Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Livets jäklighet...

Japp, nu har jag dippat nedåt igen. Det goda humöret höll inte så jäkla länge. Suck...känner mig så trött på allt nu. Man tror ju att när man är sjukpensionerad, att man ska kunna få lugn och ro. Men icke... Livet hittar alltid på något för att jäklas med en... *trött*

That is all I have to say right now....

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

26 Oktober 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Here I am, this is me....

Just nu har jag kommit in i en bättre period. Det går mycket upp och ner, och när det upp i en period, är jag glad för det så länge det varar. 
Det är svårt att förklara varför det skiftar så, och vad som orsakar att jag går upp, respektive ner. Men när jag går uppåt, så känner jag en frid och ro inom mig, att saker och ting är precis som det ska vara, att det finns en särskild mening med allt, och att jag bara måste lita på processen.

Och att försöka känna ro, lugn, glädje och tacksamhet över att jag redan har allt jag behöver ha, det viktigaste, det vill säga familj, vänner, min hund, ett hem, och pengar så jag klarar mig (även om det inte är mycket). Jag är sjukpensionär, och kan leva mitt liv på det sättet jag behöver, och läka mig själv i min egen takt. Jag har allt materiellt jag behöver, ty det är skillnad på att vara nöjd med det man har, och att vilja ha mer, ha bättre. Jag är nöjd med det jag har, jag behöver inte mer eller bättre. Jag har inget behov alls av att köpa massa nya saker, prylar och annat, jag har inget behov av att åka iväg och hitta på massa roliga saker, att resa och uppleva saker, att gå ut på restauranger, fester och uteställen. För mig räcker det alldeles utmärkt att bara vara hemma och ta det lugnt, och roa mig med det jag redan har. Jag har min dator och min mobil, mina tv-apparater, mina filmer, mina böcker, massor av musik, jag har mängder av kläder, skor, smink, skönhetsprylar, smycken och annat, jag behöver inte köpa nytt hela tiden. Jag har mina möbler och inredning som jag är nöjd med, behöver inte nytt där heller.

Kort sagt, jag är nöjd, glad och jäkligt tacksam över det jag har, istället för att fokusera på allt jag inte har och inte kan göra. Att hela tiden tänka på och fokusera på allt man inte har men vill ha, skapar ofta stress, hets, oro och ångest, ilska, avundsjuka på andra som har det man vill ha, och bitterhet. Det är oerhört destruktivt och ohälsosamt att gå runt och känna det hela tiden, det tär på en och förstör för en i livet. Det där vill jag INTE ha i mitt liv, så jag väljer bort det, och glädjer mig och känner tacksamhet över det jag redan har istället. Mycket lättare att leva då. 
Och jag är även glad och stolt över mig själv som person, över den jag är och hur långt jag kommit med mig själv. Trots allt helvete jag gått igenom och upplevt i livet, så är jag ändå en intelligent, klok, snäll, trevlig, vänlig, medkännande, accepterande, förstående, tolerant, empatisk, godhjärtad, tålmodig, generös, omtänksam, stöttande, och kärleksfull person, som alltid vill hjälpa och vill alla väl, och göra gott här i världen och för andra människor. Jag har inte låtit det jag varit med om i livet göra mig till en bitter, hatisk, hård, kall, småsint, trångsynt, egoistisk, arg, elak, girig, oempatisk människa....utan det absolut motsatta istället. Och det är jag sjuhelvetes stolt över! yes heart

Här nedan lägger jag in en bild på mig själv, gör det lite då och då. Ni märker säkert att jag snöat in på bilder med Snapchatfilter. Så ja, jag har skaffat Snapchat. Bara flera år efter alla andra gjort det. Är lite sen av mig ibland med sånt. Men jag använder i stort sett bara Snapchat för att ta bilder, och prata med ett par vänner som inte har facebook. Så jag är inte besatt av det och är där hela tiden, som många verkar vara. Jag accepterar heller inte vänförfrågningar hur som helst, addar inte vem som helst, är försiktig med det, precis som på facebook. Men bilder är roliga att ta med Snapchat. Ni kommer antagligen få se en hel del såna här i bloggen. smiley

Jag kommer också lägga in musik, som jag ofta gör. Och det är musik som förmedlar känslorna jag har inuti, nu när jag har en bra period. Ibland när är det svårt att sätta ord på känslor, så är musik ett väldigt bra sätt att beskriva och förmedla det. Älskar techno, house och trance, och det lyssnar jag mycket på när jag mår bra, eller vill bli på bra humör. Älskar denna nya technostil som blivit stor nu...Hardstyle och Hardstyle remixar. Det lyssnar jag mycket på, så jäkla bra! Så jag lägger in här lite av den stilen, plus lite annat gott och blandat, som förmedlar hur jag känner och mår just nu. 
Enjoy! 
wink

 

"River Flows In You" - Jasper Forks (Black Noize Hardstyle Bootleg)

 

"Sun Is Shining" - Axwell Ingrosso (A.Beats Hardstyle Remix)

 

"Sausana Di Hari Raya" - (Hardstyle Remix)

 

"In Our Memories" - Imperialite (Hardstyle Remix)

 

"Stop Loving You" - Andrew Spencer  (Brooklyn Bounce Remix)

 

"Where The Beats Have No Name" - Scooter

 

"Weekend" - Scooter (Hardstyle Remix)

 

"Take It Original" - Noize Freaks (Hardstyle Remix)

 

"Run Run Away" - Slade (Extended Ultrasound Remix)

 

"Your Smile" - MinTTrix & TeezScorpion (Hardstyle Remix)

 

 

 

20 Oktober 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Take me as I am....

 

 

"Blah Blah Blah" - Armin van Buuren (Official Lyric Video)

 

"Blah Blah Blah" - Armin van Buuren (Brennan Heart & Toneshifterz Remix) [Live at Tomorrowland 2018]

 

 

13 Oktober 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om att känna känslor....och om musik.

Jag vill skriva lite nu om känslor. Just att känna mycket, att känna djupt och att känna intensivt. Och om att musik hjälper oss så mycket att komma i kontakt med vårt känsloliv.

I dagens samhälle, eller överhuvudtaget genom tiderna, är just det där med att känna känslor tydligen något som snarare är negativt än positivt. Vilket jag tycker är fel, och går emot människans sanna natur.
Det ligger i människans natur att känna känslor, genom hela känsloregistret, för att man ska uppleva livet till fullo, och man ska inte förneka den sidan hos sig själv, oavsett vilket kön man tillhör.

Sedan har ju varje människa sina upplevelser genom livet, och hur man är som person, som kan göra så att man känner att man måste ”skydda sig själv”, genom att förneka, förtränga eller stänga av sina känslor – antingen tillfälligt eller helt. Och det kan jag köpa, till en viss del. För jag har själv upplevt det.

Man kan känna så mycket, att man till slut inte orkar leva med det. Om jag ska prata om mina personliga erfarenheter, så har jag under det liv jag har levt upplevt så svåra, tunga, traumatiska saker, konstant under typ 30 års tid, att det till slut gjorde att jag ställdes inför två val: att antingen hitta ett sätt att kunna ”stänga av” mig själv känslomässigt ett tag, eller att helt enkelt ta mitt liv. Det fanns bara det att välja mellan för mig. Många har säkert svårt att förstå detta, och många kanske förstår precis vad jag pratar om. Det är upp till var och en.

Så det jag var tvungen att göra, var att ta en ”paus ifrån livet”, helt enkelt. Annars skulle jag dö. Så jag var tvungen att sluta jobba, bli sjukskriven, och börja med mediciner, anti-depressiva mediciner och lugnande mediciner. Och det fungerade. Efter ett tag, kände jag att jag kände mindre och mindre, för att till slut inte känna nåt alls. På sätt och vis, det är svårt att förklara på vilket sätt man blir ”avstängd" känslomässigt. 

Om man tänker sig att man har en tornado som virvlar omkring inuti en, som ställer till med en helvetes oreda och sliter sönder allt i sin väg. Och att det är inte bara inuti det sker, utan det börjar ställa till ett helvete utom en också, att kroppen mer eller mindre förlorar sina viktiga funktioner som man behöver för att kunna fungera normalt. Och det sker fullständigt utom din egen kontroll. Du kan inte bara ”tänka” att tornadon ska stilla, du kan inte med ren envishet och viljestyrka få stormen att sluta. Så hur ska du då kunna leva med det, och ändå kunna fungera ”normalt”.
Det kan du inte. Du behöver hjälp med det. Och det är det mediciner kan göra. Ofta i samband med terapi eller annan typ av rehabilitering.
Det som medicinerna ofta gör, beroende på vilken medicin som fungerar på en, det är väldigt individuellt, är att ”stilla stormen inuti”, och göra så att man kan tänka klarare. För om man har en känslostorm, en tornado av kaos inom sig, slutar man kunna tänka och fungera rationellt. Man får kortslutning i sinnet, i hjärtat och i kroppen. Men med rätt mediciner, i rätt dos, kan du stilla känslostormen, stilla kaoset, ”stänga ner dig själv känslomässigt”. Först då kan man börja arbetet med att ”reparera sig själv”.

Men det är inte så att samvetet stängs av, eller kärleken till dom man älskar och bryr sig om, eller att man inte är samma person längre. Man är den människa man är ändå, och man älskar och bryr sig om andra. Det blir ju i och för sig ofta så att man slutar bry sig om sig själv, man blir likgiltig inför sig själv. Ofta är det en del av processen, och förändras så småningom i takt med att man mår bättre, då börjar man bry sig om sig själv igen. Men det kan vara likgiltigheten inför sig själv, som många kan reagera på, att andra tycker det är väldigt fel, och dom kan bli oroade över det. Vilket är förståligt. Men som sagt, i takt med att man mår bättre, så kommer det tillbaka. Men det kan ta tid, som i alla processer.

Man själv förstår att det är en långsam process som måste få ta sin tid. Det är oftast omgivningen som inte förstår det, utan ”stressar och pressar” en till att bli bättre. Dom har inget tålamod, det måste gå fort. 
Men man är en människa, ingen maskin, så det fungerar inte så. Det är tragiskt att så många inte förstår och kan ta hänsyn till det, utan på fullt allvar tycker att man borde kunna vara som en maskin. Och är man inte som en maskin, så är det något fel på en. Då får man kritik och klagande, från människor som nedlåtande säger: ”Men lilla du, du förstår väl att du måste börja jobba snart? Du kan ju inte gå hemma hur länge som helst. Så lång tid kan det ju inte ta, du är bara lat. Du är inte tillräckligt motiverad, du är svag som människa och har inte ”den rätta viljestyrkan". Suck, ja..vad ska man göra med dig? Du är ju hopplös...” Detta är tyvärr en vanlig uppfattning bland vissa människor.

Som sagt, det är tragisk att folk inte kan vara mer empatiska och medmänskliga. Dom begär att fast du kanske är ”broken beyond belief”, så ska du bara ”pick yourself up, dust yourself off, shin up, get your shit together, and continue on like nothing is wrong”. Dom vill, dom begär, dom tycker, att fast du kämpar för att överhuvudtaget kunna fortsätta att andas och kunna hålla dig upprätt, så borde du kunna ”ta dig i kragen och fungera normalt...FÖR I HELVETE!!!”

Det är också tragiskt, och lite lustigt, när man tänker på hyckleriet i det, att samma människor som begär det av dig och klagar på dig när du inte kan – tycker att om dom själva skulle befinna sig i en liknande sits, skulle dom minsann kunna bara komma över allt, ta sig i kragen, och fortsätta med livet som vanligt. Och om dom inte kan det, utan själva knäcks och måste sjukskrivas och börja med mediciner, så har ju DOM all rätt i världen att ta hur lång tid på sig som det krävs för att återhämta sig. Men det gäller bara dom själva, inte andra. Andra människor ska bara komma över allt, och skärpa till sig.

Det är sånt jävla hyckleri, så det är sinnessjukt. Samma med att folk verkar vara så jävla ilskna över att dom måste betala skatt. Och då är det ändå för att vi i Sverige ska kunna ha dom förmåner vi har här, tack vare dom skattepengar som kommer in från alla. Jag har hört till leda, folk som säger: ”Ska JAG betala skatt, MINA pengar, för att folk ska kunna vara lata och bara glassa runt och gå på bidrag?! Är folk sjuka eller inte har nåt jobb får dom väl skylla sig själva och hitta ett annat sätt att få pengar, varför ska JAG betala för alla sjuka människor, som ändå säkert bara är hemma för att dom är lata.”

Men hyckleriet, och här kommer det lustiga, är att samma folk som säger det kan säga, ”att om JAG SJÄLV skulle bli sjuk eller arbetslös, då är det ju en helt annan sak, då är det ju i och för sig bra att såna möjligheter finns, att kunna få A-kassa, sjukbidrag, eller socialbidrag. Då kan jag tycka det är värt det. Men det är ju bara om JAG SJÄLV behöver det, men jag vill ju inte betala skatt med mina pengar för att alla andra ska få det!”

Ehh...ursäkta...? Har dom tomtar på loftet...eller vad är det frågan om? Maken till egoism, brist på empati och medkänsla, och trångsynthet får man då fan leta efter! 
Så dom personerna menar då alltså, att dom skulle få förtjäna att kunna få hjälp ekonomiskt om dom inte själva har en möjlighet...men jag till exempel förtjänar det inte?! Eller deras granne, deras vän, nån familjemedlem, en person dom passerar på gatan, deras arbetskamrater, deras partner, ett syskon...eller vem annan som helst? Utan bara dom själva skulle förtjäna den möjligheten?

JAG. MINA PENGAR. JAG. JAG. JAG. MIG.MIG.MIG.

Hur är det ens möjligt att vissa kan vara så jävla egoistiska, så själviska, att dom räknar bort alla andra människor som existerar, att det bara är dom själva som är viktiga? Jag blir förfärad, förskräckt, ledsam, arg...och rakt av äcklad av det! Äcklad!
Såna människor ska hålla sig jävligt långt borta från mig! Jag betalar gladeligen skatt för att den möjligheten att få ekonomisk hjälp och stöd ska finnas – för alla! För alla förtjänar att kunna få det! Inte bara en själv.

Det riktigt tragiska, är ju att det finns så många människor som tänker så, funkar så, och har den egoistiska inställningen. Inte konstigt att världen ser ut som den gör...

Var var jag? Ja, just det, detta med känslor. Jag kom ifrån ämnet lite. Jag blev så upprörd bara.

Efter att jag hade varit ”avstängd” känslomässigt i några år, vilket jag verkligen behövde för det gav mig chans till återhämtning, så började det kännas fel. För jag är ju en riktig känslomänniska i min natur, och jag började känna att det kändes fel och konstigt, och obekvämt att inte känna så mycket. Jag kände mig inte som mig själv. Och jag gick i terapi då, vilket jag gjorde i många år, och diskuterade detta mycket med min terapeut. Hon föreslog att när jag kände mig redo, försiktigt skulle prova på att känna känslor igen. Att våga släppa fram dom, lite i taget, i den takten som kändes bra för mig. För jag kände att jag inte var i mitt naturliga tillstånd, jag ville börja känna känslor igen, i samband med att jag började trappa ner på medicinerna. För jag kände mig tom och ihålig utan dom. Men jag var rädd för att känna känslor då, livrädd. I början var det bara fruktansvärt skönt av vara avstängd, och jag visste att jag behövde det. Men ju längre tiden gick, desto mer kände jag att det kändes fel. I takt med att jag började kunnna återhämta mig själv, blev jag också redo för andra saker, andra förändringar, nya förändringar.

Detta var för ungefär tio år sedan, och jag har arbetat sen dess med att kunna ha ett hälsosamt känsloliv igen. Och lära känna mig själv igen, den jag verkligen är.
Det har tagit tid, och har varit mycket kämpigt och svårt, men oj så det har varit värt det!

Nu är mitt känsloliv tillbaka, och är i ännu bättre form än det någonsin varit! För nu är det inte nåt som har tvingats på mig, utan jag har fått utveckla det på mitt eget sätt, i min egen takt, efter egen vilja och lust. Jag vågar känna igen, och på grund av att jag i min natur har förmågan att känna så djupt, så mycket, så intensivt...så njuter jag numera oerhört av att känna så mycket som jag gör! Och det gäller både att känna största glädjen, högsta smärtan, och den djupaste sorgen, även om det kan vara väldigt svårt att hantera. För alla dessa känslor hör ju ändå till att vara människa, det är det som gör en till en levande varelse. Och jag känner mig mer levande nu än jag någonsin gjort i hela mitt liv! 

För jag har gått igenom hela livet och varit död inuti. Jag dog inuti redan som barn, av trauman jag upplevde då. Men jag har alltid varit tvungen att låtsas vara levande, för alla andras skull, för att alla andra ville det och krävde det av mig. Så jag spelade rollen, och gjorde det mycket väl! Mycket, mycket väl! Nu har jag slutat spela rollen, nu har jag slutat låtsas. Nu står jag för mina skador inuti och arbetar med det, allt jag upplevt och gått igenom hela livet, ända sedan jag var ett litet barn. Nu har jag börjat läka. Tack vare att jag fått möjlighet till återhämtning.
 

Men en människa är mångfacetterad, och oerhört komplicerad. Så även om jag kommit mycket långt med mig själv, när det gäller många bitar, är jag ändå såpass skadad inombords att jag aldrig kommer kunna fungera på en ”normal” nivå igen.

Men vad spelar det för roll, egentligen? Det viktigaste är väl ändå att jag faktiskt gör framsteg, även vilka framsteg det än är, och hur långsamt det än går? För det är ju dock framsteg. Och för det är jag så oerhört, oerhört tacksam.

Så var inte ledsen för min skull, var glad för min skull. För jag är tacksam för hur långt jag kommit, även om det inte är så långt i andras ögon. Men det beror på vad ens definition på att ”komma långt i livet”, och "att åstadkomma saker i livet" är. Många har olika definitioner på det.
För min egen del är att åstadkomma något i livet, bara att överhuvudtaget överleva, och att kämpa för att kunna leva, och inte välja att ta mitt liv, som så många tragiskt gör. Och min definition på att ”komma långt i mitt liv”, är att kunna göra framsteg inombords som jag behöver för att kunna leva mitt liv, på det bästa sättet som jag kan, enligt mitt mående, min livssituation, mina begränsningar och mina förmågor. Och det är att i först hand bearbeta mitt liv, mina trauman, och att förstå vem jag är, hur jag är, och varför jag är som jag är, och vad min plats i detta livet är.

Det är också att kunna lära mig att jag måste prioritera mig själv med, inte bara prioritera alla andra utom mig själv, och att sluta med det tvångsbehov jag alltid har haft att vara alla till lags hela tiden, och att kunna säga ifrån, säga nej, sätta gränser, och inte acceptera att bli dåligt behandlad, och att kunna stärka min egen självkänsla, utan bekräftelse utifrån. Att kunna se mitt eget värde som människa, mitt värde som Angelica. Och att sluta offra mig själv och mitt eget välbefinnande för alla andras skull. Och jag har lyckats med många av dessa saker, många av dessa viktiga bitar. Även om det har tagit lång tid, så är det sååå värt det, ni fattar inte!

Just dessa saker jag nämnt här ovan, har varit MYCKET VIKTIGARE för mig att arbeta med och utveckla, än att till exempel försöka gå ut i arbetslivet igen och pressa mig själv till det när jag ändå inte klarar av det, så att jag knäcks ännu mer istället. Eller att ”komma igång” med fysiska aktiviteter, börja träna och äta rätt, ha ett aktivt och socialt liv, ha ett kärleksliv och ett sexliv...m.m, m.m. Detta har ju folk mååånga åsiker om, och anser att man annars börjar processen "i fel ände, på fel sätt". Let me tell you - I don´t give a flying fuck what other people think I should do, how I should live! I do things my way, what works for me! End of discussion!

Jag måste läka mig själv PÅ INSIDAN, innan jag jag kan börja arbeta med saker och ting på utsidan, så som jobb, aktiviteter, förhållande och så vidare. För mig är det så himla självklart, det har alltid varit självklart. Men det har inte varit lika självklart för andra. Många tror att om jag bara kommer ut i arbete igen, så kommer resten lösa sig av sig själv. Eller att jag börjar med fysiska sysselsättningar eller liknande.

Det kanske funkar på andra, vad vet jag, och då är det väl bra för dom. Men det funkar inte på mig. Och det är det enda jag behöver veta, för att jag ska kunna arbeta med min läkeprocess. Som kommer pågå under resten av mitt liv.
För oavsett vad andra tycker och tänker, så kan inte jag läka och rehabilitera mig själv som ANDRA tycker att jag borde göra. För det är mitt liv, inte deras. Mitt liv! Och JAG bestämmer över hur JAG ska hantera MITT liv! Punkt!

 

Ett sätt att känna starka, intensiva känslor är genom musiken. Inget kan väcka känslor så som musik. Och alla har ju olika musiksmak, som det ska vara. Om man lyssnar på en riktigt bra, powerful låt, som man själv tycker mycket om, kan det väcka så starka, intensiva känslor så det blir en närmast religiös upplevelse. Det är så fantastiskt att uppleva, att man typ får gåshud över hela kroppen, och knappt kan andas, för man är så inne i tusen olika känslotillstånd när man är inne i musiken.
Det är att känna sig levande.

Jag använder mig ju ofta av mycket musik till exempel här i bloggen, för att förmedla olika känslor eller känslotillstånd, eller vissa budskap. Det är mitt sätt att förmedla både mig själv, den jag är, och förmedla budskap, och sätta speciellt fokus på det jag skriver om.

För mig är musik läkande, på många olika sätt. Och ett sätt för mig att känna mig levande, känna mig här, känna att man har en mening, att det finns ett ”purpose” med allt och med livet. Känna att det finns något större än en själv.

Jag ska dela med mig av ett antal låtar här i bloggen, låtar som för mig är väldigt powerful musik, som gör att man får gåshud och känner tusen känslor samtidigt. Andra behöver inte känna samma som jag med just dessa låtar, men dessa är låtar och musik som får just mig att känna så väldigt intensiva och fantastiska känslor, ändå in i djupet av mig själv, in i min själ, och som jag njuter av så oerhört, och som jag är så tacksam för att jag kan känna. Det vill jag gärna dela med mig av. Och det är både låtar med text, och instrumentala låtar. För bara själva musiken i en låt kan ta tag i en, och beröra en, riktigt, riktigt djupt. Man ska inte underskatta instrumentala låtar. Och det är också både lugna låtar, och upptempo-låtar, låtar ni kanske hört förut eller låtar ni aldrig hört innan, och remixar och covers på vissa låtar. Så det är lite gott och blandat jag kommer lägga in här. wink

Just let go, and allow yourself to feel. Feel it in your heart, and in your soul. Feel it all. heart

Ha det bra alla...and enjoy! smiley

 

"The Sound of Silence" - Disturbed (cover på Simon & Garfunkels låt). Så jäkla bra så det är sinnessjukt! heart

 

"Sacrifice" - Sinéad O´Connor (cover på Elton Johns låt). Helt fantastisk!  heart

 

"Daniels Jojk" - Jon Henrik Fjällgren (Joey Jonassi Remix) Fantastiskt! heart

 

"Adiemus" - Karl Jenkins (Original: Adiemus) 

 

"Tattoo"  (live) - Mike Oldfield (lnstrumental)  Säckpipor! Älskar säckpipor! heart

 

"The Heart Asks Pleasure First" - från filmen "The Piano". Underbart pianostycke! heart

 

"The Sun In The Stream" - Enya (Instrumental) Så vackert! heart

 

"From Where I Am" - Enya  (Instrumental) Så fint! heart

 

 

 

 

 

 

 

5 Oktober 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida