Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Tillåtelse.

Var på dop i söndags, min lillasyster Jennie och hennes sambo Kim döpte sin lilla son Charlie, som nu är 4 månader. Han döptes i Partille kyrka. Det var fantastiskt roligt att få vara med på, och det var så mycket kärlek och glädje i luften. Underbart! Det är något positivt i mitt liv. heart

Nåt annat positivt för mig, är att jag har fått en väldigt bra nyhet, passade bra nu när jag varit inne i en sån extremt djup depression den senaste tiden.

Jag har ju varit sjukskriven nu i ca 12 år, på grund av min konstanta huvudvärk och min psykiska ohälsa. Jag blev sjukskriven på heltid när jag var i 25-års åldern, har inte jobbat sen dess. Under åren jag varit sjukskriven och fått sjukpenning, så har jag några gånger blivit utförsäkrad från Försäkringskassan, för att försöka arbetsträna så att jag kan gå ut i arbetslivet igen. Jag har verkligen försökt och gjort mitt bästa när jag arbetstränat, men ingen av gångerna jag försökt har fungerat, utan det har slutat med att jag blivit sjukskriven igen. Jag har alltså inte blivit tillräckligt bra alls under åren, för att kunna börja jobba igen. Vilket inte har förvånat mig, jag har hela tiden vetat detta. Men har ansträngt mig ändå för att försöka "bli bättre" och kunna börja jobba igen...fast bara för att jag varit tvungen, för att andra förväntat sig det av mig, och tyckt att jag borde det. Men jag har hela tiden vetat innerst inne, att jag inte klarar av det, eftersom jag mår så dåligt som jag gör, och alltid har gjort. Man vet vad man vet om sig själv. Men man får oftast ändå höra att andra vet vad som är bäst för en, mer än vad man själv gör.

I hela mitt liv, har jag försökt att vara andra till lags, utan att direkt tänka på mig själv och på vad jag vill och behöver, och vad som skulle vara bra för mig, utan jag har gjort det andra tyckt att jag borde och ska göra. Det ligger liksom i min natur, och det är ganska självdestruktivt. Fast jag har alltid gjort mitt bästa och försökt ändå i allt jag gjort, så även i arbetsträningen. Men det jag har lärt mig om mig själv, är att med den typen av press på mig, och med den stressen och ångesten som medföljer, det gör att jag tar slut rätt fort, och börjar gå bakåt, för att sen stanna helt. Och så börjas det om med sjukskrivning igen. Och så har det hållt på nu, i mer än 12 år.

Men nu har jag gått en speciell typ av utredning via Försäkringskassan, som var under några veckor, för att återigen bedöma var jag står nu och var min eventuella arbetsförmåga ligger på för nivå. Har gjort några liknande utredningar tidigare under åren, men denna utredning var mer omfattande, noggrann och specifik än alla dom jag tidigare gjort. Just därför kändes det väldigt bra att göra den.

FK gick sedan igenom resultatet av utredningen noggrannt, och deras slutsats sedan gjorde mig väldigt lättad, men också väldigt förvånad. Utredningen visar tydligt på att jag inte mår tillräckligt bra i dagsläget för att börja jobba, och att jag ganska säkerligen aldrig kommer bli det heller, precis som jag visste att den skulle göra. FK kom då fram till att det bästa för mig är att nu istället få Sjukersättning istället för Sjukpenning, alltså att jag skall sjukpensioneras. Det innebär, för dom som inte vet, att jag kommer bli permanent sjukskriven och få permanent sjukersättning, livet ut, istället för bara tidsbegränsad sjukpenning. Jag skall alltså bli sjukskriven resten av livet. (Ja, i alla fall till jag är 65 år då man blir "gammelpensionär", och den riktiga pensionen tar vid istället.) Men jag kommer ändå ha möjlighet till att arbeta någon gång i framtiden, givet att jag SJÄLV känner att jag kan och klarar av det då.

Detta är den absolut bästa lösningen för mig, enligt min mening, enligt det teamet som utförde utredningen, enligt mina läkares mening, och också nu enligt FK:s mening. Och det är en ENORM lättnad för mig! Jag har velat detta så länge, i så många år, men det har aldrig varit aktuellt i mitt fall, antagligen dels på grund av min låga ålder, och dels hur reglerna tidigare sett ut angående sjukskrivna personer. Nu är det i alla fall möjligt för mig, och är mer eller mindre bestämt, att jag skall sjukpensioneras. Beslutet är bara inte officiellt riktigt än.

Detta är första gången i mitt liv jag känner att jag har "TILLÅTELSE", som jag kallar det, att må som jag mår, att min situation är som den är, och att jag är den jag är...på grund av allt hemskt jag upplevt i livet. För att må dåligt psykiskt och känslomässigt, oavsett orsak, verkar alltid ha varit ett stort "FEL!" och ett stort "TABU!". Och att detta dessutom inte syns utanpå människor, det verkar vara något som tydligen är omöjligt för folk att begripa. Syns det inte, ja då kan det ju heller inte finnas, och kan därmed inte tas på allvar. Jäkligt logisk tankegång, inte sant? *sarkasm* Detta lever kvar i vårt samhälle, i vårt land, i hela världen...därför är det så viktigt att sprida kunskap, vetskap och medvetenhet om psykisk ohälsa.

Och det är inte så konstigt att jag alltid mått så dåligt, känner man till allt jag upplevt i livet borde man förstå att det är ett mirakel att jag lever överhuvudtaget, och att jag fått riktigt seriösa men för livet. Det borde jag fått förståelse för och accepterande för, och erkännande för, för länge, länge sen, av både myndigheter och resterande omgivning. Nu tog det sin lilla tid, men bättre sent än aldrig.

Det kanske låter konstigt, men så som det alltid varit för mig, i hela mitt liv, har det aldrig varit acceptabelt för mig att må dåligt...inte av myndigheter, inte av omgivningen, inte av släkt, eller av familj och vänner (men bara för att min familj och mina vänner aldrig förstått på riktigt förrän nu hur dåligt jag faktiskt mår, och alltid mått), och har därför inte accepterats av mig själv heller. Det som andra tyckte och ville att jag skulle/borde göra, blev till det jag själv ville och tyckte jag skulle göra. Deras vilja, blev min lag. Min egen vilja hann inte ens formas i tanken, så snabb var jag på att göra alla andra till lags. Det är så man snabbt bränner ut sig.

Jag har alltid varit tvungen att förklara och försvara mig själv, konstant, tills jag blivit blå i ansiktet, hur dåligt jag alltid mått och varför...men det har aldrig varit accepterat, oavsett hur mycket jag än förklarat. På grund av många orsaker, (bland annat okunskap och trångsynthet hos folk), men mycket på grund av, har jag förstått, att jag varit "så ung". Jag var "bara" 25 år när jag blev sjukskriven första gången (fast jag kände mig som 100 år gammal), och någon som är så ung kan ju rimligtvis inte vara SJUKSKRIVEN heller?! Det är ju helt galet fel, och fullständigt oacceptabelt, att bli SJUKSKRIVEN när man är SÅ ung?! Det är ju bara INTE RIMLIGT, oavsett hur dåligt man mår! *sarkasm*

Och innan dess, så gick jag i skolan, tog studenten, och efter det så jobbade jag som en idiot när jag hade jobb, och gick olika utbildningar och kurser när jag var arbetslös. Mellan det så umgicks jag med vänner och gick ut med dom och roade mig jämt, hade olika förhållanden med killar och hade ett "fungerade" kärleksliv, umgicks med familjen och hittade på saker med dom. Jag var igång i stort sett konstant, och försökte leva ett så "normalt" liv jag kunde. Med tanke på hur jag egentligen mådde, och vad jag hade gått igenom som hade knäckt mig helt, och hur trasig jag var som människa inombords, var det en jäkla bragd att göra allt detta! Allt det helvete jag gått igenom i hela livet, sen dagen jag föddes, had made some serious damage on my mind, heart and soul. Och min mammas bortgång år 2000, när jag var 21 år, tog död på den sista gnistan av riktigt liv jag hade i mig. Efter det var jag död inuti, och gick bara på ren autopilot. Det gick bara att göra så länge, innan jag kraschade totalt...men det visste jag inte då.

Men i en del människors ögon (bland andra vissa i min släkt) gjorde jag ändå inte tillräckligt, och fick konstant kritik, oavsett hur mycket jag ansträngde mig med jobb och allt annat i det dagliga livet. För att inte tala om när jag blev sjukskriven. Dom människorna mer eller mindre idiotförklarade mig då, trodde att jag "fejkade" att jag mådde dåligt för att jag "bara var lat", eller såg ner på mig och behandlade mig nedvärderande, hånade mig, och rent av ofta provocerade mig med vilje för att se hur mycket jag "tålde". Dom bidrog till att knäcka mig ännu mer. I deras ögon, hade jag misslyckats, långt innan jag ens gavs chansen till att ha förutsättningar för att kunna lyckas. (Med andra ord: Fail, by association to mother...menat i mitt fall, alltså "sådan mor, sådan dotter". Vet man hur min mamma var och vilka problem hon hade, så förstår man vad det betyder. Alltså "Angelica är dömd att misslyckas, på grund av att hennes mamma "var en jävla knarkare, alkoholist och en idiot och var misslyckad som människa på grund av destruktivt beteende", och "Angelica har ju "liknande" problem". Jag är visserligen inte knarkare eller alkoholist, men jag har haft problem med beroende av värktabletter, och det står jag för. Detta är vad vissa i min släkt har tyckt, och därför alltid behandlat mig nedvärderande. Totalt felaktigt, och ganska korkat resonerande och antagande av dom...but still, so it was.)

Det var helt oacceptabelt, och jag borde aldrig ha behandlats så, änn mindre accepterat att bli behandlad så! För att behandla mig på det sättet, det var att sparka på någon som låg ner och redan var jäkligt skadad, fan, dödligt sårad! (Precis som dom gjorde mot mamma.) Men det hände, och det hände regelbundet, i alla fall dom första fem åren jag var sjukskriven. Sedan blev det lite mer sällan, för att jag valde att ta mer distans till dom personerna. Och jag var både för ung, för naiv, för svag och skadad i mig själv, för självutplånande, för destruktiv, och för trasig för att stå upp för mig själv då...så som jag gör idag.

Dom vuxna runt omkring mig, det vill säga dom som var äldre och som "bestämde", visste mycket väl vilket liv jag levt och vad jag tvingats gå igenom. Men många av dom tog mig ändå inte på allvar, utan var hånande, var nedlåtande och tryckte ner mig, istället för att lyssna, stötta, förstå och visa kärlek. Jag försökte på dom sätt jag kunde då, förmedla hur dåligt jag mådde, och att jag hade jäkligt giltiga skäl till det. Men jag kunde ändå inte, fick inte lov till, att må psykiskt och känslomässigt dåligt, för jag var ju FÖR UNG för det...enligt "dom flesta vuxna" runt omkring mig. Väldigt få vuxna (äldre än mig) omkring mig stöttade mig "and had my back", men några hade jag i alla fall ändå, tack och lov. Men dom flesta av dom motarbetade mig nåt djävulsk. Dessutom syntes det ju inte på mig, på utsidan av mig, hur dåligt jag mådde, jag såg ju ut som vilken normal tjej som helst, (det gör jag fortfarande)...och då räknas det ju inte. Någon som ser bra ut, eller som överhuvudtaget ser helt normal ut på utsidan, KAN ju bara inte må dåligt?! Utan bara det som syns räknas, tydligen.

Vilket är helt sjukt egentligen, för vad i hela Helsingland är det som säger att unga människor inte kan, eller ännu värre, inte FÅR LOV, att må psykiskt och känslomässigt dåligt...oavsett om det syns eller inte syns, eller oavsett om man är ung, eller i vilken ålder som helst?!

Det är en jäkla paradox för mig, för det är så många, särskilt dom unga i samhället, i världen överhuvudtaget, som mår så fruktansvärt dåligt psykiskt, som har störst press på sig, som skadar sig själva eller begår flest självmord. På grund av press, stress, vanvård, och oerhört tryck och förväntningar från vuxna! Men dom är ju UNGA..."och inte kan UNGA människor må dåligt inte!" Många av dom vuxna gör så att dom unga mår dåligt, men kan ändå inte acceptera konsekvenserna av det, för konsekvenserna blir att många av dom unga slutar fungera, och växer upp (om dom alls växer upp) till väldigt trasiga människor. Sen får dom kritik för att dom mår dåligt, av dom i vuxenvärlden, dom som fick dom att få dåligt från början, eller inte tog dom på allvar eller stöttade dom när dom sökte hjälp eller försökte förklara. Hyckleri!

Dom vuxna borde veta bättre...men det är inte många som gör det. Dom som gör det och kämpar och stöttar de unga...all ära och cred till er! heart

Till slut gav jag i alla fall upp att försöka förklara och försvara mig själv, jag hade ingen energi kvar till det, utan försökte "bita ihop och kämpa på" istället, trots att det körde slut på mig. Men på deras villkor, enligt deras vilja och deras önskningar, aldrig för mina egna. Jag orkade inte kämpa emot nåt mer, jag var för slut för det. Det jag lärde mig då var, att vad jag kände att jag ville och behövde, det räknades tydligen aldrig, det var inte viktigt, det betydde inget. Jag var för ung, för att min åsikt skulle väga nåt mot vad "dom vuxna" tyckte, alltså dom som var äldre än mig, och som "därför visste bättre" än mig. Det handlade ju alltid om vad andra tyckte, ville och behövde. Så jag fann mig i det. Jag hade inte ork eller energi till nåt annat.

Men det slet på mig så otroligt mycket, det malde ner mig till pulver, to dust, to nothing. Jag hade gått sönder inuti, jag var helt söndertrasad ända in i själen. Ändå sattes den enorma pressen på mig att jag skulle "kämpa och göra mitt bästa, för det förväntades av mig".

Till slut, så tog jag slut...fullständigt. Det sa "Smack", och jag kollapsade inombords. Och då satte jag stopp. Och var tvungen att sätta ner foten och stå upp för mig själv, och för vad jag behövde och ville. Annars kunde jag lika gärna ta livet av mig. Och det ville jag inte behöva göra...det vill jag inte göra.

Nu äntligen, har jag blivit hörd...på riktigt. Nu äntligen, kan jag vara den jag är, en person som mår dåligt men som kämpar på sitt eget sätt, på sina egna villkor, och i sin egen takt. Nu har jag för första gången i mitt liv "tillåtelse" och förståelse för att jag mår som jag mår, både från myndigheter, och från nära familj och vänner. Och resten av omgivningen får acceptera det vare sig dom vill eller inte...I don´t give a flying fuck vad resten av människorna runt omkring mig, i samhället, och i världen tycker om att jag blir sjukpensionär nu.

Nu får jag äntligen lov att vara den jag är, och hur jag är. Och jag får lov att kämpa på mitt eget sätt, på mina egna villkor, i min egen takt. Jag känner att jag äntligen fått upprättelse, efter att ha väntat på det hela livet. Och det känns så bra!

Och jag tror att dom som verkligen bryr sig om mig, och alla som är vettiga människor, hellre accepterar och är okej med att jag är sjukpensionär och försöker leva mitt liv så gott jag kan på det sättet...än att jag är död. Vilket mycket väl skulle kunna hända, if I am being pushed to fast, and to far.

Och tar det resten av livet att bli bättre, så får det göra det. Blir jag bättre snabbare än så, så blir det så. Men oavsett, så får jag själv bestämma vad jag orkar och inte orkar.

För första gången i livet. smiley

Och jag är så tacksam. heart

 

 

 

 

 

 

 

23 November 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Evig trötthet...

Jag kämpar väldigt mycket just nu. Svårt att sätta ord på.

Jag kämpar hela tiden med känslor som för mig blir överväldigande...oro, trötthet, ledsamhet, sorg, rädsla, utmatthet...hopplöshet.

Jag har svårt att känna hopp just nu, svårt att tro att saker och ting kan bli bättre, svårt att tro att jag kan må bättre. Jag befinner mig i en mycket djupt, mörkt hål...dit inget ljus når.

 

När jag får frågan från någon hur jag ser på framtiden, vad jag hoppas på i framtiden och vad jag vill då...så blir mitt ärliga svar att jag kan inte säga det, för jag ser inte mig själv i framtiden. Jag kan inte visualisera mig själv i framtiden. Jag existerar inte där, jag är här och nu. Och kämpar här och nu. Det är det enda jag kan göra. Jag kan inte se framåt så mycket. Det är väldigt svårt att förklara, men jag är så...trasig i mig själv...att jag inte ser mig själv bli hel någongång. Därför kan jag heller inte se mig själv längre fram. Bara fragment av mig. Och jag känner mig död inuti. Det är svårt att känna sig levande, när hela ens inre skriker till en att man egentligen inte vill leva.

 

Jag har skärmat av mig själv helt nu. Träffar knappt någon, pratar knappt med någon, bara familjen och dom närmaste vännerna. Orken finns inte, lusten finns inte, energin finns inte...och jag känner mig själv börja suddas ut.

Jag tycker inte om livet. Jag tycker inte om att leva detta livet. Men jag håller mig envist kvar, motvilligt, för att jag måste. För att jag aldrig skulle kunna vara så självisk att jag lämnar detta livet så att dom som älskar mig blir skadade av sorg för resten av deras liv.

Så som jag ser det, så är livet något jag bara "står ut med"...inte nåt jag njuter av, tycker om eller verkligen vill. Mycket sorgligt och tragiskt tycker nog dom flesta om det. Och jag förstår det, jag förstår mycket väl hur tragiskt och hemskt det är.

Men icke desto mindre är det så jag känner.

Det är inte med lätthet jag erkänner det. För jag vet att det nog oroar dom flesta som bryr sig, och jag vill inte det. Men dessa känslor är något jag måste få ut, annars förvandlas dom till gift i mig. Och någonstans tycker jag också att jag är skyldig folk att vara ärlig om hur jag mår och varför. Vet inte varför jag känner så.

När jag ser ut, och verkar vara "hurtigt glad", så är det bara en mask jag har på mig, för att dölja hur jag verkligen mår. Den masken kan jag sätta på mig i dom flesta sammanhang, om jag verkligen måste, men bara för en mycket kort stund. Därför orkar jag heller inte vara social längre. Bara i sällskap med dom som jag inte behöver ha på mig masken inför, familjen och närmaste vännerna.

Herregud, ibland kan till och med lite vanligt kallprat med någon granne få mig att få en panikångestattack, och börja gråta. Det är den nivån det ligger på numera.

Jag vet inte hur det blir för mig längre fram, ingen vet någonting om framtiden. Det enda jag kan göra är att försöka ta mig igenom dagarna en dag i sänder, och envist klamra mig fast vid livet...om än motvilligt.

Kanske jag en dag kommer kunna tycka om att leva, tycka om livet. Och få en hyfsat bra liv. Möjligheten finns.

Kanske...

 

 

 

 

 

 

2 November 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 3 kommentarer


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida