Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Proud to be me!

Känner att depressionen börjar lägga sig nu, känner mig lite piggare och mer positiv. Snart fyller jag 40, och ska ha kalas hemma för familjen. Och det känns faktiskt bra att fylla 40. Har ingen åldersnojja, utan trivs med att bli äldre. 

Och det är av den anledningen, att att vara ung är ett jäkla helvete. Ju yngre man är, desto mer blir man överkörd, utnyttjad, inte tagen på allvar, och omgivningen ställer skyhöga förväntningar på en. Ju äldre man blir, desto mer skinn på näsan får man, och folk förväntar sig inte lika mycket av en längre, eller ställer lika mycket krav och sätter press på en. Av den anledningen trivs jag med att bli äldre. Jag hade det ett rent helvete som ung. Skulle aldrig i mitt liv vilja uppleva den tiden igen, över min döda kropp. Så att fylla 40, är för mig något väldigt positivt, och en lättnad. Jag har lämnat det värsta bakom mig. smiley

Jag vet att mycket av det jag skriver här i bloggen är upprepningar av sådant jag skrivit om innan. Vissa kanske stör sig på det, men då får dom göra det då. Det finns anledningar till att jag upprepar saker och ting i det jag skriver. Dels för att det tillkommer nya läsare till bloggen hela tiden, och då tycker jag det är bra att återberätta sådant jag pratat om innan, för att dom ska kunna hänga med. Och dels för att för varje gång jag berättar om saker jag varit med om och upplevt, så bearbetar jag det samtidigt. 
Jag har berättat innan att en stor del av att jag skriver, är att det är ett väldigt bra sätt för mig att bearbeta saker och att kunna se saker och ting ur nya perspektiv. Att skriva och att berätta är för mig att bearbeta, det är mitt sätt, det har alltid varit mitt sätt. Andra kanske har andra sätt, och det är jättebra för dom, men att skriva om det är mitt sätt. Så ju fler gånger jag upprepar någonting i det jag säger eller skriver, ju mer bearbetar jag det. 
Sedan är det ju också så, att man kan föra fram saker och ting på flera sätt än ett. Så i många av mina upprepningar av saker, så är dom berättade och framförda på olika sätt, beroende på vad jag pratar om och i vilket sammanhang det sägs. Man kan berätta samma sak, på många olika sätt, av många olika anledningar. Det är ungefär det jag gör.

Men en annan viktig anledning till att jag berättar om mina upplevelser, mitt liv och hur det påverkat mig, är att andra kan känna igen sig i det, andra som har upplevt liknande saker. Man kan i det man berättar vara en källa till tröst, stöd, uppmuntran, inspiration, och kunskap och förståelse. Att dela med sig av sin historia, kan vara den nyckel andra kan behöva för att kunna låsa upp sina egna lås i sin egen historia. Eller för att kunna få insikt och förståelse för någon annans.
 
Att dela med sig av sin historia, är att vara väldigt modig, eftersom det inte alltid (eller ganska sällan) tas emot på ett bra sätt. Man kan lätt bli dömd, för att till exempel vara ”den där konstiga människan”, eller vara någon som ”bara söker uppmärksamhet”, eller någon som ”inte är riktigt klok” och som man därför bör ”hålla sig borta ifrån”. Att vara någon som andra inte vill ha att göra med, stämplas som någon som är ”jobbig”, som är ”krävande och påfrestande”, som är ”lat och vill slippa undan ansvar”, som ”bara hittar på massa konstiga historier och ljuger för uppmärksamhet”....and the list goes on and on and on and on.
Men trots allt detta, så är det värt det. Att vara med och kunna skapa förändring i samhället, att kunna vara någon som kämpar för förändring och utveckling i världen överhuvudtaget, det är värt det. Bara att kunna ge någon människa därute mod, styrka, uppmuntran och förståelse – det är värt allt.
”You can not save them all, but maybe you can help to save at least one. And that is worth it.”

Varför skriver folk självbiografier, eller åker ut och föreläser om sina liv och upplevelser? Människor som upplevt ofattbara trauman och levt fruktansvärt svåra liv? När dom samtidigt riskerar att bli misstrodda, förlöjligade, kritiserade, dömda, och förödmjukade? Allt det som jag också nämnde ovan. För att tjäna pengar? Visst, en del av det ja, för man måste ha ett upphälle. Men i första hand för att man vill gå ut med sin historia, för att andra som kanske upplevt liknande kan kunna känna igen sig, veta att dom inte är ensamma, få tips och råd hur dom ska kunna hantera det och få en förståelse och få insikter om sig själva. Och för att få resten av världen att ”vakna upp”, genom att sprida kunskap, medvetenhet och förståelse för saker andra människor går igenom. Det är jätteviktigt!

Varför söker sig folk som upplevt svåra händelser i sitt liv till olika stödgrupper där man kan träffa andra med liknande upplevelser, och är till exempel också inne på chattforum och grupper på nätet, för samma sak? För att man behöver andra som kan relatera till sånt man själv gått/går igenom, för att känna att man inte är ensam i det man bär på, för att kunna bolla idéer och tankar med andra, för att försöka förstå andras beteende och handlande, och för att försöka förstå sitt eget beteende och handlande, för att kunna få insikter och kunna försöka förstå varandra och förstå världen, för att försöka förstå detta livet vi lever. Vi som människor behöver det. 

Ensam är inte stark. Tystnad är inte det bästa. Vi blir lärda det sen barnsben, men det stämmer inte. Om alla människor skulle hålla tyst om det dom upplever, hålla sina åsikter, tankar och idéer för sig själv, bara sköta sig och sitt – hur skulle det då någonsin vara möjligt med förändringar i samhället, förändringar i världen? Vi skulle ju fortfarande leva kvar på stenåldern då, för fasen. Inte sant?

Så det argumentet håller inte. Att bara hålla tyst, hålla allt för sig själv, bara sköta sig och sitt, ge fasen i alla andra, det håller inte. ”Att tala är silver, att tiga är guld.” Bara det ordspråket, säger allt om synen på hur man ”ska vara”. Eller Jantelagen, samma där. Vilket gott har någonsin kommit ur Jantelagen?
Inte konstigt det är förvirrande att växa upp, när man är barn och ungdom, och ständigt får höra dubbla budskap från dom vuxna. Det finns hur många exempel som helst på det, som är helt sjukt när man tänker på det.

Till exempel: Man växer upp och får höra från dom vuxna att ”Du ska tro på dig själv, så kan du bli vad du vill i livet.” Samtidigt som man får höra ”Du ska inte tro att du är något, sluta upp med att skryta om hur bra du är på det eller det.” (Jantelagen)
Man får som barn och ungdom höra från dom vuxna att ”Man ska alltid tala sanning, alltid vara ärlig och säga som det är, så blir man belönad, och allt löser sig.” Samtidigt som dom vuxna ljuger så dom får längre näsa än Pinocchio, smusslar, hymlar, kör dubbelspel, sviker, sårar, skadar och bedrar varandra.
Man får som barn och ungdom höra från dom vuxna ”Du måste alltid göra som dom vuxna säger, lyda auktoriteter, och vara snäll och lydig och inte ifrågasätta.”
Sedan kan andra vuxna lura barn, bete sig olämpligt, skada, tafsa eller förgripa sig på barn genom att manipulera dom, spela på just det att man som barn måste lyda dom vuxna, göra som man blir tillsagt av dom vuxna. Och barnen har ingen anledning att tro nåt annat, för man har ju blivit tillsagt att göra som dom vuxna säger, lyda, hålla käften och vara snäll, så då går man lätt i fällan. Och sedan kan man också bli skuldbelagd för att man gick i den fällan. För man borde ”fattat”, man borde ”vetat bättre”, man är ju så ”dum i huvudet”, som gick på det.

Hrhmmm, hrhmmm...dubbla signaler!

Är det så konstigt att barn växer upp och blir helt förvirrade, förtvivlade, deprimerade, och tvivlar på sig själva och allt och alla omkring dom. Särskilt tvivlar på vuxenvärlden, som säger en sak, men förväntar sig något helt annat. Som predikar ett sätt att leva, men som själva inte lever så. Som ställer höga förväntningar på barnen, men som själva inte anser att dom behöver leva upp till några förväntningar. Som förmanar barnen att leva i sanning, men som själva lever i lögn. Som kör med hyckleri och dubbelspel, men som förväntar sig total ärlighet och transparens från barn. Som tvingar dessa barn och ungdomar att leva i ”upp-och nedvända, ut-och invända världen”.
Sen skuldbelägger vuxenvärlden dessa barn och ungdomar, för att dom mår dåligt, för att dom inte förstår vad som förväntas av dom, för att dom inte hänger med i svängarna, för att dom inte förstår hur dom ska kunna ”duga”.
Jag frågar igen...är det så jäkla konstigt att man som barn och ungdom blir helt jäkla förstörd? Att man egentligen inte har en rättvis chans från början? 
Vuxna människor får fan ta och skärpa till sig, och sluta ge dubbla budskap, och själva kunna leva upp till det dom lär ut. Annars har barnen aldrig någon chans, inte en chans...

Det är mina tankar och åsikter för nu.
Hoppas ni i fortsättningen kan ha förståelse och tålamod med att jag ibland upprepar mig, och återberättar vissa saker. Fast jag gör det alltid i olika sammanhang, beroende på vad ämnet är jag pratar om.

Och jag skäms inte för att jag delar min historia, mitt liv. Jag är en eldsjäl, någon som vill vara med och skapa en förändring i samhället, i världen. Om jag inte hade haft så dålig hälsa, så att jag inte kan fungera normalt, så är det möjligt att jag kanske hade gjort som min syster Maria, och åkt ut i Sverige och föreläst om mitt liv och om mina upplevelser, kunna ha den plattformen. Men jag får nöja mig med att ha denna plattformen att göra det på, min blogg, och mina andra sociala medier. Och genom att bara vara den människa jag är. Någon som bryr sig, engagerar sig och hjälper, och alltid ger omtanke, stöd, uppmuntran och kärlek till andra. Någon som vill sprida kunskap, förståelse och medvetenhet, stöttning och tröst, vägledning och peppning, på det sättet jag kan och har möjlighet till.

That´s my purpose in life, the reason why I´m here.

Jag vet att jag gått igenom allt helvete i livet av en anledning, inget sker av en slump, allt har en mening...anser jag. Min mening med att ha gått igenom allt helvete jag har, är att jag ska kunna vara den människa jag har blivit, med den stora förmågan till empati och sympati, förståelse och tolerans, tålamod och acceptans, förlåtelse och omtanke, och det stora hjärta jag har....för att kunna hjälpa och stötta andra här i livet.
Jag hade aldrig varit den människa jag är idag, om jag inte hade gått igenom det helvete jag gjort i livet. Och för det, måste jag vara tacksam, hur konstigt det än låter. Jag är så glad och stolt över den människa jag är idag, och så tacksam över det. För en stor sanning är ”Du kan aldrig älska dig själv, om du hatar dom omständigheterna som skapat dig.”

Jag lämnar er med dom orden, och så skriver jag snart igen.
Kram på er! heart

 

"Ikaros" - Björn Afzelius  heart

 

 

 

28 Februari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Att vara öppen eller inte öppen...

Nu mår jag lite bättre, börjar ta mig ur den förlamande depressionen, tack och lov. Men jag mår fortfarande inte bra, känner ändå av mycket ångest och oro, och den jäkla huvudvärken som jag aldrig slipper. Är så trött...

Men men... Har börjat ta tag i lite saker nu i alla fall, fixa lite, greja lite, och knyta ihop några lösa trådar. Ska börja gå i sjukgymnastik, prova lite olika grejer och tekniker för att kunna hantera min konstanta huvudvärk bättre. Ska bland annat få pröva på akupunktur, och se om det kan hjälpa något.

Sen har jag påbörjat processen att ansöka om skuldsanering hos Kronofogden. Har ju skulder där sen några år tillbaka, och på grund av att jag levt så länge på existensminimum så har jag inte haft en möjlighet att lösa dom skulderna. Jag lever ju på sjukpension eftersom jag har blivit sjukpensionerad, och kommer vara det livet ut (tills jag blir "gammelpensionär" då det går över till vanlig pension), och min inkomst är inte hög, ca 11500 kr per månad (efter att Kronofogden dragit sin del), så chansen att jag någonsin kommer kunna betala av skulderna hos Kronofogden, som ligger över 100 000 idag, är ju ganska låg. Så processen för att ansöka om skuldsanering är nu inledd, men det kommer ta ett bra tag innan något beslut fattas. Väntetiden brukar ligga på i alla fall 6 månader, innan dom beslutar om ens ärende, ibland längre tid. Så vi får se helt enkelt, hur det blir. Ni får hålla tummarna för mig... yes

Nu undrar väl många varför i alsin dar jag delar med mig av något så "privat och skämmigt" som att jag sitter hos fogden? Dom flesta skulle aldrig i livet vilja att folk visste nåt sånt om en. Nå, jag är inte dom flesta. Ni som läst mycket i min blogg, ni vet att jag har delat med mig av myyyycket värre saker än så av mitt liv. Kronofogden är ingenting. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen...jag står för allt, och skäms för inget.

Jag har gjort misstag i livet, det är inget konstigt. Alla gör misstag, det är att vara människa. Jag har dragit på mig skulder på grund av en hel del felaktiga beslut i mina "yngre dar", det var mina egna misstag, som jag står för till 100%. Och min allvarliga psykiska ohälsa gjorde det omöjligt då för mig att klara av att hantera min ekonomi. Så jag har fått mycket hjälp och stöd i det, bland annat av en God Man jag hade då, som jag klarar mig utan nu. För nu mår jag bättre, och kan hantera saker bättre. Så ock min ekonomi... smiley

Jag är helt öppen i min blogg, helt öppen överhuvudtaget, med allt i mitt liv. Jag döljer inget, gömmer inget, berättar allt. Alla behöver inte vara det naturligtvis, alla är olika. Men jag känner att det finns många fördelar med att vara så öppen. Dels så vet folk var dom har en, och att man alltid är ärlig. För allt jag säger, kan jag backa upp. Det är aldrig tomma ord. Och dels så finns det inga "hemligheter" om mig, som jag behöver vara rädd ska komma ut. Alla vet allt ändå, och jag är öppen med allt, och frågar någon om nåt så säger jag precis som det är, i detalj. Ingen kan hota "avslöja" nåt om mig och utpressa mig, för jag ligger steget före och har berättat allt ändå, om allt som finns att berätta om mig. Jag har varit helt öppen med mitt dåliga mående, mina diagnoser och min problematik, att jag tar många olika mediciner för mina många olika hälsoproblem, att jag haft ett allvarligt missbruk av morfintabletter, som jag nu kommit ur och lagt bakom mig, misstag jag gjort, hur många jag haft sex med, relationer jag haft, att jag är bisexuell och har haft kärleks-och sexuella relationer med kvinnor, att jag varit otrogen nån gång (jag är inget helgon, jag är en människa som alla andra), att jag upplevt att bli otrogen mot, att jag är singel och trivs alldeles utmärk med det och inte söker nån att vara med i nuläget, hur min ekonomi varit förr och hur den är nu, den livsstilen jag lever, mitt "ohälsosamma leverne" (ohälsosam mat, sockerberoende, väldigt lite motion och träning, m.m.), och hur mitt liv sett ut som jag levt och växt upp i. Alla vet allt redan, och dom som inte vet kan läsa om det i min blogg, eller fråga mig om det. Jag är alltid ärlig.

(Sånt jag däremot inte berättar är andras hemligheter, saker andra berättar för mig i förtroende. Sånt berättar jag naturligvitvis inte, eller pratar om. Det är ju självklart.)

Jag har berättat om hur mitt liv varit, vad jag upplevt, allt jag gått igenom. Hur min uppväxt sett ut, att mina föräldrar var missbrukare. Att min mamma hade ett väldigt allvarligt blandmissbruk hela sitt liv, och träffade olika män som hon inledde relationer med som missbrukade och var våldsamma och misshandlade henne ofta, och att även jag blivit utsatt för misshandel och övergrepp som barn. Att jag kämpade med stort ansvar hela uppväxten, med ansvar för både min mamma och för mina yngre syskon. Även om det inte var mitt ansvar att ha, lades den bördan på mig sen jag var liten, och då var det nåt som var helt normalt och självklart, och inget jag tyckte var konstigt alls. Att jag också därför per automatik tog på mig ett slags ansvar för alla i min närhet, deras väl och ve, deras lycka och välbefinnande, och att alltid kunna vara ett öra som lyssnar och en axel att alltid luta sig mot när dom mådde dåligt eller gick igenom svåra saker. Att jag växte upp med bördan av hela världen på mina axlar...och att det inte var någon enda människa i min närhet som på något sätt ifrågasatte detta eller tyckte det var märkligt. Att jag i stort sett var utelämnad till att klara mig själv, igenom allt, och på samma gång alltid förväntades vara någon som fanns till för alla andra. Detta har jag alltid varit öppen med, och delat med mig av.

Att livet jag levde och allt jag såg och upplevde, sedan gjorde att jag utvecklade svår psykisk ohälsa, depressoner, ångest, migrän, PTSD, kronisk utmattning och annat...var något som sågs som konstigt och mycket märkligt av omvärlden. Hur hade jag mage att må dåligt?! Hur kunde jag med att klaga över att jag mådde dåligt psykiskt?! Vad var det för fasoner?! Unga personer har väl inget att må dåligt över heller! Nä, glöm, förträng, skjut undan, sluta sjåpa sig, och bara gå vidare och bete sig som en normal jävla människa...det var vad som förväntades av mig. Det var vad som förväntades av en ung människa som var mellan 20 och 30, som hade upplevt fruktansvärda trauman både i barndom, i tonår, och i vuxen ålder. Som hade förlorat en mamma, en pappa, och som alltid hade utplånat sig själv, för att vara andra till lags, och tillgodose alla andras behov. Som aldrig fick ha en röst, aldrig fick prata om hur dåligt man mådde, för då var man bara "jobbig", som förväntades alltid ställa upp på allt och alla, men knappt fick något tillbaka, som hade gått sönder inombords och var i tusen bitar, men förväntades på egen hand och utan att klaga plocka upp alla sina trasiga bitar och laga och fixa ihop sig själv. Och när man inte klarade det, kritiserades, hånades, förödjukades, förminskades, misstroddes, tills ens trasiga bitar gick i ännu mer bitar...tills man en dag bara ramlade ihop i en hög, och ens trasiga bitar rasade ut i en stor hög på golvet, som när man krossar en spegel. Och när man låg där, i högen av sina egna trasiga bitar utan att kunna röra sig, så sa dom omkring en bara "Res dig upp, sluta sjåpa dig. Här har du en kvast...börja sopa upp röran du ställt till med." Den personen som låg där i sina egna bitar, den personen var jag. Och det har jag också alltid varit öppen och ärlig med.

Men nu, idag...är det helt andra bullar! Jag har under åren som gått, med oerhört hårt arbete och med stort tålamod, kunnat må bättre och kunnat bygga upp mig själv igen på nytt. Dom som misstrott mig, behandlat mig illa, tagit mig för given, inte tagit mig på allvar, som sårat mig, svikit mig, lurat mig...dom har jag lämnat bakom mig. Idag har jag valt med omsorg dom jag har i mitt liv. Personer som genuint bryr sig om mig och som också visar det, som respekterar mig, som är ärliga mot mig, som älskar mig, som visar stöd, omtanke, förståelse och tålamod, som inte utnyttjar min snällhet och min väldigt stora förmåga att förlåta. Jag kan förlåta och ge fler chanser om och om och om och om och om och om igen...men jag har en gräns. Den finns där. Och dom som inte tror att den gränsen finns, dom begår ett stort misstag. För har jag väl nått gränsen, så är det nog. Då är det bra. Då är det "Bye bye". I am done!

Det har en del personer fått uppleva nu. Och dom är nog ändå förvånade, kanske till och med chockade, att jag faktiskt sa ifrån till slut, och vägrade ta mer. För jag tror att dom i deras huvuden, inte hade haft en tanke på hur deras beteende fått mig att må, att dom gått över gränser som inte är okej, och att det gjort mig sårad, ledsen och har bidragit till min trasighet. Så är det när man bara tänker på sig och sitt, sina behov, sin vilja, och sina situationer, när man har ett egoistiskt tänkande (vare sig man är en egoistisk människa eller inte). Förr eller senare blir det konsekvenser, som dom uppenbarligen inte hade räknat med, eftersom dom av någon anledning trott att dom står över sånt som konsekvenser, att det aldrig kommer hända dom. Vissa personer är rakt av egoister, och har ett beteende som är noga beräknande och manipulativt...och vissa är det inte, fast dom begår egoistiska handlingar utan att direkt vara medvetna om det. Dom kan också behöva en tankeställare. Det är alltid intressant att se hur folk reagerar, när någon som aldrig ställt krav innan, satt gränser, och satt ner foten och sagt ifrån, plötsligt börjar göra det...det är väldigt, väldigt intressant. 

Nä, nu ska jag sluta tjöta. Ska kolla på Netflix. Älskar att bland annat kolla på dom där crime-dokumentärerna, kollar alla såna både på tv och på nätet. Det är väldigt intressant, och man lär sig mycket om människor. Man lär sig vilka man ska undvika, vilka tecken man ska leta efter, och att man ska vara försiktig, för skenet kan bedra. Många psykopater och narcissister finns det där ute...många. Jag har stött på en hel del i mina dag, fallit för deras spel, och idag när jag känner igen tecknen och beteendet, så slår jag mig för pannan och tänker för mig själv:" Din dumme fan! Hur kunde du involvera dig med det där och den där människan?! Han eller hon har ju för fan en klockren narcissistisk personlighetsstörning, eller är en ren psykopat!" Ja, man lär sig så länge man lever...

Ha det bra, och kram på er så länge! smiley heart

 

 

"Ok Without You" - Klaas

 

 

 

 

20 Februari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Dear me...

Nu har jag kommit in i en dålig period igen...har gått in i en depression. Det kommer och går, det gör det alltid, så jag är van. Men det är jobbigt när det händer. Allt blir mörkt...

Just nu känner jag mycket sorg. Och sorg är tungt, väldigt tungt. Den sliter och river i mig, och lämnar mig inte ifred. Jag känner sorg över det som har varit. Allt svek jag upplevt, relationer som aldrig blev av, kärlek som aldrig blev besvarat, misstag jag gjort, saker jag valde att satsa på som inte blev bra, saker jag inte vågat göra, människor jag trodde jag kunde lita på, män som jag trodde ville ha mig men som bara lekte med mig, kvinnor:samma sak, att jag ibland svikit andra, att jag svikit mig själv, närastående jag förlorat till döden, dom jag försökt hjälpa men inte nådde fram till, och dom jag försökte rädda men inte kunde, och så mycket mer....

Det river och sliter, tär och tröttar ut, i mitt sinne, mitt hjärta och min själ. Så tungt, så väldigt, väldigt tungt.... 

Det är så mycket jag vill säga till mig själv. Det jag mest av allt vill göra, är att be mig själv om förlåtelse, för att jag svikit mig själv så oerhört. Och det har jag gjort genom att låta andra såra mig, svika mig och skada mig, under hela mitt liv. Och aldrig sagt ifrån, aldrig sagt stopp. Inte förrän nu. Nu är bättre än aldrig, men skadan är redan skedd. Under första halvan av mitt liv, har jag skadat mig själv genom andra. Nu kommer det ta andra halvan av mitt liv att ställa det till rätta igen, att läka. Bättre nu än senare, men ändå försent. Alldeles försent.

Världen är trasig, och människorna i den är trasiga. Jag är trasig. Vi är alla trasiga, på något sätt, på något plan. Och det tar sig uttryck i hur man behandlar andra, hur man behandlar världen, och hur man behandlar sig själv. Det är därför världen ser ut som den gör idag.

Vi måste vara mer rädda om varandra, behandla varandra bättre, och värdera oss själva mer än vi gör. heart

Jag är Högkänslig, och är Empat, och därför är jag mycket känsligare än andra som inte är det. Dom som inte är det har svårt att förstå. Förstå varför man bryr sig så mycket, varför man engagerar sig så mycket, varför man blir så upprörd. Och det är svårt att förklara, svårt att sätta i ord.

Men jag lider när andra lider, jag går sönder av att andra är trasiga, jag känner sorg över hur världen ser ut och hur människor behandlar varandra och den värld vi lever i. Det tär på mitt psyke, sliter i mitt hjärta, gör mig ont i själen. Och det enda jag kan göra åt det är att skärma av mig då och då. För att kunna återhämta mig, samla ihop mig, hämta nya krafter. Men smärtan och sorgen är konstant, den släpper aldrig. Och det är väldigt svårt att leva med och försöka hantera hela tiden. Jag gör så gott jag kan. That´s all I can do. But I am tired...so tired.

 

"Dear Me" - Nichole Nordeman

 

 

 

 

 

 

6 Februari 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida