Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Att vara stark...

Känner mig hyfsat okej just nu. Har bara lite huvudvärk idag, och det är överkomligt. På fredag ska jag till Dubliners, och då hoppas jag att jag mår bra. =)

 

Här är en dikt som jag tycker är så väldigt bra; detta är sann visdom.

 

Att vara stark

 

"Att vara stark är inte att aldrig falla,

att alltid veta, att alltid kunna.


Att vara stark är inte att alltid orka skratta,

att hoppa högst eller vilja mest.


Att vara stark är inte att lyfta tyngst,

att komma längst eller att alltid lyckas.


Att vara stark är att se livet som det är,

att acceptera dess kraft och ta del av den.


Att falla till botten, att slå sig hårt

och alltid komma igen.


Att vara stark är att våga hoppas

när ens tro är som svagast.


Att vara stark är att se ett ljus i mörkret

och alltid kämpa för att nå dit."

 

 ( Marie Anthony  )

 

 

Kom ihåg, med vänlighet, medkänsla, tålamod och förståelse gör man både sig själv och andra till något bättre, och också världen till en bättre plats.

Att inte tillämpa något av detta, då gör man sig själv en otjänst, för man får andra att må dåligt, och i slutänden drabbar det bara en själv.

Man brukar säga: "What goes around, comes around."

Och det är verkligen sant....det kallas för Karma.

Remember that....

 

 

 

 

 

 

 

29 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Hum, hum, hum... =)

Det blir inte att jag går ut ikväll, utan det blir utgång till Dubliner nästa fredag istället. Men det funkar det med. =)

Mår hyfsat okej just nu. Känner mig på bra humör. =)

Lägger in några av mina favoritlåtar här, som jag blir på bra humör av. Klicka på länkarna om ni vill lyssna. =)

 

 "Some Nights" - FUN (ny)

 "Death To My Hometown" - Bruce Springsteen (ny)

"Lost" - Coldplay feat. Jay Z  (gammal)

"If You Shout" - ERA  (gammal)

"Word of Mouth" - Mike & The Mechanics  (gammal)

 "Good Heart" - Starship (gammal)

 "We Want (The Same Thing) - Belinda Carlisle  (gammal)

 

Kram på er! =)

 

 

 

25 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Glad. =)

Just nu går det ganska bra för mig. =)

Känner mig på bra humör, och huvudvärken är inte så jobbig, (just nu iallafall). Jag hoppas att det håller sig så så länge som möjligt, gärna till helgen iallafall.

Ska gå ut till helgen med en kompis. Vi ska gå till mitt favoritställe, puben Dubliner vid Kungsportsplatsen, nu på fredag. Då hoppas jag att jag mår bra. Har inte varit ute på ett tag nu, och börjar känna lite abstinens efter det. =)

I övrigt funkar det bra med saker och ting. Jag går på arbetsterapi två dagar i veckan, och emellan det så försöker jag hålla mig sysselsatt med lite andra saker.

Jag är sjukskriven fram till sommaren, sen jag ska jag börja arbetsträna för att kunna gå ut i arbetslivet igen. Jag vill jobba som säljare i butik, som jag jobbat med mycket (innan jag blev sjukskriven) och som jag även har utbildat mig som. Jag har jobbat i många olika butiker innan inom flera olika områden, bland annat har jag jobbat i olika sminkbutiker, i klädbutik, i underklädesbutik och i bokaffär. Har även gått två olika utbildningar inom butikssäljaryrket, det är det jag kan, och det är det jag vill göra. Min dröm vore att få jobba i en bokaffär igen, det var så otroligt roligt eftersom jag älskar böcker så mycket. Vi får se vart jag hamnar till slut. =)

Jag saknar iallafall att jobba, och jag saknar att stå i butik. Det är så jäkla kul. =)

Men..små steg i början är det som gäller. Men jag känner mig tillräckligt bra och säker nu för att känna att jag kommer klara av det. =)

Nu ser jag fram emot helgen och hoppas att jag mår bra och att huvudvärken håller sig på sin plats...alltså inte i mitt huvud. =)

Kram på er!

22 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Livet....

Nu ska jag skriva lite spontant bara om mitt liv, mina tankar och känslor.

Jag har inte levt ett lätt liv, det vet alla som läst eller som följer min blogg. Och det har blivit konsekvenser av allt jag gått igenom. Konsekvenser jag inte har velat, eller valt, eller ens har förstått, skulle ske. Jag har inte valt dom efterverkningarna som kommit.

Om det sker en typ av katastrof; jordbävning, tsunami eller något annat....så kommer det alltid efterverkningar efteråt. "Aftermath" som det heter på engelska. Det går inte att undvika.

Så är det också med människor. När människor går igenom svåra saker, vare sig det är en enskild incident eller många, så blir det efterverkan som följer...i någon form. Och det kan ta sig uttryck på olika sätt, eftersom alla är människor är olika.

För mig personligen, så är det så, att jag inte gått igenom en, två eller tre svåra saker i mitt liv, utan har gått igenom ett oändligt antal svåra saker och situationer, och trauman, under hela mitt liv, sen jag föddes. Det har varit en oändlig ström av dom, utan slut. Den ena har avlöst den andra...som pärlor i ett pärlhalsband som aldrig tar slut. Självklart blir också efterverkningarna, "the aftermath", av det uppenbarligen därefter.

Jag valde inte att födas in i det liv jag föddes in i. Jag valde inte att behöva uppleva fruktansvärda och svåra saker innan jag ens hade lärt mig gå eller prata. Jag valde inte att behöva bli vuxen vid bara några års ålder och hantera vuxensaker och vuxenproblem, och behöva utveckla en vuxens sätt att tänka och hantera saker, för att överleva.

Jag valde inte att som barn behöva bli utsatt för vuxnas missbruk och våld mot varandra, att själv bli utsatt för våld och olika typer av övergrepp, att behöva känna rädsla, oro, fruktan och smärta...istället för trygghet, glädje och frihet.

Jag valde inte att nästan behöva agera mamma åt min egen mamma, som hade ett allvarligt missbruk, och som jag har varit tvungen att ta hand om, oroa mig för och se lida så mycket, från det att jag kom till världen...till hennes död för 12 år sedan.

Inget av det jag har varit med om, förutom vissa dåliga val av pojkvänner i vuxen ålder, är något jag själv har orsakat eller valt. Jag har sen jag föddes bara varit tvungen att leva med och acceptera och hantera det kaos och vansinne som jag, min mamma, och senare resten av min familj upplevt och gått igenom. Och det slet ut mig...och inte bara det. Det har slitit sönder mig totalt.

Jag blev permanent sjukskriven när jag var (bara) 25 år. För även om jag "bara" var 25, så var jag psykiskt, fysiskt, känslomässigt och själsligt...fullständigt utsliten. Totalt söndersliten på insidan.

Och det var en efterverkning, en konsekvens, jag inte hade räknat med. Inte iallafall att det skulle ske så tidigt i mitt liv. För jag var mitt uppe i allt. Jag var mitt uppe i jobb, mitt uppe i vänner och umgängesliv, mitt uppe i kärlekslivet...när det hände.

Jag. Bröt. Ihop. Jag bröt samman totalt, fullständigt. Jag slutade att fungera. Min kropp och mitt psyke stängde ner sig själv, jag kunde bara följa med. Jag hade ingen talan där, utan min kropp och mitt psyke sa ifrån till mig, att "NU ÄR DET STOPP! Nu orkar du inte mer, Angelica! Och eftersom du själv inte fattar det eller ens har insett det, så måste vi vidta åtgärder och stoppa dig åt dig."

Så gick det till, när jag som jag kallar det, bröt ihop. Det spelade ingen roll att jag "bara" var 25 år, att jag jobbade och stod i, och levde "som man ska göra", det spelade ingen roll. Jag var slut.

Och det var inte så konstigt. Allt helvete jag varit med om, sen jag föddes, som jag bara varit tvungen att leva med, acceptera och hantera bäst jag kunde för att hålla mig själv, och min familj, vid liv....tog tillslut ut sin rätt. Så jag blev sjukskriven, och fick mediciner och hjälp inom psykvården. Och jag är forftarande sjukskriven idag, har varit det sen jag var 25.

Men jag behövde stängas ner, och ha en paus, en låååång paus, för att sen kunna startas igen och påbörja min egen läkningprocess. Jag hade dött annars. På ett eller annat sätt.

Och dom som inte förstår det, eller ser ner på mig för det, you can go and fuck yourself...! Seriöst. Ni kan verkligen göra det. För om ni inte har levt ett liknande liv jag levt, gått igenom såna saker jag gjort...så har ni ingen rätt att döma mig. Punkt.

Fatta ändå, att jag är så jävla stolt över mig själv! Jag kunde valt, den ganska uppenbara vägen för dom flesta som lever ett sånt liv, och själv börjat missbruka alkohol och droger, vara en bråkstake som hamnar i kriminella kretsar, vara nån som struntar i andra och bara tänker på sig själv och leva rövare, begå självmordsförsök efter självmordsförsök, eller att faktiskt begå självmord, så att ens anhöriga få lida resten av sina liv.

Men det är inte den vägen jag valde. Jag tänkte efter istället. Jag valde att vara så snäll som möjligt mot alla, inte vara bråkig och stökig utan sköta mig både hemma och i skolan, alltid göra som jag blev tillsagd och inte bråka och trotsa vuxna eller auktoriteter, vara en lugn person som stöttade och hjälpte andra, alltid vara en bra vän och alltid ställa upp och hjälpa sina vänner och bete sig bra, sköta skolan och få bra (eller iallafall hysat bra) betyg, inte dricka alkohol eller ta några droger, någonsin, vara en så bra flickvän som möjligt och bete mig så bra som möjligt mot dom jag var tillsammans med (vilket oftas slutade med att jag blev dåligt behandlad och sen dumpad av dom flesta iallafall), börja jobba direkt efter studenten och alltid sköta mig så bra som jag kunde på det arbeten jag hade (som jag också gjort på alla arbetsplatser jag någonsin haft), och emellan jobben gått flera typer av kurser och utbildningar, ibland även jobbat och gått en kurs samtidigt. Med andra ord, jag har skött mig så bra man kan göra. Och jag har hållt mig sysselsatt. Inte bara det, jag har slitit som ett jävla djur, kan jag säga. Med allt jag gjort. Och alltid skött mig, och velat sköta mig, så bra som man bara kan göra. Och alltid behandla andra människor så bra som möjligt. Alla människor. Och sträva efter att vara en så bra människa som möjligt.

Det...var den vägen JAG valde.

Och jag tycker att jag borde få cred för det.

Men för det mesta upplever jag inte att folk verkligen fattar. (Förutom min familj och mina nära vänner). Fattar och uppskattar mig mer. För dom bra livsval jag alltid försökt göra, och upplever att jag gjort. För jag kunde sagt; Fuck it! Jag lever rövare, struntar i allt och alla och skyller på att jag hade en taskig barndom om någon undrar varför jag beter mig som en idiot.

Men gjorde jag det? Nej! För jag vet bättre än så. Jag förstår bättre än så. Jag känner mig bättre än så.

Men konsekvenserna av det jag gått igenom i mitt liv, och hur jag påverkats av det, är många. Dels att må så jäkla dåligt, med dom men man får av att leva ett sånt liv, och att behöva bemöta kritiska och dömande människor som uttalar sig frikostigt om hur jag "borde hantera saker bättre" och hur jag borde leva. Dels att behöva hitta ett sätt att bearbeta allt, hitta lösningar och verktyg som passar för mig, hitta nya perspektiv, och att lära känna mig själv som en "ny" människa med nya mål och förutsättningar. Jag är inte den personen som bara måste se till att överleva och hålla mig själv och andra vid liv. För det behövs inte längre.

Min mamma är död, och det var det mest fruktansvärda av allt fruktansvärt jag varit med om. En trafikolycka som tog hennes liv när hon bara var 43 år. INGEN smärta kan mäta sig med smärta och sorgen av att förlora en anhörig, någon man älskar mer än sitt eget liv. Men...

...när hon dog, efter man hade kommit över den värsta sorgen och smärtan...så märkte man att det vansinne och kaos man alltid levt i, det hade upphört. Det försvann med mamma.

Och nu idag, när mamma inte finns längre, när mina syskon växt upp och har det bra och lever sina egna liv, nu när jag faktiskt inte har någon att ta hand om, se efter eller oroa mig för längre...då är det min tur.

Så nu är det min tur, att ta hand om mig själv, som jag aldrig kunna göra tidigare. Börja på ett nytt kapitel i mitt liv, som en ny person, i ett nytt sinne med nya känslor och nya perspektiv, med en nytt hopp och nytt mål i livet.

Och jag har behövt dom här åren som sjukskriven, den här pausen, tro mig. Utan den hade jag aldrig överlevt, än mindre kunnat påbörja min läkningsprocess. För det tar tid, sånt där. Det gör det.

Men en del av mig är tacksam för att jag levt det livet jag levt. Det är på grund av det, eller tack vare det, jag är den jag är idag. Och jag är stolt, och glad, över den jag är, den människa jag blivit, med alla odds emot mig egentligen.

Och jag har kommit en bra bit på väg att bli bättre, en bra bit...men jag är långt ifrån klar. Jag kommer få hålla på att läka i många år till. För har man tillbringat hela sitt liv i en slags känslomässig, psykisk och själslig köttkvarn, som malt ner en till köttfärs...så tar det tid att kunna bli återställd från det. Vissa har den förståelsen och det tålamodet med det...vissa har det inte. Och dom som inte har det, dom har inget i mitt liv att göra. Dom har ingen rättighet att vara en del av mitt liv.

För nu är det jag som bestämmer, över mitt liv och min framtid.

Och det är med glädje, och med stolhet, som jag fortsätter min klättring uppför den stegen som är min läkeprocess....och så småningom mitt nya liv.  =)

 

 

 

 

16 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Att tro på något mer och något större....

Jag tror ju på Gud och andevärlden och livet efter döden. Men jag tillhör ingen religion, utan jag ser mig själv bara som troende, istället för kristen till exempel. För jag håller inte med kristendomen, katolicismen, islam eller någon annan religion. Jag har valt att skapa mig en egen tro istället.

Jag har stött på många som har olika åsikter om Gud och livet efter döden. Vissa tror på det, som jag, vissa vet inte vad dom ska tro, och vissa tror absolut inte. Många jag pratat med säger att dom inte vågar tro, för att det "låter för bra för att vara sant", och då kan man ju bli besviken om det skulle visa sig att det inte är sant. (Vilket låter väldigt konstigt i mina öron, för om det inte finns nåt efter döden, så kan man ju heller inte bli besviken, eller hur?)  Men alla får ju tro som dom vill naturligtvis. Jag dömer ingen, och jag försöker heller aldrig tvinga på någon det jag tror på. Det jag kan göra är att berätta vad jag tror på och hur jag känner och ser på det.

Men jag tycker det är synd att så många människor är så "close minded" och vägrar, nästan bara för principens skull, att vara lite mer öppensinnad. Många är så emot religioner, bara för att med religioner så följer också så mycket elände, tyvärr, som krig, kontroll, rädsla, maktmissbruk och annat. Så då är man emot religioner...och Gud...för den sakens skull. Det är synd....väldigt synd... Man borde kunna se på det större än så. Att en tro på Gud och livet efter döden behöver inte betyda att man tillhör en särskild religion. Religion är något som människor gör....Gud är något som är. Det är faktiskt två separata saker...om man väljer att se det så. Det gör jag.

Här är en liten "historia" som jag tycker är så väldigt bra och beskriver tron på något större ur ett annat perspektiv.

"I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:

- Tror du på liv efter födseln?

- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.

- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?

- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.

- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.

- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.

- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.

- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.

- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?

- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.

- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.

- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det!"

 

 

 

 

11 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Yes...!

Nu är min gamla facebooksida tillbaka igen. Det visade sig att den hade blivit spärrad av misstag. Hur nu det kan ha gått till kan man ju undra...  Men det viktigaste är att den är tillbaka. =)

 

 

 

9 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
.....

Liten uppdatering:

Nu har jag öppnat en ny sida på facebook, tills jag får veta vad som hänt med min gamla.

That´s all for now...! =)

7 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Trött....!

Suck, vad trött jag blir....

Nu har tydligen mitt facebook-konto blivit spärrat...av nån jäkla anledning. Har ingen aning om varför, men jag ska då ta reda på det. Håller på att försöka lösa det. Det har antingen blivit hackat, eller så har facebook själv bestämt sig för att spärra det. I vilket fall som helst så är det något, eller någon, som sett till att det blivit så...och jag är INTE glad just nu.

Får se när det löser sig...snart hoppas jag.

Müdkeit de luxe....

 

 

 

5 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Coming back to life....

"Lost in thought and lost in time,
while the seeds of life and the seeds of change were planted.
Outside the rain fell dark and slow,
while I pondered on this dangerous but irresistible pastime.

I took a heavenly ride through our silence.
I knew the moment had arrived....
For killing the past and coming back to life." 

(Ur låten "Coming back to life" av Pink Floyd)

 




4 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Suck...vad trött man blir ibland...

Tycker denna låten är lite passande just nu...känner många såna här.

"Folk är idioter" - Rally

 

 

 

 

 

3 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Nytt år...nytt liv...nytt hopp.

Nu är det alltså år 2013 då. Hoppas detta året bli ett bra år. =)

Jag hade ett bra nyår. Var hemma och myste med god mat och film...och kollade in fyrverkerier. =)

Hoppas verkligen att detta året blir bra, och att jag bara blir bättre och bättre. =)

Men...känner mig en aaaaning trött på vissa människor. En del tror att dom kan valsa in och ut i mitt liv hur som helst....och behandla mig som en sak som kan vara bra att ta fram ibland när man känner för det, för att bara sen slänga undan mig när dom tröttnat. Sånt bullshit uppskattas inte...och det tar jag inte och accepterar inte. Bara så att alla vet.

Nog om det.

Tänker lägga in några låtar här nu som jag älskar. Jag älskar vikingarock. Och vikingarock är INTE rasistiskt! Det är en missuppfattning bland dom okunniga. Om man lyssnar på texterna så finns det inte en rad som är rasistiskt. Men många vill gärna ha det till att det skulle vara det. Idioti....anser jag. Vikingar och vikingatiden är en del av vår historia, en del av Sverige, en del av oss. Det kan vi inte och ska inte ignorera.

Ett av mina favoritband är gruppen HEL. Har älskat deras låtar i många år. Lägger in några av mina favoritlåtar med dom här. Klicka på länkarna och lyssna gärna. =)

"Eldsjäl" - HEL

"Den Feges Lögn" - HEL

"Genom Tid Och Rum" - HEL

"For The Brave" - HEL

 

 

 

1 Januari 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida