Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Älskar hösten!

Hej på er!

Ska inte skriva så mycket just nu. 

Jag ville bara säga att det kanske dröjer lite innan jag skriver igen. Jag ska opereras i nästa vecka. Bara en mindre operation, inget allvarligt på något sätt. Men läkningstiden efteråt kan ta ett tag, så jag behöver vänta tills jag känner mig tillräckligt bra, innan jag sätter mig och skriver igen.

Jag är så lättad nu när det är höst, jag älskar hösten. I hela mitt liv har jag alltid älskat sommaren och avskytt hösten, men nu är det tvärtom. Nu har jag jäkligt svårt för sommaren faktiskt, för jag klarar inte värmen särskilt bra. Så nu älskar jag hösten istället, och känner mig lättare till mods när jag känner kylan i luften. Och vintrar har vi ju knappt längre här nere i Göteborg. Så hela vinterhalvåret känns som en enda lång höst.

Nu behöver jag fokusera på mig själv, och på vad jag behöver göra. Och första saken att få avklarat är denna lilla operationen, sedan kan jag slappna av lite. Läkningstiden kommer vara lite jäklig, men det kommer säkert gå bra det med. Ni får hålla tummarna för mig. 

Vi hörs lite längre fram, så får ni ha det så bra så länge. Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

31 Oktober 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Vänskap, eller inte vänskap...det är frågan?

 

 

Det finns vissa lärdomar man skaffar sig i livet. Många är dom, men en jag har lärt mig är att vissa människor man har i sitt liv, som man kanske haft mycket länge, kanske det inte är meningen ska finnas i ens liv hela vägen till livets slut.

Som vissa vänskaper. Människor förändras, livet förändras, alla går till slut åt olika håll, och alla har olika perspektiv som inte alltid går ihop med andras. Ibland tror man att kärlek ska räcka, men den tragiska sanningen är att det inte alltid gör det.

Jag har fått avsluta en hel del relationer med människor under åren som varit, och lämnat dom bakom mig. Vissa trodde jag aldrig att det skulle behövas. Det har varit relationer med både släktingar, kärlekar, och vänner. Även väldigt nära vänner. Och det är väldigt ledsamt och tragiskt, men det var nödvändigt. För jag måste stå upp för mig själv när jag känner att jag inte blir bra behandlad. Jag har varit en jäkla dörrmatta i hela mitt liv för människor att trampa på och köra över, och jag har alltid varit "för snäll" för att säga ifrån. Det har folk utnyttjat, grovt. Så så nedtrampad jag har blivit i hela mitt liv, så har jag faktiskt äntligen kunnat bygga upp mig tillräckligt stark för att numera säga ifrån och inte ta skit, inte låta folk trampa på mig längre. Men då är det tydligen heller inte okej, enligt en del....

Vissa vill att man ändrar på sig, ändrar på sitt liv, i en takt man inte klarar av. De har förväntningar och krav på en, som man kanske inte heller klarar av att möta, beroende på ens mående, förutsättningar, eller läge i livet. De kanske inte "orkar" eller "står ut" med att ha en vän eller partner som mår dåligt jämt, som inte orkar vara så social, som har mycket problem och svåra saker den går igenom, och då blir den en "belastning" för dessa personer. 

Och är det så, så är det så. Men då måste man fråga sig, om dessa personer kräver allt detta av en som man inte har förutsättningar att klara av, och inte klarar av att hantera att man ofta mår dåligt, lider av psykisk ohälsa eller upplever trauman, då får man fråga sig om dessa personer ändå är värda att vara en del av ens liv överhuvudtaget? Hur mycket av sig själv är man beredd att offra, för att göra andra nöjda? Var går gränsen för vad man kan förvänta sig och begära av någon som mår väldigt dåligt, har varit med om saker som traumatiserat en för livet, och inte har samma förutsättningar att klara av saker som andra kan klara av? När är det läge att fråga sig själv om det är värt det att behålla någon i sitt liv som kräver av en mer än man klarar av, och de vet detta? Det är upp till var och en att bestämma naturligtvis.

Som sagt, jag har fått klippa banden med en del personer genom åren, och det på grund av att jag känt att de antingen inte har behandlat mig schysst, eller väldigt illa, eller att de har begärt alldeles för mycket av mig TROTS att det mycket väl vet att jag har väldiga begränsningar på grund av mitt dåliga psykiska mående.

Det vet alla som känner mig, till och med de som inte känner mig personligen, att jag mår väldigt dåligt och fungerar långt ifrån på en normal nivå, mycket långt ifrån. Ändå är det många som kräver av mig att jag ska kunna göra saker som "alla andra kan", bara jag anstränger mig lite mer. Och om jag inte klarar av det ändå, så beror det helt enkelt på att jag inte anstränger mig tillräckligt, att jag är lat, eller inte har "den rätta viljestyrkan". Få, väldigt få, förstår vad riktigt svår psykisk ohälsa faktiskt är och innebär.

Så nedanför här kommer jag att lägga in ett mycket informativt "videoklipp", av en kille som jag tycker sätter en KLOCKREN förklaring på detta med psykisk ohälsa. Han är väldigt ärlig och rättfram, på ett nästan brutalt sätt, med mycket sarkasm (vilket jag älskar) när han förklarar psykisk ohälsa, nästan som en slags handbok eller manual, typ "Mental Health For Dummies". För uppenbarligen fattar folk så jävla dåligt att man måste banka in budskapet i skallen på dom. Och det är det han gör i stort sett - och jag älskar det! Sen finns det vissa andra åsikter han har om andra saker som jag inte riktigt håller med om, men detta sätter han perfekt! Kolla in. yes

 

Angry Foreigner om Psykisk Ohälsa - Stigma, Skam, Tabu

 

I alla fall, det jag verkligen vill säga i detta inlägget, är att jag har nu behövt klippa bandet helt med en väldigt nära vän till mig, som varit en nära vän i mer än halva mitt liv. Den personen sa vissa saker till mig som jag helt enkelt inte kunde tycka var okej och acceptabelt. Som till exempel att jag nästan aldrig funnits där "på riktigt" för hen, och att jag, och hela min familj, bara för "drama och negativitet" med oss, för att jag råkar ha levt ett väldigt tufft liv som har traumatiserat mig bortom fattningsförmåga, och även att hela min familj har upplevt saker som skadat dom också. Och att det fortsätter att vara drama och kaos i min familj ibland, och att det är nåt jag inte har rätt prata om, eller "lasta över" på min vän för det får hen att må dåligt.

Därför är jag (tydligen) någon som är "toxic", giftig, och inte bra för hen. Jag är tydligen också en otroligt egoistisk och oempatisk människa, som ens kan tänka på att "belasta" min vän med "all min skit jämt". Men hen ville ju ändå försöka "lösa saker och ting mellan oss", bara jag kunde sluta vara så egoistisk, och sluta prata om mitt eget som händer i mitt liv och om hur dåligt jag mår, och fokusera på hens saker istället. Att jag ska sluta "belasta" hen, och sluta "kasta all min skit på hen" och behandla hen som som hen vore min privata "soptunna", (hens ord). Då kanske vi skulle kunna lösa detta och fortsätta vara vänner. Så vad tror ni att jag svarade?

Jag svarade ganska mycket, men summan av det jag svarade var basically - Hell no! Hell...No!

Jag har alltid varit under uppfattningen att det ingick i en vänskap (särskilt mycket nära vänskap), att båda parter kunde ventilera hos varandra, den ena lyssnar på den andre när det behövs, och tvärtom. Den ena berättar nåt, jag lyssnar. Jag berättar nåt, den andre lyssnar. Den ena berättar nåt, jag lyssnar. Jag berättar nåt, den andre lyssnar. Och så vidare. Och att detta är oavsett vad man går igenom för saker i livet. Det...är...vänskap.

Och jag har lyssnat. Jag gör nästan inget annat än att lyssna på andra människor och andras mående och problem. Inklusive hen, min vän. Detta är något jag alltid gjort i hela mitt liv, varit andras "psykolog", oavsett vilka saker andra går igenom. You name it, psykisk ohälsa, missbruk, våld i nära relationer, otrohet, självmordstankar, våldtäkter, dödsfall, separationer och skilsmässor, förlorade jobb, mobbning, barndomstrauman, relationsproblem, sjukdomar...och allt däremellan. Jag lyssnar på allt. ALLT. Och jag lyssnar både på familjemedlemmar, personer jag dejtar eller är i förhållande med, vänner, bekanta, och främlingar. Jag lyssnar ofta, och mycket. Och många gånger mår jag själv dåligt av det, för det är tunga saker det handlar om, men det är jag villig att offra, för människor behöver bli lyssnade på. Behöver bli hörda, bli sedda, bli tagna på allvar, bli förstådda utan att bli dömda. Gud ska veta att jag själv behövt det i hela mitt liv, men sällan fått det. Få personer ha kunnat ge mig det, Mycket på grund av att saker jag har gått igenom är så hemska och mitt mående så dåligt, och många kan inte hantera det, så jag har fokuserad på att försöka ge det till andra istället - just för att jag vet hur viktigt det är att få, och att jag själv inte fått så mycket av det från andra under mitt liv. (Det finns några under mitt liv som klarat av att lyssna, bland annat min vän som jag pratar om här - fast tydligen har det ändå inte varit okej för hen att göra det.)

Men detta att jag inte skulle ha lyssnat på hen, min nära vän, utan skitit i dennes känslor och hur hen mår, och bara pratat om mig själv - det är skitsnack. Alla som känner mig vet att det är skitsnack, det är inte jag att göra så. Inte med andra, och inte med hen. Hen kanske ser det så just nu, av någon anledning, men jag tror att hen kommer se på det annorlunda längre fram. Men oavsett så är det antagligen för sent då.

För nu kom hen, som är en väldigt nära vän sen över 20 år tillbaka, och ger mig en helvetes utskällning om hur dålig vän jag är, att jag inte lyssnat på hen när hen behövt det utan bara pratat om mig själv och mina problem, "min skit", hela tiden, och slängt även all min "familjs skit" på hen som hen inte orkat hantera, och att jag varit så egoistisk och oempatiskt och inte har kunnat stöttat hen på det sättet hen behövt - tydligen så långt som de senaste 10 åren tillbaka. Och nu så har hens tålamod med mig tagit slut. Man kan ju undra varför detta kommer nu, rakt från ingenstans, och inte har tagits upp innan av hen. Om det nu pågått sen år tillbaka, menar jag. Men det kanske bara är jag som tycker det är konstigt...

Oavsett så kan jag inte acceptera detta, att få all denna skit. Särskilt inte när hen drar in min familj i det. Aldrig i livet.

Jag är, och har alltid varit, "Lyssnaren". Den som lyssnar på andra och försöker stötta och hjälpa andra. Det gör jag för alla i mitt liv. Men...har inte jag också rätt att få prata om mitt, om hur jag mår, saker jag har gått igenom, vad som händer i mitt liv, eller saker som händer i min familj? Har inte jag också rätt att få ventilera? Få råd, stöd och hjälp? Oavsett vad det handlar om? Varför skulle inte jag också få göra det med dom som är nära mig i mitt liv?

Jag har liksom förutsatt att det går lika bra för mig att prata om mig och mitt liv. Har jag haft fel? Är det meningen att jag bara ska lyssna på andra, men aldrig själv få dela med mig av mitt? Bara för att det ofta råkar vara "tunga grejer". Är min roll i livet bara att vara "Lyssnaren"? Man skulle ju kunna tro det, om man går efter vad hen, min vän, menar.

Jag vet att jag har svårt att vara där rent fysiskt för andra, det vill säga att träffas, hitta på saker, gå ut på ställen och roa sig, åka iväg nånstans, gå på fester och tillställningar - så jag försöker att istället finnas där och visa min kärlek, omtanke och engagemang på andra sätt. Försöker väga upp genom telefonsamtal, att följa på sociala medier, skicka saker på sociala medier då och då för att visa min uppstattning och omtanke, och att jag faktiskt är intresserad av vad som sker i andras liv, och att man alltid kan ventilera sina problem och sitt mående med mig, och att försöka träffas någon gång ibland, när jag känner att jag har en tillräckligt bra dag. Jag orkar inte träffas så mycket rent fysiskt, vilket jag förstår är frusterande, men det är ju för helvete för att jag mår så jävla dåligt jämt! Jag har inte orken eller energin, jag är utbränd med utmattningssyndrom. Plus att jag har svår posttraumatisk stress. Plus att jag har migrän och spänningshuvudvärk som jag har flera dagar i veckan - året om - alltid. Och depressioner och ångest nästan konstant, ibland mer, ibland mindre, men alltid närvarande.

Jag gör så gott jag kan, under rådande omständigheter. Räcker inte det...then get the fuck out of my life!

Det finns en anledning till att jag har blivit sjukpensionerad, eller förtidspensionerad som det heter numera. Och det var inte ens jag som ansökte om att få bli det. Det var Försäkringskassan som bestämde att det var den enda lösningen för mig, eftersom jag försökte under många år (typ 15 år) att bli rehabiliterad för att kunna gå ut i arbetslivet igen. Och det har aldrig fungerat. För...jag...mår...för...dåligt! När till och med Försäkringskassan förstår det, så borde ju dom som känner mig förstå det. Tycker man...

Jag måste kunna känna att jag får vara den jag är, och må som jag mår, och bli bättre i den takt som passar mig, och som jag klarar av.

Jag kan inte gå efter "andras takt". Jag kan inte gå i den takten andra tycker att jag "borde" gå i. Att jag "borde" blivit bättre för längesen. Att jag "borde" anstänga mig mer. Att jag "borde" bara kunna ta mig i kragen och rycka upp mig. Att "så svårt borde det inte vara".

Vill man tycka det, så varsågod. Vi har alla yttrandefrihet. Men då kan man tyvärr inte vara en del av mitt liv. Så enkelt är det faktiskt.

Kan man inte ha tålamod, eller förståelse, eller medkänsla, med att jag är sjuk, jag har många hälsoproblem och fungerar på en väldigt låg nivå, och att det antagligen kommer ta resten av mitt liv att kunna tillfriska någotsånär - då är det bara att knalla raka vägen ut ur mitt liv. Jag kan till och med hålla upp dörren, jag tänker inte tvinga någon att stanna. Men har man en gång valt att överge mig, att dra sig ifrån mig - då är dörren stängd och låst, och kommer aldrig öppnas för den personen igen.

Och tycker man att jag inte håller måttet som en vän, - då är det bara att då också knalla ut ur mitt liv, dörren står öppen. Sen stängs den igen och är låst, permanent. Men om man nu tycker att jag är en så dålig vän, varför skulle man ens vilja komma tillbaka in igen? Eller hur?

Kommer jag sakna hen, min vän sen mer än 20 år tillbaka? Självklart. Kommer jag alltid att älska hen? Naturligtvis. Kommer vi någon gång längre fram att hitta tillbaka till varandra, och bli vänner igen? Kanske. Vem vet vad som händer i framtiden? Ingen vet. Allt kan ske.

Men denna kulan jag fick nu, den tar jag inte. Jag har tagit alldeles för många kulor från andra, och blivit svårt skadad av det. Denna tar jag inte. Aldrig i livet. Nog får vara nog.

Jag ska avrunda detta nu. Det har tagit mycket av mig att skriva detta, för jag är inte i bra form just nu. Men jag fortsätter att kämpa på, på mitt sätt. För det är det enda sättet jag kan kämpa på. Som den jag är, på mitt sätt, i min takt. And that should be okay. That should be allowed. I should be allowed to just be me, and to just be.

heart  Kram på er så länge!  heart

 

 

 

"Du Får Inte Ändra På Mig" - Sara Varga & Juha Mulari

 

"I cut people off,

seemingly without a thought

I've been told I'm heartless,

that they're most likely better off.

What people fail to understand,

is how it cuts me to my soul.

Every time I have to do it,

I'm more broken than I'm whole.

I think of some of them every day,

I literally always will.

I bleed with pain from their mistakes,

when I'm moving, when I'm still.

It doesn't really matter, see,

they left me no recourse.

It was either cut them off,

or keep bleeding from the source."

~Poem by Mandy Kocsis©2019~

"From Soul Survivor"

 

 

 

 

11 Oktober 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
No more fucks.

Just nu är jag jävligt trött, och jävligt less.

Jävligt trött på att aldrig få lugn och ro i mitt liv, alltid är det nåt djävulskap. Är det för mycket begärt att jag nån gång bara ska kunna få slappna av, och få lugn och ro i mitt liv?

What will be, will be. Let´s all just wait and see...

Nej, jag har inte fått coroaviruset, så att ingen råkar tror det. Men det finns andra saker som händer, och jag orkar snart inte mer.

Dessutom måste jag vara stöd för andra jämt och ständigt som går igenom sina jobbiga saker, och även om jag gärna vill det, så tär det på mig. Tär på mig mer än vad andra nånsin kan tro. Och så har jag mitt eget och hantera på det. Allt djävulskap. Aldrig lugn och ro.

Nu ger jag fan i allt ett tag, och försöker att andas, ta det lugnt, och fokusera på mig själv. Så gott det går. För nu orkar jag inte finnas till för alla i hela världen längre. Många utnyttjar det, antingen medvetet eller omedvetet, just det att jag känner ett närmast tvångsmässigt behov av att hjälpa och stötta andra jämt, och alltid försöka se till att andra har det bra. Många räknar med det och tar för givet att jag alltid finns där, dag som natt, oavsett vad det gäller, långa samtal timme ut och timme in, där jag bara sitter och lyssnar i stort sett. Bara lyssnar, för det är jag väldigt bra på, lyssnar när andra ventilerar. Försöker ge råd, vilket ofta faller för döva öron. Så vad spelar det för roll egentligen? Och mitt i detta, förlorar jag ofta mig själv. Konstant. Eller att det triggar mig på olika sätt, allt det jag behöver lyssna på, att det ibland triggar igång min posttraumatiska stress och hemska minnen, så att jag själv efter att ha spenderat timmar med att lugna någon annan, kan få svår panikångest efteråt. Och vem finns där för att lugna mig då...?

Den enda jag vänder mig till för att själv lugna ner mig och få ventilera, det är min lillasyster, och min styvpappa ibland. Men han orkar oftast inte lyssna så länge. Men min lillasyster, hon är som jag, bra på att lyssna och att stötta. Medans jag är alla andras "psykolog", så är hon min. Den enda som orkar lyssna och verkligen bryr sig, den enda som tar sig tid fast hon själv är upptagen med kille, två barn och ett hushåll. Tack gode gud att jag har henne, hon är min "livlina". Är så tacksam för henne. heart

Men just nu är det knappt att jag vänder mig till henne heller så mycket, vill inte börda henne för mycket. Vill gärna inte börda andra överhuvudtaget egentligen, men jag måste också få prata av mig, ventilera, och nån att vända mig till för att få stöd, råd, omtanke och kärlek. Jag kan inte bara vara den som ger det till andra hela tiden, för det sliter ut mig och gör mig utmattad. Så jag ventilerar hos henne, och i denna bloggen. Att få skriva av mig, det gör mycket för mig. Det är en väldigt viktig och nödvändig ventil för mig. Och jag vet att det finns många andra som kan relatera till saker jag går igenom, hur jag har levt, och hur jag mår...för många av oss finns det. Alltför många.

Men nu ska jag faktiskt stänga ute omvärlden lite, bäst jag kan, och fokusera på mig och mitt. Det behöver jag, för en jävla gångs skull.

So...right now, I have no more fucks to give!

No! More! Fucks!

Bye for now. 

 

 

 

"I´ve No More Fucks To Give" - Thomas Benjamin Wild Esq.

 

 

 

 

 

 

2 Oktober 2020  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida