Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Nyår!


Nu är det nyårsafton äntligen!
Slutet på detta helvetesåret...och förhoppningsvis början på ett bättre år. =)

Ska fira hos en kompis, det ska bli jättetrevligt.=)

Hoppas ni alla får en riktigt bra nyårsfirande och god fortsättning på er!

Kram från lilla mig!
31 December 2010  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Min sida på Facebook



Angelica Müde Börgesson  Skapa en profillänk









30 December 2010  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Jul, jul, jul....!

Har inte skrivit här på ett tag...men det har sin förklaring.
Har nämligen varit helt utan internet i ca en vecka på grund av en obetald räkning...men nu äntligen har mitt internet satts igång igen.
Vilken fröjd...! =)

Nu är det snart julafton, och jag ser verkligen fram emot att få träffa familjen då och bara umgås och mysa och äta god mat. =)
Älskar julmaten....! =)

Om jag inte skriver mer innan julafton, så får ni har en sån underbart trevlig jul ni alla där ute. =)

Kram från lilla mig!
21 December 2010  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
......


"Jag vill kasta loss, och lära mig slåss.
Raka av mitt hår, och bäras ut på bår.
Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt.
Lita på sanningen och kväva all gråt,

Börja sluta tro, och låta vansinnet gro.
Jag vill sparka bakut och göra nåt sjukt.
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen med sjumilakliv.

Jag vill byta land och vara han som försvann
Börja om på nytt och få såret mitt sytt...."

Ur låten "Sjumilakliv" av Martin Stenmarck

12 December 2010  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"I Stand Alone" med Van Canto

En av dom underbaraste låtar jag vet. Älskar denna låten...!
Har lagt in den i mina Videoklipp - lyssna gärna! =)


"As I lay to rest
and my blood´s slowing down,
I feel the heat fading
and I wipe the sweat from my brows.
It´s finally done.
I made my way home.

Struggling for minutes,
a million hours or so.
I ran seven miles,
and still I have thousands to go.
Same story againg;
I stand alone.

And for every question
an answer is found.
Thousands of voices
are screaming new questions out loud.
But I make a stand.
I´m not gonna drown.

Here I stand alone.
With an innermost freedom
like rivers coming home.
(Here) I stand alone.
Finding trust and forgiveness
in someone i know.

And for every crossing
where two roads diverged.
I fell one false decision,
but still you find me on this earth.
No matter how far,
I made my way home.

Is it you who´s diverging?
The very next day
all the roads seeem to vanish.
You´re still here, so I have to say:
Same story again; You stand alone.

And for every question
an answer is found.
Thousands of voices
are screaming new questions out loud.
But I make a stand.
I´m not gonna drown.

Here I stand alone.
With an innermost freedom
like rivers coming home.
(Here) I stand alone.
Finding trust and forgiveness
in someone i know.

And this goes to all of my friends:
I am with you and with me -
until the end.

And for every question
an answer is found.
Thousands of voices
are screaming new questions out loud.
But I make a stand.
I´m not gonna drown.

Here I stand alone.
With an innermost freedom
like rivers coming home.
(Here) I stand alone.
Finding trust and forgiveness
in someone i know.

And this goes to all of my friends:
I am with you and with me....
Here I stand alone.
With an innermost freedom
like rivers coming home.
(Here) I stand alone.
Finding trust and forgiveness
in someone i know.

And this goes to all of my friends:
I am with you and with me -
until the end."




5 December 2010  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Trött....

Vissa av er som läser min blogg regelbundet, och följer den, har kanske märkt att jag är inne i en mörk period just nu.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det känns som att jag befinner mig i en gråzon, mitt emellan död och levande, mellan ljus och mörker....där bara jag är och ingen annan kan nå mig.

Jag vet att många har svårt att förstå, att många tänker: "men herregud, det är väl bara att ta sig i kragen och ta sig ur det."
Ni som tycker det, ni kan aldrig har varit riktigt på botten, för då vet man att det inte fungerar så. Visserligen är det bra för er att ni inte upplevt hur det är där nere, men det gör också att ni inte har någon som helst möjlighet att förstå mig.
Och det är det att det är så många av er, som inte kan förstå.
Som tur är har jag några jag känner som är nära mig, som faktiskt har möjlighet att förstå och relatera till hur jag mår. Annars hade det varit väldigt svårt för mig att kunna prata med någon.
Att prata om hur dåligt jag mår och hur svårt det är för mig med någon som inte kan förstå, är lika svårt som nån som tror på Gud att diskutera med en ateist.
Med andra ord är det meningslöst...för man kommer ingenvart.

Jag har varit med om så mycket svåra, jobbiga och traumatiska saker i mitt liv...att jag har blivit psykiskt, känslomässigt och själsligt utbränd.
Utsliten.
Söndersliten.

Visst har jag under mitt liv haft en del positiva upplevelser också, emellan allt helvete, men det räcker inte för att kunna hålla mig uppe.
Det räcker helt enkelt inte.

Allt är så svårt just nu, att jag inte ser nåt ljus någonstans.
Min ekonomi är så åt helvete det kan bli, vet inte hur det kommer se ut månad för månad med inkomsten, och jag lever mer eller mindre bara dag för dag.
Jag har huvudvärk varje dag, även om det inte är något nytt, jag har ständig ångest och oro.

Jag längtar så efter mamma, så att det gör ont....även om livet med henne innebar ständig osäkerhet och oro. Min kärlek till henne var, och är, ändå oändlig.
Längtar också efter min pappa som gick bort -98 (min biologiska pappa), och min mormor som gick bort för en del år sen.
Oroar mig ständigt för nya förluster av familjemedlemmar eller nära vänner, så till den grad att jag kan bli lätt neurotisk och få väldiga tvångstankar.

Och eftersom jag egentligen inte vill leva, hur hemskt det än låter, så måste jag vara kvar här i detta livet för att inte göra illa mina nära och kära.
Det gör att jag känner stor sorg, och emellanåt ilska, över att inte kunna få "kasta in handduken".
När jag känner mig arg över det, så brukar jag tänka som så att, det pratas ju så mycket om att varje människa ska få bestämma över sitt eget liv, hur man vill leva och vad man vill göra med livet, vilka val man ska välja o.s.v.
Om man har rätt att få bestämma över sitt liv, varför kan man då inte få bestämma över sin egen död?
Det undrar jag.

Det kan vara att om man vill leva, så räknas man som "normal" och har "förstånd och förnuft" i behåll."
Men om man vill dö, så räknas man som onormal och inte vid sina sinnens fulla bruk. "För alla vill väl leva...det är ju normalt".
Om man vill dö så är man inte normal. Så om man då säger att man vill dö, eller man tar livet av sig...så räknas man som att man inte är eller var vid sina sinnens fulla bruk. Därför kan (får) man inte bestämma över sin egen död på samma sätt som sitt liv.

För ett tag sen var det en kille som tog sitt liv, live framför sin webkamera och sände det över nätet. Kommer ni ihåg....?
Naturligtvis var det jättehemskt och jag säger inte att jag tycker att man ska göra så...men i sitt avskedsbrev så skrev han att han orkade inte längre, och att man KAN inte i längden bara leva för att andra vill det, när man mår så fruktansvärt dåligt. Jag säger inte att han gjorde rätt...men jag säger att jag mycket väl kan förstå honom.
Mår man så dåligt att man tillslut faktiskt inte vill leva, så är det nästan omöjligt att hålla sig vid liv bara för att andra vill det.
Hans familj berättade att han hade mått väldigt dåligt länge, och att det nästan var väntat att han skulle ta sitt liv förr eller senare.
Men jag tycker ju absolut inte att det var rätt eller bra på något sätt att han valde att sända det live via nätet.
Men jag kan förstå varför han tillslut tog sitt liv....han orkade inte leva för andras skull längre.

Bara för att jag skriver det här, så betyder inte det att jag tänker ta livet av mig. Så ni behöver inte oroa er. Jag bryr mig om mina nära och kära alldeles för mycket.
Men jag vill bara säga att jag kan förstå dom som tillslut väljer att ta sitt liv. Jag säger inte att det är rätt...jag säger bara att jag kan förstå det.

Jag kommer fortsätta att kämpa, på mitt sätt. Och ni måste få låta mig kämpa på mitt sätt...inte på det sättet ni tycker att jag borde kämpa.
Ni kanske tror att ni vet bättre än jag, att ni har "rätt lösning" för mig...men ni är inte jag. Ni går inte i mina skor...eller rättare sagt är i min kropp och bär på det jag bär. Så låt mig själv få bestämma hur jag ska kämpa och i vilken takt.
Ha tålamod, och iallafall lite förståelse...det är det enda jag begär.

Kram på er alla!


3 December 2010  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida