Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Öppenhet.

Hej på er!

Nu har jag inte skrivit på ett tag igen. Ibland skriver jag ofta, och ibland mer sällan. Det beror på hur jag mår eller vad jag har eller vill skriva om. För det mesta handlar det om saker jag vill få ur mig. För mig är det bra terapi att skriva, det har det alltid varit.

Alla har sitt eget sätt att hantera och bearbeta saker på. Vissa målar och tecknar, vissa gör musik och skriver låttexter, andra kanske gör kollage, eller skriver dikter. Vissa kanske tränar kroppen, mediterar eller joggar, medans andra skriver ner sina tankar, känslor och åsikter i textformat, som jag gör, i till exempel en dagbok eller blogg. Alla sätt man kan hitta är bra, och alla måste hitta sitt eget sätt. smiley

Förutom sätt som kan skada andra eller sig själv. Vissa har såna sätt också. Det är inte bra. Då bör man försöka hitta andra sätt. Eller någon att prata med. Hjälp kan finnas där man minst anar det. heart

En av mina stora fördelar, är att jag alltid har haft lätt att prata om mig själv och mina problem. Jag är en väldigt öppen (extremt öppen) person, har alltid varit. Mycket tack vare min mamma, som var likadan. Med henne kunde jag prata om allt, berätta allt, fråga allt, totalt öppna mig för henne. Hon var likadan mot andra i sin omgivning som jag är, väldigt öppen. Så jag lärde mig det från henne.

Under livet har jag också lärt mig att andra inte är lika öppna som jag är, eller som hon var. I tonåren blev jag helt förbluffad över att mina kompisar inte "kunde prata" med sina föräldrar om saker och ting, för mig var det obegripligt. För mig var det en självklarhet att kunna prata om allt och kunna säga allt till sin förälder. Men ju äldre jag blev,desto mer förstod jag vad olikheter är och hur olika familjer kan vara, hur olika föräldrar kan vara, och olika barn och ungdomar kan vara. Hur många äldre tog efter sina egna föräldrar och hur dom själva hade växt upp, och betydelsen av olikheter genom generationerna. Jag är bara oerhört tacksam över att min mamma var så öppen, så pratsam och så öppensinnad som hon var. Att hon förstod vikten av att kunna kommunicera med sitt/sina barn.

Men jag måste ju vara ärlig, för det är jag alltid. Det var inte alltid superbra att vi hade sån öppen kommunikation. Det var både på gott och ont. Mamma hade en liten brist i sitt omdöme ibland, mycket på grund av hennes grava missbruk, och hon pratade ofta med mig om saker ett barn inte ska behöva höra, saker ett barn inte ska veta om. Detta har hon gjort sen jag var väldigt liten. Hon "lade över" vuxensaker och vuxenproblem på mig, för hon såg mig ofta som någon hon kunde söka sig till för stöd och hjälp, som en vän hon kunde bolla saker med. Så jag fick som barn och som ungdom hantera hennes vuxenproblem, eller vuxensaker överhuvudtaget. Som barn ska man inte lastas med det. Det är helt absurt, och väldigt fel, och det förstår jag nu som vuxen. Men som barn och som ungdom förstår man inte det. Då är det bara något som är naturligt och självklart, bara så det är. Men barn ska aldrig lastas med vuxensaker och vuxenproblem. Aldrig.

Fast jag ser min lätthet för öppenhet som en väldigt stor tillgång. Det gör att jag dels kan hjälpa mig själv på ett väldigt bra och effektivt sätt, och att jag kan finnas där för andra och hjälpa. Hjälpa andra att kunna "öppna upp sig" mer. För öppenhet på något sätt måste man kunna ha om man ska kunna hjälpa sig själv, och hjälpa andra. Men om man själv mår dåligt och har stora problem, och måste få hjälp med det på något sätt, så är det väldigt bra att kunna öppna upp sig och kommunicera det. Sen behöver man absolut inte vara lika öppen med allt som jag är, jag är lite av ett extramfall.

Dom flesta som känner mig vet att jag alltid är en person som vill hjälpa andra. Det har jag alltid varit. Det har jag fått från mamma. Hon var likadan. Ville också alltid hjälpa och ställa upp för andra, hon hade ett enormt stort hjärta. Och hon blev också enormt utnyttjad för det, och människor tackade henne genom att stampa på hennes hjärta nästan hela hennes liv, tills det blev förstört. Samma med mig. Jag har också blivit väldigt utnyttjad och trampad på. Men mitt hjärta finns kvar, hänger där som en hissad flagga, fast den hänger på halv stång. Jag arbetar på att hjärtat ska kunna bli lagat och hissas upp i toppen igen. A work in progress.... broken heart

Så lika vi var, mamma och jag...så lika vi är. Även om hon inte finns i livet längre, så lever hon vidare inom mig, och vidare inom mina syskon. Vi har alla fått hennes goda egenskaper, och hennes stora, varma hjärta. Det hon har vidarebefodrat till oss, kommer alltid leva kvar. And hopefully for generations to come...

Nu är jag klar för tillfället, skriver mer om ett tag...när jag känner att jag har nåt att skriva. smiley

Kram på er! heart

 

 

 

 

22 Februari 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Disturbed.

Mår inte så bra just nu, så jag har inte mycket att skriva för tillfället.

Istället vill jag lägga in en låt till er. Det är metalgruppen Disturbed som gör en suberbra cover på låten "The Sound of Silence" av Simon & Garfunkel, som är en av mina favoritlåtar.

Jag gillar vanligtvis inte Heavy Metal eller hårdrock, men det finns vissa undantag...som denna låten till exempel. Denna covern är HELT FANTASTISK! Och videon är också grym. Så lyssna och njut, och låt er få gåshud. wink

 

 

 

 

 

2 Februari 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida