Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


R.I.P Hasse. <3

I söndags fick jag det sorgliga och hemska beskedet att en vän till mig, en nära vän som jag umgicks med mycket förr, gick bort för några dagar sedan.... Hasse, en man i 50 års åldern, som jag först lärde känna genom min syster Maria för 5-6 år sedan.

Att han hade dött kom som en stor chock. Det tog extremt hårt, och jag är fortfarande i chocktillstånd. Har gråtit i flera dagar i sträck nu, sen jag fick beskedet och känner mig helt förkrossad. Han förtjänade att leva ett så mycket bättre liv än han levde, och han togs ifrån oss alldeles för tidigt.

Av respekt för hans familj kommer jag inte gå in på i detalj om vad som hände honom, men det är otroligt tragiskt, och sorgligt.

Hasse var en stor människa, och då menar jag stor i personligheten, stor i hjärtat och stor i sin utstrålning. Han var själva definitionen av uttrycket "larger than life". heart

Lägger in en låt här som jag tillägnar honom, "Goodbye My Friend" med Linda Ronstadt. Och så lägger jag in ett foto på honom och mig taget för en del år sedan, och ett foto på honom.

 

 

Hasse - forever missed, forever loved!  heart heart heart

 

 

 

 

 

 

 

26 Januari 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Old Me...and New Me...!

Ja, nu var det ett tag sen jag skrev igen. Har inte mått så bra, och har inte haft orken eller energin till att skriva. Har börjat gå in i ännu en depression. Som sagt, dom kommer och går.

Det jobbigaste är orkeslösheten. Brist på energi och motivation. Brist på...ja allting egentligen. Det är så svårt att förklara. Man måste ha gått igenom det själv för att verkligen förstå. 

Ofta känner jag mig ganska ensam med mina tankar och känslor. Hur ofta är det någon förstår egentligen? När man ska försöka förklara för dom man känner, till och med sina läkare, tittar dom på en som att dom verkligen blir oroliga att man håller på att bli galen eller nåt. Då orkar man inte förklara längre, då ger man upp det. Då försöker jag förklara här i bloggen istället. Här slipper jag åtminstone konstiga, oroliga blickar.

När man levt ett väldigt dysfunktionellt liv, präglat av vansinne och galenskap, så lever den galenskapen och vansinnet vidare inuti en, även om ens liv "blivit lugnt" och tillsynes "ganska bra"...det fortsätter att leva vidare i ens tankar, ens känslor, ens minnen...för att inte tala om i ens drömmar. Och det ställer till det ordentligt för en.

Mycket av det är vad som kallas för Posttraumatisk stress, eller PTSD. Det kan uttrycka sig på olika sätt, beroende på vad man upplevt för trauman. (Det behöver inte vara PTSD, det kan vara andra saker också, som vanliga depressioner och liknande tillstånd, men det kan vara PTSD.)

Man kan uppleva mycket konstiga tankar, och känslor. Tankar som kan verka vara "galna", och känsloupplevelser som känns som att man är "utanför sin egen kropp"...som att det bara är ens kropp som går omkring, och att en riktiga jag "svävar som en ballong ovanför ens huvud". Man kan inte riktigt känna sig själv i sin egen kropp. Mycket märkligt, inte sant...?
Lite liknande som när man är i chocktillstånd, då är det också vanligt att uppleva den känslan.

Ibland kan jag känna vansinnet på väg, det känns som att det gräver sig in en insekt i huvudet, som ligger där och knaprar på ens hjärna, och långsamt gör en galen.
(Det är alltså en liknelse, inte en riktig insekt jag talar om.)

Jag kan få konstiga tankar, med konstiga tvångstankar som påföljd. Ofta är jag övertygad om att dom jag älskar ska dö i olyckor, och oroar mig konstant över det. Eller att jag själv ska dö när som helst jag sätter foten utanför hemmet.
Ibland vågar jag inte somna för jag tror att jag ska dö i sömnen, och vad ska hända min hund då? Och hur ska min familj få redan på det? Såna tankar...
Jäkligt jobbigt att leva med.
Kallas ofta för Separationsångest.

Jag har gjort "förberedelser", som jag faktiskt började med för många år sen, om det skulle hända mig något.
Jag har skrivit" testamente", så att min familj vet vad som gäller när jag gått bort, och jag har då också skrivit ett "personligt brev" till alla, mitt sätt att säga "hejdå". 
Om jag plötsligt utan förvarning skulle dö i en olycka, så vill jag ha en chans att säga allt jag vill ha sagt till alla, säga hur mycket jag älskar dom.
Väldigt konstigt att göra, tycker nog dom flesta. Galet, enligt andra. Bara helt naturligt, självklart och logiskt enligt mig. Inget konstigt alls, bara klokt.
Man behöver vara förberedd på att vad som helst kan hända, när som helst. Faktiskt.

Jag är ju andligt lagd, jag tror på "sånt tjafs" som andevärlden, livet efter döden och Gud, och då kan ens känslor och tankar bli (för andra) ännu märkligare. Det är sånt som när andra får höra om, blir fullständigt övertygad om att männen i vita rockarna omedelbart måste komma och hämta en till psyket. (Vad specifikt tänker jag faktiskt inte skriva om här. Det blir för komplicerat att skriva om.)

Men det kvittar mig vad andra tycker om det....faktiskt. Min andliga tro och min psykiska hälsa, är två skilda saker...oavsett vad andra kan tro annat om.

Jag är övertygad om att allt som händer, allt, har en speciell mening. Inget sker av en slump. Allt har en mening. Även lidande. Det hjälper mig att hitta hopp när hopplösheten råder i mig. 
När sorgen skär i mig som värst, så är jag övertygad om att dom man älskar och har förlorat finns där på andra sidan, i andevärlden, och att dom är med en genom livet, och att när man dör får träffa dom igen. Det hjälper en del.

Jag har kommit till väldigt många djupa och avgörande insikter om mig själv, och om min plats här i livet, det senaste året. Insikter som totalt har ändrat sättet jag ser på mig själv, på andra människor, på omvärlden och på livet. Det har gjort att jag kunnat lämna mitt gamla jag bakom mig, och skapa den personen jag verkligen är, den riktiga Angelica. Här kommer exempel.

Jag har i (nästan) hela mitt liv låtsas att vara, både för andra och för mig själv (särskilt för mig själv), någon jag inte är. Jag har skapat ett "jag", skapat den jag varit, baserat på omvärldens sätt att tycka att man (att jag) borde vara. Och det går i linje med hur jag har växt upp, att alltid sätta andra framför mig själv, prioritera mig själv sist av allt, helst inte alls.

När jag var barn, och i början av tonåren, var jag mobbad för jag ansågs vara "ful och töntig", då lärde omvärlden mig att man måste vara söt, vacker och sexig för att få uppmärksamhet, bekräftelse, sex, kärlek, och vara ansedd som "någon". När jag kom i övre tonåren och förändrades, fick väldigt stora bröst bland annat, så började jag därför spela på det. Sen blev jag "den vackra, sexiga blondinen med stora bröst", och spelade på det....och fick därför alltid enormt mycket uppmärksamhet, jag fick killar, jag fick sex...och den bekräftelse jag trodde var "kärlek". Jag gjorde mig själv till ett "sexobjekt". Och det fungerade ju! Jag fick plötsligt det jag aldrig fått förut, när jag var ful och mobbad. Att bli sedd och åtrådd och bekräftad.

Jag spelade även att jag var en person som var "alltid glad och full av energi", nästan för mycket ibland.
Egentligen höll jag på att gå sönder på insidan, för jag mådde så dåligt på grund av trauman jag upplevt, och hur kaotiskt min hemmiljö var. 
Men "ingen vill ju vara med nån som mår dåligt", eller hur? Så för att dölja hur dåligt jag mådde, och för att verka vara så "normal som möjligt" och kunna leva ett så normalt liv som möjligt med allt det innebär, spelade jag att vara någon som alltid var glad och käck och sprallig, ofta till en nivå som blev mer och mer desperat ju sämre jag mådde. Till slut var det ibland många som trodde att jag kanske gick på droger, så "uppspeedad" kunde jag vara ibland. Men det var desperationen att upprätthålla fasaden som kunde gå överstyr. Jag visste inte att jag bidrog med att driva mig själv mot katastrofens rand. Det skulle jag senare få erfara, när jag gick sönder totalt inuti och fasaden rämnade.

Men jag blev iallafall ofta väldigt sårad, sviken och illa behandlad av killar och av män, har i stort sett alltid blivit det. Jag dög att ha sex med, definitivt! Men som person verkare jag inte dugaoch bli uppskattad...trots att jag visste att jag var en fin och en bra person. Och jag kunde inte begripa det? Varför var det så? Och varför hände det igen, och igen, och igen, och igen, och igen...etc.

Det har jag fattat nu. Det har tagit mig nästan 20 år att begripa, och jag är inte dum i huvudet. Utan är man, som jag till exempel, en väldigt snäll, godhjärtad, omtänksam och kärleksfull människa, så kan man inte begripa såna saker som ytlighet och egoism. Man kan bara inte det, för man kan inte på något sätt relatera till det. Det är ytterst, ytterst främmande för en.

Män fungerar väldigt annorlunda än kvinnor. Dom gör faktiskt det. (Ni gör faktiskt det). När det gäller sätt att se på saker, på känslor och på kärlek. Men särskilt när det gäller sex. Män kan i regel "frikoppla" sina känslor från sex, medan kvinnor i regel absolut inte kan göra det. Men tjejer och kvinnor kan låtsas göra det. För att bli omtyckta, åtrådda, och få gillande och godkännande från män. Men för kvinnor går sex och känslor hand i hand. För män gör det oftast inte det.

Män kan vara ganska "ytliga och likgiltiga" när det gäller sex, eftersom dom som sagt kan "frikoppla" sin förmåga att känna känslor i samband med sex. Detta förstår många kvinnor inte, och därför är det extremt vanligt att kvinnor i många situationer kan känna sig sårade av att mannen kanske inte förstår varför kvinnan inte är "på humör", att kanske sexet inte "betydde mer" för mannen i sexuella situationer, hur mannen ofta kan med att "tjata sig till sex", eller varför män ofta kan vara otrogna. Och det är helt enkelt för att det många gånger bara är en "release" för mannen att ha sex, det handlar inte så mycket om känslor då. Medan det för kvinnan, som per automatik kopplar ihop sex med känslor, naturligtvis betyder många saker, på många plan. Och det kan oftast inte männen fatta. Därför blir det lätt missförstånd, och många kan bli sårade.

Lösningen är KOMMUNIKATION. Och förmåga att sätta sig in i och förstå hur annorlunda män och kvinnor faktiskt fungerar, och att prata om det och förklara. Lesson 101.

Så insikten jag fått, och det som jag lärt mig under livets resa är att; ger man sig själv till män som ett sexobjekt, så behandlar dom en (oftast) som ett sexobjekt. Simple as that.

Och jag vägrar att gå med på det mer! För det är inte jag. Det har aldrig varit jag. Hela mitt vuxna liv har jag velat bli sedd, omtyckt och uppskattad och älskad av män för den människa jag är...men jag blev istället mer som bara ett sexobjekt i deras ögon, och jag trodde ju då att man måste vara det för att bli sedd och omtyckt och älskad. 
Istället har jag lärt mig nu att det är det en balans av att både vara, visa och stå fast vid sin utsida OCH insida, som man måste lära sig. Dyr och kostsam läxa för mig har det varit...men lesson lerned!

Därför har jag ägnat mycket tid på att upptäcka och hitta, och också visa utåt, den jag verkligen är. Den riktiga Angelica. Och jag är där nu, jag har hittat henne! Den riktiga Angelica tycker inte längre det är så viktigt med "manlig uppmärksamhet och bekräftelse", och att se ut som "ett sexobjekt". Jag är bara jag, för det mesta osminkad och vardagligt, sportigt klädd. Jag är helt ärlig med vem jag är och hur jag är, och vilka problem jag har. Jag behöver inte sex med någon, har ingen sexlust överhuvudtaget, den har försvunnit för längesen. Jag behöver heller ingen partner i mitt liv, för jag är trygg och säker i mig själv och är oberoende av nån partner. Jag prioriterar andra saker, som min familj, mina nära vänner och min hund. Och mig själv! Där ligger mina prioriteringar!

Jag står stolt på mina egna ben och vet vem jag är! Jag accepterar inte längre att vara nån som "bara duger att ha sex med", att bli utnyttjad, trampad på eller övrigt illa behandlad, utan då säger jag ifrån eller skiter i personer som behandlar mig dåligt.

Den gamla Angelica kanske lät sig bli trampad på som en dörrmatta, eller överkörd som av ett ångvält, eller tillät sig att bli sårad och sviken utan att säga ifrån utan bara mjäkigt ge med sig....men inte nu, inte den RIKTIGA Angelica! Aldrig i livet! Om det är något jag har nu är det självrespekt, självvärde och integritet! Och jag njuter av det...  smiley

Men man slutar aldrig upptäcka och utveckla sig själv. Det ska jag aldrig sluta med iallafall. Gör inte det ni heller. 

Kram på er! wink

 

 

 

 

 

17 Januari 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Gott nytt och god fortsättning!

Nu är det ett nytt år, 2016, och låt oss för guds skull hoppas att detta blir ett bra år. Vi behöver nog alla det. smiley

God fortsättning på er alla! heart

Lägger in en av mina favoritlåtar här nedan som jag älskar och alltid blir på bra humör av, "Wild Dances" med Ruslana. 

 

 

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

1 Januari 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida