Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Hem, ljuva hem.

Nu har jag börjat få det jättefint i min lägenhet. =)
Jag har köpt gardiner jättesnygga gardiner till mina rum. Det behövdes verkligen. Jag har bott i min lägenhet i 3 år nu, och har aldrig brytt mig om att skaffa gardiner. Varenda människa verkar göra det det första dom gör när dom flyttar till ett eget hem. Men jag är inte riktigt som andra människor. Jag bryr mig inte så mycket om sånt.
Men nu jag fina gardiner och fina mattor på golvet (vilket jag inte heller hade förut), så nu ser mitt hem ut som ett riktigt mysigt hem.
Det känns jätteskönt. =)

Mitt intresse för att "pynta till" mitt hem, startade när jag möblerade om i mitt sovrum. Då blev sovrummet så mysigt och fint, så då ville jag fixa till resten av lägeheten så det blev lika fint där.
Jag har köpt "julsaker" också att ha till julen.
Till köket har jag köpt röda julgardiner, röd duk till köksbordet och en röd trasmatta. Mitt vardagsrum är redan inrett i röd stil, så då blir det juligt i hela lägenheten. Att pynta mycket till jul har jag heller aldrig direkt brytt mig om att göra.
Men i år ska jag göra det. =)

Jag älskar att vara hemma. Jag är verkligen en hemmaperson. När andra går ut på helgerna, mina kompisar och andra, då är jag hemma istället och ligger mysigt nerbäddad i min säng och ser på tv eller film.
Sån är jag nuförtiden. En hemmaperson.
Jag går sällan ut, även om det är något jag skulle vilja göra. Jag orkar inte, har ingen energi eller lust. Därför föredrar jag att vara hemma.

Nu till helgen funderar jag på att åka till min familj och sova över. Jag brukar åka dit då och då, och ta min hund med mig. Älskar att umgås med min familj.

Annars är det som vanligt med mig....trött och har huvudvärk.
Har vant mig vid det vid det här laget. Har inget val.
Min största skräck är att mina värktabletter ska ta slut. Om dom gör det och jag inte kan få ta i några om jag får ont i huvudet, så blir huvudvärken värre och värre tills det gör så ont att jag är på gränsen till att ta livet av mig. Då är jag tvungen att åka in till akuten. Det har hänt många gånger. Det är fruktansvärt.
Så jag måste alltid se till att ha värktabletter hemma, och kan inte åka någonstans utan dom.
Det är jobbigt kan jag säga.
Men vad ska jag göra? Om inte läkarna kan hjälpa mig, om dom inte vad vad man kan göra åt det, vad kan då jag göra?
Bara vänja mig och försöka stå ut helt enkelt.

Så så är det med mig.
29 Oktober 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"Elegi" av Lars Winnerbäck


En underbar, och ganska välkänd låt, som berör en och får en att tänka efter och fundera.


"Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst.
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst.
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting,
medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej.
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.

En storm på väg i natt, rannsaka och bekänn.
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen.
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval.
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral.

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut.
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut.
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division.
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej.
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt.
Och du berätta att du saknar mig i natt, det gör jag med.
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är.
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med.

En elegi för alla sorger den där hösten handlar om.
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom.
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in.
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din.

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement.
Två ögonpar i tomhet från september till advent.
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt.
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt".

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än.
För en tid som bara går och aldrig kommer igen.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej.
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig."

22 Oktober 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Galet, galet!

Vad är det för fel på folk?
Folk är ju helt sjuka i huvudet!
Jag får många meddelanden och kommentarer av killar på mina olika chatt-communitys. Jag har bl.a Qx.se (som är ett gaycommunity), Lunarstorm, Nattstad, Facebook, och några till.
Killar ger mig komplimanger hela tiden, och det kan ju vara trevligt att få komplimanger ibland...även om det är från killar.
Men många killar skriver helt sjuka saker. Snuskiga saker och sexförslag mest.
Det kan vara väldigt irriterande.

Men idag fick jag en kommentar av en kille i 35-års åldern, på min sida på Nattstad, som fick mig att flyga i taket.
Han skrev: "Du har inte varit på Gretas, du är inte lesbisk...sluta gör killar ledsna"
Ursäkta?! Va?!
Vad fan är det för sak att säga?!
Jag skrev tillbaka och gav honom en utskällning och förklarade vad jag tyckte.
Jag menar....hallå?!

För det första så går jag på Gretas lite då och då, och har varit på Gretas mååånga gånger sen jag blev lesbisk. (Gretas är en gayklubb i Göteborg....tyvärr den enda också som har öppet varje helg. Det borde finnas många fler...som i Stockholm t.ex.)
För den andra, går han dit varje helg då eller och spanar efter mig för att se om jag är där?
För det tredje, att jag gör "killar ledsna". Herregud, det finns så många tjejer därute i världen. Jag tror nog killarna klarar sig utan mig.
Skulle jag vara med en kille då eller för att inte "göra dom ledsna"? Även fast det skulle kännas helt fel för mig?
Oh my fucking God....vad är det för en sjuk människa?

Jag blir så trött på folk ibland, att det inte ens går att beskriva med ord.
Killar särskilt.
Jag är ingen jävla gudinna. Många killar verka se mig så, för att dom tycker jag är så vacker och sexig.
Men jag ser absolut inte mig själv på det sättet. Jag tycker inte att det är nåt särskilt med mig, jag är som alla andra. Ser väl hyfsat okej ut, men jag tycker inte att jag är jättevacker direkt. Inte alls.
Så jag har lite svårt att förstå alla killar som verkar helt galna i mig och ger mig komplimanger i mängder och sexförslag.
Det är naurligvis kul att få komplimanger ibland, det tycker ju alla.
Men ibland blir det bara för mycket.
Jag vill inte bli satt på en pedistal. Det har jag blivit många gånger. Men jag vill inte vara det...jag trivs inte där.

Visst, jag har många "utmanande" bilder på mig själv på mina sidor, fast inga nakenbilder. Jag har haft bilder tidigare när jag visat "lite naket", men har tagit bort dom för jag ville inte ha dom kvar, av flera skäl.
Men det betyder inte att jag vill ha snuskiga kommentarer och förslag hela tiden.
Jag tycker bara det är kul att vara med på kort och exprimentera lite med hur man kan se ut på bilderna.
Många kan ju tycka det, att jag får skylla mig själv om jag får såna kommentarer när jag har såna bilder, men i mina ögon är det nästan som att säga att om en tjej har utmanande kläder på sig när hon är ute, så får hon skylla sig själv om hon blir antastad. Är det rätt? Nej, knappast.

Trött....

Men håll med om att den kommentaren jag fick av den killen på Nattstad var helt sjuk. "Göra killar ledsna..."
Jag tror nog killarna i världen klarar sig utan mig...

Och så är det med den saken.
19 Oktober 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Ja a...


Nu har jag inte skivit på ett tag....typ kanske en vecka eller så.
Har inte orkat, har knappt varit inloggad på nätet.
Har varit trött och haft huvudvärk som vanligt.
Ibland när jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, så skriver jag in dikter eller låttexter eller annat, för att beskriva vad jag känner eller tänker, eller hur jag ser på livet.
Det har ni säkert märkt, ni som brukar läsa min blogg.

Som ni också säkert märkt, så mår jag jämt dåligt, på ena eller andra sättet.
Jag är sällan "uppåt" utan snarare "nedåt" för det mesta. Med andra ord...jag är ingen muntergök precis.
Det är därför jag inte är tillsammans med nån eller dejtar någon just nu...jag mår för dåligt för det. Jag orkar inte med det...och jag tror ärligt talat ingen skulle orka vara tillsammans med mig heller nu, p.g.a hur jag mår.
Kort sagt...jag väljer att vara singel nu.
Det passar mig utmärkt just nu, med tanke på hur jag mår.

Det fanns en tid...för många år sen, när jag kunde dölja hur dåligt jag mådde.
Jag var alltid sprudlande glad och käck, uppåt och aktiv.
Alltid ett leende på läpparna.
Vem skulle kunna tro att den där glada, käcka, söta tjejen egentligen var söndertrasad inuti, och för det mesta inte ville leva längre.
Ingen. Om man inte kände mig väldigt väl....
Jag borde ha vunnit en Oscar för rollen att "på bästa möjliga sätt dölja hur dåligt man mår genom att verkar så glad som bara är möjligt".
Det var mitt sätt att leva, har alltid varit det. Annars skulle jag inte klara av att leva i samhället. Att klara skolan, att jobba, att gå olika utbildningar, att ha ett förhållande med nån eller dejta nån, att umgås med vänner och gå på fester och klubbar. Jag skulle inte ha klarat av något utav det, utan den glada "masken" jag satte på mig jämt.
Och jag lyckades jäkligt bra med att lura dom flesta ska jag säga.
Eller lura och lura....bara få låtsas vara en "normal" tjej som mådde bra.
Men mina närmaste som kände mig väl, dom lurades inte av mig, och jag behövde inte heller spela för dom.
Men alla andra var jag tvungen att spela för.
Detta funkade alltid bra för mig. Det var så jag levde.

Tills för några år sen...typ 4-5 år sen.
Då blev saker och ting för mycket för mig, och jag bröt ihop.
En människa klarar bara så mycket.
Då kunde jag inte längre sätta på mig "den glada masken" längre.
Jag kunde bara inte. Jag mådde för dåligt.
Jag har under dom senaste åren varit sjukskriven för att kunna återhämta mig själv. Jag har mått för dåligt psykiskt för att kunna fungera normalt, och det har också lett till att jag har kronisk migrän och spänningshuvudvärk...i stort sett dagligen.
Gud skall veta hur många läkare jag varit hos och hur många mediciner jag provat, inget hjälper särskilt bra mot huvudvärken.
Läkarna kan inte göra särskilt mycket åt det annat än att skriva ut värktabletter till mig. Så jag har helt enkelt varit tvungen att vänja mig vid värken och leva med den och lindra den på bästa sätt med värktabletter.
Jättekul...

Och sen är det ju ångesten jag känner, och tröttheten....både psykisk och fysiskt trötthet.
Och den överväldigande känslan av hopplöshet, sorgsenhet och meningslöshet.
Varje dag, alltid, jämt....
Har i och för sig alltid kännt detta...men tidigare har jag kunnat ta på mig "den glada masken". Det kan jag inte längre.
Jag har tappat förmågan att göra det. Och det gör att jag inte umgås så mycket med folk längre. Jag håller mig mest för mig själv, i min lägenhet, och umgås bara med familjen och mina närmaste vänner. Det är dom enda jag orkar träffa just nu, för med dom behöver jag inte låtsas vara glad.
Jag går inte ut längre, d.v.s på fester, på klubbar och så. Då krävs det verkligen att jag har "den glada masken" på mig, och det klarar jag bara inte av just nu.
Så lever jag nu....och kommer nog göra det ett bra tag till.

Får frågor ibland som, "när tror du du kommer bli bra igen"?
Hur fasen ska jag kunna veta det?
Det är som att fråga nån som har förlorat en närastående, "när tror du att du kommer sluta sörja personen"?
Det kan man inte svara på....för man vet inte.
Så är det med mig.
Jag vet inte när jag kommer bli/må bättre. Det kanske tar ett år, tre år, tio år...eller aldrig. Jag kämpar på så gott jag kan, med hoppet om att en dag må bättre. Det är mitt hopp och min önskan.
Så är det med det.

Nu har jag pratat av mig lite. Det behövdes.

Over and out. =)
13 Oktober 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Dikt


"Himlen är djup, himlen är mörk.
Stjärnornas ljus är så skarpt.
När jag tittar upp fylls jag av rädsla.
Om allt vi har är vad som ligger här,
denna ensamma värld, denna plågade plats,
och kalla döda stjärnor och ödslig rymd.

Då ser jag ingen anledning att härda ut,
ingen anledning att skratta eller fälla en tår,
ingen anledning att sova eller någonsin vakna,
inga löften att hålla och inga att ge.
Men på natten lyfter jag ändå min blick
för att studera den klara men mystiska himlen
som välver sig över oss, lika kall som sten.
Är du där, Gud? Är vi ensamma?"

(Ur "De räknade sorgernas bok" av Dean Koontz)
1 Oktober 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida