Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Happy New Year!

Och nu efter julens festligheter, vill jag önska alla ett Gott Nytt År!  smiley

Jag ska själv bara vara hemma och fira för mig själv. Min hund är livrädd för raketer och smällare, så jag måste alltid vara hemma med henne på nyår eftersom hon blir helt skräckslagen. Skulle aldrig få för mig att lämna bort henne, eller lämna henne ensam när hon är så rädd, bara för att jag vill roa mig. Utan mitt lilla hjärta kommer först!  heart

Och vi brukar ha det så mysigt, hon och jag, äta gott och kolla på film. Jag behöver inte vara ute på fest, eller i sällskap med andra - trivs alldelses utmärkt ensam. Så...jäkla...skönt!  yes

Så från oss till er alla....Happy New Year!  cheeky

 

 

 

"Freedom" (Hardstyle) - No!ze Freakz

 

 

 

 

 

29 December 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Merry Christmas!

Vill bara önska er alla en riktigt God Jul! 

Jag ska fira jul med min familj som jag alltid gör. Hoppas att vad ni alla andra än ska göra i jul, att ni får det fint, mysigt och roligt! smiley

Kram på er! heart

 

 

 

P.S. Här kommer en liten julbonus. cheeky

 

 

22 December 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Breaking the chains....

Jag mår lite bättre nu, har en hyfsat bra period. Mycket tack vare underbart fint stöd från vänner och familj. Oavsett hur jag mår eller vad jag går igenom, finns dom alltid där, lyssnar och stöttar, ger råd, feedback och kärlek.

Jag ska berätta lite mer om min resa jag gjort, resan med mig själv till tillfrisknande. Jag fortsätter tråden om mitt liv från mitt förra inlägg, då jag skrev om mig och min syster Maria, om vårt liv, och så gör jag en återkoppling till det nu, fast ur en annan vinkel. Så jag kommer nu berätta lite mer ingående om min process från det att jag var tvungen att sjukskrivas, för att jag blev totalt utbränd, till idag. 

Detta kommer att bli ett väldigt långt inlägg, brukar ju skriva väldigt mycket, och väldigt långt. Men hur ska man annars kunna få med allt? Skriva kan jag, men är inte så bra på att sammanfatta allt, för att få kortare texter. Utan blir det långt och blir det mycket, så blir det det. Och detta har tagit flera dagar för mig att skriva och få ihop, längre tid än vanligt, för jag har lite mindre ork just nu. Men nu är det gjort. Och det är upp till var och en om man orkar läsa, och har intresse av att veta, och känner att man har den tiden att lägga på det. Men naturligtvis uppskattar jag om ni orkar läsa, även fast jag fattar att det är lite långtradigt ibland. Jag skriver lika mycket för mig egen skull, som för andras. Det är min typ av "terapi", kan man säga. 

Anledningen till att jag är så öppen om mitt liv och allt jag gått igenom, och verkligen blottar mig totalt, är att jag står för min historia. Jag är förbannat stolt över mig själv, att jag gått igenom ett rent helvete i livet, och blivit knäckt på alla nivåer en människa kan bli knäckt, och ändå lyckats komma ut på andra sidan som den människa jag är idag. Det är ingen liten bedrift. Så jag står för allt, och skäms för inget. Och ingen kan ta ifrån mig det, inte idag. Idag står jag stolt, med rak rygg och huvudet högt. ´Cause I am a survivor, a warrior! yes

Så nu fortsätter jag på min historia. Jag vill börja med detta, ett "brev" till mig själv.

Det är egentligen otroligt att jag kommit så långt med mig själv som jag gjort idag. För en del år sedan, ca 18 år tillbaka, trodde jag i stort sett att mitt liv var slut, att inget hopp fanns. Jag var vilsen, sorgsen, hade smärta i hjärtat och hopplöshet i själen. Jag kände mig förkrossad, förintad.
Min bild av mig själv var hemsk. Jag hade ingen självkänsla eller självförtroende, såg mig själv som någon utan värde, någon som bara var till för andra, som uppenbarligen inte var någon som förtjänade att vara glad, tillfreds och lycklig. 
Mina inre sår var fullt öppna och infekterade, och jag hade ingen ork eller viljestyrka att försöka förstå hur jag skulle kunna hjälpa mig själv att läka dom. All kraft gick åt att bara försöka hålla mig själv vid liv, att låtsas vara ”normal” och spela rollen som ”den glada, käcka, roliga och villiga som alltid var igång”, att låtsas, som jag alltid fått göra. 

Jag höll ihop mig själv bland annat med hjälp av starka morfintabletter som jag tog då för min konstanta huvudvärk, som också gjorde mig avtrubbad och avstängd, och det blev sen till ett missbruk. 
Det var ett sätt att självmedicinera, för att dämpa ångest, oro, sorg, smärta och hopplöshet. Jag hade vid det laget utvecklat ett allvarligt tablettmissbruk, av morfintabletterna, men det var det enda sättet jag kunde existera på då, att trubba av mig själv så att jag inte kände nåt, eller tänkte nåt. 
Jag existerade i en dimma, i ett fluffigt moln, som skyddade mig från allt som hade varit, allt som pågick, och allt som kanske var framtiden. Och fy fan vad skönt det var...

För jag hymlar inte med något, eller försöker försköna. Jag älskade att gå omkring och vara hög på morfin 24/7. Det var himmelriket.
Dels så lindrade ju dom tabletterna min huvudvärk, men det gav mig också en typ av ”konstgjord energi”, för när känslor och tankar är avtrubbade och man är bortkopplad från sig själv, så får man en slags energi och kan göra mycket, men den energin är inte naturlig, den är konstgjord.
Och på det sättet som tabletterna trubbade av en, var så skönt. All smärta, all sorg, all ångest och oro, allt bara försvann....in i dimman i mitt huvud. Det är en av anledningarna till att man därför börjar att självmedicinera, för att smärtan och ångesten och paniken inombords är så stor, så stark, så förtärande...så man orkar inte leva med det. Man måste dämpa det på nåt sätt, och det snabbt. Och när man känner att man håller på att dö, då hjälper inte ”ett yogapass, meditation, en promenad eller joggingtur ute i friska luften”....tro mig!

Så man gör ett val när man väljer att självmedicinera sig bort...absolut att man gör ett val. Men valet står ofta då mellan att börja självmedicinera för att orka...eller ta sitt liv. Det ena valet, eller det andra valet. Bara dom två valen...tro inget annat.
Men väljer man att börja självmedicinera, med droger, alkohol eller annat, så är det bara meningen att det ska vara ett kortsiktigt val...för att kunna hålla huvudet ovanför vattenytan så att man åtminstone får luft att andas. För att sedan på lång sikt försöka hitta någon form av rehabilitering, behandling och läkning.

Vissa är så trasiga, och går så långt in i missbruket, att det är mycket, mycket svårt för dom att ta sig ur det. Det kan ta väldigt lång tid, om det alls är möjligt. För många är det inte det.
Vissa klarar av att ta sig ur det lättare, på kortare tid. Men det beror helt på, på så många olika variabler, vilket typ av missbruk man har, vad man missbrukar, och hur trasig och skadad man är i sig själv. 
Vissa har bra stöd och kärlek från familj och vänner (rätt typ av stöd), får bra kontakter inom myndigheter och inom vården, och har förmågan att förmedla och kommunicera på ett bra sätt vad dom känner att dom vill och behöver, och dom personerna får det lättare att må bättre och ta sig ur sitt missbruk.  
Medans andra kanske har få i sin omgivning som förstår och stöttar på rätt sätt, och har kanske oturen att få mindre bra stöd och hjälp från myndigheter och vården, och som kanske är väldigt osäkra och har svårare att kommunicera och stå på sig. Och också hur villig till hjälp man är. Vissa är fortfarande i stadiet av förnekelse, och dom måste komma till nästa stadie vilket är insikt i sitt problem, innan dom kan bli hjälpta. Det kan ta tid. Och är man väldigt trasig inuti också, eller har någon sjukdom eller funktionsnedsättning som försvårar det för en, så kommer vägen till friskhet, nykterhet och läkning gå väldigt långsamt, och vara mycket svårt. 
Det är därför som det är så viktigt att omgivningen, samhället och andra människor verkligen stöttar och försöker förstå trasiga människor med ett missbruk, istället för att döma, stöta bort och kritisera, och ”ta i med hårdhandskarna”. Ha medkänsla, istället för likgiltighet. Ha förståelse, istället för att kritisera. Visa omtanke, istället för att döma. Visa kärlek, istället för ilska. Acceptera, istället för att fördöma. 

Men ha också i åtanke, att inte stjälpa dom personerna med "fel stöd". Fel stöd är när man inte låter dom ta konsekvenserna av sina handlingar, vilket dom måste göra, som alla måste göra. Att hjälpa dom ur alla knipor är att stötta på fel sätt, det ska man försöka att inte göra. Så det är en balansgång där, mellan "rätt stöd" och "fel stöd". Försök att som anhörig hitta den balansen. Det är inte lätt, men det behövs.

Jag vet att det är svårt, på grund av att man kan bli så frustrerad och ledsen över att se en människa som är fast i missbruk och svår psykisk ohälsa, och inte kunna hjälpa dom ordentligt. Då kan man reagera med ilska, hårdhet och frustration över den hjälplösheten man känner, över att se någon annan gå under, och inte kunna hjälpa den personen. Tro mig, jag vet hur det känns, jag vet såååå väl.

Genom hela livet, fram tills min mamma dog när jag var 21 år, fick jag bevittna hennes sönderfall från första parkett. 
Jag fick se henne gå från en glad, ”normal” mamma och människa när jag var litet barn, till en söndertrasad och förstörd mamma och människa under tiden jag växte upp, som i slutet av sitt liv bara var en liten trasig skärva av den hon en gång var. Knappt ens det. Hon var då totalt förstörd av ett helt liv av fruktansvärda trauman hon upplevt, som hon aldrig hade bearbetat, och ett svårt missbruk av både tabletter, droger och alkohol, för att det enda sättet för henne att existera var att självmedicinera sig bort, och hon var då också vid det laget svårt psykiskt sjuk. Hon gick in och ut ur psykoser till och från, hallucinerade ofta och hade ingen som helst verklighetsförankring kvar. Hon var riktigt, riktigt sjuk.
Det har jag förstått nu, jag förstod det inte då. Det är först nu jag verkligen förstår hur illa det faktiskt var med henne. Och det gör ont, oerhört ont.
Och att försöka hjälpa henne, och rädda henne, var en kamp man inte kunde vinna, hur mycket man än försökte. För oavsett vad man sa till henne, eller på olika sätt försökte förmedla till henne, så gick det inte fram. Oavsett hur mycket man bönföll henne att kämpa för att bli frisk, skrek på henne i ilska att kämpa, satt och grät vid hennes fötter och bad henne kämpa, skakade om henne i vrede och bad henne kämpa, försökte prata med henne som ett barn och bad henne kämpa, påminde henne om att hon hade fem barn att kämpa för...så gick inget fram. Det gick inte att nå henne...hon var bortom räddning. 
She was just too far gone. And then she died.

Mitt hjärta slutade slå när hon dog. Mitt sinne blev sjukt, och min själ delades mitt itu. Och då var jag redan så trasig inombords, från många år av trauma jag upplevt under livet. Egentligen har hela mitt liv bara bestått av olika trauman som avlöst varandra, det ena efter det andra, som pärlor på ett pärlhalsband. Som bit för bit skar sönder mig inuti.
Och så dog mamma. Min andra hälft, ena delen av mitt hjärta. Och då dog den andra delen av mitt hjärta också, med henne. 
Och då kom jag nära vansinnets rand. Mycket nära. Mitt förstånd hängde på en skör tråd vid det laget..

Men konstigt nog tog jag mig igenom den värsta sorgen och smärtan...helt utan att döva mig med något då. Jag drack inte alkohol för jag var helnykterist, har alltid varit. Visst, jag åt mediciner, men inte några narkotikaklassade preparat. Bara mediciner mot min astma, vanliga receptfria huvudvärkstabletter, och sömntabletter, icke beroendeframkallande. 
Inget då jag kunde ”döva” mig själv med. Utan jag höll ut, kämpade på, med arbete, socialt liv, resor, pojkvänner och annat, på ren viljestyrka....trots att jag var totalt söndertrasad inuti. Hur jag lyckades med det då, är en fullständig gåta för mig idag. Fullständigt obegripligt.

Men det var för andras skull jag kämpade. För att andra ville det, tyckte det, och krävde det av mig. För att det från många håll ansågs vara ”fult” att må dåligt, eller bryta ihop. Det gjorde man ju bara inte, det fick man inte lov till. 
Utan det var ”Ryck upp dig!”, ”Ta dig i kragen!”, Sjåpa dig inte”, Gnäll inte”, ”Du har väl inte att må dåligt över, du är för ung för att må dåligt!”. ”Skärp dig nu, och ut och arbeta med dig och bete dig som en normal människa!” ”Visst, din mamma dog, men det var väl lika bra, så mycket elände som hon ställde till för andra”.
Detta var saker jag ständigt fick höra av andra i min omgivning, främst av min egen släkt. Faktiskt. Tro det eller ej. Det hjälpte mig ju knappast att må bättre att höra sånt jämt och ständigt. Man blir ju mörkrädd för mindre, av den trångsyntheten, otåligheten, respektlösheten, och den totala bristen på empati och medmänsklighet. Sån idioti.

Så jag fortsatte låtsas som att jag orkade, lyckades hålla ihop mig själv, hålla ihop mig själv ”med silvertejp”, och bara hoppas att tejpen skulle hålla. Och det gjorde den under några år, med nöd och näppe. 

Hur vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att jag kämpade för mitt liv, för att kunna fortsätta fungera ”normalt”.
Sen hände det som händer när man typ försöker laga och hålla ihop en trasig bil med silvertejp. Hur mycket håller det? Hur bra går det i längden? 
Så, när jag är 25 år, mitt uppe i ett jobb som jag älskade (jag jobbade i en bokaffär...typ drömjobbet), och mitt uppe i socialt liv med vänner, uteliv och pojkvänner, aktiv på femtielva olika fronter, då....då brister den sista biten tejp som höll ihop mig. Och då föll jag ihop. Slutade fungera totalt.
Som en maskin som bara stänger av sig, och som man inte kan få igång igen. Jag tog slut.

Då spelade det ingen roll vad andra sa, eller tyckte jag skulle göra. Det spelade ingen som helst roll. För det som hade hänt var att i den desperata kampen jag förde för att vara alla andra till lags och låtsas som att jag orkade, som att jag var ”normal” - den kampen förlorade jag. I jakten på att göra alla andra nöjda med mig, hade jag gjort slut på mig själv. Och alla andra hade låtit mig göra det.
Ingen såg, eller ens brydde sig om att jag vittrade sönder, och till slut suddades ut. Mina vingar bar mig inte längre.

Så jag blev sjukskriven tillfälligt för utbrändhet, och satt på andra typer av mediciner, för dom ansåg mig vara svårt deprimerad och självmordsbenägen också. 
Och jag började i terapi, den terapin som fanns tillgängligt då, vilket inte var mycket egentligen. Och den tillfälliga sjukskrivningen blev sedan till långtidssjukskrivning.
Jag fick diagnosen Posttraumatisk stressyndrom (PTSD), utbrändhet, och svår ångest och depressionsproblematik. Jag började med anti-depressiv medicin, och lugnande för min ångest. Jag började också ta stark smärtstillande medicin för min konstanta huvudvärk, morfintabletter, som lindrade smärtan, men som jag också kände dövade mig på ett jäkligt skönt sätt. Så jag började ta mer och mer och mer, i jakten på att kunna vara konstant hög, så att jag slapp känna, slapp tänka, slapp ha ont, slapp mörkret som ville svälja mig hel.
Någonstans inne i mig själv, visste jag att jag hade utvecklat ett missbruk, men jag varken orkade eller ville hantera det just då. Jag bara njöt av att vara hög, och att vara avtrubbad. Just då, var det det enda sättet jag orkade existera på.

Och jag kände att dom som gladeligen och utan hänsyn hade försökt pressa mig ner i en för tidig grav, genom sitt tjatande och gnatande på mig, sin oförståelse, sin kritik, sitt pressande och stressande, sitt dömande och stora brist på empati över vad jag gått igenom och hur det hade fått mig att må – dom kunde dra åt helsike! För nu var det jag som bestämde över hur jag hanterade saker och ting, och andra skulle bara hålla klaffen! Och ville jag gå hög på värktabletter genom livet, så skulle jag göra det!
Punkt! Så kände jag.

Dom som inte fanns där för mig när jag mådde som sämst, och fick mig att känna mig som väldens mest värdelösa människa för att jag mådde psykiskt och känslomässigt dåligt – dom hade fan ingen rätt att komma och kasta dömande ord och blickar på mig för att jag dövade smärta och sorg med tabletter. Ingen jävla rätt!
So fuck them! Så tyckte jag...

Åren gick, och till slut var jag tvungen att ta tag i mitt missbruk. Både för att vården då krävde det av mig, och för att jag själv då vid det laget faktiskt ville det. För jag visste ju att det inte var bra för mig, att det var ett missbruk. Jag behövde bara få en typ av behandlingsplan som fungerade på mig, och bra läkare inom vården och psykvården. Och efter mycket kämpande, fick jag det.

Det tog tid att få rätt typ av hjälp, av rätt människor...men det var jag själv som kämpade för att få det. För nu ville jag bli frisk, nu ville jag må bra. Nu ville jag ut ur det här, och jag kämpade för det.
Så jag började på en beroendemottagning för att kunna börja trappa ner på morfintabletterna, för det var dom jag missbrukade, inget annat. Jag fick också möjligheten att bli inlagt på en beroendeklinik, låst avdelning med bevakning, i ett par veckor, för att kunna trappa ner snabbare med mer professionell hjälp. 
Och det var jag själv som ville bli inlagd. Det var jag själv som den gav förfrågan till min läkare på beroendemottagningen, att jag ville bli inlagd. Det var på eget bevåg, på eget initiativ. För jag visste att det skulle vara bra för mig.

På beroendekliniken fick jag bra hjälp, och hade både positiva och negativa upplevelser där inne. Man förstår inte hur det är, eller hur det verkligen går till och fungerar, förrän man faktiskt är inne på en sådan plats en tid. Jag hade en bild av hur jag trodde det skulle vara, och den bilden stämde väl inte så jättemycket överens med hur det faktiskt var, och hur det egentligen går till. Nu vet jag det, och det var en väldigt bra erfarenhet. 
Jag kunde inte vara inlagd längre än ett par veckor, vilket var synd tyckte jag, på grund av att efterfrågan för platser där är hög eftersom det finns så många människor med missbruksproblem. Så folk stod i kö för att få bli inlagd där, och beroende på vilken eller vilka substanser man var beroende av, eller graden av missbruk, så var det väldigt begränsad tid man kunde få godkänt att bli inlagd.
Mitt missbruk ansågs inte som jätteallvarligt, många där hade ett sju gånger värre missbruk än mig, vissa beroende av flera substanser och hade redan varit inne många vändor, så läkarna tyckte att ett par veckor räckte för mig. Jag ville vara inne längre, men det fick jag inte.
Men jag fick bra ändå hjälp där, för jag lyckades trappa ner hälften av den dosen tabletter jag hade innan jag blev inlagd. Och det hade jag inte klarat av själv hemma.
Så allt som allt...var jag nöjd med min tid där, även om det inte var så länge. 

Så processen med nedtrappning av morfintabletterna gick bra. Jag kämpade ordentligt med det, och lyckades i långsam takt komma ner i dos. 
Nackdelen med att trappa ner på dom tabletterna, var att ju längre ner i dos jag kom, ju mer försvann den där energin som tabletterna gav, den där konstgjorda energin. Jag blev tröttare och tröttare, och orkade till slut nästan inte med nånting. 
Folk omkring mig som inte förstod, undrade varför jag plötsligt inte orkade vara igång så mycket längre, dom undrade vart ”den gamla Angelica” tagit vägen. Dom kunde bli irriterade och tycka jag var ”tråkig”, som helt plötsligt inte orkade hänga med på saker och ting längre, utan behövde ta det lugnt och vila mycket.
”Vad tråkig du har blivit, Angelica, varför har du blivit det?” kunde jag få höra då och då.

Och vad skulle jag svara på det? Jag hade inga svar, jag förstod det inte själv. Det enda jag förstod var att jag inte orkade göra så mycket längre, vara så aktiv, att jag bara behövde vila. Kunde inte folk bara förstå det och acceptera det?, tyckte jag.
Det jag inte förstod själv då, var att det var tack vare att jag var hög på morfin dygnet runt och helt avtrubbad, som jag orkade vara igång. För egentligen var jag helt slut, slut i sinnet, slut i hjärtat, slut i kroppen. Totalt slut. Men morfintabletterna gjorde att jag orkade vara aktiv, just på grund av att man inte känner hur slut man är, man är som en maskin. Man är som en mekanisk leksak som går på batterier. Så länge batterierna är fulla, så rullar det på framåt hur bra som helst. Men när batterierna börjar tar slut, så tar också leksaken slut och stannar. Morfintabletterna var ”mina batterier” som tog mig framåt. Med mindre tabletter, så började jag gå framåt långsammare och långsammare, för att till slut stanna helt.

Så hur skulle folk ha det, kände jag? Ville dom att jag var nån som var ”kul hela tiden” och igång, eller ville dom att jag skulle kunna bli av med tabletterna och mitt missbruk, och tillfriskna? För jag kunde inte göra både och, så var det bara. Det ena eller det andra. Jag valde att ta ett steg bakåt och stanna upp, just för att jag skulle kunna bli kvitt mitt missbruk. Det valde jag. Mitt eget val.
Men fortfarande var folk inte nöjda. Suck....

Men det var då den riktiga processen till tillfrisknande kunde börja. När jag var klarare i huvudet, ihopkopplad med mig själv igen...fast ändå fullständigt utmattat. Men jag förstod att jag var tvungen att bli sämre innan jag kunde bli bättre, att det skulle bli en mycket svår och långsam process. Men jag förstod och accepterade det.

Men dom flesta andra i min omgivning gjorde det inte. Jag hade fortfarande stressen och pressen på mig att ”fort bli frisk”.
För som sjukskriven blev man konstant jagad av myndigheter, som otåligt stod och trampade och väntade på att jag skulle bli frisk, så jag kunde gå ut i arbete igen. Så det var mycket bollande hit och dit, fram och tillbaka. Mycket att hålla reda på.
Det var Försäkringskassan, det var Socialtjänsten, det var Kronofogden, det var Arbetsförmedlingen, och så femtioelva tusen papper och ansökningar man skulle lämna in till dom olika instanserna, varje månad. Datum att hålla koll på, sjukintyg som ständigt skulle förnyas och skickas iväg hit och dit, ansökningar för socialbidrag som skulle lämnas in ett visst datum varje månad, kopior på alla räkningar, kvitton på alla mediciner och läkarbesök som skulle lämnas in kontinuerligt. 
Det var ständiga besök på Vårdcentralen och på min beroendemottagning, många gånger varje månad. 
Och så dom gånger jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan och var tvungen att gå ut i ”arbetsträning”, för det hände vid några tillfällen, så var det ett jäkla jäktande och stressande med det, och en oerhörd press på mig att jag skulle klara av det. Det slutade alltid med att jag efter ett tag var tvungen att gå tillbaka till att bli sjukskriven igen. 
Den typen av press får nämligen mig att börja gå bakåt, istället för att gå framåt. Fullständigt självklart för mig, eftersom jag vet hur jag fungerar, men oerhört irriterande och frustrerande för andra. 
Och man kämpade som en gnu med den lilla ekonomi man hade, som var existensminimum, vilket är oerhört lite pengar, mindre än dom flesta tror. Och den konstanta oron månad för månad över om man ens skulle få några pengar, så man kunde betala hyra och räkningar. I händerna på myndigheterna visste man aldrig det. Och man kände sig superstressad av allt, man blev ju helt slut! Det fanns inte tid eller ork till nåt annat överhuvudtaget.

Att hantera allt detta är ett jäkla heltidsjobb, som aldrig tar slut, och som för en frisk människa kan vara svårt, och nästintill omöjligt för en person med väldigt dålig hälsa och nedsatta funktioner. 
Men det finns det heller ofta inte så mycket förståelse för.
Jag var tvungen att ansöka om att få en God Man, som kunde hjälpa mig med ekonomin och kontakten med diverse myndigheter, för att jag överhuvudtaget skulle kunna klara av det. Och det fick jag, och jag var så otroligt tacksam för det, för det hjälpte mig väldigt mycket. Det blev en enorm avlastning för mig, och gjorde att jag kunde behålla förståndet och sinnesnärvaron tillräckligt för att orka hantera allt.

Och så den pressen man konstant hade på sig att ”bli frisk”, att kunna fungera ”normalt” igen, att kunna gå ut i det riktiga arbetslivet igen, var fruktansvärd och helt knäckande. Att försöka konkurrera om jobb med personer som faktiskt var friska var inte nån lek, för vem hade valt att anställa mig? Jag som hade svår depression och ångestproblematik, kronisk migrän, Posttraumatisk stress, utbrändhet, utmattningssyndrom, och diverse andra hälsoproblem. Vilket företag skulle välja att ge jobb till mig, framför någon som var frisk? Det tänker inte många på. Det är bara det som syns som räknas tydligen, inte det som ligger under ytan. Ser man ut på utsidan som en "frisk" person, så finns ofta ingen förståelse av att det faktiskt inte alls behöver vara så.

Så jag levde under denna tiden i ett slags vakuum. Jag hade precis huvudet ovanför vattenytan för att kunna andas, men mycket mer än så var det inte. 
Pressen jag hade på mig var som tunga kedjor virade omkring mig, som hindrade mig från att andas, att komma framåt, att se något ljus i tunneln, att orka mer än att bara existera stund för stund. Pressen förlamade mig, och paralyserade mig. Den kvävde mig.
Samtidigt som alla runt omkring mig hela tiden ville veta om jag inte skulle bli frisk snart, ifrågasatte hur engagerad jag egentligen var att bli bättre. 
Varför det tog sån tid? Ville jag ens bli frisk? Varför blev det inga större förändringar, större kliv framåt, större mätbara resultat? Ingen till synes förändring utåt sett? Tog jag ens kliv framåt? Eller var jag bara lat? Var det därför det aldrig verkade som att jag blev friskare fortare? Ren lathet och bekvämlighet?

Få personer brydde sig om att verkligen sätta sig in i processen jag gick igenom. Lyssna på när jag försökte förklara att jag som den individ jag var, hur jag mådde och vilka svårigheter jag gått igenom i livet och vilken inverkan det hade haft på mig, att jag inte kunde passa in i den ”mallen” man förväntades passa in i, som alla bara tog för givet att man kunde pressa sig in i. 
Jag klarade inte det, för jag behövde en individuell plan, som passade för mig, och att få kunna ta tiden till tillfriskning i väldigt långsam takt. Det var det jag behövde. Men ingen ville höra det, det var inte relevant.
Det enda relevanta var att jag skulle göra snabba framsteg och göra alla andra nöjda, att man kunde se mätbara resultat som resulterade i att jag kom ut och började jobba igen, och börja leva ett liv som var ”normalt”, enligt alla andras standard. Att jag skärpte till mig och tog mig i kragen, för fan! Det var det enda som spelade roll. 
Jag som människa, spelade ingen roll. Uppenbarligen...

Alla andra fokuserade på den bilden av mig som dom hade, som dom ville och krävde att jag skulle leva upp till. 
Att jag kanske inte kunde bli den personen igen, ”den gamla Angelica”, och att jag kanske var tvungen att hitta ”en ny Angelica” att bli i denna processen, det verkade ingen ha i åtanke.
Alla fokuserade på att jag skulle bli ”den som jag var förut”. Men vem var det då? Vem var ”den gamla Angelica”? Jag visste inte, för jag hade i hela mitt liv format mig efter alla andras vilja och behov, och hela mitt liv var bara ett skådespel...för alla andras nöje och underhållning. Jag hade tidigt i livet blivit den person alla andra ville att jag skulle bli, och skulle vara. Och så länge jag spelade den rollen, så var alla nöjda med mig. Gick jag utanför ramen, och börja visa hur dåligt jag faktiskt mådde, och att jag inte orkade leva det livet, på det sättet längre, ja då blev alla genast missnöjda, och gav mig kritik på femtioelva olika sätt.
Så vad hade jag för val då?
Trött ändå in i djupet av min själ, fortsatte jag att spela rollen. Ingen brydde ju sig ändå på riktigt. Jag blev ändå inte sedd, eller hörd. Så jag kunde lika gärna fortsätta låtsas. På bekostnad av mig själv. Som vanligt.

Jag kan verkligen relatera starkt till Tim Bergling, ”Avicii”. Han upplevde det som att han bar hela världen på sina axlar, hade sån press på sig att göra alla andra nöjda och glada, både dom han jobbade med och hans fans, oavsett hur dåligt han mådde. 
Att pressen, stressen och det livet som artisten Avicii, bokstavlig talat höll på att ta död på honom. Och gjorde det till slut också.
Men vem såg Tim? Vem hörde Tim?
Ingen såg eller hörde Tim, alla bara såg Avicii.
Att han tog sitt liv är så tragiskt och ledsamt så det finns inga ord. Men han orkade helt enkelt inte mer. Och den oerhörda gåva han lämnade efter sig till världen, är hans fantastiska musik. Den kommer aldrig dö. 
Så en lysande stjärna slocknade i denna världen, men tändes på nytt i en annan värld. heart

Man kan bara lägga så mycket press på en människa innan tyngden gör att personen faller ner på knä, och inte kan resa på sig igen.
Men tas det med i beräkningen? Sällan, mycket sällan.
Klarar man inte pressen, oavsett hur stor pressen är eller hur orimlig pressen är, så är man svag som människa och har bara sig själv att skylla.
Så lyder en oskriven lag här i världen, särskilt här i Sverige.
Hur ofta blir den oskrivna lagen ifrågasatt...?

I alla fall, den stora förändringen för mig kom i februari, 2017, när jag var 37 år. Då hade jag varit sjukskriven sedan 2004, med några utförsäkringar däremellan.
Efter att jag på Försäkringskassans begäran gått en omfattande utredning angående min nuvarande eller framtida arbetsförmåga, utredningar som görs ibland när man möjligen ska bli utförsäkrad, så kom det läkarteamet som undersökte mig, genom att göra femtioelva olika tester på mig, fram till att min arbetsförmåga var så nedsatt och i stort sätt helt obefintlig, att jag inte rimligtvis kunde antas kunna gå ut i arbete igen, nu eller i framtiden.
Så efter att Försäkringskassan gått igenom den utredningen, mycket noggrant antar jag, så beslutade dom att jag skulle sjukpensioneras till 100%, livet ut. Alltså bli förtidspensionerad, som det heter idag.

Äntligen verkade dom, efter 13 års kämpande med att försöka få ut mig i arbete igen, ha förstått att jag helt enkelt inte var kapabel till det. Min hälsa, både min mentala hälsa och min fysiska hälsa, var helt enkelt för nedsatt, obefintlig helt enkelt.

Och efter det, då började det ske förändringar med mig. För då hade jag plötsligt ingen stress eller press på mig längre. Nu kunde jag andas igen. Nu, äntligen, kunde jag börja läka mig själv i min egen takt, på mitt eget sätt. En takt eller ett sätt som många inte kunde förstå, eller tyckte var på ”rätt sätt”...men det gav jag blanka fan i, om jag ska vara ärlig.
För nu hade en ny tid kommit, min tid hade kommit.
Nu hade en tid kommit då jag kunde sluta att bolla med alla myndigheter fram och tillbaka, sluta försöka bli friskare i alla andras takt och enligt alla andras krav och begäran, sluta fokusera på att göra alla andra nöjda och glada, och äntligen kunna fokusera på och prioritera mig själv.
Äntligen!

Inga ord kan beskriva hur skönt detta var för mig. Den lättnaden jag kände, den...nä, har inga ord faktiskt. Det går inte att sätta ord på det.

Så, det jag började fokusera på främst i min läkeprocess, var att ta itu med mig själv på insidan. Jag började jobba med att bearbeta mina svåra upplevelser i livet, dom trauman jag gått igenom, för det fanns det ingen tid eller möjlighet till innan att göra, det kan jag lova. 
Och jag började arbetet med att lära känna mig själv, försöka förstå vem jag egentligen är. För i hela livet hade jag ju varit tvungen att låtsas vara någon jag inte var, spela en roll, för andras skull. För att kunna ta hand om andra, hjälpa andra, vara alla till lags och tillgodose deras behov, att för andras skull försöka leva ett ”normalt liv”, låtsas göra det i alla fall, för att alla andra krävde det av mig och ville det. 
Hela mitt liv har bara varit att tillgodose alla andras behov och viljor, och det har inte funnits någon tid eller möjlighet, att tillgodose mina egna.
Den friheten har jag inte haft. För mycket ansvar lades på mig alldeles för tidigt i livet, och det inpräntades i mig redan som barn, brändes in i mitt innersta, att jag var någon som var till för alla andra, att jag själv inte var viktig, och att det var så det var bara. Lev med det.

Nu har jag börjat processen att frigöra mig själv. Jag påbörjade den processen i början av detta året. Mitt nyårslöfte till mig själv, när vi nu klev in i år 2018, var att nu var det min tur, nu var det dags för mig att prioritera mig själv och göra det som är bäst för mig...för första gången i mitt liv.
Och det innebar att låsa upp mina bojor, där outredda saker och människor som inte varit bra för mig, suttit fast runt mig, som jag släpat omkring på så länge och inte vetat hur jag ska kunna göra mig av med. Och det viktigaste jag arbetat med är att förstå mitt egen värde som människa. Att jag har lika mycket värde och rättigheter som alla andra. Att jag har ett värde, att jag är värdefull för den jag är.

Då kunde jag också börja processen med att förstå vilka andra som också såg mitt värde. Och där igenom på riktigt börja förstå skillnaden i vilka personer i mitt liv som var bra för mig, och vilka som var dåliga för mig. För nu hade jag också dragit fram ur djupet av mig själv, en självrespekt och integritet, som alltid har legat undangömt och undanskuffat. Det hade jag hittat och dragit upp igen. Och med det så följde det naturligt att jag lärde mig att säga ifrån, sätta gränser, säga nej, och inte längre acceptera att jag blev dåligt behandlad. Inte mer. Aldrig mer.
Och nu skulle jag börja rensa.

I hela livet har jag släppt in alla i mitt liv, vare sig dom varit bra eller dåliga för mig. Jag har inte kunnat förstå skillnaden tidigare, och har därför hållit mig fast vid alla. Låtit alla göra med mig som dom velat, för jag har ju alltid varit till för dom, inte tvärtom. 

Och hur jag gjort när jag rensat bort personer i mitt liv, och när jag valt att behålla personer, är att jag helt enkelt tänkt: Vilka personer bryr sig om mig på riktigt, och inte bara säger det med ord utan visar det i handlingar också? Dom som jag kommit fram till gjort det, dom har jag valt att behålla. Enkelt.
Dom som jag valt att sålla bort från mitt liv, är personer som bara tagit allt jag gett och gett och gett, och givit väldigt lite eller inget tillbaka. Personer som på ett eller annat sätt, av en eller annan anledning, bara brytt sig om vad jag har gett dom. Vad dom har kunnat få av mig. Att dom bara brytt sig om mig när dom behövt mig till något, eller har haft användning av mig för något dom vill ha, eller vill göra. 
Att jag i stort sett bara har varit ett redskap för dom att få det dom vill ha och anser sig behöva. Att jag har dugt finfint när jag har ”mått bra” (till synes) och jag har orkat göra saker och hitta på saker som dom vill göra...men när jag mått dåligt och verkligen behövt dom, har tagit anstånd från mig, med olika anledningar som ursäkter.
Med andra ord: Jag duger för dom när jag mår bra, men inte när jag mår dåligt. Jag är bra för dom att ha när det passar dom, men så fort dom inte känner att dom har någon direkt användning för mig längre, så kastas jag iväg, viftas bort, kasseras.
Och dom personerna kan jag helt enkelt inte ha i mitt liv längre. Finns igen som helst anledning till att jag ska fortsätta låta folk utnyttja mig så. Och så är det bara.
Lev med det.

Vissa har jag ändå gett fler chanser till, att visa för mig att dom verkligen bryr sig om mig på riktigt, och inte bara deras behov av mig när det passar dom.
Men dom har ändå tagit mig för given, som dom alltid gjort, och inte tagit mig på allvar, återigen, och kastat bort dom chanserna. And that´s it! Then I am done.
Så för min egen självrespekts skull, för min integritet, för mig själv och mitt värde som människa, för min rätt att välja mitt eget bästa, och min rätt som vuxen människa att själv välja vilka som har rätt till mitt liv och inte...så var jag tvungen att utesluta dom helt från mitt liv. Tyvärr. 
Vissa personer sörjer jag att jag var tvungen att lämna bakom mig, men genom att välja att inte ta chanserna jag gav, så visade dom tydligt sina sanna intentioner och motiv, och visade faktiskt det jag menat hela tiden...att dom egentligen inte bryr sig om MIG, utan bara deras behov av mig.
Så jag hade inget annat val. För om jag ska ha en chans till tillfrisknande på riktigt, så måste jag respektera mig själv, och måste kunna prioritera mig själv, och inte bara låta andra människor utnyttja mig, köra över mig, och använda sig av mig, bara för sina egna behov, utan en tanke på mig. Så har det varit hela livet.
Folk har alltid utnyttjat mig för att jag varit en lätt person att utnyttja. Men det säger mer om dom, än vad det säger om mig. Just sayin´....

Så förändringar har det skett, väldiga förändringar. Viktiga förändringar. 
Viktigare än några andra förändringar jag kan göra. För det jag gör nu, är att jag återuppbygger mig själv från grunden. Jag lägger grunden för den jag är nu, och hur jag vill och ska leva mitt liv, och vad jag accepterar in mitt liv och inte.
Och vad jag accepterar från mig själv och inte. Det är nog det viktigaste.

Fortfarande är min psykiska, känslomässiga och fysiska hälsa i väldigt dåligt skick. Jag är skadad för livet, och dom skador jag har i det djupaste av mitt inre, kommer aldrig gå att laga. För jag har blivit så fundamentalt skadad av saker jag upplevt genom livet, trauman som för alltid rubbat balansen i min inre kärna, och sår som bara delvis kan läka. Under press och stress, finns det ingen chans för mig att ta ens ett babystep framåt. Men fri från stressen och pressen jag alltid varit under, kan mycket ske. Håller mycket på att ske. Inuti mig, i mitt hjärta, i mitt sinne, och i min själ. Det är där jag arbetar, jag läker mig själv inifrån och ut. Inte utifrån och in, som dom flesta tycker att man borde göra, måste göra, skall göra.

Men inte jag. Jag är fri nu, fri att arbeta med mig själv på vilket sätt jag vill, hur jag vill, och i vilken takt jag vill. Ingen tidspress what so ever!
Det är enda sättet för mig att så småningom längre fram i livet, förhoppningsvis läka tillräckligt för att jag ska kunna komma i närheten av att ”må bra”.
Dom som inte kan acceptera det eller förstå det...sorry, men ni har inget i mitt liv att göra. Jag väljer bara dom som förstår mig, som bryr sig om mig, som vill mitt bästa, som inte tar mig för given eller utnyttjar mig, som inte bara säger med ord att dom bryr sig om mig och älskar mig, utan också visar det i handlingar. 
Som jag alltid gjort, i hela mitt liv. Jag är alltid noga med att backa upp det jag säger med handlingar, jag ger inga tomma ord. Älskar jag nån och bryr mig om någon, så visar jag det på många olika sätt, stora som små, och visar att dom är viktiga för mig. För det är den jag är. Dom som bara tar, och aldrig ger, dom förvisas från mitt liv.

Dom som alltid står vid min sida, oavsett hur jag mår, håller min hand i alla väder och låter mig hålla deras, dom har en självklar plats i mitt liv. Dom hjälper mig att leva, och att orka. Och tvärtom. Och dom är många.

Så ja, jag är jäkligt stolt över mig själv, hur långt jag kommit, med tanke på den mörka och hemska plats jag befann mig på förr i tiden, och den rena dödslängtan jag ständigt levde med.
Jag har kommit långt, längre än jag någonsin hade trott att jag kunde göra.

Jag har slutat med vissa mediciner, trappat ner på andra, och jag har inte längre ett aktivt missbruk av morfintabletterna, jag tar nästan inga alls nu. Har kunnat trappat ner till en väldigt låg dos just på dom, tack och lov. Jag missbrukar dom inte längre, jag brukar dom. För den lilla dosen jag tar nu, är inte ens i närheten av att kunna bli hög på. Så jag lyckades med det jag en gång trodde var omöjligt för mig att göra.
Men jag kommer alltid vara missbrukare, för en gång missbrukare, alltid missbrukare. För även om man väljer att leva nyktert, så kommer man alltid leva med en missbruksproblematik. Det är ingen sjukdom som går att ”bota”, det är en sjukdom man får kämpa med hela livet, men man kan lära sig hantera det och lära sig hur man ska kunna leva med det, hantera det, och kunna leva nyktert. Men risken för återfall är alltid möjligt, för alla i missbruk. Även om man levt nykter i 20 år, finns alltid risken för återfall, oavsett om det gäller alkoholmissbruk, drogmissbruk, spelmissbruk, matmissbruk eller annat. Det är verkligheten, och det finns ingen mening med att lura sig själv att tro nåt annat...varken den som missbrukar, eller den som är anhörig till missbrukare. 

Finns det någon som kan det där med missbruk, så är det jag. Som är uppväxt i det, där båda mina föräldrar var aktiva blandmissbrukare genom hela livet, och att jag själv utvecklade ett missbruk, och även har andra som står mig nära som har eller har haft ett svårt missbruk. En mycket nära vän till mig dog av sitt drogmissbruk för några år sedan. Det är oerhört svårt att acceptera att han är borta, på ett så tragiskt sätt, och sorgen sitter fortfarande i hårt. Men det var inte förvånande, tyvärr var det inte det. Som sagt, vissa är för långt gångna...

Det är ganska sjukt när man tänker på det, för att för mig så är livet med missbruk ”det normala”. Missbruk av alkohol eller droger har alltid på ett eller annat sätt funnits i mitt liv och tagit stor plats, den största platsen, och har trängt bort allt annat. Livet i missbruk och det kaoset som medföljer, är det enda livet jag vet, den enda verklighet jag känner till. Jag känner inte till nåt annat typ av liv, ett annat sätt att leva, en annan verklighet.
Så för mig är missbruk inget konstigt alls, det tillhör normaliteten. Det är i den rollen som anhörig till missbrukare och själv missbrukare, med psykisk ohälsa i grunden, som jag har min identitet, där jag har mitt ursprung, och det jag kan och känner igen mest.
Det är mycket möjligt att jag av den anledningen har lätt att ofta ”dra till mig” personer med just den problematiken, psykisk ohälsa och missbruksproblem, vare sig jag själv vill det eller inte.
”Man dras till det hos andra, som man känner igen hos sig själv”, sa Dr Phil en gång i ett program, denna klokaste, visaste människa på jorden. Många uppenbara och självklara sanningar har jag hört från honom, som jag har stor nytta av idag. 
Bland annat ” You teach people how to treat you.” - Man lär andra hur dom ska behandla en”. Wow, vilken ögonöppnare det har varit för mig! Så många stora, djupa och viktiga insikter jag fått nu. Som har förändrat mig så mycket.

Jag är starkare i mig själv, självsäkrare, jag vet vem jag är, jag har hittat mitt värde som människa, jag är säker i mina beslut och mina handlingar, jag har livsgnistan tänd igen, och jag vet hur jag ska ta mig an livet.
I min egen takt. På mitt eget sätt.
Och jag har kommit långt i livet, har långsamt tagit mig framåt, och har under resans gång fått framgångar som är viktigare än några andra framgångar jag kunde ha uppnått.

Framgångar mäts inte alltid i vilket yrke man har, hur mycket pengar man tjänar, lyxprylar man skaffar, utseendet man köper sig, eller resor man kan göra.
Egentligen är det bara en yta, som många desperat polerar och polerar för att få det så skinande som möjligt, så att andra kan se hur ”lyckad och framgångsrik man är”.
Ytan är en illusion, en illusion som vi vet i vårt inre är falskt, men vi är rädda för att släppa den. För det är så viktigt vad andra tycker. För vi värderar oss ofta genom andras ögon, vad andra tycker om oss återspeglas direkt tillbaka på oss själva, och då ser vi det som ”vårt sanna värde”.
Men i vår själ lider vi, för hur mycket yta man än har skaffat sig, och hur ”beundrad” man än är hos andra på grund av det, så släpper aldrig kravet vi har på oss själva att upprätthålla det, och det är ett jäkla jobb att ständigt upprätthålla ”vårt falska värde”. 
Det bränner ut en, förstör en, och man blir tom inuti. Och ju tommare vi känner oss inuti, desto mer prylar och framgångar försöker vi skaffa oss, i tron att vi då fyller den där ihåligheten i vårt inre. Men det är falskt, det är en illusion.
Riktig framgång och rikedom, det är att bara vara nöjd med sig själv, bra egenskaper som dåliga egenskaper. Mörkret i oss, så väl som ljuset. För det är den man är.
Och man kan bara må bra och leva bra om man är nöjd och tillfreds med den man är, och det man har. Istället för att jaga efter den man skulle vilja vara, och allt det man vill ha men inte har. Då kastar man bort sitt liv, bokstavligt talat.

Men detta är upp till var och en att själv komma fram till i livet, när, var och hur.
Jag har kommit fram till detta nu. Därför värderar jag inte människor i hur mycket pengar andra har, eller hur mycket prylar dom kan köpa, eller hur vackra andra är och vilken kropp dom har, vilken framgångsrik karriär dom har, eller vart i världen dom kan resa, om dom är kända och berömda, eller om dom har så mycket pengar så att dom aldrig behöver jobba en dag till i sitt liv. 
Jag lägger värdet i själva människan. För det är människan som är viktig, inte allt vad människan kan köpa.

Jag är nöjd med det jag redan har, jag känner inget begär eller behov att jaga efter allt jag inte har. Jag har min familj och mina vänner, min älskade hund, och min trygghet i mitt hem. Jag behöver inte en massa prylar och annat, och att ständigt jaga efter allt jag inte har. Jag fokuserar på självutveckling istället, och att lära mig om världen, livet och andra människor. Att sprida omtanke, medmänsklighet, kärlek, och budskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och om trasiga människor. För det behövs i världen idag.
Och att kunna hjälpa andra och stötta andra, finnas där för andra och älska andra, så länge det inte betyder att jag skadar mig själv i processen.

Det är den inriktning mitt liv har idag. Och jag är så glad och tacksam för hur långt jag kommit, och alla som hjälpt mig komma dit.
Jag kommer fortsätta kämpa så länge jag lever, fortsätta den bana jag vet att mitt liv ska ta. Jag är mycket säker på vilket öde jag har, och vad min speciella mening i detta liv är....och jag välkomnar det tacksamt.

I´m on my way now... smiley heart

 

"Whatever It Takes" - Imagine Dragons

 

 

 

 

 

 

 

 

12 December 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida