Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Kloka ord...


"Ja, kärleken är vacker,
det är människan som är ful",
som Wennberg säger när han är på örat.
Ska man skylla på systemet, eller kanske på sig själv?
Vem bestämmer vad man anser man ska göra?
Men den som bara blundar, är inte riktigt blind,
även om det vore satans så bekvämt.
Och om folkhemspräktigheten ger en ständigt bryderi,
får man kanske gå och titta sig i spegeln."

Ur låten "Tankar i Ligurien" av Björn Afzelius (vem annars?) *ler*
27 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"Visa i vargtimmen" av Björn Afzelius


"Sov, lilla barn.
Allting är bra.
Jag finns här intill dig,
min älskling.
Vargtimmen slår,
men stjärnorna går
sin gnistrande vakt
på himlen inatt.
Jag sitter och ser
din oskuld och ber
för livet som ligger framför dig.
Min älskade vän,
du vet inget än
men en dag så får du ditt svar.
En dag så får du ditt svar.

Världen är sån
att få bryr sig om
vad du har och ge den,
min älskling.
Dom vuxnas kontroll
bestämmer din roll
där uppgiften är
att blint spela med.
Där friheten är
att buga och le
och dansa när makten bestämmer.
Det lärde dom mig,
det lär dom nog dig.
Gud give att du står emot!
Att också du står emot.

Trogen sin lag
blir natten till dag.
Stjärnorna bleknar,
min älskling.
Tiden går,
en dag är du grå.
Men först slår du ut
i en blomstrande skrud.
Här är ditt liv!
Välkommen hit!
Gör det du känner är riktigt!
Frågar du mig,
så svarar jag dig.
Men tro inte allting du hör.
Tro inte allting du hör."
26 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Dålig.


Jag har en dålig period nu...mycket dålig.
Mår inte bra...inte bra alls.
Har ingen energi, ingen ork, ingen vilja, ingen lust.
Orkar inte nånting. Har huvudvärk varje dag...mer eller mindre.
Är så fruktansvärt jävla trött...!
Och jag är så jävla trött på att vara trött...!

Jag vill känna glädje, känna lust, ha energi, springa, hoppa, skratta...bara vara glad och tillfreds. Men jag är långt ifrån det.
Ibland undrar jag om jag någonsin mer kommer känna nåt av det.

Känner mig tömd på liv.
23 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Så trött...


"Hur kan man tappa orken att andas...
att andas?

Jag blundar
och håller andan lite till.
Hjärtat stannar...
Fan vad ska jag ta mig till?"

Ur låten "100 år från nu" av Martin Stenmarck

21 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Till min älskade bror...

som mår väldigt dåligt just nu.
Jag vet hur det känns, jag vet hur det är. Har gått igenom precis samma sak själv.
Denna låten beskriver dom känslorna ganska bra.
Älskar dig min kära bror, och jag finns alltid här för dig.

"Två Ljus" av Björn Afzelius

"Ligg här intill mej och håll om mej lite,
snart reser jag in i mej själv.
Jag önskar det fanns någon lindring att få,
men jag vet att det finns ingen hjälp.
Nu måste jag in i det mörka,
nu måste jag ner i min brunn,
där ingen jag känner kan höra
hur jag skriker.
Så jag vill att du lämnar mej ensam
när du tror att jag fallit i sömn.
Jag vill inte att du ska se mej så här.

Du vet att jag aldrig har trott på nån Gud
men ibland går jag in i Hans hus.
Så när skymningen faller i morgon
så går jag i kyrkan och tänder två ljus.
Det ena för dom jag har sårat,
för vännerna som jag försmått,
och för tårarna som dom gråtit
för min skull.
Det andra för att jag ska finna
en kärlek som orkar bestå.
Och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är.

Ett ljus för dom själar jag sårat,
för vännerna som jag försmått,
och för tårarna som dom gråtit
för min skull.
Och ett annat för att jag ska finna
en kärlek som orkar bestå.
Och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är."
18 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
EN HELT VANLIG JÄVLA KAKA


Ett ägghelvete

1 dl sur kakao

Så lite smör som möjligt

Socker

Ingen jävla mandel

2 dl bakpulver

1 pkt fula russin

1,5 dl allerginötter


FYLLNING:

1 dl tradigt vaniljsocker

1 melon eller nåt

Sprit



Häll nästan allt i en bunkjävel och kör med
elvispen i en kvart.
Grädda direkt i skålen.
Skit i att smöra och bröa. Kakhelvetet fastnar ändå.
Dunka ut skiten på matbordet om du kan. Garnera
med krossad melon och sprit. Det spelar ingen
roll...
Skit i det då. Dra åt helvete!


(Visst är den rolig....? *ler*)
15 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Galen, sjuk humor!


Jag älskar sjuk humor. Så galet som möjligt ska det vara.
Detta är ganska så sjukt som det kan bli. *ler*


KONSTIGA LAGAR ANGÅENDE SEX:

För att börja lite lätt kan vi nämna att i Ventura storkommun i Kalifornien får varken katter eller hundar para sig utan särskilt tillstånd.

En lag i Oblon i delstaten Illinois gör dig till en brottsling om du älskar medan du fiskar eller jagar på din bröllopsdag.

I staden Ames i Iowa får en äkta man inte ta mer än tre klunkar öl då han ligger i sängen bredvid sin fru.

Om din andedräkt luktar lök, vitlök eller sardiner är du enligt lag förbjuden att älska med din fru.

Hotellägare i Hastings i delstaten Nebraska måste enligt lag ge sina gäster en vit, ren nattskjorta. Lagen fortsätter sedan proklamera att inga par får älska med varandra, såvida de inte har på sig dessa nattskjortor, vilket gör det hela lagligt.

Ett par som hånglar inuti ett fordon och av misstag kommer åt tutan under den lustfylla leken kan sättas i fängelse enligt en lag i Liberty Corner i delstaten New Jersey.

Under lunchrasten i Carlsbad, New Mexico, bör inga par idka sex i en bil, såvida bilen inte har gardiner.

I Harrisburg i delstaten Pennsylvania är det olagligt att ha sex med en lastbilschaufför i en vägtullshytt.

I Texasstaden Kingsville finns det otroligt nog en lag som förbjuder grisar att para sig på det område som tillhör stadens flygplats.

Sex utan kondom är fortfarande olagligt i delstaten Nevada.

I Tremonton är det förbjudet för en kvinna att älska med en man inuti en ambulans. Utöver de normala anklagelserna som bör påfölja ett missbruk mot denna lag kommer även kvinnans namn att publiceras i lokalpressen. Mannen får inget straff.

I delstaten Washington finns det en lag som meddelar att det är strängt förbjudet att älska med en oskuld (även på bröllopsnatten).

En man får inte avfyra en pistol då hans kvinnliga partner får en orgasm. Denna lag är verksam Connorsville, Wisconsin.

Den enda ställningen som är accepterad enligt lag i Washington DC är missionärsställningen. Alla övriga ställningar är olagliga.

I Bozeman i Amerikas delstat Montana finns en lag som förbjuder all sexuell aktivitet mellan de två könen på gräsmattan framför ens hus. Detta gäller dock bara om de är nakna. Man kan tydligen komma undan om man har sockar på sig...

Hotell i Sioux Falls, South Dakota, måste se till att det finns två sängar i alla rum, och dessa bäddar måste befinna sig på ett avstånd av sextio centimeter eller mer då ett par hyr ett rum för endast en natt. Lagen förbjuder även älskog på golvet mellan de två sängarna.

Du får inte ha sex med en partner stående i en affärs kylrum som är avsett för kött. Detta enligt en lag som finns i Newcastle, Wyoming.

I Hartford, Conneticut, bryter man mot lagen om man kysser sin fru på en söndag.

I Libanon får män ha sex med djur, men det måste vara djur av kvinnligt kön. Att ha sex med djur av manligt kön bestraffas med döden.

I Bahrain är det tillåtet för en doktor att undersöka en kvinnas könsorgan, men han får dock inte titta direkt på dem under undersökningen utan endast genom en spegel.

Muslimer får inte titta på könsorganen på en avliden person. Detta gäller även begravningsentreprenörer. Könsorganen på den döde måste täckas med en tegelsten eller träbräda hela tiden.

Straffet för onani i Indonesien är halshuggning.

Det finns män på Guam vars fulltidssysselsättning är att resa landet runt och beröva flickor på oskulden. De betalar dem dessutom för äran att få haft sex med dem för första gången... Och skälet är: Enligt Guams lag så är det absolut förbjudet för oskulder att gifta sig.

I Hongkong får en bedragen fru lagligen döda sin otrogne man, men endast med sina bara händer. Mannens älskarinna får dock dödas på vilket sätt som behagas.

I Liverpool, England får kvinnliga säljare arbeta med bar överkropp - men endast i affärer för exotisk fisk.

I Cali, Colombia, får kvinnan endast ha sex med sin äkta man. Första gången de ska ha sex så måste kvinnans mamma vara i rummet och bevittna akten.

I Santa Cruz, Bolivia, är det olagligt för en man att ha sex med en kvinna och hennes dotter samtidigt.

I Maryland är det olagligt att sälja kondomer genom myntautomater men det finns ett undantag: preventivmedel får säljas från en myntautomat endast "på ställen där alkohol säljs för konsumering på stället".



10 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"Ikaros" av Björn Afzelius

"När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt.
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mig,
är de minnen som hårdast sitter fast.
För som barn tar man kärleken för given,
allting annat är mot ens natur.
I den stund man tar steget ut i livet
är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man skall ta.
Alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn.
Är man lydig belönas man och hyllas.
Revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas.
Ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg till nån annan hur lyckan ser ut?
Vem kan säga vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån.
Låt dina växter får leva där de trivs.
Lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv.
Låt den du älskar få pröva sina vingar,
en dag så flyger din älskade rätt.
Vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt.
Vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt."
9 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Berättelsen om mitt liv.

Jag ska berätta om mitt liv. Det blir en kortare sammanfattning, eftersom det är så mycket jag upplevt. Men det blir ändå mycket att läsa.

Jag är uppväxt i en missbrukarfamilj. Min mamma har alltid varit missbrukare, i nån form. Hon missbrukade både tabletter, droger, och, under sina sista år, även väldiga mängder alkohol.
Hon har också haft en del olika män, och dom flesta av dom männen har också varit missbrukare....och våldsamma.

Jag har flyttat runt en hel del i mitt liv. Har bott på många olika ställen i Göteborg, och i Borås under en tid, sen tillbaka till Göteborg, sen till Nol i Ale kommun, sen till Göteborg igen.

Mamma och min biologiska pappa, Dennis, gjorde slut när jag bara var några år gammal. Dom var inte gifta.
Dennis var alkoholist och drogmissbrukare och våldsam av sig när han var påverkad. Han slog mamma en del. Även om jag inte var så gammal då, har jag en del minnen av att jag såg honom slå mamma. Det är några av mina första minnen som barn. Första gången jag minns att jag såg honom slå mamma, var jag bara ca ett år gammal.
När dom bröt upp, träffade hon en annan man, en finsk kille som hette Bjarne. Han var också missbrukare, och även langare, men han var ganska snäll. Han slog inte mamma iallafall. Inte vad jag vet...

Jag var ganska ofta hos min mormor och morfar när det var oroligheter hemma. Dom var nästan som föräldrar för mig. När jag var hos dom var jag någorlunda trygg iallafall. Jag har dom att tacka för att jag inte är helt fucked up.

När mamma och Bjarne bröt upp, träffade mamma en kille som hette Peter när jag var ca 5 år gammal, som höll på med bodybuildning. Han och mamma blev ett par, och i början av deras förhållande var han jättesnäll, både mot mig och mamma. Han skulle ta hand om oss och skydda oss, sa han.
Jovisst...
Mamma och Peter gifte sig, och på deras bröllopsnatt fick mamma första slaget, han slog ut en tand på henne. Gjorde henne illa på många andra sätt också.
Då föll masken och han visade sitt rätta jag...för nu hade han henne i fällan.
Sedan började helvetet.

Vi flyttade från Göteborg till en lägenhet i Borås. Mamma började också träna bodybuildning, och mamma och Peter köpte ett gym tillsammans.
Dom tävlande även båda i bodybuildning.
Jag var med vid en tävling, och har fortfarande kvar foton på mamma från den tävlingen.
Jag fick ett syskon, en bror som heter Rikard, när jag var 6 år. Peters son.
Jag började skolan och lekte med kompisar och gjorde läxor, som ett vanligt barn.
Fast jag var inget vanligt barn.
Jag var ett rädd barn, ett plågat barn.
Jag och mamma levde med djävulen själv.

Peter var elak utav helvete! Han slog och plågade mamma varje dag, och han slog och plågade mig varje dag. Han misshandlade mig, torterade mig på olika sätt och utsatte mig för sexuella övergrepp.
Detta när jag var mellan ca 5-8 år.
Han slog mig dagligen, oftast med knytnävarna. Han plågade mig på olika sätt, och det gjorde han med ett hånflin på läpparna.

Han brukade binda mina händer bakom ryggen på mig, med vad han nu hittade att binda med, typ snören, gummiband, mina hopprep och annat, och stänga in mig i garderoben i min brors rum. Där kunde jag få sitta i timmar, ibland ett par dygn, utan mat eller vatten, och utan att få gå på toaletten, och till mamma sa han att jag hade åkt till en kompis för att sova över. Hon hade inget annat val än att tro på vad han sa, annars slog han henne fördärvad. Om jag började gråta eller skrika eller föra minsta ljud, tog han ut mig ur garderoben och piskade mig med metalländen på ett bälte, riktigt hårt.

Han brukade "natta" mig på kvällen, och låtsas att han gick ut ur rummet när han i själva verket stannade kvar, och när jag hade somnat tog han en kudde och lade över mitt ansikte och "kvävde" mig. Så tog han bort kudden, tittade på mig och flinade, och tryckte ner kudden igen och kvävde mig. Det kunde han göra många gånger under en kväll eller natt. Så varje natt när jag skulle lägga mig och han "nattade" mig, var jag skräckslagen, för jag visste ju vad som väntade.
Jag vågade knappt somna...och jag brukade försöka ligga vaken så länge som möjligt.
Han kunde variera sig med att vissa nätter komma in i mitt rum och smörja in mig med linimentet tigerbalsam, som ju är väldigt starkt. Det smörjde han in mig med över hela kroppen, även i underlivet och i ögonen. Den smärtan var outhärdlig. Det kändes som att jag höll på att brinna upp.
Än idag klarar jag inte av att känna lukten av tigerbalsam. Jag kan må så illa att jag kan på en blackout av det. Lukten triggar igång fasansfulla minnen.

Eller det att han absolut skulle lära mig hålla andan under vattnet, av nån anledning. Han kunde tappa upp skållhet vatten i badkaret, tvinga mig ner i det så jag nästan fick brännskador, och sa åt mig att hålla andan, och jag fick inte hålla för näsan. Och så tryckte han ner mig under vattnet. När jag då iallafall höll för näsan, blev han skitarg, och tryckte ner mig upprepade gånger under vattnet så att jag höll på att drunkna. "Ungjävel, jag ska allt lära dig!", skrek han. Ibland dunkade han mitt huvud flera gånger mot badkarskanten, i ren ilska att jag inte "gjorde som han sa".

Han älskade att spela mig "elaka spratt" också. Till exempel när vi åt frukost, om jag då åt cornflakes, så kunde han be mig hämta nåt åt honom, och när jag var borta så hällde han i ett halvt paket salt i mina cornflakes. När jag var tillbaka och kände hur hemskt det plötsligt smakade och inte ville äta upp, så gav han mig en hurring så jag nästan flög in i väggen och skrek "Du ska famimej äta upp den maten du får, ungjävel!". Så fick jag sitta där och gråtandes äta upp dom jätteäckliga salta cornflakesen medan han stod och vaktade mig. Då och då fick jag mig ett slag i huvudet. Och så hans jävla hånflin. Det sitter som klistrat i mitt minne och kommer förfölja mig till den dagen jag dör.

Eller när han lurade mig att min fröken från förskolan hade ringt hem. Han hade ju många, många gånger upprepat för mig att jag aldrig fick berätta för någon vad som försegick hemma, vad han gjorde mot mig. Hotade med allt möjligt hemskt, som naturligtvis man tror på när man är ett litet barn. Och jag berättade aldrig, inte för någon. Aldrig att jag vågade göra det. Inte förrän senare...
Men på ren djävulskap kunde han ibland säga till mig när jag kom hem från förskolan eller skolan, att min fröken ringt, och att hon hade sagt att jag berättat saker för henne, om vad som hände hemma.
Jag blev helt stum, för jag visste att jag inte berättat för någon fröken, eller nån annan för den delen heller. Men då kunde han ge mig ett sånt knytnävslag så jag ramlade i golvet, och han sparkade på mig medan han skrek "Jag ska lära dig, din jävla unge, att göra som jag säger! Det här ska du få för!"
Och jag förstod ingenting.

Men det värsta för mig var när han ibland tvingade mig till att utföra oralsex på honom, alltså att jag skulle runka och suga av honom.
Det hände när han var hemma och mamma var på jobbet eller någon annanstans.
Då kunde han titta på mig och hånflina, och säga till mig att gå in till hans och mammas sovrum. Så sa han nåt i stil med "Detta är vår lilla hemlighet, du får inte säga det till nån för då...". Han brukade alltid hota med att jag skulle hamna på barnhem eller på gatan och aldrig få se mamma igen, eller att han skulle döda mig, om jag berättade om de saker han gjorde mot oss.
Så tvingade han mig att runka av honom. Vad var jag, runt 5-6 år? Några gånger var jag tvungen att suga av honom också. Det var så vidrigt och så hemskt så det går inte att beskriva. Varje gång mamma sa att hon skulle iväg någonstans, så Peter skulle bli ensam hemma med mig, var jag så skräckslagen att ögonen stod ut som pingisbollar på mig. När dörren smällde igen efter mamma, och jag hörde hans hörde hans rop på mig och blicken i hans ögon, då var det många gånger nära att jag kissade på mig. För jag visste ju, vad som antagligen skulle ske.

Varje dag hittade han saker att ge mig och mamma stryk för. Man fick gå som på äggskal hela tiden runt honom. Om han inte hittade nån anledning, så hittade han på eller skapade en anledning att få slå eller göra något annat med en.
Och nästan varje natt låg jag och hörde när Peter slog mamma. Jag hörde hennes skrik av smärta och rädsla, men kunde inte göra något.
Man var helt maktlös. Jag var bara ett litet barn.

Så pågick det varje dag under flera års tid när vi bodde med Peter.
Jag har många fler minnen av Peter och vad han gjorde mot mig, men det blir för mycket att ta upp här.

Det fanns inte mycket jag kunde göra åt situationen. Inte mamma heller, hur mycket man än vill lägga skulden på henne. Han var bodybuildare, stor som ett hus och gick på droger...och han var livsfarlig!
Mamma försökte skydda mig och Rikard så mycket hon kunde, på dom sätt hon kunde. Lever man med en livsfarlig sadist och psykopat är det inte så jäkla lätt.
Det är så lätt att tänka: men varför lämnade hon inte honom bara, om han var så hemsk? Polisanmäla honom eller vad som helst?
Om mamma hade försökt lämna honom, så hade han letat upp oss och han hade kunnat göra vad som helst med oss, döda oss antagligen.
Polisanmäla honom försökte hon några gånger, men inget hände. Vi fick inte så mycket hjälp ändå. Vi var helt enkelt tvungna att klara oss själva.
Jag var tvungen att börja tänka som en vuxen, som en överlevare. Det enda man tänkte på var "hur ska vi ta oss igenom den här dagen? Hur ska vi undvika att få stryk av Peter och slippa bli plågade?"
Jag och mamma utvecklande olika strategier för att ta oss från ena dagen till nästa. "Vilket humör kommer han att vara på idag? Vad ska vi akta oss från att säga och vad är okej att säga? Vart ska vi försöka fly om han ger sig på oss, och vad ska vi göra då?"
Det var så vi levde varje dag.
Jag hade ingen barndom...det handlade enbart om överlevnad under denna tiden.

Tillslut, efter mycket om och men, hjälpte socialen oss så vi fick komma till ett kvinnohem för misshandlade kvinnor.
Där bodde vi i ca 6 månader, och under tiden lade mamma in om skilsmässa från Peter. Han ombads flytta och vi kunde flytta hem igen, under polisbevakning.
Men en gång under tiden vi bodde på kvinnohemmet, bröt han sig och skrämde livet ur oss. Han gav mamma ordentligt med stryk och vandaliserade vår lilla lägenhet. Jag klarade mig då för att jag hunnit gömma mig i en annan del av huset. Med mamma var det värre. Sen kände vi oss inte ens trygga där.

Sen var vi var plötsligt fria från honom...men på ett sätt ändå inte. Peter ringde ofta och hotade oss, och man alltid tvungen att se sig om över axeln varje gång man gick ute.
Men det var ändå en ganska fri tillvaro, om man jämförde med innan..

Mamma träffade en ny man, Benny, och surprise surprise, han var också alkoholist. Men han var snäll och absolut inte våldsam av sig...vad jag vet.
Benny och mamma var tillsammans ett par år, sen tog det slut. Mamma orkade inte med hans drickande.
Men hon blev med barn, Bennys barn, så nu skulle jag få ett syskon till.

Mamma träffade ytterligare en man efter det, Kent. Och det var det bästa hon gjort, för Kent var en jättebra man, både till henne och till oss barn. Den första riktiga bra man hon någonsin träffat.
När jag var 9 år flyttade vi till Kent i Frölunda, och där föddes min syster Jennie, Bennys barn. Men Benny var ute ur bilden och Kent blev hennes pappa, och min och Rikards pappa också. Den första riktiga pappa vi haft.
Han var inte våldsam, inte missbrukare och hade ett riktigt gott hjärta. Han var beredd att ta på sig tre barn som inte var hans och uppfostra dom som sina egna. Det ska han ha credit för, för det är inte många som skulle gjort.

Äntligen började jag kunna leva som ett barn ska göra, slappna av och bara vara barn. Äntligen hade jag det lugnt och tryggt hemma, och mamma strålade och var gladare än jag någonsin sett henne.

Vår familj började bli stor nu, så mamma och Kent letade hus, och hittade ett i Nol i Ale kommun. Vi flyttade dit och började vårt nya liv där.
Jag började skolan, när jag var 10 år och jag fick ytterligare ett syskon, Jonas, som var Kents första biologiska barn. Det gick jättebra för oss.

Hemma ja. Men ironiskt nog, när det väl var bra på hemmafronten, så började det gå sämre i skolan.
Jag blev nämligen mobbad. Jag var den "fula, töntiga" tjejen och blev därför mobbad av dom "tuffa".
Dom utsatte mig för diverse spratt, dom kallade mig olika namn, som till exempel, "potatisnäsa", "pomperipossa" och annat för att dom tyckte jag hade stor näsa. Dom kallade mig ful, töntig, dum i huvudet, värdelös, fattigunge, och mycket annat. Det var aldrig någon kille som gillade mig, jag tillhörde ju inte "dom söta" tjejerna. Jag fick alltid vara i bakgrunden av alla andra, och jag vande mig vid det till slut och tog det för givet att det var så det skulle vara.

Så fortsatte det hela mellanstadiet. När jag gick ut mellanstadiet kände jag att jag inte skulle orka att börja högstadiet med dom där människorna. Jag bad mamma att få byta skola, och hon hittade den perfekta skolan för mig, Rudolf Steinerskolan i Göteborg, en Waldorfskola. Där började jag sjunde klass när jag var 13 år.
För dom som inte vet vad en Waldorfskola är, orkar inte förklara mer än att det är en friskola, ni får slå upp det om ni vill veta mer.
När jag precis hade börjat sjunde klass, fick jag ett till syskon, Tor, som är Kents andra biologiska barn. Nu var vi totalt fem barn.

I Rudolf Steinerskolan fick jag uppleva hur det verkligen var att gå i en skola och må bra. Jag fick vänner, vissa av dom är vänner jag har för livet, och jag blev inte mobbad eller retad mer.
Jag har Steinerskolan att tacka för så mycket. Den har bidragit till att jag utvecklats till den jag är idag, en person jag är stolt över att vara.
Så jag vill tacka alla vänner jag fick där och alla lärare som inte bara lärde ut fakta, utan tog tid att lära känna och undervisa eleverna individuellt och med stort engagemang och hjärta och själ.

Så jag trivdes äntligen i skolan och det gick bra för mig, men hemma började det bli sämre.
Mamma och Kent började bråka mer och var ofta ovänner. Mamma har missbrukat tabletter i hela sitt liv, och droger då och då, men hade haft en uppehåll under åren sen hon träffade Kent, men nu började hon med tabletterna igen.
Det gick mer och mer utför med henne. Hon gick på mycket lugnande, bl.a Stesolid, Propavan, Citodon, Theralen, Fontex, som är anti-depressivt, och en del droger som t.ex. amfetamin. Hon gick mer och mer ner i missbruket och började åka in och ut på behandlingshem. Under tiden försökte Kent och jag, eftersom jag var äldst, och ibland Kents mamma, hålla ihop familjen och ta hand om barnen. Mormor och morfar hjälpte också till en hel del.
Vi barn såg ofta mamma påverkad, och det var jättejobbigt.
Hon sluddrade, gick och pratade för sig själv, kände ibland inte igen oss, och ibland var hon bara helt avdäckad.
Jag försökt ta hand om henne så gott det gick, men jag kunde inte göra så mycket. Man oroade sig ständigt för henne.

Tillslut, när det stod klart att mamma inte skulle kunna ta sig ur missbruket och bli frisk, så orkade inte Kent mer. Han begärde skilsmässa.
Mamma och min pappa skulle skiljas nu. Den mannen som jag såg som min pappa och som försökt att ge oss ett så bra, skyddat och normalt liv som möjligt, han skulle inte leva med oss längre.
Jag var så arg på mamma. Varför kunde hon inte bara bli frisk? Varför kunde hon inte bara sluta ta tabletter? Skulle det vara så svårt!?
Jag tänkte så då. Jag vet bättre nu...och har idag större förståelse varför.

Mamma och Kent separerade, Kent flyttade till en bostad i samhället bredvid Nol. Han hade för det mesta hand om Jonas och Tor, som ju var hans biologiska barn. Rikard och Jennie hade han inte vårdnaden om, så jag, Rikard och Jennie bodde kvar i huset med mamma. Kent hade Jennie och Rikard hos sig när han kunde. Jag var ju såpass gammal att jag kunde bestämma själv var jag ville bo.
Naturligtvis valde jag bo med mamma. Nån måste ju ta hand om henne och se efter henne, och mina syskon.

Samtidigt som detta hände, hade jag ju skolan att sköta, läxor att göra och prov att klara. Jag gick nu i gymnasiet. Jag hade mina vänner som jag gick ut med. Jag började skaffa mig pojkvänner, för nu var jag inte den fula tjejen längre. Jag hade växt upp till en söt tjej under åren som gått. Så nu började jag träffa killar, och gå ut på disco och fester med mina vänner. Men jag drack aldrig alkohol, det höll jag mig ifrån.

Mamma träffade en ny man, Lennart hette han, och var alkoholist. Oj vad förvånad man blir...eller hur?
Han bodde på en liten "bondgård" i Ale, i närheten av Nol.
När jag fick veta att hon träffat honom och att han var alkoholist, så försökte jag, Gud ska veta att jag försökte, få henne att ändra sig och sluta träffa honom.
Jag gjorde allt. Jag bönade och bad, jag gapade och skrek, jag skällde och gormade, jag kastade saker på honom när han kom hem till oss, jag sparkade honom på benen och försökte slå honom...men förgäves.
Mamma hade bestämt sig för honom, och brydde sig inte om för fem öre det jag försökte få henne att se, och förstå...att historien höll på att upprepa sig igen, och att det bara kunde bli katastrof.
Vid det här laget var hon varje dag så påverkad av både tabletter, droger och alkohol att hon inte var sig själv och inte kunde tänka klart.
Hon hade förvandlats, hon var inte min mamma längre, hon var nån främmande som jag inte alls kände, och inte kunde nå.

Mamma drack vid den tidpunkten såna mängder med alkohol att hon var helt borta och totalt förändrad. Jag kände att jag var tvungen att försöka göra nånting. Även om jag inte kunde nå henne och hon inte längre lyssnade på mig, så fanns det ändå en sak jag kunde göra.
Precis i närheten av vårt hus, fanns det en liten livsmedelsaffär, och vi kände dom som ägde affären väldigt bra. Vi i familjen brukade alltid få skriva upp saker där, både mamma, Kent och jag fick göra det.
Det var också där hon köpte så mycket öl, ingen starköl...men ändå, eftersom hon hade så dåligt med pengar. Så jag gick helt enkelt dit och pratade med ägarna, som också jobbade i affären, att snälla, kunde dom inte vägra att sälja öl till mamma? Jag sa att hon drack så mycket, och det visste ju dom också, och jag bönade och bad dom om att dom inte skulle låta henne skriva upp eller köpa mer öl där. Dom gick med på det, för dom brydde sig verkligen.
Så det kändes bra att ha kunnat göra nånting iallafall...även om det inte var mycket.

Det blev så att vårt hus såldes och mamma flyttade hem till Lennart och tog Jennie och Rikard med sig. Jonas och Tor bodde för det mesta med Kent, eftersom han hade vårdnaden om dom. Jag vägrade flytta till Lennart, jag hatade honom. Jag flyttade hem till mormor och morfar i Göteborg istället. Dels för att jag bodde tryggt där, och dels för att jag gick i skola i Göteborg.
Men jag kunde inte njuta av den lugnare tillvaron hos mormor och morfar, för varje dag fick jag telefonsamtal från Rikard och Jennie som berättade hur hemskt det var att bo hos mamma och Lennart. Dom var fulla jämt, dom hade sett Lennart slå mamma. Dom såg en hel del hemskheter därborta.
Det var jättejobbigt för mig att höra, och jag fick skuldkänslor för att jag hade det lugnt hon mormor och morfar, och jag tänkte att "hur fan ska jag kunna rädda dom från det här?"
Rikard ringde ofta mitt i nätterna och grät för att dom var rädda och ville att jag och morfar skulle hämta dom. Men mormor och morfar var gamla och orkade bara ha mig boende där.
Vad skulle jag göra? Hur kunde jag rädda dom? Hur kunde jag rädda mamma?
Detta plågade mig ständigt, ständigt.
Vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra?

Jag fick höra från mina syskon att Lennart slog mamma när han var full, vilket var ofta. När jag konfronterade henne om det sa hon att det inte var sant, eller att han egentligen inte menade det, att det var hennes eget fel, jag dom vanliga ursäkterna man hör, som jag redan hade hört till leda.
Kent gjorde sitt bästa att hålla barnen därifrån. Jonas och Tor var sällan där, och han försökte ha Rikard och Jennie hos sig så ofta som det gick. Tyvärr var det inte så ofta, för mamma envisades med att Jennie och Rikard skulle vara hos dom så mycket som möjligt. Så dom som fick ta den värsta smällen var Jennie och Rikard. Fast Rikard flyttade tack och lov därifrån ganska snart, hem till Kent, för han kunde inte komma överrens med mamma och Lennart. Han stod inte ut.
Alla mina syskon, även Tor, såg och upplevde mycket hemska saker därute, och det får mig att gå sönder av smärta att tänka på det. Jennie i det här fallet, som blev kvar där, har blivit väldigt skadat psykiskt och känslomässigt av det hon upplevde när hon bodde därute. Hon upplevde mycket liknande saker där som jag gjorde när jag var liten. Vilket får mitt hjärta att brista av sorg och mitt blod att koka av ilska. Det sista jag ville var att mina älskade syskon skulle få uppleva samma helvete som jag gjort.
Men jag var inte vuxen då, jag kunde inte göra så mycket. Men jag ville rädda dom. Det var hemskt att veta att dom var rädda jämt.
Jag ville inte att dom skulle behöva se och uppleva det jag hade varit tvungen att se och uppleva. Jag slets mellan att försöka leva ett någolunda vanligt och lugnt liv hos mormor och morfar, göra saker en normal tonåring ska göra, umgås med kompisar, gå i skolan och ägna mig åt att utveckla mig själv....och att försöka ta hand om och rädda min mamma och mina syskon.
Men mamma och syskonen kom alltid först, alltid, så det var det jag i stort sett levde för. Jag offrade, och har alltid offrat, mig själv så att säga, för att ta hand om dom, om mamma. Så lång tillbaka jag kan minnas, sen jag var riktigt liten, har att ta hand om och se till henne, att försöka "rädda" henne, varit det enda jag verkligen tänkt på och brytt mig om.
Jag älskade mamma så fruktansvärt mycket. Hon var mitt allt!
Vi var så nära varandra två människor kan vara. Jag var hon och hon var jag.
Vi var en och samma.
Och rädslan (och vissheten) att det en dag skulle kunna hända henne något, var ständigt närvarande. Rädslan och oron, var en sån stor del av mig att det kunde lika gärna ha varit min ena arm eller ett ben...eller en annan fysisk del av min kropp. Det satt i ryggmärgen på mig...var en del av min själ.
Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Så gjorde mamma det dummaste hon kunde göra, hon gifte sig med Lennart!
Och jag var så arg på henne! Så arg!
Jag fattade inte...kunde inte förstå.
Det var då jag tvingades inse att den mamma jag hade känt i hela mitt liv, inte fanns kvar.
Hon var borta. Annars hade hon sett den skada Lennart och deras sätt att leva nu gjorde mot henne och hennes barn. Det gjorde hon inte.
Mamma fanns inte kvar. Hon var nån annan, nån som var helt bedövad, bortkopplad från sig själv, sina tankar och känslor, sitt förnuft och intellekt.
Hon var bara en skugga av den hon tidigare varit.
Det var oerhört smärtsamt att inse.

Jag tog studenten, och jag var nog den enda studenten i hela Sverige som inte var glad över det. Jag var helt förstörd över att behöva lämna min skola, mina klasskamrater, lärarna, och den trygghet skolan representerade för mig.
Jag sörjde länge. Sörjer fortfarande ibland, fastän det gått 10 år nu.
Saknar skolan något fruktansvärt...!

Min biologiska pappa, Dennis, och jag, hade lite kontakt med varandra och träffades ibland. Efter att han och min mamma separerade när jag var liten, så försvann han. Han var försvunnen i många år, men när jag gick i sjätte klass dök han plötsligt upp i mitt liv igen, och vi började försiktigt och trevande umgås och försökte hitta tillbaka till varandra som far och dotter. Han var fortfarande alkoholist och drack då och då. Ett tag var han med i Länkarna, som är en nykterhetsförening för nyktra alkoholister, men det höll inte länge.
Precis innan jag tog studenten, omkom han i en brand.
Det hade börjar brinna i hans lägenhet och han hade kvävts till döds av röken.
Det tog mig hårt, även om vi inte hade så mycket kontakt. Vi hade precis börjat lära känna varandra på nytt, och så dog han.
Det var väldigt svårt. Jag sörjer honom fortfarande väldigt mycket och den relation vi kanske hade kunnat få.
Han hade ju också en till dotter, Maria, som alltså var min halvsyster. Men vi hade inte växt upp tillsammans och har haft väldigt lite kontakt under åren. Träffade henne lite grann som barn, och några gånger i tonåren tillsammans med vår pappa. Har alltid känt en saknad efter henne och en längtan efter att få lära känna henne och få ett riktigt syskonförhållande.
Vi träffade på vår pappas begravning lite kort, och efter det tappade vi kontakten.
Det var väldigt synd, men det blir så ibland. Jag slutade aldrig hoppas att vi skulle hitta tillbaka till varandra igen.

Efter skolan började jag praktisera i en sminkbutik. Det var smink jag ville jobba med, hade länge varit intresserad av smink och skönhet.
Kunde redan en hel del om smink innan jag började där, men lärde mig ändå en massa där, och jag trivdes jättebra. Lärde mig också att vara försäljare, det fastnade jag mycket för. Dom andra arbeten jag har haft under åren har alla varit som försäljare i butik. Det är det yrket jag trivs med och vill jobba med.
Mycket för att jag är en väldigt social person...när jag mår bra.

Jag gjorde tidigt ett val i mitt liv, att jag aldrig skulle dricka alkohol. Att jag skulle bli total nykterist. Jag har haft för mycket sånt omkring mig, för att jag själv skulle vilja hålla på med det.
Och jag har hållit på det. Jag har aldrig druckit, aldrig ens smakat på alkohol, än mindre varit full. Jag tar helt avstånd från det.
Jag har alltid kul när jag är ute ändå. Jag kommer aldrig dricka alkohol så länge jag lever. Det är en stark princip jag har, och som jag är väldigt stolt över.

Jag träffade olika killar, blev sviken av i stort sett alla killar jag träffade.
Den ena efter den andra sårade mig och svek mig.
Jaha, tänkte jag, det är väl så här det ska vara. Jag får väl nöja mig med det.
Jag hade fruktansvärt dålig självkänsla och självförtroende, vågade inte säga ifrån till nån, säga nej, eller stå upp för mig själv.
(Men tro mig, det är annorlunda idag.)

Mamma behandlades som skit av Lennart. Han slog henne i stort sett varje dag. Hon fick fly många gånger, ibland till oss, ibland till Kent och ibland försvann hon och ingen visste vart hon var. Ofta fick barnen fly med henne. Min syster Jennie har berättat att dom ofta sov med kläderna på under natten, för att dom kanske när som helst skulle behöva tvingas fly från Lennart.
Men det gick fortfarande inte att tala förstånd med mamma.
"Men han är ju snäll när han inte dricker", brukade mamma säga. Men herregud, problemet var ju att han drack jämt, fattade hon inte det?
Men jag gav aldrig upp att försöka nå fram till henne. Jag försökte hela tiden. Jag gav aldrig upp! Hur hopplöst det än var, och hur arg jag än blev, så gav jag aldrig upp! Hon var min mamma! Hon var allt för mig! Hon var mitt liv! I helvete att jag skulle ge upp henne!

Så hände det något fruktansvärt
Mamma var försvunnen en dag och ingen visste var hon var.
Ett par dagar senare, när man nästan dött av oro, fick vi veta att mamma låg på Sahlgrenska sjukhus.
Jag och morfar åkte dit. Mamma låg på intensiven, medvetslös, och hon var totalt sönderslagen. Det gick knappt att känna igen henne.
Dom visste inte när hon skulle återfå medvetandet igen. Vi fick vänta och se, sa dom.
Men det var ju ganska uppenbart vad som hänt. Det måste ha varit Lennart som slagit henne. Och denna gången hade han nästan misshandlat henne till döds.
Hon var nära att dö, men hon klarade sig, tack och lov.
Vi var och hälsade på henne varje dag. När hon återfick medvetandet, och fick sin röst tillbaka, kunde hon berätta lite av vad som hänt.
Det var som vi trodde, Lennart hade slagit henne. Något så fruktansvärt!
Sent på kvällen när det hände hade han börjat slå henne, han hade slitit av henne kläderna, jagat henne genom hela huset, sparkat henne i magen, slagit henne i ansiktet, fått henne att ramla, hoppat och trampat på hennes ben, sparkat på hennes huvud som det vore en fotboll, slagit henne med knytnäven på både brösten, tagit stryptag på henne, slagit ett paket med en spegelvägg i huvudet på henne så alla speglarna gick sönder. Bankat och slagit på henne som en besatt, utom sig av ursinne.
Hon hade lyckats ta sig upp, och naken, blåslagen och blodig sprungit ut ur huset till grannen och skrek och bad att få komma in, innan han dödade henne. Dom bara tittade på henne genom fönstret och vägrade öppna dörren.
Hon sprang för att hitta ett gömställe, och nu sprang hon verkligen för sitt liv. Hon hittade ett vattenfyllt dike under en buske och gömde sig där.
Inom sig var hon helt säker på att hon skulle dö där. Hon sa adjö till oss barn i sina tankar och bara lade sig och väntade. Antingen på att dö, eller att bli räddad.
Hon blev räddad, många timmar senare, av nåt tidningsbud som kom cyklande förbi och som ringde polis och ambulansen. Dom tog hand om mamma och körde henne till sjukhuset. Då var hon kraftigt nerkyld, sönderslagen och knappt vid liv.

Efter några veckor på sjukhuset återhämtade sig mamma någorlunda iallafall. Det tog ett tag för henne innan hon kunde använda benen ordentligt, och hon hade svårigheter ett tag att prata för hennes struphuvud var skadat.
Men detta hade gjort henne klarare i huvudet.
Hon förstod äntligen att hon måste lämna honom.
Och det gjorde hon.
Den första tiden bodde hon hos mig och mormor och morfar. Hon höll på att söka bostad, men hon hade såna ekonomiska problem, så det tog tid.
Tiden hon bodde hos oss var både bra och jättejobbig. Det var roligt att få vara med henne, och det positiva var att jag kunde hålla koll på henne, ta hand om henne.
Det jobbiga var att hon fortfarande tog en massa tabletter och droger och var påverkad för det mesta. Hon kunde uppföra sig konstigt, och fick ibland psykoser då hon var helt borta, hallucinerade och kände inte igen oss. Hon var ju helt förstörd efter vad Lennart gjort med henne, det är inte konstigt att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Det hade inte jag heller varit.
Hon var mycket ute och "rännde" på nätterna, tog hem en massa konstigt folk och förde liv. Det var inte kul, och mormor och morfar var inte glada.
Hon skrek mycket, det är vad jag kommer ihåg mest från då. Hon skrek, skrek och skrek. Antingen av smärta, eller av att hon hade nån form av psykoser och yrade och hallucinerade och var påverkad.
Hon skrek av smärta mest när hon satt på toaletten. Misshandeln av Lennart hade resulterat i att hon hade fått nåt fel på sin tjocktarm, så ändtarmen hängde ut en bit ur anus, så att säga. Och det gjorde tydligen ohyggligt ont när hon gick på toaletten. Det hördes, och toaletten var precis utanför mitt rum, så jag fick lyssna till hennes skrikande av smärta. Det var fruktansvärt, och det fanns inget man kunde göra för henne heller.
Men mamma var iallafall bestämd med att hon skulle lämna Lennart. Det var det vi alla väntat på så länge.

Efter några månader fick hon en lägenhet i Ale. Det var en jättefin lägenhet och vi hjälpte henne flytta. Hon trivdes jättebra där.
Lennart kom dit ibland för att övertala henne att komma hem med honom igen, men hon stod på sig och sa nej. Hon skulle skilja sig från honom.
Jag och mina syskon var hos mamma en del nu, när hon fått sin lägenhet. Vi trivdes jättebra där också.
Julen stod vid dörren, och när vi var hos henne så julpyntade vi och stod i och hade jätteskoj.
Sen hände det det som krossade våra liv.

Det var den 15 december, år 2000. Jag var 21 år då. Jag minns det klasklart, som att det hände igår.
Det var en fredag. Jag hade varit hos mamma den dagen men åkt hem på eftermiddagen för jag skulle gå ut med mina kompisar på kvällen.
Jag och mina kompisar brukade alltid gå till stället "The Golden Days" på helgerna. Det var vårt stamställe då, och vi var jämt där.
Jag mötte mina kompisar där vid 10-tiden på kvällen, vi dansade och pratade och hade kul, som vanligt.
Plötsligt kände jag mig jättekonstig. Jag mådde inte bra. Jag vet inte vad det var, men jag mådde inte bra. Hade en känsla djupt inom mig att något inte var som det ska, men jag kunde inte begripa vad det var. Det var bara en oerhört stark känsla av att något var fel, och jag kände mig illamående och konstig.
Vid 12-tiden sa jag till mina kompisar att jag skulle åka hem. Jag berättade att jag inte mådde bra och att jag inte visste varför.
Så jag åkte hem och var hemma vid halv 1 tiden på morgonen.
Jag tvättade av mig sminket, klädde av mig och lade mig i sängen, satte på tv:n som jag brukade göra innan jag skulle sova. Mådde fortfarande konstigt. Fattade inte vad det var.
Plötsligt stängde tv.n av sig, bara sådär, den ville inte fungera. Det var en ny tv som jag precis köpt, så jag tyckte det var jättekonstigt. Försökte få igång den, men den ville inte. Så jag gav upp det, och lade mig för att sova.
Några timmar senare, vid halv fem tiden, ringde det på dörren.
Jag gick yrvaken upp för att öppna, och där stod två poliser.
Detta är inte bra, detta är inte bra, detta är inte bra....tänkte jag.
Dom bad att få komma in. Mormor och morfar hade vaknat också och kom för att se vad som stod på.
Jag frågade vad dom ville. Dom skruvade på sig där dom stod med blicken i golvet, och frågade mormor och morfar om dom var Annas föräldrar. Och dom frågade mig "är du Angelica, Annas dotter?" Jag sa att det var jag. "Vi har tyvärr dåliga nyheter. Din mamma är borta."
"Borta? Vadå borta?, sa jag. Dom tittade på mig och sa "hon finns inte mer. Din mamma är död."
Allting snurrade, och jag blev iskall och förlorade plötsligt all känsel i kroppen.. Mormor och morfar bara stönade av chock.
Det enda jag kunde tänka var, nej. Nej, nej, nej, nej, nej!
Nej!!!
Dom berättade kortfattat det dom visste.
Mamma hade vid 10, halv 11 på kvällen gett sig ut på sin moped för att köpa cigaretter. Hon hade en moped som hon körde överallt med, för hon hade tidigare förlorat sitt körkort för att ha kört rattfull. Så hon tog sig överallt med sin moped.
Hon hade kört runt för att hitta en affär som var öppen. Hon hade dåligt lyse på mopeden, det hade kommit en lastbil bakom henne som inte såg henne ordentligt...och kört på henne bakifrån. Hon dog omedelbart.
Rikard var hemma och sov över hos henne när detta hände. Han låg och sov när hon åkte. Han vaknade av att det kom en präst och nån från socialen, tror jag, och då berättade dom för honom vad som hänt. Han blev svårt chockad.

Jag befann mig också i stor chock. Det gjorde vi allihop.
Alla som förlorat nån man älskar vet vad det innebär att vara i en sådan chock.
Det är ofattbart. Ofattbart.
Det går inte att förstå.
Hur kan en människa vara där i ena sekunden...och borta i nästa? Totalt borta.
Det går inte att förstå.

Dom närmaste dagarna var bara som en konstig dimma. Jag fick ringa till vissa personer som kände mamma och berätta att hon var död. Och att höra deras reaktion, var fruktansvärt. Man vill skjuta mammas död ifrån sig, men när man hörde andra reagera med smärta, sorg och fasa...så blev det väldigt svårt.
Vid ett tillfälle när jag berättade för en person, så svimmade jag nästan efteråt. För det blev plötsligt verkligt då. När man säger det högt.

Innan begravningen fick vi åka till kyrkan och "se" henne och säga hej då.
Det var fruktansvärt. Det kommer jag minnas för alltid.
Hon låg i en kista, fint inlindad i vitt linne eller lakan, med rosor ovanpå, och om man ville fick man se hennes ansikte.
Jag gick intill kistan och klamrade mig fast vid min moster som höll om mig. Mina ögon var stora och fyllda av tårar, med ett uttryck av obegriplighet. Händer verkligen detta?, var tanken som låg och flöt i mitt medvetande.
Jag fick frågan om jag ville se hennes ansikte, men dom sa att jag måste vara beredd på att hon inte skulle se ut som hon brukar.
Jag tackade nej till det, jag ville minnas henne som hon såg ut i livet.
Du får gärna ta på hennes arm, för att säga hej då, sa min moster.
Jag gjorde det, och det var som att ta i hård, kall sten. Då började jag skrika av sorg, för då, i det ögonblicket jag tog i henne, då sjönk det in för första gången.
Och det var fruktansvärt. Det var som att nån slog mig med en slägga, och det började svarta för ögonen.
Att det hårda, kalla jag tog i var min mamma, slog in i mitt medvetande med full kraft och jag bara skrek. Jag märkte det inte ens själv, det var dom som stod utanför kapellet som berättade det för mig efteråt. att dom hört mig skrika av sorg, förtvivlan och chock.
Jag kunde inte vara kvar längre, utan jag sprang ut. Jag kunde knappt andas.
När jag hämtat mig lite, så satte vi oss ner med prästen för att planera begravningen. Jag hade lite svårt att delta i samtalet, allting var som en dimma.
Men en sak snurrade i huvudet på mig.
En rad ur en låt av Björn Afzelius som heter "Här och nu". Raden ur låten är "Hur ska det bli att vakna opp? Hur ska det bli att skiljas från din kropp?"
Och jag började gråta.

Begravningen var en vecka efter det hade hänt. Det var en vacker begravning, och det kom väldigt många. Mamma var en mycket omtyckt person. Själv så kändes det helt overkligt. Det var så oerhört svårt.
Hur hanterar man en sådan sak?
Som tur var hade jag min familj, vi var starka tillsammans.
Jag hade också en pojkvän då som var ett oerhört stort stöd för mig. Han var fantastisk mot mig under hela tiden. Han är den enda kille som behandlat mig bra. Och utan mina vänner hade jag inte klarat det alls.

Den första tiden var fruktansvärt svår. Det går inte att beskriva.
Den smärtan, den sorgen. Bara dom som upplevt det själva kan förstå.
Jag älskade min mamma mer än något annat, mer än mig själv, mer än mitt eget liv. Hon var mitt liv. Hela mitt liv har handlat om mamma, om att ta hand om henne, vara med henne, skydda henne, älska henne. Det är det enda mitt liv bestått av.
Det enda jag levt för. Vad hade jag nu att leva för?
Jag ville verkligen inte leva längre. Enda anledningen till att jag fortsatte leva var för min familj och mina vänners skull. Men innerst inne ville jag själv dö.
Länge var jag som bedövad inuti. Jag låtsades vara okej utåt sett, men mitt innersta var i kaos. Mitt hjärta var krossat, min själ döende.
Hur skulle jag kunna fortsätta leva?
Men jag klarade att fortsätta leva....iallafall rent fysiskt. Långsamt, långsamt har det gått, men det har gått. Jag överlevde sorgen och smärtan. Det trodde jag aldrig då att jag skulle klara. Jag var övertygad om att jag skulle ta mitt liv en dag.

Min tro på Gud och livet efter döden, har varit en stor hjälp för mig i livet, helst när mamma gick bort. Folk får säga vad dom vill om det, men det hjälper mig. Alla får tro på det dom vill, eller inte tro alls, det spelar mig ingen roll.
Men min tro är viktig för mig, oerhört viktig, och den hjälper mig att leva.
Jag är inte själv rädd för att dö. Med den tron jag har så vet jag vad som väntar. Men jag är rädd varje dag att någon mer jag känner ska dö. För det är dom som blir lämnad kvar med sorgen som lider mest. Inte den som gått vidare till andra sidan.
Det jag upplevde när mamma dog, att jag plötsligt mådde dåligt och kände mig konstig ungefär vid samma tidpunkt hon dog, och att min tv plötsligt stängde av sig bara några timmar efter att hon dog, det ser jag som att det var tecken från henne. Det var hon som "talade om" för mig vad som hade hänt.
Det är det jag tror på. Och det betyder allt för mig.


Det är nu 7 år sen min mamma dog när jag skriver detta. Hon dog den 15 december år 2000. Fortfarande gör det ont när jag tänker på det, men nu är sorgen blandad med lättnad och glädje. Det låter kanske konstigt, men nu när den värsta sorgen och smärtan lagt sig, så är jag glad för mammas skull att hon äntligen har fått frid och lugn och ro.
Hon mådde så dåligt när hon levde, hon var som ett plågat djur. Hon skulle aldrig bli bra, hennes kropp, psyke och själ var för skadat. Hon skulle aldrig kunna bli helad och frisk. Hon var för "trasig".
Nu har hon frid, och lugn och ro.
Och det har vi med.
Om man nu måste se nåt positivt med det dåliga, så har jag och mina syskon haft någorlunda lugn och ro i våra liv sen mamma gick bort. Förutom sorgen.
Men när den värsta sorgen lagt sig och man kan se klarare på livet igen, så kan man se det på det sättet.
Man kan känna djup sorg och smärta...och glädje och lättnad, på samma gång.
Jag sörjer henne fruktansvärt, och smärtan och saknaden efter henne känner jag varje dag. Jag hade gjort vad som helst för att hon skulle vara här i livet igen.
Men samtidigt är jag glad för hennes skull. Hon lider inte längre, hon är lycklig och har det bra. Hon är hos dom hon förlorat, och hos Gud.
Därför är jag glad för hennes skull. Men ledsen för min egen, och för dom andra som älskar henne.
Och det har varit hyfsat lugn och ro.
När mamma levde, var våra liv bara ett stort kaos. Total kaos. Och det hade fortsatt vara så...
Det hade jag och vi andra inte orkat med. Då hade jag blivit galen på riktigt.

Men under åren som gått sen mamma dog, så har jag kämpat på. Jag har haft några olika jobb, jag har gått olika kurser och utbildningar och hållit mig sysselsatt.
Jag har ibland haft två jobb på en gång och gått en kurs samtidigt. Jag har hållit igång. För det var det som förväntades av en. Egentligen orkade jag inte, jag ville egentligen inte leva, men jag mötte allas förväntningar då, som en "snäll och duktig flicka", och "höll mig igång" med arbete och diverse annat.
Men inte för min egen skull...aldrig för min egen skull.

Jag har haft några killar sen dess, varav en sårade och svek mig något oerhört, verkligen behandlade mig som skit. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av det.
Och det visade sig att det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Det var det sista jag klarade av.
Jag bröt ihop, kraschade helt enkelt.
Jag orkade inte mer.
Allt det bagaget jag hade att bära på och försöka leva med, mammas död, och så ytterligare tunga bördor i form av svek och smärta, det fick mig att bryta ihop totalt. Jag slutade fungera helt och hållet. Jag föll isär.
Och kan ni klandra mig? Är det så konstigt?

Jag började få kraftig panikångest, riktiga ångestattacker som inte gav med sig.
Jag hade panikångest från morgon till kväll, oavbrutet. Hemma, på jobbet, var jag än var. Helst när jag hade det på jobbet var det väldigt svårt. Jag jobbade då i en bokaffär, och trivdes faktiskt jättebra.
Och jag försökte jobba ändå, trots ångesten som rev i mig som en jävla boll av taggtråd, och försökte dölja det från mina arbetskamrater och min chef. Men det var fruktansvärt svårt, och tillslut gick det inte mer. Jag hade sån ångest att det kändes som jag hade en alien i mitt bröst som försökte bryta sig ut. Tänk att känna den känslan varje sekund av varje minut av varje timma av varje dag, dygnet runt. Det kan driva vem som helst till vansinne, tro mig.
Jag ringde min läkare i panik och sa att jag behövde något lugnande, vad som helst...NU! Annars tar jag livet av mig! Han skrev ut anti-depressiv medicin till mig och nåt annat lugnande och jag började ta det direkt.
Jag hade aldrig tidigare behövt äta lugnande medicin, jag har alltid klarat mig på ren viljestyrka. Men även den kan ta slut. Och det gjorde den för mig.
Man är ju ingen jäkla Supermänniska...!

Jag gick redan hos en psykolog, hade gjort det i några år, och jag bad min psykolog att bli sjukskriven ett tag.
Så jag blev sjukskriven, några månader till att börja med. Och så några månader till, och några till...och tillslut blev det till år.
Under tiden gick jag regelbundet till min psykolog, och jag åt mina mediciner varje dag. Och medicinerna hjälpte mig väldigt bra.
Jag kan säga att det är tack vara medicinerna, och terapin, som jag lever idag. Och ni som säger att såna mediciner bara är bullshit...hade ni hellre sett mig död?
Nä...tänkte väl det.

Huvudvärk var ju ett annat stort problem för mig.
Jag har haft huvudvärk sen jag var i tio-årsåldern, vilket kanske inte är så normalt, men sen mamma gick bort har den blivit värre och värre....och värre.
Jag kan få riktigt kraftiga migränattacker, och så kan jag ha vanlig huvudvärk, det går i perioder, men huvudvärk i någon form har jag dagligen.
Lindrigare eller kraftigare, eller outhärdligt.
Jag har gått till många olika läkare, fått många olika diagnoser, gjort många olika tester, ätit många olika mediciner. Men ändå har det inte blivit bättre. Ändå har jag inte fått någon riktig hjälp eller fått veta vad det beror på.
Den diagnosen läkarna har gett mig nu, och som jag antar att jag får nöja mig med, är att huvudvärken hänger ihop med hur jag mår psykiskt.
Och att när jag börjar må bättre psykiskt så kommer också huvudvärken att bli bättre.
Så det hänger ju ihop. Det är en ond cirkel. Jag får huvudvärk av att må dåligt psykiskt och jag mår dåligt psykiskt av att ha huvudvärk, och jag mår dåligt psykiskt på grund av alla trauman jag upplevt och allt jag gått igenom i mitt liv. Och så denna jävla huvudvärk. Hela jävla tiden. Det driver mig till vansinne.
Jag vet inte hur länge jag orkar hålla på och kämpa med detta.
Jag kämpar på nu iallafall...så gott jag kan.

En annan stor förlust för mig var när min mormor dog för några år sen. Min älskade mormor. Som alltid har funnits där för mig och tagit hand om mig, tillsammans med morfar.
Det var ett hårt slag för oss alla i familjen när hon gick bort.
Men hon dog ingen traumatisk, onaturlig död iallafall. Hon dog av ålderdom, och det är lättare att acceptera.
Men jag sörjer henne oerhört. Hon betydde så mycket för mig.

Under dom här åren som gått sen mamma dog, har jag också fått möjlighet att utveckla mig själv som person, något jag inte kunnat göra tidigare eftersom jag levde för mamma och mina syskon och för att skydda dom och mig själv.
Jag har upptäckt många nya sidor hos mig själv som kommit fram.
Jag kan numera säga ifrån till folk och när folk behandlar mig illa, jag har lärt mig säga nej, och jag har lärt mig att jag faktiskt har ett värde som människa. Jag står upp för mig själv numera, vem jag är, vad jag tycker, hur jag känner och vad jag vill. Jag är stolt över mig själv idag, tidigare i mitt liv har jag bara skämts för mig själv.
Och jag har också upptäckt att jag är gay. Bi eller homo...jag vet inte. Jag får se hur det utvecklar sig.
Jag har alltid varit attraherad av tjejer, fast jag har ju inte kunnat utveckla eller utforska den sidan av mig tidigare, det fanns inte tid för det. Jag hade ju mamma att tänka på och ta hand om. Och att sörja.
Men när jag för några år sen äntligen testade att vara med tjejer, så kändes det bara väldigt rätt. Sen kanske jag kommer vara med killar igen också, det vet jag inte. Men tjejer är det som gäller för mig nu iallafall.

Men att vara med tjejer är ingen dans på rosor det heller, det har jag upptäckt.
Jag har träffat många killar som är idioter, men det finns tjejer som är idioter också. Så en viktig läxa jag lärt är att det är inte bara killar som kan bete sig som svin. Tjejer kan dom med...

Jag har kunnat bearbeta mycket av det jag varit med om...men jag har en hel del kvar. Peter till exempel.
Har levt hela mitt liv i ständig skräck och rädsla för Peter. Till vilken grad jag har känt så, har gått i perioder under åren.
Tidigare i mitt liv har jag inte kunnat höra namnet Peter, utan att få ett hysteriskt sammanbrott. Nu är det lite bättre.
Men jag tänker göra allt för att skydda min familj mot honom, särskilt då Rikard, som är hans son. Jag måste skydda dom...jag skulle lätt kunna gå i döden för dom. Den dagen kommer när Peter får sitt....

Så det är förklaringen till varför jag mår så dåligt jämt.
Det är mitt bagage, mitt liv som jag bär med mig varje sekund. Det är en oerhörd tyngd att bära varje dag.
Mycket av det har jag som sagt bearbetat, men mycket återstår att bearbeta.
Det är en kamp för mig varje dag, bara att stiga ur sängen. För så fort jag vaknar blir jag medveten om tyngden jag bär på, och att jag måste bära den.
Jag har inga illusioner att bli helt fri, men jag hoppas att den så småningom ska bli lättare.

Jag är oerhört tacksam över att jag har min familj, mina fyra syskon och Kent, som är och har alltid varit, en fantastisk pappa till oss. Och morfar som har varit en otrolig stöttepelare på alla sätt, ...även om han kanske inte alltid har förstått mig
Jag älskar min familj över allt annat och skulle inte kunna leva utan dom.
Dom är mitt allt...
Den enda anledningen till att jag väljer att fortsätta leva.
För min egen del bryr jag mig inte. Jag är så livstrött så det finns inga ord.
Jag väntar bara på att min dag ska komma, när jag också får frid.

Och jag har även mycket ilska inom mig, som jag upptäckt, som jag mest uttrycker med ironi och sarkasm. Både jag jag pratar och skriver.
Något jag kan reta mig oerhört på, är att många människor lever i villfarelsen att om man som barn upplevt mycket traumatiska saker, sedan kan leva resten av sitt liv smärtfritt. Förstår ni vad jag menar?
Att om man levt som jag och mina syskon gjort, upplevt såna saker, gått igenom såna svårigheter, under hela ens liv, ska kunna bli, vad allmänheten anser, "normal", med ett friskt och glatt sinne, redo att gå ut i världen med ett leende för att utforska vilka spännande saker livet har att erbjuda. Leva vad som anses "normalt", utan konstigheter, och om man klagar över att man mår dåligt, då "sjåpar" man sig.
"Ut i världen bara, bit ihop tänderna och ta dig i kragen! Dåligt mår alla då och då. Sjåpa dig inte nu."
Att man bara för att man är ung, inte kan må dåligt. "Men du är ju så ung, inte kan du må dåligt inte!" Det har jag fått höra några gånger, kan jag säga.
(Såna människor är antingen, väldigt korkade eller okunniga, eller lever med skygglappar på. Sanningen kan vara jävligt bekväm att blunda för ibland, inte sant?!)
Nå, men lev för helvete mitt liv då, och se hur ni ser på det sen!
Gå i mina skor, bara för en dag, med den bördan jag bär på, och kom sen och uttala era hurtfriska kommentarer.

Skärp er människor för fan, av med skygglapparna, och se, verkligen se, andra människor.
Förstå, att en människa som levt som jag, faktiskt är knäckt för resten av livet. Man kan inte "hurtfriskt och leende" gå ut i världen och uppleva allt livet har att erbjuda. Man gör så gott man kan med dom korten man är tilldelad.
Man kämpar varje dag med att sätta den ena foten framför den andra, man tvingar sig själv att ta andetag efter andetag, för egentligen vill man sluta andas helt, man försöker att inte förlora förståndet eller att sätta kniven mot sina handleder.
Det, mina vänner, är den dystra verkligheten, den alla bekväma människor helst vill blunda för. "För det är ju så otrevligt att tänka på. Vi har nog med våra egna liv vi. Vi kan ju inte engagera oss för mycket i andras problem och liv."

I mitt sätt att känna, är jag inte 29 år gammal.
Jag känner mig mycket, mycket äldre än så.
Jag är 100, 200 år....jag har levt i evighet.
I mina ögon, i mitt sinne, har jag aldrig varit barn. Jag tvingades för fan bli vuxen i samma stund jag föddes, med tanke på det liv jag föddes in i.
Mina odds var inte särskilt höga till att börja med.
Detta är mitt liv, så som jag levt det, så som det har varit. Mina upplevelser, mina känslor, mina tankar, min sorg, min smärta, min skräck och fasa....mina minnen.
Och det är bara jag som är tvungen att leva med det, bära på det, känna det...andas det.

Kan ni inte bara förstå att det enda jag behöver nu i resten av mitt liv är så mycket lugn och ro som möjligt? Och kunna glädjas med mig när jag får ha det?
Kan ni inte bara unna mig lugn och ro, för en enda gångs skull i mitt liv?
Det enda jag vill ha är lugn och ro?
Är det för mycket begärt?
För jag är så in i döden trött....


Puh...!
Ska avrunda denna långa historia om mitt liv nu.
Om det är nån som har några frågor om detta jag skrivit, eller nåt nån vill säga om detta, så skriv gärna.
Det har tagit ett bra tag för mig att skriva allt detta, men det känns bra att ha gjort det. Det är också en form av terapi, att skriva om det man upplevt. =)


4 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 5 kommentarer
"Tro på en himmel" av Py Bäckman


"Tro, jag får tro - måste tro - tro...
Tro, jag får tro - måste tro - tro...

Om jag fick en andra chans
och fick leva någonstans
där jag slapp bevisa någonting.
Skulle jag bli ödmjuk då?
Sitta still och titta på,
nöja mig med allt och ingenting?
Låta kärleken bli fri,
och ändå kunna säga vi,
utan att förneka vem jag är!

Jag får tro på nån himmel,
tänka att vi alla kommer dit.
Jag får tro på nån himmel.
Varför har vi annars kommit hit?

Tro, jag får tro - måste tro - tro...
Tro, jag får tro - måste tro - tro...

Jag skall leva här och nu,
det är viktigt, säger du,
men jag tänker alltid på nåt stort.
Det är skönare att tro,
någonstans så får vi ro...
Jag är trött, och livet går så fort.
Han har börjat räkna ner.
Han - den där vi inte ser,
han är mycket tydligare nu!

Jag får tro på nån himmel,
tänka att vi alla kommer dit.
Jag får tro på nån himmel.
Varför har vi annars kommit hit?

Jag har kanske timmar kvar,
ändå har jag inget svar,
frågorna kom alldeles för sent.
Men jag gör så gott jag kan,
det är svårt att vara sann,
det är lätt, om samvetet är rent!
Om det finns ett efteråt,
nån som hör mig - så förlåt!
Finns det något sätt att börja om?

Jag får tro på nån himmel,
tänka att vi alla kommer dit.
Jag får tro på nån himmel.
Varför har vi annars kommit hit?
Varför har vi annars kommit hit?"


1 Februari 2008  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida