Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


A Poem and a Song...for Me and for Everyone. <3

 

 

"A Real Hero" - Soundtrack from the movie "Drive". This lovely song is for someone very special. heart

 

 

 

 

 

25 Februari 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Att älska.

Jag är en väldigt kärleksfull människa, jag ger mycket kärlek, och jag tar emot mycket kärlek. Jag känner djupt, och när jag ger, ger jag från djupet av mitt hjärta och min själ. Det är den jag är. Det är den jag vill vara. Och det är jag stolt över.

Men kärlek gör ju ofta väldigt ont också, det vet alla som älskat. Ibland gör det så ont, att man inte orkar med att känna alls. Man vill bara stänga av, stänga ner – sluta känna något överhuvudtaget.

Vare sig det är kärlek till en vän , en familjemedlem, ett husdjur, eller en partner – så kan kärleken vara helt fantastisk och underbar, eller så kan det göra så ont och göra en så ledsen att man inte orkar känna mer.

Men kärlek är det som är livet. Utan kärlek skulle världen inte kunna finnas, eller mänskligheten. Världen och människan behöver mer kärlek för att kunna överleva, inte mindre. Så att kunna ge kärlek och kunna älska, och kunna ta emot kärlek från andra, det är det viktigaste som finns. Utan kärlek finns intet.

Jag ger så mycket kärlek till andra, och jag älskar så ofantligt mycket, från det djupaste djupa inuti mig kommer kärleken. Jag kanske älskar mer än vad som räknas som ”normalt”, jag kanske ger mer kärlek till andra än vad som kanske ses som ”normalt”. Jag har mer tålamod, mer förståelse för andra, och är mer överseende mot andra, och bryr mig och engagerar mig mer - än vad som ofta kanske ses som ”rimligt”. Det kan vara både positivt och negativt – beroende på. Ibland sliter det på mig något oerhört - men det är ändå värt det. Kärlek är alltid värt det. Det som känns jobbigt och som gör ont, det är när dom jag ger min kärlek och omtanke till, inte vill eller kan ta emot den. Och då talar jag inte om ”förälskelser”, eller så – utan om närastående personer, som man så gärna vill ge sin kärlek till, men som av olika skäl, inte kan ta emot den. Det gör ont. Det är då kärleken gör riktigt ont.

Många gånger har min stora och djupa förmåga till att känna kärlek, nästan tagit död på mig. Min mamma är ett sådant exempel.
Min kärlek till henne var större och djupare än kärleken skapad i tidernas begynnelse. Alla älskar naturligtvis sin mamma, men min kärlek till min mamma var, på grund av hennes missbruk och den typen av relation det tidigt skapade mellan oss, extra djup och nära – för att jag tidigt i livet fick ta hand om henne och känna ansvar för henne och hennes liv, allt vi gick igenom tillsammans som skapade ett speciellt band oss emellan, och den väldigt nära relation vi fick på grund av det. Hon var mitt liv, Alpha och Omega, början och slutet, vi delade samma själ. 
Därför tog det mig så hårt när hon dog, när jag var 21 år, att det nästan tog livet av mig att förlora henne. Hon var min största kärlek, och min största sorg. Och kommer alltid vara det.

Det finns andra exempel på liknande också i mitt liv, där kärleken är både det underbaraste och finaste, och det svåraste och tyngsta, på samma gång. Ibland känns det som att det också håller på att ta livet av mig.

Men jag ger mig fan på, att om det är något i livet som INTE ska ta död på mig – så är det kärleken! Nej, det får bli något annat som får göra det i så fall.
Jag kommer alltid stå fast vid, att kärleken är det största och det finaste, och det bästa och nödvändigaste – som finns i denna världen och i detta livet.

Glöm aldrig, att alltid ge kärlek, så ofta du kan och så mycket du kan. Och att ta emot kärlek – det är lika viktigt. Kom alltid ihåg det! heart

Lägger in en fantastiskt bra låt här som jag älskar, en låt som heter ”Too Much Love Will Kill You” av Brian May (från gruppen Queen). Texten passar väldigt bra in tycker jag, och själva låten är hjärtskärande underbar. Lyssna gärna! smiley

Kram på er! heart

 

"Too Much Love Will Kill You" - Brian May

"I'm just the pieces of the man I used to be,
too many bitter tears are raining down on me.
I'm far away from home,
and I've been facing this alone for much too long.

I feel like no-one ever told the truth to me,
about growing up and what a struggle it would be.
In my tangled state of mind,
I've been looking back to find where I went wrong.

Too much love will kill you,
if you can't make up your mind.
Torn between the lover, 
and the love you leave behind.
You're headed for disaster, 
'cos you never read the signs.
Too much love will kill you, every time.

I'm just the shadow of the man I used to be,
and it seems like there's no way out of this for me.
I used to bring you sunshine,
now all I ever do is bring you down.

How would it be if you were standing in my shoes?
Can't you see it's impossible to choose?
No, there's no making sense of it,
every way I go I have to lose. 

Ooh!
Too much love will kill you,
just as sure as none at all!
It'll drain the power that's in you,
make you plead and scream and crawl!
And the pain will make you crazy,
you're the victim of your crime.
Too much love will kill you, every time.

Yeah! 
Too much love will kill you,
it'll make your life a lie.
Yeah, too much love will kill you,
and you won't understand why.
You'd give your life, you'd sell your soul,
but here it comes again....
Too much love will kill you,
in the end...
In the end."

 

 

But....

 

 

 

 

 

 

16 Februari 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Retired!

Från och med den 1 februari 2017 (idag jag skriver detta) är jag numera officiellt Sjukpensionär – med andra ord Förtidspensionerad. Till jag är 65 år, då den vanliga pensionen tar vid. Äntligen! Det känns så jäkla bra! Visserligen är jag fortfarande ganska ung, jag är 37, snart 38 år, men det är ändå helt rätt för mig att bli pensionär nu. smiley

Jag har väntat så länge på det. Och jag har kämpat så hårt, i så många år, med att få rätt hjälp och stöd för att kunna må bättre, och kunna leva mitt liv på det sättet jag behöver göra.
Märk väl, på det sätt JAG behöver leva – inte på det sätt ANDRA tycker att jag borde leva.

Ni som följer min blogg, och har läst mycket av det jag skrivit, vet varför jag mår så dåligt psykiskt. Andra kanske inte vet det. Så, en liten sammanfattning:

Jag har levt ett mycket svårt liv, och upplevt oerhört svåra trauman, ända sen barndomen. Jag är uppväxt med missbrukande föräldrar, särskilt min mamma - och miljön av missbruk av droger och alkohol, och våld, var vardag för mig och min mamma. Jag hade inget val än att leva så, för jag föddes in i det. Jag blev själv misshandlad som barn, och utsatt för olika typer av våld av mammas olika män. Och även utsatt för extremt våld , som man närmast kan beskriva som tortyrliknande, och sexuella övergrepp av en av männen hon var gift med när jag var liten. Det har lämnat sina spår i mig, kan jag säga.

Mamma blev också svårt misshandlad väldigt ofta, och jag såg och hörde mycket av det. Att som litet barn, både se och höra sin mamma bli misshandlad, regelbundet, är totalt förödande. Oron för henne var konstant. Jag tog tidigt på mig ansvar för henne och kände mig tvungen att ständigt hålla koll på henne, för hon missbrukade väldigt (både läkemedel, droger och alkohol) och utsatte sig själv ofta för ohälsosamma och farliga situationer. Hon blev ofta svårt misshandlad av flera av dom män hon hade relationer med, och vid några tillfällen under sitt liv, blev hon nästan misshandlad till döds av vissa män hon var tillsammans med. Hon dog när hon var bara 43 år gammal. Det var i en trafikolycka - men hon kunde ha dött på ett mycket värre sätt, med tanke på hur hon levde. Hennes död krossade mig ända in i själen, och tog nästan kål på mig. En stor del av mig dog med henne - och kommer för alltid vara död.

I alla fall...värst för mig var i barndomen, och i tonåren. Jag hade ju fyra yngre syskon också, som jag fick ta mycket ansvar för, och ha en slags föräldraroll för. Dom, precis som jag, upplevde också mycket svåra saker och gick igenom ett helvete. Det var väldigt jobbigt för mig, för jag ville försöka skydda dom, så gott det gick. Att ta hand om mig själv fanns inte på kartan. Under den tiden handlade det bara om att överleva från stund till stund, att försöka skydda min mamma och mina syskon. Eventuella skador man själv fick psykiskt och känslomässigt fanns inte i tankarna då. Man förstod inte då, vilken verkan allt skulle ha på en själv i framtiden. Att dom svåra trauman och det dysfunktionella liv man hade levt, faktiskt hade skadat en på ett väldigt fundamentalt och permanent sätt. Det går inte att undvika, när man lever ett sånt liv, och upplever så svåra saker och blir så traumatiserad. Få personer förstår det.

Men efterverkningarna av allt detta kom till mig i vuxen ålder, som det oftast gör till slut. Jag försökte fly från det förflutna, försökte stänga ute det, men till slut hann det ikapp mig. Förr eller senare gör det alltid det. Det hände när jag var 25 år – då fick jag ett ”sammanbrott”, kraschade totalt, och var tvungen att sjukskrivas.

Innan dess jobbade jag som säljare i butik, i olika butiker. Plus att jag gick olika kurser och utbildningar. Jag var jämt ute med kompisar, varje helg och så ofta jag kunde i övrigt. Jag hade pojkvänner, och ett väldigt ”aktivt” kärleksliv.
Med andra ord, jag höll igång så mycket jag kunde, stannade aldrig upp. Ville inte stanna upp, för någonstans visste jag, att om jag stannade, skulle jag inte kunna gå igång igen. Så jag snurrade på i hamsterhjulet, fort. Och försökte tränga undan allt jobbigt som hänt. Låtsas som att det inte hade hänt mig, att det hänt någon annan. Gjorde allt för att bakom ett ständigt leende dölja för andra, att jag knakade i fogarna och snart skulle falla i bitar. För jag kände det, djupt inne i mig, att det höll på att hända. Men jag fortsatte gå, eller snarare springa framåt, i hamsterhjulet. Ville inte stanna upp, vågade inte.

Till slut så klarade mitt psyke inte mer, utan talade om för mig att nu var det stopp. Allt gammalt jag så desperat försökt tränga undan, hann ikapp mig. Överföll mig plötsligt. Som ett svart hål svalde det mig, tuggade sönder mig, skoningslöst och brutalt.
Jag hade inget att säga till om, mitt psyke ställde om sig till att agera som försvarsmekanism, att skydda mig när jag inte skyddade mig själv, och gjorde så att hela jag ”stängdes ner” och slutade fungera.
Min ångest ökade tusenfalt och var konstant, jag tappade minnet hela tiden, min kropp började svika mig och jag kunde tappa känseln helt plötsligt, det gjorde ont att andas, det gjorde ont i hjärtat, min huvudvärk som jag alltid haft, tog sig nya friheter och ökade till en nivå som gjorde att jag inte kunde prata eller röra mig. Hela jag blev som ett enda stort sår som var inflammerat.
Och jag ville bara dö. Det var den enda tanken jag hade i huvudet då. Jag ville dö. För jag orkade inte mer. 

Så jag stannade upp, fick göra det vare sig jag ville eller ej. Jag blev sjukskriven, träffade läkare och psykiatriker, och fick flera diagnoser, som "Utbrändhet", ”Svår depression orsakad av traumatisk uppväxt”, Och diagnosen ”PTSD” (Posttraumatisk stressyndrom) och jag fick också diagnosen ”Kronisk huvudvärk och migrän orsakad av ångest, stress och depressioner relaterad till Posttraumatisk stress”. Jag blev både medicinerad, och fick börja i terapi....till och från i terapi.

Jag blev sjukskriven först i korta perioder till att börja med. Sedan längre och längre perioder. Och emellan dom perioderna så gjordes det en ”utvärdering” av Försäkringskassan, om min arbetsförmåga hade förbättrats. Då blev jag för det mesta utskickad på ”arbetsträning”, som en del i min ”rehabilitering”.
Och jag försökte verkligen, varje gång gjorde jag mitt bästa. För jag ville komma tillbaka till livet igen, jag ville börja fungera igen, jag ville kunna gå ut i arbetslivet igen. Så naturligtvis gjorde jag mitt bästa varje gång jag arbetstränade.
Men varje gång slutade det med att jag fick gå tillbaka till att bli sjukskriven igen. För jag mådde så dåligt fortfarande, och min ”process att bli friskare” gick så långsamt. Och så har det varit, i nästan 13 års tid nu.
Det gick helt enkelt ”för långsamt” för mig att bli bättre. För långsamt för systemet, ja. Och för långsamt för dom flesta människor omkring en i samhället, som inte har någon insikt, kunskap eller förståelse. Där fanns det inget tålamod, utan fort skulle det gå!

Nu fungerar inte människor så, att man kan ”skynda på” en sådan process, och ”piska igång” en människa till att ”bli frisk”. Det är ett önsketänkande, en illusion, och en fördom. Tyvärr finns det väldigt, väldigt lite förståelse. Så många människor tror att det funkar så. Att man man tvinga, skrämma och hota med ”piskan”, istället för att uppmuntra och motivera med ”moroten”.
Det är också mycket därför världen ser ut som den gör idag.

Ända sen jag blev sjukskriven när jag var 25, (vilket är väldigt ungt, men det är ändå ett mirakel att jag höll så länge jag gjorde i alla fall), har jag träffat mängder med läkare, psykologer, arbetsterapeuter, med mera, med mera.
Jag har fått behandling med både terapi, och med medicinering av olika typer av läkemedel. Jag har fått hjälp på många olika plan, som sagt av olika kliniker, av läkare, av psykologer och psykiatriker, av arbetsterapeuter, av sjukgymnaster, med flera.
Jag har till och med varit inlagt på en Beroendeklinik år 2011, för nedtrappning av kodeintabletter (morfintabletter jag tog för huvudvärken, jag var uppe i skyhöga doser då och hade ett allvarligt beroende) – och det var på min egen begäran dessutom. Det var alltså jag själv som lade in en förfrågan till mina läkare om att jag ville läggas in för nedtrappning, för att jag kände att jag inte klarade av det själv hemma i början. När jag blev utskriven därifrån efter några veckor, hade jag lyckats trappa ner hälften av kodeintabletterna, resten trappade jag ner hemma med stöd och hjälp från en Beroendemottagning. Och jag har klarat av det skitbra! För jag har kämpat som en jäkla gnu!

Jag har fått bra hjälp på andra sätt också, i form av Boendestöd, God Man, ekonomiskt bistånd från socialen, och ersättning från Försäkringskassan. Jag har under många år kämpat mig till detta enorma stödnät av olika instanser, för att kunna hjälpa mig på bästa sätt att må bättre och kunna få ett fungerande liv igen. På det sättet jag har möjlighet att fungera.

Det är jag själv som kämpat till mig allt detta. Inget av det är hjälp som bara flugit ner från himlen och landat i knät på mig, utan jag kämpade till mig all hjälp. Jag tog tag i allt själv, kämpade tappert, och fick till slut den styrkan, modet och kunskapen jag behövde för att kunna hålla mig själv ovanför ytan, tack vare den hjälpen jag fick från så många håll. 
Och även om jag många gånger varit på väg att ge upp, då allt känts nattsvart och tungt så in i helvete, så gav jag aldrig upp. Jag har alltid kämpat. På mitt eget sätt. Och hållt hoppet uppe.

Utåt sett, om man tar en blick in i mitt liv som jag lever, så kanske det verkar som att jag står helt still, som att inget händer, som att jag lever helt miserabelt.
Men så är det inte..

 

Jag lever nu precis som jag vill leva, och som jag behöver leva. Jag återhämtar mig. Från livet jag levt. Från det sinnessjuka vansinne och kaos jag levt i sen jag föddes.  Det är på grund av det kaoset, som jag nu och framåt måste leva ett så stilla liv som möjligt, med så mycket lugn och ro omkring mig som möjligt. That is my way to recovery.
Om andra inte kan förstå det, tja, synd för dom. I don´t give a fuck.
Jag måste göra det som är bäst för mig, om jag ska kunna leva överhuvudtaget. Dom som inte kan förstå det, dom har inget i mitt liv att göra.

Jag vet att utåt sett verkar det som att mitt liv inte går framåt alls, men det är fel. 
Det mesta av allt mitt arbete med mig själv och mitt liv, sker på insidan av mig - psykiskt, känslomässigt och själsligt. Och det tar tid. Det är på grund av att det inte syns så mycket utåt sett, som man kan tro att inget händer. Men det händer jäkligt mycket, jag kämpar stenhårt med mig själv inombords. Varje dag. År ut, år in. Alltid. Och jag har kommit väldigt långt, på många punkter.

Men en människa fungerar inte som att det bara är ”antingen eller - antingen är det bra, eller så är det dåligt.” Nej, det funkar inte så, det är inte så enkelt.

Jag har både blivit bättre och sämre, på samma gång. Jag mår både bra och dåligt, på samma gång. Jag är både glad och ledsen, på samma gång. Jag känner både glädje och sorg, på samma gång. Jag är både upp och ner, på samma gång.

Som sagt, på många sätt har jag blivit mycket bättre, och mår bättre, än tidigare. Men samtidigt har jag också blivit sämre, och fungerar sämre, än tidigare.
Svårt att förstå? Inte egentligen. Det borde det inte vara. Ingen människa är bara ”antingen eller”. Var människa har fler djup, fler nivåer, fler nyanser, fler känslor, fler tankar....än det är möjligt att förstå. Vi använder oss bara inte av alla medvetet, utan behöver bara några av dom i vårt dagliga, vardagliga liv. Men om man går ner i djupet av sig själv, och utforskar och gräver....så kan man få fram mer av sig själv än man tror.
Det gäller bara att vilja det, eller att tycka att det är nödvändigt, att man har användning för det.

Ska man kunna läka, återhämta sig och må bättre, om man är en trasig, skadad människa, så måste man gräva riktigt djupt i sig själv, och utforska varje vinkel och vrå. Fundera, analysera, reflektera, filosofera, prioritera, tänka, känna, uppleva. Det är enda sättet.

Det är det jag har gjort nu under alla år. Och det har varit oerhört bra och värdefullt för mig. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, jag har utvecklat mig till den människa jag vill vara och behöver vara, och är nu väldigt säker i mig själv som person.
Jag har förstått att jag måste och behöver prioritera mig själv, och vad som är bra och bäst för mig, om jag ska ha någon chans att kunna ha ett fungerande liv, och kunna må bättre.
I hela mitt liv har jag alltid prioriterat andra framför mig själv, och det bröt långsamt ner mig.
Jag håller på att försöka hitta balansen mellan att prioritera och fokusera på mig själv, och att ändå kunna vara den jag är och göra det jag vill göra – att vara någon som hjälper, stöttar och finns för andra. För omtänksam, kärleksfull, generös och hjälpsam, det är den människa jag är, och alltid har varit. Och det är den jag alltid vill fortsätta vara.

Men jag är fortfarande för trasig, för skadad i min innersta kärna, för att kunna ”fungera normalt”. För att kunna leva ett ”normalt liv”, som dom flesta andra gör, med jobb, familj, nöjes-och sällskapsliv, etc. Och det måste tas hänsyn till. Vilket det görs nu...äntligen!

Nu har Försäkringskassan äntligen förstått på riktigt, allvaret i min svåra problematik, och att jag är så skadad att det kommer ta lååååång tid för mig att kunna tillfriskna. Det är därför dom nu beslutat att förtidspensionera mig. Och jag är så otroligt glad och tacksam för det!
Det är så fantastiskt bra och positivt för mig att få bli förtidspensionerad nu. För då kan jag äntligen fokusera på vad jag behöver för att kunna läka och återhämta mig - i min egen takt, på mitt eget sätt, utan press. I resten av mitt liv. Jag har kämpat så in i helsike för att komma till denna punken, för att få detta. Jag förtjänar det verkligen. Så snälla, var glad för min skull. smiley

På många sätt har jag läkt bra, och på andra sätt inte. Men jag har kunnat lägga pusslet nästan klart, det pusslet som är jag och mitt liv. Visst fattas det fortfarande många bitar...men jag har resten av mitt liv på mig att i lugn och ro kunna finna dom bitarna. Tills vidare räcker pusslet med att ha dom bitarna jag har, som nu är lagda till ro.

Nu är jag officiellt Förtidspensionär! smiley

 

 

"Sky Fits Heaven" - Madonna (Älskar den här låten, texten stämmer in väldigt bra, tycker jag.)

Sky Fits Heaven - Madonna

"Sky fits heaven, so fly it.
That's what the prophet said to me.
Child fits mother, so hold your baby tight.
That's what my future could see.

Fate fits karma, so use it.
That's what the wise man said to me.
Love fits virtue, so hold on to the light.
That's what our future will be.

Traveling down this road,
watching the signs as I go.
I think I'll follow the sun.
Isn't everyone just...
traveling down their own road,
watching the signs as they go?
I think I'll follow my heart.
It's a very good place to start.

Traveling down my own road.
Watching the signs as I go.
Traveling down my own road.
And I'm watching the signs as I go.

Traveling, traveling...
Watching the signs as I go.

Hand fits giving, so do it.
That's what the Gospel said to me.
Life fits living, so let your judgments go.
That's how our future should be.

Traveling down this road,
watching the signs as I go.
I think I'll follow the sun.
Isn't everyone just...
traveling down their own road,
watching the signs as they go?
I think I'll follow my heart.
It's a very good place to start.

Traveling down my own road,
watching the signs as they go.
Traveling down my own road,
and I'm watching the signs as I go.

Traveling, traveling...
Watching the signs as I go."

 

 

 

 

 

 

1 Februari 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida