Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Morfar, ett år sen nu. <3

Idag, den 27 februari, är det ett år sedan min morfar gick bort.

Det känns konstigt att det redan gått ett år. Tiden är ganska relativ, det känns både som att det har gått väldigt lång tid och väldigt kort tid på samma gång. Som det ofta gör. Sorgen är inte lika svår nu, men det känns fortfarande, sorgen är fortfarande där, men i en annan form. Saknaden kan vara svår att hantera, väldigt svår. Men man gör så gott man kan.

Han är väldigt saknad och älskad av oss alla. Love you and miss you so much! heart

 

 

 

27 Februari 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Okej just nu....

Mår hyfsat okej just nu. Det betyder att jag mår inte jättedåligt, men jag mår inte bra heller. Utan...sådär.

Har varit på arbetsträningen denna veckan och det har gått bra. Har mått okej när jag varit där.

Annars händer inte så mycket. Huvudvärken har varit på en ganska låg nivå, och det har varit väldigt skönt. Den är alltid svårast att tampas med. Så varje paus från den jag får är en väldig lättnad.

Kiara mår bra...just nu iallafall. Och jag är otroligt glad och tacksam över det. Jag har hittat ett hanterbart läge rent känslomässigt nu att hantera ledsamheten över hennes framtida sjukdomstillstånd. Hon mår bra just nu och då är jag tacksam över det. Vad som blir sen, det får jag ta då, det måste jag göra. Jag kan inte leva som att sen är nu. Jag måste leva som att nu är nu.

Nu i helgen ska jag bara ta det så lugnt som möjligt och vila. Det är det jag prioriterar högst. Att vila och ta det lugnt...och ha lugn och ro omkring mig. Det är det enda sättet jag kan leva på nu. Så är det, och jag trivs med det.

Jag kan vara en väldigt social person...när jag väljer att vara det, när jag känner för att vara det. Men jag trivs också alldeles utmärkt med att vara för mig själv, i lugn och ro. När jag mår dåligt är det det som jag vill vara mest...för mig själv. Jag orkar inte med att umgås eller ha en massa människor omkring mig när jag mår dåligt...förutom min familj eller nära vänner.

I hela mitt liv har jag alltid kunnat både och...att både vara omkring och umgås med andra och vara väldigt social...och att kunna vara för mig själv, vara ensam. Det underlättar att kunna både och. Jag tycker det verkar vara svårt och jobbigt att vara antingen eller...att antingen jämt vilja vara med andra och inte klara av att vara ensam, eller att alltid ha svårt för att umgås med andra och alltid vilja vara själv. Jag har alltid kunnat både och...både som barn, som tonåring och som vuxen. Men som vuxen, från 30 år och uppåt, har jag faktiskt föredragit att vara för mig själv, att bara ta det lungt i min ensamhet, med min hund. Kanske har det med åldern att göra, att man blivit äldre... wink

Som tonåring, och som ung vuxen, var jag ute jämt med kompisar, och ute på klubbar och dansställen varje helg...jämt. Jag gjorde allt som alla andra gjorde...fast nykter. Eftersom jag är nykterist...eller det rätta ordet kanske är absolutist. Så jag har gjort det mesta....fast alltid nykter. Många tror ju att om man inte dricker så sitter man bara hemma och ugglar och aldrig går ut eller nånting...som om man vore amish eller nåt. Inte jag iallafall...det kan jag ju säga! smiley

Dom flesta har väldigt, väldigt svårt att förstå detta...men man KAN faktiskt ha roligt, lika roligt, som alla andra fast man är spik jävla nykter...! Det går...tro mig...! Men dom flesta vill inte ens prova...why bother liksom...varför vara nykter när man kan vara full? Ja, det är andras val som dom får göra, andra får väl dricka bäst dom vill, spelar mig ingen roll. Tycker bara att det kan vara synd att fler inte testar det. Och om dom testar det, så tycker dom bara att det är så jääääävla tråkigt, och guuud vad jobbiga alla som är fulla är då.

Jag har utvecklat en väldig tolerans för dom som är fulla, det utvecklade jag för länge sen. Det var jag tvungen till, för om jag inte gjorde det så skulle jag aldrig kunna umgås med fulla personer och vara ute och ha kul med dom. Men som barn, och när jag var i tonåren, så klarade jag inte av vuxna som var fulla...av uppenbara skäl. Eftersom jag växt upp med missbrukande och våldsamma vuxna och levt i den miljön, så var det väldigt känsligt när jag var yngre att se eller vara omkring vuxna som var fulla, för det triggade igång jobbiga minnen. Men att se och umgås med dom i min egen ålder som var fulla, det var aldrig nåt problem för mig, det är det fortfarande inte. Men det kan fortfarande vara jobbigt att se och vara i närheten av missbrukare, alkohol eller drog missbrukare, eftersom det direkt kan göra att jag kastas tillbaka i tiden.

Har ni sett filmen "Svinalängorna"? Om inte, se den för det är en väldigt bra film. Men det var svårt för mig att se den ändå, för det var som att återuppleva min barndom. Det som man ser i filmen, det var ganska exakt så jag växte upp, så min barndom såg ut, fast till och med värre, från att jag föddes till jag var 9 år ungefär. Fast min mamma hade flera olika sådana män, inte bara en, och så var hon själv missbrukare. Det var skrämmande vad slående likt det var...och av den anledningen var det väldigt svårt känslomässigt för mig när jag såg filmen. Men jag tycker ändå att det är en väldigt bra film.

Alkohol har jag aldrig druckit, kommer aldrig dricka. Droger har jag aldrig testat, kommer aldrig göra det. Däremot har jag ätit mediciner i många år, för att kunna överleva, och komma tillbaka till livet igen. Det har varit nödvändigt, annars hade jag tagit livet av mig för länge sen. Och hade jag börjat dricka alkohol som alla andra, så hade jag varit gravt alkoholiserad vid det här laget, det kan jag garantera. Dels för att jag har "alkoholistgenen", både från min pappa och min mamma, och för att jag skulle använt alkoholen till att i första hand döva mig själv och mina känslor, inte för att ha roligt...och då är det kanske lätt att räkna ut att jag skulle blivit en fullblodsalkoholist. Så det är la en jäkla tur att jag aldrig började dricka, varken då eller senare eller nu, med facit i handen.

Nu ska jag lägga mig, när jag skriver detta är det typ mitt i natten och jag är så trött så att ögonen börjar gå i kors. Skriver mer inom kort.

Kram på er!

 

 

 

21 Februari 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Dumhet och idioti...!

Detta kommer att bli ett lite längre inlägg, som det blir ibland. Har mycket jag vill säga.

Ibland blir jag så jäkla förbannad. Förbannad på hur trångsynta, osympatiska och okänsliga människor kan vara. Hur så många människor ofta har en förmåga att bara se saker och ting i svart eller vitt,  som antingen-eller. Att inte kunna förstå alls att det finns en helvetes massa gråskalor mellan det svarta och vita, och en helvetes många mellanlägen mellan antingen-eller.

Jag ska förklara vart jag vill komma med detta.

Ibland spelar det uppenbarligen ingen roll hur man gör, vad man gör, eller hur man är...folk hittar alltid nåt jävla fel. Man kan visserligen inte göra alla "nöjda", men nån jävla måtta får det ju ändå vara på hur trångsynt man kan vara och ser på saker.

Min lillasyster berättade nåt som fick mig att bli väldigt upprörd och förbannad, när vi hade en diskussion om saker och ting...vilket vi ofta har. Hon har ju (precis som jag, precis som alla mina syskon) upplevt och gått igenom väldigt svåra saker under barndomen, i livet. Många trauman, och vi har alla hanterat det på olika sätt...eftersom vi alla är olika individer. Alla människor hanterar saker och ting på olika sätt, det finns ingen "mall" (som många tycks anta) som alla ska följa. Och man ska acceptera det, och framför allt respektera det, och förstå att alla måste gå sin egen väg i livet, lära sig hantera saker och ting på sitt eget sätt, bli en egen person.

Min lillasyster har väldigt svårt för att prata om det hon har gått igenom med andra människor, berätta om det. Och naturligtvis är det inget fel i det, det är helt och hållet upp till henne. Men jag är tvärtom, jag har absolut inga som helst problem att prata om mina svåra upplevelser och hur dåligt jag mått som följd av det, jag är en extremt öppen person, när det gäller allt. Det är sån jag är. Så eftersom hon och jag är så olika när det gäller det, så frågade jag henne varför hon har så svårt att berätta för andra om sina svåra upplevelser. Dels så har hon fått för sig (anser jag) att man ber om att folk ska "tycka synd om en" när man berättar sånt och det är ju "fult"...att andra ska typ "tycka synd om en". Man ska ju inte "beklaga sig" för det är ju "fult" att göra. Det är så hon ser det. Det är felaktigt anser jag. Det är en kvarleva från förr i tiden när man absolut inte skulle prata om sina problem utan istället sopa allting under mattan och låtsas som att allt var bra. Det var fel då, och det är fel nu. Det kommer alltid vara fel. Av uppenbara och självklara skäl som inte ens behöver förklaras. Så det är synd att hon ser det så, tycker jag.

Sen sa hon också att hon har upplevt att hon inte har blivit trodd många gånger när hon berättat om det hon upplevt, för att hon inte "verkar må tillräckligt dåligt av det". Hon verkar må för bra...och då kan ju inte det hon säger att hon varit med om vara sant. Har vissa sagt.
Och det var det som gjorde mig så fly förbannad när jag hörde det!

Vad fan är det för nåt?! "Hon verkar inte må tillräckligt dåligt och verkar inte ha tagit så stor skada av det, så då kan det inte vara sant det hon berättar att hon varit med om". Är folk helt jävla dumma i huvudet?! Vad fan är det för jävla helvetes korkat resonemang?! (Ursäkta att jag svär så).

Hon har helt enkelt hittat sin egen väg i livet, sitt eget sätt att hantera sina upplevelser och andra saker och ting på, och gjort det jävligt bra! Hon har ett väldigt starkt psyke. Hon har inte låtit det hon har upplevt knäcka henne, utan hittat ett sätt att hantera sina upplevelser på ett bra, sunt sätt, och hittat ett sätt att leva som är bra för henne och som hon mår bra av! Konstigare än så är det inte....! Då ska man väl bli glad, fan överlycklig, för hennes skull och ge henne en eloge för det...istället för att säga att "hon kan ju inte ha upplevt allt det svåra hon säger, för hon mår inte tillräckligt dåligt". Helvete vad förbannad jag blir!

Jag är så otroligt stolt över henne, över alla mina syskon, för dom har alla hittat sin egen väg i livet och har alla hittat ett eget sätt att hantera och bearbeta sina upplevelser på. På olika sätt, eftersom dom är olika personer, egna individer. Och jag kunde inte vara mer stolt över dom! Dom har alla blivit helt fantastiska personer och lever sina egna liv och har det bra på sitt sätt.

Jag har då faktiskt upplevt tvärtom än min syster, kan man säga. När det gäller hur folk har reagerat på mig, på min historia och på mitt mående. I mitt fall har det varit väldigt annorlunda. Jag har tagit väldigt stor skada och blivit svårt traumatiserad av allt helvete jag upplevt, både som barn, som tonåring och som vuxen. Jag har alltid mått väldigt dåligt psykiskt och känslomässigt, men förträngde det och tryckte ner det så länge jag bara kunde, på grund av att omständigheterna krävde det av mig. När jag inte kunde det längre, så exploderade det inom mig och allt vällde över, som en vulkan som får utbrott. Och jag bröt ihop fullständigt. Jag fick diagnosen svår depression och PTSD (Post Traumatic Stress Disorder...Posttraumatiskt stressyndrom) som följd av många trauman under många års tid, och jag blev sjukskriven. Och var sjukskriven i 9 år. Detta har jag skrivit om tidigare i bloggen.

Eftersom jag bröt ihop helt och blev sjukskriven när jag bara var 25 år...så hade många svårt att förstå att jag "kunde må så dåligt" som jag gjorde...för "unga människor kan ju inte må så dåligt". Jag fick alltså utstå mängder av kritik, misstro och blev dåligt behandlad...för att jag "mådde för dåligt"...vid så unga år. Så har det varit för mig sen dess. Det har alltid funnits människor som har gett mig kritik, stött bort mig, eller behandlat mig taskigt och respektlöst, för att jag har mått så dåligt som jag gjort. För det är nämligen också "fult" i vårt samhälle, precis som förr i tiden, att må dåligt psykisk. Då är man mindre värd som människa...tydligen.

Så min lillasyster har alltså blivit misstrodd, för att hon MÅTT BÄTTRE än vad man kanske förväntar sig att en person som upplevt mycket svåra saker gör....och jag har fått kritik och blivit dåligt behandlad av många, och även blivit misstrodd, för att jag mått FÖR DÅLIGT! What the fuck?!

Tycker ni det är rimligt?! Är detta rimligt, eller vettigt...på något sätt?!

Var är det sunda förnuftet, medkänslan, empatin, medmänskligheten? Var...?

Om min lillasyster har lyckats hitta ett sätt att hantera allt på, på ett sätt som gör att hon kan fungera och må bra, då skall man väl för fan bara vara glad för hennes skull, och tycka det är fantastiskt att hon lyckats med det?! Inte misstro henne för att hon "mår för bra"!
Och att det blev så att jag tagit så stor skada av det jag upplevt att jag blev tvungen att bli sjukskriven vid 25 års ålder, och jag genom det fick en lång paus för att kunna återhämta mig för att ha en chans att kunna bli bra...så skall man väl kunna förstå att det var precis det jag behövde, att det inte kunnat bli på något annat sätt, och vara glad för min skull att jag fick den chansen till den återhämtning och läkning som jag så desperat behövde, för att kunna överleva överhuvudtaget?! Men nej då...då visar många ingen förståelse för det. Utan kritik och misstro istället.

Suck...det är bara att konstatera att "maybe the mankind is doomed...beyond all help".

Naturligtvis finns det vettiga, underbara, förstående människor också. Det är tack vare dom man överlevt. Jag tackar Gud för alla fantastiska människor jag har i mitt liv!

Love u guys! heart

 

 

 

17 Februari 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 4 kommentarer
Så jäkla bra!

Känner mig lite smågalen just nu, och då är Galenskaparna härliga att se, för dom är så underbart galna! Älskar deras galna humor! Kan inte existera utan den humorn! Samma sak med annan galen och rolig humor, Monty Python (John Cleese överhuvudtaget), Robert Gustavsson (han är Kung!), Kvarteret Skatan, Grotesco, Hipp Hipp, Karatefylla, Partaj....för att nämna några. Helt enkelt bäst! Man kan inte bli annat än uppmuntrad. Bästa medicinen när man mår dåligt. cheeky

Här är en scen ur Galenskaparnas film "Hajen som visste för mycket". Älskar den filmen, och särskit just denna scenen. Überbra! Njut!

(Ljudet är lite dåligt, så man får ha hög volym när man kollar.)

 

 

 

12 Februari 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Så trött, så trött....

Har en dålig period nu igen. Har haft migrän nästan en vecka i sträck, med pyttekorta uppehåll på kanske en timme, sen är det igång igen. Var på arbetsträningen i torsdags, men mådde skitdåligt. Hade migrän, var yr och kallsvettades, var nära att nästan svimma vid ett tillfälle så jag fick gå in i personalrummet en stund och sitta ner och andas en stund. Har nästan inte fått nån sömn alls heller, mindre än vanligt, vilket är väldigt lite. Nån timme här och nån timme där. Äter nästan inget alls. Har ingen kraft i kroppen, och har knappt nån kraft att känna. Som sagt...inte bra alls. Är sämre än jag varit på länge.

En stor del av mig vill bara säga, "Fuck it! Fuck it all!", och bara skita i allt. Men det gör jag inte. Det kan jag inte. Har kommit för långt för det. På något jäkla sätt släpar jag mig fram i vardagen, gör det jag ska när jag måste göra det, och resten av tiden går åt till att vila. Så är det det måste vara just nu. Leva kan jag göra nån gång längre fram...överleva är det som gäller nu.

Lägger in några dikter här som jag älskar, ur "De Räknade Sorgernas Bok" av Dean Koontz. Passar min sinnesstämmning just nu.

 

"Den skörd som ifrån livets fält kan bärgas
kan spira också under vinterns snö,
som när vi trott att jorden skulle färgas
av ålder grå, och när vi sagt adjö
till varje strävan, varje dröm vi när
om att ett bättre liv ska spira ur vår mödas frö.

Nu hösten har förrunnit, vinterns köld är här,
och allt vi önskar är att vila, sova, dö.
Men under vinterns frusna fällt än bär
den svarta jorden på en ofödd vår.
På samma sätt i våra hjärtan är
ett hopp som läker också bittra sår.
På livets fält är skördetiden här."

*********************************************

"Vi är turister på en vilsen färd
och reser på biljett med okänt pris.
Vår resa går genom en okänd värld
av oförstånd, mysterier och dis.
Trots det betalar vi med våra liv
för denna färd i oförstånd och kiv.
Hur mystiskt än de dödas värld må vara
är det en större gåta att i livet fara."

*****************************************

"Det finns en punkt där hopp och förnuft 
skiljs åt; där är vanvettets morgonluft.
Vi hoppas på frihet och fred, och vill tro-
men blott ur förnuftet kan verklighet gro.
Ingenstans leker lejon och lamm i frid,
inte i vår vrå av rymd och tid.
Be inte rovdjuren spara sitt byte.
Att gå mot sin natur är att ge sig ett lyte.

En storm härjar inte som illgärnings lön.
Inget hav kan stillas av sjömannens bön.
Naturen finns till, varken ond eller god,
den styrs ej av fruktan, hopp eller mod.

Likt naturen är människan inte perfekt.
Fast den sanningen får oss lätt i affekt.
Att vi inte vill ändras är lätt att förstå;
att vi tror på fulländning är tragiskt ändå."

***********************************************

"Himlen är djup, himlen är mörk.
Stjärnornas ljus är så skarpt.
När jag tittar upp fylls jag av rädsla.
Om allt vi har är vad som ligger här,
denna ensamma värld, denna plågade plats,
och kalla döda stjärnor och ödslig rymd.

Då ser jag ingen anledning att härda ut,
ingen anledning att skratta eller fälla en tår,
ingen anledning att sova eller någonsin vakna,
inga löften att hålla och inga att ge.
Men på natten lyfter jag ändå min blick
för att studera den klara men mystiska himlen
som välver sig över oss, lika kall som sten.
Är du där, Gud? Är vi ensamma?"

 

 

 

10 Februari 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Svåra nyheter....

Igår, måndag, var jag hos veterinären igen med Kiara för att ta bort stygnen på hennes sår. Det gick bra. Såret har läkt väldigt bra och det har inte varit några problem alls med det...tack och lov. Allt har gått bra och hon mår bra nu och är helt sig själv igen.

Men jag fick också veta resultatet av provtagningen dom gjort på tumören. Tumören var elakartad. Och det betyder att risken att det kommer komma tillbaka är väldigt stor och kan då sätta sig där det inte går att operera, som i lungorna eller i lymfkörtlarna. Då finns det inget annat val än att avliva henne.

Att få höra det var förbannat jävla jobbigt. Jag blev så ledsen och så jävla knäckt. Hon kanske bara har ett år kvar eller så, om jag har tur. Kanske till och med kortare än ett år, om jag har otur. Fy fan vad jobbigt det var att höra...!

Vet inte hur jag ska hantera detta just nu,. Känner mig väldigt ledsen och förtvivlad. Att kanske snart förlora henne, det kommer knäcka mig. Hon är mitt barn, min bästa vän, min livskamrat, mitt liv. Det har alltid bara varit hon och jag. I iallafall 7 av hennes 9 år. Hela mitt liv och min tillvaro har kretsat kring henne.

Dom som har eller haft husdjur och känt den kärleken och det bandet det skapar, förstår mig precis. Andra som inte upplevt det kanske tänker, "men herregud, det är ju bara en hund...." Om ni visste hur fel ni har....

Iallafall...jag måste börja förbereda mig mentalt och känslomässigt för att snart förlora henne. Kanske får jag ett halvår till. Kanske till och med ett år, kanske lite längre...men det är inte troligt. Så länge hon mår bra är det ingen fara. Börjar jag märka på henne att hon börjar må dåligt, då är det dags.

Jag trodde verkligen jag skulle få mer tid med henne. Hon är 9 år, vilket i och för sig är ganska gammalt för en hund, men hundar kan bli 13-14 år om man har tur. Min förra hund Bonnie blev 12 år. Hon fick också  cancer och var tvungen att avlivas dagen innan sin 12-års dag. Det var fruktansvärt jobbigt, det kommer jag ihåg. Så jag har varit med förr. Men man glömmer smärtan...tills det är dags igen. 

Nåja...Kiara mår bra nu iallafall. Och nu är nu. Hon behöver mig nu när hon mår bra och vi kan njuta av tiden vi har tillsammans. Därför tänker jag inte bryta ihop helt, fast det är det jag helst skulle vilja.

Vi får ta en dag i taget helt enkelt. Tillsammans.... heart

 

 

 

4 Februari 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida