Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Halloween!

Hej på er!

Vill bara önska er alla en kul och spännande Halloween, vad ni nu alla ska göra. Själv ska jag bara vara hemma. Går i stort sett aldrig ut längre. Har inte behovet av att gå ut och umgås med folk, och har definitivt inte orken till det.

Jag ska bara vara hemma, och mysa med snacks och skräckfilmer under Halloween. Och har min älskade vovve som sällskap. 

Ha en bra Halloween alla! smiley

 

 

"Itsy Bitsy Spider" - Från filmen "Eight Legged Freaks"

 

 

 

 

31 Oktober 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
No more words needed....

 

"Wars For Nothing" - Boggie

 

 

 

 

20 Oktober 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mother. <3

Idag den 10 oktober, är det min mammas födelsedag. Hon skulle blivit 62 år. Hon gick bort den 15 december år 2000, och blev bara 43 år gammal.

Det är nästan 19 år sedan nu, men känns ändå som att det vore nyligen. Sorgen och smärtan under dessa år har varit svår, mycket svår. Tiden läker alla sår, sägs det, men vissa sår är så allvarliga att de aldrig kan läka helt. Att en nära anhörig dör, det såret läks aldrig, inte ordentligt. Det förblir alltid smärtande och ömmande.

Mamma var speciell. Vi hade en väldigt nära relation till varandra, och delade ett särskilt band. Vi gick igenom mycket tillsammans under våra liv, mycket svåra saker, som skapade detta mycket speciella band till varandra. Hon och jag är väldigt lika, och mycket har jag fått från henne. Jag har fått hennes goda hjärta, hennes generositet och medmänsklighet. Jag har fått hennes musiksmak och samma humor, samma öppenhet, öppet sinne och öppna hjärta.

Hon var väldigt "ungdomlig" av sig. Klädde sig och förde sig ungt. Ofta tyckte jag det var kul, men ibland var det mindre roligt, ibland direkt pinsamt. Inför kompisar var det ibland pinsamt, fast mina kompisar tyckte alltid jag hade en skithäftig mamma, och gillade att vara kring henne. Hon var väldigt rolig, hade mycket värme och utstrålning, var en omtänksam och medkännande person, med stor empati och förståelse för andra. Ville alltid hjälpa, ville alltid stötta, ville alltid finnas där för andra, så mycket att hon glömde bort sig själv. Precis som jag. Där är vi skrämmande lika.

Men hon var också sjuk. Större delen av sitt liv, ända till hon dog, led hon av svår psykisk ohälsa och var i ett allvarligt drog-och alkoholmissbruk. Under hela min uppväxt var hon i destruktiva, dysfunktionella relationer med män, som också var missbrukare och som utsatte henne för våld, både fysiskt, psykiskt och känslomässigt, och som även utsatte mig för våld. En bra man hade hon, i raden av alla dåliga, han som nu är min styvpappa och pappa till mina syskon - tack gode gud för honom. Utan honom hade ingen av oss syskon klarat oss. Han är den som säkrade min och mina syskons framtid. Och för det finns det inga ord som räcker att säga tack. heart

Men de skilde sig när jag var i tonåren, och mamma träffade en annan man som hon levde med och var gift med sina sista år i livet, som var en våldsam alkoholist som slog och hotade henne. Vid ett tillfälle misshandlade han henne så svårt att hon nästan dog. Hon hamnade på intensiven, sönderslagen och medvetslös, och hennes liv hängde på en tråd. Men hon klarade sig, och beslutade sig för att lämna, efter flera år av misshandel och hot. Det krävdes alltså att hon nästan blev ihjälslagen, för att hon skulle vakna upp och lämna. Men lämnade, det gjorde hon efter det.

Ett halvår senare, när hon hade fått en egen lägenhet och kommit på fötter igen utan honom, så hände det fruktansvärda. Hon dog i en trafikolycka, hon blev påkörd av en lastbil i högsta fart när hon körde moped...och dog ögonblickligen. Hon var 43 år när hon dog, jag var 21 år då. Och allas våra liv krossades i en miljon bitar, för att aldrig, aldrig bli detsamma igen.

Jag blev aldrig densamma igen. Sorgen var för djup, smärtan för svår. Men jag lyckades dölja det värsta, låtsas utåt som att det inte var så farligt. Mitt ansvar var att hålla ihop familjen, hålla ihop mig själv för mina syskon. Hålla ihop mig själv för alla omkring mig, för det förväntades av mig. Jag förväntades klara av att leva och gå på i mitt liv som vanligt, med jobb, socialt liv med vänner, och kärleksliv med pojkvänner. Det accepterades inget annat. Jag accepterades inte annars. Det fick jag höra, må ni tro, om jag råkade visa en glipa i min fasad. "Ryck upp dig!" ,"Gå inte här och deppa!", "Ut och jobba med dig!", "Du är ung, du har väl inget att må dåligt över?!" "Ta dig i kragen, visa att du inte är en svag människa!", "Bete dig ordentligt!", "Varför går du här och är ledsen? Gör nåt, sitt inte här och lata dig!"

Min mamma var död. Död. Och jag fick inte lov att sörja. Jag fick inte lov att vara ledsen. Jag fick inte lov att bryta ihop. Någonting inuti mig dog samtidigt som mamma, och jag var trasig. Söndersliten av sorg. Men jag var tvungen att hålla ihop, hålla fasaden, ha på mig masken, och bara "skärpa till mig." Så jag blev till en robot, allt gick per automatik. Jag gick upp på morgonen, åt min frukost, gick till arbete, umgicks med min pojkvän, gick ut på klubbar med mina vänner, skrattade och hade roligt...men det fanns ingen människa inuti mig. För att kunna hantera sorgen, och kunna uppfylla allas krav på mig, var jag tvungen att helt och hållet "stoppa undan mig själv" inombords. Som att man packar ner sina sommarkläder i lådor och bär upp på vinden för att förvaras. Jag packade in mig själv i en låda inombords, och stoppade undan mig själv. På fackspråk kallas det för att "dissociera" (Dissociation). Det är bland annat ett sätt att hantera trauma, man "separerar sig från sig själv", när man går igenom trauma som är för mycket för en att hantera.  Det är jag mycket bekant med, då jag har gjort så ofta under många år av mitt liv. Och det är av den anledningen jag har kunnat leva ett till synes "normalt liv" en gång i tiden. För att jag ofta dissocierade mig, "trängde undan" mig själv. Men det är inte så det ska vara, det är inte så man ska leva, självklart inte. Men det är en överlevnadsmekanism som sker automatiskt när en människa utsätts för mer påfrestningar än man psykiskt och känslomässigt klarar av. Så har jag levt under stor del av mitt liv, för jag har inte haft något annat val. Jag var tvungen att överleva. Jag överlevde genom att dissociera.

Tills jag inte klarade det längre heller utan bröt ihop på riktigt. Då tappade jag förmågan att "låtsas" på egen hand, och var tvungen att börja döva mig och stänga av mig själv med mediciner, mest med starka morfintabletter dagligen, för att orka, för att kunna "låtsas fungera". Till slut blev jag sjukskriven, bland annat för Posttraumatisk stress. Jag utvecklade ett missbruk av morfintabletterna, och kämpade i över 10 år med att bli av med det, och idag är jag fri från det missbruket. Jag har kämpat länge och hårt för det, tro mig. Och är väldigt stolt över mig själv för att jag klarat det.

Jag har svårt att förlåta omgivningen jag hade omkring mig då när jag förlorade mamma, att jag inte fick lov att sörja henne ordentligt. Att jag inte fick lov att vara ledsen, utan istället blev kritiserad och hånad över att jag mådde dåligt. Livet hade knäckt mig långt innan det, så när mamma dog var jag på gränsen för vad jag klarade av. Många i min omgivning visste det, men lät mig ändå inte bara få vara människa. Utan jag skulle vara en slags robot, som aldrig var ledsen, aldrig mådde dåligt, som klarade av att jonglera allt som var i livet, göra alla andra till lags, medans jag var svårt skadad och blödde till döds inuti. Och klarade jag inte det blev jag kritiserad svårt.

Det är inte rätt. Det är inte rätt någonstans.

Idag vet jag mer och förstår mer hur det var för mamma. Vi har delat liknande problematik. Jag har också som hon mått dåligt psykiskt hela livet, haft missbruksproblem, som jag nu tagit mig ur och blivit av med. Och jag vet den oförståelsen och bristen på empati människor som oss får möta dagligen, bristen på tålamod, att bli dömd av omgivningen, och hur det är att kämpa med vården för att få riktig hjälp. Det är ett helvete. Så där är vi också mycket lika, jag och mamma. Två olika grenar, fast på samma träd. Två sidor av samma mynt.

Men finns det något jag är stolt över i detta livet, så är det att jag är min mammas dotter! För så mycket gott hon hade i sig, har inte många. Det vet alla som kände henne. Även dom som inte kan med att medge det, av olika skäl. Men allt det goda och fina i henne gömdes till slut undan inuti, ju sjukare hon blev i psyket och i missbruket. Men under och bakom allt det där, var hon fortfarande världens finaste människa.

Och det får inte lov att glömmas bort och viftas undan. Inte när det gäller henne, och inte när det gäller andra människor som kämpar med psykisk ohälsa och missbruk, som slutar att "vara sig själva" till slut. Dom finns fortfarande kvar där inuti, där bakom missbruket och det sjuka, men inte många tänker på det. Många verkar inte tycka det är värt ansträngningen att se bortom det som har blivit sjukt.

En alkoholist är fortfarande en människa. Bakom missbruket finns den riktiga personen kvar, man måste bara vilja se det. En knarkare är fortfarande en människa, den finns kvar där bakom, bortom, under missbruket. Någon som mår dåligt psykiskt är inte en "sämre människa" för det. Mår man dåligt så mår man dåligt, man vet aldrig vilka saker människor varit med om. Döm inte, utan var tålmodig, försök förstå, och se bakom, bortom, under. Där finns människan kvar. Och den är fortfarande lika värdig som alla andra.

Min mamma blev dömd orättvist för att hon hade problem, jag har blivit dömd orättvist för att jag haft problem. Och så många andra har blivit det, och blir det. Du kanske själv blivit det. Mycket därför jag skriver detta. Delvis för att hylla min älskade mamma på hennes dag, men också för att belysa att dom som har svåra problem som missbruk, olika diagnoser, eller psykisk ohälsa, också är människor. Se dom, hör dom, visa dom att dom har ett värde. För det skulle du vilja om det var du i en sådan situation. "Så som du själv vill bli behandlad, borde du behandla andra." Mycket bra ordspråk. 

Jag kommer lägga in en låt här nedan, som hyllning till min mamma. Det är en låt av Mikael Wiehe som heter "Den Jag Kunde Va". För texten i den låten är så talande, och passar in på mig och min mamma. Vi var olika, men ändå en och samma. Denna är till dig mamma. heart

 

heart  "Den Jag Kunde Va" - Mikael Wiehe  heart

 

Detta är en bild från när mamma tävlade i Bodybuilding, 1985, när hon var 27 år gammal. Jag var 6 år gammal och var med på denna tävlingen. Kommer inte ihåg hennes placering exakt, men hon blev tvåa eller trea tror jag. Stolt är jag i alla fall över henne. smiley

 

 

 

 

 

10 Oktober 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida