Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Min lilla hobby....

Just nu har jag en ganska bra period, får se hur länge den håller i sig. Men under tiden försöker jag göra saker som måste bli gjorda, och pyssla och greja med lite annat. Jag är lite mer aktiv och kreativ under mina bra perioder. smiley

Jag har bland annat en speciell liten "hobby" jag pysslar med då och då. Jag har en egen Youtubekanal där jag lägger ut olika typer av videos jag skapat själv. Jag brukar bland annat ta olika favoritlåtar jag har, och även annat också, och skapar egna "videor" till dom, i ett videoredigeringsprogram. Jag tycker det är superkul! Så jag lägger ut lite videor då och då. Brukar exprimentera med olika sätt att göra videos, göra det lite mer avancerat ju mer jag håller på. Har jag en bra period så blir det lite oftare jag skapar videos, har jag en dålig period så blir det mer sällan. Men det är roligt, och det är kul att vara lite kreativ då och då också. wink

Min Youtubekanal heter TheSummerGlow. Gå in på Youtube och sök på det, så kommer min kanal upp med en bild på mig. Hittils har jag gjort 14 olika videos, men det kommer poppa upp fler lite då och då. Jag håller som sagt på med det mest när jag har mina bra perioder. smiley

Jag har även lagt in alla mina egenskapade videos här i bloggen. Om ni går in på kategorin Videoklipp i menyn ovan, så kommer det upp en kategori med videos som heter "Egna videos jag gjort till favoritlåtar jag har". Gå gärna in där också och kolla och lyssna. wink

Lägger in en av mina videos här, som jag precis har skapat. Det är ett klipp, från komedifilmen "Hajen som visste för mycket" av Galenskaparna & After Shave. (Älskar Galenskaparna!) Just denna scenen i filmen, som jag kallar "Jag vet att du vet" är det bästa i hela filmen! Så jäkla kul!

Lägger in en till av mina videos också, "Fick jag leva igen", en låt som är en favorit av Nordman. Så kolla gärna, and enjoy! smiley

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

31 Januari 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Letting go...

Det här med kärlek... Jag har skrivit innan när det gäller kärlek och förhållande att jag ska hålla mig borta från det den närmaste framtiden, av dom anledningar jag redan skrivit om i tidigare inlägg.

Men också för att jag blev så sårad sist jag var förälskad i någon, en kille från Lettland, två år yngre än mig. Har skrivit om det också i bloggen tidigare. Det har tagit mig ungefär ett och ett halvt år att komma över honom. Det är lång tid att kämpa för känslor man vill ska försvinna. Och oerhört svårt har det varit, ett tag trodde jag att jag aldrig skulle kunna komma över honom, utan vara evigt dömd att vara olyckligt kär i denna man. Men nu känns det som jag kommit över honom, för det gör inte längre ont, och jag saknar honom inte längre på samma sätt. Lägger in en länk här till det inlägget i bloggen där jag skrivit om oss, hur vi träffades, och hur det slutade. Ni får gärna läsa det om ni är intresserade. 

http://www.nogg.se/blogg.asp?idHomepage=26514&idBlogg=1258728

Kortfattat: Vi träffades för ett och ett halvt år sedan, sommaren 2016, och hade en kortare ”affär”, i brist på bättre ord. Det var tre väldigt intensiva månader, där han i stort sett bodde hemma hos mig. Vi kom varandra väldigt nära, på ett djupare plan, mer nära än jag kommit någon tidigare, och vi connectade direkt med varandra. Jag började älska honom, en djup kärlek jag inte känt för någon annan tidigare. En kärlek så stor att det gör ont, ända in i själen. Men det funkade inte mellan oss, för han kände inte för mig det jag kände för honom. Han älskade en annan. Men det fick jag veta när det redan var för sent, när jag redan hade fallit för honom.

Han var också en väldigt trasig människa, precis som mig, och som varit med om väldigt svåra saker i livet och har skadats psykiskt och känslomässigt av det. Trasiga människor kan relatera till varandra väldigt väl, och connecta på ett sätt man inte gör med andra. Det var det vi gjorde. Men han har också ett allvarligt missbruksproblem, han är alkoholist. Han är riktigt djupt nere i alkoholismen. Och jag dömde honom aldrig för det, jag försökte istället stötta honom, hjälpa honom, lyssna på honom, finnas där på det sättet han behövde, acceptera honom oavsett hur trasig han var och vilka problem han hade, inte döma honom för hans förflutna eller vilka problem han hade, vara omtänksam och kärleksfull, få honom att må bra. Det som jag gärna vill att någon annan gör för mig, helt enkelt. Jag ville ge honom det han inte fått tidigare, att inte bli dömd. För jag vet själv hur det känns att bli dömd. Så jag gjorde allt jag kunde för honom.

Men hans alkoholmissbruk var allvarligt, och jag blev väldigt orolig för hans skull. Hur hans kropp tar skada, hur psyket tar skada, hur känslorna tar skada, och allt han kan råka ut för med den nivån av alkoholmissbruk. Det han gjorde var klart att självmedicinera, som det brukar vara i sådana fall, och han drack både ren sprit och öl dygnet runt, i enorma mängder. För att döva sig själv, för att slippa tänka, slippa känna, slippa behöva vara närvarande...utan bara behöva glida omkring i livet i en dimma.

Jag kan relatera till det. Inte för att jag är alkoholist, (jag är total nykterist, har alltid varit, mycket på grund av att jag är uppväxt bland alkoholmissbruk), utan för att jag vet hur det är att må så dåligt, så man inte vill vara med längre. Att kunna slippa känna, tänka, vara, leva...kunna stänga av sig själv så man inte behöver delta i livet på riktigt längre. Det vet jag hur det känns. Jag har själv en gång i tiden haft ett läkemedelsmissbruk, där jag åt väldiga mängder smärtstillande medicin, Citodon (kodein/morfin), varje dag. I början var det för att lindra den konstanta huvudvärk jag alltid har haft, som jag alltid kämpar med, men sen märkte jag att man blir ju ganska hög på dom tabletterna, och då lindrar man ångest och depression samtidigt, ett sätt att ”stänga av” sig själv. Det är det som är det farliga med såna mediciner, man fastnar på hur dom påverkar en, känslan av att vara hög på dom. Dom är ju ändå narkotikaklassade, just för att ämnet kodein i dom är liknande morfin. Det är därför dom är så oerhört beroendeframkallande.

Men i dagsläget äter jag väldigt liten mängd av dom. Läkarna tvingade mig till slut att trappa ner på Citodonen. Från att ha tagit ca 20 st tabletter om dagen, så jag har under mer än 10 års tid gått på en strikt nedtrappningsplan. Och nu äter jag så liten mängd, så det räknas inte ens som ett beroende längre, och man blir knappast hög på det. Denna mängden jag äter nu, en till en halv tablett om dagen, kan jag äta i många år till om det är så, för det är sån liten dos. Men tanken är att jag ska trappa ut helt på Citodonen så småningom. Men man måste ta det i väldigt långsam takt. För det handlar inte bara om att rent fysiskt bli av med själva substansen, för beroendet man har är också psykiskt och känslomässigt. Så där måste man också jobba väldigt hårt, att kunna släppa taget om medicinen psykiskt och känslomässigt. Så är det med alla beroenden. Och det är där det största och viktigaste, och svåraste, arbetet ligger som man måste göra. Och det kan vara svårt att förstå, och ännu svårare att acceptera. Men det är så det är.

Min mamma kom aldrig så långt i sitt missbruk som jag gjort med mitt beroende, mitt missbruk. Visst, hon gjorde väl en del ”försök”. Hon hade en del ”rena perioder”, och hon åkte ofta in och ut på beroendemottagningar/beroendekliniker – men det var bara halvhjärtade ansträngningar, hon ansträngde sig aldrig riktigt genuint. När hon hade det som värst i sin hemmasituation, (med den man hon var gift med innan hon dog, Lennart, som var alkoholist och som slog henne så ofta), så såg hon till att åka in för behandling då och då ”för att få komma bort lite från hemmet”. En liten ”mini-semester”. Det berättade hon för mig. Hon visste precis vilken mängd narkotika hon skulle ta för att det inte skulle vara en dödlig överdos, men ändå räknas som mycket allvarligt. Då fick hon åka in på beroendemottagningen ett tag. Hon var bra på att manipulera sjukvården och läkare, tro mig.

Jag önskar så att hon hade kunnat i alla fall ta sig så långt som jag gjort i min behandling, i min process att må bättre. Men hon kom aldrig så långt. Åren innan hon gick bort var dom värsta jag upplevt med henne. Hon var så illa däran, så djupt inne i missbruket, så trasig och skadad som människa. Hon var så borta, hon var en helt annan person, och det gick inte att prata med henne eller resonera med henne överhuvudtaget. She was just gone. Not my mother anymore. Och det var nästan outhärdligt att se och uppleva. Men hon fick frid till slut i alla fall. Som människa led hon hela sitt liv – nu är hon fri, och en vacker lycklig ängel. My mother. heart

Nu kom jag ifrån ämnet lite. Det händer ibland. Men det jag ville komma till var i alla fall att den senaste kärleken i mitt liv, sårade mig så svårt att jag inte tror att jag kan älska igen på mycket mycket länge. Men jag hade inte velat vara utan denna upplevelsen med denna killen ändå, trots att det knäckte mig.

För jag har lärt mig saker jag behövde lära mig, och upptäckt sånt jag behövde upptäcka. Inget sker av en slump, det finns en mening med allt som händer och alla möten man har med alla människor. Man kan tro att en sak har en särskild mening, men sedan visar det sig ha en helt annan mening, något man behövde upptäcka och lära sig.

Jag har lärt mig att jag kan älska någon på riktigt, inte bara vara förälskad. Och jag har upptäckt och lärt mig den sanna meningen med att älska någon. Jag bryr mig fortfarande om killen från Lettland, älskar honom fortfarande oerhört mycket i en del av mitt hjärta, och jag vill att han ska må bra och ha det bra, och få leva det liv han vill leva för att han ska kunna bli lycklig...även om det inte är med mig. Det är sann kärlek. Det har jag inte upplevt innan. Att älska någon så mycket, att även om den personen dumpar en och inte vill ha en, att då ändå bry sig tillräckligt mycket om den personen för att vilja det som är bäst för den...även om det är att vara med någon annan. Det vill jag för honom. För jag är fortfarande knuten till honom, han finns i mitt hjärta...always...även om jag nu har brutit all kontakt med honom, för mitt eget bästa. Men jag vill ändå att han ska leva det liv han vill leva, med den han vill leva med, för att han ska kunna må bra och bli lycklig. Det önskar jag för honom, till 100%. So now I´m letting him go. I´m letting a lot go. I´m setting myself free!

Lärdomar får man av allt, om man är uppmärksam. Jag vet vilka lärdomar jag har fått av saker och ting, av upplevelser, och av olika personer man mött i livet. Det är det som får mig att fortsätta växa som människa. Jag vill aldrig sluta växa, sluta upptäcka, sluta lära mig. Jag är alltid väldigt uppmärksam på allt, hela tiden. Det är på det sättet jag kommit så långt jag gjort i mitt liv, trots att jag har haft alla odds emot mig.

Många som levt ett sånt liv jag har gjort, har förr eller senare supit eller knarkat ner sig, åker in och ut på psyket, lever ett kriminellt, destruktivt liv, gjort många självmordsförsök, eller tagit livet av sig. Jag har klarat mig väldigt bra, med tanke på var jag kunde ha varit, var jag kunde ha hamnat, hur mitt liv kunde sett ut. Jag har haft ett läkemedelsberoende som jag tagit mig upp ur. Jag har aldrig gjort några självmordsförsök (även om jag länge gått med en dödslängtan, så har jag aldrig agerat på det), eller varit inblandad i något kriminellt. Jag har aldrig legat inne på psyket (fast jag borde ha gjort det egentligen, länge ville jag det men fick inte nån plats någonstans). Jag kunde ha levt ett precis likadant liv som mamma, som någon som är en grav missbrukare, i en relation med någon som också missbrukar och som skadar mig fysiskt och psykiskt, och levt i ett helvete. Och aldrig kunnat ta mig ur det, och dött i förtid. Det kunde ha varit så mitt liv hade sett ut.

Men det gör det inte. För jag har ”tagit tag” i mig själv, bara inte på ett sätt alla andra tycker att jag borde gjort. För alla andra har ju alltid haft åsikter om vad jag borde göra, hur jag borde leva mitt liv. Och har jag inte följt deras direktiv, så har jag kämpat på fel sätt.

Guess what?! I don´t give a fuck!

Jag kämpar på mitt sätt, i min takt, på mina villkor! Och har du inte gått i mina skor, levt mitt liv, så kom inte och tala om för mig hur jag borde göra, hur jag borde leva! För det har du ingen rätt att tala om för mig! Lika lite som jag har rätt att tala om för dig hur du borde leva ditt liv. Så är det...

Over and out....for now.

Kram på er!  heart

 

 

 

 

 

 

 

27 Januari 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Ready to be myself!

Jag ska, som jag nämnt tidigare, ägna detta nya året till att fokusera på mig själv, och vad som är bäst för mig. Det är något jag aldrig gjort tidigare, för jag har varit så fokuserad på vad andra vill och behöver hela tiden, och alltid skjutit mig själv och mina egna behov åt sidan. Detta har i längden gjort mig ännu trasigare inombords, och jag har upptäckt det för sent. Jag borde ha upptäckt det, och gjort någonting åt det för längesen, men bättre sent än aldrig som man brukar säga.

Jag har alltid tagit en massa bullshit från många personer, både ”vänner”, släkt, och personer jag dejtat eller haft förhållande med. Varför är ju en gåta egentligen.... Men jag är sådan som människa, har alltid varit, att jag alltid ser till andras vilja och behov före mina egna. Så mycket att min egen vilja och behov faktiskt inte ens existerat. Det är min natur, den människa jag är. Men som människa överlever man inte länge i den här världen om man ska vara sådan och göra så i hela livet, då blir man inte så gammal. Det har jag förstått nu.

Om jag fortsätter detta destruktiva och faktiskt ologiska beteende, så kommer jag gå under innan jag fyllt 50 år. Jag känner det i hela mig. Mitt sinne visar mig det, mitt hjärta talar om det för mig, och min själ viskar det till mig. Så därför måste jag göra dessa förändringar i mitt liv, och vilken bättre tidpunkt att börja än nu när det är nytt år igen.

Att låta sig utnyttjas och användas för andras själviska syften och motiv, och att alltid vara den som uppoffrar sig för andras vilja och välbefinnande, förstör en fullständigt inombords. Det bryter ner en i bitar, som upplöses i atomer, and becomes stardust. Ashes to ashes, dust to dust. 

Jag har tillräckligt med att arbeta med mig själv, att bearbeta allt jag gått igenom, och läka mig själv psykiskt och känslomässigt, för att jag ska kunna fortsätta att låta andra använda mig och utnyttja mig. Vare sig det gäller vänskap, sexuella relationer, eller förhållande. Jag har förstått det nu, förstått det på riktigt.

Och My God så befriande det är! Att släppa gamla laster, och släppa människor som hängt som ett ankare omkring mina ben, och hindrat mig från att befria mig själv från mina bojor. Tyngden har nu lättat, bojorna är brutna. Och därför kan jag nu lättare fokusera på mig själv, min läkeprocess, och vad jag behöver för att kunna leva ordentligt.

Jag har släppt en hel del nu. Jag har släppt taget om, och brutit helt med vissa människor, som inte varit bra för mig, som inte brytt sig om mig på riktigt, och som inte velat det bästa för mig, utan som genom sitt sätt att behandla mig har bidragit till att jag brutits ner mer och mer, och inte kunnat läka ordentligt. Dom människorna har bara agerat utifrån sina egna syften, och själviska behov, och struntat fullständigt i hur deras handlingar påverkat mig.

Vissa av dom har jag gett många chanser, fler än dom någonsin har förtjänat, och dom har ändå inte tagit det på allvar utan har fortsatt att bryta ner mig genom sin själviskhet och sina handlingar, och fortsatt att ta mig för given. Och väljer man att göra så, så blir det förr eller senare konsekvenser, lita på det. Och konsekvenserna blir att jag till slut tröttnar, på riktigt! Jag må ha en stort tålamod, vara väldigt förlåtande, och ha ett överseende med saker och ting få har, men inte i all evighet. Och jag har viljan och önskan att genom att ge folk en andra chans (eller 3 eller 4 eller fler), så gör det att dom också tar till vara på dom tillfällena och chanser som ges, för jag vill tro att människor har ett gott hjärta. Men inte alla har det, särskilt inte dom som har sett tillfällen att utnyttja mig där jag bara velat gott, och utnyttja det faktum att jag har en stor förmåga att förlåta, även förlåta sånt som inte borde förlåtas. Och för dom personerna att veta om det, spela på det och utnyttja det hos mig, som många gör - det är skamligt. Det är bortom idiotiskt. Det är att göra mig ännu trasigare.

Och sådana människor kan jag inte, vill jag inte, ha i mitt liv! Dom förtjänar inte en del av mig, att ta del av och vara en del av mitt liv! Jag har fått nog! I am done! And God it feels good! laugh

Så nu ska jag ägna resten av min tid åt att bli den person det alltid varit meningen att jag ska vara, som jag aldrig kunnat bli innan. Eftersom jag alltid känt mig tvungen att vara någon jag inte är, för andras skull, för att vara andra till lags, för att andra ska bli mer nöjda. Och det har långsamt knäckt mig.

So no more! Here on forward comes the real me! And she is real, she is magnificent, she is a fighter, a warrior, who proudly shows off her scars to the world! She is me. heart

 

Nedan: låten "Ready To Be Myself" med David Dunn. Ingen låt mer än denna kan beskriva så klockrent hur jag känner! Så bra! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

20 Januari 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Both sides of the story.

Jag ska skriva lite nu om sånt som kan väcka starka reaktioner, kanske ilska, irritation eller upprördhet. Men jag tänker skriva om detta ändå, för det är viktigt i mina ögon. Och jag kommer vara brutalt ärlig, mer än många andra skulle klara av att vara. Men det är för att jag tröttnat, för att jag lessnat något så djävulusiskt! Det kommer bli mycket jag skriver här, men det är upp till er om ni orkar och är intresserade av att läsa det ändå.

Jag har tröttnat så fucking jävla totalt på att bli använd, sedd på och utnyttjad som ett objekt att bara ha sex med, att jag verkar duga bara när det gäller det sexuella, och trött på att uppleva att jag "inte duger" i förhållanden för att jag "är en sån som mår dåligt psykiskt" - så jag har valt att avstå från sex, kärlek och relationer helt och hållet nu. Av flera anledningar, som jag ska prata om.

Först; jag har upplevt båda sidor av myntet, så att säga. Att bli mobbad och retat och ratad när jag var ung för att "vara ful och töntig" (ena sidan) - och att vara söt, vacker, sexig och vara populär, eftertraktad och åtrådd som äldre (andra sidan). Och båda sidor har sina nackdelar. Men i min naivitet och oerfarenhet som ung och "ful", trodde jag aldrig att att vara populär, vacker och åtrådd skulle kunna vara nåt negativt. Man tror automatiskt, att allt är lättare och att livet leker när man är vacker och populär. Men tro mig, så är INTE fallet. Och vilken läxa för livet det har varit för mig!

Under dom åren i barn-och tidiga ungdomsåren som jag räknades som "ful och töntig", önskade jag inget hellre än att få vara söt och vacker och eftertraktad. Det var hemskt att vara den fula, den som ingen kille blev kär i, frågade chans på, eller ville pussa i till exempel "Ryska Posten". Ingen kille ville ha med mig i den leken, för dom sa rakt ut till mig att jag var för ful för att få vara med. I den åldern är sånt på liv eller död, trots att man bara är ett barn...ni kommer väl alla ihåg det?

Eller i mellanstadiet när ingen kille ville ha med mig att göra på det sättet, och kallade mig ful, potatisnäsa, pomperipossa, (tydligen hade jag för stor näsa då), och kallade mig tönt, äckel, glasögonorm och annat elakt. Det gjorde inte saken bättre att jag hade glasögon, tandställning (räls) och tidigt fick dålig hy med finnar, och fult stripigt hår. Typ allt som är typiskt för "en ful tönt". Att ingen kille tyckte om mig, eller att dom var taskiga, det gjorde ont som i helvete, men jag visade det inte. Jag bara accepterade läget. Jag trodde då att att vara söt och vacker var lösningen på alla problem. Och hoppades så att det skulle förändras när jag blev äldre. Vilket det också gjorde.

När jag blev ansedd att vara ”vacker och populär”, som började ungefär när jag var ca 16-17 år gammal, så upplevde jag hur det var att vara på andra sidan av myntet. I början kändes det konstigt, och jag fattade inte, trodde killar som gav mig komplimanger drev med mig. Men efter ett tag började jag förstå att jag faktiskt var sedd som söt och vacker då. Och det var skitkul, och underbart! Killar flockades kring mig, jag strulade runt en hel del, gick ut varje helg med kompisar till olika discon och klubbar. Jag hade pojkvän efter pojkvän efter pojkvän efter pojkvän....dom avlöste snabbt varandra (för ingen tyckte vilja vara särskilt länge med mig), och jag behövde den bekräftelsen killar/män gav mig, för det var så jag värderade mig själv då – genom deras ögon. Så gör man när man är ung, och inte vet bättre. Särskilt om man inte fått sån bekräftelse innan, då blir det till slut som en drog.

Men det kom också till en punkt då jag började känna mig tommare och tommare, ledsnare och ledsnare inombords. För oavsett hur mycket uppmärksamhet och bekräftelse jag fick på att jag var vacker och sexig, oavsett hur många som ville ha mig, oavsett vilken kille jag var tillsammans med eller hur många, så började det tappa sin tilldragning och glans. Det som man trodde var rent guld, fattade man till slut bara var påmålat fejkguld, med rostig metall inunder. Det slutade vara roligt till slut.

Därför att man upplevde gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång....att killar/män bara såg på en sexuellt, och bara brydde sig om det sexuella. Att ha sex med mig ville många, (vill fortfarande många) men få till ingen, visade intresse för den människa jag var. Jag kände mer och mer att den människa jag var, själva Angelica, var inte intressant för fem öre tydligen. Det enda som spelade någon roll var att få sex av mig. Som att jag bara vore en sexleksak, och ingen människa. Och varje gång jag kände så, upplevde det, så dog en liten bit av mig inombords.

Men jag fortsatte träffa killar och män, och började även träffa tjejer när jag var i 25-26 års åldern (eftersom jag då upptäckte att jag var bisexuell), och jag fortsatte att låta killar, och då också tjejer, ha sex med mig fast jag egentligen inte ville innerst inne. För vid det laget hade min sexlust, min naturliga sexlust, dött ut.

I kombination med att min mamma gick bort år 2000, när jag var 21 år, och den oerhörda sorgen som följde på det, och att jag under lång tid bara känt mig som allas privata sexleksak, och att jag kände att jag inte "dög" för att jag upplevt svåra saker, så fanns det ingen lust eller vilja till sex kvar i mig. Den var död.

Men jag fortsatte ändå, för jag trodde på riktigt att man bara var värd nåt om man hade sex jämt. Dejtade man någon så måste man ju det! Är man i ett förhållande med någon måste man ju det! Ville man ha någon att vara med överhuvudtaget, var man tvungen att vara som nån jäkla nymfoman! På riktigt alltså! Ingen kille ville ha en eller vara med en annars. Ingen tjej heller för den delen. Där är det lika.

Så jag var tvungen att fortsätta låtsas. Spela en roll. Spela rollen som ”den glada, käcka, kåta och villiga tjejen som alltid vill ha sex", och som alltid "ville ha kul”. Spela rollen som "glad, käck och lättsam", och nån som upplevde livet som "ett stort underbart jävla äventyr"!

För ingen ville ju vara med någon som "hade problem", eller som "mådde dåligt". "Nej, sånt vill vi inte ha att göra med! Bara glada, käcka människor, som alltid är kåt och villig, och utan ett problem i världen, har rätt att vara i en relation, har rätt att bli accepterade och älskade! Man kan ju inte älska en "skadad" människa, heller! Nej och fy!"

Det var dom signaler jag fick av alla runt omkring mig. Så det klart som fan jag var tvungen att spela rollen, ta på mig "den glada, käcka masken", i alla situationer med alla människor! Hur skulle jag annars kunna ens försöka ha ett normalt liv?! Tror ni jag är ensam om att göra så? Fler människor än ni tror har på sig "masker" i denna världen, för att kunna överleva.

Någon kände sig "lurad" av det en gång, en kille jag dejtade, som var en del år äldre än mig. Han blev förbannad, när han upptäckte att jag "var en sån där tjej som mår dåligt" istället för den "glada, käcka, roliga tjejen" jag var i början. Han sa att jag körde med nåt som liknade "falsk marknadsföring" (hans ord) , och att citat: "han hade fått nog av tjejer som "mådde dåligt", han ville inte ha en sån till tjej! (Mig alltså). Och han var mer än 10 år äldre än mig, och skulle ju föreställa vara "en mogen man" då, inte en jävla barnunge som råkat köpa fel sorts glass och sen gnäller över det, och skäller ut glassförsäljaren. Jag råkade ju vara arbetslös också just vid den tidpunken, och det var ju också ett oerhört brott, att vara arbetslös! Hur kunde jag bara med?!

Och när jag vid ett tillfälle när jag umgicks med honom, mådde skitdåligt, för något hade triggat en flashback i mig från när jag var barn och blev misshandlad och torterad av min s.k. styvfar vid den tiden, och flashbacken triggade igång en panikångestattack för mig - så blev han skitsur och kallade mig för ett jävla psykfall. På riktigt! Så när han bestämde sig för att bryta med mig senare, så han sa, citat: "Kom över dina problem, skaffa dig ett jobb...så kan du ju höra av dig till mig sen, så får vi se." Så dumpade han mig rakt av. Behöver jag förklara hur krossad jag blev av det, hur hårt det tog mig, hur jävla iskallt det är att säga så, göra så...mot någon som den VET mår jävligt dåligt? Och att det fick mig att känna mig värdelös, för att jag hade skadats svårt i mitt liv, av sådant jag aldrig kunnat kontrollera eller bestämma själv om. Hur orättvist var inte det?! Så kände jag. Jag hade inte en chans....

Och detta hände med denna killen när jag var 21 år, lite mer än ett halvår innan min mamma dog. Under den perioden när det faktiskt var som allra värst, och jag behövde stå maktlös, och se, höra och veta om att hon blev slagen sönder och samman nästan dagligen av den man hon var med just då, som var alkoholist och våldsam, och att jag var tvungen att hantera att hon var både påtänd av droger och full som en alika samtidigt, dagligen, och körde bil och allt, ibland med mina syskon i bilen (fast hon förorat körkortet på grund av rattfylla) med en dödlig cocktail i kroppen som kunde blåsa ut hennes ljus när som helst. När jag var tvungen att hantera att mina yngre syskon bodde där ute hos mamma och den där mannen, och det helvete dom såg och upplevde dagligen, hur dom for illa av det. När jag var tvungen att besöka min mamma på sjukhuset, där hon låg i koma, efter att ha blivit nästan ihjälslagen av den där mannen, och läkarna inte visste om hon skulle klara sig överhuvudtaget, och att veta vad den där mannen gjort med henne. Hon repade sig, men dog några månader senare ändå, i en trafikolycka. Nåja, bättre det än att dö av en överdos, av självmord, eller att ha misshandlats till döds av den man hon var gift med. Så ser jag det...det är så jag måste se det.

Under tiden allt detta pågick, försökte jag samtidigt leva ett "vanligt liv", med att jobba, eller söka jobb, eller gå olika kurser som erbjöds, att ha ett socialt liv, ett kärleksliv, ett förbannat jävla liv överhuvudtaget! Då var jag tvungen att sätta på mig masken, gå in i rollen som "den ständigt glada leende, käcka tjejen med aptit på livet". När jag höll på att dö inombords, och gå i tusentals bitar. Men jag spelade rollen, och jag gjorde det jäkligt bra.

Den tjejen har jag spelat att vara sen jag var övre tonåren. Men hon fanns ju inte på riktigt, hon har aldrig funnits på riktigt. Hon har alltid varit ett spel, en roll jag gått in i, för att överleva, för att killar ska vilja ha mig och vara med mig, ha ett förhållande med mig...och för att orka gå i skolan, sen ha ett arbete, och att kunna umgås med kompisar. För vem vill vara tillsammans eller hänga med med en tjej som "mår dåligt", eller inte prioriterar sex i en relation, eller inte alls vill ha sex egentligen, för hon vill bara bli älskad och accepterad och känna sig trygg? Ingen vill det, eller klarar av det! Det vet ni också.

Och utöver det, nu något som verkligen kan uppröra, särskilt män: Jag har fejkat varenda jäkla orgasm med varenda kille jag varit med, och fejkat att jag haft skönt! Och tror ni någon har märkt det? Knappast! Jag spelar rollen så jäkla bra, har förfinat den och slipat den under så många år. När jag har sex så spelar jag en roll, som i en porrfilm, och agerar därefter. Om man stönar på rätt sätt, och högt, och man rör kroppen på rätt sätt, i olika ställningar – så kan man spela rollen felfritt. Tro mig, har gjort det hundratals gånger, med olika killar. Ingen har märkt nåt. Utan alla har tyckt att dom varit värsta kungen i sängen, som fått mig att njuta så, och kommit så många gånger! Så som killar tycker. Och tror ni jag är den enda kvinnan som fejkar orgasmer? Kvinnor har gjorde det i århundraden. Ni skulle bara veta....

Jag ska berätta varför ingen av dom jag varit med märkte nåt, inte märkte att nåt inte var som det skulle. Därför att ingen av dom har verkligen brytt sig om mig, Angelica, den människan jag är, utan bara fokuserat på sexet, och hur dom själva har agerat under sexakten, vad dom har gjort med sina ”sexskills”, sin penis, och hur bra dom själva tyckt dom varit, och vad dom själva fått ut av det. Hade någon av dom verkligen på riktigt brytt sig om mig, och sett mig, människan Angelica, så hade dom märkt det och undrat vad det var som var fel. Tro mig.

Och det gör ont som fan i hjärtat och i själen, att ingen, ingen av dom, märkte på mig att nåt inte stämde. Ingen av dem ifrågasatte eller undrade, eller frågade hur jag egentligen mådde eller kände det. Jag kunde till och med gråta vissa gånger när jag hade sex, för att jag ju egentligen inte ville, men kände mig tvungen att ha sex för att personen skulle vilja ha mig - och det blev inte ens upptäckt. Bara jag stönade på dom rätta ställena, och rörde på mig som att jag njöt, så märkte dom det inte. Därför att dom inte såg mig, såg människan Angelica. That´s why!

Och det gällde både dom som jag dejtade kortvarigt, och dom som jag hade seriösa förhållanden med. Till och med dom som jag trodde verkligen brydde sig om mig och älskade mig, brydde sig bara om att få sex av mig, när det väl kom till kritan. Ingen såg mig, ingen hörde mig, ingen brydde sig, på riktigt. Så jag kunde lika väl fortsätta spela rollen, who cared anyway...? Jag var bara ledsen och tom inombords ändå...

Jag har gått igenom oerhört svåra saker i mitt liv som traumatiserat mig ordentligt, som ni säkert förstår, saker som många har svårt att förstå och hantera. Saker som att som barn leva i en oerhört dysfunktionell, ohälsosam miljö, med missbrukande föräldrar och andra vuxna som missbrukade, både alkohol och tunga droger, och där våld och övergrepp var vardag, både mot min mamma och mot mig. Jag bevittnade mycket våld och har själv blivit utsatt för mycket våld som barn, även sexuella övergrepp. Och att alltid behöva oroa mig för min mamma, som var grav missbrukare, och som gång efter gång efter gång var ihop med andra missbrukande, våldsamma män, och att aldrig veta från dag till dag vad som skulle hända, om vi skulle överleva ens. Och det finns inte ord i det mänskliga språket att beskriva vilket helvete på jorden det var, att leva så, som litet barn. Från att jag föddes till jag var ca 9-10 år, levde jag under sådana förhållanden. Det var min barndom det.

Och när jag var i 9-10 års åldern till jag var ca 16 år, var det ganska okej hemma. Mamma var med en bra man då. Sen tog det också slut, och hon träffade den där mannen som var alkoholist och våldsam, och hon flyttade in på hans gård ute på landet, då var jag ca 16 år. Dom missbrukade tillsammans, till den punkt där bara vansinne och kaos rådde, och döden alltid var nära. Sen dog hon i en trafikolycka år 2000, bara 43 år gammal. Och sorgen och smärtan efter det tog nästan livet av mig. Det tog många år att hämta mig från det.

Så är det så konsigt att jag alltid mått så dåligt, och att jag ledsnat så på sex och på dejtande och förhållande? Att allt jag har gått igenom har skadat mig och traumatiserat mig svårt, både psykiskt, känslomässigt och själsligt? Och att det jag behövde, var att få vara med någon som såg mig, hörde mig, brydde sig om mig, som ville vara stöd för mig och älska mig, trots allt mitt bagage och min sorg och smärta? Som kunde förstå och vara okej med att sex inte var allra högsta prioritet för mig, utan att jag bara ville få bli omtyckt, älskad och åtråvärd för den människa jag är? Är det så jäkla konstigt?!

Men det hände aldrig...så jag fick fortsätta spela rollen, fortsätta låtsas. Och så har det hållit på, under alla år.

Men det kom en punkt, för ett par år sen, när jag kände att jag kunde inte spela rollen längre, jag orkade inte, och jag ville inte mer. Jag höll på att döda mig själv inombords av det. Jag fattade då att det var ett självskadebeteende jag hållit på med, och att det var förödande för mig. Det slet ut mig, körde slut på mig, malde ner mig till aska. För att orka överleva överhuvudtaget, kände jag att jag var tvungen att fortsätta mitt liv utan sex, kärlek och förhållande. Och det var ingen svår uppoffran, efter allt det jag varit med om, believe me!

Jag klarar mig alldeles utmärkt utan nån man, eller kvinna, i mitt liv! Jag fokuserar på mig nu, för första gången i detta livet. Jag kan leva hur jag vill, som jag vill, på mina egna villkor! Jag har ingen som kräver sex av mig, att jag ska vara glad, kåt och villig 24-7, och som tjatar och surar och kritiserar när jag inte vill, eller mår dåligt. Jag har ingen som kräver att jag måste hushålla, jag städar, tvättar, lagar mat och andra sysslor när JAG vill, när JAG känner för det. Jag har ingen som kräver av mig att jag måste vara aktiv och social, gå ut och göra saker, hitta på ”nåt roligt”, vara ”spontan och äventyrlig”, eller att jag måste "komma över mina problem, skärpa till mig, och skaffa mig ett jobb"!

Jag kan bara ta det lugnt, och fokusera på min läkeprocess, på att bara få vara jag. Utan krav och måsten, utan oro, svek, sårade känslor och brustet hjärta. Bara få vara, i min ensamhet, i mitt hem, utan krav, och få läka. Vara social när jag orkar och vill, inte bli påtvingad det. Ha sex när jag själv vill och känner för det, vilket nästan aldrig sker. (Och om det sker, så har jag metoder att tillfredställa mig själv på ett sätt ingen annan någonsin kunnat göra för mig...så varför en sexpartner då?) Jag behöver inte en mans könsorgan, och jag behöver inte sällskapet, ”att dela livet med någon”. Därför att jag mår så sjuhelvetes mycket bättre ensam än jag någonsin gjort med någon jag varit med!

Och om någon ska kunna tävla med det, som jag kan ha en relation med, då får det vara någon som kan acceptera mig precis som jag är, med min psykiska och känslomässiga problematik, likväl som mina fysiska problem och svårigheter, min svåra bakgrund och livshistoria (vilket många inte verkar kunna hantera, för det är ju sååå jobbigt att ha en tjej som "upplevt svåra saker" och som "mår dåligt"). Och någon som inte kräver eller absolut måste ha sex hela förbannade tiden, utan har tålamod, förståelse och omtanke om mig i första hand, framför sitt eget sexbehov. Varför är det så jäkla svårt att göra?! För grejen är, att om jag kände att jag fick det av någon, så skulle sexlusten komma tillbaka av sig själv, helt naturligt. För då skulle jag känna mig trygg, och älskad. Då kommer sexlusten, tro mig. 

Och vem är villig att ge detta, och ha det tålamodet och den förståelsen? Nobody, let me tell you! För ingen tycker det är värt det.

Av den anledningen kommer jag fortsätta vara för mig själv, singel, och fri att leva hur jag vill, på vilket sätt jag vill. Det väger så mycket tyngre än något annat, tro mig! Kanske i framtiden jag träffar någon, who knows? Men det lämnar jag till den tiden kommer. Till dess tänker jag inte acceptera något annat än frid, och lugn och ro i mitt liv. För varför skulle jag byta min frihet, mitt lugn, och min fridfulla tillvaro, mot att träffa och dejta och ha förhållande med killar, eller tjejer, som återigen ganska säkert kommer slita sönder mina nerver och slå mitt hjärta i bitar. Igen, och igen, och igen...i all evighet, amen.

Skulle inte tro det...

So...frankly, my dear...I don´t give a damn!

Här nedan kommer jag lägga in ett litet videoklipp, och också lite gamla foton på mig, tagna under livets gång, som kommer visa utvecklingen av mig från ”den fula ankungen” - till ”den vackra svanen”. För att så tydligt som möjligt skildra båda sidor av myntet jag pratade om i början. Skulle ni kunna med att lägga ut YTTERST pinsamma bilder på er som yngre? Dom flesta skulle inte det. Men jag gör det. För det här inlägget handlar om att vara brutalt ärlig. smiley

(Och jag vill tillägga, bara för att göra det klart - jag har aldrig i mitt liv gjort några operationer eller andra skönhetsingrepp. Jag har inte förstorat brösten någon gång, dom blev större och större, ju mer jag gått upp i vikt. När jag var yngre, var jag smal som en pinne, därför mindre bröst än jag har nu. Jag får alltid frågor om jag gjort en bröstförstoring. So just to clarify.)

Här kommer ett musikklipp som uttrycker klockrent hur jag känner nu! Så jävla bra! yes

And here below is a trip down Memory Lane! wink 

 

Jag, 5-6 år gammal.


Jag - 10-11 år gammal (mellanstadiet)

 

Jag - 14-15 år gammal (högstadiet)

 

Jag - 16 år gammal (gymnasiet)

 

Jag - 17-18 år gammal (gymnasiet)

 

Jag - 21 år gammal

 

Jag - 22-23 år gammal

 

Jag - 26 år gammal.

 

Jag - 29-30 år gammal.

 

Jag - 36-37 år gammal.

 

Jag - 38 år gammal. (Nutid)

 

 

 

 

 

 

 

14 Januari 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Nyårslöftet!

 

 

Nu är jag hemma igen från Värmland, kom hem i tisdags. Det var så kul att hälsa på min syster och hennes barn, älskar att vara med dom!

Och vi hade ett lugnt nyår, och väldigt mysigt. Så jag är supernöjd med hela resan! smiley

Jag har funderat och tänkt mycket på saker, reflekterat över året man lämnat bakom sig, och året innan det. Det är mycket jag vill ändra på under det nya året, och i närmaste framtiden.

Mitt nyårslöfte, är inte att ”börja träna”, eller äta bättre, eller nåt sånt, that I don´t give a flying fuck about, utan mitt nyårslöfte till mig själv är att vara mer noga med vilka jag släpper in i mitt liv, och att jag måste sätta mer gränser, och ”rensa bort”, alternativt inte släppa in i mitt liv, människor som inte är bra för mig, människor som inte vill det bästa för mig, människor som är egoistiska och gärna utnyttjar det jag har och ge, som inte respekterar mig, som inte egentligen bryr sig om mig överhuvudtaget utan bara har själviska motiv. Med andra ord, people that are toxic to me and my life.

I hela mitt liv, som jag skrivit en del om innan, så har jag släppt in såna personer i mitt liv, låtit dom utnyttja mig och såra mig, för att jag bara vill väl och vill ge det jag kan, och hjälpa. Mitt hjärta är och har alltid varit väldigt gott, vill alltid alla väl, men det är också väldigt sårbart.

I den människa jag är, min sanna natur, har jag skjutit mitt eget hjärta åt sidan för andras skull, för att jag har oerhört svårt att göra nåt annat, och i processen har mitt hjärta under hela mitt liv slitits ut och trasats sönder. Och jag har märkt det och känt av det för sent.

Men nu har jag bestämt mig, att ägna framtiden åt att hela mitt hjärta och mitt sinne och min själ, och kommer inte mer låta mig bli dåligt behandlad och utnyttjas bara för att jag vill väl och är för snäll.

Jag kommer aldrig ändra på den människa jag är, som jag vill vara och är stolt över att vara. Men jag kommer vara mer noggrann och försiktig med vilka jag släpper in i mitt liv, släpper nära inpå mig, och jag kommer vara mer bestämd och sätta mer och tydligare gränser för vad som är okej och inte. Och jag kommer rensa bort, eller minimera kontakten med, människor som jag redan har i mitt liv men som inte är bra för mig. Det tycker jag är en bra början i alla fall. smiley

Hoppas det nya året för med sig mycket gott till er alla!

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 Januari 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida