Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Om mig och min syster Maria - vår historia

Jag ska skriva lite nu om min storasyster Maria Andersson, som är min halvsyster. Hon är en viktig person i mitt liv, ett stort stöd, och fantastisk inspirationskälla.

Maria är fem år äldre än mig. Vi har samma biologiska pappa, men inte samma biologiska mamma. Vi har inte växt upp tillsammans, men vi har fått kontakt nu i vuxen ålder, och har utvecklat en jättefin och nära relation. Hon har en dotter som är 20 år nu, Mathilda, som jag är moster till. Och hon är en fantastisk tjej, mycket lik sin mor i mycket, och jag älskar henne så mycket. Maria har också idag två fosterbarn, två pojkar som är bröder och som är helt underbara grabbar. heart

Maria har precis som jag växt upp i kaos, fast hon på sitt håll och jag på mitt. Men vi delar en erfarenhet av en turbulent och ohälsosam uppväxt, och kan därför förstå varandra väldigt väl och relatera till varandra.

Maria har diagnosen ADHD, som hon haft hela livet, men hon fick inte diagnosen förren i vuxen ålder, när hon var 28 år. Och hon vet mycket väl hur det är att växa upp med ADHD, och hur svårt omgivningen har att förstå och hantera barn med ADHD, och även vuxna med ADHD.
Därför startade hon ett företag för lite mer än 10 år sedan, där hon åker runt om i landet och föreläser om hur det är att leva med och växa upp med ADHD. Under åren som gått har företaget växt och expanderat, och även Maria har växt och utvecklat sig själv, med mer kunskap, förståelse och erfarenhet om ADHD under bältet, men även om andra funktionsnedsättningar också, som ADD och Autism, och om psykisk ohälsa 

Idag är hon en väl anlitad och känd konsult, utbildare och föreläsare inom området, och åker fortfarande runt om i Sverige och föreläser, med inriktning på flickor med ADHD/ADD, både för anhöriga och andra, men också för olika verksamheter inom olika områden med fokus på psykisk ohälsa och olika funktionsnedsättningar.
Med inriktning just på flickor, mycket på grund av att flickor med ADHD/ADD uppmärksammas inte alltid lika mycket som pojkar med diagnosen, för att flickor syns och märks inte lika mycket, flickor flyger ofta under radarn. Som hon själv gjorde som barn bland annat. Just därför har hon valt just inriktningen på flickor med den problematiken, men hon talar också om ADHD/ADD generellt bland barn, och vuxna.
Hon håller även föreläsningar och utbildningar för pedagoger, lärare och för skolväsendet, för att dom ska kunna fånga upp barn med problematiken snabbare och lättare, och få kunskapen att kunna ta hand om dom eleverna bättre enligt deras problematik och diagnoser. Det behövs verkligen, för fortfarande har elever med problematiken eller diagnosen ADHD/ADD mycket svårt att få rätt hjälp och stöd i skolan. Det behövs förändras, och Maria är en av dom som kämpar för det.

Jag kommer lägga in lite länkar om Maria här nedan också, hennes hemsida bland annat, så att man kan gå in och se och läsa om henne och vad hon gör, och eventuellt boka platser till en föreläsning om man vill det.

Men först ska jag berätta lite om henne, hur hon har växt upp. Och om mig och mitt liv, och om hur vår relation har varit under livet, och om hur det utvecklats till vad den är nu.

Maria har växt upp i olika fosterhem, och hade det mycket svårt och kämpigt som barn, på grund av att hon hade ADHD, som inte ens ”fanns” på den tiden, inte hade kommit fram som diagnos i alla fall. Hade man ADHD då, så var man bara ”en jäkligt jobbig unge”. Så hon kämpade hela tiden med denna problematik, och fick väldigt lite förståelse eller tålamod från omgivningen, i skolan, eller hemma hos fosterföräldrarna.
När hon kom i tonåren började hon umgås med äldre kompisar, dom lite tuffare och struligare som tog droger och drack alkohol, för dom accepterade henne precis som hon var. Och det var under den tiden hon började utveckla ett drogmissbruk, främst amfetamin.
Hon upptäckte att amfetaminet fick henne att känna ”ett inre lugn”, som hon aldrig hade känt förut. Hon kände sig mer ”normal” när hon gick på amfetamin, och det är för att just amfetamin har den effekten på personer med ADHD, i rätt dos. 
I medicinerna som behandlar ADHD, finns det en mycket liten dos amfetamin. Det lugnar en hjärna som har ADHD, och gör att man kan fungera bättre, tänka klarare och bli mer organiserad och fokuserad.
Så Maria ”självmedicinerade” med amfetamin då, det enda sättet hon kände att hon kunde fungera ”normalt”.

Men efter många år i missbruket, fick hon efter att ha blivit utredd av vården i vuxen ålder, diagnosen ADHD, när hon var 28 år och hade blivit mamma till en dotter. Då kunde hon börja med riktig medicinering, i stället för att självmedicinera med droger, och då kunde hon börja processen att få ordning på sitt liv. Och det gjorde hon, med buller och bång!

Därefter beslutade hon att hon ville kunna sprida kunskap och medvetenhet om ADHD och ADD, och särskilt hur det är som flicka att ha det, eftersom det lättare missas att uppmärksammas på samma sätt som hos pojkar.

Och på den vägen är det....

Lägger in några länkar här om Maria, länkar till hennes hemsida, men också länkar från tidningsrepotage.

Marias hemsida:  http://www.triviumkonsult.se/  

Repotage från 2008 om Maria - i Aftonbladet:  https://www.aftonbladet.se/halsa/a/WLgend/jag-tog-amfetamin-for-att-klara-kaoset

Artikel från november 2018, recension om Marias föreläsning: http://www.ostrasmaland.se/kalmar/hon-var-den-brakiga-flickan-med-osynlig-adhd/

 

Maria som föreläser.

"Get The Story", 14 september 2011 - Maria föreläser tillsammans med rapparen Petter och med den proffessionella bandyspelaren Pelle Fosshaug, om hur det är att leva med ADHD.

Föreläsningen "Get The Story" - på scen Petter, Maria Andersson, Pelle Fosshaug.

Nu ska jag berätta lite om min och Marias historia. Hur våra liv och det vi varit med om, det jag varit med om, har på olika sätt hindrat oss från att växa upp tillsammans, och varför vi var åtskilda så länge innan vi fick riktig kontakt igen, som vi har idag.

Maria föddes fem år innan mig, 1974. Vår pappa, vår biologiska pappa Dennis, var då tillsammans med Marias mamma. Men vår pappa Dennis var blandmissbrukare och småkriminell, och Marias mamma var svårt psykiskt sjuk, så Maria blev tidigt i livet tagen från deras vård och fosterhemsplacerad, när hon var ett par år gammal. Så hon har växt upp i olika fosterfamiljer.
När min mamma träffade min pappa (vår pappa Dennis), så blev hon snabbt gravid med mig och dom flyttade till Angered i Göteborg, där jag bodde mina första år som barn. Så jag föddes 1979.

Jag har starka minnen som liten att Maria var och hälsade på oss där vi bodde, hon hälsade på sin pappa och hans nya familj, oss. Det finns många foton från den tiden som visar både mig och Maria, Maria som lekte med mig och passade mig.
Men vår pappa var då fortfarande blandmissbrukare och rörde sig i småkriminella kretsar, och min mamma hade också ett blandmissbruk, så vår pappa kunde inte få tillbaka vårdnaden om Maria, så att hon kunde få flytta till oss. Vilket var synd då, men makes sense idag...

Det fanns många gånger under min barndom då jag också riskerade att bli fosterhemsplacerad, eftersom mamma var missbrukare och ofta var tillsammans med män som missbrukade och var våldsamma. Så jag växte upp med det, och borde i praktiken tagits ifrån hennes vård på grund av dom ohälsosamma familjeförhållanden jag levde och bodde i, men det hände aldrig mig. Idag vet jag inte om jag borde ha fått göra det eller inte. 
Å ena sidan, visst, jag växte upp i en helvetestillvaro, men idag har jag ju min fina familj, mina älskade småsyskon och vår styvpappa Kent, som har gjort allt för oss, som är allt för oss, och har varit det sedan han kom in i vårt liv för 30 år sedan, när jag var 9 år. Och hade jag som Maria blivit fosterhemsplacerad någon annanstans i Sverige som barn, så hade jag aldrig haft den fina, underbara familj jag har idag. 
Men å andra sidan, så ska barn inte behöva växa upp i sånt kaos och vansinne som jag växte upp i, inget barn ska behöva det. Så jag är ganska kluven när det gäller detta, i vad som hade varit bäst för mig...

Mamma och min pappa Dennis separerade när jag var ganska liten, två-tre år ungefär. Han försvann helt ur bilden, och under dom närmaste åren, följde en hel radda med män som avlöste varandra i mitt och mammas liv, alla missbrukare, alla våldsamma. 
Mamma blev utsatt för svår misshandel av dom män hon var med, jag blev också utsatt för misshandel av dom männen, och i ett fall, även utsatt för sexuella övergrepp. Tillvaron blev ett helvete, där allt bara handlade om överlevnad, hur man skulle ta sig igenom dagen och hur vi skulle hålla oss vid liv.
Det var ett helvete utan dess like, men som barn har man inget att säga till om. Det är bara att hänga med i svängarna, och försöka anpassa sig, och man utvecklar då egenskaper man annars inte skulle utveckla i en trygg tillvaro, typiska ”survival skills”. Som hypersensitivitet, extrem vaksamhet, strategiskt tänkande, och konsekvenstänkande. Det är tack vare det man överlever tillvaron. Och dom egenskaperna bär man sen med sig resten av livet, det försvinner aldrig, utan blir en del av den man är som person.

Under dessa år av mitt liv, hade jag och Maria ingen kontakt. Vi var båda upptagna på var sitt håll med att överleva, i våra olika livssituationer.
Vi brevväxlade ibland, men det rann också ut i sanden så småningom. Men ingen av oss glömde bort varandra, och vi hade båda en längtan att återförenas. Men det fick bli längre fram i livet, när vi hade det mer stabilare.

När jag var 9 år, träffade mamma en ny man, Kent, och vi flyttade från Borås där vi bodde då, hem till honom i Västra Frölunda i Göteborg. En bra man, inte som dom andra hon haft. Han skulle bli vår riktiga pappa, vår fasta punkt i livet. Då hade jag fått en lillebror, Rikard, och mamma var även gravid med min lillasyster Jennie, när hon träffade Kent. Så han fick en kvinna, och tre barn med på köpet, och han hade inga egna barn sen innan. Men han tog sig an oss tre barn helhjärtat, som alla hade olika fäder, och behandlade oss som sina egna barn. Hur många män skulle gjort det...?
När jag var 10 år, flyttade hela familjen till Nol, i Ale kommun, där mamma och Kent hade köpt ett hus. Och där bodde vi och levde hela familjen i en del år, och mamma och Kent fick ytterligare två barn tillsammans, Jonas och Tor. Så nu var vi totalt fem barn.

När jag var 11 år kom min biologiska pappa Dennis in i mitt liv igen.
Han hörde av sig och ville träffa mig. Han berättade att han hade varit nykter i en del år, och var med i Länkarna, en nykterhetsförening för nyktra alkoholister. Så han hade ordnat upp sitt liv lite, och ville börja träffa sin dotter igen.
Jag var skeptisk först, för vi hade inte haft någon som helst kontakt sedan han och mamma separerade när jag var liten. Och så poppade han plötsligt upp i mitt liv igen, rakt från ingenstans. Det kändes lite konstigt, men jag gick med på att börja träffa honom igen, med mammas och Kents godkännande.

Och i samband med att jag började träffa pappa Dennis igen, så kom jag också i kontakt med Maria igen. Hon och Dennis hade haft sporadisk kontakt under hennes liv, och jag hade inte haft någon kontakt med någon av dom.
Så när jag umgicks med Dennis, så hände det att jag träffade Maria lite då och då också. Det var roligt att träffa henne igen, men vi hade svårt att kunna bygga upp någon syskonrelation just då. Hon var i tonåren, och jag var fortfarande bara ett barn.
Men vi höll kontakten i alla fall.

Men Dennis tog till slut återfall, och började dricka igen. Och han föll mer och mer nedåt i den onda cirkeln av sitt alkoholmissbruk, och det var jobbigt att se och uppleva. Vi höll fortfarande på att lära känna varandra, och försöka bygga upp någon slags relation igen.
Men jag hade svårt att se honom som ”pappa”, för Kent var min pappa då, och hade varit ett bra tag. Kent var mer pappa för mig än någon man någonsin hade varit i mitt liv. Dennis ville kliva in i mitt liv och direkt vara ”pappa” till mig, men det funkade inte riktigt så. Så jag kände att det var något som fick byggas upp successivt, under tiden vi umgicks och lärde känna varandra mer.

Till slut, när jag var i sena tonåren, var mamma och Kent tvungna att gå skilda vägar och skiljas. Mamma hade blivit sämre igen, psykiskt och känslomässigt, och hade börjat missbruka ganska ordentligt igen. Det funkade därför inte längre mellan mamma och Kent, dom grälade mer och mer, och Kent orkade inte med kaoset som uppstod i samband med mammas försämring och förvärring med missbruk.
Så dom separerade, och Kent flyttade till grannsamhället, och dom hade delad vårdad om barnen.

Så träffade mamma en ny man (hon klarade inte av att vara ensam länge), och det var då det riktiga kaoset bröt ut. Den nya mannen hon träffade, Lennart, bodde i närheten av Nol, på en gård ute på landet. Han var alkoholist med våldsamma tendenser, precis som dom andra hon varit med, förutom Kent då.
Mamma flyttade ut till Lennart och bodde med honom på hans gård, och där fick mina syskon också bo, till och från. Jag flyttade till mormor och morfar i Göteborg, dels för att jag gick i skola där, men också för att jag vägrade bo hos Lennart. Jag ville inte ha med honom att göra överhuvudtaget, för jag visste vilken typ han var.

Mamma och Lennart levde ett liv av fullständigt kaos och vansinne därute. Dom var fulla och påverkade dagligen, Lennart slog ofta mamma och var väldigt kontrollerande, och mina småsyskon fick bevittna en hel del helvete när dom vistades därborta med mamma och Lennart. Dom skadades svårt psykiskt och känslomässigt av det, och hamnade i liknande situation som jag gjorde när jag var barn. Den onda cirkeln fortsatte, och det var fruktansvärt svårt för mig att hantera att dom for illa, både mamma och mina småsyskon. Men jag hade ingen som helst kontroll över det, jag var fortfarande bara tonåring.
Återigen hamnade vi alla i en livssituation där det bara handlade om att överleva, dag för dag.

1998, när jag var 19 år gammal, dog min pappa Dennis. Det var under påsken, och jag fick veta det mitt under påskmiddagen hos mormor och morfar.
Dennis hade somnat full med en tänd cigarett i handen hemma i sin lägenhet, och det hade tagit eld och startat en brand. Han hade försökt släcka branden, men hann inte utan dog av rökförgiftning. Dom hittade honom i hans badrum, död. Han hade precis fyllt 50 år.

Detta tog mig väldigt hårt. Vi fick aldrig chansen att lära känna varandra ordentligt, och bygga upp en riktig far-dotter relation.
På begravningen träffade jag återigen Maria, och hennes dåvarande pojkvän. Hon var gravid då, och skulle föda om bara några månader.
Vi kunde inte lägga så mycket fokus på varandra just då, eftersom fokus var på att vi förlorat våran pappa, och vi var båda helt förstörda av sorg.
Efter begravningen, tappade vi kontakten igen, det rann helt enkelt ut i sanden. Hon hade sitt liv att fokusera på, och jag hade mitt liv att fokusera på, som vid detta laget var en mardröm.

Det blev värre och värre i situationen mellan mamma och Lennart, och han misshandlade henne nästan dagligen och drack jämt, och hon var påverkad av både droger och alkohol konstant. Mina syskon visades fortfarande mycket där, men Kent försökte ha dom så mycket som möjligt hos sig.
Vid nåt tillfälle blev socialen involverad, och det gjordes en utredning angående om mamma skulle få lov att ha fortsatt vårdnad om barnen, på grund av hur dom levde. Men utredningen lades ner efter en tid, utan resultat. Varför vet jag inte. Det hade väl inte kunnat styrkas ordentligt, mammas och Lennart olämplighet som föräldrar. Vilket man tycker är väldigt märkligt...

Under sommaren 2000, så kulminerade det till katastrof. Mamma blev vid ett tillfälle misshandlad så våldsamt av Lennart att hon nära på miste livet. Hon hamnade på sjukhus, och läkarna visste inte om hon skulle överleva.
Men det gjorde hon, och efter hon hade återhämtat sig något sånär, så valde hon att lämna Lennart...äntligen. Det krävdes alltså att hon nästan blev ihjälslagen, för att hon skulle lämna honom.
Så tragiskt att det ska behöva gå så långt....

Men hon lämnade honom, och fick under hösten/vintern 2000, samma år, en egen lägenhet, också i Ale kommun. Hon flyttade in och jag och mina syskon var där lite då och då och hjälpte henne med saker och ting, och för att umgås.
Men det blev inte så långvarigt, för sedan skedde det som inte fick hända.
Bara ett par veckor innan jul den vintern, så dog mamma.

Hon var ute sent en kväll och körde sin moped hon hade, hon hade förlorat körkortet i rattfylla och hade därför en moped hon alltid åkte runt på istället.
Hon blev påkörd bakifrån av en lastbil som kom i hög fart och inte såg henne i mörkret. Mamma dog omedelbart. Hon blev 43 år. Jag var 21 år.

Tiden efter det var så smärtsam. Det kändes som att mitt hjärta hade brustit, och min själ slitits itu. Det finns inte ord att beskriva den sorgen och den smärtan.
Jag dog inombords och ville själv dö, men jag var tvungen att hålla ihop mig själv för dom andras skull.
Efter ett tag fortsatte jag att jobba, men när jag blev 25 år, år 2004, blev jag sjukskriven för utbrändhet, och för svår depression och PTSD.
I had hit my breakingpoint.

Åren som följde på det, handlade om att jag försökte hantera mitt dåliga mående, och bara kunna överleva. Jag kommer skriva mer om det i nästa inlägg.

Men för att komma till saken, så kom jag och Maria i kontakt med varandra igen omkring år 2007/2008, tror jag att det var.
Hon hade hittat mig på nätet, och skrev till mig för att se om vi kunde ta upp kontakten igen. Och det gjorde vi.
Hon bodde då i Karlskoga i Värmland med sin dotter Mathilda, som var i 10, 11 års åldern då. Och vi började umgås och ha mycket kontakt. Och jag och Mathilda klickade väldigt bra också, och det var så roligt att lära känna min systerdotter och få vara en del av hennes liv.
Maria hade då också precis startat sitt föreläsningsföretag, och jag fick vara med på en del föreläsningar i början.

Under åren som gick sen, så byggde jag och Maria upp en riktig syskonrelation, och idag är vi tightare än någonsin. Vi står varandra mycket nära, och har en fantastisk fin relation. Vi har lärt känna varandra, och har också gemensamt lagt pusslet som har varit vårt förflutna. Det har inte varit lätt, för vi har olika bilder, upplevelser och erfarenheter av vår pappa Dennis, men vi har fyllt i varandras luckor, och har nu fått en bra uppfattning om hur våra bådas liv har varit, och om vår pappa Dennis.

Maria är nu en person i mitt liv jag absolut inte skulle kunna leva utan. Hon är min stora idol och förebild, en hjälte och en överlevare, som precis som jag krigat sig igenom livet, och har kommit ut på andra sidan som någon som vill hjälpa andra och göra skillnad i denna världen. Det har vi gemensamt hon och jag.

Jag väljer att sprida kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och hur det är att leva med det, genom min blogg. Min blogg är min plattform.
Medans Marias plattform är hela samhället, hela Sverige, där hon fysiskt går ut i världen och sprider kunskap, medvetenhet och förståelse om olika funktionsnedsättningar, och om psykisk ohälsa.
Vi är båda två riktiga eldsjälar, som vill göra gott, och vill göra skillnad i livet och i världen.

Och hon är den starkaste, modigaste, mest fantastiska människa jag någonsin mött, och det har inte bara att göra med att hon är min syster.
Det har att göra med hennes livssyn, hur hon ser på livet och andra människor, hennes starka empati och medmänsklighet. Hon är så självuppoffrande, och ger hela sitt hjärta och sin själ, för att kunna hjälpa andra. Trots att hon själv farit så illa.
Det är en hjälte, i mina ögon. Och hon är min syster!
Kunde inte varit stoltare över henne!  heart


 

Detta var historien om Maria, och om mig - vår historia. En viktig historia. För vi är inte ensamma om att växa upp som vi gjorde. Hundratusentals barn och ungdomar i Sverige, och i världen, lever under extremt ohälsosamma, destruktiva, och hemska förhållanden, med kanske olika funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa som försvårar. Och det måste uppmärksammas. Det måste förändras. Och förändringar kommer med medvetenhet, uppmärksamhet och kunskap. Det får inte sopas under mattan längre, döljas, viftas bort, eller förskönas. För detta är verkligheten.

Och det måste fram i ljuset. För bara ljuset kan läka oss, hela oss, och förändra oss. Mörkret kan inte segra. Får inte segra. Vi måste alla göra vårt för att förändra, var och en på sitt sätt.

Förändring börjar med mig, med dig, och med alla andra. Glöm aldrig det. heart

 

 

 

 

30 November 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
No more fucks to give!

I lördags, den 17 november, var jag med Karin, en av mina bästa vänner, på komikern och skådespelaren Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks To Give”, som gick på Scandinavium här i Göteborg. Den var så jäkla bra, så jag måste skriva om den! smiley yes

På scenen skildrar Mia Skäringer några av sina kända komiska karaktärer, men är också sig själv som Mia, och berättar om sitt liv, både om sitt privatliv och sitt yrkesliv. Hon växlar mellan roligheter och allvar, på ett mycket intressant och gripande sätt. Hon sjunger också låtar och gör dansnummer, som för fram hennes budskap. Och vilken fantastisk show det blir!

Hon berättar om övergrepp hon varit med om under sitt liv, där män har tagit sig friheter med hennes kropp utan hennes tillåtelse, och om hot, hat och trakasserier hon fått motta, som känd person, men främst för att hon är kvinna.
Hon berättar om yrkesvärlden inom teatern, och inom film-och tv-industrin, där en ofta dålig kvinnosyn råder, och att därför man som kvinna nästan alltid är i underläge och underlägsen mannen, och hur man som kvinna ständigt får kämpa för att bli tagen på allvar.

Hon talar om kroppshets som kvinnor måste kämpa med, orealistiska förväntningar på hur kvinnor ”måste och ska” se ut. Om det sexuella mellan män och kvinnor, som ofta blir förvridet, där gränser suddas ut och försvinner, där gränser borde vara. Om hur man som kvinna nästan alltid blir bedömd av män på ett sexuellt sätt, som vad man har på sig och hur man visar upp sig, vilket beteende och attityd man har, och vad man väljer att stå upp för. Starka kvinnor som står upp för sig själva, är inte ofta populärt. 

Hon delar på ett mycket bra sätt med sig av upplevelser hon som flicka, ung kvinna och vuxen kvinna har varit med om, som gör att hon bär på rädsla för män, men att hon samtidigt vill som alla bli bekräftad, omtyckt, accepterad och älskad. För hon har, som hon uttrycker det, fått "ärva" en rädsla för män, på grund av att både hennes mamma, hennes mormor, och hennes mormorsmor, har blivit utsatta för övergrepp av män, och att dom sedan genom generationerna varnat och berättat om hur "farliga och hemska" män kan vara, och att man ska "passa sig", och "tänka på hur man klär sig". Mia har därför fått "sin rädsla för män via modersmjölken", som hon beskriver det.
Och genom hela föreställningen virar sig #Metoo som en lång, röd tråd – det går inte att missa. Och det för fram ett tydligt och viktigt budskap.

Hennes berättelser, och framförandet av allting, är oerhört starkt och gripande, samtidigt som hon också är hysteriskt rolig i sättet hon för fram allt.
Det är komik och gripande allvar, intensivt varvat om vartannat, som gör en både tårögd, och gör att man viker sig av skratt. Det är så otroligt modigt av henne och så starkt, att ställa sig på scen och blotta sig totalt...ja, på riktigt blotta sig...och bara ösa ur sig allt som hon någonsin har velat få sagt, och som man faktiskt själv också alltid ha velat fått sagt. Det är HÖG igenkänningsfaktor i det mesta hon säger. Detta är något i särklass, och något av det bästa jag sett! Kolla upp det, om ni också vill se denna fantastiska föreställning, med denna fantastiska människa, som har fått nog - som har No More Fucks To Give! yes

Länk: https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/VRvn66/arg-och-rolig-mia-skaringer-i-pakostad-arenashow

Jag kände igen mig så oerhört i det mesta Mia Skäringer pratade om. Hon förklarade att hon var ”sexuellt trasig”. Och jag förstår precis vad hon menar med det, och hur hon menar. Jag är också sexuellt trasig. Jag har nästan alltid känt att jag pressats och stressats när det gäller det sexuella, främst av män. 

Jag har ju haft sex med kvinnor också, och även haft förhållande med kvinnor, eftersom jag är bisexuell. Men sex med kvinnor är en helt annan sak. Jag upplever det som helt annorlunda, och det kan vara väldigt svårt att beskriva, vad som är så annorlunda. Det är en annan känsla bara, man blir ”sedd” på ett annat sätt, det är en helt annan ”närvaro” sexuellt med kvinnor.

Jag har många gånger blivit väldigt dåligt behandlad av killar och av män. Dom som varit bra och behandlat mig schysst, dom får plats på ett knappnålshuvud. Resten har inte behandlat mig bra alls, och några har behandlat mig riktigt illa. Och det har gjort mig väldigt skadad, psykiskt och känslomässigt. Särskilt när det gäller den sexuella biten.

Från det att jag var ca 20 år och uppåt, har jag till största delen blivit behandlad som ett sexobjekt, där i stort sett bara mitt utseende och min kropp spelat roll. Och förvirrad, vilsen, och trasig i mig själv som jag var då, började jag spela den rollen också, rollen som ”det blonda bombnedslaget med dom stora brösten”, ”Playboybruden”, ”Nymfomanen”...för jag visste inte vem jag var då, vem det var meningen att jag skulle vara. Därför trodde jag att det var det enda sättet att vara någon, vara värd nåt. Jag trodde att det var mitt värde, att mitt värde som människa satt i mitt utseende och min kropp, och i det sexuella. Jag antog att det var så då, eftersom nästan alla killar ville ha mig och ligga med mig. Ligga med mig ja, och i stort sett bara det. Var jag värd mer än så? Jag trodde inte det då, jag vet bättre nu.

När jag haft varit med män, haft sex, dejtat eller haft förhållande med män, och det har varit en del, (fler än 20, färre än 40), så har jag känt en press att jag ”måste vilja”, och vill jag inte eller inte känner för det, så duger jag inte och kan kasseras lätt. Och så många män har en annan ”förväntan”, det ska helst vara ”porrfilms-sex”, jag tror ni fattar vad jag menar med det. Det ska råknullas, sugas av, sättas på, kuken i fittan, kuken i analen (fast det vägrar jag) ...och man måste anpassa sig efter det då, för att ”duga”. Det jag har upplevt är att jag måste spela en roll, som rollen i en porrfilm, för att den killen man är med ska tycka att det är bra sex. Det ska stönas så högt så att rutorna skallrar, man ska köra femtielva olika positioner, få fontänorgasmer hit och dit, och killen tillfredsställer sig själv mest genom att (tro) känna att han tillfredsställer tjejen, för att han är sån ”kung” i sängen.

Men fast killen i fråga gör det han kan för att tillfredsställa en, så gör han det ändå inte. För ofta gör killen det för sitt eget ego, för att han ska känna sig som en kung i sängen. Men den sexuella njutningen är inte det det handlar om. Det handlar om att man som kvinna blir sedd, att man har en närvaro som betyder nåt, att man är en människa. För i dom flesta fall med killar jag haft sex med, skulle jag lika gärna ha kunnat byta ut mig själv mot en sexdocka, killen skulle inte märkt nån skillnad, han skulle bara pumpat på. Jag är ingen människa då, jag är en sak, ett objekt att knulla med. Han ser mig inte, han vill bara köra kuken i fittan, and that´s it.

Så jag har spelat rollen och låtsas, låtsas vara någon jag innerst inne visste att jag inte var. Har varit ”The Pornstar”, för att duga, för att känna mig åtråvärd, för att killen ska vilja ha mig, för att tillfredställa honom, för att känna mig värd nåt. Glömde totalt bort min egen tillfredställelse, mitt eget behov, min egen vilja. För det spelade ingen roll, bara det han ville spelade roll då. För jag satte alltid mig själv sist...alltid.
Och har jag inte velat ha sex, inte mått bra, inte varit på humör, inte ha orkat, så har jag varit ”tråkig”, och fått sura miner och tjurande, och fått höra massa tjat, tjat tjat och tjat, så till slut har jag gett med mig ändå, fast jag egentligen inte vill...för att känna att jag duger, att jag är nåt att ha, för att få det överstökat så jag får vara ifred nån jävla gång. Och så har jag spelat rollen, om och om och om och om igen...i evigheter. Skadat mig själv genom dom männen, så att jag till slut blivit helt trasig i min person och i min sexualitet.

Men nu orkar jag inte spela mer. Nu tänker jag inte spela mer.
Nu tänker jag inte offra mitt eget välbefinnande för andra mer.
Nu tänker jag bara vara mig själv, vara ifred, bara få vara.
För nu vill jag inte mer.

Nu tänker jag bara vara den jag är, och aldrig låtsas mer och spela mer, för någon. Aldrig offra mig igen, för någon. Aldrig sätta mig själv sist igen, för någon.

Ska jag ha sex igen, med någon överhuvudtaget, så ska det vara med någon som ser mig, som hör mig, som bryr sig om mig, som inte pressar mig, som vill mitt bästa, som accepterar mig precis för den jag är, som är kär i mig eller som älskar mig. Jag tänker inte vara någons sexleksak igen.
Aldrig mer! Hellre är jag utan sex eller utan partner totalt!

Många män har en stor brist på respekt för kvinnor. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara för många.
Kvinnor får kämpa för att bli hörda, bli sedda och bli tagna på allvar. Kvinnor får kämpa för att ha rätt till sin egen kropp, för att ha rätt att säga nej till inviter och till sex, för att få samma rättigheter som män, för att få respekt, för att bli tagna på allvar,  för att få ta plats, i ett samhälle som tyvärr ännu inte vill ge kvinnor mer plats.
Kvinnor får kämpa för att kunna känna sig trygga, känna sig värda, känna sig hela, känna sig likvärda männen.
Kvinnor får alltid kämpa - men varför måste vi behöva det...?
Varför? Det är så svårt att förstå. 

Men kampen kommer alltid fortsätta.
Kvinnor kommer aldrig ge upp! 
Never, ever!
Så länge vi finns, kommer vi fortsätta dela och berätta vår historia.
I berättandet finns läkningen, och i berättandet finns förändringen.
Som ringar på vattnet sprider det sig, ut i oändligheten.
Och dör aldrig ut....  heart

 

And now...I have no more fucks to give! yes

 

"Bara Få Va Mig Själv" - Laleh  heart

 

 

 

 

 

 

19 November 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
In between....

Så....mår lite bättre nu.

Jobbar mycket med att hela tiden försöka ändra mitt "mindset", från det ena till det andra. Det är svårt, men jag fixar det ibland. 

Är inte på jättebra humör nu, men inte helt nere heller. Ett slags "mellanläge", kan man säga. Försöker att hitta till det mellanläget så ofta jag kan.

Det hjälper mycket att jag har sån fin familj, och såna underbara vänner, som stöttar och som ger så mycket kärlek. Och även min hund, min solstråle Tindra, som är allt för mig. heart

Without you all, I would be nothing in this world Love you! heart

Och jag kämpar vidare, jag krigar. Cause I´m a fighter, a warrior, a survivour! yes

 

"Heading Up High" - Armin van Buuren feat Kensington, First State  heart

 

 

 

 

9 November 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"Mitt mörka moln."

Mår inte bra just nu, som jag skrivit innan. Är inne i en depression, och har mycket ångest. Av vissa anledningar, men som jag inte ens orkar ta upp just nu. Det är mycket med allt bara, och då blir det kortslutning i hela mig, och jag blir helt överväldigad. Då "stänger jag ned" mig själv, och går in i ett mörkt moln, och är där ett tag. Får se när det går över...

Nåt roligt iallafall är att min lillasyster ska ha sitt andra barn, nu i mitten av december. Det ska bli en flicka, och dom har redan en pojke på två år som heter Charlie. Så då kommer dom ha två busungar. Och jag blir moster igen! smiley heart

Men i övrigt är det mycket nu, och då slutar jag fungera helt. Jag vet att många har svårt att förstå, och kunna sätta sig in i hur det är. Men det är okej, för jag förstår att det kan vara det. Förstår det inte ens själv ibland...

Jag har flera diagnoser, som gör att jag inte "fungerar normalt". Har tagit upp det innan, men kan ta upp det igen. Jag har svår depression-och ångestproblematik, jag har kronisk migrän, jag har Komplex PTSD, och jag har Utmattningssyndrom. Allt detta i kombination, gör att jag inte fungerar på en nivå som dom flesta andra, utan är väldigt lågfungerande. Det är av den anledningen jag har fått bli sjukpensionär, som jag varit nu i nästan två års tid. Och kommer vara det livet ut. 

Och att vara det livet ut är helt okej för mig, även om många andra kanske inte tycker det är okej. Jag behöver så lång tid på mig för att läka och återhämta mig, så är det bara. Jag måste leva på ett sätt som är bra för MIG, inte på ett sätt som är bra för ALLA ANDRA. Ganska uppenbart, tycker man. Ändå har jag levt för alla andra i hela mitt liv. Det är först nu, när jag är nästan 40 år gammal, som jag äntligen har börjat leva för mig själv, för min egen skull. Jag tycker att jag förtjänar det, så mycket som jag har offrat mig själv för alla andra genom hela livet. Och fått så lite tillbaka. Så ja, jag förtjänar nu att kunna tänka på mig själv, prioritera mig själv, och leva för mig själv. Att det tagit så lång tid för mig att fatta det... Nåja, bättre sent än aldrig. wink

Jag ska lägga in en kort informationsvideo här nedan, om hur det är att leva med Utmattningssyndrom. Det kanske kan ge lite mer förståelse hur det är för mig, hur jag mår. Och hur alla andra med Utmattningssyndrom har det. Jag lägger också in en kort informationsvideo om Komplex PTSD - Komplex Post Traumatisk stressyndrom (Complex PTSD). Detta kan man utveckla om man varit med om mycket trauma i livet, särskilt långt pågående trauman i barndomen.  Som jag har, och därför utvecklat.

För att förklara lite - Komplex PTSD skiljer sig lite från "vanlig" PTSD, för PTSD är vanligt att utveckla när man upplevt ett trauma, så som till exempel, en svår olycka, en våldtäkt, krig, en misshandel, ett rån, att ha bevittnat en våldshandling, eller något annat traumatiskt man upplevt. Men har man upplevt trauma under en lång tid, och konstant pågående under lång tid, som till exempel att sedan barndom växa upp under svåra och destruktiva och traumatiska familjeförhålanden, där det förekommit missbruk, våld, psykisk sjukdom, vanvård, och liknande, så utvecklar man Komplex PTSD. Det, och vilka symptom det är, förklaras i videon.

Kram på er så länge! heart

 

 

"10 saker jag med utmattningssyndrom vill att du ska veta"

 

 

 

 

 

 

5 November 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida