Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Your story can make a difference.

Hej på er!

Nu är det ett tag sen jag skrev. Det har inte hänt så mycket det senaste. Förutom att min kära storasyster Maria, som bor i Värmland, har varit och hälsat på mig nyligen. Hon hade föreläsning här i Göteborg, och bodde hos mig några dagar under tiden, och jag var med på hennes föreläsning. Det är så kul att få se henne föreläsa, hon är helt fantastisk. Och vi träffas inte så ofta på grund av avståndet, därför är det extra roligt och speciellt när vi väl ses. heart

Jag har berättat om detta innan, men för er som inte redan vet, min storasyster Maria Andersson har ett eget utbildnings-och föreläsningsföretag, som hon startade år 2004, och utbildar och föreläser över hela Sverige om diagnoserna ADHD/ADD, med inriktning på flickor med ADHD/ADD. Maria har själv ADHD och fick sin diagnos i vuxen ålder, vilket har hjälpt henne göra en helomvändning i sitt liv. Hon har levt ett svårt liv, med drogmissbruk, kriminalitet och otrygghet, och har kämpat sedan hon var barn med sin ADHD, då när samhället fortfarande inte visste vad det var och bara såg barn med den diagnosen som ”jobbiga, störiga problembarn”. Hon har även en dotter med ADHD, som idag är vuxen och har skapat sig ett stabilt och fantastiskt liv. Jag och Maria har samma biologiska pappa, men inte samma mamma, och har inte växt upp tillsammans utan har connectat med varandra och byggt upp en fin syskonrelation nu i vuxen ålder, vilket jag är oerhört glad och tacksam över. Och Gud vad jag älskar henne och är stolt över henne, kan inte föreställa mig mitt liv utan henne idag. Och jag vet att hon känner likadant. Mer information om Maria, hennes historia och hennes företag, finns på hennes hemsidahttp://www.triviumkonsult.se/

Finns det någon person jag beundrar, så är det Maria. Inte bara för att hon är min syster, utan för att hon är den underbara människa hon är, trots allt helvete hon upplevt här i livet och de svårigheter hon gått igenom. Hon har klarat sig igenom allt, och kommit ut på andra sidan som en otrolig, fantastisk, medkännande, givande, omtänksam och kärleksfull människa. Hon har vigt sitt liv åt sitt företag, för att sprida kunskap, medvetenhet och förståelse om barn med svåra diagnoser så att barn idag har en chans till en bättre uppväxt och ett bättre liv. Hon har också vigt sitt liv åt att vara fosterförälder (eller Familjehem, som det heter idag), till barn som har det svårt, turbulent och otryggt hemma. Hon har haft fosterbarn i flera år nu och har kunnat hjälpa dessa barn att återfå stabilitet, trygghet, struktur och kärlek, som de behöver för att kunna ha en chans att utvecklas till tryggare, stabilare vuxna. Och detta är något hon vill fortsätta göra, och så småningom kunna expandera till att ha många fosterbarn som hon kan hjälpa. Maria har själv växt upp i olika fosterhem under barndomen, ofta i fosterhem där det har varit otryggt och turbulent, och hon vet och förstår verkligen därför vad dessa barn behöver. Och hon gör ett fantastiskt jobb med det, hon är 100% engagerad och dedikerad till att ge dessa barn den trygghet, stabilitet, och kärleksfulla uppfostran som de behöver. Hon om någon vet hur det är att inte få det….och även jag, fast på ett annat sätt. Jag växte ju inte upp i fosterhem, utan var alltid med min mamma, som själv var missbrukare, och hennes alla diverse män. Alkoholister, narkomaner, kriminella, egoister, psykopater och narcissister, som var impulsiva, aggressiva och våldsamma. Otroligt dysfunktionellt, destruktivt och turbulent. En mycket farlig tillvaro att växa upp i.

Och med min uppväxt jag haft, såhär i efterhand kan jag ju känna…att var fan fanns myndigheterna någonstans för mig när jag växte upp?! Och alla andra vuxna runtomkring?! Fanns det någon som ingrep? Ingrep när jag, och även mina yngre syskon senare för den delen, växte upp i misär, bland våld, drog-och alkoholmissbruk, och destruktiva vuxna som inte kunde ta hand om en, som fan inte ens kunde ta hand om sig själva. Var det några vuxna, eller någon myndighet, som faktiskt ingrep? Jo, några privatpersoner blandade sig i, men inte ens i närheten tillräckligt, inte ens i närheten. Utan de blandade sig i, utan att "blanda sig i". Utan att verkligen ingripa. Utan alla vände i stort sett ryggen till istället– inte se, inte höra, inte veta. Bara ignorera och hoppas det försvinner av sig självt. Det sjukaste var att så många omkring visste ganska precis hur vi levde, vad som hände, hur vårt liv såg ut på daglig basis. Men folk ville ju inte "blanda sig i för mycket", utan ville sköta sig själv och sitt eget bara. Så man fick klara sig själv, skydda sig själv, som barn i en bisarr, dysfunktionell tillvaro, och hitta sätt, vägar och strategier att överleva i en värld som svek. En värld som inte såg, inte hörde, som inte ville se och inte ville höra. Som inte ville veta, för det skulle störa deras tillvaro, och så kunde vi ju inte ha det. Så man offrades, gång på gång på gång på gång, för att andra skulle kunna behålla husfriden, och leva i sin lilla bubbla av illusionen av en trygg, fin, och trevlig tillvaro.

”Så låt mig inte störa Er vuxna, för all del. Jag är bara Lilla Barnet, som lever i en tillvaro där jag blir misshandlad och utsatt för övergrepp, där mamma och andra vuxna konstant är påverkade av droger och alkohol, där min mamma blir slagen av männen hon är med, och går djupare och djupare ner i en avgrund av psykisk sjukdom och vansinne. En värld där man alltid måste vara på helspänn, på sin vakt, aldrig kunna lita på någon…särskilt inte på vuxna, utveckla överlevnadsstrategier som man inte ska ha som barn, och aldrig veta från dag till dag, från stund till stund, vad som ska hända. Där man varje dag undrar om man ska komma hem från skolan och hitta mamma glatt trallande i köket bakandes bullar…eller hitta henne död av en överdos, av självmord, eller död som följd av våld. För man vet ju aldrig från dag till dag, hur livet kommer se ut. Ursäkta att jag stör Er tillvaro, ursäkta att jag finns. Jag ska aldrig störa Er igen. Hälsningar från Det Lilla Barnet i Er närhet.”

Och tänk er, att barnet sedan växer upp och blir äldre, bärandes på dessa trauman, på rädslan, på sorgen, på smärtan, på besvikelsen, på ilskan, på oron och ängslan, på den förlamande inre tröttheten, på det långsamt växande vansinnet som sått sitt frö inom en, som man inte kan undgå att själv börja gro och utveckla. Som man sedan som vuxen blir omsluten i, i ett hölje, ett mörkt, tungt, tjockt hölje, som ger en ångest, depressioner, psykisk sjukdom och självmordstankar. Och man känner sig vilsen, ensam, övergiven, inte värdig, som en icke-människa. Där man ofta vänder sig till droger eller alkohol, till mat, till spel, sex, eller annat, för att dämpa sin ångest, döva sig själv, självmedicinera med substanser för att orka hålla sig vid liv. Och man ständigt också får höra från omgivningen: ”Men tänk bara positivt!”, Ryck upp dig nu, så farligt är det inte!”, ”Du kan ju inte gå omkring och älta det där hur länge som helst!”, ”Sjåpa dig inte nu, skärp till dig!”, ”Du mår inte dåligt, du är bara lat!”, ”Gnäll inte över din barndom, det finns andra som haft det mycket värre!” Och så vidare, och så vidare, och så vidare....

I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag fått höra kritik liknande detta från olika människor, från många olika håll. Och ingen som helst förståelse för att jag växt upp i en tillvaro där jag blivit skadad för livet, och blivit trasig och vilsen bortom fattningsförmåga. Och med denna kritik sändes det ett tydligt och klart budskap till mig: Det du har gått igenom betyder inget. Hur det har påverkat dig betyder inget. För du är inte viktig. Din röst är inte värd att höras. Du är inte värd att bli sedd. Du har inget värde. 

Jag fick denna typ av kritik ändå tills jag var över 30 år gammal, det är lång tid att bli förminskad, hånad och inte tagen på allvar. Och det gjorde ont. Idag är jag starkare och tar inte skit längre, men då var jag väldigt sårbar, kände mig liten och ovärdig, och trodde på det som förmedlades till mig. Och så ont det gjorde. Ondast gör det när det kommer från människor nära en, familj, släkt eller vänner. Det för mig är ett enormt svek, som jag bär på som jag inte vet om jag kommer kunna släppa. För att inte tala om sveken från hela jävla vuxenvärlden när jag växte upp. Ty jag var Det Lilla Barnet, ignorerad och sviken av vuxenvärlden under hela min uppväxt. Så ock var mina yngre syskon. Tack gode Gud för vår styvpappa Kent mamma träffade när jag var 10 år, som är vår pappa än idag. Det är tack vare att han fanns där för oss som vi överhuvudtaget har överlevt. Han var den enda vuxna som faktiskt steppade upp och hjälpte oss, så gott han kunde, och var en trygghet för oss. Utan honom, hade vi varit intet. Vi hade aldrig överlevt.

Jag skriver så mycket som jag gör om min barndom, min uppväxt och det jag gått igenom i livet, av flera orsaker. Dels så gör jag det för att det är bra terapi för mig, ett bra sätt att bearbeta mina upplevelser. Och för att jag vill öka medvetenheten om psykisk ohälsa och trauma. Jag gör lite som min syster Maria gör, fast på ett annat sätt. Hon är ute och föreläser om det och har det som sitt yrke, det har jag inte möjlighet till. Men jag skriver mycket om det och pratar öppet om det, och går ut med min historia offentligt i min blogg och på andra sociala medier, för att jag vill förmedla kunskap, medvetenhet och förståelse för barn som växer upp under traumatiska förhållanden, och som sedan blir till trasiga vuxna. Trasiga vuxna som i sin tur får barn som de formar till trasiga vuxna, som i sin tur skapar trasiga vuxna, och så vidare och så vidare. För det är exakt så det ofta går till. Det går i generationer. Det brukar kallas ”Generationernas Förbannelse". Men om man har tur, och under rätt omständigheter och med rätt hjälp, så kan man bryta denna "generationsförbannelse". Det går att göra. Man måste bara försöka föregå med gott exempel för sina barn, och förstå vilka konsekvenser ens handlingar kan ha på ens barn, och att arbeta förebyggande.

Min mamma var otroligt trasig. Hon misslyckades grovt med att hålla mig trygg och säker som barn på grund av sitt destruktiva leverne, sin svåra psykiska ohälsa, sitt missbruk, och sin fallenhet för relationer med missbrukande, våldsamma män - så jag skadades svårt som barn och växte också upp till en otroligt trasig vuxen. Och det kunde ha fortsatt på det viset. Men jag gjorde tidigt i mitt liv valet att jag aldrig skulle skaffa barn, så jag har aldrig kunnat föra vidare "generationsförbannelsen", tack och lov. Jag vet inte hur jag hade blivit som förälder, eftersom jag är så skadad och trasig som jag är, så det hade kunnat hända. Och därför vet jag att jag fattade rätt beslut som valt att inte skaffa barn alls! Och jag vet att mina syskon gör sitt bästa för att inte föra vidare vår "generationsförbannelse" till sina barn. Det är det enda vi kan göra, att vara väldigt medveten om hur det kan bli, så att vi inte väljer den vägen.

Länk nedan: "Hur föräldrar påverkar sina barns psykiska hälsa.

 https://utforskasinnet.se/hur-foraldrar-paverkar-barns-psykiska/

Det är det min syster Maria har gjort, brutit sin "generationsförbannelse". Hennes mamma, och vår pappa, var grava missbrukare med svår psykisk ohälsa, och kunde inte ta hand om Maria på rätt sätt, så myndigheterna grep in och tog henne därifrån och placerade henne i fosterhem. Detta var innan jag föddes, innan min mamma träffat vår pappa. Inte för att det egentligen var ett bättre alternativ för Maria att hamna i fosterhem, inte på den tiden i alla fall, för det fanns många, många dåliga fosterhem som behandlade sina fosterbarn mycket illa. Men Maria bodde i olika fosterhem, där vissa var bra, och vissa var mindre bra, och vissa var mycket dåliga. Så hon har lite olika upplevelser om det. Hon pratar mycket om det i sina föreläsningar, hur det var som barn på den tiden, som flicka med grav ADHD, som flyttades mellan olika fosterhem och i olika skolor, där ingen visste hur de skulle kunna ta hand om henne utifrån hennes problematik och behov. Till slut gav både skola och fosterfamiljerna upp om henne, och hon placerades i socialens vård i stället, fick en egen lägenhet av dem vid 15 års ålder, och de mer eller mindre helt sket i henne sedan. Det var då det blev fritt fram för henne att göra som hon ville, och det var då hon på allvar utvecklade ett svårt drogmissbruk och umgicks med kriminella som hade missbruk. Och så levde hon i många år, innan hon som vuxen när hon var lite över 30 år och var mamma, äntligen fick sin ADHD-diagnos, och kunde börja få riktig behandling och medicin, och bli fri från sitt drogmissbruk.

Och det var då hon lyckades tvärvända på sitt liv, och må bra och klara av livet på ett helt annat sätt. Och bestämde sig också då för att hon ville göra något för andra barn med samma problematik, och ville använda sig av sin historia och sin kunskap för att göra skillnad för andra. Då startade hon sitt företag där hon gav sig ut i landet för att föreläsa om barn med ADHD och andra NPF-diagnoser, och om psykisk ohälsa, och sprida kunskap och medvetenhet genom sin historia, det hon upplevt. Det har hon gjort i över 10 år nu, och räknas som en av de ledande experterna på ADHD/ADD-diagnoser, särskilt när det gäller just flickor, och hon har varit med i många tidningsartiklar, radio-och tv-program, och arbetar även som konsult för familjer och olika organisationer, myndigheter och företag, för skolor och för Socialtjänsten, och ger sin kunskap. Googla bara Maria Andersson ADHD, så kommer en del artiklar upp. Hon har föreläst med kända personer som också har en ADHD-diagnos, såsom rapparen Petter, och kända bandyspelaren Pelle Fosshaug. Maria är också med i en dokumentär som har sänts på SVT för ett antal år sedan som heter ”Mitt Huvud Är En Torktumlare”, där olika personer som har ADHD/ADD berättar om sina liv med diagnosen, bland andra Pelle Fosshaug, och där även läkare och forskare bidrar med sin kunskap om ämnet. Den är lite drygt 1 timme lång, och väldigt intressant. Finns att se via Youtube idag, lägger in den här nedan så kan ni se den här om ni vill, eller om ni vill se den direkt på Youtube. 

Maria föreläser med Petter och Pelle Fosshaug.

 

 

Dokumentär: "Mitt Huvud Är En Torktumlare" från 2008.

En nära vän till både mig och Maria som heter Hasse Kron, medverkar också i denna dokumentären. Han hade också levt med ADHD, levt i kriminalitet och med svårt drogmissbruk i hela sitt liv. Men han lever tyvärr inte idag. Han gick bort för några år sedan. Jag och Hasse var nära vänner i en del år och umgicks mycket, under de åren han var ren från drogerna och mådde bra. Sorgen över hans bortgång är fortfarande väldigt svår för mig att hantera. Han var en fin och rolig, och mycket speciell människa. Han är inte någon man glömmer i första taget. Men han hade det tufft, och hade levt ett mycket, mycket svårt liv. Han försökte vända på det, och lyckades väldigt bra med det i några år och levde ett bra liv. Han var ren från drogerna, gick på ADHD-medicin istället, försökte leva i en lugnare, stabilare tillvaro, och han blev väldigt engagerad och involverad i kampen för att sprida kunskap och medvetenhet om svåra diagnoser och trauman, och delade på många olika sätt med sig av sin egen historia, var med i artiklar, i dokumentären, och var också ute och föreläste ibland om sitt liv, sitt missbruk och sin diagnos.

Men efter några antal år orkade han inte längre upprätthålla sin nykterhet och sitt mer hälsosamma liv, han var helt enkelt för skadad och trasig som människa. Så då började han glida tillbaka till sitt gamla liv återigen, började med droger igen och isolerade sig, och det blev slutet för honom. Det var oerhört jobbigt och smärtsamt att se honom gå ner sig igen, och hamna tillbaka i sitt gamla destruktiva liv, men det fanns inte något man som närstående kunde göra. Gud skall veta att jag kämpade med att försöka hjälpa honom, på mängder av olika sätt, men det låg bortom min kunskap och möjlighet. Han dog år 2016, när han var i 50 års-åldern. Han dog ensam, hemlös, och tillbaka på droger igen. Det är så hemskt sorgligt, och jag sörjer honom fortfarande och saknar honom otroligt mycket. He will always be remembered. R.I.P. Hasse. heart

Länk nedan till artikel om Hasse:

http://www.trelleborgsallehanda.se/trelleborg/hasse-drogfri-fick-diagnos-efter-35-ar/

 

Det Maria har lyckats med att göra, som är mycket svårt, är ju att bryta "generationsförbannelsen", den onda cirkeln. Hon har inte fört vidare det till sitt barn, sin dotter Mathilda, utan fick till slut rätt hjälp, och lyckades vända på sitt liv i tid för att Mathilda skulle kunna ha en chans att växa upp tryggt och stabilt, till en i sin tur trygg och stabil människa, som lever ett fantastiskt bra liv idag som vuxen kvinna. Hon har också ADHD som sin mamma, men har inte hamnat i missbruk, eller utvecklat ångest, depressioner eller självskadebeteende, som ju är så vanlig annars att man gör. För Maria har varit en fantastisk förälder, som kunnat ge Mathilda exakt det hon har behövt genom sitt liv, mycket tack vare att hon inte låtit det hon upplevt förstöra henne, och tack vare att hon lyckades vända rätt på sitt liv i tid, och faktiskt använt sin kunskap och sin naturliga förståelse till att kunna hjälpa sin dotter på bästa sätt. Och att hjälpa andra, hjälpa både andra barn och vuxna. Att verkligen göra skillnad här i världen. Det…det är styrka. Det är mod. Det är fantastiskt. Och gör skillnad, det gör min syster verkligen.

Maria och hennes dotter Mathilda är också med i en liten mini-dokumentär som heter "Min mamma har ADHD" inspelad för några år sedan, som är väldigt bra och intressant, och fin att se, och jag länkar till den här nedan.

https://www.anhoriga.se/nkaplay/barn-som-anhorig/barn-och-unga-berattar/min-mamma-har-adhd/

heart Maria med sin nu vuxna dotter Mathilda, min systerdotter. heart

Och jag försöker på mitt sätt också göra skillnad, på det sättet jag har möjlighet till, genom att dela och berätta om mitt liv, mina upplevelser, min historia. Jag anser att om man som människa har upplevt mycket svåra saker i livet, har man en unik möjlighet att när man lyckats kunna börja läka sig själv, sina egna sår, sen kan hjälpa till att ge inspiration till andra så att de också har en chans att kunna läka sina sår. Man har en möjlighet att hjälpa, att stötta, att uppmuntra, att föra vidare kunskap, att ge omtanke och förståelse, att inspirera. Visa andra att de inte är ensamma i sina upplevelser, att de inte behöver bära sin tunga börda ensam, att det går att ta sig upp. Det är att vara medmänniska.

Har du som läser nu också upplevt svåra saker i livet, vilka svårigheter det än gäller, så hoppas jag att du så småningom också kommer kunna berätta din historia, på ditt eget sätt, om du inte redan börjat göra det. Det behöver inte vara liknande som jag och Maria upplevt, det kan gälla alla andra typer av jobbiga saker eller svårigheter man kan gå igenom i livet.

För Du är värd att bli hörd, Du är värd att bli sedd, Din historia är värd att uppmärksammas. Hur Du mår är betydelsefullt. Du har ett värde. Du är också viktig.

heart We are all in this together. heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

21 November 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Just carry on, no matter what. <3

Jaha, nu är det ny vecka igen. Halloween är över, och snart är det juletider. Nja, ett litet tag kvar är det ju visserligen, men snart står julen för dörren. Det går fortare än man tror ibland, tiden.

Jag är på lite bättre humör just nu. Jag har fått goda nyheter gällande något som har med mig själv att göra. Kommer skriva om vad det är lite längre fram, för det är inte 100% bestämt än, men det är något som verkligen kommer hjälpa mig att få en bättre framtid, om vi säger så.

Har varit så jäkla nere den senaste tiden, och känner mig fortfarande inte riktigt bra, men är ändå på lite bättre humör. Känner mig lite positivare. Så mitt i allt elände, så kommer ljuset fram och man får lite hopp om framtiden. Det är värt mycket. Är så oerhört tacksam för allt bra som kommer i min väg. smiley

Ni får ha det bra så länge, ni alla därute. Kommer hålla er uppdaterade om vad som händer, när jag får veta säkert om vad som komma skall.

Kram på er! heart

 

 

"Carry On" - FUN (Acoustic version)

 

 

 

 

4 November 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida