj eller mina nära vänner, och andra människor över lag. De kan jag glädjas med och känna upprymdhet över. För min egen del....not. Även om det faktiskt händer bra saker i mitt liv också, det ska jag inte sticka under stol med. När jag är djupt nere brukar jag försöka påminna mig själv om det jag har i mitt liv som faktiskt är bra, och som jag är tacksam för.

Jag har mitt eget hem, jag får tillräckligt med pengar för att klara hyran, andra räkningar och mat och annat nödvändigt, men inte mycket mer än så. Trots det är jag tacksam, för jag klarar mig i alla fall. Jag går på skuldsanering, jag har 3 år kvar på den, sedan är jag helt fri från alla skulder. Allt kommer bli lättare då. Jag har allt jag behöver i ägodelar, även om i stort sett allt jag äger är begagnat. Det skiter jag fullständigt i, för jag behöver inte ha allt nytt. Jag är inte bortskämd, utan är tacksam för det lilla man kan få när man inte har så mycket pengar. Jag har fått ett väldigt ekonomiskt tänk numera, vilket man måste ha när man har sån liten inkomst som jag har med min sjukpension, men det gör att jag är mer noga, mer tacksam, mer jordnära, mer ödmjuk och inte så ytlig.

Jag är nog den minst ytliga människan man kan hitta på denna planeten, skulle jag tro. Allt med mig är nere på djupet...allt. Få människor kan hantera det. Många tycker att man är "för mycket".

Jag är tacksam över den rikedom jag faktiskt har, riktig rikedom. Mina nära och kära, min familj, mina fina, underbara vänner. Jag har så mycket kärlek i mitt liv, så mycket vänskap, så mycket gemenskap, så mycket acceptans, så mycket genuina och starka band med dessa människor. Även om jag tillbringar ca 95 procent av min tid och tillvaro i ensamhet (vilket är självvalt), så är jag aldrig ensam, jag känner mig aldrig ensam. Jag har så många fina, kärleksfulla, omtänksamma, generösa, hjälpsamma och genuina människor i mitt liv, och det är äkta rikedom.

Jag har alltid haft vänner, genom hela mitt liv. Var jag än har bott någonstans, vilka skolor jag än har gått i, vilka arbetsplatser jag än har haft, vilka uteställen jag än har gått till i livet, så har jag alltid haft lätt att connecta med andra. Jag är en person som med lätthet kommer överens med i stort sett alla jag träffar, har lätt att lära känna andra, lätt att bli omtyckt, lätt att få vänner, var jag än befinner mig. Så har det alltid varit.

För jag är så otroligt flexibel och anpassningsbar, och jag är snäll, vänlig, ödmjuk, hjälpsam, accepterande, omtänksam, kärleksfull, lyhörd, och uppmärksam. Jag lyssnar när det är läge att lyssna och pratar när det är läge att prata, jag vet instinktivt när människor bara behöver någon som lyssnar, som hör och ser och bekräftar dem. Jag vet alltid hur jag ska uttrycka mig oavsett till vilken människa oavsett vilken situation, både i tal och i skrift. Jag kan med lätthet växla mellan att prata helt vanligt kallprat, till att gå in i djupa och allvarliga samtal. Jag har väldigt lätt för att läsa av andra människor, miljöer och situationer, och förstår därför alltid hur jag ska bete mig, om jag ska hålla mig i bakgrunden eller om jag kan ta plats, hur jag ska prata och hur jag ska säga saker, eller om man inte ska säga något alls. Så därför vet jag också på vilket sätt jag bäst kan stötta och hjälpa andra.

Och jag måste säga det, så att alla vet, jag ger blanka fan i Jantelagen. Det som är bra med mig, och mina bra egenskaper, tänker jag prata om och stå för, och vara jäkligt stolt över. Jag är inte perfekt, det är ingen, men det som är bra med en själv tycker jag man har rätt att framhäva. Så länge det sker på ett ödmjukt sätt.

Men det mindre bra sakerna med mig under mitt liv, är att jag alltid varit konflikträdd, väldigt konflikträdd...men har idag lärt mig bättre hur jag ska agera i konflikter och vad som är bra att säga eller inte säga, och att välja sina strider. Jag har i hela mitt liv haft svårt för att sätta gränser, säga ifrån och säga nej (vilket en del folk alltid har utnyttjat grovt), men har idag med hårt arbete med mig själv lärt mig att jag precis som andra människor har ett värde, och har rätt att säga nej, säga ifrån, och rätt att sätta gränser över vad som är bra eller dåligt för mig.

Jag är också i min fulla rätt att plocka bort människor från mitt liv som på olika sätt har behandlat mig dåligt, som har sårat mig, svikit mig, utnyttjat mig, och bara har använt mig för sina egna behov utan att överhuvudtaget tänkt på eller tagit hänsyn till hur jag blir påverkad av det. Människor som helt enkelt har gett blanka fan i mig, och bara brytt sig om sig själva. För såna personer har jag stött på i hela mitt liv och har (mot bättre vetande) släppt in dem nära inpå mig och låtit dem ställa till skada och påverkat mig negativt, genom att inte klara av att säga ifrån ordentligt. För jag har alltid trott att jag inte har varit värd bättre än så. Men det är jag, och har alltid varit. Det har jag fattat nu. 

Jag har förstått mycket under mitt arbete med mig själv, min bearbetning och läkningsprocess, och genom att analysera och reflektera över mitt liv. Mycket har jag kommit fram till, och det är bland annat att genom hela mitt liv och min uppväxt har jag blivit behandlad som att jag inte har haft ett riktigt värde, eftersom min säkerhet och mitt väl och ve inte har blivit prioriterat, varken av min mamma, eller av andra vuxna i vår närhet. Jag har alltid fått ta hand om alla omkring mig, trots att det var jag som borde ha tagits hand om. Jag fick tidigt agera en slags ”mamma” till min egen mamma, och ha hennes väl och ve på mitt ansvar och samvete. Helt fel!

Jag fick tidigt ansvara för mina yngre syskon och ha en slags ”förälder-roll” till de med, trots att jag inte var så gammal själv. Jag ansvarade dessutom i stort sett helt för mig själv och fick klara mig genom allt så gott jag kunde, utan särskilt mycket stöd. Fokuset från omgivningen var alltid på min mamma, eftersom hon levde så destruktivt, och på mina yngre syskon. Jag själv hamnade ur fokus, och fick istället ta ansvar för dem, och klara mig själv. Men barn ska ALDRIG behöva ta ansvar för eller behöva hantera vuxensaker och vuxenproblem. Det är regel nr 1.

För den signalen barn får av föräldrar eller andra vuxna som inte vårdar dem väl, inte prioriterar barnets säkerhet och trygghet, inte uppmärksammar dem, eller inte älskar eller bryr sig på ett genuint sätt, den signalen till barnet är att barnet i sig inte är viktigt, inte har ett riktigt värde. Och den signalen och betydelsen i den, bär barnet med sig ända upp i vuxen ålder, och har då en permanent inneboende känsla av att vara "någon utan värde". Den typen av signal är i sig ett trauma för barnet, som kan sitta i hela livet.

Jag var älskad av min mamma, ja det var jag, mycket älskad. Jag var älskad av mina morföräldrar, definitivt. Jag var älskad av min senare styvpappa, ja absolut. Så ock mina yngre syskon. Men den kärleken räckte inte till för att vidta riktiga åtgärder för att se till att vi barn inte for illa. Mycket annat kom emellan, och det är först nu i vuxen ålder man förstått hur svår och komplicerad situationen var. Med mamma, med andra anhöriga, med myndigheterna, med psykisk ohälsa och missbruk, med att vara vuxen överhuvudtaget. 

Det är riktigt, riktigt jobbigt, när man börjar förstå på riktigt. När man förstår hur sviken man blev av hela vuxenvärlden som barn. Det är en oerhörd smärta, och sorg. Det gör ont som fan! Och det får lov att göra ont. Man har rätt att sörja sin barndom, eller den barndom man aldrig fick, och man har rätt att vara arg på de vuxna som svek en, och man har rätten att uttrycka det. Det är en del av läkningsprocessen, och helt naturligt. Låt ingen komma och påstå nåt annat.

När det gällde mina vänner omkring mig under min uppväxt, så lät jag alltid fokuset vara på dem, och drog mig undan och försökte att ta sån liten plats som möjligt, så ock gjorde jag det för de jag haft kärleksrelationer med, för jag som person spelade ju ändå inte så stor roll, jag själv var ganska oviktig. Det hade ju alla vuxna omkring mig alltid signalerat till mig när jag växte upp, och även i vuxen ålder bland många som haft olika roller i mitt liv. Att jag inte var så viktig, alla andra var mycket viktigare, alltid. Så då såg jag mig själv som oviktig, ovärdig, och försökte vara alla andra till lags, och synas och höras så lite som möjligt. Det var inte förrän jag kom upp i övre tonåren som jag våga ta lite mer plats, och började långsamt ”komma ut ur mitt skal”. Men även när jag var "ute ur mitt skal", så har jag alltid varit den som drog sig undan för att andra skulle få plats.

För jag har alltid haft det i ryggmärgen, att låta alla andra ta plats, låta alla andra få som de vill, inte säga emot, inte säga nej, inte ställa till tjafs, inte ställa till konflikter, alltid vara undergiven och ”veta min plats”, alltid låta folk behandla mig hur som helst för jag hade ju inget värde som människa ändå (så som jag såg det). Och att alltid vara den skötsamma, den pålitliga, den starka, den som hade ansvaret, den som var den som ”alltid ställde upp” oavsett vad det var, den som alltid förlät, den som alltid gav många chanser, den som alltid var förstående, den som alltid tolererade allt oavsett vad det var, den som aldrig stod upp för sig själv, någonsin. 

Med andra ord, den som det var fri jakt på och den som alla kunde behandla hur som helst, utan konsekvenser. Alltid. Och då gjorde många det - helt enkelt bara för att de kunde. Det säger mer om dem än vad det säger om mig.

Det är viktigt att förstå, att när man har allt detta i ryggmärgen, när det är som sammanflätat med ens DNA, då är det riktigt, riktigt svårt att förändras. Mycket av det är konsekvenser av trauma, ofta långvarigt trauma, till exempel om man växer upp i en destruktiv och farlig miljö. Då är det så att ”man gör det man måste göra och man säger det man måste säga" - man är undergiven och "lydig" - för det är så man överlever. Man försöker vara alla till lags, och man är rädd för att synas och höras för mycket, inte dra uppmärksamheten till sig. Man är i ”överlevnadsläge”. Som i mitt fall under hela min barndom. Sedan växer man upp och det sitter i även som vuxen. Det kommer aldrig gå ur en helt. Man kan jobba med det, som jag har gjort, så att det kan förändras ganska mycket, men man måste jobba med det hela tiden, ett ständigt pågående arbete. För eftersom det är ens ”naturliga tillstånd” så glider man in i det beteendet utan att ens tänka på det, och måste hela tiden påminna sig själv om att ”nej, så skulle vi ju inte göra”. Men jag jobbar på det hela tiden, och det är det som är huvudsaken.

 

Men nu är saker och ting vääääldigt annorlunda, jag har kommit så långt i min läkning och självutveckling. Idag är det i stort sett omöjligt för människor att kunna manipulera mig och utnyttja mig. För jag har nu det jag aldrig haft förut - nämligen nolltolerans.

So, give it a try...and see what happens. I dare you to.

Många människor har tagit mig för given och underskattat mig, och det lönar sig inte för dem. Förr eller senare blir det konsekvenser, lita på det. Många har fått smaka på konsekvenserna av att ha underskattat mig, och utnyttjat min snällhet, vänlighet, förlåtelse, tålamod och tolerans. De har åkt ut ur mitt liv, och kommer inte släppas in igen. Det som de inte förstod, som de aldrig har förstått, är att visst, man kan pusha mig långt, min gräns ligger mycket, mycket längre fram än de flesta andras – men när jag efter mycket om och men väl kommit fram till min gräns, då är det färdigt. På riktigt. Done! I´m done! Then it´s bye bye – forever! Det är särskilt så om man är en INFJ-personlighet, som jag är. Folk får skylla sig själva, för det är bara deras eget fel om de åker ut. De valde själva att bete sig illa. Som man bäddar...heter det ju.

För om man på riktigt tror, och tar för givet, att man alltid kan hålla på att lattja med mina känslor, att bara utnyttja mig för sina egna behov, svika mig och såra mig, ta mig för givet, bara försvinna helt plötsligt och förvänta sig att jag ska stanna kvar och vänta tills de kanske behagar komma tillbaka nångång, och bete sig respektlöst mot mig - då är sanningen att man inte är en särskilt bra människa. För då är man en människa med stor brist på empati, som är egoistisk och självgod, som är arrogant och manipulativ, som inte vill andra väl utan gärna trampar på andra för att få som man vill. Då är frågan: Vill man vara en sådan människa?

Jag kan svara direkt för mig själv: Hell no!

Om man inte vill vara en sådan människa, då får man börja jobba på att förändras. Ansvaret över förändring och utveckling som vuxen, ligger alltid hos sig själv. Alltid. Jag jobbar med mig själv hela tiden - hela förbannade tiden. För det är mitt ansvar att göra det, inte någon annans. Man kan jobba med att förändra och förbättra sig själv, men samtidigt behålla sitt goda hjärta. Inte låta livet göra det kallt och hårt. Det är mitt motto.

För så här är det, jag är hellre en människa som låter sig själv bli trampad på, än någon som trampar på andra. Jag är hellre en människa som ger vika och låter andra få som de vill, än att bete sig egoistiskt och manipulera andra för att få som man själv vill. Jag är hellre någon som är känslig och mjuk, än någon som är hård och kall. Jag är hellre en ödmjuk och generös människa och riskera att bli utnyttjad, än någon som är girig och självisk och utnyttjar andra. Jag är hellre en givare än en tagare. Jag är hellre en som förlåter, än en som håller agg på livstid. Jag är hellre någon som inte har några höga murar inom sig som skydd och släpper in alla, än vara någon med skyhöga murar som vägrar släppa in någon. Jag är hellre överkänslig än likgiltig.

Jag är hellre en människa med en hjärta av guld, än en människa med ett hjärta av sten. Always and forever!

The only "walls" I´m putting up, are my boundaries - and people better respect them. Or they are out, and never let back in. Simple as that.

Men om man sätter åtsidan alla de som behandlat en illa under livet, så är det så att det som svider och gör ont mest, är hur man har behandlat sig själv. Det är svårt att förlåta sig själv för sånt, men jag arbetar på det med. Det tar tid, men det är bara naturligt att det gör det. Det är en process, som allting annat.

Jag är ständigt under utveckling...men bara de människor som verkligen bryr sig genuint ser det, och de som är tillräckligt öppensinnade och har ett varmt hjärta. Andra tar den mer kalla och hårda attityden, och vill inte eller orkar bry sig, och de kastar oftast bara ur sig ett ”Äh, det är bara att rycka upp sig!” ”Gå ut och jobba med dig, så ska du se att allt blir bra.” ”Försök bara tänka positivt, så försvinner alla problem”. ”Om det inte går framåt i en rasande takt, så är du bara lat, ingen viljestyrka där inte.” Liknande har jag fått höra under hela mitt liv.

Sånt är verkligen überlätt för folk att slänga ur sig, när man inte orkar bry sig på varken djupet, bredden eller höjden. Lättast och bekvämast så, inte sant?

Fundera på hur du själv brukar reagera, eller säga till andra som inte mår bra, har det bra eller kämpar med svåra problem eller dålig hälsa. Är du kall och likgiltig, eller är du varm och förstående?

Vad väger mest? Hur skulle du själv vilja bli bemött? Det säger tydligast sanningen, eller hur? Fundera över det...

Detta var allt jag hade att säga just nu. Kram på er alla tills vidare, så skriver jag igen när jag orkar. 

Ta hand om er därute! heart

 

 

 

Poem

"Love is just the fault line

That blew my world apart

It ripped my very soul in two

But it didn't change my heart

See, I was born in darkness

I've lived there all my life

Nothing gets to change my heart

It's where I hide my light

I don't have much worth keeping

My dreams all had to die

So my heart could keep on beating

And I could give that light

To a world that's lost in darkness

Where fear just rules the day

Everyone could use some light

So I give mine away

Love might be the fault line

That destroyed most of my world

But it's also what I'm made of

And I'm not your normal girl

When my final breath is taken

I hope I've helped you see

Love's the only thing worth keeping

Because real love never leaves."

~Poem by Mandy Kocsis©2020~

From "Soul Survivor"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 Oktober 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Will I ever have peace?

Nu är jag tillbaka igen. Har fått min dator fixad nu - tack och lov! Plus att jag hittade en billig begagnad laptop som jag köpte på nätet, för att ha som en "reservdator", ifall min skulle krascha igen. Och den är jag också jättenöjd med. Så allt löste sig till sist ändå, och jag är jätteglad och tacksam för det!

Men i övrigt så har jag hamnat i en dipp. Känner mig helt utmattad och nedstämd, jag försöker muntra upp mig med diverse saker, och att hålla mig sysselsatt lite för att skingra tankarna - men det är ändå en tuff svacka jag hamnat i nu. Så blir det till och från.

Det finns vissa saker som triggar mig, som kan få mig ner i svackor, och såna triggers dyker upp lite här och där och varstans. Det som triggar är ofta relaterat till saker och ting jag varit med om i det förflutna, i det helvete som har varit mitt liv.

Något som kan trigga mig något vansinnigt, är när någon som har gjort en illa i livet, väldigt väldigt illa, blir "glorifierad" av omgivningen. Alltså att den personen målas upp som en "bra människa" när personen egentligen alltid varit ett monster i människoskepnad. Att då i mitt fall mina upplevelser i mitt liv med denna personen jag syftar på här, måste tryckas ner och förnekas, trängas bort och hållas tyst om, bara för att den personen och dennes anhöriga måste "tas hänsyn till". Jag försöker verkligen vara "the bigger person" i detta, alltså vara den som tar hänsyn och försöker förstå andra trots mitt eget lidande, men det är jäkligt svårt ibland alltså. 

Jag ska ta ett exempel, så att ni på ett ungefär förstår vad jag menar. Tänk er att en kvinna blir utsatt för en våldtäkt, en synnerligen grov sådan. Och när det skett och hon vill prata om och berätta denna oerhört smärtsamma och förkrossande upplevelse, detta trauma som kommer ge henne gud vet hur många skador i psyke, hjärta och själ, så uppmuntras hon inte till att vara öppen om det. Utan det hon får höra är istället: "Men du kan ju inte berätta om det öppet för vilka som helt, hur som helst, inte polisanmäla heller. Du måste ta hänsyn till honom och hans anhöriga, tänk på hur de skadas om du berättar sanningen om vad han gjorde mot dig. Nä, det bästa är att du bara är tyst om det och försöker komma över det, och aldrig konfrontera honom eller de han känner. Du måste ju tänka på hur DE kan känna det. Så håll käften om vad som hände, annars är det ju du som ställer till skada."

Nu var det inte just en våldtäkt som hände med mig, jag tog det bara som ett exempel, men själva scenariot är liknande. Det jag var med om var i grova drag att jag blev regelbundet misshandlad och torterad av en som skulle föreställa min styvpappa, när jag var ett litet barn. Och jag minns så mycket av det! Unfortenately... Många har genom mitt liv försökt förklara bort det jag upplevt med att "du var ju så liten, du kan inte minnas det ändå."

Jag var 4-8 år under perioden vi levde med honom, och jag minns så väldigt, väldigt mycket. Jag har blivit välsignad med (eller förbannad med hur man väljer att se på det), med ett otroligt bra minne när det gäller vad som hänt i mitt liv och allt jag varit med om. Något som är intressant är att jag minns allt i kronologisk ordning, det är så min hjärna har sorterat upp det. Inte spridda minnen här och där, utan i kronologisk ordning. Det har faktiskt gjort det lättare att arbeta med och bearbeta minnena, och även att kunna berätta min historia för andra. Så mina minnen från barndomen är faktiskt de starkaste minnena, av någon anledning, men jag tror att det är för att det var det värsta som hände då. Det liksom brändes, etsades in i mitt inre på ett fundamentalt plan. Dessutom...barn minns generellt mycket mer än man kan tro. Men vuxna glömmer det. Mina tidigaste minnen av tillvaron jag har är från ca ett års ålder, och de minnena är inte trevliga. Det var då jag blev vittne till när min biologiska pappa slog min mamma så blodet sprutade på väggarna. Ett av mina allra första minnen i livet är det. Och mer och mer våld framöver blev det som jag minns, från nästan alla män min mamma var tillsammans med.

Alla förutom min styvpappa Kent, som hon blev tillsammans med när jag var i tioårsåldern. Han är den enda bra mannen min mamma varit tillsammans med, och han har varit min, och mina syskons pappa sedan mamma blev tillsammans med honom, ända fram tills hon dog, när jag var 21 år gammal. Och han är det fortfarande, och kommer alltid vara vår fina, fantastiska pappa. Jag vet inte om han riktigt förstår det, men han räddade oss när han kom in i våra liv. He saved us, and we are all forever thankful to him. heart

Men när de skiljdes efter några år, mamma och Kent, träffade mamma en ny man, och han var nästan lika illa som mannen som var så brutal mot mig när jag var barn. Men han var det mot mina andra syskon istället, och mot mamma. Han misshandlade mamma regelbundet, en gång så svårt att hon nästan dog av det. Han var alkoholist sedan länge, mamma var tablett-och drogmissbrukare, (när hon var med honom lade hon också till alkoholen i sin missbruk), men de tillsammans tog missbruket till en helt annan nivå, och allt blev bara ett enda stort vansinne, med alkohol, droger och våld på daglig basis - och fast mitt i det satt mina småsyskon. Kent försökte ha dem hos sig så mycket som möjligt, men han hade inte så stor bestämmanderätt. Mamma borde ha förlorat vårdnaden, men så blev det inte. Myndigheterna gjorde inte sitt jobb ordentligt där, kan man tycka. Till och med jag hade då i tankarna ibland att jag skulle anmäla min egen mamma för vanvård av barn, men jag klarade inte av att göra det när det kom till kritan, jag var själv bara en tonåring, snart att bli vuxen.

Hon avslutade i alla fall relationen med den mannen efter att han nästan hade misshandlat henne till döds, men jag tror att det egentligen bara var en "paus". Hon hade gått tillbaka förr eller senare, för så skadad och trasig var hon, hon hade inte längre någon kontakt med verkligheten. Hon sade till och med till mig vid ett tillfälle, att hon funderade på att gå tillbaka till honom. Ord kan inte möjligen uttrycka hur arg jag blev på henne då. Jag var vansinnig! Men hon hann inte bli ihop med honom igen, för hon dog ändå, inte långt tid efteråt. Så hon dog inte i den allvarliga misshandeln, men hon dog ett halvår därefter istället, i en trafikolycka. Livets ironi....

Så nu var det inte längre bara jag som bar på och hade blivit skadad av barndomstrauma - nu hade även mina syskon fått gå igenom det. De är vuxna nu, med egna liv, och några av dem har klarat av det bra genom sin uppväxt, några av dem inte så bra. Dom blev svårt traumatiserade, och fick var och en på sitt sätt försöka hitta ett sätt att ta sig igenom livet med de skadorna i själen. Precis som jag. Och det är något jag aldrig kommer kunna komma över. Jag klandrar mig själv för att jag inte lyckades skydda dem ordentligt, även om jag vet att det inte var mitt ansvar. Men det spelar ingen roll, det känns så ändå. Tills dagen jag dör.

Men alla dessa år, allt helvete som jag minns - fattar ni då vad det är jag går och bär på, totalt sett? Jag har levt en hel livstid från att jag föddes tills det att jag var 10 år bara. Och hur många livstider sedan dess vet jag inte ens, men det känns som att jag har levt i flera hundra år, med alla helvetiska minnen och trauma jag upplevt och minns. 

Men det allra värsta av det helvetiska var från HONOM, han mitt inlägg syftar på i detta fallet, han som skadade mig så svårt som barn. Och att känna under min uppväxt och i vuxen ålder, att jag ska då inte kunna berätta om det jag varit med om, särskilt inte i detalj, för om jag gör det så är jag "okänslig och brutalt skoningslös" mot de som är anhöriga till den personen. Det känns en aning orättvist, faktiskt.

Så med andra ord, hans anhöriga vet alltså inte till denna dag, vad som faktiskt hände, vad han faktiskt gjorde mot oss, mot mig och mamma. För att jag, och andra, har "skyddat" hans anhöriga genom att inte berätta om det. Och därigenom har jag alltid offrat mig själv, och på så sätt skonat min gärningsman mot repressalier angående hans handlingar mot mig, och mamma. För att det var så bara.

Vansinne, tycker ni säkert nu. Och ja, det är vansinne. It doesn´t make sense in any way, shape or form. But here we are, and it is what it is.

Jag har förstått nu att jag aldrig kommer få upprättelse för det jag blev utsatt för som barn. Och det är en sorg och ett trauma i sig. Jag kommer aldrig få min upprättelse, för att andras välbefinnande och bekvämlighet går före min rätt att äga mina egna upplevelser och mitt lidande, och få berätta öppet om det, som det alltid har varit, genom hela mitt liv. Berätta om det på riktigt, för människor som behöver veta sanningen. Det kommer antagligen aldrig hända.

Men jag vet också någonstans att även om jag skulle berätta om det för dem, så skulle jag ändå inte bli trodd. Smärtan, sorgen och förtvivlan de skulle känna av att få höra den riktiga sanningen, skulle bli för svår. De skulle vägra acceptera det och gå direkt in i förnekelse, och skylla på offren i detta istället. För det är så det funkar, när hjärnan och hjärtat vägrar ta in alltför smärtsam information, då förnekar man det, förkastar det, och vänder på det, så att det är andras fel istället. För så funkar tyvärr ofta människan.

Och jag vill ju samtidigt vara sann mot mig själv, den människa jag är. Jag vill visa förståelse, hänsyn och barmhärtighet, för det är jag. Men när jag gör det i detta fallet, så offrar jag mig själv. Jag blir till en martyr, och det kommer kosta mig. Men det är väl priset jag får ta, för att vara den jag är i mitt hjärta.

Det är mitt hjärta som sätter stopp för att jag bara berättar oavsett vem eller vilka som hör eller ser det. Det är mitt hjärta som vill vara den som visar nåd, show mercy, istället för att vara grym. Mitt hjärta tillåter mig inte att vara grym, eller att agera utifrån någon slags hämnd, det är inte jag. Jag vill inte orsaka andra skada. För det kommer skada dem, det kommer orsaka dem oerhörd sorg och smärta, som de måste leva med under resten av sina liv. Och kan jag verkligen göra så mot dem? Nej, mitt hjärta och min själ säger nej. Jag vill inte vara så grym och skoningslös. Det är inte jag, det är inte den människa jag är. Jag är bättre än så. Jag är bättre än HONOM.

Sedan är det ändå inte upp till mig egenligen att berätta sanningen för dem i vilket fall. Det känns ändå skönt att det på så sätt inte är jag som har huvudansvaret i det.

Så vad var det då som triggade igång allt detta för mig nu? Jo, det var en artikel jag läste i en av nyhetstidningarna på nätet nyligen, som handlade om honom och om hans död, där de anhöriga till honom valt att prata och berätta om det. Vad det var för artikel och var den är tänker jag inte säga för jag vill inte outa vem han är, de som vet, de vet. Och att läsa den artikeln fick mig helt ur balans. En artikel där han av sina anhöriga ungefär beskrivs som "en man som bara hade lite otur i livet, som det egentligen var väldigt synd om, som hade en svår barndom och därför råkat ett hamna i ett livslångt drogberoende och levde djupt inne i den kriminella världen, och som egentligen var en fin människa innerst inne, som kämpat ihärdigt för att ta tag i sitt liv, men hade tappat bort sig själv."

Det må så vara. Men en fin människa innerst inne? Wow, really? Ja, men det är bara för att de inte vet. Man vet inte det man inte vet, och de vet inte sanningen, så det är ju inte deras fel egentligen att de inte vet. Man vill ju inte tro det värsta om sin anhörig, och det förstår jag. Men jävlar vad provocerande det var för mig att läsa, och det verkligen triggade mig ordentligt. Det kastade mig tillbaka i tiden, och allt spelades upp inom mig igen, och jag kände nästan som en explosion av smärta, ilska och sorg inuti. För jag bär ju på sanningen, den riktiga sanningen om allt som han gjorde. Och sanningen är att om man kan göra såna grymma, brutala, fruktansvärda saker mot mig som bara var ett litet barn då, och mot min mamma, "kvinnan han älskade", under flera års tid, då är man en riktigt ondskefull och sadistisk psykopat, som aldrig borde fått gått fri på våra gator i vårat samhälle. Nu satt han ju visserligen inne i fängelse under många år av sitt liv, dömd för grova brott, i omgångar. In och ut, in och ut, in och ut, i en slags vansinneskarusell från helvetet. Så de gånger man visste att han satt inne, kändes livet lite friare och lite tryggare. Och att han satt inne många vändor, och levde som han levde - det vet de alla om. Men de vet inte de saker han gjorde mot mig, och mot min mamma. BRUTALA saker. Det har vi skonat dem från. 

Nu lever inte han längre, det var inte så längesen han dog. Men eftersom han är död nu, plus det han har i bagaget som tung drogmissbrukare och livslång, återkommande besökare i fängelset dömd för grova brott - så skulle jag vilja se den som skulle kunna sätta dit mig för "förtal". Och hur jag känner inför att han är borta nu, är lite kluvet. Jag känner både lättnad och sorg. Lättnad för att människan inte är ett hot längre, mot någon. Sorg för de anhöriga, som förlorat någon de älskade, men som de egentligen inte kände. Sorg för att en del av mig faktiskt kan känna empati för honom, för det livet han levde i, och dog i. Sorg för den människa han kanske kunde ha blivit, om han hade växt upp annorlunda. Ondska föder ofta ondska, vet ni. Inte för att det är en ursäkt, men det är en förklaring.

Jag har bearbetat det mesta av det och kunnat släppa det, och till och med kunnat förlåta - men ibland dyker det upp nåt som triggar igång allt igen, och då blir det riktigt svårt att hålla tillbaka ilskan och frustrationen, sorgen och smärtan. Jag gör mitt bästa, och försöker hålla mig sann mot den jag är, en förlåtande, accepterande, medkännande, omtänksam och kärleksfull människa. Men mina gränser blir också nådda, och då testas jag återigen. Men jag behöver bara få ventilera mig ibland, och sedan blir det lättare för mig att släppa saker. Det är därför detta med att skriva är ett sånt bra sätt för mig att kunna bearbeta sånt som tynger en och får en att må dåligt. När det kommit ut ur en, och har ventilerats, så känns det genast mycket bättre.

Jag har skrivit ett inlägg tidigare om detta specifika jag pratat om här, men lite mer ingående. Jag länkar här till det inlägget, för er som kanske inte har läst det. Där berättar jag lite mer om denna mannen, och om mycket annat jag varit med om i livet. Ibland vet jag inte hur jag orkar bära på allt, men man måste ju, man har inget val. 

http://www.nogg.se/blogg.asp?idHomepage=26514&idBlogg=1271501&m=9&y=2021&intShowMenu=a3

För mig så innebar alla trauman i mitt liv, att jag ganska tidigt drabbades av vad som heter Komplex Posttraumatisk stress, Complex-PTSD på engelska. Det är en svårare och mer allvarlig form av vad som heter Posttraumatisk stress, som man kan drabbas av om man blir utsatt för många trauman under lång tid. Till exempel under barndomen, eller om man är i ett långvarigt förhållande där man utsätts för psykisk, känslomässig och fysisk misshandel, även soldater som varit ute i krig länge, eller människor som lever i krigssituationer under lång tid. Jämfört med vanlig Posttraumatisk Stress, som man kan drabbas av om man är med om ett specifikt trauma, såsom till exempel en olycka, ett dödsfall, en misshandel, ett överfall, en våldtäkt, ett rån, etc. Viktigt att känna till och förstå för människor, för allt handlar om att försöka förstå, förstå oss själva och förstå varandra. Så man vet hur man ska kunna hantera sådant.

Mitt bagage, alla trauman och allt vansinne jag varit med om i mitt liv, är visserligen över och ligger bakom mig sedan länge. Men konsekvenserna och efterverkningarna av det är fortfarande mycket, mycket närvarande och verkligt. Det existerar inom mig som ett slags eko, ett eko från det förflutna, som studsar omkring därinne i mig och orsakar skada. När ekot mattas av helt vet jag inte, kanske det aldrig gör det, men med mycket hårt arbete med mig själv under lång tid så har jag i alla fall fått ekot att bli lite svagare och kännas lite mindre. Ekots vassa kanter som skar sönder mig inuti, har nu fått lite trubbigare kanter och känns inte lika mycket, det gör inte lika mycket ont som det har gjort. That is progress. A small progress, but still progress.

Och det är allt jag kan hoppas på, och så länge jag andas så kommer jag att fortsätta kämpa i min process att läka och må bättre. Men det kommer ta mycket lång tid, men det har jag inga som helt problem med. Det är andra som har problem med det, för alla vill att det ska gå snabbt, att jag måste snabba på, skynda mig. Snabba mig att bli "frisk". Det funkar nu inte så, och jag kommer inte ta någon notis längre om de som försöker skynda på min process utan att ens försöka förstå den. Stressa och pressa mig för guds skull inte, utan låt mig få göra på mitt sätt, i min takt bara. That is all.

Vi bär alla på vårt eget speciella bagage, som vi tar med oss överallt i livet och som påverkar oss på olika sätt. Ingen är bättre eller sämre, ingen har haft det "värst", livet är inte en tävling, för vi har alla svårigheter och jobbiga saker som hänt oss. Och vi har rätt att äga våra upplevelser och vår historia, ingen ska ta det ifrån en. Man ska inte låta något ta det ifrån en! Man har rätt till sin egna upplevelser, och all smärta, sorg och förtvivlan det har gett en, alla de sätt som livet har skadat en, man har rätt att stå fast vid det och berätta om det.

Det är därför jag berättar om mitt, även om jag gör det i begränsad form. Jag har rätt till mina egna upplevelser och berätta om dem. För jag tänker inte låta någon ta ifrån mig mina upplevelser och min sorg och smärta, eller alla sorters skador det gett mig, ingen har heller rätten att be mig hålla tyst om mina trauman jag gått igenom i livet. Och många är de. För många trauman, för mycket smärta, för mycket sorg.

Men det är mitt!

Och det är mitt liv!

I will not be silent!

I have a voice!

And I´m going to use it!

Make sure you use yours.

Nu drar jag mig tillbaka ett tag, orkar inte mer just nu. Behöver vila och återhämta mig. Tack för att ni besöker och läser min blogg, det betyder mycket för mig. Kram på er så länge! heart

 

 

 

 

 

 

 

17 September 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
A real milestone!

Hej på er! heart

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Det är för att min dator har kraschat, men har en kompis som ska hjälpa mig fixa den snart. Just nu lånar jag en dator från en vän för att skriva detta inlägget. Jag kan bara skriva i bloggen via en dator, det går inte via mobilen, tråkigt nog. Men snart kommer nog min egen dator vara fixad. Håll tummarna för det.

Men det jag vill skriva här och nu, är för att jag vill uppmärksamma och fira en viktig milstolpe. Jag kan stolt meddela att min blogg nu fått över en miljon besök. EN MILJON BESÖK! Det är fan inte dåligt för lilla mig!  smiley

Det går att se antalet besök på bloggen i ett räkneverk längre upp i en spalt till vänster bredvid fotot på mig, där det står lite info om mig och så. Sedan kan jag när jag loggar in här gå in i inställningarna och se all statistik, såsom antalet beökare i bloggen per dag och per månad. Det kan se lite olika ut, men i ungefärligt genomsnitt ligger min blogg på mellan 300-500 besök per dag, ibland mer, ibland mindre. I maj månad detta året var det helt galet, trodde knappt mina ögon, för då kunde det vara mellan 2000-3000 besök per dag. Så maj månad var speciell, uppenbarligen.

Men det är jättekul för mig att min blogg har blivit så uppmärksammad och välbesökt. För hela grejen med den är att jag vill nå ut till människor, beröra och inspirera människor, kunna sprida kunskap, medvetenhet och budskap om psykisk ohälsa och trauma, och hur det är att bara vara människa, i denna kalla, hårda och ofta skoningslösa värld. Och det gör jag genom att dela med mig av mig själv, av min egen livshistoria, mina egna upplevelser, trauman och erfarenheter, av kunskap jag har lärt mig genom åren, och berätta min kamp att överleva det som har varit mitt liv. För det är så otroligt många människor som precis som jag har levt svårt, som fortfarande lever svårt, som har växt upp svårt, har kämpat och stridit och krigat, och som antingen förlorat kampen, kämpar för att hitta rätt väg, eller har hittat en väg ut.

Och vi som är på väg att hitta ut, eller har hittat en väg ut, vi kan vara guider, "beacon of lights", till andra som fortfarande kämpar. Det är det vi kan ge till andra, till varandra, i denna hårda, svåra värld. Vi kan också sprida kunskap och öka medvetenheten om trauma, missbruk och psykisk ohälsa till människor som inte har upplevt det och inte kan relatera till det, så att de får en bättre förståelse och empati för andra som går igenom just sådana svårigheter. Det behövs alltid.

Livet kanske inte alltid blir som vi har tänkt oss, men livet är en oförutsägbar resa, där nya vägar ständigt kommer fram. Vi stänger gamla dörrar och öppnar nya dörrar, till nya vägar och möjligheter. Och inget av det behöver vara fel. Vi kastas bara i en annan riktning än den vi tänkt oss, men kanske det var menat så, och det egentligen är den riktningen vi behöver för att kunna komma till vårt egentliga mål, vårt riktiga mål i livet.

Att hitta oss själva. Att hitta den mening just man själv har, i just detta livet, på just denna jorden. Allting är inte alltid som man tänkt sig, och det kanske är något bra. Det behöver inte vara något dåligt.

Man lär sig och man växer som människa av allting, av bra och av dåligt, av lycka och av sorg, av smärta och av välbefinnande, av kaos och av lugn, av ensamhet och av sällskap, av hat och av kärlek. Man måste ha upplevt allting av alla sidor av livet för att ha levt en fullt liv, ett rikt liv, ett meningsfullt liv. Ett äkta liv.

Sorg, smärta, rädsla, hat, förtvivlan, frustration och ilska, kan man vända till något positivt, med den rätta kunskapen och förståelsen. Man kan använda det som verktyg till att både kunna hjälpa sig själv och andra. Man måste bara våga. Det är det jag har gjort, och det har varit så värt det. Men det har tagit tid, mycket lång tid och mycket hårt arbete och tålamod har krävts...men det har varit klart värt det.

Så jag vill fira denna stund med er, denna oerhört stora milstolpe att bloggen nu har fått över en miljon besök, och hoppas att ni vill fortsätta följa med mig på denna resa jag gör i livet, som jag delar med mig av i denna bloggen - och som jag kommer att fortsätta göra så länge jag har möjlighet att göra det. Det ger mig stor glädje att skriva här, och de budskap jag kan framföra.

Ha det bra så länge, och jag kommer skriva igen så fort jag har kunnat få min dator fixad. Förhoppningsvis snart.

Kram på er alla därute! heart

 

 

"Vi Lever Ännu" - Björn Afzelius & Mikael Wiehe

 

 

 

 

 

 

 

 

31 Augusti 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Depression...

Jag mår inte bra just nu. Jag har gått in i en depression igen, jag har känt av det ett tag nu.

För mig så kommer inte depressionen bara pang, bom - utan den kryper långsamt på mig. Först märker jag att min energinivå går ner, så att den lilla energi jag har bli ännu mindre, sen så börjar jag känna en nedstämdhet jag inte kan sätta ord på. Så börjar jag tappa lusten att göra saker, saker som jag annars tycker om att göra, jag tappar lusten att se på film, att läsa böcker, vara på sociala medier, att prata med andra människor, att skriva, att äta - jag tappar lusten till allt.

Sedan kommer ångesten. Och den kan vara brutal. Den har min bröstkorg som i ett skruvstäd, det gör ont inuti och jag har svårt att andas. Och så kommer sorgen. Jag börjar gråta för minsta lilla, och jag känner sorg och smärta för alla minnen som kommer fram, för allt som påminner om de människor som gått bort, för allt svårt man har varit med om i livet, för hur hemskt man har blivit behandlad och sviken av människor, för hur man har svikit och sårat sig själv. Det är som en våg som inte går att hålla tillbaka, som väller över en.

Sedan kommer likgiltigheten och tar över. Likgiltigheten över livet, och för sig själv. Man känner sig så trött, man orkar inte ens existera längre. Man bara försöker överleva varje dag, och väntar ut det. Väntar ut depressionen, att den ska släppa. Släpper gör den, förr eller senare. Det går inte veta när, men den släpper någon gång.

Sedan har jag en jäkla migrän nu också, det brukar höra ihop med depressionen. Men det kan också triggas av vädret, inre stress, vätskebrist, matbrist, vad fan som helst. Starka dofter kan också trigga igång migränen, såsom parfym, doftljus, tvätt-och sköljmedel, så jag måste alltid se till att det mesta jag använder är doftfritt. Till och med vanliga hygienprodukter som ansiktskräm, handkräm, bodylotion, schampoo och balsam, duschtvål, och liknande måste vara doftfria eller väldigt milda i doften, annars får jag migrän direkt. Det är faktiskt skitjobbigt. Cigarettrök triggar också min migrän, tack gode gud att jag inte är rökare, men andra är det så jag måste alltid tänka på att inte vara nära andra när dom röker.

Dessutom händer det saker runt omkring mig hela tiden som stressar mig, som har med andra människor att göra, folk som envisas med att blanda in mig i deras drama och konflikter, jag som inte kan låta bli att inolvera mig då för att jag vill hjälpa och stötta - och så blir det bakslag i mitt mående som en konsekvens av det. Man tycker att jag borde lära mig att hålla mig borta från sånt.

Fast jag har faktiskt blivit lite bättre på det, i jämförelse med hur jag har varit. Förr i tiden, a lifetime ago, skulle jag ha sålt min själ om det hade hjälp en annan människa, trots att jag själv fick lida för det, trots att den människan inte brydde sig särskilt mycket om mig tillbaka. Idag är jag bättre på att säga nej, sätta gränser, och hålla mig undan såna personer. Men fortfarande säger mina instinkter mig att direkt stötta och hjälpa andra, oavsett hur skadad jag själv kan bli av det. Så jag måste aktivt kämpa emot den instinkten hela tiden, varje dag, och tänka på mig själv också - och det går tyvärr emot min natur.

Ja, life is a real pain in the ass sometimes, inte sant?

Jag orkar inte skriva mer just nu. Jag vet inte hur länge denna depressionen kommer sitta i, men jag kommer skriva igen när jag orkar och har lusten att göra det.

Tills dess, ta hand om er. Kram på er! heart

 

 

"Weight of the World" - Citizen Soldier

 

Poem:

"When she goes silent

And lets her tears speak

Retreats in her darkness

So she doesn't look weak

She's nursing the wounds

She knows can't be healed

She's trying to stop

Bleeding all that she feels

But they don't make a bandage

That works on the soul

She uses her hands

To slow down the flow

Just to bleed through her fingers

An ocean of red

She thinks to herself

"I'd be better off dead"

Which isn't an option

So she tries to save

What little is left

On this side of her grave."

~By Mandy Kocsis©2021~

From "Soul Survivor"

 

 

 

 

 

 

 

9 Augusti 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Be a voice, not an echo.

Hej på er!

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Har inte orkat skriva, denna värmen har varit riktigt überjävlig för mig. Jag blir helt matt i både kropp och psyke och får migrän av värmen, så jag har mest varit inomhus och försökt vila och hålla mig sval. Dessutom har jag inte vågat ge mig iväg till bad och dyligt, eftersom det FORTFARANDE PÅGÅR EN PANDEMI. Folk verkar ha glömt det, och tror att faran är över och allt kan gå tillbaka till det vanliga. Så är icke fallet! Suck, jag blir så trött.... 

I alla fall, så fungerar inte varken min hjärna eller min kropp särskilt bra just nu, så jag kommer inte skriva mycket nu här. Att jag skriver alls är för att det blivit lite svalare ute, och jag tar det tillfället i akt att skriva ett litet inlägg för att göra en kort uppdatering.

Annars kan ni ju läsa det senaste inlägget jag skrev, det innan detta, för att ta del lite mer av mina tankar, känslor och mitt liv i övrigt. Fortfarande är det min självutveckling och bearbetning som jag pysslar med, det jag alltid har för mig...ett ständigt pågående arbete.

Ett av mina stora intressen är att "samla på mig information". Om allt i stort sett, allt som kan vara till nytta för min förståelse, bearbetning och utveckling. Det kanske låter märkligt, men det är ytterst viktigt för mig att alltid ha ögon och öron öppna, liksom sinne och hjärta öppna, för att kunna ta in allt omkring mig. Detta gör jag mycket bland annat via böcker och olika program, genom musik, genom att prata med andra människor och lyssna på dem, men också genom sociala medier, av människor som liksom jag vill dela med sig av och sprida budskap och information om viktiga saker i livet. En hel del av det jag snappar upp delar jag vidare med mig genom bloggen, för att andra ska kunna lära känna mig och förstå vem jag är och hur jag är, men också för att det kan vara till nytta för andra. Att föra vidare kunskap, förståelse och budskap, det är så man hjälps åt i livet.

Så nedan här kommer jag skriva ner en liten text från en person som kallar sig för Ravenwolf, som skriver texter, dikter och liknande på facebook, via hemsida och andra plattformar, och tryckta böcker. Poesi blandat med tankar och erfarenheter från livet, skulle man kunna kalla det. Vissa saker man läser känns mer träffande än annat, som man kan applicera på sitt eget liv. Just detta sparade jag ner, för att det är just detta jag arbetar med nu när det gäller mig själv, och har jobbat med under lång tid. Ni som följt mig genom bloggen kommer känna igen och förstå vad vad jag menar.

Ni får ha det så bra så länge, och han en fortsatt trevlig sommar. Vet inte när jag orkar skriva igen, men det märker ni. Kram på er så länge! heart

https://houseofravenwolf.com/

"They’ll tell you to be yourself...until they decide they don’t want you to be.

The moment I decided to be genuinely myself is when the world tried to tell me they liked their version of me better.

Well, that’s just too bad.

I tried it their way for too long and was always left feeling empty, unhappy and needing more.

I can’t live my life for the approval of others, so I think I’m just going to keep doing what I’m doing...

Finding my joy in the moments every day, being happy and most of all, just being me.

No one gets to tell me who, what and how I should be...

Only I do that.

No one knows my heart and soul like I do, so I’m going to ignore the advice of all the others and love myself just the way that I am.

It’s hard enough just to find your way in this world, I can’t imagine trying to do it on someone else’s terms.

That’s not truly living...that’s just pretending, and I’ll pass on that.

Maybe I’ll be the one standing out from the crowd, doing what the others are too afraid to do and being my own beautiful person...

Not for attention or praise, but because that’s who I am and what makes me happy.

Life’s too short to be afraid to listen to your heart and chase your dreams, so I’m determined to keep rising, keep smiling and most of all, keep dreaming of a better life.

No one else has walked in my shoes and they’re not joining me on my journey, so it’s up to me the life I create and the happiness I find.

If I can’t be happy with myself and love the person that I am, then nothing else truly matters.

I’m the one who has to look in the mirror every day and like the person looking back at me.

I can’t expect anyone to love me the way I deserve if I can’t love myself first.

This is my life and I choose the path I take.

So, if they can’t accept me for who I am, then they’ll have to accept not being part of my life.

I’m amazing in all the ways that matter and I’m not changing that for anyone.

Rain or shine,

Light or dark,

I’m always going to be authentically real and true to myself..

Maybe I can’t have it all...

But I can have it my way."

- Ravenwolf -

 

 

 

heart  "Meant For You" - Fearless Soul  heart

(Videon till denna låten här har jag gjort själv och ligger ute på min Youtube-kanal, bland många andra låtar.) Länk:  https://www.youtube.com/user/TheSummerGlow

 

 

 

 

 

 

28 Juli 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om öppenhet och förlåtelse, och vägen till läkning.

Hej på er!

Nu har jag äntligen fått ta min första spruta vaccin mot Covid-19. Nu i tisdags, den 29 juni, tog jag den och det känns jätteskönt att ha det gjort. Det gick hur bra som helst, och jag ska ta min andra spruta den 17 augusti. Men tills dess ska jag fortsätta vara försiktig, för det behöver man ändå vara i nuläget. Det är långt ifrån över än, vi får inte glömma det. 😊

I detta inlägget vill jag prata lite om öppenhet. Jag är en väldigt öppen person, som de flesta av er vet nu, och som alla vet som känner mig. Min öppenhet har alltid hjälpt mig, och sällan stjälpt mig. Faktiskt. Att vara öppen som person har varit en stor fördel för mig, på grund av att det har hjälpt mig connecta med andra lätt, att det har varit lätt för andra att lära känna mig och förstå vem jag är, hur jag är, och det har också hjälpt mig att bearbeta svåra saker jag varit med om i livet, genom att få ut det ur mig själv. Vilket är viktigt. Man ska aldrig underskatta hur viktigt det är att få ut det som ligger inom oss och gör ont, som skaver och hackar och skär, och ställer till mer skada än vi är medvetna om.

Men många har ofta ställt sig väldigt frågande till min öppenhet, vad det ska vara bra för, och ibland känt sig obekväma på grund av det. Och det har varit upp till dem att känna och tycka, alla kan inte vara så öppna eller öppensinnade som jag, jag förstår det och accepterar det. För vi är alla olika.

Men min öppenhet har hjälpt mig så otroligt mycket genom livet, för att inte tala om att det har kunnat hjälpa mig att hjälpa andra, vilket är något jag verkligen vill och brinner för. Så jag är stolt över min öppenhet, och tacksam över den, för det är både en gåva och en styrka att våga vara så öppen, våga berätta allt och säga allt om sig själv och sitt liv. Ty, jag bryr mig icke längre om vad andra tycker om mig. De flesta människor jag berättar om mitt liv för och allt jag har upplevt, är förvånade över att jag fortfarande står på benen, än mindre fortfarande lever. Och de som tvivlar eller inte tar mig på allvar...det räcker att jag berättar en liten del av det, så får det de människorna att hålla klaffen.

Men jag är inte någon som ”tävlar” om vem som haft det värst. Vissa gör det, men inte jag. Jag ser det som att alla människor är med om svåra saker i livet, alla har ett bagage och en historia. Och vi är alla olika och hanterar saker olika. Det ska inte behöva vara en ”konkurrens” mellan människor, vem som vart med om värst eller haft det sämst. Det gäller naturligtvis det bra sakerna i livet med, att man inte ska behöva tävla med andra om vem som kan bo bäst, köpa dyrast saker, eller ha kärlek och lycka här i livet.  Livet är ingen tävling, även om många ser det så. För vi har alla vår unika, individuella resa genom livet, för att vi ska kunna utvecklas till de unika individer var och en av oss är. Och det måste respekteras.

Jag berättar om min egen historia genom livet, ofta och mycket, och har alltid gjort. Och det har varit bra för mig att göra det. Dels för att hålla minnena av allt som hänt levande, dels för att det har behövts i syfte att bearbeta, men också för att andra människor ska kunna lära känna mig och förstå mig bättre. Men det finns också en del personer som är ”trötta på min historia” och trötta på mitt ”eviga tjatande om mitt liv och mina trauman”. De människorna anser att jag ”ältar” alldeles för mycket, det tycker säkert många av er också, och kanske känner ni att ”det är ju fan bara det hon skriver om, har hon inget annat att skriva om?”. Tror ni inte jag har fått höra detta många gånger under mitt liv, att jag bara ska ”sluta älta allting så jäkla mycket”, och bara släppa allt och gå vidare?

Men det är inte så man bearbetar saker och ting. Det är inte så man läker.

Personligen har jag svårt för ordet ”älta”, för att det ofta används i negativ bemärkelse och i syfte att lägga skuld på den som behöver få prata om saker och ting och sina upplevelser. Att ”älta” är faktiskt bara att bearbeta, att älta för sig själv och älta för andra för att kunna bearbeta saker man gått igenom. Och man ska få lov att älta. Älta hela livet om det så behövs. För det är en form av bearbetning.

Men ältande betyder inte att man inte kan gå vidare. Man kan fortfarande ta de stegen framåt som behövs, samtidigt som man ältar vidare. Så alla ni som har upplevt svåra saker och fortsätter älta det – älta på! Herregud, vem fan har rätt att komma och säga till er att ni inte får lov att fortsätta tänka på, känna in, och prata om saker ni varit med om, som ligger och gör ont?! Pratar man om det tillräckligt mycket och tillräckligt ofta, så gör det mindre och mindre och mindre ont. Till slut har det tappat sin effekt och man känner knappt nånting när man pratar och berättar om det. Man känner inte så mycket ilska längre, inte hat eller bitterhet, för det mattas av ju mer man bearbetar det. När man inte känner särskilt mycket alls längre när man pratar om det, så har man nått långt i läkningsprocessen. Så att ”älta saker”, är faktiskt bara att bearbeta det. Jag talar från erfarenhet.

Jag kan garanterat säga att inte jävel har rätt att begära det av mig, att jag ska sluta ”älta allting och bara släppa skiten nu”! Inte en jävla människa har rätten att begära det av mig, vare sig de vet vad jag varit med om eller inte. Här ältas det tills det är färdigbearbetat. Punkt!

Om människor säger till en att sluta älta saker, så är det enbart för att de är trötta på att höra det, inte för att de faktiskt bryr sig om varför man behöver få älta det. Och detta är eftersom så få människor i denna världen orkar lyssna på andra, få orkar bry sig om och engagera sig på den nivån, därför vill de att man ska sluta tjata om det, så de slipper höra det. Därför säger folk till en att sluta ”älta” saker och ting. För att de är egoistiska och bekväma, och inte orkar höra skiten mer. Det är sanningen. Punkt!

Så vad ska man göra då, när personer blir irriterade av det man vill och behöver berätta, och få prata och berätta om eller skriva om, om och om och om igen, och säger till en att sluta älta skiten? Ska man lyda, hålla käften och lägga sig ner på sin plats? Nä, skulle inte tro det.

Jag har en röst, och jag har rätt att använda den, på vilket sätt jag vill. Jag har en historia, som behöver få höras, som behöver få ta plats, som behöver få rättvisa, och genom det få upprättelse för saker som gjorts mot en. Hemska saker som gjorts mot en, som har sopats under mattan alltför länge.

Jag skulle vilja berätta allt som hänt i mitt liv och allt jag upplevt, åh som jag hade velat berätta allt, men jag kan inte berätta allt. Och det på grund av att jag har andra att ta hänsyn till, andra som det berör. Av hänsyn till dessa personer kan jag inte berätta allt som jag skulle vilja berätta, saker jag skulle vilja skrika ur mig, men skriket har fastnat i halsen och sitter där, antagligen tills jag dör. När det gäller vissa saker måste jag hålla inne med detaljer, och vissa andra saker som hänt kommer jag vara tvungen att bära på ensam och ta med mig i graven, för att det är så oerhört hemska och smärtsamma saker att jag inte vill orsaka andra skada, att andra ska behöva bära på det. En mycket tung börda att bära ensam. Allt av hänsyn till andra. För sådan är jag. Alltid visa hänsyn, så mycket jag kan, så länge jag kan, till så många jag kan. Ni skulle bara veta vilka hemligheter jag bär på, andras hemligheter det vill säga. Egna har jag inte, allt jag inte kan säga är andras hemligheter, saker som rör andra. När det gäller mig själv skiter jag i vad som kommer ut, för jag står för allt. Men saker som rör andra kan jag inte outa hur som helst. För sådan är inte jag.

Men det jag kan berätta om det jag upplevt i livet är en del i alla fall, om något kortfattat. Jag har skrivit om det innan också, och kommer fortsätta skriva om det. Mycket på grund av nya besökare som läser mina inlägg, för att de ska få en uppfattning om vad jag har varit med om i livet, men också för att jag behöver få berätta min historia och mina upplevelser för att kunna skriva det jag behöver få sagt och berättat. Så min egen historia skriver jag här upprepade gånger om. För att jag kan, för att jag vill, och för att jag behöver.

Jag kan berätta att jag inte hade en chans från början. Ingen chans till normalitet, till en hälsosam, bra uppväxt. Ingen chans att utvecklas normalt. Jag föddes rätt in i kaoset, in i vansinnet, och var tvungen att som liten anpassa mig till det. Mina föräldrar var båda blandmissbrukare med svår psykisk ohälsa, och rörde sig också i kriminella kretsar. Det bråkades mycket hemma, det dracks alkohol och togs droger, och jag fick som barn bevittna missbruk och våld från väldigt tidig ålder. Som sagt, jag föddes direkt in i det. När jag var två-tre år så separerade mamma från min biologiska pappa Dennis, och träffade en rad andra män efter det. Nästan alla var missbrukare, och våldsamma.

När jag var i ca 4-5 års åldern träffade mamma en man som hon gifte sig med, och som visade sig vara ett monster i mänsklig skepnad. Av hänsyn till eventuella anhöriga till denna mannen vill jag inte skriva i detalj om vad han utsatte mig och mamma för, för det var fruktansvärda saker. Men hur han behandlade oss, måste jag få berätta, har jag rätt att berätta, även om jag utelämnar detaljer, och jag nämner inga namn. Han var drogmissbrukare, kriminell, och psykopat. Han misshandlade mig dagligen, han utsatte mig för olika former av vad som bara kan kallas för tortyr, och han utsatte mig även för sexuella övergrepp. Han misshandlade mamma grovt dagligen, både som jag bevittnade och hörde, och inräknat också allt jag inte såg och hörde. Vi levde i skräck i flera års tid, tills vi lyckades komma undan och mamma vågade ansöka om skilsmässa, när jag var ca 8 år. Efter det fick vi hålla låg profil och mer eller mindre ”gömma oss”, eftersom han fortfarande var en mycket stor hotbild.

Rädslan för denna mannen och de skadorna han ställde till med, har jag levt med hela mitt liv, det är något jag har fått arbeta hårt med i terapi och traumabearbetning för att kunna lära mig hantera. Det är något jag fortfarande arbetar med, även om jag har kommit väldigt långt just med den delen. Men det kommer för alltid vara en del av min börda, min historia, mitt liv, som jag med min röst använder för att berätta om. Och det har ingen någon rätt att komma och säga något annat om.

Jag vill tillägga, att denna mannen har i alla år levt ute i periferin av våra liv, på grund av att han är biologisk far till ett av mina syskon, och han har därför alltid varit ett stort orosmoment, en fara, som man alltid fått vara på sin vakt emot. Han har som tur är aldrig fått möjligheten att vara förälder till mitt syskon, hans biologiska barn. För att vi har behövt skydda mitt syskon från honom, fått skydda oss allihopa, och levt väldigt skyddat under tiden mitt syskon har växt upp. Jag tror att alla kan förstå varför det blev tvunget att bli så. Så mitt syskon har aldrig känt och aldrig träffat sin biologiska far, förutom som bebis, vilket har varit det bästa i min mening eftersom det hade kunnat bli katastrofalt annars. Som alla säkert förstår.

Men han lever inte idag, den där mannen. Han dog för några månader sen bara faktiskt, i februari detta året, han blev 64 år gammal. Han fick ett slut man kan säga att han på många sätt förtjänade, även om jag ändå kan känna empati och medkänsla för både honom, och hans anhöriga. För de enda orden man kan beskriva det hela på är tragiskt och sorgligt. Känner jag lättnad över att han är död? Ja. På grund av att hotbilden från honom som man levt hela livet med, nu är borta. Känner jag glädje över att han är död, och vill dansa på hans grav? Nej. För jag har lyckats bearbeta honom och det han gjorde mot mig, mot oss, såpass mycket att jag inte känner varken ilska eller hat längre mot honom. Jag känner medkänsla i stället. Jag har faktiskt sörjt honom, på grund av hela situationen, sättet han dog på, hans anhöriga, och att det var ett bortkastat liv han levde. Han hade kanske kunnat levt på ett helt annat sätt, varit en annan människa, om han också hade haft chansen. Men han var varken kapabel eller hade möjligheten att vara på något annat sätt, eller leva på något annat sätt än han gjorde, som grav drogmissbrukare och grovt kriminell med många turer i fängelse bakom sig, så ock gäller det det sättet han dog på. Lever man den typen av liv, så riskerar man också att få den typen av död som han fick. Tyvärr är det så. Men det är ändå sorgligt och hemskt.

Så jag har kommit så långt i min bearbetning och självutveckling idag, att jag inte känner hat för honom längre, eller ilska och bitterhet. Jag har kunnat släppa den bördan, och har nått förlåtelse. Och det är inte en gåva jag har gett till honom – det är en gåva jag har gett till mig själv. The gift of forgiveness. I have forgiven him. Jag förlät honom faktiskt för ett par år sedan. Men jag har inte berättat det innan, inte till någon faktiskt. För att det är så få människor som förstår hur man kan förlåta en sån människa och sådana gärningar han gjorde. Så jag har behållit det för mig själv, tills nu. Jag känner att detta är det rätta tillfället, det rätta inlägget, att berätta det. För att andra ska veta att det är en möjlighet att kunna förlåta sånt. Det är inte ett måste att förlåta...men det är något som är bra för en själv, om man någon gång i sitt liv kan komma fram till det.

För med förlåtelse kommer frid och ro inombords. Och det är inte något som har blivit gjort i en handvändning, att förlåta honom. Det har tagit mig nästan hela mitt liv att nå fram till denna punkten. Och det ligger mycket smärta, sorg, och mycket hårt arbete bakom. Och det är få människor som kommer kunna förstå nu, hur det ens är möjligt att jag kan känna så, att jag kan förlåta honom, och som kanske tycker att jag inte är riktigt klok i huvudet – men det är inte upp till er eller någon annan att bestämma eller ha åsikter om. För det är min börda, som jag måste bära, som för mig inte går att leva med om jag inte kan hitta ett sätt att ”släppa taget” och nå förlåtelse. With forgiveness comes peace and healing. And that is all I want – to be at peace. Ingen behöver förstå det, för det är inte upp till någon annan än mig, hur jag väljer att hantera mina bördor. Var bara glada för min skull att jag kunnat komma så långt med min läkningsprocess. För att ha gått från att börja gråta och skaka av rädsla och panik av att bara höra hans namn, till att kunna känna medkänsla med honom, kunna förlåta honom, och till och med sörja honom när han dog – det är framsteg. Det är riktigt, riktigt hårt arbete, terapi och traumabearbetning, och lite filosofi och spiritualitet också.

Så ingen ska komma och säga till mig att jag inte gör några framsteg, att jag ”aldrig kommer nånstans”, att jag ”står still”, att jag ”bara ältar allt och inte kommer vidare i livet”. Jag arbetar aktivt varje dag med bearbetning och utveckling, och har gjort i alla år. Bara för att mina framsteg kanske inte syns tydligt utåt, så betyder det inte att det inte sker några. Tror man det så är man extremt trångsynt och behöver öppna sitt sinne och sitt hjärta mer, på vid jävla gavel.

För jag vill inte vara en hatisk person, någon som är uppfylld av ilska, bitterhet, hat och rädsla, jag vägrar att vara det. För då är man fången av det, som tunga bojor runt ens ben man inte blir av med, som man måste släpa på hela livet. Att aldrig bli fri, att tyngas ner och bli fastlåst i sitt hat och ilska och rädsla - jag vägrar det. Totalvägrar! Och det som jag lärt mig, är att ingen annan kan frigöra dig än du själv. The power to set yourself free, lies in You. And only You. Så det jag har arbetat med i alla år är att kunna hitta ett sätt att släppa taget om ilskan, rädslan, hatet och bitterheten. Att prata om det, bearbeta det, och släppa in förståelse, accepterande, medkänsla och förlåtelse. För man ska orka leva med sin börda, och det var enda sättet för mig att orka leva med min. Så är det bara. Sen får andra tycka vad de vill om det.

Men i alla fall, för att fortsätta min berättelse om min uppväxt - livet efter vi hade tagit oss ifrån den där mannen var inte så lätt som man hade önskat. Det följde en del bra år visserligen, jag fick flera syskon till, jag hade vid det laget då också fått en ”riktig styvpappa” som var bra och snäll, och vår familj växte. Sen följde dåliga år igen. Det hände så mycket, så mycket sjuka saker, så mycket vansinne, sånt totalt kaos, och det går inte att berätta om allt här, vissa saker av det kan jag inte berätta heller, av hänsyn till andra. Men mamma blev allt sämre hela tiden, missbruket blev värre, och till slut tynade hon bort helt. Hon försvann, in i missbruket och in i psykisk sjukdom. Tills hon dog år 2000, bara 43 år gammal. En långtradare tog min mammas liv. Hon slets i bitar. Vi skulle helst inte se henne när hon begravdes, för hon var i sånt ”illa skick”. Jag valde, tack och lov, att inte se henne då, utan valde hellre att minnas henne som hon var i livet. Hade jag tittat, hade synen troligtvis drivit mig till vansinne förr eller senare. Morfar valde att titta på henne för att säga adjö, hon var ju ändå hans dotter – men han sade sedan att han aldrig ångrat något så mycket i hela sitt liv som att han gjorde det. För nu var han tvungen att leva resten av sitt liv med den synen, och det plågade honom ända tills hans död, år 2013.

Min biologiska pappa Dennis dog 1998, och han blev bara 50 år. Alkoholen tog honom, kan man säga. Han var grav alkoholist, han somnade i fyllan med en tänd cigarett, det började brinna i hans lägenhet, och han dog av rökförgiftning. Hans liv blev också kort. 50 år är ingen gammal ålder, inte heller 43 år som mamma blev. Om ett år är jag lika gammal som hon var när hon dog, för jag är 42 år nu. Fattar ni vad konstigt det känns? Snart kommer jag för alltid vara äldre än vad hon blev. Mycket konstig och jobbig känsla...

Så, min pappa dog när jag var 19, och min mamma när jag var 21. Nu har jag ju sedan jag var ca 10 år haft en styvpappa som har varit som en riktig pappa för mig, men att förlora min biologiska pappa tog mig väldigt hårt. Vi hade börjat bygga upp en far-och dotter relation igen och komma varandra nära, och så poff, var han bara borta. Mamma var också poff, bara borta. Många nära har bara, poff, försvunnit, och är för alltid förlorade. Mormor och morfar, som båda var min stora trygghet i livet, nära vänner, andra i släkten...borta. Många svåra förluster, så mycket sorg och smärta och saknad. Men mammas död tog mig hårdast, det knäckte mig på en fundamental nivå, och jag har aldrig återhämtat mig från det. En stor del av mig dog med henne, och den delen av mig är borta. Poff...borta.

 

~ Poem For My Mom ~

"I wonder on my darkest nights

If you prayed for strength

That last time you closed your eyes

Before you found your wings

How often did you cry for help

In the silence of your soul

Were you so lost in your hell

Did you even know

How hard we tried to save you, then

Before we let you go

These are things I wonder when

There's no light in my soul

No one there to notice me

Dancing with the dark

No one there to even see

The absence of my heart

It's just a gaping space of lack

The place where it should be

Like it drowned in a blood so black

It burned itself in effigy

I wonder, should I pray for strength?

And, if so, for which part?

Should I pray I find my wings?

Or should I mourn my heart?

And I wonder if she mattered

The girl I used to be

All the love she gave the world

Before its loss created me

These aren't even the darkest thoughts

That plague my soul tonight

I'll keep those silent; I'm better off

Pretending they're not right

I'll just say this, and heed me well

Hold your loved ones close

Everyone fights a private hell

Of which nobody knows

In a timeline left so long

Nobody survives

And it doesn't matter who's right or wrong

When no one's left alive."

~Poem by Mandy Kocsis©2021~

Och som jag har kämpat för att leva vidare efter allt. Jag har alltid försökt göra allt som krävdes av mig, alltid försökt göra alla andra jävla människor omkring mig nöjda och glada, försökt uppfylla deras krav och förväntningar på mig, hur orimliga, orättvisa eller orealistiska de än har varit – samtidigt som jag kämpat för att hålla kvar vid mitt förstånd, och mitt liv. Jag är faktiskt ändå ofta förundrad över att jag fortfarande är här, och fortfarande står på benen. För helt ärligt, så har det varit ett mycket trovärdigt scenario att jag hade avslutat mitt liv för länge sedan. Jag levde med en dödslängtan i många år. Många, många år. Och kan ni klandra mig för det?

Det som har hållit kvar mig i livet är enkelt – det är kärlek. Kärleken till mina nära och kära, till mina syskon och deras barn, till mina fina, nära vänner som alltid är där för mig. Min kärlek till dem, och deras kärlek till mig. För dem har det varit värd det för mig att fortsätta kämpa, och fortsätta leva. Och jag håller på att långsamt börja tycka om livet, tycka om att leva. Det är en process kan man säga, en process som tar tid. Som måste få ta tid. För jag har aldrig tyckt om livet, det är något jag har fått lära mig att göra. Lära mig att leva, att försöka se det positiva i saker och ting, lära mig att vilja leva. Lära mig det som kommer så naturligt för de flesta andra.

Men också att jag har förstått att jag med min historia, mina upplevelser och erfarenheter, faktiskt har möjligheten att förstå och kunna stötta och hjälpa andra människor som har eller har haft liknande liv och upplevelser som mig. Och det gör det till en gåva. Det är så jag ser det. Det finns en mening med allt jag har upplevt, oavsett hur smärtsamma, för man kan förvandla smärtan till en styrka, ett redskap att användas i ett gott syfte. Jag har möjlighet att vara med och göra skillnad, på grund av det jag varit med om.

Så ni kan ge er på att jag tänker använda min röst, till att berätta min historia, om och om och om och om igen. Det har jag rätt att göra. Min historia har rätt att ta plats. Min röst är värd att höras. Mina ord är värda att läsas. Och jag tänker fortsätta att skriva om det, igen och igen och igen och igen.

Och min röst och mina skrivna ord kan användas för att föra fram andras röster, föra fram rättvisa för andra, föra fram hopp och inspiration för andra, göra plats för andra, och visa att alla har en röst, har rätt att ha en röst och få använda den. Alla har rätt att berätta sin historia. Så ock jag, så ock du. Allas röster är värda att höras. Att jag använder min, kan inspirera andra att använda sin. Det är så man förvandlar sin roll från offer, till överlevare och krigare.

 

So use your voice. Tell your story. Show your wounds. Be proud of your scars. And get justice for yourself, and for others. Pay it forward. Be a Warrior.

 

Och älta på om ni behöver det! Älta på för fan! Hur tror ni att jag kommit så långt i min bearbetning, min läkningsprocess och min självutveckling som jag gjort? Jo, genom att ”älta” min historia, om och om och om och om och om och om igen. För att ”älta” är samma sak som att bearbeta. Och att bearbeta är mycket viktigt. Att älta behöver inte betyda samma som att ”inte ta sig vidare”. Man ältar ett steg i taget, steg för steg för steg, och ingen har rätt att komma och säga till er när ni ska ha ”ältat färdigt”. Det är upp till var och en! Så länge som man på ett eller annat sätt tar sig vidare. Och hur man tar sig vidare, och hur lång tid det tar – det är också upp till var och en!

För jag tänker då inte, under några omständigheter, låta andra människor bestämma för mig hur jag ska bearbeta saker, hur lång tid det ska ta, och när det ska vara ”klart”. Aldrig...i...livet! Jag bestämmer över min egen bearbetning, min egen plan framåt, och mitt eget liv och hur det ska levas. Kommer någon och ska försöka köra över mig på den punkten – adjöss med den personen!

Kom ihåg vad jag sa innan, om någon säger till dig att du ”ältar för mycket”, eller att du ska ”sluta älta saker” - så är det bara ett sätt för dem att slippa lyssna, för de är trötta på att höra. De orkar inte höra när du upprepar och upprepar, utan tycker att du borde gå vidare nån jävla gång och sluta tjata om samma saker. För att DE är trötta på att lyssna, för att DE inte orkar bry sig tillräckligt eller engagera sig tillräckligt. De vill att du bara ska komma över skiten och hålla käften - för deras bekvämlighets skull. Begär de det av dig, så sluta prata med dem överhuvudtaget, de är inte ens värda att höra din historia eller dina saker du bär på. Skit i dem och prata med andra människor i stället, personer som bryr sig på riktigt och faktiskt förstår varför man behöver få prata om saker och ting, och även behöver få ”älta saker.”

För om man ändå tar sig vidare, även om det går i snigeltakt, så tycker jag att man kan få älta hur jävla mycket man vill. Men man vänder sig till rätt personer med det. Personer som vill och orkar lyssna. Det finns fler än ni tror där ute. Jag är en av dem, det är inte för inte jag alltid blivit kallad för ”psykologen”. De flesta jag känner, och har känt under mitt liv, hör alltid av sig till mig när de behöver prata om saker, sitt mående, saker som hänt, sina liv, ja allting. Det har folk alltid gjort. Även helt främmande människor har öppnat upp sig för mig och berättat saker de varit med om, sitt mående, och sin livshistoria, från ingenstans. Det har hänt jätteofta. För folk känner av att jag är en sådan person som lyssnar och tar saker på allvar, jag utstrålar det uppenbarligen. Och jag har alltid lyssnat, på alla. Det är mitt signum, precis som att det är mitt signum att inte dricka alkohol, att aldrig ha druckit alkohol. Alla som känner mig, känner också mina signum.

I always listen - because I care.

Att lära sig leva med sina trauman, svåra upplevelser och sår i själen, innebär att försöka hitta en mening med det. Hitta en mening med lidandet. Det är det enda sättet. Vilket tycks vara omöjligt, men inget lidande är utan mening, och det är olika meningar för alla människor. Det finns en mening med allt, en anledning bakom allt som sker, man måste bara söka efter det som var meningen med ens eget lidande. Min mening med det jag har upplevt är för mig idag solklart. Jag hade aldrig varit den människa jag är idag om jag inte hade upplevt allt jag har upplevt. Och jag är stolt över den människa jag är, och glad för att jag är den jag är, som jag är. Jag hade aldrig velat vara på något annat sätt. Och min möjlighet att hjälpa och stötta andra är större just på grund av det jag har gått igenom, för jag kan relatera till och förstå andra som upplever liknande, och därför finnas som ett stöd på bästa sätt. Vilket jag egentligen har varit under hela mitt liv, men inte förstått den riktiga innebörden i det förrän nu.

Poem

"We can pick our battles

But we can't always pick our wars

There comes a time you must decide

Just what you're fighting for

What side your soul can breathe on

Which cliff to jump is right

There comes a time to take a stand

And you can't always pick the fight

Sometimes we were put here

To help another see

Pieces that they're missing

In life's convoluted tree

To each choice there's a purpose

You were given to decide

Are you gonna do what's right?

Or is this where your soul dies?

Is this the bloody alter where

You want to hang your soul?

Is this the reason you were here...

Or the reason that you go?"

~Poem by Mandy Kocsis©2021~

From "Soul Survivor"

 

Det finns som sagt en anledning till att jag alltid har agerat ”psykolog” till de flesta omkring mig, vare sig jag varit medveten om det eller inte, och varför så många alltid har vänt sig till mig när de mår dåligt och går igenom svåra saker, en anledning till varför människor känner sig så ”lyssnade på” och så ”förstådda” av mig. Det är den ”gåvan” jag har fått, genom att gå igenom mitt eget lidande i livet. Plus att jag är född som både Högkänslig och Empat, och det har också spelat in en stor roll. Så min mening med mitt lidande, är det jag kan göra för andra, och den skillnaden i världen som jag därför på det sättet kan göra. Samtidigt som jag naturligtvis måste fortsätta min process att läka mig själv och återhämta mig själv, och hitta en balans i allt. Balansen är mycket viktig. Och att lära mig sätta gränser, både för mig själv och andra. Att kunna säga ifrån, säga nej, att inte acceptera att bli dåligt behandlad. Helt enkelt att behandla sig själv med värdighet, respekt och omtanke och kärlek.

För en av de viktigaste läxorna jag har lärt mig, är att jag inte bara kan bry mig om andra människor hela tiden och vad som är bäst för andra – jag måste ju samtidigt tänka på mig själv och vad som är bäst för mig. Att hitta balansen i just detta, vilket är min största utmaning, eftersom jag per automatik alltid bara fokuserar på andra människor, och väldigt lite på mig själv. Men det håller på att förändras nu, tro mig. Jag jobbar hela tiden med mig själv, med bearbetning och självutveckling, och med att försöka förbättra min hälsa. Det går långsamt, myyyycket långsamt, men det ska det få göra, för sånt kan man inte stressa fram. Det får ta den tid det tar, helt enkelt.

Och jag kommer fortsätta använda bloggen som en plattform för att stötta och hjälpa andra, genom att sprida förståelse, kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och trauma, och berätta om mig själv, mitt liv, mina trauman, mitt mående, och min kamp för att komma tillbaka till livet. Också för att andra som upplevt eller upplever samma sak ska kunna känna igen sig, relatera, och själva kanske bli inspirerade, känna tröst, känna hopp, och förstå att det finns en väg igenom lidandet, det finns en väg ut. Det tar tid bara och ligger mycket jobb bakom. Plus att bloggen är ett bra ställe för mig att kunna få prata av mig och ventilera, en slags ”terapi” för mig. Att skriva skänker mig ett lugn, och en glädje. Jag älskar att skriva, har alltid gjort.

Men ni ska veta, jag har otroligt mycket medkänsla och förlåtelse i mig. Jag har förlåtit många som inte betett sig schysst mot mig, sårat mig och svikit mig, fast vissa vet nog inte ens om att jag har förlåtit dem. Jag har inte berättat det för dem alla, för det är inte nödvändigt. För det är så här, att bara för att jag väljer att förlåta någon, betyder det inte att jag vill ha dem i mitt liv. De är förlåtna, och jag önskar dem all lycka till i livet, men de ska hålla sig borta från mig...långt borta.

Nu ska jag avsluta, för jag börjar bli väldigt trött. Har sagt det jag behövde få ur mig just nu.

Ta hand om er så länge, så skriver jag snart igen.

Kram på er! heart

 

 

"Dancing In The Rain" - FUTURECODE & Roxanne Emery

 

"Unbreakable" (Livvux Remix) - BUNT. feat. Clarence Coffee Jr.

 

 

 

 

 

 

30 Juni 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I am who I fucking am!

*Varning för grovt språkbruk i detta inlägget*

Jaha, nu är det inte långt kvar till midsommar. Jag ska bara vara hemma själv, i vanlig ordning. Bara ha det lugnt och skönt och mysigt, med god mat och tv och filmer att streama. Det är då jag trivs som bäst.

Sedan är man ju fortfarande tvungen att vara väldigt försiktig, med tanke på corona. Jag har inte fått min första vaccinationsspruta än, det har inte kommit till min åldersgrupp än här i Västra Götaland, men det beräknas börja nu i slutet av juni. För vaccinera mig ska jag självklart göra, för jag är i riskgrupp eftersom jag har svår astma och högt blodtryck, som jag äter medicin för. Men jag väntar tålmodigt på min tur i turordningen.

Jag har varit superförsiktig för att undvika smitta. Jag är i stort sätt alltid hemma. Enda gångerna jag åker iväg någonstans är när jag måste handla mat eller gå till apoteket, eller på läkarbesök, eller gå ut med hunden. Annars är jag uteslutande hemma. Och när jag åker kollektivt eller är i affärer, eller bland folk överhuvudtaget, så har jag alltid munskydd och använder handsprit till förbannelse. Och sedan coronaviruset bröt ut Sverige, så har jag inte haft så mycket som en förkylning en gång, har inte känt av några symptom överhuvudtaget. Tack och lov för det. Försiktighet lönar sig, för att inte tala om respekt för detta virus och vad det kan ställa till med. Sedan så lever jag ju också på ett sätt som gör det lättare att undvika att bli smittad. Det är jag väldigt glad och tacksam för.

När jag är hemma, så är det nästan bara vila som gäller. Jag tar det lugnt, vilar och sover mycket, ser på tv och film, läser böcker, surfar på nätet, myser med vovven och går ut på promenader med henne. Bara chillar och tar det lugnt som sagt. Jag har så dålig hälsa, på alla plan, så det är det enda jag orkar göra, det enda jag orkar fokusera på. Så är det alltid för mig, pandemi eller inte pandemi. Det jag fokuserar på, förutom vila och lugn och ro, är självutveckling, bearbetning, reflektion och analys, hitta kunskap och söka förståelse, det vill säga en massa "inre arbete". Det är mitt sätt att komma framåt i min läkningsprocess.

Och detta verkar många ha väldigt svårt för att acceptera. Men varför? Ska inte jag kunna få bestämma hur jag ska göra i mitt liv? Hur jag ska leva, hur jag ska göra, vad jag ska göra, på vilket sätt, var, när, hur, varför, vilket? Jag är ändå en vuxen jävla människa på 42 år, varför ska inte jag kunna få leva på det sättet jag behöver leva, om jag har möjlighet att leva så?! Så varför blir vissa så upprörda över det? Det är ju inte deras liv, det är mitt liv.

Jag går på Sjukersättning 100%, det som förut var förtidspension. Jag är alltså sjukpensionerad, som man kallade det förr. Och jag är det av en anledning, av många anledningar. Försäkringskassan har gjort bedömningen att jag har så dålig hälsa på flera områden, att det inte är troligt att förvänta sig att jag ska kunna gå ut i arbete inom en rimlig framtid. Jag gick en omfattande utredning via Försäkringskassan, som kom fram till det beslutet år 2017. Så om Försäkringskassan har kommit fram till det beslutet och accepterat min situation, och jag själv har accepterat det, för länge sedan – varför kan många andra människor inte acceptera och vara okej med det då?

Visst, många i mitt liv har accepterat det och är okej med det, det är visserligen sant, men det finns som sagt en hel del som inte gjort det, och istället tjatar på mig och skuldbelägger mig på olika sätt för att jag inte fungerar ”normalt” - trots att de mycket väl vet varför jag inte fungerar på en normal nivå och vilka hälsoproblem jag har. Och det är fan inte okej. Inte okej! Jag håller på hela tiden att rehabilitera mig och läka mig själv, men så skadad som jag är inombords, och med alla de hälsoproblemen jag har, kommer läkningsprocessen ta väldigt, väldigt lång tid. Kanske hela mitt liv. Det är inget som kan pressas och stressas fram. Det tar den tiden det tar. Och det är det de flesta människor har svårast att acceptera och vara okej med. Jag blir många gånger skuldbelagd och kritiserad för att det inte går ”fortare” för mig att ”bli frisk”. Och det är något JAG inte kan acceptera!

Så...så här har jag beslutat att det ska bli - Alla som inte kan acceptera eller kan vara okej med att jag:

  • mår jävligt dåligt, att jag har svår psykisk ohälsa och många andra problem
  • att jag har en hård och svår bakgrund med mycket trauma, att jag måste få bearbeta allting på mitt eget sätt, i min egen takt

  • att det på ett eller annat sätt kommer fortsätta hända trauma i mitt liv eller min familjs liv på grund av omständigheter gällande vår bakgrund, uppväxt och trauma, och våra familjekonstellationer

  • att saker tar tid för mig på grund av hur jag mår och att jag inte tål stress, press, krav och förväntningar, utan bryter ihop av det

  • att jag inte kan fungera på en ”normal nivå” likvärdig med de flesta andra i samhället

  • att det faktiskt kan ta resten av mitt liv att bearbeta, behandla och rehabilitera mig själv tills jag möjligen når upp till en sådan nivå som kan anses vara ”normal”

  • att jag på grund av mitt mående och min dåliga hälsa har svårt att orka göra fysiska aktiviteter, själv eller med andra människor

  • att jag har svårt med att överhuvudtaget orka umgås med andra människor särskilt mycket, utan behöver få vara ensam och för mig själv större delen av tiden

  • att jag ändå kan finnas där för familj, vänner och bekanta, fast på ett annat sätt än rent fysiskt

  • att jag trots att jag inte kan vara där rent fysiskt för andra, ändå bryr mig, engagerar mig och älskar de som är mig nära, det är en jävla självklarhet!

  • och det viktigaste - att jag som sagt behöver få hantera min hälsa, min vardag, min tid, min rehabilitering och läkningsprocess, på MITT EGET SÄTT, I MIN EGEN TAKT! Punkt!

Alla som inte kan acceptera, leva med eller vara okej med dessa punkter jag nu har tagit upp – de människorna har inget i mitt liv att göra, utan de kommer antingen inte släppas in alls, eller om de redan är inne åka ut med huvudet före. En del personer har redan åkt ut, vissa av dessa anledningar, vissa av andra anledningar. Det är tråkigt och synd, men nödvändigt. Jag har skrivit om just detta innan, men det tål att upprepas – om och om och om igen. För tydligen fattar folk trögt.

Vissa personer har avlägsnat sig själva, vilket naturligtvis har varit upp till dem om det vill göra, men har man väl valt att gå ut ur mitt liv, så finns det ingen väg tillbaka sedan - så att man är medveten om det, då är man ute för all framtid. Men de personer som jag behövt kicka ut ur mitt liv, (och det har varit både personer som har varit bekanta, nära vänner, släkt, partners och personer jag har dejtat), har gemensamt att de inte har behandlat mig med vare sig respekt, värdighet, omtanke, tålamod, acceptans, och har tagit för givet att jag aldrig kommer säga ifrån eftersom jag är ”för snäll” och så förlåtande, och därför kan man utnyttja mig, manipulera mig och använda sig av mig för egen bekvämlighet och andra egoistiska syften, till synes i all evighet. Har de trott.

För att underskatta mig är det dummaste jävla misstag man kan göra, det ska jag tala om. Åh, så många som underskattat mig, och fortfarande gör det. Underskattar man mig, eller tar mig för given, eller på något sätt inte behandlar mig bra eller rätt – då blir det konsekvenser, förr eller senare. Konsekvenserna blir att man inte längre har någon rätt att befinna sig i mitt liv, den har man förbrukat...totalt. But that´s their problem, not mine.

If you can´t treat me right....then FUCK YOU and kindly FUCK OFF!

Grejen med mig är att det kanske tar väldigt lång tid för mig att komma fram till min gräns då jag får nog, mycket längre tid än det tar för de flesta andra människor – men när jag väl kommit fram till min gräns, och över den, då är det kört för folk. Och det fattar folk inte, för att folk är dumma i huvudet. För när jag är över gränsen, då ger jag inga fler jävla chanser. Hell no!

Folk borde då fråga sig själva: ”Vilken typ av människa är jag egentligen, som faktiskt kan med att manipulera, lura, köra med, utnyttja och ta andra för givet? Vilken typ av människa är jag då, och vill jag verkligen vara den typen av människa?

Vad är det för liv att leva egentligen, att vara en människa som inte behandlar andra människor bra? Att vara någon som är villig att offra sin värdighet, integritet och sitt hjärta och sin själ, för att vara egoistisk och bara se till att man får det man vill ha, när man vill ha det, på vilket sätt man vill ha det, oavsett vem eller vilka andra som blir lidande? Vad är man för en jävla människa, och är det det man vill lämna efter sig, att ens eftermäle ska vara att man var en kall, likgiltig och självisk person som har sårat och utnyttjat andra under sitt liv, bara för sitt jävla egos skull? Vad är man för en människa, och hur kommer man bli ihågkommen då? Kommer det vara värd det?

Think about that for a minute.

I hela mitt liv har jag blivit utnyttjad, använd, överkörd, tagen för given, och illa behandlad över lag, av så ofantligt många människor. Jag har varit ett offer för människors arrogans, bitterhet, besvikelser, och egoism, bara för att jag är en godhjärtad, snäll, förlåtande, accepterande, vänlig, tålmodig, omtänksam och kärleksfull människa, som bara vill göra gott i världen och kunna hjälpa, stötta och finnas till för andra. Jag vet att många tänker, att jag nog får skylla mig själv lite också. Är man för snäll, och alltid vill vara alla till lags, så är man ju lite korkat faktiskt, och får skylla sig själv om man lätt blir utnyttjad av andra, inte sant?

Jo, precis som en kvinna som druckit för mycket alkohol på en fest och däckar, får skylla sig själv om en eller flera män ser det som ett ypperligt tillfälle att utnyttja henne sexuellt medan hon är medvetslös. Det är ju hennes eget fel, eller hur, som var så dum att hon drack för mycket, kanske var lite sexigt klädd, eller överhuvudtaget gick till den där festen till att börja med? Om hon inte ens varit där, eller druckit för mycket när hon väl var där, så hade hon ju inte blivit utsatt för sexuella övergrepp och våldtagen, så det är ju egentligen hennes eget fel, eller hur? Offret är alltid tacksamt att skylla på, och skuldbelägga. Så har det alltid varit i alla tider, så är det i nutid, och så kommer det också vara i framtid.

(Se bara när det gäller hela den där grejen med Göran Lambertz nu senast. Jag orkar inte ens skriva om det, jag mår illa av det. Ingen kan undgått att missa vad det handlar om.)

Men till slut så pushades jag fram till min gräns, och över den. Och det behövdes ta mig fan! Och för det, måste jag nästan på ett sätt tacka de människor som behandlat mig dåligt, som en efter en efter en efter en, har bidragit till att pusha mig närmare och närmare gränsen.

Den mannen som jag var involverad med nu senast, för lite mer än ett år sedan nu, han var faktiskt den som genom sitt sätt att behandla mig, pushade fram mig den sista biten jag behövde för att komma över min gräns. Och det måste ju vara den högsta höjden av ironi som finns, att jag har honom att tacka för att jag nu har nått fram till total nolltolerans. Han lyckades knuffa mig den sista biten jag behövde för att komma över den gräns det har tagit mig hela mitt liv att nå fram till. Och lika mycket som jag känner att han skadade mig både psykiskt och känslomässigt med det sättet han hade att behandla mig på och hur han såg på mig som person, (även om jag vet att han absolut inte ser det på det sättet), så är det ändå tack vare honom jag äntligen nådde fram till min gräns. Och tack vare att han knuffade mig över gränsen, så rök han också till slut, med huvudet före, vilket han inte alls hade räknat med. Han blev helchockad, för han hade tagit mig för given så totalt, och räknat med att jag inte skulle säga ifrån. Han bidrog ovetandes till sin egen utgång ur mitt liv. Höjden av ironi, kallar jag det!

Men att jag nått över gränsen nu och har nolltolerans, och kickar ut folk ur mitt liv som inte kan bete sig och som har förbrukat sin rättighet att finnas i mitt liv - bara för det betyder det inte att jag blivit mindre godhjärtad, mindre snäll och vänlig, mindre förstående och accepterande, mindre omtänksam och hjälpsam, eller mindre förlåtande och kärleksfull. För det är den människan jag är i mitt hjärta och min själ, och det kan jag inte ändra på, inte heller vill jag ändra på det. Utan det betyder bara att jag har blivit försiktigare, bättre på att tolka min egen magkänsla när något känns fel, lättare att sätta gränser, lättare att säga nej och säga ifrån, lättare att bedöma om en människa tillför något till mig så att det inte bara är jag som tillför något till den andra, lättare att se mitt eget värde som människa och vad jag är värd i livet, och förstå att om någon inte behandlar mig bra så har jag rätten att bestämma om de ska vara i mitt liv eller inte, eftersom jag är värd att bli bra behandlad lika mycket som andra människor, och att jag aldrig mer tänker vara andras tacksamma ”offer”. De får hitta någon annan, för mig kan de räkna bort för alltid.

Och det viktigaste jag har lärt mig och har förstått idag, är att oavsett hur jag mår, oavsett vad jag varit med om i livet, oavsett hur min livssituation ser ut, så har jag ett värde likvärdig med alla andras på denna planeten, och har rätt att bli respekterad och bra behandlad. Och jag tänker aldrig mer acceptera att bli behandlad på något annat sätt än ett bra och respektfullt sätt. Hellre lever jag ensam, utan parter, och med en liten krets människor som är mina nära, de jag vet älskar mig, bryr sig om mig, accepterar mig och respekterar mig. Jag behöver inga andra i mitt liv. För tro mig när jag säger detta: Jag kommer aldrig mer, aldrig mer, acceptera att bli dåligt och respektlöst behandlad, av någon enda jävla människa. Never ever fucking again! För nu har jag nått över min gräns, vilket de flesta människor inte trodde var möjligt att jag någonsin skulle göra, därav deras beteende mot mig.

Men många har fått känna på nu, att det är mycket sant att min gräns är nådd. Das gräns is nådd! Finally! smiley

Och det var det jag hade att förmedla för nu. Återkommer snart igen, när jag känner mig i form för att skriva mer. Tills dess, ha det så bra alla, och ha en fortsatt trevlig sommar.

Stay safe! Kram på er! heart

 

* This is for everyone that has hurt me, in one way or another. *

 

Fuck It - Eamon (Razor Noize Hardstyle Remix)

Poem

"My life is not your revolving door

In and out like less is more

I'm not the girl I was before

I'm not the number to keep your score

I'm the soul you shattered, twice

Though I must admit it must be nice

To be loved like you're not made of ice

With a love that lets you break them twice

So please go back from whence you came

Remember, now things aren't the same

I'm not the one, here, playing games

But best believe I'll douse the flames

You'll not burn me one more time

Twice I let you cross that line

And you might play but I'm not that kind

Sorry, babe, it's the bottom-line

I'm not the girl you left last time."

~Poem by Mandy Kocsis©2020~

 

 

 

 

 

 

 

15 Juni 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Min skolgång i Waldorfskola.

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Har inte mått så bra, men just nu mår jag lite bättre. Vi får hoppas det håller i sig ett tag. 

Detta inlägg jag skriver här nu, kommer handla om Waldorfskolor, och är ett viktigt inlägg för mig att skriva och publicera. För det har nyligen sänts en dokumentär i tre delar på SVT som heter ”De Utvalda Barnen”, vilken jag har sett alla delar av, och som handlar om en specifik ”Waldorfskola” som heter Solvikskolan. Denna dokumentär har blivit väldigt uppmärksammad och omtalad, och finns att se på SVTPlay. Jag skriver Waldorfskola här inom citationstecken, för att den skolan inte representerar vad en riktig och äkta Waldorfskola faktiskt är.

Just denna dokumentär handlar om missförhållanden som har skett i en så kallad Waldorfskola i Järna under -80 och -90 talet, som heter Solvikskolan. Där förekom tydligen mycket mobbning, från både elever och från lärare, och en tydlig särbehandling av elever, och även ”experimenterande” med elevers källor till kunskap, eller brist på det rättare sagt. Och där också elevers säkerhet och välbefinnande äventyrades genom många olika farliga ”lekar och övningar”. Och det är inte okej någonstans, under några omständigheter.

Det är initiativtagaren och skaparen av denna dokumentär, Jesper Lake, som själv var elev där som barn, som i vuxen ålder har reflekterat över sin tid på Solvikskolan, vad som hände där, och vad han och andra barn faktiskt var med om. När man ser dokumentären, så är den skakande och chockerande, även för någon som också gått i en Waldorfskola. Hur kan det få gå till så här?, frågar man sig. Den avslöjar en sluten värld, en fanatiskt värld, en värld där stark tystnadskultur råder, en värld där ideologin sätts före barnens bästa och deras välbefinnande, och där det experimenteras hej vilt med pedagogik, på elevernas bekostnad. En värld där till synes en regerar över alla andra, och sätter egna regler och utlärningsmetoder som ska styra skolan, de andra lärarna och eleverna. Där de barnen nu, många år senare som vuxna, upptäcker vilken skada denna skolans metoder och utövande har kostat dom. Vad priset har varit, för att få ha gått i Järnas ”prestigefyllda Waldorfskola”, som egentligen inte ens har varit en riktig Waldorfskola. Det finns många riktiga, äkta, Waldorfskolor i Sverige, som är riktigt bra skolor, som inte ens är i närheten av den ”falska” Waldorfskolan dokumentären handlar om. Jag har gått i en av dem. Därför vill jag ge min bild av min egen skolgång, i den Waldorfskolan jag gick i. Det är så viktigt för mig att få ge min berättelse om min skola, som kontrast till den omtalade Solvikskolan, för att få fram vad äkta, riktig Waldorf faktiskt är. Så jag ska ge mitt perspektiv, så gott och så tydligt som jag kan ge det, och tala för mig själv och för så många andra som har en fin och positiv bild av sin skola och skolgång i Waldorfskolor, och även stå upp för alla fantastiska lärare det finns i Waldorfskolorna därute.

Men jag vill samtidigt säga, att jag naturligtvis inte kan tala för alla elever i alla Waldorfskolor, det finns säkert andra som också upplevt kränkningar och särbehandlande i andra skolor. En viss del av det existerar på alla typer av skolor i hela Sverige, vare sig det är kommunala skolor eller friskolor. Waldorfskolor är naturligtvis inte helt felfria, men jag kan tala för väldigt många av dem som upplevt sin skolgång som väldigt positiv och utbildande. Waldorfskolor och Waldorfpedagogiken över lag är bra och mycket positiv och omfattande, eftersom den handlar om att ta hand om HELA individen, alla sidor av det som är människan, det vill säga eleverna. Om det sker på rätt sätt, vilket är givet.

Så om ni inte sett dokumentären, se den gärna på SVTPlay, för att få en helhetsbild av vad jag pratar om. Länk nedan:

https://www.svtplay.se/video/31275450/dokument-inifran-de-utvalda-barnen/dokument-inifran-de-utvalda-barnen-sasong-1-avsnitt-3

 

Detta är min berättelse om Waldorf, och mitt perspektiv:

Jag gick i en Waldorfskola under 90-talet, från klass 7 till klass 12, i Rudolf Steinerskolan i Göteborg. Jag började där 1992, och tog studenten därifrån 1998. Jag blev förflyttad dit -92 från vanlig kommunal skola jag gick i, på grund av att jag blev mobbad under hela mellanstadiet där. Det var min mamma som efter att hon förstått omfattningen av den mobbning jag utsattes för, letade efter en ny, bättre skola som jag kunde fortsätta min skolgång i. Och hon hittade Waldorf. När jag kom till Rudolf Steinerskolan i klass 7 visste jag inget om Waldorf, det var ett helt okänt begrepp för mig. Men jag välkomnades väldigt bra in i min klass, och fick direkt vänner, och upplevde aldrig någon typ av mobbning där. Mycket som tillhörde Waldorfpedagogiken framstod som märkligt och lite udda till en början, men när jag hade vant mig vid det och hade börjat förstå det, så kändes det helt naturligt och självklart.

I Waldorfskolor finns det bara en av varje klass, och är vanligtvis från klass 1 till klass 12. I dom Waldorfskolor som har ett tillhörande gymnasium, (inte alla har det), kallas klasserna i gymnasiet klass 10, 11 och 12. Det finns alltid möjlighet för elever att efter klass 9 välja att börja på ett annat gymnasium, i en vanlig kommunal skola, eller fortsätta vidare på Waldorfs egna gymnasium. Jag valde personligen att fortsätta på min Waldorfskolas gymnasium. Det kändes som det bästa och klokaste valet för mig.

Min upplevelse av hela min skolgång i Rudolf Steinerskolan är oerhört positiv. Jag kände mig accepterad och omtyckt av både andra elever och lärare, och jag uppskattade mycket den trygghet skolan kom att bli för mig, eftersom jag hade en väldigt kaotisk, turbulent och dysfunktionell hemmamiljö. Då blev skolan en trygg plats, där jag hade vänner och kände mig omhändertagen, som ett ”andra hem” skulle man kunna säga. Det kom även andra nya elever till min klass efter det att jag hade börjat. De allra flesta av dem hade också gått i kommunala skolor där de hade blivit mobbade, och kom till Waldorf för att komma bort ifrån det. Vår skola kanske inte var perfekt och hade säkert sina fel och brister, vilken skola har inte det, men mobbning där var sällsynt och förekom sällan. Utan man kom snabbt in i gemenskapen och fick vänner. Och lärarna hade en väldigt trevlig och vänskaplig ton, och man kände trygghet och förtroende för dem.

Vi läste alla ämnen som man gör i vanliga, kommunala skolor, både samhällsvetenskapliga ämnen, naturvetenskapliga ämnen, och estetiska ämnen, dock med betoning på estetiska ämnen. Undervisningen skedde på samma sätt som i vanliga skolor, med riktiga lektioner i klassrummen, där vi läste och skrev i böcker. Vi hade läxor varje dag, och vi hade prov regelbundet i alla ämnen. En skillnad som det dock var i högstadiet och gymnasiet i Waldorf jämfört med gymnasier i vanliga kommunala skolor, var att alla klasser hade ett ”fast” klassrum som vi alltid hade våra lektioner i. Ett ”hemmaklassrum”, med egna bänkar med alla våra böcker och tillbehör i, och där alla lärare som undervisade gick runt till alla klassrum. Istället för som sagt i vanliga kommunala högstadier och gymnasier, där det är eleverna som förflyttar sig mellan varje klassrum de läser olika ämnen i, och har skåp med sina böcker och tillhörigheter i. Och att i Waldorf alltid ha sitt ”fasta” klassrum, skapade det ytterligare en känsla av trygghet, med ett lugnare tempo, då man som elev slapp att springa runt överallt och stressa.

I slutet av varje läsår fick vi inte ”vanliga betyg”, vi fick vad som istället kallades för Omdöme, som i text gav en sammanfattning över hur man hade skött sig i varje ämne, och i skolan överlag. Men i sista året på gymnasiet fick vi ”vanliga betyg”, som sedan gällde och var giltiga när vi efter studenten antingen skulle studera vidare, eller gå ut i arbetslivet. Den klassen jag gick i var den sista klassen i den skolan att gå ut med ”sifferbetyg”, alltså betyg från skala 1-5 i ämnena. Efter det så ändrade skolan till det standard som följde, som var skalan Icke Godkänt till Mycket Väl Godkänt. Mina personliga betyg jag gick ut med från klass 12, var i genomsnitt lite över medel. Hade 3:or och 4:or i de flesta ämnena. Matematik och Gymnastik var inte mina styrkor, heller inte Kemi och Fysik, så i dessa ämnen fick jag lägre betyg. Har aldrig varit bra på siffror, formler och dylikt, är det fortfarande inte. Vissa estetiska ämnen fick jag också bra betyg i. Men de ämnena jag fick bäst betyg i och var mycket duktig i genom hela skolgången, var Engelska och Svenska. Det är nog inte någon som känner mig, eller läser det jag skriver särskilt förvånad över. Men vi fick alla en kunskapsbas som motsvarar det man får i vanliga kommunala skolor, för så är det i riktiga Waldorfskolor.

Jag kände mig alltid sedd, hörd och väl omhändertagen av mina lärare, jag kände mig aldrig mobbad eller särbehandlad på något sätt. Lärare i Waldorfskolor är väldigt bra på att se efter varje elev som de särskilda individer de är. Eftersom det i Waldorf bara finns en av varje årskurs, en klass 1, en klass 2, en klass 3, och så vidare, och med mindre antal elever i varje klass, blir det lättare för lärarna att med färre elever att ha reda på, kunna ta hand om och fokusera på varje elev på individnivå. I vanliga, kommunala skolor finns det ju vanligtvis klass 1 A, klass 1 B, klass 1 C, klass 2 A, klass 2 B, klass 2 C, och så vidare, och då blir det väldigt många fler elever och klasser för lärare att hålla reda på, och har då sämre chanser att kunna fokusera på varje elev på individnivå.

När det kommer till själva Waldorfpedagogiken, så bygger den mycket på antroposofi, enligt grundaren Rudolf Steiner. Antroposofin kan man förklara så här:  ”Antroposofi är individuellt inriktad och har målet att skapa ”medvetenhet om vad det innebär att vara människa”. Utifrån erfarenheten att människor lever med existentiella frågeställningar kring livet och döden och meningen med den egna tillvaron, där varken materialistisk världsåskådning eller traditionella religiösa föreställningar räcker för att tillfredsställa människors sökande, vill antroposofin erbjuda en fördjupning genom bland annat meditativa övningsvägar och ett vetenskapligt inriktat förhållningssätt till världen som helhet, det vill säga även ”andliga” dimensioner med syftet att stärka individens förmåga att ta itu med verkligheten. Antroposofin uppfattas ofta postulera att det finns en andlig värld som är objektiv, intellektuellt förståelig och tillgänglig för direkt erfarenhet genom inre utveckling, genom medveten kultivering av en form av tänkande oberoende av sinnesintryck.” Källa: Wikipedia.

Waldorfpedagogiken, med antroposofin och andlighet i tanken, går i stort sätt ut på att uppmärksamma, utbilda och fånga upp barnen som hela och kompletta individer, det vill säga både sinne, kropp och själ. Det mentala, det känslomässiga, det kroppsliga och det själsliga, ”det andliga”, för det är ju det som en hel människa består av. Och att få lära sig vikten av ett öppet sinne och att kunna se världen, livet, andra och oss själva, genom ett bredare, djupare och större perspektiv - och även det viktiga i hur man behandlar och bemöter andra människor på ett bra sätt. Det är en väldigt bra inställning och tillvägagångssätt för att ge eleverna i skolan bästa förutsättningarna, inför deras fortsatta resa genom livet. Och att ta hand om eleverna på individnivå som en helhet, istället för att bara fokusera på vad som kan läras ut rent kunskapsmässigt, är faktiskt viktigare och väsentligare än vad man kan tro. Om det görs på rätt sätt naturligtvis. Andlighet som ämne lärs inte ut, utan has bara med som en slags underton i allt som skolan lär ut till eleverna, och i allt som görs i den dagliga verksamheten. När andligheten i antroposofin, och ren kunskap, förmedlas ut till eleverna i rätt balans med varandra, då blir det bra resultat och gör att eleverna får en mer komplett utbildning och undervisning, och växer som människor på bästa sätt, enligt Waldorfpedagogiken.

I Solvikskolan i dokumentären ”De Utvalda Barnen” utövades detta klart på helt fel sätt, i fel balans, nämligen på ett väldigt radikalt och fanatiskt sätt, där det fokuserades i stort sett bara på ren andlighet och inte överhuvudtaget kunskapsmässigt, och där den antroposofiska filosofin enligt Rudolf Steiner tolkades bokstavligt av grundarna och de övriga lärarna. Ren fanatism och radikalism är aldrig bra, i någon form eller något sammanhang. Det går faktiskt att gå så långt som att säga att det verkar som att sättet att bedriva Solvikskolan på var nära ”sektliknande”, där huvudgrundaren verkade som den högsta, den allvetande, den karismatiske, den dominerande och den drivande, som alla andra vuxna blint följde, och där barnen blev drabbade hårdast, ”offrade” rent av. Som det ofta fungerar i just sekter. Det säger också ganska mycket att Solvikskolan faktiskt blev utesluten ur själva Waldorfskolefederationen på den tiden, just för att den inte bedrevs eller fungerade som en ”riktig, äkta Waldorfskola” ska göra. De flesta andra Waldorfskolor runt om i Sverige fungerade, och fungerar, garanterat på ett helt annat sätt, nämligen på det rätta sättet enligt Waldorfpedagogiken och i samförstånd med Skolverkets regelverk. Och detta inklusive Rudolf Steinerskolan som jag gick i.

Länk till artikel:  https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/LnwO4J/waldorf-sverige-skakas-av-dokumentar-dags-for-metoo

Så som jag ser på min egen skolgång i Waldorf, i Rudolf Steinerskolan, så var det min räddning. På alla sätt och vis. Jag kom från ett trasigt hem, med svår mobbning i grundskolan, och när jag hamnade i Waldorfskolan så hittade jag trygghet, samhörighet, gemenskap, vänskap, omvårdnad, utbildning på så många områden, och frihet att våga komma ut ur mitt skal och vara den jag är. Jag är en spirituell person i min grundpersonlighet, så den andliga biten av Waldorfpedagogiken kunde jag lätt, och gladeligen, ta till mig, och har haft mycket nytta av i livet. Och allt jag fick där, i Rudolf Steinerskolan, har varit livsviktigt för mig för att kunna hitta ut ur mitt eget mörker, och växa och utvecklas som människa, och att kunna genomgå min läkningsprocess som jag behöver för att kunna leva mitt liv. Jag är så oändligt tacksam för att jag kom till den skolan, så ord finns inte. 

Så...verkar det i era ögon som att jag är någon som saknar de viktiga grundkunskaperna, eller som blivit skadad av min skolgång i Waldorfskolan? Nej, för jag gick i en riktig Waldorfskola. Och därför lider jag verkligen för de elever som gick på denna Solvikskolan, som blev skadade av det på många plan, och fick mycket bristfällig kunskap och erfarenheter med sig ut i livet. För så ska det inte vara.

Jag är idag 42 år, och jag ser tillbaka och minns min skola med värme, saknad, tacksamhet och kärlek. Jag har fortfarande kontakt med gamla skolkamrater därifrån, vissa av dem är vänner jag har för livet, och även några lärare från min tid där, som jag format starka band med. Rudolf Steinerskolan, ja Waldorf överhuvudtaget, har betytt så oerhört mycket för mig, och det räddade faktiskt bokstavligen livet på mig att komma dit. Därför är det väldigt svårt och smärtsamt att genom dokumentären se hur det var i Solvikskolan, för det är så främmande för mig att se en Waldorfskola (en så kallad ”Waldorfskola”) i det sammanhanget, när jag vet hur fantastisk en Waldorfskola är i sitt rätta element.

Länk till artikel: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/WOwlXQ/dom-inte-ut-waldorf-pa-grund-av-solvikskolan

Här nedan lägger jag ut ett foto från den obligatoriska skolkatalogen på den tiden, på min klass när jag gick i klass 11 (andra året på gymnasiet). Jag har valt att sudda ut ansiktena på alla på fotot förutom mig själv, av hänsyn till mina forna klasskamrater. Men detta är jag i klass 11. smiley

Dokumentären ”De Utvalda Barnen” var mycket viktig att göra, det kan jag absolut hålla med om. Jesper Lake gjorde helt rätt i att ifrågasätta skolan och skolans personal, och spela in det dessutom och sen sända det. Barnen behandlades helt galet fel på Solvikskolan då, och många av dem skadades och traumatiserades svårt av det, och deras röster förtjänar att bli hörda, deras berättelser förtjänas att berättas, och sanningen behövde få komma fram i ljuset. Det är alltid rätt att granska och avslöja felbehandlingar och missförhållanden, oavsett var det sker, och försöka rätta till det. Dessa barn upplevde ett svek utan like från hela vuxenvärlden omkring dem. Och att denna dokumentären fick fram sanningen, är ju en liten upprättelse för dem i alla fall. Och en närmare granskning av hur skolan fungerar och bedrivs idag i nutid, bör också göras.

Men jag kan önska att det kunde komma så småningom någon form av uppföljning till detta med Waldorfskolor och Waldorfpedagogiken, där man kollar hur det ser ut i alla andra Waldorfskolor, så att alla kan se och förstå skillnaderna mellan Solvikskolan och hur fel den bedrevs, med riktiga Waldorfskolor och hur de ska bedrivas, när det görs på rätt sätt. För det är viktigt att det framgår på något sätt, att alla Waldorfskolor inte var sådana, är sådana, och att det faktiskt snarare var just den skolan, på just den tiden, som detta var och utspelade sig. Jag anser att det är väldigt synd ifall alla Waldorfskolor, och hela Waldorfpedagogiken, ska svärtas ner och missförstås på grund av vad som hände på Solvikskolan, och hur den bedrevs. Därför går jag i försvar för Waldorf, och väljer att skriva detta.

Vill ni ge synpunkter om det jag skrivit, gör gärna det. Ni kan kommentera här under inlägget, eller skicka privat mail till mig. Min email är: a.borgesson@gmail.com

Kram på er alla så länge, och ta hand om er! heart

 

 

 

 

 

 

27 Maj 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
About being an Empath, and so much more.

Hej på er!

Fick bara ett starkt behov av att skriva. Ibland när jag mår väldigt dåligt, kommer behovet att akut få ur mig saker och ting, känslor och tankar jag har. Det är som att när kroppen fått i sig något olämpligt, så reagerar man genom att må illa och kräkas, för det är kroppens sätt att ”få ut” det giftiga. På samma sätt känner jag när jag behöver få ur mig vissa saker, som ligger och skaver, stör, och gör ont inuti. Det måste få komma ut helt enkelt. Då är detta mitt sätt, att skriva. Men det kommer att bli ett väldigt långt inlägg nu. Så blir det ibland när jag sätter mig och skriver, det bara forsar fram ord och känslor och saker jag vill säga, och få ut och få fram. Det kommer vara mycket information att ta in här nu i allt jag skriver, men jag älskar sånt här, och jag älskar att få dela med mig av sånt här. Så ni som orkar läsa allt, gör gärna det och jag uppskattar det verkligen. Orkar ni inte, så förstår jag er.

Men jag kommer skriva det jag behöver skriva, och säga det jag vill säga, alltid, för jag har en röst. Och jag blev nedtystad alltför många år av mitt liv. Så icke mer. Because I have a fucking voice! 

Så i alla fall…nu börjar det bli varmare ute. Skönt på ett sätt, men på ett annat sätt inte. I vanliga fall brukar jag tycka om sommaren, men det har vänt en aning. Eftersom somrarna blir varmare och varmare, och också luftfuktigheten stiger samtidigt, så tål jag inte värmen lika bra. Jag svettas mycket mer, för jag äter en del mediciner som ökar svettproduktionen, och så triggas min migrän igång lättare ju varmare och fuktigare det är. Jag kan få såna migränanfall så det känns som jag bara vill dö. Like, please, put me out of my fucking misery!

Jag har ju en särskild migränmedicin som jag tar när jag får min migrän, Sumatriptan, som är vanlig att ta vid migrän, men det hjälper inte alltid. Den hjälper kanske 7 gånger av 10 ungefär. Vilket är hyfsat bra, men ändå inte tillräckligt bra. Och så däremellan brukar jag också ha vanlig spänningshuvudvärk, och då tar jag vanliga receptfria värktabletter, som Treo, Paracetamol eller Ipren. Problemet är att när jag får spänningshuvudvärk, vilken jag har i stort sett dagligen, så måste jag ta värktabletter direkt för att få den att lägga sig, annars kan den lätt eskalera och bli till migrän i stället, vilket den tyvärr ofta gör, och så ökar min ångest kraftigt. Så min vardag, mitt liv överhuvudtaget, styrs av min huvudvärk, min ångest och mina depressioner, och mina mediciner. Med andra ord, min psykiska ohälsa.

Jag har lidit av psykisk ohälsa, och av svår huvudvärk, sedan jag var barn. Migränen började när jag var i 9-10 års åldern. Inte för att jag fick gå igenom en utredning om varför eller fick nån behandling för varken mitt dåliga psykiska mående eller min huvudvärk under min uppväxt, inte förrän jag själv tog tag i det i vuxen ålder. Det blev liksom inte prioriterat när jag var barn, mina problem och mitt mående. I det kaoset vi levde i så glömdes det bort, så glömdes jag bort. Det är svårt att förklara, svårt att sätta ord på kaoset. Det är svårt för mig att överhuvudtaget tänka på, jag har nära till tårarna då och ångesten ökar, så jag försöker att inte tänka på det för mycket. Men kaoset lever ändå fortfarande kvar inuti mig, som ett värkande, högljudet eko, som studsar omkring inuti mig och ställer till skada. Det ekot är efterverkningarna av att ha levt nästan ett helt liv med svåra trauman. Och antagligen kommer jag få leva med detta ekot inom mig resten av livet, men förhoppningsvis i mindre skala, att det ska minska med åren. Det är allt jag kan hoppas på, för det kommer aldrig försvinna helt och hållet. Såna är konsekvenserna av trauma.

Men efter att själv som vuxen ha fått söka svar, söka hjälp och behandling för både min huvudvärk och mitt dåliga psykiska mående, så har jag fått förklarat för mig av specialister på smärtproblematik att min kroniska huvudvärk och migrän beror på traumaskador. För man kan förklara det så här: om man blir svårt traumatiserad, vissa specifika traumatiska händelser såväl som långvarigt trauma, så samlas traumat inuti en som en ”varböld” som kommer spricka. Och när ”varbölden” väl spricker, så måste allt det onda inuti ta vägen någonstans. Då är det vanligt att traumat som fanns i ”varbölden” faktiskt manifesterar sig rent fysiskt i kroppen, som kroppsliga besvär och sjukdomar. Det är därför det är viktigt att inse att man kan ha fått trauma av något svårt och traumatiskt man upplevt, och söka svar på hur man ska kunna behandla det så snart som möjligt, innan det kan ställa till med skador som kanske blir permanenta. Det kallas för traumabearbetning. Jag har skrivit om detta tidigare, just för att det är så viktigt att det uppmärksammas och sprids kunskap om.

Men jag lider inte bara av smärta i huvudet. Jag har ont inom mig, hela tiden, av mängder med olika saker. Det är sorg och smärta över alla fruktansvärda traumatiska upplevelser i livet, som fortfarande sitter kvar i mig, som manifesterat sig som olika sjukdomar och psykiska problem. Och en del av det, är det som är Posttraumatisk stress - PTSDMen det som jag har är snarare Komplex Posttraumatisk Stress – Complex PTSD, har jag förstått efter mycket efterforskningar i ämnet. Skillnaden mellan ”vanlig” PTSD och Komplex PTSD, är att ”vanlig” PTSD får man oftast när man varit med om ett specifikt svårt trauma. Till exempel en misshandel, en våldtäkt, en olycka, en svår sjukdom, ett dödsfall, en katastrof, och liknande. Komplex PTSD får man oftast om man råkat ut för flertalet trauman, eller trauma som pågått under lång tid. Till exempel om man upplevt svår mobbning under längre tid, antingen i skolan, på arbetsplatser, eller i övriga livet. Också om man upplevt långvarande krigssituationer, antingen som soldat i krig, eller om man lever i ett land som har en pågående krigs-och fattigdomsbaserad struktur. Något som också kan orsaka Komplex Posttraumatisk Stress är om man upplever våld i nära relationer, till exempel lever i en kärleksrelation där det förekommer långvarigt psykiskt, känslomässigt, och fysiskt våld. En sådan relation ska man försöka ta sig ur så fort som möjligt, och lyckas man med det så är det mycket viktigt att förstå på vilket sätt man kan ha blivit skadad av den situationen, och söka vård för både fysiska skador, såväl som psykiska och känslomässiga. Det är mycket möjligt att man har utvecklat Komplex Posttraumatisk Stress, och då måste man få rätt hjälp och behandling för detta. Mycket viktigt!

Det är ännu vanligare att man kan utveckla Komplex Posttraumatisk Stress, eller Komplex Traumatisering som det också kallasav att ha upplevt barndomstrauman. Om man till exempel som barn (som jag gjort) växt upp under svåra förhållanden och blivit utsatt för fysiskt våld eller sexuellt våld, där våld mellan föräldrar förekommit och man som barn blivit vittne till detta, där det förkommit vuxna omkring som missbrukat droger eller alkohol, överhuvudtaget om man växt upp under väldigt ostabila och ohälsosamma förhållanden, om man som barn lever med detta under flera år, kanske under hela barn-och ungdomen, så är det väldigt vanligt att man kan utveckla Komplex Posttraumatisk Stress. Och som sedan, om det går obehandlat, kan manifestera sig i svår psykisk ohälsa hos individen, och även möjligt missbruk, för att individen försöker ”självmedicinera” bort sitt dåliga mående helt enkelt. Varför tror ni så många människor sitter fast i ett missbruk? Många vet inte om att dom har PTSD, eller kanske Komplex PTSD, och det är mycket, mycket viktigt att individen vänder sig till vården, och kan få hjälp och behandling för denna svåra problematik. För man kan även ha andra svåra sjukdomar, diagnoser eller annan problematik parallellt med att ha PTSD eller Komplex PTSD. Plus att man kan lida av båda diagnoserna samtidigt, både vanlig PTSD, och Komplex PTSD. Då är det ännu viktigare att få rätt vård och hjälp med det. Så det bästa är att om man misstänker att man kan ha denna problematik, så bör man söka efter information om det, och att försöka söka vård för det om det visar sig vara ett problem man inte har kontroll över eller vet hur man ska kunna ta sig ur.

Länk till information om "vanlig" PTSDhttps://doktor.se/fakta-rad/ptsd/

Länk till information om Komplex Traumatisering: https://posttraumatiskstress.com/komplex-traumatisering/

För tro mig, det är inget man kan ”fixa själv”. Det är verkligen inte det. Det är bortom vad ”den vanliga privatpersonen” kan göra, för man har inte kunskapen eller verktygen för att verkligen behandla det på rätt sätt själv utan riktig vård. Därför om man ska försöka ”fixa det själv”, eller om anhöriga och vänner ska försöka ”fixa ens skador”, så är det lika effektivt som att sätta ett litet plåster på ett ben som blivit avhugget, och sen förvänta sig att det ska växa ut ett nytt ben där. Inte så rationellt eller vettigt, eller hur? Nej, utan man måste gå till botten med vad som är själva roten till det onda, och behandla skadorna inifrån och ut, med professionell hjälp. Innan man kan förstå varför man kanske inte får ihop det i sitt liv, eller förstå varför man mår så dåligt psykisk, känslomässigt eller kroppsligt, eller förstå varför man kanske har hamnat i ett missbruk och inte klarar av att ta sig ur det, och hitta alla pusselbitarna som finns gömda i det som varit hela ens liv, och sätta ihop pusslet för att kunna se helhetsbilden – innan man gjort det är det i stort sett omöjligt att kunna ta sig ur en ond cirkel, må bättre, och kunna leva ett fortsatt liv i frid och glädje, och få ett lugn i sitt hjärta, sitt sinne och i sin själ. Och det, det kommer man aldrig kunna göra på egen hand, och definitivt inte ens anhöriga och vänner. Och det är inte deras uppgift att göra det, heller inte deras börda. Det är upp till en själv, att läka sig själv, på rätt sätt.

Det är det jag har hållit på mig, i hela mitt vuxna liv. För jag vill ”fixa mig själv”, jag vill må bättre. Men jag har också förstått att jag kanske inte har suttit på alla svar och lösningar själv, jag har inte varit ”för stolt” för att erkänna att jag haft seriösa problem som gått mig själv över huvudet. Och eftersom min omgivning inte verkade ta på så stort allvar att jag mådde fruktansvärt dåligt psykisk och känslomässigt när jag var ung, och att jag gick och bar på seriösa svåra och tunga trauman från hela min barndom – så fick jag själv ta och leta och söka och försöka få tag i rätt instanser, för att kunna få rätt vård och behandling. Det fixade jag på egen hand! Och jag har försökt att inte känna skam över att jag mått så dåligt, för det är inte mitt fel att vuxna, trasiga och jävligt fucked up människor förstörde mig, och hela min barndom och ungdom för mig. Jag har försökt att inte känna skam för jag borde inte behöva känna skam över deras beslut och handlingar och beteende i livet - även om resten av världen har gjort ett jävligt ihärdigt jobb med att försöka få mig att skämmas över det.

Damn alltså vad viktigt det verkar ha vart för andra att bokstavligen trycka in det i ansiktet på en, hur jävla värdelös och dum i huvudet man är för att man mått dåligt psykisk och känslomässigt. Och jag har blivit jävligt nedtryckt och nedvärderad på grund av att andra inte kunnat hantera att jag dels alltid lidit av svår psykisk ohälsa, men också för att jag hade mage att vara ung och ”må psykisk dåligt”. Det var tydligen en ren hädelse, och skam på torra land! ”Hur hade jag mage att komma och klaga över att må dåligt, när jag var så ung?! Nä, bara trams och fjanterier! Unga människor mår inte dåligt – dom får inte lov att må dåligt – utan unga människor ska bara vara jävligt tacksamma över att vara unga, och sluta klaga, rycka upp sig och hålla käften!” Detta har jag fått till mig i stort sett under hela min ungdom, från hela min omgivning, men också, förvånande nog, från min egen släkt. Det finns nämligen många olika sätt för andra att leverera dessa budskap på. Och det har varit überjävligt att behöva uppleva, och det bidrog faktiskt till att jag blev mycket sämre, det knuffade mig inte år rätt håll precis. Utan det traumatiserade mig ytterligare, och jag visades förakt och hån, och fick kritik konstant. Många gånger från dom som var nära mig, som var meningen skulle ge mig stöd och förståelse, och visa medkänsla och omtanke och kärlek. I stället blev det ofta tvärtom. Så mycket, press och stress jag utsattes för, och krav och förväntningar som var omöjligt för mig att leva upp till. Och detta visste dom alla om.

Jag dukade under pressen till slut, och för att orka fortsätta leva, med all stress och krav och förväntningar jag hade på mig trots att jag höll på att gå under, så hamnade jag själv i missbruk under ett antal år, tablettmissbruk, när jag var i ca 25 års åldern. Jag missbrukade värktabletter, kodeintabletter, som är opiater, som dämpade min konstanta huvudvärk, men som också dämpade min fruktansvärda ångest och trubbade av mitt sinne och mitt känsloliv, så att jag överhuvudtaget skulle orka kunna fortsätta andas. För jag ville dö, jag ville avsluta mitt liv, men jag kunde inte överge min familj, mina syskon som jag älskade så mycket och som var själva anledningen till att jag valde att fortsätta leva. Så det enda sättet för mig att orka hålla mig kvar i livet då, var att trubba av mig själv så mycket att jag inte kände någonting, inte tänkte någonting, inte var någonting heller…och bara flyta med i tillvaron. Allt inom mig var bara stilla, tyst och stilla och fridfullt. Som att befinna sig mitt i stormens öga, i ett konstant stilla tillstånd. Gud ska veta att jag behövde få känna det.

Men det kom ju med ett pris, som det alltid gör. Mycket av det kunde jag dölja, för jag har alltid varit väldigt bra på det, och många märkte inte överhuvudtaget att jag dygnet runt var hög på värktabletter som höll mig uppe – utan dom såg bara ”mitt vanliga, glada, käcka jag”. Men mina närmaste, dom som verkligen kände mig, dom märkte ju att något var väldigt fel med mig. Och det var väldigt svårt för dom att se mig sån och hantera det. Och det förstår jag så väl, så väl, så väl. Men där, just då, var det det enda sättet för mig att hålla mig själv vid liv. Så var det bara. Det är det som är missbruk, som blir missbruk. Man missbrukar inte om man mår bra och är lycklig i sitt liv. Det fattar nog alla.

Men till slut blev det ohållbart, och det sårade mina anhöriga för mycket, och jag förstod att det var dags nu att försöka ta sig ur det. Men jävlar vad svårt det var, bara att komma till den insikten. För man är livrädd, man är fan skräckslagen, för att släppa taget om sin ”trygghet”, som det man missbrukar faktiskt har blivit för en. Det är det många inte förstår. Det är som en slags ”snuttefilt” som tröstar en, en ”krycka” man stöttar sig mot, när man är skadad och inte mår bra. Och att släppa taget om den är terrifying, särskilt om man haft det länge. För vad ska ersätta det? I början tror man inte att något kan ersätta det, så då blir man ännu räddare, men om man får rätt vård med rätt personer som med rätt kunskap, tålamod, medkänsla och ”vänlig stränghet” kan leda en igenom processen och visa att det faktiskt finns saker som kan ersätta det, ”särskilda verktyg” man kan skaffa sig, men det kommer ta tid att få dom och det är en lång, svår och komplicerad resa man ger sig in på. Men man måste våga, annars kommer man dö, antingen att man överdoserar av det man missbrukar, av självmord, av farliga och destruktiva situationer man kan hamna i, eller av följdsjukdomar kroppen kan få av allvarligt och långvarigt missbruk och psykisk ohälsa. Så man måste våga ge sig ut på den resan, så att man i alla fall har en chans till ett bättre liv, och att ens anhöriga får behålla en i livet.

And so away I went, on the Healing Journey. Det tog tid för mig att hitta rätt, rätta omständigheter, rätt vårdställe, rätt läkare, och rätt behandling. Och jag fick kämpa hårt för att få det, väldigt hårt, men jag kom fram till rätt ställe till slut, som kunde ge mig en rätt typ av behandlingsplan över tid, specialdesignad just för mig, min problematik och mina behov. Det var en beroendemottagning inom öppenvården som specialiserade sig på just missbruksbehandling och behandling för psykisk ohälsa, specifikt för kvinnor. Och det var klockrent för mig, för när jag kom dit, var det som att komma hem. Där gick jag ett antal år. Jag skrevs in 2010, om jag inte minns helt fel nu, då jag var 31 år, och jag ansågs vara färdigbehandlad och fri från mitt missbruk våren 2016, då jag skrevs ut. Så…så många år tog det för mig. Men då behandlades jag på många plan också. Jag gick i terapi i alla år jag gick där, och dom hjälpte mig också att långsamt och successivt trappa ner på kodeintabletterna, vilket var den enda narkotikaklassade substansen jag missbrukade. Jag fick även sjukgymnastik och arbetsterapi under längre perioder när jag var där.

Men jag fick i alla fall då diagnosen kronisk migrän, som uppstått på grund av traumaskador, och diagnosen svår ångest-och panikångestproblematik, och klinisk depression. Jag fick även bekräftat diagnosen Posttraumatisk Stress, som nu idag står väldigt tydligt klart att det snarare är Komplex Posttraumatisk Stress, på grund långvarigt trauma under hela min uppväxt. För under hela min barndom och ungdom blev jag svårt traumatiserad av en ohälsosam och dysfunktionell hemmamiljö, med missbrukande föräldrar, och där det ofta förekom grovt våld, både mot mig och mot min mamma, där vad som helst kunde hända när som helst, när otryggheten i miljön gjorde att man alltid gick på helspänn och aldrig kunde slappna av. Att som barn både bevittna grovt våld, och bli offer för grovt våld, plus att se sina föräldrar och andra vuxna omkring ofta påverkade av alkohol och droger, bråka och slåss, och att inte ens veta om ens föräldrar kommer vara vid liv när man kommer hem från skola eller kompisar – det är förödande. Det ställer till med såna skador i en att det kommer ta ett helt liv att reparera, om det alls är möjligt.

Jag var samtidigt långtidssjukskriven då under denna tiden jag gick i behandling för mitt missbruk, för jag hade varit det sedan 2004, och fick sjukpenning av FK. Men jag fick inte tillräckligt med pengar i sjukpenning för att klara mig på, så jag var tvungen att få komplettering av min inkomst från Socialtjänsten. Det var ju inte den roligaste ekonomiska situationen att vara i, för det är inte mycket pengar det handlade om. Ungefär mellan 10-11 000 kr i månaden totalt med FK och socialen hade jag då, eftersom socialen gick in och täckte upp det som dom ansåg fattades för mig ekonomiskt i månaden. Normen hos dom är låg, det som anses vara ”existensminimum”. Mer pengar än så får man inte. Dessutom hade jag fått skulder hos Kronofogden, men det fanns inget annat alternativ för mig i det läget än att leva med den här situationen. Men socialtjänsten hjälpte mig även på andra sätt. De gick in och såg till att jag fick en God Man också, som kunde hjälpa mig att hantera min ekonomi, det lilla jag hade, eftersom jag mådde så dåligt och var i ett sånt illa skick då, så jag kunde knappt öppna mina räkningar, än mindre betala dom. Plus att jag också via socialen fick Boendestöd, som är en instans som hjälper människor att ha ordning och rutiner i sin vardag och i hemmet. Det var till mycket stor hjälp, i det dåliga tillståndet jag var i då. (Och idag går jag också på Skuldsanering, som jag ansökte om hos Kronofogden och fick godkänt år 2019. Så om några år kommer jag vara fri från mina skulder, och slippa den enorma bördan och hindret i livet. Tack gode gud för det!)

Och med hjälp av alla dessa instanser tillsammans, så kom jag framåt, om än i långsam takt. Men i alla fall framåt. Och vilket slit det var! Det var slitsamt, frustrerande, förtvivlande, och smärtsamt så in i helvete! Under lång tid. Men jag kämpade på. Jag kämpade. Och all denna hjälp hade jag själv skaffat mig, efter att själv ha sökt och utforskat många vägar och alternativ, och tjatat och gråtit och skällt, och bönat och bett, för att bara snälla få nån jävla hjälp! Jag – på egen hand! Jag grävde upp mig själv från det bottenlösa, svarta, smärtsamma hålet jag befann mig i. För att jag var inte envis och tjurskallig och trodde att jag skulle klara det själv utan hjälp. För jag vågade söka hjälp. Jag vågade möta mig själv, möta mitt eget skadade, trasiga jag, och det jag såg skrämde mig från vettet, och då fattade jag att jag behövde professionell hjälp för att kunna klara detta, och överleva. Och jag hade den stora turen och välsignelsen att ha min älskade familj och alla mina underbara fina vänner där hos mig som stöd, under varje smärtsamt steg. För jag älskar dom över allt annat, och dom var min stora motivation. Och dom hjälpte mig att få tillbaka livsgnistan, för den behövde också infinna sig. Dom – min familj  - är anledningen till att jag kämpar. Och dom kommer alltid vara anledningen till att jag fortsätter att kämpa. They are my joy, and my love, and my life. Always. heart

Det var lite om min ”inledningsresa” till läkning. Jag har gjort mycket jobb även efteråt, jag jobbar på det hela tiden, och kommer fortsätta jobba på det varje dag av mitt liv. För det måste man göra. Man måste ta sig framåt, även om processen ofta kan vara ett steg framåt, två steg tillbaka – så är det ändå framåt. Och det är okej att glida bakåt ibland, så länge som man merparten av tiden fortsätter att ta sig framåt. Och det är också viktigt att skaffa sig information och kunskap om dom diagnoser och den typen av problematik man har, om psykisk ohälsa överhuvudtaget, och om vad det innebär och kunna koppla ihop alltihop så att man inte bara vet hur man ska gå till väga för att börja kunna läka, utan för vad man behöver fortsätta göra. Man behöver förstå vem, vad, hur och varför, och hela tiden försöka hålla sig uppdaterad om information som är relevant för ens tillstånd. Man behöver helt enkelt vilja att vilja veta och förstå.

Jag har alltid drivits av en stark vilja att kunna förstå, inte bara förstå mig själv utan också vilja förstå andra. För genom andra förstår man sig själv, och genom sig själv förstår man andra. Jag ser hela tiden till att skaffa mig kunskap och få förståelse om allt som har med psykisk ohälsa, diagnoser, missbruk, behandlingar, om människor och människors känslor, sinne och beteende, allt som har med människan och med livet att göra. Vet man vad man lider av, så kan man också ta reda på hur man ska kunna gå till väga att behandla det. Ju mer kunskap man sitter på om sig själv och sitt eget tillstånd och sin problematik, och vilken typ av människa man är och varför, ju mer makt får man att kunna förändra sig själv och sitt liv, till det bättre, och utvecklas som människa. Som vuxen ligger makten i ens egna händer, alltid i ens egna händer. Alltid. Jag tog makten över mitt liv i mina egna händer, och såg till att ta dom stegen som krävdes, såg till att skaffa mig kunskap, vetskap och förståelse om allt som var viktigt för mig att veta, jag såg till att ha ett öppet sinne, ett öppet hjärta, och med mod och styrka kämpa mig framåt. Det var så jag gjorde, och det är så jag fortfarande gör. Jag forskar vidare, alltid, varje dag, söker efter svar, vägar, alternativ, och kunskap – men mest av allt söker jag efter Förståelse. Både för mig själv, och alla andra. Och gud så mycket jag har lärt mig, och har förstått. Because knowledge is power. Kunskap är makt, makt att kunna förändra sitt liv.

Men jag lider ändå svårt av min psykiska ohälsa och min särskilda typ av problematik, och mina sjukdomar. Jag lider och jag kämpar, varje dag. Jag har kommit en bra bit på väg, men jag har sån otroligt lång väg kvar att gå, jag inbillar mig inte någonstans att jag ens är i närheten att vara ”färdig och klar”. Och vissa dagar kommer jag knappt ur sängen, jag är totalt utmattad. Vissa dagar har jag sådan ångest, och sådan panik, och värk i huvudet, att jag bara vill få slut på helvetet och vara klar med detta livet. Vissa dagar är lite lättare, då orkar jag kanske göra vissa hushållssysslor jag skjutit upp. Tur att jag har hund, för då måste jag gå ut. Det är ändå viktigt att få luft och att röra på sig lite. Hade jag inte haft hund så hade jag antagligen inte ens gått utanför dörren, alls. Nu kommer jag ut lite i alla fall, för att jag måste. Men min hund, min fina lilla Chihuahuablandras Tindra, hon är ljuset i mitt liv. Hon är 9 år nu, och räknas som gammal, men hon är fortfarande glad, pigg och lekfull, och busig. She is my love, my light and my heart. Hon är min anledning, och motivation, att inte bara lägga mig ner och sova bort hela mitt liv. Hon gör så att jag känner att jag måste hålla ihop mig själv, och fortsätta kämpa på i min dagliga vardag. Tack gode gud för henne.

heart  Min hund Tindra  heart

Men jag lider mycket av min konstanta smärta inombords, som jag har hela tiden, oavbrutet, som aldrig försvinner. Det är mest en ”själslig smärta” och en ”hjärtesmärta” – det vill säga att jag hela tiden har ledsamhet, oro, ångest, rädsla, sorg, besvikelse, trötthet, vilsenhet, ilska, och annat som ständigt gör ont. Pain in my heart, in my mind, and in my soul. All…the…time. Ibland blir det outhärdligt. Stor del av det är min egen smärta, från mina egna sorger och trauman. Men stor del av det är också andras smärta, sorger och trauman. Så är det att vara Högkänslig och Empat.

Jag är Högkänslig, har jag förstått efter mycket efterforskning om just Högkänslighet. Som Högkänslig har man ett annat sätt att processa och hantera känslor, tankar och information, än vad andra icke-högkänsliga har. Man tar in allt djupare, känner djupare och processar djupare, och det kan ta lite längre tid då att hantera. Man har hög empati, och man är mycket bra på att känna av och läsa av andra, och man är ofta mer känslig för ljud och rörelse omkring än vad andra kanske är. Det går att kolla upp genom att googla på Högkänslig, eller HSP som det också kallas (Highly Sensitive Person).

Länk till information om Högkänslighet: https://www.hspforeningen.se/hogkanslighet/om-hogkanslighet/

Jag har också förstått att jag är vad som kallas för en Empat, (Empath på engelska.) Detta har jag också skrivit om tidigare. Det är viktigt för mig att föra fram det för att det är en del av mig, den jag är som person. Det är också många andra som är det, och dessa personer brukar vara mycket missförstådda, och har ofta varit det hela sina liv, eftersom känslighet, särskild ”hög känslighet”, räknas som något ”negativt” i samhället vi lever i, vilket jag inte för mitt liv någonsin har kunnat förstå. Att vara Högkänslig och att vara Empat går ofta hand i hand, men det behöver inte vara något som man har både ock, man kan vara bara Högkänslig till exempel. Men är man Empat, så är det vanligast att man också är Högkänslig. Att vara Högkänslig eller Empat är ingen ”diagnos”, det är ingen sjukdom, inte heller en funktionsnedsättning. Det är bara egenskaper, personlighetsdrag, som vissa människor föds med. Det är bara en viss procent av befolkningen som föds med dessa egenskaper, men det är ändå vanligare än man tror. Om man läser på om Högkänslighet, så kan man ganska snabbt räkna ut om man är det eller inte, samma med att vara Empat. För man känner ju sig själv, förhoppningsvis. Jag visste direkt när jag började läsa om det att det var det jag var, både Högkänslig och Empat, det bara klickade i mig och föll på plats direkt. ”Jaha, är det därför jag är som jag är? Inte konstigt att jag alltid känt mig annorlunda.” Och inte annorlunda på ett bra sätt. För samhället gillar inte ”känslighet”. Det gör många människor irriterade och obekväma. An någon anledning jag inte kan begripa...

Länk till information om Empater: https://www.yourlight.se/blogg/inlagg/att_vara_empat.html

Jag har också förstått att jag är vad som kallas för INFJ- personlighet, specifikt typen "Turbulent Advocate". Det hör ofta samman med att var Empat och Högkänslig. Att vara en INFJ-personlighet är lite mer komplext, och lite mer ovanligt, men det stämmer klockrent in på mig. Här nedan är lite information om just INFJ-personligheter. Det finns ett test man kan ta också, för att se om man stämmer in på att vara denna personlighet. Ta testet, och se om Du kanske är INFJ. Detta var mitt resultat. Bilderna kanske är lite suddiga och texten lite svår att se, men kunde inte få det bättre kvalitet tyvärr. 

Länk till info om INFJ-personlighet: 

https://utforskasinnet.se/infj-personligheten-sallsynta-jung/

Länk till INFJ-test: https://www.16personalities.com/

 

Att vara just Empat har särskilt visat sig vara problematiskt för mig, med tanke på att jag då också är svårt traumatiserad och har psykisk ohälsa, och den kombinationen kan då lätt gå åt det destruktiva hållet i stället. Att vara Empat innebär, förenklat förklarat, att man har en förmåga att känna empati på en mycket hög och djup nivå, långt mer än genomsnittsmänniskan. Det innebär också att man inte bara känner empati med andra, man tar in och ”absorberar” andras känslor och mående, tar på sig det som att det är sitt eget, och känner andras sorg, smärta och förtvivlan som att det är sina egna känslor. Man är som en svamp som suger åt sig andras känslor och energier och tar in det in sitt sinne, sitt hjärta och i sin själ, där dom ligger och skaver, sliter och ofta gör ont. Därför lider man oerhört mycket själv när andra lider. Och det är en väldigt tung börda att bära många gånger, samtidigt som man ska bära på sitt eget elände. På plussidan, innebär detta också självklart att man som Empat tar in och absorberar andras glädje och lycka och välmående. Om man ser någon som är otroligt glad och gråter av lycka, så kan en Empat per automatik också börja gråta av lycka, för den känner andras lycka lika starkt som att det vore ens egen. Och det är en fantastisk känsla, som inte går att beskriva. Underbart är det! Därför är det också vanligt att Empater oftast inte känner sånt som avundsjuka och bitterhet, eller missunsammhet, för man kan genuint vara glad för andra människors skull, och glädjas över andras lycka, välgång och framgångar, och unna andra det bästa i livet, även om man själv lider och har det svårt.

Som Högkänslig och som Empat har man också förmågan att läsa av andra människor väldigt väl, och att känna av energier omkring sig. Man kan direkt känna när nåt inte är som det ska, intuitionen är oerhört stark. Ibland ignorerar man den ändå, av olika orsaker, men man känner alltid på sig hur saker och ting är. Man är som en slags ”mänsklig lögndetektor”, och har lätt att plocka upp ”falskhet” hos andra människor, och se igenom manipulation. Just som Empat så har man också behovet, ett enormt behov som närmast kan ses som ett slags ”kall”, att hjälpa och stötta andra, på grund av att man lider med andra och vill att andra ska må bra och ha det bra, så man gör sitt bästa för att hjälpa till. Och bortprioriterar då ofta sig själv, för att man känner som så att hjälpa andra och finnas där för dom, är viktigare än en själv. Denna totala osjälviskhet gör en ofta till måltavla för dom som är motpolerna, egoisterna, narcissisterna och psykopaterna. Dom i andra änden av skalan. För eftersom dom saknar den viktiga empatin, och bara bryr sig om sig själva och vad dom vill ha, så är Empater dom mest klockrena och perfekta offren. Därför är det oerhört vanligt att narcissister och egoister dras till Empater för att utnyttja dom, och Empater i sin tur dras till narcissister och egoister för att dom ser ”människor som dom kan hjälpa” och kanske till och med tror sig kunna ”rädda”. Detta är så vanligt. Gud ska veta att jag nästan bara haft med såna människor att göra i mitt liv, av just denna anledningen.

Tills nu, när jag verkligen börjat förstå vad sanningen är om saker och ting, och börjar kunna tänka rationellt också, och inte bara låta mitt känsloliv styra. Nu vet jag hur dom går till väga, egoisterna och narcissisterna, nu kan jag läsa dom som en öppen bok och ser direkt i deras beteende vilka avsikter och agendor dom har, och deras manipulationstaktiker. För jag har lärt mig, lärt mig av alla mina tidigare misstag och erfarenheter, och även av andras misstag och erfarenheter. Jag har samlat på mig kunskap, ”pusselbitar” kan man säga, för att jag lättare ska kunna se varningssignalerna direkt, och inte gå i deras fällor. Jag kanske inte agerar på det direkt, för att jag ibland känner att jag behöver samla på mig fler av dessa ”pusselbitar”, för att se helhetsbilden och kunna fatta ett väl genomtänkt och definitivt beslut, men när jag väl har dom bitarna jag behöver, då agerar jag direkt. Och snabbt går det då! ”Adjöken, adjöken på dig”, säger jag då till egoisten eller narcissisten. ”Nu har jag fått nog, nu är det bra, nu är vi färdiga med varandra. Goodbye…and fuck off!”

För jag har gjort min hemläxa ska ni veta. Det är inte så att jag bara går här och lallar omkring, och inte gör ett skit – utan jag ser till att skaffa mig kunskap om saker, forska och ta reda på information om det mesta, särskilt inom psykologi och hur människors beteende och tänkande fungerar. För att inte tala om att jag ständigt försöker utveckla mig själv, och växa som människa. Jag forskar mycket om filosofi och spiritualitet också, jag är mycket ”existentiellt sökande” kan man säga. Jag intresserar mig nämligen för människor, det har jag alltid gjort. Och för allting har i världen, allt som man kan ta till sig som är viktigt för att förstå både andra människor, sig själv, livet, och världen. För om man bara läser på, lyssnar och tar sig tid, så lär man sig djävulskt mycket om det mesta. Att lära mig allt jag lärt mig, har varit otroligt viktigt för min utveckling som människa, och min bearbetnings-och läkningsprocess. Och jag fortsätter hela tiden, letar och söker efter svar på allt. Allt man kan komma över i informationsväg. Till och med om sånt jag inte är särskilt intresserad av egentligen, men det är ändå alltid bra att veta lite om sånt ändå.

Men detta med att känna mycket känslor, och djupa känslor, det är jobbigt ska jag säga, även om jag är oerhört stolt över dessa förmågor. Jag är stolt över att vara Högkänslig, Empat och INFJ-person, och vad det innebär, för jag vet att vi har fått denna förmågan av en anledning. Det är för att vi ska kunna hjälpa andra människor, och på så sätt försöka göra världen till en bättre plats. We are Healers and Lightworkers. Det gör oss ingalunda till bättre än andra, det gör oss bara annorlunda, på ett bra sätt. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan bara för att jag är Högkänslig, Empat, och INFJ. Stolt, glad och tacksam över det är jag, så förbannat! För detta är den människa jag är, och alltid kommer att vara, och jag kommer alltid så länge jag lever fortsätta att utveckla mig själv. Men denna glädje och stolthet man känner över det är en svår balans att hålla, med tyngden det är att samtidigt känna alla människors och all världens smärta, lidande och sorg. Det känns bokstavligen talat som att man ”bär hela världen på sina axlar”.

Bästa exemplet på vad en Empat är att jämföra med, är faktiskt karaktären John Coffey, från filmen ”The Green Mile” (”Den Gröna Milen”) från 1999. Den är baserad på en bok av Stephen King, som by the way är min absoluta favoritförfattare. Jag började läsa hans böcker redan som barn, och började samla på dom. Vissa ligger mig lite närmare om hjärtat, och en av dom är just ”The Green Mile”. Både boken och filmen är helt fantastiska. Det är en riktig storfilm, med Tom Hanks i huvudrollen, och den blev till och med Oscarsnominerad. Dom flesta har nog sett den skulle jag tro, annars finns den att se bland annat på Netflix.

Filmen (och boken) utspelar sig i USA i sydstaterna på 1930-talet, och huvudkaraktären John Coffey, är i filmen en storväxt, mycket storväxt mörkhyad man som verkar ha en lättare utvecklingsstörning. Han blir anklagad, fälld och dömd till döden för mordet på två små flickor, och han hamnar i ett fängelse, på avdelningen för dödsstraffs-dömda (Death Row, på engelska.) Den avdelningen i just detta fängelse kallas för ”The Green Mile”, och hyser bara fångar som dömts till döden. På den tiden avrättade man människor i Den Elektriska Stolen, vilken kunde vara ett mycket grymt sätt att avrätta människor, tortyr, om det inte gjordes helt korrekt. John Coffey har alltså dömts till döden för att ha tagit livet av två små flickor – men är han verkligen skyldig? Det framkommer ganska direkt att John Coffey inte alls verkar vara den ”grymma, elaka mördaren” som han framställts som, utan verkar snarare vara en varm, snäll, vänlig och mycket godhjärtad människa, med sinnet nästan som hos ett barn. Han verkar också ha märkliga ”övernaturliga krafter”, som han hävdar att han använt för att försöka hjälpa och rädda människor, inte ta livet av dom, så också dom två små flickorna han anklagas för att ha mördat. Fångvaktarna som jobbar på avdelningen, som är van vid hårda, brutala och grymma människor som begått fruktansvärda brott, blir mer och mer förbryllade av John Coffey, för han stämmer inte alls in på att vara en grym, kallblodig mördare. Så något stämmer inte där, mycket märkliga saker börjar hända, och fångvaktarna bestämmer sig för att försöka ta reda på mer om detta. Kan det vara så, att John Coffey faktiskt är oskyldig, och har dömts till döden för ett fruktansvärt brott han inte har begått? Och om han inte mördade flickorna, vem gjorde det då? Sedan händer andra saker runt omkring, som också kommer att spela en stor roll, i alla deras liv. Särskilt för en av fångvaktarna, som spelas av Tom Hanks. Han är den som från första början hade tvivel om John Coffey verkligen var skyldig. Han är den som började leda sin egen ”privata utredning” om detta, och är också den av dom som kommer att på största sätt bli påverkad av allt som äger rum. Och dom kommer alla att få uppleva att riktiga mirakel kan ske. Allt möjligt händer i denna filmen, och det är både kaos, smärta, sorg, rädslor, ilska, ondska och godhet, mysterier och förundran och humor - och i mitten av allting är John Coffey, ”The Gentle Giant”. Och, tro det eller ej, också en liten mus.

Karaktären John Coffey kan man beskriva som en ren Empat, fast med ”övernaturliga krafter” också. Han beskriver ganska klockrent hur det faktiskt är att leva som Empat, och hela tiden känna andra människors smärta, lidande och sorger inom sig, konstant, både i sitt sinne, sitt hjärta och i sin själ – även om det är väldigt extremt i just hans fall - och han får aldrig någon vila ifrån det. Och han lider av det. Så han försöker använda sig av den ”övernaturliga förmåga” han har för att hjälpa människor som lider i stället, men det kan slå fel också. För att folk inte förstår, för att han själv inte förstår. Han har ju trots allt ett sinne som ett barn, ett barn instängd i en väldigt storvuxen mans kropp. Hopplöst läge för honom, känns det som. Men filmen är fruktansvärt bra, spännande, skrämmande, hemsk, sorglig och rörande, men även lite humoristisk också. Ni som har sett den, ni vet. Ni som inte sett den – se den för Guds skull! Det är en av Stephen Kings stora mästerverk! Den är inte som en skräckfilm i den bemärkelsen som vanligtvis brukar förknippas med King, den är snarare mer åt mysterie/spänning/thriller/drama hållet. Och filmen skiljer sig faktiskt inte så där jättemycket från boken heller. Boken är ju ganska tjock, handlingen mycket lång, så dom kan ju inte ta med allt från boken i filmen, som det brukar vara. Många gånger blir tyvärr inte filmerna som är baserade på Kings böcker lika bra som själva böckerna är, dom flesta av böckerna är rakt av suveräna, men i ”Den Gröna Milen” har dom ändå fått filmen väldigt snarlik boken, inte mycket skiljer där. Och det som skiljer, ja det vet ni om ni läser boken också.

 

Trailer till "The Green Mile"

 

Vid något tillfälle ska jag skriva ett inlägg som bara handlar om Stephen King. Jag har älskat Stephen King sedan jag var barn, läst alla böcker, har alla böcker, sett alla filmer, har dom flesta av hans filmer, läst många artiklar om honom och sett intervjuer, och jag har läst hans självbiografi, en bok som på svenska heter ”Att skriva”. Det är en bok i två delar, där första delen är självbiografisk, och andra delen handlar om hur man ska skriva för att kunna bli författare, en slags ”författarguide”. Mycket intressant bok. Jag har varit djupt engagerad i Stephen King i nästan hela mitt liv, och ser mig själv som lite av en expert på honom. Jag är med i många ”Stephen King-communitys” och olika fan-sites på nätet, för att hela tiden hålla mig uppdaterad om vad som händer om allt som är King-relaterat. En av dom största fan-siterna på nätet som är på svenska, heter ”Följeslagarna” - https://foljeslagarna.com/. Där finns allt om Stephen King man kan tänka sig, och allt om nya releaser i både böcker och filmer. Det finns även en motsvarande sida på engelska, som heter ”Lilja´s Library” - https://www.liljas-library.com/. Jag rekommenderar verkligen att kolla in dessa sidor, om man är ett King-fan. Det finns även ett antal gruppen på Facebook, som är fan-sidor för King.

Det jag älskar med Stephen Kings böcker mest är inte nödvändigtvis skräcken, det hemska, det onda, det övernaturliga – även om jag gillar det med så klart på grund av spänningen– utan det är Kings sätt att beskriva karaktärerna i sina böcker, hur han får dom till liv, och hur han kan få fram människors tankar, känslor, egenheter, personligheter, innersta väsen, och deras liv och öden. Han är en mästare på det. Det är också balansen i allt han lyckas få fram så bra. Han skriver mycket om ondska, ja det gör han, men han skriver egentligen mest om godheten. I hans böcker finns det alltid en stor godhet, som balanserar ut ondskan, på många olika sätt. Det goda tar över trots ondskan, och skiner igenom. Det onda och det goda ställs mot varandra, på mängder av olika sätt.

Det bästa är egentligen att skriva om ondskan, och få fram den, för det är det bästa sättet att också få fram godheten. Eftersom dom är varandras motpoler. För även om det finns mycket onda människor i världen, så finns det också mycket goda människor, fler goda än onda faktiskt, även om det kan vara svårt att tro det ibland. Livet handlar också om Karma. Karma är att allt förr eller senare jämnar ut sig. Det man sänder ut, kommer alltid tillbaka till en, i någon form. Begår man dåliga handlingar, så får man tillbaka det på ett eller annat sätt i livet, genom att det går dåligt för en själv. Gör man bra gärningar, så får man tillbaka det genom att bra saker händer en, på olika sätt genom livet. Det är universums lag, universums sanning.

Godheten vinner alltid på något sätt i Kings böcker, och saker och ting jämnar ut sig, så även i vår verkliga värld. Och godheten sprider sig alltid utåt och utåt och utåt, som ringar på vattnet, och påverkar alla i sin väg, som i sin tur sprider godheten vidare, och så fortsätter det. Det kallas för The Ripple Effect. Men vissa ser det kanske inte alltid, eller lägger märke till det. För det är egentligen det lilla som är det viktigaste, alla små goda gärningar vi alla gör. Att ge någon en kram när den är ledsen, att ge ett lyssnande öra till någon som mår dåligt och behöver prata, att ge någon en fin komplimang, ett leende till någon som känner sig osedd, laga en middag till sin partner när denne har haft en jobbig dag och inte orkar, lära sina barn om hur man ska bäst ska behandla och bemöta andra människor omkring dom i sitt liv, hjälpa någon att bära som bär på något tungt, kanske en matkasse eller en möbel, ge någon som fryser en filt, hjälpa en människa upp som har ramlat, ringa efter polis eller ambulans när du ser eller misstänker att något allvarligt hänt, eller att bevara en hemlighet någon har anförtrott dig med. Små, men ack så viktiga, goda saker. Det är dessa saker som är godhet, som vi kan välja att visa varje dag mot andra människor, och fortsätta att alltid välja, framför allt annat. Och det är det som i slutändan avgör vad som kommer ha övertaget i världen, ondskan eller godheten. Vilket vill vi ska ha övertaget?

Men tänk på det här också: Utan ondska, så finns inte godhet. Godhet måste ha en motpol för att kunna existera i vår värld, allt måste ha en motpol. Utan det ena, finns inte det andra, för det är så vi förhåller oss till denna världen, till livet, och till varandra. Utan mörker, finns inte ljus. Utan upp, finns inte ned. Utan kyla, finns inte värme. Utan hat, finns inte kärlek. Utan sorg och lidande, finns inte glädje och välbefinnande. Och utan ondska, finns inte godhet. Vi måste ha känt, upplevt och förstått det ena för att verkligen kunna känna, förstå och uppleva det andra. Slutsats: För att kärlek och godhet ska kunna existera i denna världen, så måste även hat och ondska existera. Det ena kan inte finnas utan det andra. Detta är den riktiga sanningen om livet, och om vår värld, och något som kan vara väldigt svårt för oss människor att acceptera och förstå. Det är svårt att smälta det faktum att ondska faktiskt också är nödvändigt i vår värld, för godhet kan inte existera utan den. Icke desto mindre så är det sanningen. The Real Truth of Life.

Men det betyder inte att vi ska tro att det inte spelar någon roll vad vi väljer. För även om ondskan ”behövs” i världen för balansens skull, så behöver ändå godheten ha övertaget. Det kan nog dom flesta av oss vara överens om. Och det är Vi, var och en av oss alla, som behöver se till att godheten har övertaget, i alla val vi gör i livet, hur vi väljer att bete oss och hur vi behandlar andra, och vilken sorts människa vi väljer att vara, varje dag. För, för dom flesta av oss, finns det ett val. Vi kan själv välja vilken människa vi vill vara. Det är bara psykopater, sociopater, och riktiga narcissister som inte kan välja, för dom är redan dömda att vandra här på jorden som hatiska, egoistiska, grymma, elaka, tomma människor. Dom har det inte i sig att välja, eller att kunna förändras. Därför är det också meningslöst att ens försöka. Det enda man kan göra är att lära sig kunna identifiera dom, och hålla sig så långt borta från dom man kan. Men andra som inte är såna, kan faktiskt välja. Vill vi vara en bra människa, eller en dålig människa? Det är faktiskt upp till oss själva att välja, var och en av oss.

Vi kan välja att vara någon som är snäll, vänlig och förstående, som bryr sig om hur andra har det och hur andra mår, att vara någon som vill andra väl och är noga med hur vi behandlar och bemöter andra, att dela ut snälla, goda ord i stället för elaka och bittra, att tänka goda, snälla tankar om andra, i stället för att tänka illa om andra. Vi kan välja att försöka förstå, i stället för att döma, att inkludera i stället för att exkludera, att vara accepterande i stället för att vara avvisande, att vara kärleksfulla och omtänksamma, i stället för att vara hatiska och likgiltiga. Vi kan välja mellan allt detta. Och då återstår frågan: Vad väljer Du? För du har ett val. 

För i slutändan, när ditt liv närmar sig slutet och du ser tillbaka på allt du gjort och din resa genom livet, så är det väl skönt att kunna säga, både till dig själv och andra, att du är stolt över den du varit och vad du åstadkommit i livet. Och att ditt eftermäle kan bli att du försökte vara den bästa människan du kunde vara, och har behandlat andra med vänlighet, värdighet, respekt, tålamod, omtanke och kärlek, och att du lyckats förbannat bra med det. Vore inte det något att kunna lämna efter sig? Alla har vi ett ”legacy”. Ett eftermäle. Det väljer vi inte utifrån hur mycket pengar vi tjänat, hur mycket prylar vi kunnat köpa, vilket lyx och flärd vi kunnat leva i, hur många partners vi haft, vilket jobb eller vilken karriär vi haft, eller hur ”högt uppsatt position” vi innehavt – utan vårt riktiga eftermäle vi väljer att lämna efter oss som verkligen är värt nåt och betyder något i slutändan, är hur vi har behandlat andra människor, och vilken typ av människa vi eftersträvat att vara och att bli, vilken sida du valde att ställa dig på – den ”onda sidan”, eller ”den goda sidan”. För det är det som för alltid kommer bli ditt legacy, ditt eftermäle. Vilket vill Du att ditt ska bli? Jag vet redan vad mitt kommer bli, för att jag väljer det, varje dag. För du väljer själv, det är helt och hållet ditt eget val. So choose wisely.

 

Nu ska jag avrunda detta mycket långa inlägg. Jag hoppas ni får en bra vecka, och en bra helg, och en bra vecka och helg efter det. Vet inte när jag orkar skriva igen. Men det märker ni.

Kram på er alla så länge, och ta hand om er. heart

 

 

"Wars For Nothing" - Boggie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

29 April 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Neverending Fight.

 

 

"Head Above Water" - Avril Lavigne

Poem:

I am not sick,

But I am not well

I'm trapped in my body

A prison that's Hell

It's fighting against me

A battle each day

It just wants to end me

But I won't go away

The pain unlike any

You could ever imagine

If I am the princess

My body's the dragon

Lighting me up

From my hair to my toes

Each nerve ending afire

And peace is a ghost

Chronic illness a war

You can't understand

In life's game of poker

This is the hand

Most people would fold on

And just walk away

But for me the deck's stacked

There's no choice but to play

Someday I'll lose

I already know

I'll refuse to go quietly

When it's my time to go

For I am a warrior

And this is my fight

I'll never go quietly

Into that good night.

~ Poem by Mandy Kocsis©2020 ~

From "Soul Survivor"

 

 

 

 

 

 

22 April 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The healing power of music...

Hej på er!

Kommer inte skriva så mycket just nu, för jag har väldigt lite energi och känner mig helt utmattad. Jag vilar mest och bara försöker återhämta mig. Jag har mycket huvudvärk nu, och ångesten ligger på en skyhög nivå, och det tar mycket av mina krafter. Men jag försöker vara positiv ändå, och hoppas på att bättre tider ska komma.

Jag lyssnar mycket på musik, musik är en terapi jag använder mig av för att försöka motivera mig själv, trösta mig själv, stärka mig själv, och lugna mig själv. När jag har mycket ångest lyssnar jag på lugn musik, jag finner det helande och tröstande. Musik är lisa för själen.

En av mina absoluta favoritartister är samen Jon Henrik Fjällgren, som nog dom flesta vem vem han är vid detta laget. Hans musik, och hans jojkande är något som jag finner extra lugnande och helande för mitt sinne, hjärta och själ. Och vilken fantastisk människa han är! Där kan vi snacka om någon som gått igen ett helvete, och kommit ut på andra sidan som en strålande stjärna, med ett glödande hjärta och lysande själ, som kan ses som en inspiration för hela mänskligheten.

Han slog igenom med sången "Daniels Jojk" i tävlingen Talang år 2014. Den sången var en hyllning till hans bästa vän Daniel som hade gått bort då, och han vann hela tävlingen med den. Han har varit med i åtskilliga program sedan dess, bland annat Melodifestivalen ett antal gånger, han har släppt mycket musik, och han har nyligen kommit ut med en bok, en självbiografi som heter "Månbarn". I intervjuer har han bland annat berättat att han blev väldigt mobbad och trakasserad som ung, vilket ledde till svår psykisk ohälsa, såsom Posttraumatisk Stress, och han utvecklade ett drogmissbruk på grund av det, som han idag blivit fri från. Han levde med självmordstankar under många år, och har berättat att när han ställde upp i Talang 2014 med låten "Daniels Jojk", så hade han inte minsta tanke på att han kunde vinna, utan det var som ett slags farväl till världen, för han hade tänkt att avsluta sitt liv, så detta skulle bli ett sista farväl från honom. Nu blev det ju så att han gick vidare, och vann sedan hela tävlingen, vilket han inte alls hade räknat med, men han blev ju otroligt glad och tacksam över det. Och detta gav honom styrka, hopp och inspiration att fortsätta sitt liv, och att satsa på en karriär som artist, för att han förstod att han hade något särskilt att föra vidare och att ge till andra människor, att ge till världen. Och det har han verkligen gjort. Snacka om att han både fått revansch, och blivit en inspiration för så många. Tack gode gud för att han hittade tillbaka till livet igen. Jag tror absolut att han är en gåva till hela mänskligheten. Vi behöver det läkande, kärleksfulla och stärkande budskap som han för vidare både genom sin person, och sin musik. Han är fantastisk. heart

Jag tänker lägga in tre av mina favoritlåtar med Jon Henrik Fjällgren här nedan. Dom som jag lyssnar på när jag behöver tröst, mod och styrka, att orka kämpa vidare. Denna musiken är läkande för mig. heart

Jag vill sända kärlek, pepp och omtanke till er alla. Kom ihåg, ni är alla viktiga för någon, ni är alla värda bra saker i livet. Ni är är alla värdefulla. Kram på er så länge! heart

 

 

 

"Mountain Dance" (live - akustisk version) - Jon Henrik Fjällgren

Ur programmet "Malou Efter Tio", 2021

 

"Daniels Jojk" (liveuppträdande för organisationen OSCE, 2021)

- Jon Henrik Fjällgren -

 

"En Värld Full Av Strider" - Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia

- Melodifestivalen 2017 -

 

 

 

 

 

9 April 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
This is fucking me!

Ja, nu var det dags för ett nytt inlägg. Är egentligen inte på humör för att skriva i nuläget, för jag mår fortfarande inte så bra, men jag har saker jag behöver få ventilera och få ur mig.

När jag skriver om hur jag mår och vad jag går igenom, och om mina upplevelser i livet, så är det dels ett sätt för mig att bearbeta saker, en slags ”terapi” genom att få prata av mig. Men det är också ett sätt att nå ut till andra som också mår dåligt eller har haft det svårt, som kanske kan känna igen sig och känna samhörighet, tröst och hopp. Jag vill även kunna sprida kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och trauma, och hur det påverkar människor, för det behövs pratas om, så att människor kan känna och visa större förståelse och empati för dom som mår dåligt. Det behövs verkligen.

Jag vill också kunna inspirera till öppenhet, att man ska kunna våga öppna sig och prata om sitt mående, sina problem och upplevelser, inte känna att man måste hålla det inom sig jämt. För att öppna sig och prata om sånt, oavsett vem det är till eller på vilket sätt, det är en del av bearbetningsprocessen, och en väg till läkning. Det är inte bra att stänga in saker inom sig. Det är tungt att bära på, och tär och sliter på en, och gör att man faktiskt blir sämre istället för bättre. Alla borde kunna öppna sig på något sätt, till någon.

Jag har alltid varit en öppen person, det är en del av min personlighet. Så för mig har det varit lätt att kunna berätta och dela med mig av mitt liv, mina upplevelser och mitt mående. Bland annat med att skriva, det har alltid varit lite av min ”grej”. Alla behöver inte vara lika öppna som mig, eller skriva om saker som tynger en, men alla borde kunna hitta något sätt att få ut det som ligger och sliter och tär på en, och tynger ner en. För ju längre sånt ligger och gror och pyr inom en, ju större skada ställer det till med, och ju mindre chans har man till att kunna läka ihop sig själv, och kunna leva ett bra, lyckligt och hälsosamt liv.

Man måste vara beredd att inte bara öppna upp sig själv, utan öppna upp sina sår inombords, och dra ut allt som ligger däri och gör ont, och ta ut det och arbeta med det i ljuset där man kan se det ordentligt. För det krävs det mod och styrka, och det kan vara väldigt obehagligt att gå igenom. Men det är det enda sättet. Jag har fått gå igenom det länge, och det har varit fruktansvärt svårt och brutalt, men det har hjälpt mig. Och jag har fått hjälp med det längs med vägen. Jag har bland annat gått i olika former av terapi under större delen av mitt liv, och det har gjort stor skillnad. Utan den hjälpen tror inte jag att jag skulle vara i livet idag. Men terapi är ju kanske inte nåt som alla vill göra, eller ens finns tillgängligt för alla, Men att hitta nåt sätt att ventilera och berätta om saker man upplevt, och om sår och skador man har inom sig, är något jag tycker är värt att fundera över i alla fall.

Och jag vill också nämna det, att ibland kan jag upprepa mig i det jag skriver, jag tar ofta upp samma saker fast i olika form beroende på vilket ämne jag skriver om. Så jag har skrivit om samma saker många gånger, fast i olika inlägg. Och kommer fortsätta göra på det sättet, därför att det är på det sättet jag behöver skriva och få ut saker. Hoppas att det inte stör allt för mycket.

Så…det som händer i mitt liv just nu är inte mycket, som vanligt. Eller ja, det kanske händer en del, men på samma gång ingenting. Livet går sin gilla gång för mig, som det brukar göra. Jag gör inte så mycket, håller mig hemma (för man ska ju göra det så mycket som möjligt i nuläget ändå), och jag vilar mest. Har som vanligt mycket huvudvärk, och är trött och har mycket ångest. Men det är normalläget för mig. Har fyllt år bland annat, den 11 mars fyllde jag 42 år. Jag var bara hemma och hade en ”mysdag” med mig själv och min hund. Inte mycket annat att göra, nu i dessa tider. Man kan ju inte ha kalas eller fest, som man kunde ha förr. Men det skulle jag antagligen inte orkat ha ändå, har så otroligt lite energi i vilket fall, så jag hade tyckt det varit jobbigt att fira med andra människor. Bättre för mig att vara själv då, under dom omständigheterna som är nu. Inte mig emot alls.

Jag är just nu i en slags ”in between” period, som jag kallar det. En mitt emellan period. Jag är fortfarande i en depression, men börjar lite smått komma ur den. Några strimmor ljus håller på att leta sig in. Så är det för mig, jag har mina mörka perioder, och så lättar det plötsligt upp ett tag, för att sen gå in i mörkret igen. Och så håller det på så. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Sånt är mitt liv.

Sen är det också så att under tiden som går, så kommer det in nya personer i mitt liv, och gamla försvinner. Jag har fått säga upp och avsluta gamla vänskaper och bekantskaper, för att folk inte kan bete sig, men så har det kommit in nya vänskaper och bekantskaper istället. Allt går på ett ut, verkar det som. You lose one, you win another. Antar att sånt är livet.

Det är mycket störande när människor inte kan bete sig, bete sig ordentligt mot andra. Och mot mig menar jag då främst när det gäller dom människor som jag har eller har haft i mitt liv. Finns det någonting i denna världen jag inte klarar av, så är det egoism och arrogans, och brist på respekt och empati. När människor uppvisar detta mot mig, eller överhuvudtaget i allmänhet, så får jag ett frispel. För mig är det som att höra naglar mot en griffeltavla, detta hemska gnisslandet som skär i öronen, fast det är den känslan jag får i min själ istället. Det känns i hela mig, och jag kokar inuti och jag blir rent fysiskt illamående. Och ändå är det såna människor jag släpper in i mitt liv konstant och tillåter, för att jag alltid ska vara så jävla snäll och vänlig, förstående och accepterande, och villig att uppfylla andras behov.

Det är en av de stora sakerna jag måste jobba på när det gäller mig själv, att sätta gränser och inte acceptera vad som helst från andra, inte låta andra behandla mig hur som helst. Och det är ett konstant jobb jag måste göra, det kommer jag få jobba på hela livet. För den människa jag är i grunden är accepterande, förlåtande, snäll, givande, och vill alltid hjälpa och stötta. Och jag försöker alltid förstå, förstå andra människor utifrån deras liv, deras upplevelser, deras behov, deras personligheter, skador inom sig, olika förutsättningar eller brist på det, deras förmågor och styrkor, deras svagheter och hur man kan hjälpa till att stärka dom. Vilket stöd och vilken hjälp som är bäst att ge för varje person, och på vilket unikt sätt varje individ behöver stöttning och peppning, och att kunna inspirera och uppmuntra dom på bästa sätt. Sån är jag, och så jobbar jag. Och det kommer jag alltid att göra.

Men det innebär också mycket självuppoffring från min sida. För mycket, alldeles för mycket. Till den graden att det skadar mig, och det måste förändras. Det skadar mig nämligen på grund av att jag även försöker hjälpa, stötta och förstå dom som behandlar mig illa och sårar mig. För det är ju så att många av dessa människor är själva mycket skadade och mår dåligt och kanske inte alltid fungerar som dom ska, därav deras beteende. Och då är det svårare för mig att inte ge dom fler chanser. Jag vill gärna förlåta och ge andra en chans att visa bättring. Oftast så blir det ingen bättring, hur många chanser jag än ger, och då måste jag sätta stopp nån gång. För min egen mentala och känslomässiga hälsas skull.

Men många av dom jag varit inblandade med är också egoister, narcissister och psykopater, och för dom finns inte mycket hjälp…tyvärr. Men trots det så har jag ändå alltid försökt hjälpa och stötta dom. Jag har ofta gett allt av mig själv till dom för att jag hoppas kunna åstadkomma någon förändring hos dom eller ge dom någon hjälp och stöd som kan få dom att må bättre, och att försöka uppfylla deras behov, för jag är en Empat och det är det vi gör. Och dom personerna kanske mår bättre av min hjälp, och mitt stöd och engagemang just då, men dom ger lite eller inget tillbaka, och är mer än villiga att offra mig i processen, mjölka ut varenda droppe av mig och köra över mig och strimla sönder mig i småbitar, tills det inte finns nåt kvar av mig. Sen bedömer dom mig som värdelös och kastar mig på tippen, utan att så mycket som kastar en blick tillbaka. Då har dom fått ut allt av mig, och sen är jag värdelös för dom och dom bara går vidare till nästa person att utnyttja. Som parasiter som drar vidare från värddjur till värddjur, och suger ut allt dom kan. Såna är dom, och många såna har jag träffat på i mina dagar, och kämpat för. Och offrat mig själv för, hundra gånger om. Och det kan jag inte fortsätta göra.

Så det jag har jobbat extra hårt med de senaste åren, är att sålla bland personerna i mitt liv, och utesluta dom som jag har känt på nåt sätt behandlat mig illa, sårat mig, som bara använt mig för sina egna syften och behov, som varit respektlösa och som tagit mig för given...och så har jag plockat bort dom från mitt liv, en efter en. Det har blivit en hel del av dom de senaste åren, som jag fått sålla bland och plockat bort. Vissa har jag sagt adjö till med sorg i hjärtat, men dom flesta av dom har jag sagt ”Bye Bye” till ganska gladeligen. ”Hope to never see y´all again”.

Och det jag måste jobba och bli bättre på nu och framåt är att sluta offra mig själv för egoister och narcissisters skull, sluta skada mig själv genom dom, sluta att vända ut och in på mig själv för att uppfylla deras behov, sluta att försöka se det goda i dom, (för ofta är det förgäves)...och istället börja fokusera på mig själv, på att stärka mig själv, lyfta mig själv, läka mig själv, och hitta mitt eget värde som människa. Sluta att tvångsmässigt leta efter mitt eget värde i andras ögon och värderingar, och börja se mig själv genom mina egna ögon och förstå att jag duger gott som jag är för mig själv, och att det är allt som räknas. Och hittills har jag faktiskt kommit ganska bra på väg med detta. Och jag fortsätter göra framsteg, om än i långsam takt.

I hela mitt liv har jag tänkt på alla andra utom mig själv, jag har i stort sett helt plockat bort mig själv från ekvationen….livets ekvation. Varför vet jag inte exakt, men troligast är det på grund av hur jag växte upp, i missbruksmiljö, våld i hemmet, och total kaos. Jag fick tidigt lära mig att jag inte var så viktig, utan alla andra var viktigare än mig, och det var mitt jobb att ta hand om dom omkring mig. Mest min mamma som var missbrukare och levde farligt (som jag ofta fick agera ”förälder” åt, absurt nog) och mina yngre syskon som jag fick ta väldigt stort ansvar för. Dom blev min uppgift, mitt ansvar. Men att jag också behövdes tas hand om, det glömdes bort i kaoset vi levde i.

Sen finns det säkert andra faktorer också som spelade in, som till exempel traumatisering, hur man som traumaöverlevare lär sig att hantera sig själv, sitt liv och sin omgivning, och dom skador man får mentalt och känslomässigt. Och som man sedan behöver resten av sitt liv att återhämta sig och läka ifrån. Och även det att jag föddes som Högkänslig och som Empat spelar stor roll, som är personlighetsdrag en viss procent av befolkningen föds med. Dessa personlighetsdrag kan försvåra ens sätt att hantera sig själv och livet, om man sedan barnsben traumatiserats, men kan hjälpa en att läka och återhämta sig när man blivit äldre, om man lär sig om dom egenskaperna och att utveckla dom på rätt sätt, så att det blir ens styrkor istället för ens svagheter. Då blir dom egenskaperna enorma tillgångar i livet, när man är inne i läkningsprocessen. Och det är ungefär där jag befinner mig nu.

När jag äntligen fick lugn och ro i mitt liv för några år sen, kunde jag faktiskt påbörja den riktiga läkningsprocessen. Det var omöjligt för mig att göra innan, därför att jag fortfarande hade femtioelvahundra saker att försöka hantera, samtidigt som jag mådde fruktansvärt dåligt och inte fungerade överhuvudtaget, och inte ville leva längre. Så då gick jag in i ”survival-mode”, kopplade bort mig själv och gick på autopilot. Då kan man inte processa eller bearbeta någonting med sig själv. Då bara man försöker överleva från stund till stund, och man kan inte ta till sig något annat. Men när jag blev sjukpensionerad år 2017, fick jag möjligheten att för första gången i mitt liv ha lugn och ro omkring mig, och bara ha fokus på mig själv och mitt, och då kunde jag äntligen börja att bearbeta mitt liv, och påbörja den efterlängtade riktiga läkningsprocessen jag så länge behövt.

Och den läkningsprocessen innefattar att jag håller på att lära mig så mycket som möjligt om mig själv, vem jag är och varför jag är som jag är, vad jag har för problematik och vad det innebär, vad som drabbat mig och på vilket sätt det påverkat mig, vilka skador och inre sår som jag har inom mig, och vad man kan göra med dom och hur man kan behandla och läka dom. Att lära mig hitta mig själv, mitt äkta jag, och lära mig hitta och förstå mitt riktiga värde som människa, och inte låta någon ta det ifrån mig igen - under några omständigheter. Allt detta betyder att bygga upp mig själv från grunden. Ge mig själv en grund att stå på där ingen tidigare brytt sig om att ge mig en grund, en grundtrygghet jag borde fått som barn som jag aldrig fick, som jag nu behöver skapa själv som vuxen istället. Att ge mig själv styrka där ingen annan gett mig styrka, ge mig själv en röst där ingen annan tillåtit mig att ha en röst, ge mig själv ett riktigt värde där ingen annan innan visat mig mitt riktiga värde utan gett mig ett ”falskt värde”. Och att jag ska dra fram mina svagheter och osäkerheter i ljuset, för att kunna se dom tydligt och kunna förstå dom och omvandla dom till något bättre. Och att också upptäcka och förstå min sanna mening med det liv jag fötts in i, och vad det är meningen att jag ska kunna tillföra till världen och till andra människor under min tid här. Och så mycket, mycket mer.

Så detta är mitt sätt att "rädda mig själv". För ingen kom och räddade mig när jag växte upp, utan jag fick klara av att hantera allt på egen hand. Så nu ingriper jag i mitt eget öde, och agerar "saviour" till mig själv. Det är det enda man kan göra som vuxen, för att som vuxen är det ens eget ansvar. Men det var inte ens ansvar som barn. Barn är aldrig ansvariga för att rädda sig själva, det skall dom vuxna göra. Tyvärr händer det allt för ofta, att dom vuxna inte gör det. Och det är väldigt tragiskt och ledsamt och hemskt.

Allt detta är det som kallas för ”inre arbete”, och är fasen så mycket viktigare än alla yttre typer av förändringar. För så länge som jag är skadad och trasig på insidan, kommer jag aldrig kunna göra yttre förändringar som ska hålla långvarigt (komma ut i arbetslivet igen, ha ett aktivt socialt liv, komma i form fysiskt och bli mer hälsosam, m.m.), så det är viktigt att börja rehabiliteras ”i rätt ände”, så att säga. Först inre förändringar, sedan kan dom yttre förändringarna börja successivt i långsam takt. Men det verkar vara få människor som förstår detta. Alla är så fokuserade på yttre förändringar, och sker det inga sådana, så antar folk att man bara står still i princip, att inget händer. Det är så naivt och så trångsynt, att det är skrämmande.

Så, antagligen är det så att i många människors ögon, så står jag helt still och det händer ingenting. Och jag är bara lat och anstränger mig inte för fem öre för att förändra min situation. No, no, no, no, those who think that, couldn´t be more wrong. They are just arrogant and narrow minded people, and I suggest they educate themselves. 

Jag gör på mitt sätt, det jag vet är bäst för mig. Andra kan göra på sitt sätt, det är upp till var och en. Men mitt liv är mitt, och jag lever det för mig. Jag lever inte efter andras tycke eller vilja, och för att få ”godkännande” från andra. Det har jag kommit ifrån för längesen. Mycket tid kommer krävas för min läkningsprocess, mycket tid. Nåväl, jag har inte bråttom, för jag förstår att sånt här tar tid. Det är andra som verkar ha bråttom med att jag skall ”bli frisk” och leva ett ”normalt liv”. Andra får helt enkelt ta och chilla ner lite, det tar den tid det tar. Acceptera det, och lita på att jag vet vad jag gör.

Jag är på väg in i en bättre period nu, så sakteligen. Jag vill gärna försöka hålla det så, så länge jag kan. Så länge vissa personer jag inte vill ha att göra med som jag har uteslutit från mitt liv, av en anledning, håller sig borta från mig...och att jag försöker hålla mig utanför massa drama och konflikter andra skapar hela tiden, så ska jag nog kunna hålla mig rätt så stabil. Och nya vänskaper och bekantskaper som jag fått, för ju nu in lite mer positiv och bra energi till mig istället. Åker en ut, så kommer en annan in, förhoppningsvis bättre. Dålig energi ut, bra energi in. Allt går på ett ut. Faktiskt.

Och jag tänker fortsätta att fokusera på mig själv och på vad jag behöver nu, i fortsättningen på min resa i livet. Och det bästa av allt jag upptäckt på denna resan, är mig själv. Inget är mer värt än det. Och jag är så jäkla stolt över den jag är och den jag har blivit, trots att oddsen alltid varit emot mig. Jag kommer aldrig offra mig själv och den jag är någonsin igen, för någon.

Because this is fucking ME!  cheeky

 

Nu ska jag avsluta, och så ska jag vila upp mig lite till tills jag kommer ur denna mörka perioden, och in i ljuset igen. Kom ihåg att jag uppskattar alla ni som besöker min blogg och läser det jag skriver, vare sig ni håller med om det jag skriver eller ej. heart

Kram på er så länge! 

Här nedanför lägger jag in en låt som jag tycker passar in bra. Det är en låt som heter "It Was In Me" av Avril Lavigne. Så jäkla bra! Den uttrycker väldigt mycket det jag känner just nu. Många andra kan nog känna sig inspirerade av texten, och känna igen sig med.

 

"It Was In Me" - Avril Lavigne

Poem:

There are blessings in life

If one only looks

And it doesn't matter

What chances you took

To get where you are

Even lost in the dark

You have to keep going

Keep hitting that mark

Someday you'll look back

At the mountains you climbed

While they're at the bottom

You'll scream in the sky

Y'all didn't break me

Thanks for the tears

I turned them to fuel

And propelled myself here

Just look where I'm standing

At the peak of my bliss

I told you way back when

We'd both come to this

Me at the summit

You still on the ground

Thanks for the lessons

Your lost was my found.

~Poem by Mandy Kocsis©2020~

From "Soul Survivor"

 

 

 

 

17 Mars 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I choose forgiveness and love, that is who I am.

Någon har gått bort, någon jag kände.

Jag tänker inte säga så mycket om det. Det enda jag tänker säga är: May you rest in peace. God knows you needed peace. And maybe, this was the only way for you to have it. If so, may that be.

 

 

 

 

 

 

1 Mars 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Jag lovar mig själv...

Hej på er igen!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om just nu. Jag har inget särskilt ämne att skriva om för närvarande, så jag kommer bara låta tankarna flöda lite. Det kanske blir lite huller om buller, men då får det bli det. Jag behöver få skriva av mig lite, även om jag har väldigt lite ork just nu.

I mina tankar trängs tusen och en miljon saker hela tiden, och triggar igång upprörda känslor inuti, och jag får fan ingen ro. Hur fasen ska jag kunna få nån ro? Jag vill kunna stänga av min hjärna, men det enda sättet jag kan göra det på är att sova. Så jag sover mycket, Väldigt mycket. Och dom flesta fattar inte hur jag kan sova så mycket...och undrar varför jag inte vill delta i livet för? Ja du, för jag försöker bara överleva just nu, och då finns ingen plats för spänning, äventyr, aktivitet, intresse för att umgås med andra, eller ens ork till det. Jag försöker bara hålla fast vid mitt förstånd, keep my sanity, och då finns inte ork, lust eller energi för särskilt mycket annat. Jag är ett enmans-land. En ö, där väldigt lite växer för tillfället.

Jag vet att det inte syns på mig hur jag mår. Därför har folk svårt att förstå också. Hur kan man se så ”fin och normal” ut på utsidan, och vara så fruktansvärt trasig och skadad på insidan? Nu är det ju så, att psykisk ohälsa kallas inte för en ”osynlig sjukdom” för intet. För den är just exakt det, en osynlig sjukdom. Under större delen av mitt liv har jag haft det, sedan jag var barn. Men hur många tog mig på allvar? Hur många verkligen SÅG MIG? Hur många verkligen HÖRDE MIG? Hur många brydde sig egentligen om lilla mig? På riktigt?

Ni fattar inte hur sviken jag har blivit, av alla omkring mig, under hela min uppväxt. Det har påverkat mig oerhört djupt. Som barn växte jag upp med alkoholister, drogmissbrukare, misär och våld. Jag blev misshandlad, torterad, utsatt för sexuella övergrepp, av min mammas olika män. Jag såg min mamma bli slagen femtioelva gånger om dagen, i många år. Vi led. Jag led. Jag var ett litet barn. Ett litet barn som inte förstod what the hell was happening.

Did anyone care? No, no-one did. No-one cared enough to remove me and save me from that kind of life. And by that I mean no adults. No...adults...cared...enough. I was on my own. That has hurt me in a way you cannot even imagine. Deep, deep hurt and grief. Sadness and pain and anger. Is it strange that I always felt like I had no worth as a human being? No, I don´t think so. Dom enda som jag kände verkligen fanns där för mig under min uppväxt var min mormor och morfar. Dom var min trygga punkt, och dom tog hand om mig mycket när jag var barn. Men det räckte inte, och dom tyckte antagligen att dom inte ville lägga sig i mammas liv för mycket. Så oavsett hur mycket jag var hos dom, så räckte det inte. Tyvärr. Och vart fanns myndigheterna? Det kan man ju fråga sig...

Att som barn ha blivit sviken så ofantligt av hela vuxenvärlden, av både närastående familj och släktingar, skola och barnomsorg, grannar, kompisars föräldrar, myndigheter, ja dom flesta vuxna som cirkulerade omkring mig...det sitter så djupt, en sorg och en smärta som är ända in i min själ. Kommer aldrig att bli fri ifrån det. Aldrig. Detta får jag leva med, i alla mina dagar. Och lida för. För det är det ultimata sveket mot ett barn som far illa. Och det är så oacceptabelt så det finns inte! Dom flesta förstår inte, tycker jag bara borde "lägga det bakom mig" och gå vidare. DET GÅR INTE! För det gör så jävla ont!!! Och dom enda som förstår mig är dom som upplevt liknande själva. Och till dom säger jag: You are heroes and fighters! Warriors of life! Keep going and stay strong. I get you! There are many of us...far too many. But keep fighting! Head up high, and never be ashamed of what you´ve been through. You are loved. heart

Har jag gjort misstag i livet? Självklart. Har jag alltid betett mig perfekt? Naturligtvis inte. Jag är inte felfri, lika lite som någon annan. Men jag har alltid, alltid, försökt göra det som är bra för andra. Alla som känner mig och har känt mig genom livet vet att jag är en person som i stort sett alltid prioriterar alla andra omkring mig, och sätter mig själv sist. Det har jag alltid gjort. Och det är en del den människa jag är, en del traumatisering, och en del självskadebeteende. När jag växte upp lades ett enormt ansvar på mig, mot min vilja, och jag fick tidigt lära mig att mitt eget värde som person var tydligen så litet att min säkerhet och trygghet prioriterades inte, och det gjorde att jag utvecklade ett väldigt "jag har inget värde"-tänk, ett ”ta hand om andra”-beteende och tänk, och ett ”ta ansvar för allt och alla”-beteende och tänk, och ett ”alla andra går före mig själv”-tänk. Jag levde i osäkerhet och fara varje dag, när vad som helst kunde hända när som helst hur som helst, och det gör att man måste utveckla seriösa överlevnadstekniker och strategier som barn när man växer upp i en sån miljö. Och dom strategierna och teknikerna följer med en sedan upp i vuxen ålder...och är fruktansvärt svåra att ”arbeta bort”. Det är i stort sett omöjligt. Det blir en del av en själv, som inbäddade i ens DNA. Och det kan verka både i ens fördel och nackdel i livet. Mest nackdelar, skulle jag säga. Faktiskt.

Det är som att du till exempel har blivit förföljd, stalkad och hotad av en galning, och du måste fly. Och för resten av ditt liv kommer du känna ett behov att alltid kolla över axeln och vara försiktig och vaksam, för denna personen kan när som helst dyka upp igen. Så man måste alltid vara på sin vakt, så länge man lever. Och ångesten och rädslan är konstant närvarande. Det blir en del av den du är. För alltid. Exakt så är det att leva med dessa överlevnadsstrategier ända upp i vuxen ålder, fast du egentligen inte behöver dom längre. Men du dras med det ändå. Som ens egen skugga, som alltid finns där. Du kan aldrig bli separerad från din egen skugga.

Men jag börjar bli lite bättre, eller ganska mycket bättre faktiskt, på att försöka prioritera mig själv mer nu. Tänka på vad jag vill, vad jag behöver, vad som är bra för mig, vad som inte är bra för mig, hur jag vill och behöver leva, och vilka andra människor som är bra eller dåliga för mig. Jag har blivit bättre på att säga ifrån, säga nej, sätta ner foten, sätta gränser. Vilket jag aldrig har kunnat innan. Jag har alltid låtit andra behandla mig dåligt och utnyttja mig, helt enkelt för att jag har varit helt övertygad om att jag inte har tillåtits att säga nej, och inte har haft ett tillräckligt högt värde som människa för att bli bättre behandlad. Jag har på allvar trott att jag inte får lov att säga nej till andra, säga ifrån till andra. Utan gjorde jag det så begick jag en dödssynd typ. Jag skulle bara vara tyst, veta min plats, och göra som jag blev tillsagd.

För jag lärde mig tidigt i livet att tolka och tyda signaler omkring mig, och dom signalerna sa tydligt att jag inte hade nåt riktigt värde. Dom signalerna kom från hela vuxenvärlden och från hela min omgivning. Dom lärde mig att oavsett hur mycket jag lider, och hur mycket jag går igenom, och hur dåligt jag än mår, så ska jag bara hålla käften och göra som jag blir tillsagt. ”Barn ska synas, men inte höras”, som det hette förr.

Dom tog ifrån mig min röst och mitt värde. Dom var ansvariga för att jag växte upp i misär och blev utsatt för våld som barn, men när jag försökte berätta om det och om hur dåligt jag mådde, fick min röst inte höras utan jag blev bortviftad och nedtystad, och jag fick istället skäll och kritik. Både då och längre fram i livet. 

Tack, dåtida vuxenvärlden, för att ni lärde mig ”min plats” som barn, och tystade min röst och med den, mitt hopp. Hoppas ni är stolta över er själva....att inte ha ingripit när ett barn for illa, utan valde den "lättare och bekvämare vägen", att bara vända bort huvudet och låtsas inte se och höra. Tack vare Er alla, har jag skador och sår inombords som antagligen aldrig kommer kunna läka ordentligt. Som jag alltid kommer få leva med, som alltid kommer följa mig genom livet, och göra ont.

Men, skam den som ger sig, inte sant? Nu har jag hittat min röst, och ni kan ge er fan på att jag tänker använda den! Nu har jag hittat mitt riktiga värde som människa, och ni kan ge er fan på att jag aldrig tänker låta någon eller något ta det ifrån mig igen!

Now I´m fighting back! Och jag tänker leva mitt liv som JAG vill, som JAG behöver, på det sätt som är bäst för MIG!

Och så som jag behöver leva nu, är i lugn och ro, och stillhet. För mig själv, och bara fokusera på att återhämta mig och läka inombords. Och låta det ta så lång tid som det behöver ta. Tar det resten av mitt liv, så får det ta det då. Jag tänker inte stressa och pressa mig själv till bristningsgränsen bara för att ANDRA inte kan acceptera att jag lever som jag gör, eller att det tar lång tid för mig att må bättre. Jag tänker inte låta andra bestämma sättet, eller takten för mitt tillfrisknande. Aldrig i livet!

Så, vad ni än tycker om mitt sätt att leva, mitt mående, och den långsamma takten det tycks ta för mig att må bättre – snälla, bara låt mig få ta den tid det tar, och få göra det på mitt sätt.

And by the way, jag trivs ypperligt bra med att leva som singel. Jag är inte ute efter att dejta någon eller ha ett förhållande – med någon! Varken med en man eller en kvinna. Jag kan inte fungera om jag har krav och förväntningar på mig från en annan person i en relation. Det går inte, då börjar jag gå bakåt i utvecklingen istället för framåt. Det går inte att kombinera ett förhållande med någon, med min process att må bättre och läka inombords, det har jag tydligt märkt. Tydligt.

Fördelen jag har, som många andra inte verkar ha, är att jag har inte nåt behov av till exempel närhet, intimitet, sex, kärlek från en partner, närhet, kramar och mys. Någon att dela sitt liv med. Inget...behov...överhuvudtaget. Det tar bara energi från mig och gör mig totalt utmattad. Jag har bara energi och ork för mig själv, och min hund. Och jag ÄLSKAR min ensamhet. Ingen kan egentligen konkurrera med mitt behov av ensamhet. Och det gör att jag mycket troligtvis väljer ensamhet framför alla potentiella partners. Och skulle jag träffa nån, som visar sig inte vara bra för mig, så kommer jag inte att tveka en sekund engång att kicka nån från mitt liv om dom inte behandlar mig bra, för jag är hellre ensam och mår bättre, än tillsammans med någon och mår för jävligt. Jag har varit med tillräckligt många typer i mitt liv som inte har varit bra för mig och behandlat mig illa. Det kommer jag aldrig acceptera igen.

Och jag är ingen ytlig person, som bryr mig om pengar, lyxliv, prylar och hög status. Sånt betyder inget för mig. Så man kan inte locka mig med materiella saker, med pengar, lyx och flärd. Många har försökt, och försöker fortfarande, men jag kan inte mutas. Jag kan inte bli köpt. Under några omständigheter. Till mångas irritation och stora förtret. Jag är min egen, och jag vet mitt eget värde som människa nu. Och kommer aldrig glömma bort det, eller sälja det till någon, någonsin.

Jag har gett ett löfte till mig själv. Jag lovar mig själv att jag ska fortsätta göra det som är rätt för mig och bra för mig, oavsett vad andra anser och tycker. Och att aldrig mer sälja min själ, för andras godkännande eller bekräftelse. Och att lyckas i livet, på det sättet som är viktigt för mig och bäst för mig. Och att behålla min värdighet och integritet, och alltid försöka göra gott mot andra. Att följa mitt hjärta och lyssna på mitt förnuft, istället för den lilla vilseledande rösten av tvivel och osäkerhet, som har dominerat mitt liv så länge. I promise myself all of that, for every day of my life.  heart

Nu ska jag sluta skriva, har fått ur mig lite grann som jag behövde få ur mig. Ibland behöver jag bara få babbla av mig lite. Så kram på er så länge, och så skriver jag igen om ett tag.

Jag ska lägga in en dikt här, som jag skrev för många år sedan. Jag brukade skriva mycket dikter förr, nu skriver jag inte dikter så mycket längre, utan skriver mycket annat istället. Detta är en dikt jag skrev när jag var i mitten av 20-års åldern, och när jag började förstå hur ”litet värde” jag egentligen hade i andras ögon. Från så många omkring mig. Jag kände mig så sviken, så ensam, så trött, så tom, så rädd, och så värdelös. Och jag kände mig så liten. Jag kände att vad var det för mening att jag ens var i detta livet, jag kunde lika gärna lämna. För vem var jag? Jag var ju ingen...då.

 

Vad Är Jag?

 

"Jag är trött,

förvirrad,

ledsen,

besviken,

sårad.

Jag förstår inte.

Är jag konstig?

Är jag en leksak

eller bara något utan värde?

Är jag till att trampas på,

köras över,

krossas?

Är mina känslor värdelösa?

Är mitt hjärta,

något som långsamt skall dödas?

Förtjänar jag ej lycka,

ej glädje,

ej kärlek,

ej respekt?

Är jag något smutsigt

som inte kan bli rent?

Är jag bara ett ensamt löv

som fladdrar i vinden

och landar på en slätt

långt ifrån mänskligheten?

Är jag en avvikelse,

någon som inte hör till,

någon som inte har någon rätt

att höra hemma i andras hjärtan?

Är jag lika tömd på liv

som en som är död?

Är jag någon som tvingas stanna

när andra går vidare?

Är min röst inte värd att höras?

Är mina känslor inte värd uppmärksamhet?

Är det jag har att ge

inte välkommet?

Är min kärlek värdelös?

Är jag inte värd

att se ljuset,

att känna glädje,

att älska livet,

att bli respekterad,

att bli sedd,

att älskas?

Är jag ovärdig?

Är jag konstig?

Är jag en leksak?

Vad är jag?"

~ Av Angelica Börgesson©2004 ~


Detta var den dikten jag skrev år 2004, "Vad Är Jag?" Den talar sitt tydliga språk, om hur jag mådde då och hur jag kände då. Och hur jag såg på mig själv.

Jag ska även lägga in en låt här nedan som jag älskar. Det är låten ”Jag Lovar” med Victor. Jag tycker den är fantastiskt bra, och dom flesta kan nog relatera på ett eller annat sätt till texten. Den handlar om att utvecklas i livet, att inte ge upp och fortsätta kämpa. You make mistakes, and you learn from it, and grow stronger, get better. Never give up. Never give in. Promise me? I promise you. heart

 

"Jag Lovar" - Victor

Låttext: 

”Ni vill att jag ska improvisera

Sjunga nånting och bara leverera

Men de är de jag är bra på, det jag ska göra

Sätt dig ner och vässa ditt öra

 

19 år gammal känner mig som 14

Gjort många misstag men tro mig, jag ser dom

Så lycka till, från botten av mitt hjärta

Världen den är fucked up

En ständig jakt på lycka

Men se på mig nu, jag klarar mig bra

Kämpar dag in och dag ut, helg som vardag

Jag lovar att bättra mig själv

Mor och far, det som har hänt det har hänt

Droger och våld, storstadskontroll

Skulder och rykten, men chanser nu jag ser dom

Jag lovar att bättra mig själv

Jag lovar att bättra mig själv

 

Som Labababa sa, vart tog kärleken vägen?

Too many snakes in a city that’s burning

I’m crying myself to sleep

I practice so hard but I’m still far too weak

So I cry cry cry for myself, I fight, fight for my love

I’m bleeding from the inside out

I’ve had your attention, so now

 

Victor, you can’t just reach out and grab it

It's far too hard to break through this habit

Well B**** if I want it I’ll have it

It's a dream, what’s a dream?

Stupid word, don’t understand it

So I’m at peace with myself

I smile, smile for my love

I’m standing up to face the sun

I’ve had your attention, so now

 

Hoppas att jag kunde imponera

Sjöng från mitt hjärta precis som man ska göra

Så lova att bättra dig själv

För jag kämpar varje dag,

nu är det din tur min vän”

 

 

 

 

 

 

 

15 Februari 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Darkess and Light...

Hej på er!

Just nu mår jag inte alls bra. Ingen nyhet direkt, när mår jag någonsin bra? Men jag är inne i en depression och har mycket ångest, oro och huvudvärk. Jag är inne i en mycket mörk period.

Det är svårt att förklara varför, eller vad det är som händer. Ibland bara det blir för mycket med saker och ting. Allting påverkar mig mer än de flesta andra. All grymhet och allt lidande i världen påverkar mig otroligt mycket. Och jag blir också väldigt påverkad av hur andra människor mår och hur de känner. Deras känslor går in i mig som spjut, och det är svårt att värja mig. Då måste jag hålla lite avstånd till folk, dra mig tillbaka och bara vara för mig själv. För det blir väldigt jobbigt, som en tung, blöt filt som lägger sig över mig, mitt hjärta känns som det har taggar i sig, och mina tankar känns som glassplitter som far runt i huvudet. Plus mitt eget bagage som jag bär på. Det är hemskt. Jag blir så ofantligt trött, och vill bara sova, sova mig gammal och grå.

Jag är Högkänslig (Higly Sensitive Person = HSP) och en Empat (Empath, på engelska), och detta gör att jag är mer känslig och mer mottaglig för intryck, och för andras känslor och beteenden. Jag känner in mer, och tar in mer, än vad som är normalt. Dessa egenskaper är något som man föds med, och räknas som personlighetsdrag, inte diagnoser eller sjukdomar. Finns mycket information om detta att googla på. Kanske du som läser detta också är Högkänslig eller Empat, eller känner någon som är? Värt att kolla upp, tycker jag. Jag har läst på väldigt mycket i ämnet, och har förstått att jag är både Högkänslig och Empat. Den kombinationen är extra komplicerad att leva med, och lägg till svår traumatisering på det också, som jag har. Då blir det ännu mer komplicerat. Inte lätt att leva med allt detta.

 

 

Jag är också väldigt spirituell av mig, eller andlig som jag även kallar det. Jag tror på Gud och livet efter döden, men jag tillhör ingen religion. Att vara spirituell är som jag ser det att ha en "fri tro". Att vara religiös är att vara "låst" till en viss religion. Det är skillnaden. Så jag räknar mig själv som spirituell, inte religiös. Men då är man också mer "öppen" inför allt som händer i världen och som händer med andra människor, och det påverkar en också oerhört mycket. Men det är tack vare min tro som jag överhuvudtaget lever idag. Så den har jag att tacka stort.

Det finns en dokumentärserie på Netflix som heter "Surviving Death", som nyligen kom ut, som handlar om allt från Nära-döden upplevelser, till medium och reinkarnation. Oerhört intressant, och jag älskade den. Här nedan lägger jag in en trailer, så man kan se lite vad den handlar om. Så kanske ni vill kolla in den själva sedan. Den är otroligt bra!

Men jag har forskat i dessa saker sedan jag var tonåring, då jag först fick upp ögonen för andliga saker, som nära-döden upplevelser, reinkarnation, andevärlden, Gud, och hur medium arbetar. Jag började läsa böcker om det, och jag har ett ca femtiotal böcker i ämnet. Jag samlar på dessa typer av böcker, har gjort i många år.

Jag har även själv när jag var 22 år, varit hos ett medium på en seans (eller två medium var det, ett par som arbetade ihop som kom från England), och det var mycket givande. Jag förlorade min biologiska pappa när jag var 19 år, och så dog min mamma när jag var 21, och i den stora smärtan och sorgen ville jag se om jag kunde få någon kontakt eller budskap från en av dem, eller båda, för jag var så förkrossad så jag ville inte leva längre. Och ja, jag fick kontakt genom medierna, och jag fick mina budskap. Det var en fantastisk upplevelse, som är svår att förklara. Men det viktigaste är att jag gick därifrån med glädje och tröst i hjärtat och lite mer frid i sinnet, och kände att jag skulle verkligen kämpa mig igenom detta och överleva. För mig är det inte viktigt för fem öre vad andra tror eller tycker om det, om andra tror på det eller inte. För det var mina föräldrar som gick bort, det var min sorg och min smärta, och de budskap jag fick räckte för mig för att jag skulle känna mer tröst och frid. Och det är allt som spelar någon roll. Ni får tycka vad ni vill om det. Kanske en dag jag skriver om det i bloggen, exakt vad som hände på seansen, och på vilket sätt jag fick kontakt, och vilka budskap jag fick. Men inte nu, en annan gång.

 

 

Men nu behöver jag få vara i mitt mörker ett tag. Jag hoppas att ljuset når mig igen snart. Det kommer det att göra, men jag kan inte tvinga fram det. Det måste få komma av sig själv.

Jag har mycket jag vill skriva om, som kommer att komma längre fram, som jag känner att jag behöver få ur mig. Men när jag skriver långa inlägg om ett särskilt ämne, så tar det tid att skriva och förbereda det inlägget. Det ligger alltid mycket planering och förberedelser bakom, för jag är noga med hur budskapet framförs. Det har ni säkert märkt. Jag kombinerar både text, bilder och även ofta musik, dels för att det ska vara "lättare" att läsa igenom och ta till sig som läsare, dels för att få en "helhet" i det, och att allt ska ha en röd tråd som binder ihop allt och föra fram budskapet så tydligt som möjligt. Och det krävs ofta en del tid och planering bakom. Plus att jag måste känna att jag mår tillräckligt bra för att orka. Så ha lite tålamod med mig ibland...

Nu kommer jag avsluta detta. Och var inte oroliga för mig, även i mörkret så kan jag se ljuset. Ljuset är alltid närvarande i mig. Men ibland blir mörkret mer kompakt och går djupare, och omger mig mer så jag har svårt att se. Men det lättar så småningom.

Kram på er så länge, och ta hand om er! heart

 

 

"Darkness" - Mike Candys

 

 

"You don't need to understand me

Though it really isn't hard

I put my soul on full display

I show my battle scars

I'm there in every word I write

I bleed each and every truth

I pour out my insanity

And I give it to you

I know exactly who I am

And I know what I'm not

I bleed my truth in poetry

To anesthetize the rot

Left behind by a burning world

By people broken in its wake

If I didn't bleed in truth

I'd drown in all the hate."

~Poem by Mandy Kocsis©2020~

"From Soul Survivor"

 

 

 

 

 

 

27 Januari 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Step by step by step....

Jag vet att det är meningen att man ska inleda det nya året med ”positivitet och glädje”, men det är lite svårt att göra det nu. Tror många känner så.

Gud, jag har så mycket att säga, så mycket jag vill skriva om, så mycket att uttrycka…men det är svårt att få ner här i bloggen. Jag hade behövt skriva en hel bok om allt jag vill säga. Dessutom är jag helt utmattad och är inne i en depression just nu. Då är det svårare för mig att hitta orken och inspirationen att skriva.

Men mina tankar nu är dessa, mina känslor nu är dessa, och mina ord nu är dessa som jag vill dela med mig av:

Jag försöker vara positiv, ha en optimistisk attityd, men det är inte lätt. Jag är ingen optimist, långt ifrån. Jag har varit med om alldeles för mycket skit och helvete i livet för att kunna vara optimistisk, men jag är heller inte pessimist. Jag ser mig själv som realist istället.

Att vara realistisk är att ja, livet kan vara skit. Livet kan vara ett helvete, det är det för det mesta. Men det kan också bli bättre. Det kan ta lång tid för livet att bli bättre, och ofta måste det bli jäkligt mycket sämre innan det blir bättre, men någon gång blir det bättre.

Men kanske inte alltid på det sättet vi förväntar oss.

Det kan vara så att man har vissa mål i livet, hitta en stadig partner, skaffa barn, utveckla en bra karriär och hitta ett bra jobb. Det är mål dom flesta har, och ser till att få.

Men hur är det med att hitta sig själv? Att utveckla sig själv? Att tycka om sig själv och trivas med sig själv? Att hitta sin alldeles egna plats i detta livet, på den här jorden? Att hitta sitt eget syfte? Att försöka förstå andra människor och att försöka förstå sig själv? Jag skulle säga att hitta allt detta, är viktigare. Att dessa mål är viktigare. Men hur många tänker på det?

Hur många hinner tänka på det, i denna stressfyllda värld, detta materialistiska samhälle, där allt går ut på att vara nån som har ”hög status”, mycket pengar, dyra prylar, lyxiga bilar, dyra märkeskläder, perfekta ansikten och kroppar, och att flasha allt detta i ögonen på andra…för att man vill, vad? Väcka avund hos andra, väcka beundran, dra till sig människor och bli populär, känna att man har ett värde? Vad? Var någonstans finns äktheten i det? Ens riktiga jag, ens sanna jag? Jo, det begraver man, djupt i sitt inre, övertygad om att det inte är någon som skulle tycka om den man är ändå, så man ”fejkar det”, man låtsas vara nån annan.

Få människor vågar vara ”sig själva”, för att man är rädd att inte ”duga” i andras ögon. Få människor vågar öppet erkänna att man inte har så mycket pengar, inte har så lyxiga prylar, inte har ett sånt välbetalt jobb, inte har nån viktig ”titel”, kanske mår dåligt, vågar inte visa sina sanna jag…för att man är rädd att inte vara tillräcklig som man är, med det man har.

Vissa sätter upp en ”fasad”, visar upp sig som nåt annat, någon annan än den man är, av rädslan för att inte bli ”godkänd” av andra. Eller av rädsla för att folk ska komma för nära en, för man är rädd för att släppa in andra och är rädd för att bli sårad. Antingen sätter man upp en fasad av ”tuffhet och hårdhet”, som har gjort att man byggt en hög mur inom sig för att förhindra att andra kommer för nära. Eller en fasad av någon som är snobbig, ”bättre än andra”. Eller en fasad av ”gladhet”, att sätta på sig en ”glad mask” att ha utåt, när man egentligen är så ledsen och mår så dåligt inuti, att man går sönder. Men man är rädd att bli bortstött om man visar att man mår dåligt, att andra kanske ska tycka man är ”tråkig”, och inte kul att vara med. Jag har själv gjort det en gång i tiden, alltid haft på mig ”den glada masken”. Det var hela mitt persona. Och det enda jag visade utåt till andra. När jag bit för bit för bit långsamt föll sönder inuti. Men det kunde ju inte jag visa. För sånt är stigmat.

Eftersom jag har blivit så traumatiserad genom hela min barndom och hela min ungdom, av fruktansvärda upplevelser och händelser, orsakade av andra, så har jag alltid mått fruktansvärt dåligt psykiskt och känslomässigt. Fruktansvärt dåligt. Och när man växer upp, så signalerar hela vuxenvärlden, alla i hela samhället, att det är inte okej att må dåligt psykiskt. Mår man psykiskt dåligt så måste det betyda att man är en ”sämre” människa på något sätt, någon som inte duger, någon som är "fel". Det budskapet ljuder högt och tydligt. Det har jag fått höra under hela min uppväxt. Under min barndom, min ungdom, och mitt vuxna liv.

För stigmat om psykisk ohälsa fanns då, och finns kvar även nu, i allra högsta grad. Överallt.

Och det är en av anledningarna till att jag de senaste åren dedikerat en stor del av mitt liv till att försöka hjälpa till att bryta stigmat, genom att öppet dela med mig av mitt liv, berätta min historia, om mina upplevelser och trauman, och mitt dåliga mående som är en konsekvens av dem. Jag har kommit så pass långt med mig själv, och har kommit långt i min läkningsprocess, att jag orkar med att göra detta nu.

Tidigare hade jag fullt upp med mig själv, för jag var i ett så dåligt skick. Jag hade självmordstankar som jag levde med under många år, och fick varje dag kämpa emot impulsen att skada mig själv. Jag var inne i ett tablettmissbruk, då jag missbrukade morfintabletter som jag självmedicinerade med, för att jag överhuvudtaget skulle orka stanna kvar i detta livet. Tabletterna gjorde att jag ”stängdes av”, att jag inte kände så mycket, inte tänkte så mycket, utan var bara helt ”flatlined”. För att orka existera.

De omkring mig, mina vänner och min familj, var väldigt oroliga för mig då, och uttryckte ofta det, men jag var så avtrubbad och avstängd, och orkade inte bry mig hur mina anhöriga blev påverkade. Det viktigaste för mig var att varje dag få bli hög på mina morfintabletter, så mina tankar stängdes av, och att smärtan och sorgen, och ångesten och vreden inuti, bara suddades ut. It all just faded away, and I was in sweet, sweet oblivion. In i missbruket, in i dimman, in i glömskan.

Precis som min mamma gjorde under större delen av sitt liv.

Men jag gjorde något som hon försökte göra, men tyvärr aldrig lyckades med. Jag bestämde mig för att börja kämpa, kämpa på riktigt. Ta mig ur missbruket, och försöka få riktig hjälp och vård, både med tabletterna och med riktig terapi. För att vända min situation och ha en chans, om än så liten, att ta mig ur det destruktiva jag hamnat i.

Och jag minns så väl när det hände, när det vände, när det klickade i mig och jag vaknade upp. Min ena bror ringde mig och berättade att han och hans flickvän väntade barn. Jag skulle bli faster. Och det trängde in i min dimma, skapade en öppning, och släppte in ljus i mitt inre för första gånger på sååå länge. Plötsligt började jag tänka, ”Men gud, jag ska bli faster. Han ska bli pappa. Han ska få barn. Min älskade bror ska få barn.” Och så började jag tänka, ”Men jag vill ju vara där, jag vill vara med, jag vill vara delaktig. Jag vill se min brors barn växa upp, få vara faster åt hen och få uppleva massa roliga saker med dem. JAG VILL JU VARA MED!”

Och sen började jag tänka, att för att kunna vara där, kunna vara med, så kunde jag ju inte fortsätta gå sovandes genom livet och vänta på döden. Utan jag måste ju vakna upp nu, skingra dimman inuti och vakna upp. ”VAKNA UPP FÖR FAN!”, var det något som skrek inom mig. ”Nu är det dags att vakna upp, och börja kämpa. Du ska ju bli faster!” Så det var min brors dotter, att hon kom till världen, som gjorde att jag började kämpa. Hon väckte mig till liv igen, bara genom att bli till. Hur fantastiskt är inte det? Detta var 8 år sedan nu ungefär. Hon är för liten fortfarande för att förstå att hon räddade mig, men en dag kommer hon få veta, när hon blivit tillräckligt gammal för att förstå.

(Sedan dess har jag blivit både faster igen, och moster. Nu har jag ett antal syskonbarn. Till min stora glädje och förtjusning.)  heart heart heart

Så jag kämpade mig långsamt uppåt. Sökte vård, både hos missbruksvården och psykvården. Men det var ingen lätt process, my god. Det tog mycket lång tid att hitta rätt hjälp från det att jag började söka efter det. För varken psykvården eller missbruksvården fungerar ju optimalt, det borde inte vara en nyhet för någon. Det är som att man försöker vinna på ett lotteri. Man kanske får köpa femtioelva lotter, dyra som fan och svåra att komma över, och på en av dem äntligen en liten vinst. Men det är bara själva vinsten, det vill säga ”vägen in” du har vunnit, själva jobbet får du göra själv, genom att gå igenom en labyrint ifrån helvetet. Och vid varje fel väg du tar i labyrinten får du en fet jävla käftsmäll, och många sådana väntar.

Många orkar inte med det, utan ger upp och går tillbaka till ”det gamla livet”, den gamla vägen. För det är så frestande att bara ge upp, vifta med en vit flagga och kraxa fram ”Jag orkar inte kämpa mer nu”. Min mamma gjorde det varje gång hon sökte hjälp hos vården. Det tog inte lång tid så var hon tillbaka igen. Samma gamla spår, samma gamla liv, samma gamla visa. Och som hennes barn att behöva stå och se på när hon valde fel, om och om och om och om och om och om och om igen, tills hon dog….var fruktansvärt. Fruktansvärt!

Så fan heller att jag tänkte leva så, aldrig i livet! Hon kanske gav upp, men jag tänker då fan inte göra det. Jag tänker finnas här för mina syskon och mina syskonbarn! Punkt!

Och nu, X antal år senare, så har jag lämnat missbruket bakom mig. Jag äter fortfarande en hel del mediciner, men dom medicinerna jag tar är för mina andra hälsoproblem. Jag kommer alltid få äta vissa mediciner, livet ut, det bara är så när man har mycket hälsoproblem.

Och om någon har råkat missa det, så dricker jag inte alkohol heller, har aldrig gjort. Och det är väl en jäkla tur det. För hade jag druckit alkohol, med mitt dåliga mående jag har, så hade jag blivit alkoholiserad på två röda sekunder. Och det är väldigt liten chans att jag hade kunnat ta mig ur det. Lika bra för min del att jag aldrig ens började dricka alkohol från början. För skulle jag börja dricka, så kan jag garantera er att jag aldrig skulle kunna sluta. Jag är för skadad och mår för dåligt för att kunna hantera alkohol, utan att det ska bli ytterligare ett sätt att "trubba av" mig själv och bli till ett missbruk. Precis som det blev med morfintabletterna.

Och jag har även gått i terapi i många år, olika former av terapi. Jag har lyckats bearbeta väldigt mycket. Men jag har gått igenom så mycket helvete i livet, att även om jag gått i terapi i typ 15 år, har jag bara skrapat på ytan. Jag bär fortfarande på så otroligt mycket smärta och sorg, och ilska och besvikelser, som finns kvar som ett vasst eko inom mig. Som studsar runt där inuti, och skär och sliter och tär, en konstant smärta. Som ofta orsakar ångest, depressioner, migrän, oro och stress, ibland svår panikångest då jag inte kan andas och det känns som jag ska kvävas och dö. Och det är ett tillstånd som är konstant, som jag lever med 24-7. Det…tar…aldrig…slut. Till och med när jag sover, så yttrar det sig i fruktansvärda mardrömmar och Sömnparalys. (Sömnparalys är en sömnstörning som är otroligt obehaglig. Det går att kolla upp och Googla vad det är.)

Så jag får egentligen aldrig någon ro. Jag försöker ska ni veta. Jag har kämpat hårt för att kunna skapa en tillvaro till mig själv med så mycket lugn och ro och stillhet som möjligt, så som jag lever nu. Jag lever ensam med min hund, är sjukpensionerad sedan 2017, och är i stort sett alltid hemma och vilar och tar det lugnt. Jag orkar inget annat. Jag bryr mig inte längre om att behålla uppe någon "fasad", det har jag lagt ner för länge sen, det behöver jag inte längre. För jag skäms inte längre för hur jag mår och hur jag lever. Och jag är inte rädd för hur andra ska uppfatta mig, tycka om mig eller tänka om mig. Jag är den jag är, och är för jävla stolt över det. Jag fokuserar på självutveckling, läkning inombords, och att skaffa kunskap och förståelse, både om mig själv, om andra, om allting i denna världen. Allt intresserar mig, och allt tar jag till mig. Jag vill veta allt, om allting. Jag utforskar, jag letar och söker, och vill hitta svar på allt. Och jag ser till att ta reda på och uppdaterar mig om saker och ting, hela tiden. Även när det gäller andra människor. Andra människor är mitt största intresse.

Men mitt största problem är, på samma gång som det är min största tillgång, att jag bryr mig så mycket om andra, vill hjälpa och stötta, så jag tar på mig andras problem, andras drama och dåliga mående. För att jag bryr mig, för att jag vill hjälpa. Jag är en person som genuint bryr mig om andra människor. Det har jag alltid varit. Men det blir till ett problem när jag själv har så mycket att hantera med mitt eget mående, med min egen trasighet. Ändå engagerar jag mig hela tiden i andra människor och deras trasighet, för att hjälpa, för att visa att dom är inte ensamma. Men jag har blivit lite bättre på att kunna hålla distans till andra också, när det går ut för mycket över mitt eget mående, och när jag behöver fokusera på mig själv. Men jag kan helt enkelt inte sluta engagera  mig i andra och bry mig. Det är den jag är. Och jag vill ge det till andra för att jag själv vet hur desperat man kan behöva det när man själv mår dåligt, men inte får det.

Jag önskar att någon hade gett mig det när jag var yngre och mådde som sämst. Men istället fick jag kritik, och elaka blickar och kommentarer, mest från ”hurtfriska” människor som tyckte att, ”Så jävla farligt är det väl inte? Ryck upp dig nu bara, sitt inte där och tyck synd om dig själv. Alla mår dåligt ibland. Det är bara att lägga allt gammalt bakom sig och glömma. Du orsakar ditt eget mående, du väljer att må dåligt, alltså är det ditt eget fel. Kom fan inte här och klaga.” Det var sånt man fick höra jämt och ständigt. När man mådde så dåligt att man inte ville leva, och gick och längtade efter döden, som fan aldrig kom.

Så ja, då vill jag kunna ge andra som mår dåligt det jag aldrig fick. Tröst, stöd, acceptans, hopp, pepp, omtanke, medkänsla, inspiration, budskap, kunskap. Kärlek.

Det är mycket därför jag går ut öppet om min historia, mitt liv, mitt mående, min kamp. För jag är någon som kan förstå och relatera. Någon som vet vad det handlar om. Någon som vet och förstår vilket jävla helvete det är, och hur svår kampen är. Någon som både är anhörig till missbrukare, och som själv varit missbrukare. Jag kan se det ur båda perspektiven. När andra berättar för mig om sina svåra upplevelser, sitt dåliga mående, sina förluster, missbruk, sina inre skador och sår i själen, och sin svåra kamp att försöka leva, så vet jag exakt vad dom pratar om, och hur dom känner sig. Hur det är för dom att leva. Och fördomarna dom blir utsatta för dagligen från andra människor, som inte förstår. Som inte kan förstå, eller inte vill förstå. Och det är för att jag lyssnar på dom. Jag ser dom och hör dom. Visar dom att dom är viktiga. Jag vill försöka förstå och hjälpa. Jag bryr mig. Till skillnad från dom som inte vill eller kan förstå.

Och där kan jag också bidra, till dom som inte förstår. Till dom kan jag ge kunskap, och öka medvetenheten om psykisk ohälsa, missbruk och trauman. För att hjälpa till att få slut på fördomarna, dömandet, stigmat. Stigmat om psykisk ohälsa som gör att många människor inte får rätt stöd, rätt hjälp, rätt bemötande, rätt förståelse, och som kanske till slut tar sina liv på grund av det. Jag vill hjälpa till. Jag vill vara med och göra skillnad i samhället, göra skillnad i andra människors liv. På riktigt.

Om ni visste hur stor skillnad det kan göra för någon att bara lyssna på den personen som mår dåligt. Bara lyssna, utan att kasta ur sig hurtiga kommentarer som, ”Det ordnar sig säkert”. ”Tänk inte mer på det nu”. ”Det går över”. ” ”Allt ordnar dig ska du se”. ”Försök bara vara positiv så ska du se att det löser sig”. ”Ryck upp dig lite nu, och gå bara vidare i livet”. ”Det finns andra som har det värre”. Och så vidare, och så vidare, och så vidare….

Jag vet att det är det ”lättaste och bekvämaste” sättet för dom flesta att trösta någon. Det lättaste är att bara vifta bort det, för sånt är jobbigt att lyssna på, inte sant? Så folk säger sånt för att dom vill att det ska vara så lätt att komma över sitt dåliga mående och saker som hänt. Dom orkar inte engagera sig mer än så, för dom har sitt eget, och då är det väldigt lätt och bekvämt att kasta ur sig lite ”hurtiga tröstande ord”. Och…det…sättet…är…helt…fel.

För signalerna som det då ger den som mår dåligt, är att deras problem betyder inget. Deras dåliga mående betyder inget. Deras upplevelser betyder inget. Dom betyder inget. Utan dom ska bara bli bortviftade och nonchalerade, för att dom är ”jobbiga och irriterande”. Det är det budskapet som sänds ut. Och det…det hjälper ingen. Det gör fan mer skada än nytta, det kan jag lova er.

Så jag gör det jag kan för att hjälpa, för att göra skillnad. Och det jag kan göra är att stötta, lyssna, engagera mig, förstå, acceptera och inte döma, att ha medkänsla och empati, att genuint bry mig. Och att dela med mig av mitt eget som jag gått igenom, som jag bär på, för att andra ska förstå att dom inte är ensamma, att det finns hopp, att det finns hjälp, att det är värt det att hitta en väg ut, en mening i livet. Men det måste ske på rätt sätt. Och i rätt takt. Rätt anpassat för varje person utifrån deras problematik, förutsättningar och förmågor. Alla kan inte pressas in med våld i samma mall. Alla vet detta. Men ändå är det så många som gärna vill att alla ska passa i samma mall, för det är ”lättast och bekvämast” så. Men så funkar inte människor, så funkar inte livet.

Vi är alla olika individer, unika var och en på sitt sätt, och behöver bli sedda på det sättet. Behandlade på det sättet. Alla vet att det är så. Men av någon anledning kan många ändå inte följa det.

Och det gör en mycket, mycket trött och modstulen.

Mycket pengar kommer inte göra oss lyckliga. Att leva ett liv i lyx kommer inte göra oss lyckliga. Att försöka se perfekta ut och försöka vara perfekta människor, kommer inte göra oss lyckliga. Allt det där är en illusion. Och det vet man om innerst inne. Det som får oss att må bra och bli lyckliga är inte något som kommer utifrån, som beundran, bekräftelse, avund, uppmärksamhet, och godkännande från andra. Utan det ska komma inifrån oss själva, att vi bekräftar oss själva, tycker om oss själva, respekterar oss själva, trivs med oss själva, godkänner oss själva…som vi är. Då har vi en chans till att kunna må bättre, och bli lyckliga på riktigt.

Och det viktigaste vi kan göra i detta livet, är att bry oss om. Att bry oss om andra människor. För vi hänger alla ihop. Inser folk inte det? Vi tillhör alla mänskligheten, alla är vi människor, och därför hör vi alla ihop. Vi behöver gemenskapen från varandra. Vi behöver alla varandra. That´s it!

Och även om livet är ett helvete, och man inte vet hur man ska kunna överleva, så kan man ta sig framåt, i små steg, i långsam takt. Den takten som passar en. Och det är olika för var människa. Just take it step, by step, by step, by step. And you will get there in the end. And it will be worth it.

Det var allt jag hade att säga just nu. Skriver mer när jag mår bättre. Just nu behöver jag lite tid för vila och återhämtning.

Låten jag lägger in här nedan är från den animerade filmen "Frozen 2". För er som inte har sett Frozen och Frozen 2 (eller "Frost" och "Frost 2" som de heter på svenska, se dem. De är skitbra!) Just den här låten beskriver depression och sorg väldigt bra. Tyckte den passade in i detta inlägget. Och denna videon är också en jag har skapat själv, som ligger ute på min YouTube-kanal. "So...step by step by step...."

Kärlek och respekt till er alla! heart

 

 

"The Next Right Thing"  - Kristen Bell (Från filmen "Frozen 2")

 

 

”When the tears won't quit flowing

And your soul, it just bleeds

When you don't have the strength

To get up off your knees

When you just want to give up

And pack it all in

Say to hell with this life

You don't want to be in

Look to the Heavens

And follow the stars

They glow best in darkness

Just like your heart

And know that no matter

Where this life leads

You're important to someone

Who's soul also bleeds

Even if you can't see it

Even if no one's there

You've got to believe it

It's worth it, I swear.”

~Poem by Mandy Kocsis©2020~

From "Soul Survivor"

 

 

 

 

 

 

3 Januari 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Gott Nytt År till er alla!

Jaaaa....så var julen över för denna gången. Nu väntar nyår istället.

Jag har haft en bra jul. Var hemma själv och myste med min vovve, och hade det jättelugnt och skönt. På nyårsafton ska jag också bara vara hemma själv. Dels på grund av pandemin, men också för att min hund är fruktansvärt skotträdd, och varje nyår måste jag vara hemma med henne och hålla koll på henne. heart

Men jag ska göra på nyår som under julen, mysa till det hemma ensam och äta gott och se på film och tv. Och bara ta det lugnt... smiley

Så Gott Nytt År till er alla därute! Så håller vi tummarna för att det blir bättre tider framöver. Massa kramar till er! heart

 

 

"Auld Lang Syne" - Pentatonix

 

 

 

 

 

 

28 December 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Merry Christmas!

Ja, så nu är julen här. Vill bara önska alla en God Jul. smiley

Jag försöker hitta lite julstämning, have some Christmas spirit, och håller på att pyssla och dona lite här hemma. Jag ska fira jul ensam hemma i år, på grund av corona - och jag är helt okej med det. Jag är inte en av dem som lider av att vara ensam, jag tycker det är skönt och avslappnande.

Så jag ska göra mig lite julmat, lyssna på julmusik, och kolla på julfilmer hela julafton. Hemma...ensam...i ljuvlig lugn och ro. Bara jag och min älskade vovve Tindra. Visst kommer jag sakna att fira med familjen, men att vara ensam är mindre stressande för mig.

Och julen till ära har jag färgat mitt hår i en lite rödare ton än vanligt. Bild på det lägger jag in här nedan, plus att jag har ändrat min presentationsbild ovan. Där ser man resultatet. Ska behålla denna nya röda ton i håret framöver, trivs i det. smiley

Kommer lägga in en julsång här nedan också. En av mina egenskapade videor från min egen YouTube-kanal, där jag publicerar nya videor lite då och då. Gör en julsångsvideo varje år vid jul. Denna julen är det sången "O Come All Ye Faithful" med gruppen Gregorian. Älskar Gregorian och den typen av musik. Länk till min YouTube-kanal hittar ni längst upp på sidan, ovanför min presentationsbild, om ni vill kika in det. wink

Så God Jul på er alla, och ha en riktig bra julhelg! heart

 

 

"O Come All Ye Faithful" - Gregorian

 

 

 

22 December 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Min mamma, min hjälte.

Idag, den 15 december, är det 20 år sedan min mamma gick bort. Idag skulle hon har varit 63 år. Jag skriver ett inlägg om det i bloggen varje år på hennes dödsdag, för att minnas henne och hylla henne.

Hon var en fantastisk människa. Godhjärtad som få, var varm och kärleksfull, brydde sig alltid om andra och ville hjälpa alla, och var vänlig, snäll och trevlig. Hon var otroligt omtyckt av andra, och hon gjorde ofta stort intryck. Hon både betedde sig och klädde sig mycket yngre än hon var, ibland var det kul och ibland var det pinsamt, så som föräldrar kan vara, men det var uppskattat hos andra, det märktes. Hon hade mycket humor, samma humor som mig, den där sjuka humorn har vi gemensamt. Och alla som mötte henne mindes henne för hennes godhet, vänlighet och värme.

Men hon led också av svår psykisk ohälsa, sedan tidiga tonår, som drev in henne i ett liv i missbruk, med droger, alkohol och kriminalitet. Hon fick mig när hon var 21 år. Hennes män som hon hade relationer med under min tidiga barndom, var ofta missbrukare och kriminella. Min biologiska pappa var det, och de andra männen som följde var det. Alla utom en av dem, som är min och mina syskons styvpappa idag, den enda bra mannen hon träffade. De flesta andra av dem var våldsamma och misshandlade mamma, och brukade våld även mot mig. Jag blev utsatt för misshandel, tortyrliknande behandling, och sexuella övergrepp som barn. Så...det var min barndom i ett nötskal. Inte konstigt att jag är så skadad och traumatiserad som jag är. 

Men den 15 december år 2000, så dog mamma i en trafikolycka. Hon blev påkörd av en lastbil bakifrån i full fart när hon var ute och åkte på sin moped sent en kväll, för hon hade förlorat körkortet i rattfylla. Hon dog ögonblickligen, både hon och mopeden släpades under lastbilen. Man misstänkte att hon var påverkad av något, men det blev aldrig bevisat. Men det är mycket troligt. Föraren av lastbilen blev efter utredning rentvådd från ansvar. Men han traumatiserades svårt av han kört på och dödat en människa, en fembarnsmor. Hon blev bara 43 år gammal, och jag var då 21 år när det hände.

I den stunden krossades hela min värld, och inget blev detsamma igen. Jag blev aldrig densamma igen. Min mamma var allt för mig. Hon var hela min värld, hela mitt liv. Hon var mitt förflutna, min nutid, och min framtid. När hon dog, dog jag också, och även mitt framtida jag suddades ut och försvann. Jag visste inte längre vem jag var, vem jag skulle vara, eller hur jag skulle kunna leva mitt liv, ett liv utan henne. Hela min identitet var blandad med hennes. Jag växte upp i en vansinnig slags symbios med henne, som är väldigt svår att förklara. Vi var som en och samma person, och när hon dog...vem var jag då? Jag tappade mig själv helt, och försvann. Det har tagit mig till idag, 20 år senare, att hitta den jag är och utveckla den personen.

Jag har fyra yngre syskon också, som bara var barn när det hände, och deras värld krossades också för all framtid. Men, trots all sorg och smärta och trauma de har gått igenom, så har det gått bra för mina syskon. De har alla utvecklats till fina människor som idag har sina egna familjer, och lever bra. Tack gode gud! Jag däremot, jag blev för skadad och trasig för att kunna fungera "normalt". It was too late for me. The damage was too severe.

När jag minns mamma, och pratar och skriver om henne, så är det viktigt för mig att få med båda sidor av henne. Både den ljusa och den mörka. För så är det med oss människor. Alla har en ljus och en mörk sida, och ihop bildar det den människa vi är. Sedan finns det tyvärr många som bara har en mörk, hemsk sida, där ljuset och godheten aldrig sipprar in. Av det vet jag alltför väl, och har lärt mig den mycket hårda vägen i livet.

Mammas ljus och godhet var den dominanta sidan. Den mörka sidan utvecklades av psykisk sjukdom, destruktivitet, trauma och av missbruk, och som följd av det, många, mycket dåliga val och beslut i livet. Som det är för många, många, många människor i denna värld.

Men en sak ska jag säga er...jag är mycket stolt över att vara min mammas dotter! Hennes godhet, vänlighet, styrka och mod har jag fått i arv. Och jag har försökt mitt bästa, trots min svåra psykiska ohälsa, att bryta "det onda arvet", och att inte göra liknande dåliga val och beslut som hon gjorde i livet, utan ta en annan väg och gå mot ljuset. Istället för det hon gjorde till slut, att leta förtvivlat efter ljuset, men hamna längre och längre in i mörkret istället, på grund av sin psykiska sjukdom, destruktivitet, förvirring, missbruk och trasighet. Tills det slutligen ledde henne till hennes död. Och vi som växte upp med henne, och alla hennes nära och kära, visste att det bara var en fråga om när...vi visste bara inte hur. Men oavsett så var det oundvikligt. Innerst inne visste vi alla, att det bara var en tidsfråga innan något skulle hända henne.

Hon var dömd att dö ung, förstår man idag. Hade det inte varit olyckan, så hade det varit nåt annat som skulle tagit hennes liv. Vare sig det var en överdos av droger, självmord, eller blivit ihjälslagen av en av sina våldsamma, missbrukande män. En vanlig olycka kanske är att föredra då, istället för de andra alternativen. Mer "skonsamt" både för henne, och hennes efterlevande. Hennes egen destruktivitet var det som ledde fram till hennes död. Hon var för skadad och sjuk för att klara sig ett helt liv. Det oerhört tragiska är, att det ofta är så med människor som sitter fast i ett sånt liv. De blir aldrig särskilt gamla, om de inte lyckas ta sig loss. Loss på riktigt.

Min biologiska pappa Dennis, som var blandmissbrukare men främst alkoholist, dog år 1998. Jag och han hade ingen kontakt under min tidiga barndom, för han försvann ur mitt liv när jag bara var 2-3 år gammal. Och när jag var 11 år, så dök han plötsligt upp igen och ville ha kontakt och börja ha en far-dotter relation igen, för han levde nykter då, och hade "fått ordning" på sitt liv. Så vi började umgås, och i långsam takt kom vi nära varandra. Han klarade av att leva nykter i några år, sedan tog han återfall på alkoholen igen, och då gick det utför snabbt. Så påsken 1998, när jag var 19 år gammal, fick jag veta av min morfar att min pappa Dennis hade gått bort. Det hade börjat brinna i hans lägenhet på långfredagen, för han hade somnat full i sängen med en tänd cigarett i handen, och det tog snabbt eld. Han vaknade och tog sig in på toaletten för att hämta vatten för att släcka, men andades in för mycket rök, och han dog inne på toaletten av rökförgiftning. Han hade precis fyllt 50 år. Två år senare dog även mamma, inte så gammal hon heller.

Det är så viktigt att vi ser människan bakom missbruk och psykisk ohälsa, när det gäller alla som lider av det. Det finns alltid en människa bakom, som av olika anledningar har hamnat i missbruk och misär, som lider av psykiska sjukdomar och är mycket sårbara. Jag är en av dem. Det finns en människa bakom min psykiska ohälsa, bakom mitt före detta tablettmissbruk, (det missbruket har jag tagit mig ur idag), och mitt traumatiska liv. Precis som det finns med min mamma. Med min pappa. Och med så många andra.

Så se dem. Hör dem. Acceptera dem. Döm dem inte, förskjut dem inte. Förlöjliga dem inte eller avsky dem, utan försök att förstå dem. De har alla en livshistoria, det finns alltid en anledning, till varför de hamnat där de hamnat. Och det finns alltid en människa bakom. Alltid.

Min mamma var en sån otroligt fin och god människa i grunden, och hon var en jäkla krigare! Tills hon inte orkade vara det mer, och lät mörkret svälja henne. Tills hon gick under. Men hon kämpade in i det sista. Kämpade modigt och hårt. Hon, såsom många andra, förlorade kampen. Det behöver inte vara så. Vi är alla människor. Vi förtjänar alla en chans. Även jag. Även du. Även min mamma gjorde det.

 

heart Min mamma är min hjälte. För alltid.  heart

 

 

heart "Supermarket Flowers" - Ed Sheeran heart

 

 

 

 

 

 

15 December 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Trötthet de Luxe....

Just nu mår jag väldigt dåligt. Jävulskaperna slutar fan aldrig att hända.

Min hund Tindra har blivit dålig och det är skitjobbigt. Har varit hos veterinären, och har fått en behandlingsplan för henne, och jag hoppas att det kommer lösa sig. Men det blir mycket nu framöver med det. 

Och Corona...jag har själv inte haft det (tror jag i alla fall), men precis som alla andra är man ju rädd att bli smittad. Eftersom jag har astma, som är en allvarlig lungsjukdom, så är ju jag i en riskgrupp. Så jag håller mig hemma så mycket som möjligt. Åker bara iväg om jag måste handla mat, gå till apoteket, eller på läkarbesök. Och jag är en av de människor som tror på att ansiktsmask ger ett visst skydd, så jag har alltid det på mig när jag ska iväg och vistas bland folk. Jag har köpt på mig ett antal olika ansiktsmasker, i olika färger och material, så jag kan byta ut dem ofta. Och jag spritar händerna med handsprit också hela tiden när jag är ute, jätteviktigt att göra det så mycket man kan.

Sen så är ju denna isolation ingen större skillnad för mig egentligen, eftersom jag redan har den livsstilen där jag lever ganska isolerad. För mig är det en normaltillvaro, att vara hemma själv och inte umgås så mycket med andra. För jag är introvert av mig, plus att jag har så dålig hälsa så jag inte orkar göra saker eller träffa folk ändå. Och det jag tycker är så himla skönt, är att nu behöver jag inte höra så mycket tjatande om att jag "måste gå ut mer, måste bli mer social, måste göra mer saker och bli aktiv", för nu ska man helst försöka leva som jag vanligtvis gör - att vara hemma och inte umgås med folk! Nu är "mitt sätt" att leva, det bästa sättet att leva. Livets ironi, inte sant?

Enda skillnaden egentligen för mig är ju rädslan man känner numera, att man är rädd att få smittan, eller att ens närastående ska få det. I övrigt så har jag haft otroligt lätt att anpassa mig till denna "nya existensen" i denna nya, farliga verklighet. Och för det, är jag otroligt tacksam. Det underlättar väldigt att jag redan levt isolerat i så många år, plus att jag faktiskt varken har orken, kapaciteten, lusten eller behovet av att umgås med andra och vara social. Jag ÄLSKAR att vara hemma, för mig själv, bara jag och min hund. Det är så jag vill leva, gärna för resten av livet. Att jag ska "bli frisk" inom den närmaste framtiden, är inte särskilt troligt nämligen. Så jag anpassar mig. Är väldigt bra på det, har alltid varit.

Men nåt som driver mig till vansinne, är alla dessa människor därute som inte tar denna pandemi på allvar längre. Det är väldigt många som struntar i restriktionera och råden som satts, och försöker leva som vanligt ändå - och det funkar inte längre! Det gäller inte längre! Det var den gamla verkligheten! Detta är den nya verkligheten, som vi kommer få leva i under flera år framöver, så det är lika bra att försöka anpassa sig och ta detta på allvar. Förhoppningsvis kommer bra vaccin snart, och vi måste vara väldigt försiktiga tills vi vet att de fungerar effektivt. För som läget är just nu som alla vet, så dör folk som flugor överallt till höger och vänster i hela världen, och alla kan bli drabbade. Och även om man får covid-19 och överlever, eller inte blir så jättesjuk, så kan man ändå få bestående men i kroppens alla organ, skador som kanske är permanenta, och det behöver man ta på allvar. Och om man själv råkar smitta någon i sin familj eller släkt, och dom då dör - då kommer man ånga sig djupt att man inte tog det på mer allvar. För det måste man sen leva med resten av livet.

Så snälla, alla därute - ta denna pandemi på allvar och gör allt ni kan för att skydda er och de omkring er. Följ råden och restriktionerna, och gå inte ut och festa eller shoppa bland en massa folk där det är omöjligt att hålla avstånd. Åk inte iväg på nöjesresor, som faktiskt är helt vansinnigt att göra mitt i denna pandemi, utan stanna hemma så mycket som möjligt. Gör denna uppoffran att avstå från allt det "roliga" så länge det behövs, för det är en uppoffring alla måste göra nu, för att vi ska komma ut ur faran och få denna pandemi under kontroll.

But keep up hope, we will get through this. Together. heart

Har inte så mycket mer att säga nu. Jag är fruktansvärt trött och känner mig väldigt ledsen, och är väldigt orolig för min hund. Har mycket ångest nu, och det triggar min migrän, så jag har oftare migränanfall nu också. Är helt slut.

Så nu kommer jag ta hand om mig själv och min hund, och fokusera på det, och orkar inte med så mycket annat just nu. Skriver mer längre fram när jag har lite mer ork. Ta hand om er alla nu! heart

 

 

 

heart "Elise" - Gareth Emery heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

24 November 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Jag måste bara säga...

 

 

Vilken jävla lättnad! Man kan verkligen känna större delen av världen bara dra en lättnandes suck, och kunna våga känna hopp och tilltro till framtiden igen. Äntligen är vi av med den narcissistiska, egoistiska och giriga jävla clownen Donald Trump. Nu är det Biden och Harris som flyttar in. Och båda dem har på sitt sätt makten att förändra sitt land, och vara inspiration för resten av världen. It´s a glorious day! smiley

För de som känner mig, och de som följer min blogg, är det nog ingen överraskning att jag avskyr Donald Trump, och tycker hela hans sätt att regera USA har varit under all kritik. Under all kritik!!! Människan är avskyvärd, och halvgalen.

Människor som Donald Trump, klockrena narcissister och psykopater, kommer alltid, förr eller senare, sätta krokben för sig själva. De tycker på riktigt att de är mer intelligentare och mer överlägsna än alla andra, och underskattar därför också alla andra omkring sig. Alltid. Eftersom de anser sig alltid ha rätt i allting, allting, så tar de för givet att de alltid kommer vinna, att de alltid får stöd av omgivningen, oavsett hur de beter sig. De är kalla, beräknade, kontrollerande, egoistiska, empatilösa, manipulativa och giriga, och är villiga att kliva över lik, bokstavligt talat, för att få som de vill.

Jag har träffa många sådana människor i mitt liv, och de har verkligen gått in för att förstöra allt och alla omkring sig, för att få som de vill. De drar in en i "vänlighet, charm och omtanke" i början, "bombar en" med kärlek och spelar spelet av den "kärleksfulla och omtänksamma" - för att i nästa stund, när de vet att de har en, tvärvända och bli iskalla, elaka, beräknande, kontrollerande, egoistiska, grymma, ofta paranoida, och ibland rakt av farliga.

Detta är mycket vanligt i till exempel kärleksförhållanden. Narcissisternas taktik, och psykopaternas, kan ofta vara att växla mellan att vara "varm" och att vara "kall" mot sina "offer", (partners), för att förvirra och göra dem osäkra. Om de från början var väldigt varma och kärleksfulla, (vilket är ett spel), och sedan växla till att vara kalla, elaka och kontrollerande, (deras sanna natur), så kommer deras "offer" alltid hoppas på att den varma, goa, snälla och kärleksfulla person de såg i början kommer komma fram igen, och därmed tro till slut att det måste vara "deras eget fel" att deras partner plötsligt blir kall och elak. De skuldbelägger sig själva, för att deras narcissistiska partner skuldbelägger dem, trycker ner dem systematiskt och hackar sönder deras självkänsla bit för bit, tills det knappt finns något kvar. Efter det lever de på hoppet om att få se glimtar av sin fina, goa, snälla, kärleksfulla partner igen, men den sidan visar sig sällan sedan. För att den sidan inte egentligen existerar. De kan spela den rollen lite då och då mellan varven, för att få sina "offer" att stanna kvar, vilket de oftast gör. De blandar också ofta sanning med lögner, kan ljuga om det mesta, och anklaga sina offer för att ljuga om allting, allt för att göra sina offer så förvirrade och osäkra som möjligt. För ju mer förvirrade och osäkra människor är, ju lättare är de att manipulera och kontrollera. (Något som Donald Trump håller på med konstant, med alla och allting.) Detta är narcissisternas taktik, och det kan jämställas med en slags "hjärntvätt" som deras offer blir utsatta för. Liknande som i sekter. Och det är därför personer ofta stannar kvar, hos en människa som lever för att trycka ner dem, förnedra dem och ha total kontroll över dem. Det är faktiskt inte "bara att lämna" en sådan toxic relation, det är en mycket komplicerad process och svår att ta sig ur.

Det finns ett begrepp som heter "Trauma Bonding", som beskriver vad detta fenomen är, som narcissister och psykopater utsätter andra människor för, särskilt i kärleksrelationer. Länkar här till en artikel om det. https://livetefterpsykiskmisshandel.com/2018/01/26/trauma-bindning-varfor-det-ar-sa-svart-att-lamna/

Narcissister vet hur de ska spela spelet för att få folks förtroende, kan vara såååå charmerande, och söker ofta direkt ut sårbara, snälla, vänliga och omtänkssamma själar, för att de är "de lättaste bytena", att manipulera och utnyttja. Jag har haft med liknande människor att göra i hela mitt liv, som har haft olika roller för mig.

Vissa har varit min mammas pojkvänner, som jag som barn bara var tvungen att acceptera fanns i ens liv, och som ställde till ett helvete och skadade både mig och mamma.

Vissa har jag haft i släkten, vissa har jag haft som skolkamrater, vissa har jag haft som pojkvänner (och även flickvänner i mitt fall), vissa har jag haft som chefer, som arbetskamrater, som myndighetspersoner, inom sjukvården, som vänner, som bekanta, ja de har ta mig fan funnits överallt!

Jag har under hela mitt 40-åriga liv haft att göra med både missbrukande våldsverkare, med psykopater och sociopater, med narcissister, egoister, you name it. I know them, I know how they are and what they do! And I will not keep quiet about it! I will expose them!

Så det kommer inte som nån väldig slags överraskning eller chock för mig, att Donald Trump visar sig vara en klockren narcissist med psykopatiska drag. Det som man blir chockerad av, är att han lyckades bli vald till president i USA till att börja med för 4 år sedan. Det om något bör chockera en! För att inte tala om hans obsena, bisarra, omoraliska, vansinniga och sjuka beteende han har haft under sin presidentpost. Och allt det där är sådant han har gjort och sagt offentligt, hela hans vansinniga beteende har han under 4 år visat helt öppet, helt obrydd om hur anda påverkas av det. Varför? Jo, för att han tycker på riktigt att han har rätt i allt, han är överlägsen alla, och att det inte är något som helst fel med hur han beter sig. Utan att han har rätt i att ha sånt beteende - men ingen annan har rätt att ha det. Bara han. För att han är bäst, och överlägsen, och kan aldrig ha fel, i någonting, någonsin. Klockrent narcissistiskt!

Och hur han beter sig nu, när han faktisk har förlorat, det skriker ut hur han verkligen är som person. Missar man det så är man fan både blind och döv. Det han gör är att gå ner på dagisnivå och tjura, och få utbrott som barn får när de inte får som de vill. Som någon man spelar sällskapsspel eller kort med, som varje gång de förlorar börjar skrika att man fuskar, det är fusk! Bara för att de själva inte vunnit och är dåliga förlorare. Eller barn som absolut ska ha godis, och inte får det.

Tänk er en förälder som går med sitt barn i en affär för att handla. Barnet säger att hen vill ha godis. Föräldren säger nej, det ska vi inte köpa det nu, det får du på lördag. Man säger nej till sitt barn, för sitt barns skull. Då lägger sig barnet ner och börjar gapa, skrika och bråka "Jag vill ha godis!! Ge mig godis!!!" Nej, säger föräldren bestämt, inte nu utan du får godis på lördag! Och barnet skriker "Du är dum, jag hatar dig!!" Ja ja, tänker föräldern, nu är det ju jag som bestämmer för jag är den vuxna, så mitt barn kan skrika hur mycket hen vill. Det blir inget godis. Såna utbrott är vanligt att barn orsakar när de inte får som de vill, alla föräldrar har nog varit med om det. 

Men när en 74-årig man, som är USA:s president, får ett liknande utbrott, och skriker "valfusk" för att man inte kan acceptera att man förlorat - då är det bortom löjligt. Det är vad som är typiskt hos narcissister - de kan inte acceptera att de inte har kontrollen, att de inte kan få som de vill. Då kommer den riktiga personen fram, och om man har otur, kan det också visa sig vara farligt i vissa fall.

Men även om Trump beter sig som ett barn, som tjurar och får utbrott, så ska man inte underskatta honom. Trump är en farlig man, för många av hans sort är mycket farliga när de inte får som de vill. De vill hämnas! Han har nog fantasier om hämnd, en av dem skulle säkert kunna vara att helt enkelt avfyra kärnvapen för att hämnas, han har ju tillgång till det som president, och skulle inte bry sig för fem öre hur många som stryker med, för hans "stolthet, girighet och presige" står på spel - och det är mycket viktigare för dessa människor än människoliv. 

Sanningen är att han är en öppet rasistisk person. Han är även sexistisk, är emot HBTQ-personer, han är emot abort, han är för krig, han är för diktatur - han är INTE för demokrati för fem öre. Han har blivit "bundis" med Putin, för att han innerst inne beundrar Putin, den makt Putin har och så som han styr och kontrollerar sitt land och sina människor. Det vill Trump ha, den makten och den positionen, och kunna ha en liknande diktatur i USA.

Trump vill INTE ena folk - han vill DELA UPP folk och splittra. Ställa grupper mot varandra. Rika - fattiga. Vita människor - färgade människor. Straighta - Gay. Män - Kvinnor (det vill säga att män har makten över kvinnorna.) Han är FÖR segregation. Han är FÖR ett helt "vitt" land. Han är EMOT alla med utländsk härkomst. Han vill (på riktigt) försöka ta bort rösträtten för de som är färgade. Han vill att rika ska ha all makt och alla förmåner, och alla fattiga och utsatta får bara klara sig själva. Han vill att kvinnor ska vara underlägsna män. Han vill inte att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar, han är en stark motståndare mot abort. Han har själv sextrakasserat och nedvärderat kvinnor i åratal, och kommit undan med det, och blivit vald till president!! Vilket är helt sinnessjukt. Trump spelar på folks rädslor, ungefär som vissa religioner gör. Att "är ni inte med mig, så kommer helvetet släppas lös och ni kommer få lida." En vanlig normal människa, som Biden, spelar inte på folks rädslor, utan inspirerar folk att känna hopp, tro och styrka. Att vi måste enas, och klara oss igenom detta tillsammans, vi alla. VI ALLA! Alla människor, oavsett sida i politiken, oavsett hudfärg, kön, sexuell tillhörighet, religion. Att alla är välkomna. Alla är accepterade. Alla har lika värde. Det är rätt ledarskap, rätt sätt att leda människor. 

Att motiovera och inspirera med Moroten, inte med Piskan. Att använda Piskan är diktatur. Moroten är demokrati. Och vad använder Trump...?

Men Trump var säker på att vinna detta valet, eftersom han inte kan förlora. Never ever. I sitt eget huvud. Och Donald Trump har sedan länge varit helt öppen med (vilket man kan tycka är högst anmärkningsvärt, och mycket märkligt) att om han förlorar detta valet, så kommer han att hävda valfusk. Det är alltså en strategi som Trump har utvecklat sedan länge. Vinner han - skitbra! Allt har gått rätt till, och ingen kan komma och säga nåt annat! Förlorar han - så hävdar han valfusk, skriker det i högan sky och ställer till med ett sånt jävla liv om det, så att det mer eller mindre tvingar folket till en omröstning, så att allt "kan gå rätt till" och han blir vald. (I hans värld i alla fall). Det är alltså en noga uttänkt och kallt beräknad strategi av Trump. Det är så han fungerar. His way - or the Highway. No inbetween. Where...is...the...sense...in...that?

Här är en länk till en artikel, där psykologer och experter har uttalat sig om Donald Trump, vem han är som person, hans beteende, och eventuella personlighetsstörningar han kan ha. Mycket intressant att läsa. Donald Trumps Personlighet enligt psykologer: 

https://utforskasinnet.se/donald-trumps-personlighet-enligt-psykologer/

Om ni ser på dokumentären om den kända miljardären (och kända pedofilen) Jeffrey Epstein, och sätter er in i det fallet och i hans liv, så var han och Donald Trump väldigt nära vänner och umgicks flitigt förr i tiden. De var mycket ute på klubbar och raggade kvinnor (även unga flickor) ihop. Trump var ofta hos Epstein på de olika ställen som Epstein ägde egendomar, bland annat en helt egen privat ö, och Trump blev ofta vittne till (han bland många andra kända personer som var där) alla "unga flickor" som Epstein alltid hade omkring sig och hemma hos sig. Det finns många vittnen som har berättat om detta. Plus att det finns foton som dokumenterar att de kände varandra och var bundisar. (Jag säger inte att Trump är pedofil eller har varit det, men jag säger att han har umgåtts flitigt med suspekta pedofiler och i såna kretsar. Sen kan man dra egna slutsatser av det.)

Så...Trump var alltså BFF med en känd pedofil, och var det i många år. Det var först när dokumentären, den kända dokumentären på Netflix om Epstein, "Filthy Rich - Jeffrey Epsteins uppgång och fall", som Trump gick ut och "bestämt tog avstånd" från att de kände varandra eller var vänner. Smart drag det där, att alltid ta avstånd från saker och förneka i efterhand. yes Trump är expert på det där, det är hela hans MO.

Bilder på Trump och Epstein

I alla fall - nu är vi av med det hemska Clownmonstret, för att citera Jonas Gardell. Gardell har skrivit en artikel nyligen om just "Den hemska clownen". Ska länka till den härhttps://www.expressen.se/kultur/jonas-gardell/mardrommen-trump-ar-over-clownmonstret-ar-besegrat/?fbclid=IwAR2gw7Z_juO1DYpcmtIXOnOU-xtyboWnd_f5nYyaKXPH9wsMonLsXoPJSY4

Utdrag ur artikeln: 

"När jag tänker på Donald Trump får jag alltid clownmonstret från skräckfilmen ”It” i huvudet.

Clownen Pennywise terroriserar barn genom att tvinga på dem en mardröm byggd kring deras egna värsta rädslor, där de inte längre kan skilja vad som är på riktigt och vad som är påhittat, och de barn han får i sitt våld svävar, liksom tyngdlösa, i hans underjordiska grotta.

Det heter att de ”flyter”.

På samma sätt har Donald Trump tvingat oss leva i en mardröm av lögner och halvsanningar som han inympat i oss genom att ständigt upprepa dem, upprepa dem tills de blir, inte sanna men ”liksom sanna”, och tills våra hjärnor blivit så tröga och tungtänkta av den ständiga manipulationen att vi till slut inte längre vågat lita på vårt eget förstånd, eller på hur allt tidigare i världen varit.

Han har tvingat oss alla att flyta.

Och jag tror vår verklighetsuppfattning rubbades redan i och med att han överhuvudtaget vann valet 2016.

Han har lovat än det ena, än det andra fantastiska som snart ska komma: snart har vi ett nedrustningsavtal med Nordkorea, snart har vi ett handelsavtal med Kina, vänta bara, det kommer att bli ett underbart avtal, ni ska snart få se. Snart har vi ett vaccin, det kommer att bli ett underbart vaccin, ni kommer bli förvånade, alldeles snart, det är bara fråga om dagar, ni ska få se. Snart är pandemin över, förresten är pandemin ett påhitt, det är ändå bara några veckor tills det vänder, förresten har det redan vänt och jag har hört att man kan göra rent lungorna med desinfektionsmedel. Vi kanske lämnar Parisavtalet, kanske inte. Vi får se. Jag har inte bestämt mig.

Bland det mest skrämmande med Trump har varit detta hans egna vaga flytande, löften som bara kastats ut, plötsliga infall, nattliga twitterattacker, hans helt ogenerade bruk av lögner och att det inte bekommit honom det minsta när han överbevisats om att ljuga, han har bara fortsatt.

Känslan av overklighet har inte lämnat oss men vi har vant oss vid den och den har blivit vår vardag de här åren.

Clownmonstret har älskat att vi flyter, att vi svävar i ovisshet, att det är han som bestämmer och att vi måste rätta oss efter hans alla nycker. I fyra år har vi tvingats lyssna till Trumps ogenerade ljugande och självgoda skrävlande, tvingats anpassa oss efter hans sjuka, förvridna världsbild.

Han har tvingat på oss sin futtighet, sin småaktighet och omoral.

Nu är stunden när vi kan vända den patetiska människan ryggen och säga aldrig mer. Som slutet i skräckfilmen när Pennywise dör. Som i gryningen när trollet spricker.

Försvinn din otäcking och måtte vi aldrig behöva se ditt fula tryne mer.

Ge oss världen och verkligheten tillbaka.

Låt oss slippa flyta mer."

 

 

Donald Trump kommer natuligtvis inte acceptera detta nederlag, som vilken annan vettig människa som helst skulle göra. Utan han kommer fortsätta bråka, med rättsprocesser och gud vet vad, antagligen ända fram till den 20 januari, då den nya presidenten, Joe Biden, flyttar in i Vita Huset, och Trump åker ut med huvudet före vare sig han vill eller ej. Men om inte annat, så kommer han helt säkert hämnas denna förlust, genom att försvåra processen för nya president Biden och för demokrat-sidan så mycket han bara kan. Sätta käppar i hjulen bäst han kan, så länge han kan. Människor som honom är mycket hämndlystna, och styrs enbart av sitt ego. Och blir egot dödligt sårat, så ska alla andra få känna på vreden, särskilt de som orsakat skadan. Det bästa Trump borde göra, för att på något sätt behålla någon liten värdighet, är att lämna över segern till Biden på ett bra sätt. Men Trump äger inte ödmjukheten och mogenheten att erkänna sig besegrad, och gratulera den nya vinnaren av valet, den nya presidenten. Inte på ett värdigt sätt i alla fall. Dessutom finns det en annan anledning för honom att desperat klamra sig fast vid presidentposten. Trump har begått många olika brott, mest ekonomiska brott, under många år, som han riskerar att åtalas för när han inte längre är president. Det ryktas att han därför kanske kommer försöka fly landet. Bosätta sig i ett skatteparadis kanske? Skulle inte förvåna mig.

En annan ganska sjuk sak, är att så länge Trump fortfarande innehar presidentposten, innan Biden officiellt tar över, så skulle han kunna benåda sig själv för sina egna brott, eftersom det är en makt som presidenten har - att benåda människor för brott de gjort, benåda någon som fått ett livstid fängelse, eller fått dödsstraff till exempel. Det spekuleras bland experter om att i teorin i alla fall, så skulle Trump kunna benåda sig själv för sina egna brott. Enligt ett slags "kryphål" i lagen. Och om Trump skulle ha möjlighten att kunna göra det, så skulle han göra det - definitivt! Bara tanken på det är helt vansinnig.

Trump klarar helt enkelt inte av att förlora, att inte behålla kontrollen, att inte få som han vill. Han är det tjuriga barnet, som surar och får arga utbrott när han inte får som han vill. Som pekar åt alla håll han kan för att lägga skuld på alla andra utom sig själv. Som den sanna egoisten och narcissisten han är. But....Karma is a bitch! What goes around, comes around.

Men nu kan vi andas ut. Nu väntar nya bra tider och förändringar i världen. Now the wrongs have made right, and it´s time to heal! With Biden, we can all unite and heal! heart

By the way, här är Trumps publicerade svar efter att han fått veta att han förlorade valet. Detta säger allt om honom som person. Good riddence!

 

🤩 Trump & Pence Out! Biden & Harris in! 🤩

 

 

"Time Is Now" - Brennan Heart, Toneshifterz & Dailucia

 

"And when this is over
When this has passed
Let's come together
So much better, en masse
Let us remember
The lessons we've learned
This planet we live in
Isn't something we earned
A gift from the cosmos
A place we can live
And for our survival
Do better than this
Lay down your envy
Your self-driven greed
Spread love like a virus
Spread hope like a seed
When this is over
As it one day will be
Just hold one another
And set humanity free
From all of the chains
Anger, hatred, and rage
Leave them behind us
While we turn the next page
I know we can do it
There's no doubt in my mind
We just need to prove it
And now is the time."

 

~Poem by Mandy Kocsis©2020~
"From Soul Survivor"

 

 

 

 

 

 

 

8 November 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Älskar hösten!

Hej på er!

Ska inte skriva så mycket just nu. 

Jag ville bara säga att det kanske dröjer lite innan jag skriver igen. Jag ska opereras i nästa vecka. Bara en mindre operation, inget allvarligt på något sätt. Men läkningstiden efteråt kan ta ett tag, så jag behöver vänta tills jag känner mig tillräckligt bra, innan jag sätter mig och skriver igen.

Jag är så lättad nu när det är höst, jag älskar hösten. I hela mitt liv har jag alltid älskat sommaren och avskytt hösten, men nu är det tvärtom. Nu har jag jäkligt svårt för sommaren faktiskt, för jag klarar inte värmen särskilt bra. Så nu älskar jag hösten istället, och känner mig lättare till mods när jag känner kylan i luften. Och vintrar har vi ju knappt längre här nere i Göteborg. Så hela vinterhalvåret känns som en enda lång höst.

Nu behöver jag fokusera på mig själv, och på vad jag behöver göra. Och första saken att få avklarat är denna lilla operationen, sedan kan jag slappna av lite. Läkningstiden kommer vara lite jäklig, men det kommer säkert gå bra det med. Ni får hålla tummarna för mig. 

Vi hörs lite längre fram, så får ni ha det så bra så länge. Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

31 Oktober 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Vänskap, eller inte vänskap...det är frågan?

 

 

Det finns vissa lärdomar man skaffar sig i livet. Många är dom, men en jag har lärt mig är att vissa människor man har i sitt liv, som man kanske haft mycket länge, kanske det inte är meningen ska finnas i ens liv hela vägen till livets slut.

Som vissa vänskaper. Människor förändras, livet förändras, alla går till slut åt olika håll, och alla har olika perspektiv som inte alltid går ihop med andras. Ibland tror man att kärlek ska räcka, men den tragiska sanningen är att det inte alltid gör det.

Jag har fått avsluta en hel del relationer med människor under åren som varit, och lämnat dom bakom mig. Vissa trodde jag aldrig att det skulle behövas. Det har varit relationer med både släktingar, kärlekar, och vänner. Även väldigt nära vänner. Och det är väldigt ledsamt och tragiskt, men det var nödvändigt. För jag måste stå upp för mig själv när jag känner att jag inte blir bra behandlad. Jag har varit en jäkla dörrmatta i hela mitt liv för människor att trampa på och köra över, och jag har alltid varit "för snäll" för att säga ifrån. Det har folk utnyttjat, grovt. Så så nedtrampad jag har blivit i hela mitt liv, så har jag faktiskt äntligen kunnat bygga upp mig tillräckligt stark för att numera säga ifrån och inte ta skit, inte låta folk trampa på mig längre. Men då är det tydligen heller inte okej, enligt en del....

Vissa vill att man ändrar på sig, ändrar på sitt liv, i en takt man inte klarar av. De har förväntningar och krav på en, som man kanske inte heller klarar av att möta, beroende på ens mående, förutsättningar, eller läge i livet. De kanske inte "orkar" eller "står ut" med att ha en vän eller partner som mår dåligt jämt, som inte orkar vara så social, som har mycket problem och svåra saker den går igenom, och då blir den en "belastning" för dessa personer. 

Och är det så, så är det så. Men då måste man fråga sig, om dessa personer kräver allt detta av en som man inte har förutsättningar att klara av, och inte klarar av att hantera att man ofta mår dåligt, lider av psykisk ohälsa eller upplever trauman, då får man fråga sig om dessa personer ändå är värda att vara en del av ens liv överhuvudtaget? Hur mycket av sig själv är man beredd att offra, för att göra andra nöjda? Var går gränsen för vad man kan förvänta sig och begära av någon som mår väldigt dåligt, har varit med om saker som traumatiserat en för livet, och inte har samma förutsättningar att klara av saker som andra kan klara av? När är det läge att fråga sig själv om det är värt det att behålla någon i sitt liv som kräver av en mer än man klarar av, och de vet detta? Det är upp till var och en att bestämma naturligtvis.

Som sagt, jag har fått klippa banden med en del personer genom åren, och det på grund av att jag känt att de antingen inte har behandlat mig schysst, eller väldigt illa, eller att de har begärt alldeles för mycket av mig TROTS att det mycket väl vet att jag har väldiga begränsningar på grund av mitt dåliga psykiska mående.

Det vet alla som känner mig, till och med de som inte känner mig personligen, att jag mår väldigt dåligt och fungerar långt ifrån på en normal nivå, mycket långt ifrån. Ändå är det många som kräver av mig att jag ska kunna göra saker som "alla andra kan", bara jag anstränger mig lite mer. Och om jag inte klarar av det ändå, så beror det helt enkelt på att jag inte anstränger mig tillräckligt, att jag är lat, eller inte har "den rätta viljestyrkan". Få, väldigt få, förstår vad riktigt svår psykisk ohälsa faktiskt är och innebär.

Så nedanför här kommer jag att lägga in ett mycket informativt "videoklipp", av en kille som jag tycker sätter en KLOCKREN förklaring på detta med psykisk ohälsa. Han är väldigt ärlig och rättfram, på ett nästan brutalt sätt, med mycket sarkasm (vilket jag älskar) när han förklarar psykisk ohälsa, nästan som en slags handbok eller manual, typ "Mental Health For Dummies". För uppenbarligen fattar folk så jävla dåligt att man måste banka in budskapet i skallen på dom. Och det är det han gör i stort sett - och jag älskar det! Sen finns det vissa andra åsikter han har om andra saker som jag inte riktigt håller med om, men detta sätter han perfekt! Kolla in. yes

 

Angry Foreigner om Psykisk Ohälsa - Stigma, Skam, Tabu

 

I alla fall, det jag verkligen vill säga i detta inlägget, är att jag har nu behövt klippa bandet helt med en väldigt nära vän till mig, som varit en nära vän i mer än halva mitt liv. Den personen sa vissa saker till mig som jag helt enkelt inte kunde tycka var okej och acceptabelt. Som till exempel att jag nästan aldrig funnits där "på riktigt" för hen, och att jag, och hela min familj, bara för "drama och negativitet" med oss, för att jag råkar ha levt ett väldigt tufft liv som har traumatiserat mig bortom fattningsförmåga, och även att hela min familj har upplevt saker som skadat dom också. Och att det fortsätter att vara drama och kaos i min familj ibland, och att det är nåt jag inte har rätt prata om, eller "lasta över" på min vän för det får hen att må dåligt.

Därför är jag (tydligen) någon som är "toxic", giftig, och inte bra för hen. Jag är tydligen också en otroligt egoistisk och oempatisk människa, som ens kan tänka på att "belasta" min vän med "all min skit jämt". Men hen ville ju ändå försöka "lösa saker och ting mellan oss", bara jag kunde sluta vara så egoistisk, och sluta prata om mitt eget som händer i mitt liv och om hur dåligt jag mår, och fokusera på hens saker istället. Att jag ska sluta "belasta" hen, och sluta "kasta all min skit på hen" och behandla hen som som hen vore min privata "soptunna", (hens ord). Då kanske vi skulle kunna lösa detta och fortsätta vara vänner. Så vad tror ni att jag svarade?

Jag svarade ganska mycket, men summan av det jag svarade var basically - Hell no! Hell...No!

Jag har alltid varit under uppfattningen att det ingick i en vänskap (särskilt mycket nära vänskap), att båda parter kunde ventilera hos varandra, den ena lyssnar på den andre när det behövs, och tvärtom. Den ena berättar nåt, jag lyssnar. Jag berättar nåt, den andre lyssnar. Den ena berättar nåt, jag lyssnar. Jag berättar nåt, den andre lyssnar. Och så vidare. Och att detta är oavsett vad man går igenom för saker i livet. Det...är...vänskap.

Och jag har lyssnat. Jag gör nästan inget annat än att lyssna på andra människor och andras mående och problem. Inklusive hen, min vän. Detta är något jag alltid gjort i hela mitt liv, varit andras "psykolog", oavsett vilka saker andra går igenom. You name it, psykisk ohälsa, missbruk, våld i nära relationer, otrohet, självmordstankar, våldtäkter, dödsfall, separationer och skilsmässor, förlorade jobb, mobbning, barndomstrauman, relationsproblem, sjukdomar...och allt däremellan. Jag lyssnar på allt. ALLT. Och jag lyssnar både på familjemedlemmar, personer jag dejtar eller är i förhållande med, vänner, bekanta, och främlingar. Jag lyssnar ofta, och mycket. Och många gånger mår jag själv dåligt av det, för det är tunga saker det handlar om, men det är jag villig att offra, för människor behöver bli lyssnade på. Behöver bli hörda, bli sedda, bli tagna på allvar, bli förstådda utan att bli dömda. Gud ska veta att jag själv behövt det i hela mitt liv, men sällan fått det. Få personer ha kunnat ge mig det, Mycket på grund av att saker jag har gått igenom är så hemska och mitt mående så dåligt, och många kan inte hantera det, så jag har fokuserad på att försöka ge det till andra istället - just för att jag vet hur viktigt det är att få, och att jag själv inte fått så mycket av det från andra under mitt liv. (Det finns några under mitt liv som klarat av att lyssna, bland annat min vän som jag pratar om här - fast tydligen har det ändå inte varit okej för hen att göra det.)

Men detta att jag inte skulle ha lyssnat på hen, min nära vän, utan skitit i dennes känslor och hur hen mår, och bara pratat om mig själv - det är skitsnack. Alla som känner mig vet att det är skitsnack, det är inte jag att göra så. Inte med andra, och inte med hen. Hen kanske ser det så just nu, av någon anledning, men jag tror att hen kommer se på det annorlunda längre fram. Men oavsett så är det antagligen för sent då.

För nu kom hen, som är en väldigt nära vän sen över 20 år tillbaka, och ger mig en helvetes utskällning om hur dålig vän jag är, att jag inte lyssnat på hen när hen behövt det utan bara pratat om mig själv och mina problem, "min skit", hela tiden, och slängt även all min "familjs skit" på hen som hen inte orkat hantera, och att jag varit så egoistisk och oempatiskt och inte har kunnat stöttat hen på det sättet hen behövt - tydligen så långt som de senaste 10 åren tillbaka. Och nu så har hens tålamod med mig tagit slut. Man kan ju undra varför detta kommer nu, rakt från ingenstans, och inte har tagits upp innan av hen. Om det nu pågått sen år tillbaka, menar jag. Men det kanske bara är jag som tycker det är konstigt...

Oavsett så kan jag inte acceptera detta, att få all denna skit. Särskilt inte när hen drar in min familj i det. Aldrig i livet.

Jag är, och har alltid varit, "Lyssnaren". Den som lyssnar på andra och försöker stötta och hjälpa andra. Det gör jag för alla i mitt liv. Men...har inte jag också rätt att få prata om mitt, om hur jag mår, saker jag har gått igenom, vad som händer i mitt liv, eller saker som händer i min familj? Har inte jag också rätt att få ventilera? Få råd, stöd och hjälp? Oavsett vad det handlar om? Varför skulle inte jag också få göra det med dom som är nära mig i mitt liv?

Jag har liksom förutsatt att det går lika bra för mig att prata om mig och mitt liv. Har jag haft fel? Är det meningen att jag bara ska lyssna på andra, men aldrig själv få dela med mig av mitt? Bara för att det ofta råkar vara "tunga grejer". Är min roll i livet bara att vara "Lyssnaren"? Man skulle ju kunna tro det, om man går efter vad hen, min vän, menar.

Jag vet att jag har svårt att vara där rent fysiskt för andra, det vill säga att träffas, hitta på saker, gå ut på ställen och roa sig, åka iväg nånstans, gå på fester och tillställningar - så jag försöker att istället finnas där och visa min kärlek, omtanke och engagemang på andra sätt. Försöker väga upp genom telefonsamtal, att följa på sociala medier, skicka saker på sociala medier då och då för att visa min uppstattning och omtanke, och att jag faktiskt är intresserad av vad som sker i andras liv, och att man alltid kan ventilera sina problem och sitt mående med mig, och att försöka träffas någon gång ibland, när jag känner att jag har en tillräckligt bra dag. Jag orkar inte träffas så mycket rent fysiskt, vilket jag förstår är frusterande, men det är ju för helvete för att jag mår så jävla dåligt jämt! Jag har inte orken eller energin, jag är utbränd med utmattningssyndrom. Plus att jag har svår posttraumatisk stress. Plus att jag har migrän och spänningshuvudvärk som jag har flera dagar i veckan - året om - alltid. Och depressioner och ångest nästan konstant, ibland mer, ibland mindre, men alltid närvarande.

Jag gör så gott jag kan, under rådande omständigheter. Räcker inte det...then get the fuck out of my life!

Det finns en anledning till att jag har blivit sjukpensionerad, eller förtidspensionerad som det heter numera. Och det var inte ens jag som ansökte om att få bli det. Det var Försäkringskassan som bestämde att det var den enda lösningen för mig, eftersom jag försökte under många år (typ 15 år) att bli rehabiliterad för att kunna gå ut i arbetslivet igen. Och det har aldrig fungerat. För...jag...mår...för...dåligt! När till och med Försäkringskassan förstår det, så borde ju dom som känner mig förstå det. Tycker man...

Jag måste kunna känna att jag får vara den jag är, och må som jag mår, och bli bättre i den takt som passar mig, och som jag klarar av.

Jag kan inte gå efter "andras takt". Jag kan inte gå i den takten andra tycker att jag "borde" gå i. Att jag "borde" blivit bättre för längesen. Att jag "borde" anstänga mig mer. Att jag "borde" bara kunna ta mig i kragen och rycka upp mig. Att "så svårt borde det inte vara".

Vill man tycka det, så varsågod. Vi har alla yttrandefrihet. Men då kan man tyvärr inte vara en del av mitt liv. Så enkelt är det faktiskt.

Kan man inte ha tålamod, eller förståelse, eller medkänsla, med att jag är sjuk, jag har många hälsoproblem och fungerar på en väldigt låg nivå, och att det antagligen kommer ta resten av mitt liv att kunna tillfriska någotsånär - då är det bara att knalla raka vägen ut ur mitt liv. Jag kan till och med hålla upp dörren, jag tänker inte tvinga någon att stanna. Men har man en gång valt att överge mig, att dra sig ifrån mig - då är dörren stängd och låst, och kommer aldrig öppnas för den personen igen.

Och tycker man att jag inte håller måttet som en vän, - då är det bara att då också knalla ut ur mitt liv, dörren står öppen. Sen stängs den igen och är låst, permanent. Men om man nu tycker att jag är en så dålig vän, varför skulle man ens vilja komma tillbaka in igen? Eller hur?

Kommer jag sakna hen, min vän sen mer än 20 år tillbaka? Självklart. Kommer jag alltid att älska hen? Naturligtvis. Kommer vi någon gång längre fram att hitta tillbaka till varandra, och bli vänner igen? Kanske. Vem vet vad som händer i framtiden? Ingen vet. Allt kan ske.

Men denna kulan jag fick nu, den tar jag inte. Jag har tagit alldeles för många kulor från andra, och blivit svårt skadad av det. Denna tar jag inte. Aldrig i livet. Nog får vara nog.

Jag ska avrunda detta nu. Det har tagit mycket av mig att skriva detta, för jag är inte i bra form just nu. Men jag fortsätter att kämpa på, på mitt sätt. För det är det enda sättet jag kan kämpa på. Som den jag är, på mitt sätt, i min takt. And that should be okay. That should be allowed. I should be allowed to just be me, and to just be.

heart  Kram på er så länge!  heart

 

 

 

"Du Får Inte Ändra På Mig" - Sara Varga & Juha Mulari

 

"I cut people off,

seemingly without a thought

I've been told I'm heartless,

that they're most likely better off.

What people fail to understand,

is how it cuts me to my soul.

Every time I have to do it,

I'm more broken than I'm whole.

I think of some of them every day,

I literally always will.

I bleed with pain from their mistakes,

when I'm moving, when I'm still.

It doesn't really matter, see,

they left me no recourse.

It was either cut them off,

or keep bleeding from the source."

~Poem by Mandy Kocsis©2019~

"From Soul Survivor"

 

 

 

 

11 Oktober 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
No more fucks.

Just nu är jag jävligt trött, och jävligt less.

Jävligt trött på att aldrig få lugn och ro i mitt liv, alltid är det nåt djävulskap. Är det för mycket begärt att jag nån gång bara ska kunna få slappna av, och få lugn och ro i mitt liv?

What will be, will be. Let´s all just wait and see...

Nej, jag har inte fått coroaviruset, så att ingen råkar tror det. Men det finns andra saker som händer, och jag orkar snart inte mer.

Dessutom måste jag vara stöd för andra jämt och ständigt som går igenom sina jobbiga saker, och även om jag gärna vill det, så tär det på mig. Tär på mig mer än vad andra nånsin kan tro. Och så har jag mitt eget och hantera på det. Allt djävulskap. Aldrig lugn och ro.

Nu ger jag fan i allt ett tag, och försöker att andas, ta det lugnt, och fokusera på mig själv. Så gott det går. För nu orkar jag inte finnas till för alla i hela världen längre. Många utnyttjar det, antingen medvetet eller omedvetet, just det att jag känner ett närmast tvångsmässigt behov av att hjälpa och stötta andra jämt, och alltid försöka se till att andra har det bra. Många räknar med det och tar för givet att jag alltid finns där, dag som natt, oavsett vad det gäller, långa samtal timme ut och timme in, där jag bara sitter och lyssnar i stort sett. Bara lyssnar, för det är jag väldigt bra på, lyssnar när andra ventilerar. Försöker ge råd, vilket ofta faller för döva öron. Så vad spelar det för roll egentligen? Och mitt i detta, förlorar jag ofta mig själv. Konstant. Eller att det triggar mig på olika sätt, allt det jag behöver lyssna på, att det ibland triggar igång min posttraumatiska stress och hemska minnen, så att jag själv efter att ha spenderat timmar med att lugna någon annan, kan få svår panikångest efteråt. Och vem finns där för att lugna mig då...?

Den enda jag vänder mig till för att själv lugna ner mig och få ventilera, det är min lillasyster, och min styvpappa ibland. Men han orkar oftast inte lyssna så länge. Men min lillasyster, hon är som jag, bra på att lyssna och att stötta. Medans jag är alla andras "psykolog", så är hon min. Den enda som orkar lyssna och verkligen bryr sig, den enda som tar sig tid fast hon själv är upptagen med kille, två barn och ett hushåll. Tack gode gud att jag har henne, hon är min "livlina". Är så tacksam för henne. heart

Men just nu är det knappt att jag vänder mig till henne heller så mycket, vill inte börda henne för mycket. Vill gärna inte börda andra överhuvudtaget egentligen, men jag måste också få prata av mig, ventilera, och nån att vända mig till för att få stöd, råd, omtanke och kärlek. Jag kan inte bara vara den som ger det till andra hela tiden, för det sliter ut mig och gör mig utmattad. Så jag ventilerar hos henne, och i denna bloggen. Att få skriva av mig, det gör mycket för mig. Det är en väldigt viktig och nödvändig ventil för mig. Och jag vet att det finns många andra som kan relatera till saker jag går igenom, hur jag har levt, och hur jag mår...för många av oss finns det. Alltför många.

Men nu ska jag faktiskt stänga ute omvärlden lite, bäst jag kan, och fokusera på mig och mitt. Det behöver jag, för en jävla gångs skull.

So...right now, I have no more fucks to give!

No! More! Fucks!

Bye for now. 

 

 

 

"I´ve No More Fucks To Give" - Thomas Benjamin Wild Esq.

 

 

 

 

 

 

2 Oktober 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Always tired...always.

Jag är så väldigt trött nu. Vilar mycket. Det är det enda jag gör i stort sett, men jag behöver det. Ångesten och den inre tröttheten...tar över allt annat, och blir som en förlamande utmattning. Konstant, 24-7.

Att ha konstant ångest gör en trött, det tar på krafterna. Och ger migrän. Så man använder dom lilla krafter man har till att hantera ångesten, och migränen. Sen räcker det, man orkar inte mer.

Så ja, jag är trött nu, mycket trött. Får se när detta går över.

Skriver mer lite längre fram. Har inte kraft att skriva mer just nu.

Kram på er! heart

 

 

"Mad World" - Pentatonix

 

 

 

 

 

 

 

17 September 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
We owe them nothing.

Nu är det ett tag sen jag skrev. Ibland tar det lång tid för mig att komma ur mina depressioner. Jag har fått lära mig att inte försöka "jäkta" mig ur dom, utan bara låta det ha sin gång. Dom gånger jag har försökt tvinga mig själv att "må bättre", har det slagit tillbaka sju gånger värre istället. Man lär sig längs med vägen...

Men det finns många anledningar till att jag mår dåligt, och alltihop kombinerat är det som håller mig i ett fast grepp i mörkret. Jag har ett knep för att försöka hantera det, att hela tiden försöka påminna mig själv om allt bra och fint jag har i mitt liv, såsom min underbara familj, mina fantastiska vänner, min fina hund Tindra som är mitt hjärta, och att hålla fast vid den människa jag vet att jag är. Att vara sann mot mig själv och min natur. Går jag emot mig själv, den jag är och det jag står för, så är det som att varenda cell i min kropp skriker i smärta och protest, det känns inuti som naglar mot en griffeltavla låter, och jag mår skitdåligt. Då måste jag genast stanna upp och tänka om, och göra om och göra rätt.

Jag har gjort en del fel och misstag den senaste tiden där jag har gått emot mig själv, och det tog ut sin rätt till slut och jag kunde inte mer. Då måste jag säga ifrån och säga nej. Svårare är det att hantera när andra inte förstår eller accepterar att jag säger nej. För dom vill att jag ska fortsätta göra det som egentligen är fel, för deras bekvämlighets skull, men jag vill inte, vill verkligen inte mer. Det var då fan vad det ska vara svårt för folk att fatta när man säger nej, när man inte vill mer. Det driver mig till vansinne. Finns det något jag avskyr i denna världen är det egoism, egoistiska människor som bara vill ta vad dom vill ha, och struntar i hur det får andra att må.

Jag var nyligen i en "relation", en i min mening dålig relation när jag tänker på det såhär i efterhand, som bara egentligen var så fel. Men jag försökte vara i den relationen och ignorera hur fel det egentligen var och kändes, för jag tyckte om personen väldigt mycket. Naturligtvis var det många fina, bra stunder och upplevelser också, som jag uppskattade väldigt mycket. Men det räcker inte. I det stora hela, var själva situationen dålig. Jag försökte ignorera hur dåligt det egentligen fick mig att må, försökte ignorera att jag gjorde det som var "fel". Så jag gjorde samma sak som jag i stort sett alltid har gjort i relationer, jag stängde av en stor del av mig själv och satte mig själv åt sidan, ignorerade mig själv till förmån för den andre. Och jag intalade mig själv att det var okej, att det var bra, att det kändes bra, och därmed ignorerade jag min intuition, min "magkänsla", som hela tiden låg undermedvetet och talade om för mig att det var fel, att det var inte bra för mig. Men jag stängde det ute då.

Tror många kan känna igen sig i det, särskilt kvinnor. Kvinnor har en tendens att ignorera sin intuition, sin magkänsla, nästan per automatik, som ju egentligen är en typ av "lögndetektor", som märker direkt och meddelar när något är fel, när något inte är sant, och sänder ut varningssignaler. Men man vill inte lyssna då, så man ignorerar det och hoppas att det bara var "inbillning", för man vill så gärna att det ska vara något bra, något fint, något äkta, och man har så starka känslor för den andra personen, så känslorna väger mer än magkänslan och förnuftet gör. Tills något händer, ofta något drastiskt, som gör att man antingen lämnar till slut, eller blir lämnad. Ofta det senare, Tyvärr upprepas ofta detta om och om och om och om och om igen, ett destruktivt mönster som många har genom hela livet. Jag har varit med om det fler gånger än det går att räkna. Och man tror att man ska lära sig av det, ha! Ofta tar det många, många, många turer innan något äntligen fastnar som gör att man får insikter, och lär sig av sina misstag. Men allt eftersom, lär man sig mer och mer att lyssna på magkänslan.

I mitt fall nu så hade jag med mig många av mina misstag i bakhuvudet, som jag fick använda som läxor man har lärt sig, för att kunna göra något annorlunda denna gången. Och denna gången var det jag som plötsligt fick nog, som sa stopp. Som över en natt beslutade mig för att avsluta och lämna, för att saker hände som gjorde att jag "vaknade upp" helt enkelt, och såg det för det det egentligen var...en illusion. För det var inte på riktigt, det var inte äkta, långt ifrån...och plötsligt som en blixt i skallen bara beslutade jag mig för att nu räcker det, nu vill jag inte mer, detta är inte bra för mig utan får mig att må dåligt. Nu är det bra!

Så jag lämnade. Och har inte gått tillbaka, har inte ens varit frestad att gå tillbaka. Men det har ändå tagit hårt på mitt tålamod och mitt psyke, för att människan vägrar acceptera att det är över, och har fortsatt att höra av sig och tjatat och försökt att manipulera mig tillbaka. Det har varit skitjobbigt rent ut sagt. Och fortsätter det på det sättet, så kommer jag att behöva vidta vissa åtgärder, var så säkra på det.

Denna gången klarade jag av att lämna när jag började må dåligt i det. Och det är första gången jag klarat av att göra det. Det stärker en något enormt. Jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt liv, så kan man säga. För i hela mitt liv har jag alltid lämnat över kontrollen till andra att bestämma vad som ska hända med mig, och hur det ska sluta. Jag har inte vågat ta kontrollen själv. Det har varit en del av mitt självskadebeteende som jag haft i stort sett hela livet, att tillåta andra att behandla mig dåligt, trampa på mig och utnyttja mig, och inte kunna eller våga säga ifrån, utan tro att jag inte förtjänar bättre. Och jag har alltid låtit den andra personen i mina relationer vara den som dumpar mig, och varit helt heartbroken över det varje gång, trots att det är jag som blivit illa behandlad och jag som borde ha dumpat dom. Och många gånger har jag tagit dom tillbaka, trots hur dom har behandlat mig. Det har varit mitt självskadebeteende, för att jag hade så låg självkänsla, och såg mig själv som någon utan värde, så varför skulle jag inte "bestraffas"? Nu har jag tack gode Gud kommit ur det. Nu har jag varit den som lämnat. Nu har jag gjort det, och det känns skitbra! Nu är jag fri igen. Och fy fan vad skönt det känns! 

Alla förtjänar att uppleva riktig, äkta kärlek. Att bli omtyckta, värderade och älskade för den man är. Inte för den andra vill att man ska vara, eller att människor bara vill uppfylla sina själviska behov med en ett tag, och sen kasta en åt sidan, som att man är helt utan värde. Man ska aldrig nöja sig med att bli dåligt behandlad, tro att man inte förtjänar bättre, och vara den som kryper på knä och bönar och ber om att få bli älskad. Då nedvärderar man sig själv, och säljer sin själ, till någon som inte förtjänar att få den. Är det värt det...?

Och dom som är egoister, utnyttjar och använder sig av andra för sina egna behovs skull och för egen vinnings skull utan att egentligen bry sig, och som ofta kan vara likgiltiga och har brist på empati - dom kommer alltid att vara, vad jag kallar för "tomma människor". Dom kommer ganska säkert aldrig få uppleva äkta kärlek på riktigt, för dom vet inte själva hur man älskar andra på riktigt, hur man känner genuin omtanke och kärlek till andra. Dom är "tomma", och kommer gå igenom livet sådana. Kanske kan vissa få insikter och förändras, få bort tomheten inuti och fylla det med äkta kärlek och äkta liv. But not likely...not likely. 

Man kan inte "ge bort" till andra, det man inte har själv. Kan man inte känna äkta kärlek och empati för andra, så kan man heller inte ge det till någon annan. Då är den kärlek dom ger oäkta, och det gäller att se igenom det, och kunna identifiera om det är äkta kärlek man får från personen eller inte, om det bara handlar om att man blir manipulerad att tro saker. Ord kan väga tungt, manipulatörer använder ofta ord för att "styra" andra och få som dom vill, säga "dom rätta sakerna" och lova guld och gröna skogar. Men det handlar om att man ska kunna backa upp det man säger med handlingar, det är det som verkligen betyder något. Ord kan alla säga, men att stå för det man säger och visa det i handling? Det är det som betyder något, det är det som säger en om det är sant eller falskt. Kolla efter det, och gå efter det. Snart kommer man att se ett mönster, om personen verkligen kan stå för det den säger, eller om det bara är "vackra ord". Det är det man måste kunna identifiera, och sålla bland det som är sant och falskt. Det är det magkänslan är till för också. Synd att man ofta inte lyssnar på den.

Jag är i alla fall fri nu, och kommer må bättre så småningom. Behöver bara tid för återhämtning och att komma i nån slags balans igen. För denna "relationen" skickade mig ur balans totalt, har jag insett nu. Och nu kommer det dröja innan jag involverar mig med någon igen, för nu tänker jag fokusera på mig själv. Nu är det jag som är viktig, på riktigt.

Och jag tänker inte låta någon få mig att känna mig mindre värd igen...någonsin! Hellre lever jag ensam resten av livet. Det är mitt löfte till mig själv. För ofta är priset för att vara med någon alldeles för högt, när priset man betalar är sin egen värdighet, självrespekt och integritet. När man måste offra något, och det man offrar är sig själv. Då är priset för högt, och inte rimligt eller vettigt, rätt eller mänskligt. Och det är det man måste påminna sig själv om och bära med sig genom livet, och att ständigt fråga sig själv: Om man måste offra sig själv, är det värt det då? Är det verkligen värt det...?

 

 

"Somebody Loves You" - Aly & Fila with Plumb

 

 

 

 

 

27 Augusti 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Let me be in the stillness...

Jag försöker verkligen. Jag försöker...men vet inte hur. Jag vet inte hur man gör när man lever. Jag vet bara hur man överlever.

Det är oerhört irriterande och frustrerande...och ledsamt.

Det har blivit så, att det enda som betyder något för mig är att få leva i lugn och ro, efter nästan ett helt liv i kaos. Kan jag inte bara få leva mitt liv i lugn och ro? Det är allt jag begär. Att bara få vara..att bara få vara jag. I lugnet. I stillheten. There, I find my peace.

Jag orkar inte leva som alla andra gör. Jag orkar inte med. Jag är så totalt utbränd...utbränd av livet. Min gnista tappade jag för så länge sedan, jag minns inte ens om jag någonsin haft en gnista. Mycket i mitt minne är diffust och blurrigt numera. Har fått dåligt närminne, min hjärna är som scrambled eggs, och jag har till och med fått svårt att prata, fått svårt att uttala ord, och att samla ihop tankarna. Jag känner mig själv tillräckligt för att förstå att detta är på grund av överbelastning, jag kan inte hantera för mycket på en gång. Jag...behöver...lugn...och...ro. På alla plan. Och att vara i ensamhet. Det är enda sättet för mig att återhämta mig. 

Jag vet att många kanske är oroliga för mig, för att min "livsstil" inte är hälsosam. Att jag isolerar mig, sover och vilar mycket, knappt umgås med någon, alltid har huvudvärk, ångest, eller både ock. Att jag inte har någon ork, eller någon som helst energi, att jag kan bli närmast apatisk till och från. Att jag inte äter nyttigt och ordentligt och inte rör på mig särskilt mycket. Att jag äter mycket mediciner. Och ja, jag kan hålla med till en viss del. Det är oroande. Men sån blir jag när jag känner mig överbelastad och överväldigad, när det händer mycket omkring mig, när många saker händer samtidigt som jag inte vet hur jag ska hantera, när det uppstår svåra och jobbiga situationer, när man sätter för mycket press på mig, när folk är på mig och "tjatar" på mig och stressar mig, när hemska saker händer, oavsett vem det händer, alla andras problem och elände, mitt eget bagage från helvetet jag alltid bär med mig...och så mycket mer. 

Då är det viktigt för mig att dra mig tillbaka, vara för mig själv, och bara få återhämta mig. I lugn och ro. I stillheten. Det är i lugnet, i tystnaden och stillheten, som jag hittar min styrka, mitt mod, mitt hopp, och läkning.

Och i böner. För jag ber, åh, som jag ber. Ber Gud, och mina anhöriga på andra sidan om hjälp, stöd, vägledning, styrka, mod, och kärlek. Och viljan, viljan att fortsätta. Den behöver jag be om varje dag, för att orka vidare. För tror på Gud gör jag, men jag är spirituell och inte religiös. Stor skillnad.

Jag vill gärna hitta ett sätt att förstå hur jag ska leva, eller rättare sagt våga leva, orka leva. För i hela mitt liv har jag bara överlevt, inte levt. Det har jag fattat nu.

Men jag behöver lugn och ro omkring mig. Och det innebär också att det är så nu, att människor som inte har "genuina intentioner" mot mig, eller känner genuin omtänksamhet för mig, utan är ute efter en "free ride" och lite kul och rajtan tajtan men inget seriöst, eller bara har själviska behov dom vill ha mötta och använda mig för det...dom människorna ska hålla sig jävligt långt borta från mig. Jävligt långt borta. För sånt har jag inte lust med, inte tid med, och mitt värde som människa väger mer än så. Jag har tillåtit sånt bullshit alldeles för länge i mitt liv. Såna människor har INGEN plats i mitt liv längre, under några omständigheter! Punkt.

Jag är trött. Livet har vänt mig upp och ner, hit och dit, vrängt mig ut och in, satt mig bak och fram, kört över mig med ett ångvält, malt ner mig till köttfärs som universum har matat sin hund med. Jag har upplevt ett större helvete i livet än dom flesta vet om. Mycket av det är jag väldigt öppen med, har alltid varit, men det finns fortfarande mycket jag inte har berättat, och antagligen aldrig kommer att berätta, för att det är så svåra, tunga upplevelser som helt enkelt är för jobbiga att prata om. Det finns en anledning till att jag har blivit så skadad som jag är, för att jag har blivit så svårt traumatiserad. Ända sen jag var ett litet, litet barn. Men jag har överlevt, och jag har kämpat som ett djur genom allt.

Jag har ända sedan jag var i 20-års åldern sökt mängder med olika behandlingar, träffat många olika läkare, psykologer och psykiatriker, och har bland annat fått diagnosen svår PTSD, (Posttraumatisk Stress). Har också träffat specialister på smärtsjukdomar angående min migrän jag har haft sedan jag var barn, och den är tydligen ihopkopplad till mitt psykiska mående. Jag har träffat sjukgymnaster och har fått olika typer av sjukgymnastik, jag har gått på missbruksmottagning för att bli av med tablettmissbruk, (successfully), jag har träffat arbetsterapeuter, och gått på arbetsträning i omgångar när det har krävts av mig. Jag har kämpat med nedtrappningar av vissa av mina mediciner och klarat det. Har alltid sökt efter lösningar och olika verktyg för att hantera mig själv och mina sjukdomar och min psykiska ohälsa. Jag har varit i händerna på olika myndigheter och fått förlita mig på dom angående min ekonomi eftersom jag varit sjukskriven i så många år, och jag har alltid gjort det som krävts av mig och skött mig bra igenom allt.

Jag har alltid skött mig, har alltid varit "den duktiga flickan", den skötsamma flickan. Flickan som ofta inte syntes, som inte hördes. Flickan som bara skulle finnas till för alla andra. Hon var närapå osynlig, folk såg ofta rakt igenom henne som om hon vore ett spöke. Det var bara när andra behövde henne, eller när det skulle ges kritik, som dom såg henne. Men det hon behövde, såg ingen. Det hon försökte berätta, hörde ingen. Ingen hörde hennes röst, hennes skrik på hjälp, och i många år av sitt liv försökte hon få sin röst hörd. Den hördes aldrig riktigt. Hon fick lära sig att skrika högre helt enkelt, och tvinga folk att se henne. Alltid kämpa sig fram. Kämpa sig till en plats bland dom andra, kämpa för sitt värde, ofta förgäves. Folk gjorde som dom ville med henne ändå. Den flickan var jag.

Så ja, jag har kämpat. Kämpat för att få min röst hörd, kämpat för att få mina behov sedda, kämpat för att få rätt hjälp, kämpat för att få folks förståelse, kämpat för att bli respekterad, kämpat för att bli tagen på allvar. Jag har kämpat om mitt eget värde, fått köpslå och kompromissat om mitt värde som kvinna, som människa. Jag har kämpat för andra, för att dom ska få det dom behövt och velat ha, och har samtidigt ofta tvingats offra mig själv. Jag har kämpat för min mamma, för mina syskon, för hela min familj, för mina vänner, för bekanta, för kärlekar, för främlingar...men har alltid satt mig själv åt sidan. Jag har kämpat för att behålla mitt förstånd, behålla min värdighet, behålla mitt liv.

Jag har kämpat till ögon och öron börjat blöda, och tills jag tvingats ner på knä av utmattning och bönat och bett om nåd. Jag har gjort ALLT som krävts av mig, genom hela mitt liv, även det som inte varit rimligt eller mänskligt att kräva av mig. Bara för att bli omtyckt och bli sedd av andra, få andras "godkännande". Och för att överleva i detta liv, och inte ge upp. Och det har tagit allt av mig att göra detta, jag har ingen energi över nu. Jag är helt tömd på energi.

Men jag har överlevt, och jag tänker fortsätta leva, men då behöver jag få leva i lugn och ro. Jag tycker att efter allt kämpande, så har jag förtjänat min rätt att vila. Och min rätt till ett liv i lugn och ro. Också punkt på det.

Jag har hittat mitt eget värde nu, och jag tänker aldrig mer sätta det på spel. Jag har hittat min röst, och ni kan ge er på att jag tänker använda den. Min röst ska aldrig mer bli nedtystad av andra, som inte tycker den är värd att höras. Och mitt liv tänker jag leva i lugn och ro, så länge jag kan. Det är ändå mitt liv.

Så i lugnet vilar jag. I stillheten finns återhämtning och läkning, och svaren jag letar efter.

Där finner ni mig - i stillheten. heart

 

 

"Stillness" - Lion & Bear

 

 

 

 

 

 

 

4 Augusti 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I will try to fix Me...

Ja, jag är verkligen inne i en depression känner jag. Behöver få skriva av mig lite. Ibland hjälper det...

Jag blir lätt överväldigad av saker och ting, av allting egentligen. Jag kan inte hantera mycket på en gång, då slutar jag fungera och det blir helt *tilt* i mitt huvud. Ändå är det ofta så att folk försöker lägga mer och mer på mig, tills jag kraschar till slut. Trots att jag förklarat hur lite jag tål och klarar av. Ibland undrar jag om vissa jäklas med mig med flit?

Jag har ett väldigt stort tålamod, och jag är mycket accepterande och förstående när det gäller det mesta...men jag har en gräns. Många verkar tro att jag inte har det, men då gör dom ett stort misstag och underskattar mig. För driver man mig till min gräns, även om det tar lång tid att göra det, då är det färdigt sen. I´m done! Lite självrespekt har jag ändå utvecklat under åren som gått.

Men när jag blir överväldigad, och jag kraschar, då går jag ofta in i en djup depression. Och då vill jag ingenting längre. Vill inte äta, trots att jag är hungrig, vill inte vara vaken men har svårt att sova, vill inte se på film eller läsa böcker, vill inte gå ut, vill inte träffa nån, vill helst sluta existera. Har ont hela tiden, i bröstet, i lungorna, i hjärtat, i huvudet, och känner sorg och ångest, och har en extrem stress inom mig. Är så trött och vill somna och aldrig vakna igen. Är less på allt och alla, på världen, på människor, på det här jävla livet man är tvungen att leva på den här jävla planeten.

Och det som retar mig mest, är min oförmåga att må bra. Även om saker kan vara bra ibland, och bra saker händer, så kan jag inte känna mig glad och lättat över det. Jag vet inte hur man gör, hur det är meningen att det ska kännas att vara glad, och må bra. Jag kan tänka i huvudet att "Åh, vad roligt, vad glad jag blir över detta eller detta". Men jag kan inte känna det i hjärtat. Känner ingen glädje eller lättnad överhuvudtaget i mitt hjärta, när bra saker händer. Det är bara tankarna som är där, glädjetankar, men inte nån glädje i mitt hjärta. I mitt hjärta finns det mest tomhet, oro, sorg och smärta. Det känner jag...hela tiden. Hela....tiden.

Hur känns det att känna glädje på riktigt? Att må bra, och se livet som en gåva? Har inte en jävla aning. Jag har aldrig känt det. Jag har sett andra känna det, och jag kan glädjas med andra med hela mitt hjärta och min själ....men jag kan inte känna det för mig själv. Däremot har jag alltid varit bra på att låtsas må bra, låtsas vara glad. Att fejka att må bra har varit lite av mitt "överlevnadsverktyg" i livet. Det är den förmågan som gjort att jag kunnat funka ihop med andra människor, kunnat gå i skolan, kunnat jobba, kunnat fungera i samhället överhuvudtaget. Tills jag inte kunde det längre, tills jag mådde så dåligt i mig själv att jag inte ens kunde fejka längre. Då tog det tvärstopp, och då blev jag sjukskriven för svår psykisk ohälsa. Och har varit sjukskriven sedan dess. För jag har inte kunnat fungera igen efter det, det vill säga inte ens kunnat fejka längre att jag mår bra.

Visst, jag håller på att bygga upp mig igen, och jag har kommit en bit på väg. Men det tar tid, vääääldigt lång tid. Det har folk ofta svårt med. Dom kan inte begripa varför det ska ta så lång tid att "bli frisk".

Jag kommer aldrig att bli frisk. Jag är för skadad inombords för att komma ens i närheten av att bli, vad andra definierar som "frisk". Tyvärr är det så. Det betyder inte att jag har givit upp. Men det betyder att jag accepterat mina begränsningar, och att det är en väldigt långsam process som måste få ta den tid den behöver, och inte stressa på det.

För en sak som jag inser mer och mer...jag är så jävla skadad. Så trasig som människa. Detta låter som en paradox, men ju mer jag läker mig själv, ju mer inser jag hur jävla skadad och trasig jag är som människa. Och det är hårda insikter, som gör jävligt ont.

Allt gör ont i mig...oavbrutet...hela tiden...det släpper aldrig. Ledsamheten och sorgen, är kronisk hos mig. Kommer alltid finnas där. Den är mycket svår att leva med. Mycket, mycket svår.

I...am...so...fucked...up.

Och det är en av anledningarna till att det är bäst att jag lever ensam. Jag orkar inte hantera andra människor när jag mår dåligt, och andra människor har det jobbigt med att försöka hantera mitt mående. So it´s a win-win, for everyone.

Det ironiska i det hela är...att jag har spenderat hela mitt liv åt att försöka hjälpa andra människor som mår dåligt, och vara ett stöd för dom...men jag har helt glömt bort att hjälpa mig själv. Jag har alltid fokuserat på andra, och vad jag kan göra för andra, särskilt dom som också är trasiga i sig själva....trots att jag är den trasigaste av trasiga.

Men nu har jag insett att jag måste fokusera på min egen trasighet, och fokusera på och hjälpa mig själv. Annars kommer mitt liv inte bli så långt.

Jag kommer fortfarande finnas där för andra, min familj och mina vänner, när dom behöver mig. Bara inte längre på bekostnad av mig själv. Jag kan inte fortsätta offra varenda bit av mig själv till andra, tills jag inte finns kvar längre. Utan jag måste ta hand om mig själv också, och göra det som är bäst för mig, och leva på det sättet jag behöver leva. Oavsett vad andra tycker eller säger om det. Så enkelt är det.

Nu har jag fått ur mig lite, det kändes bra. 

Kram och ta hand om er nu! Skriver snart igen. heart

 

 

"Fix You" - Coldplay (MaRLo Remix Live)

 

 

 

 

 

 

 

16 Juli 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I will be okay.

Har kommit in i en dålig period nu igen...mår inte bra just nu.

Många saker händer samtidigt, och jag kan inte hantera allt på en gång. Då kraschar jag. Bland annat så har min hund mått dåligt det senaste, och det är skitjobbigt. Har varit hos veterinären med henne, och vi får se hur det utvecklar sig. Det är inte något jätteallvarligt i nuläget, men kan kanske bli det längre fram. Vem vet...?

Jag går igenom mycket sorg nu, sorg, smärta, ångest och ledsamhet...och besvikelse. Jag är tvungen att dra mig undan ett tag nu framöver, för att hitta ett sätt att hantera och bearbeta allting. Mår verkligen inte bra just nu.

But I will be okay...

Kram på er så länge! heart

 

"Into The Sea (It´s Gonna Be Ok)" - Tasha Layton

 

 

 

 

 

 

 

2 Juli 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Rest In Peace, dear one.

Det har hänt något väldigt tragiskt som jag känner att jag vill skriva om. En ung kille, en i min släkt, har gått bort. Han blev bara 30 år, och efterlämnar sig en liten dotter, sin flickvän, och övrig familj.

Han blev dödad, knivhuggen till döds, och polisen utreder det som mord. Detta hände för ca två veckor sedan. Av sekretess, och hänsyn till familjen, vill jag inte ge ut fler detaljer. Men det är så otroligt hemskt och tragiskt. 😢

Detta har tagit mig väldigt hårt, även om han inte tillhör min närmaste familj, för jag kände honom och han var en otroligt fin kille, han förtjänade inte detta. Och jag lider så med hans familj och är så ledsen för deras skull. heart

Jag hyllar honom i detta inlägg, och säger adjö till honom på mitt egna sätt. Alla liv som går förlorade är tragiskt, särskilt unga människor som precis börjat skapa och leva sina liv. Jag har inte orden att beskriva hur ledsen detta gör mig, jag vet hur det är att förlora närstående i tragedier. Så detta har tagit mig väldigt hårt, och jag är i sorg just nu.

heart Detta är till dig, fina Ed. heart

 

"One More Light" - Linkin Park

 

 

 

 

17 Juni 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I have Hope.

 

 

 

 

 

"Hope in Front of Me" - Danny Gokey

 

 

 

 

 

26 April 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Still alive after all...

Nu skriver jag lite igen. Det var ett tag sen.

Saker och ting känns mörkare nu, har kommit in i en sämre period. Psykisk ohälsa tar ingen paus bara för att corona härjar.

Jag har inga problem med att leva i "karantän". Ensamheten är jag van vid och trivs med. Jag är inte rastlös för fem öre, och jag längtar inte efter att träffa folk. Även vid normala fall så undviker jag att träffa folk. Jag är en väldigt introvert människa, och trivs med att leva isolerat. Så det är inget problem. Tvärtom, jag tycker det känns skönt som omväxling att det livet jag lever, nu anses vara det bästa sättet att leva, ett sätt att leva som till och med räddar liv. To stay at home as much as possible - today, that saves lives.

Men mörkret inom mig väller över mig, det smärtsamma men välbekanta mörkret. Det finns alltid där, mer eller mindre. Oavsett vad som händer på utsidan, eller omkring mig. Smärtan i mitt bröst, som gör det svårt att andas, tyngden som drar ner en, sorgen som kväver en, paniken som slingrar sig inuti - allt det finns alltid där. Alltid.

Ibland när jag har mina bättre perioder, lättar det lite. Som ett lågt brummande ljud inom en, det finns där, det känns bara lite mindre. När jag kommer in i mina sämre perioder, så eskalerar det till väldiga nivåer. Som ett högt skri, som naglar mot en griffeltavla. Det känns som en orkester i huvudet, som vassa skärvor som skramlar runt i bröstkorgen, som rakblad instuckna i hjärtat, och en smärta som ekar i själen. Och jag känner mig tom som ett bottenlöst hål, och även full av sorg, smärta och förtvivlan, samtidigt. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.

Det är psykisk ohälsa. Och det är inte bara jag som har det, det är så för så...många...andra...människor också. Det är depressioner, det är ångest, det är sorg, det är hopplöshet, det är förtvivlan, det är desperation, det är förvirring, det är trötthet, det är vansinne - och det är konstant. För så många människor världen över, som lever med detta 24 timmar om dygnet, alltid. Vare sig det är virus-pandemi, eller inte.

Och det tas sällan på allvar. Och det driver en till vansinne!

Om en person har brutit sitt ben och går på kryckor, så är det -  "Åh, stackars dig! Vila nu mycket, och krya på dig. Vi finns här för dig om du behöver hjälp med nåt, du är inte ensam. Ditt ben är snart som nytt igen."

Om en person är svårt deprimerad och har ångest, och inte orkar göra så mycket, och kanske till och med går i självmordstankar, så är det - "Äh, sluta gnälla nu. Ryck upp dig! Så farligt är det inte. Det finns andra som har det värre. Skärp till dig nu! Du vill bara ha uppmärksamhet. Det handlar bara om viljestyrka, och du vill inte må bra, du kämpar inte tillräckligt. Du är inte sjuk på riktigt, du är bara lat. Tro inte att du kommer få några sympatier från oss."

Do you people see the problem here?!

Är det så konstigt att så många människor tar livet av sig, när man mår så dåligt och konstant får höra detta från omgivningen?

Let me tell you, att säga till en person som mår psykisk dåligt att dom bara ska "rycka upp sig och skärpa till sig"...är som att säga till någon som är förlamad och sitter i rullstol, att dom bara ska sluta låtsas och bara ställa sig upp och börja gå. Det är sanningen!

Vi människor har mycket att lära och mycket att jobba på när det gäller empati och förståelse för varandra. Innan denna pandemi började skulle vi ha varit bättre, så under denna pandemi, och efter, så får vi verkligen börja jobba på att bli bättre.

Denna pandemi kan verkligen lära oss någonting, det är inte bara elände. Man lär sig av allting, positiva och negativa saker. Denna pandemi, när vi sedan ser tillbaka på den i backspegeln, borde lära oss solidaritet, empati, viljan att dela med oss, hänsyn, förståelse, acceptans, medmänsklighet och ödmjukhet. Förstå att vi inte ska ta allt vi har för givet, särskilt vi här i västvärlden ska förstå det. Särskilt vi i väst, då speciellt Sverige, har tagit alldeles för mycket för givet, särskilt vår frihet att göra vad vi vill och resa vart vi vill. Det är därför detta slår oss så hårt nu. Vi är inte vana vid något som andra länder har "borta hos sig". Fattigdom, stor arbetslöshet, brist på mat och hygienartiklar, inkräktan på privatlivet, strikta restriktioner, brist på skydd mot sjukdomar, stora dödstal i befolkningen. Vi har levt i en trygg bubbla i så många år, sett oss som separerade från resten av världen, sett det som att sånt elände som händer i andra länder, "sånt händer inte oss, så varför oroa sig, varför bry sig?"

Nå, nu vet vi, nu måste vi bry oss. Vi har fått ett brutalt uppvaknande, ett som vi faktiskt behöver få. Låt oss vara ärliga och raka. Har man blivit för bekväm i sitt levnadssätt, som vi här i Sverige har blivit, så behöver man vakna upp, få ett riktigt jäkla "wake-up call", för att några förändringar ska kunna ske överhuvudtaget.

Har ni sett hur miljön och naturen runt om i världen har börjat förbättras, bara på den korta tiden sen allt stannade upp? Föroreningarna i luften över vissa områden i världen har förbättrats avsevärt, det har tagits satellitfoton från rymden som visar stora förändringar. Djurlivet har börjat återhämta sig lite, dom får plötskligt större frihet, större spelrum, när människan har dragit sig undan. Det bevisar att människan behöver dra sig undan ett tag, stanna upp, för naturens skull, för miljöns skull. Och detta skulle människan inte göra av sig själv, bara om något tvingade dom att göra det.

Och när Corona-viruset bröt ut, och spreds över planeten, då var människan tvungen att stanna upp och dra sig undan. Och först då kunde naturen och miljön börja återhämta sig. Vet ni vad jag kallar det?

Jag kallar det Karma. Människans Karma för hur vi har behandlat vår jord. Misshandlat den och missbrukat den i så många år.

Jag tror det är Universums sätt att tvinga oss människor att förbättra oss för vår planets skull - för vår överlevnad. För utan en sådan "drastisk åtgärd" som Corona-viruset...skulle människan bara fortsätta och fortsätta och fortsätta förstöra allt i vår väg, bara för att människan är så egoistisk och självgod i sin natur. Vi tror på allvar att vi kan fortsätta att förbruka jordens resurser i oändlighet, att dom aldrig kommer ta slut. Hur realistiskt är det? Hur egoistiskt är inte det? Hur dåraktigt är inte det?

Naturligtvis hoppas jag som alla andra att vi snart kommer se ett slut på denna Corona-pandemi. Naturligtvis är jag som alla andra rädd att bli sjuk. Naturligtvis lider jag med alla, alla som blir sjuka, och alla som dör, alla anhöriga. Men tyvärr lider jag inte med dom som fått resor inställda, som inte kunnat åka till fjällen och gå på After-Ski. Det finns lite viktigare saker att tänka på här nu. Det är inte synd om er, jag är ledsen. Om ni blir sjuka i Corona, eller någon anhörig blir sjuk eller dör, då är det jättehemskt för er, självfallet. Men inte för att ni inte kan åka till Fjällen, eller för att ni inte kan gå på den där stora festen ni planerat ett tag, eller på nåt jäkla After-Ski. Ha lite perspektiv.

Jag hoppas att denna världskris kommer vara nåt som får oss att vara väldigt tacksamma för det vi redan har, istället för att vara giriga och bara gapa efter mer. Vi måste värdesätta det som verkligen är viktigt här i livet: familj, vänner, gemenskap, trygghet och kärlek. Jag är oerhört tacksam för det jag har i mitt liv.

Förr i tiden ville jag inte leva, jag ville dö, för jag mådde så dåligt. Längs med vägen har det förändrats, och jag är nu oerhört tacksam för att jag lever, och för att jag hade möjligheten att hitta tillbaka till livet. Och jag är tacksam för att jag har det jag har i mitt liv, det som nämligen är det viktigaste: min älskade familj, mina underbara vänner, trygghet och gemenskap, och så otroligt mycket kärlek. Och jag uppskattar Er, mina bloggbesökare, för att ni tar er tid och har intresse av att läsa det jag skriver och delar med mig av. Tack så mycket, det uppskattas ska ni veta. heart

Nu har jag skrivit av mig för ett tag. Jag kommer vara inne i min depression ett tag, som det brukar vara, befinna mig i mitt eget mörker. Sen kommer jag kanske kunna titta ut i ljuset igen. Lägger in en ny favoritlåt här nedan, som jag avgudar. Musiken är så bra, och texten är så träffande, inte bara för mig men för många andra också, tror jag. heart

Ta hand om er, och varandra. Stay strong. Stay hopeful. Stay loving and caring. Stay safe. And stay alive. heart

I´m grateful that I´m still aliveheart

 

 

"Still Alive" - Ashley Wallbridge feat. Evan Henzi (lyrics)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 April 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mänskligheten utmanas...

Ja...nu ska vi se....vad ska jag skriva om?

Corona. Allt just nu, allt, handlar om corona-viruset. På alla plan. Och jag känner mig nödgad att skriva lite om det. För det är en mycket scary situation. Tror detta är värsta mardrömmen för alla, och vi såg det inte komma. Totalt oförberedda...uppenbarligen.

Det som upprör mig mest, om jag ska vara helt ärlig, är hur många väljer att hantera detta. Folk får panik, och då kommer mänsklighetens värsta sidor fram. Att folk får panik är inte konstigt, även jag får panik. Men det är i kristider det är extra viktigt att bry sig om andra...och inte bara tänka på sitt eget bästa. Men människan är ganska självisk i sin natur, och i ett paniktillstånd glömmer många helt bort andra människor.

Det viktiga nu är:

* Att inte hamstra för mycket mat, mediciner och hygienprodukter, för då tar det lätt slut och räcker inte till alla. Det tycker man borde befinna sig i de flesta folks medvetande...men icke.

* Att inte samlas i större folksamlingar, eller att inte träffa andra och delta i  sociala sammankomster när man inte måste, för att undvika att råka sprida smitta, eller att själv råka bli smittad. Utan ta detta med social isolering på allvar.

* Att tvätta händerna och sköta sin hygien är en självklarhet. Och det är faktisk löjligt, på gränsen till skrattretande, att man måste påminna folk om detta, instruera och utbilda folk i hur man tvättar händerna och vikten av det. På riktigt?!

*Att lyssna på myndigheter och experterna, och ta det dom säger på allvar. Och att inte rikta ilska och hat mot dom, och tro att vi vanliga privatpersoner vet bättre än dom, vi som inte vet ett jävla jota om sjukdomar, virus, smittspridning, krishantering vid pandemier, och liknande. Ofta handlar det om att vi som befolkning är rädda, och det uttrycker sig i ilska, och det i sin tur riktar vi mot dom som är i ledarpositioner och professionella, för vi vet annars inte vart vi ska rikta det. Men det är fel, jävligt fel, att hata, och dessutom hota, experterna och myndighetspersonerna som nu sätter hela sina liv på paus, för att försöka leda oss ut ur denna kris. Dom gör så gott dom kan. Punkt!

* Och att vara solidariska och försöka ta hand om varandra i detta. Ta hänsyn till att vi är alla i denna kris, alla i hela världen just nu. Nu måste vi verkligen visa att vi inte är själviska, giriga och oempatiska människor. Att vi som människor går samman i krissituationer och gör det som är bäst - för alla.

Någon gång längre fram kommer vi att se tillbaka på denna kris, såsom vi ser tillbaka på andra kriser som varit, och då vill vi se att mänskligheten kan visa sig från sin bästa sida i kriser, så vi kan ha tron på att vi som folk kan ta oss igenom alla andra kommande kriser i framtiden. För dom kommer komma.

Jag personligen försöker göra mitt för att vara så försiktig som möjligt, både för andras skull och min egen. Jag har ju astma, som är en allvarlig lungsjukdom, och jag skulle bli väldigt, väldigt sjuk om jag skulle smittas med corona-viruset. Kanske skulle det vara dödligt för mig, det vet jag inte. Men jag vill inte ta några risker. Så jag håller mig hemma och isolerar mig så mycket jag kan. För att jag inte ska råka smitta någon med nåt, eller kanske själv bli smittad.

Nu är ju detta inte så svårt för mig att göra, jag lever ju ganska isolerat i vanliga fall. Att vara i isolation, knappt gå ut, inte träffa andra, det är så jag alltid lever, det är min naturliga vardag. Och det på grund av min sjukdomsproblematik som jag har. Så jag är van vid att leva så, jag till och med trivs att leva så. Så för mig är det ingen större skillnad i mitt vardagliga liv. Jag har tur som trivs med att leva isolerat, men förstår att det måste vara svårt för andra som inte trivs med den livsstilen.

I min familj är det mest jag, och våran pappa, som är i riskgruppen för att bli smittad av corona. Men våran pappa, som är över 65, har mycket dålig hälsa, väldigt nedsatt immunförsvar, och underliggande sjukdomar, så han är klart i riskzonen. Så vi i familjen gör allt nu för att skydda vår pappa, och se till att han håller sig isolerad. Det är inte lätt, för han är envis och vill gärna inte vara låst hemma, men vi har vidtagit åtgärder för att han ska vara så skyddad som möjligt. Han är inte jätteglad, men det är för hans eget bästa.

Vi måste skydda alla nu mot corona-viruset, men speciellt dom särskilt utsatta grupperna i vårt samhälle, de äldre, och de med kroniska sjukdomar. Och det gör vi genom att tänka på att följa dom regler och restriktioner som myndigheterna och experterna har satt upp. Är man sjuk, vare sig man har milda eller allvarliga symptom, så måste man stanna hemma. Även om det blir jäkligt svårt att få ihop. Går man ut bland andra människor trots att man känner sig sjuk, så riskerar man andra människors hälsa allvarligt. Jämför det lite med att man vet att man har en könssjukdom, HIV till exempel, och har oskyddat sex med någon, trots att man är väl medveten om att man kan smitta den andra personen. Det är jävligt oansvarigt och själviskt. Samma med corona-smittan. Är man sjuk, stannar man hemma. Det är det enda säkra sättet att sluta sprida smittan, eller att själv bli smittad. Svårt naturligtvis, men det enda alternativet.

Lägger in en länk här till en artikel som jag tycker är så bra skrivet. Sätter verkligen oss människor i perspektiv. Patrik Lundberg, Expressen: Pandemin sätter vår självbild på prov.                              https://www.expressen.se/kronikorer/patrik-lundberg/pandemin-satter-var-sjalvbild-pa-prov/

Jag kommer fortsätta mitt liv ganska som vanligt, eftersom livet i karantän inte skiljer sig nämnvärt från mitt vanliga vardagliga liv. Jag är hemma, kollar på tv och Netflix, surfar på nätet som vanligt, läser böcker, vilar och sover mycket, och går ut med hunden när det är som minst folk ute, och se till att hålla avstånd till andra när jag måste åka och handla mat och så. Det är det jag kan göra, både för andra och för mig själv.

Förr eller senare kommer detta att plana ut, passera, och gå över av sig själv. Kanske är det långt till dess, kanske inte. Men oavsett måste vi människor hålla ihop, och inte vända oss mot varandra i dessa kristider.

Ta hänsyn, håll fast i vett och sans trots att paniken hotar att ta över, ha omtanke om varandra, och ta hand om varandra nu. Lyssna för guds skull på experterna, och tro inte att vi vanliga privatpersoner besitter mer kunskap om detta än vad dom gör. Sprid inte ilska och hat, sprid omtanke, förståelse och kärlek istället. Ta hand om er!

 

Kram på er så länge! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 Mars 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida