Vet inte riktigt vad jag ska skriva om just nu. Jag har inget särskilt ämne att skriva om för närvarande, så jag kommer bara låta tankarna flöda lite. Det kanske blir lite huller om buller, men då får det bli det. Jag behöver få skriva av mig lite, även om jag har väldigt lite ork just nu.
I mina tankar trängs tusen och en miljon saker hela tiden, och triggar igång upprörda känslor inuti, och jag får fan ingen ro. Hur fasen ska jag kunna få nån ro? Jag vill kunna stänga av min hjärna, men det enda sättet jag kan göra det på är att sova. Så jag sover mycket, Väldigt mycket. Och dom flesta fattar inte hur jag kan sova så mycket...och undrar varför jag inte vill delta i livet för? Ja du, för jag försöker bara överleva just nu, och då finns ingen plats för spänning, äventyr, aktivitet, intresse för att umgås med andra, eller ens ork till det. Jag försöker bara hålla fast vid mitt förstånd, keep my sanity, och då finns inte ork, lust eller energi för särskilt mycket annat. Jag är ett enmans-land. En ö, där väldigt lite växer för tillfället.
Jag vet att det inte syns på mig hur jag mår. Därför har folk svårt att förstå också. Hur kan man se så ”fin och normal” ut på utsidan, och vara så fruktansvärt trasig och skadad på insidan? Nu är det ju så, att psykisk ohälsa kallas inte för en ”osynlig sjukdom” för intet. För den är just exakt det, en osynlig sjukdom. Under större delen av mitt liv har jag haft det, sedan jag var barn. Men hur många tog mig på allvar? Hur många verkligen SÅG MIG? Hur många verkligen HÖRDE MIG? Hur många brydde sig egentligen om lilla mig? På riktigt?
Ni fattar inte hur sviken jag har blivit, av alla omkring mig, under hela min uppväxt. Det har påverkat mig oerhört djupt. Som barn växte jag upp med alkoholister, drogmissbrukare, misär och våld. Jag blev misshandlad, torterad, utsatt för sexuella övergrepp, av min mammas olika män. Jag såg min mamma bli slagen femtioelva gånger om dagen, i många år. Vi led. Jag led. Jag var ett litet barn. Ett litet barn som inte förstod what the hell was happening.
Did anyone care? No, no-one did. No-one cared enough to remove me and save me from that kind of life. And by that I mean no adults. No...adults...cared...enough. I was on my own. That has hurt me in a way you cannot even imagine. Deep, deep hurt and grief. Sadness and pain and anger. Is it strange that I always felt like I had no worth as a human being? No, I don´t think so. Dom enda som jag kände verkligen fanns där för mig under min uppväxt var min mormor och morfar. Dom var min trygga punkt, och dom tog hand om mig mycket när jag var barn. Men det räckte inte, och dom tyckte antagligen att dom inte ville lägga sig i mammas liv för mycket. Så oavsett hur mycket jag var hos dom, så räckte det inte. Tyvärr. Och vart fanns myndigheterna? Det kan man ju fråga sig...
Att som barn ha blivit sviken så ofantligt av hela vuxenvärlden, av både närastående familj och släktingar, skola och barnomsorg, grannar, kompisars föräldrar, myndigheter, ja dom flesta vuxna som cirkulerade omkring mig...det sitter så djupt, en sorg och en smärta som är ända in i min själ. Kommer aldrig att bli fri ifrån det. Aldrig. Detta får jag leva med, i alla mina dagar. Och lida för. För det är det ultimata sveket mot ett barn som far illa. Och det är så oacceptabelt så det finns inte! Dom flesta förstår inte, tycker jag bara borde "lägga det bakom mig" och gå vidare. DET GÅR INTE! För det gör så jävla ont!!! Och dom enda som förstår mig är dom som upplevt liknande själva. Och till dom säger jag: You are heroes and fighters! Warriors of life! Keep going and stay strong. I get you! There are many of us...far too many. But keep fighting! Head up high, and never be ashamed of what you´ve been through. You are loved.
Har jag gjort misstag i livet? Självklart. Har jag alltid betett mig perfekt? Naturligtvis inte. Jag är inte felfri, lika lite som någon annan. Men jag har alltid, alltid, försökt göra det som är bra för andra. Alla som känner mig och har känt mig genom livet vet att jag är en person som i stort sett alltid prioriterar alla andra omkring mig, och sätter mig själv sist. Det har jag alltid gjort. Och det är en del den människa jag är, en del traumatisering, och en del självskadebeteende. När jag växte upp lades ett enormt ansvar på mig, mot min vilja, och jag fick tidigt lära mig att mitt eget värde som person var tydligen så litet att min säkerhet och trygghet prioriterades inte, och det gjorde att jag utvecklade ett väldigt "jag har inget värde"-tänk, ett ”ta hand om andra”-beteende och tänk, och ett ”ta ansvar för allt och alla”-beteende och tänk, och ett ”alla andra går före mig själv”-tänk. Jag levde i osäkerhet och fara varje dag, när vad som helst kunde hända när som helst hur som helst, och det gör att man måste utveckla seriösa överlevnadstekniker och strategier som barn när man växer upp i en sån miljö. Och dom strategierna och teknikerna följer med en sedan upp i vuxen ålder...och är fruktansvärt svåra att ”arbeta bort”. Det är i stort sett omöjligt. Det blir en del av en själv, som inbäddade i ens DNA. Och det kan verka både i ens fördel och nackdel i livet. Mest nackdelar, skulle jag säga. Faktiskt.
Det är som att du till exempel har blivit förföljd, stalkad och hotad av en galning, och du måste fly. Och för resten av ditt liv kommer du känna ett behov att alltid kolla över axeln och vara försiktig och vaksam, för denna personen kan när som helst dyka upp igen. Så man måste alltid vara på sin vakt, så länge man lever. Och ångesten och rädslan är konstant närvarande. Det blir en del av den du är. För alltid. Exakt så är det att leva med dessa överlevnadsstrategier ända upp i vuxen ålder, fast du egentligen inte behöver dom längre. Men du dras med det ändå. Som ens egen skugga, som alltid finns där. Du kan aldrig bli separerad från din egen skugga.
Men jag börjar bli lite bättre, eller ganska mycket bättre faktiskt, på att försöka prioritera mig själv mer nu. Tänka på vad jag vill, vad jag behöver, vad som är bra för mig, vad som inte är bra för mig, hur jag vill och behöver leva, och vilka andra människor som är bra eller dåliga för mig. Jag har blivit bättre på att säga ifrån, säga nej, sätta ner foten, sätta gränser. Vilket jag aldrig har kunnat innan. Jag har alltid låtit andra behandla mig dåligt och utnyttja mig, helt enkelt för att jag har varit helt övertygad om att jag inte har tillåtits att säga nej, och inte har haft ett tillräckligt högt värde som människa för att bli bättre behandlad. Jag har på allvar trott att jag inte får lov att säga nej till andra, säga ifrån till andra. Utan gjorde jag det så begick jag en dödssynd typ. Jag skulle bara vara tyst, veta min plats, och göra som jag blev tillsagd.
För jag lärde mig tidigt i livet att tolka och tyda signaler omkring mig, och dom signalerna sa tydligt att jag inte hade nåt riktigt värde. Dom signalerna kom från hela vuxenvärlden och från hela min omgivning. Dom lärde mig att oavsett hur mycket jag lider, och hur mycket jag går igenom, och hur dåligt jag än mår, så ska jag bara hålla käften och göra som jag blir tillsagt. ”Barn ska synas, men inte höras”, som det hette förr.
Dom tog ifrån mig min röst och mitt värde. Dom var ansvariga för att jag växte upp i misär och blev utsatt för våld som barn, men när jag försökte berätta om det och om hur dåligt jag mådde, fick min röst inte höras utan jag blev bortviftad och nedtystad, och jag fick istället skäll och kritik. Både då och längre fram i livet.
Tack, dåtida vuxenvärlden, för att ni lärde mig ”min plats” som barn, och tystade min röst och med den, mitt hopp. Hoppas ni är stolta över er själva....att inte ha ingripit när ett barn for illa, utan valde den "lättare och bekvämare vägen", att bara vända bort huvudet och låtsas inte se och höra. Tack vare Er alla, har jag skador och sår inombords som antagligen aldrig kommer kunna läka ordentligt. Som jag alltid kommer få leva med, som alltid kommer följa mig genom livet, och göra ont.
Men, skam den som ger sig, inte sant? Nu har jag hittat min röst, och ni kan ge er fan på att jag tänker använda den! Nu har jag hittat mitt riktiga värde som människa, och ni kan ge er fan på att jag aldrig tänker låta någon eller något ta det ifrån mig igen!
Now I´m fighting back! Och jag tänker leva mitt liv som JAG vill, som JAG behöver, på det sätt som är bäst för MIG!
Och så som jag behöver leva nu, är i lugn och ro, och stillhet. För mig själv, och bara fokusera på att återhämta mig och läka inombords. Och låta det ta så lång tid som det behöver ta. Tar det resten av mitt liv, så får det ta det då. Jag tänker inte stressa och pressa mig själv till bristningsgränsen bara för att ANDRA inte kan acceptera att jag lever som jag gör, eller att det tar lång tid för mig att må bättre. Jag tänker inte låta andra bestämma sättet, eller takten för mitt tillfrisknande. Aldrig i livet!
Så, vad ni än tycker om mitt sätt att leva, mitt mående, och den långsamma takten det tycks ta för mig att må bättre – snälla, bara låt mig få ta den tid det tar, och få göra det på mitt sätt.
And by the way, jag trivs ypperligt bra med att leva som singel. Jag är inte ute efter att dejta någon eller ha ett förhållande – med någon! Varken med en man eller en kvinna. Jag kan inte fungera om jag har krav och förväntningar på mig från en annan person i en relation. Det går inte, då börjar jag gå bakåt i utvecklingen istället för framåt. Det går inte att kombinera ett förhållande med någon, med min process att må bättre och läka inombords, det har jag tydligt märkt. Tydligt.
Fördelen jag har, som många andra inte verkar ha, är att jag har inte nåt behov av till exempel närhet, intimitet, sex, kärlek från en partner, närhet, kramar och mys. Någon att dela sitt liv med. Inget...behov...överhuvudtaget. Det tar bara energi från mig och gör mig totalt utmattad. Jag har bara energi och ork för mig själv, och min hund. Och jag ÄLSKAR min ensamhet. Ingen kan egentligen konkurrera med mitt behov av ensamhet. Och det gör att jag mycket troligtvis väljer ensamhet framför alla potentiella partners. Och skulle jag träffa nån, som visar sig inte vara bra för mig, så kommer jag inte att tveka en sekund engång att kicka nån från mitt liv om dom inte behandlar mig bra, för jag är hellre ensam och mår bättre, än tillsammans med någon och mår för jävligt. Jag har varit med tillräckligt många typer i mitt liv som inte har varit bra för mig och behandlat mig illa. Det kommer jag aldrig acceptera igen.
Och jag är ingen ytlig person, som bryr mig om pengar, lyxliv, prylar och hög status. Sånt betyder inget för mig. Så man kan inte locka mig med materiella saker, med pengar, lyx och flärd. Många har försökt, och försöker fortfarande, men jag kan inte mutas. Jag kan inte bli köpt. Under några omständigheter. Till mångas irritation och stora förtret. Jag är min egen, och jag vet mitt eget värde som människa nu. Och kommer aldrig glömma bort det, eller sälja det till någon, någonsin.
Jag har gett ett löfte till mig själv. Jag lovar mig själv att jag ska fortsätta göra det som är rätt för mig och bra för mig, oavsett vad andra anser och tycker. Och att aldrig mer sälja min själ, för andras godkännande eller bekräftelse. Och att lyckas i livet, på det sättet som är viktigt för mig och bäst för mig. Och att behålla min värdighet och integritet, och alltid försöka göra gott mot andra. Att följa mitt hjärta och lyssna på mitt förnuft, istället för den lilla vilseledande rösten av tvivel och osäkerhet, som har dominerat mitt liv så länge. I promise myself all of that, for every day of my life.
Nu ska jag sluta skriva, har fått ur mig lite grann som jag behövde få ur mig. Ibland behöver jag bara få babbla av mig lite. Så kram på er så länge, och så skriver jag igen om ett tag.
Jag ska lägga in en dikt här, som jag skrev för många år sedan. Jag brukade skriva mycket dikter förr, nu skriver jag inte dikter så mycket längre, utan skriver mycket annat istället. Detta är en dikt jag skrev när jag var i mitten av 20-års åldern, och när jag började förstå hur ”litet värde” jag egentligen hade i andras ögon. Från så många omkring mig. Jag kände mig så sviken, så ensam, så trött, så tom, så rädd, och så värdelös. Och jag kände mig så liten. Jag kände att vad var det för mening att jag ens var i detta livet, jag kunde lika gärna lämna. För vem var jag? Jag var ju ingen...då.
Detta var den dikten jag skrev år 2004, "Vad Är Jag?" Den talar sitt tydliga språk, om hur jag mådde då och hur jag kände då. Och hur jag såg på mig själv.
Jag ska även lägga in en låt här nedan som jag älskar. Det är låten ”Jag Lovar” med Victor. Jag tycker den är fantastiskt bra, och dom flesta kan nog relatera på ett eller annat sätt till texten. Den handlar om att utvecklas i livet, att inte ge upp och fortsätta kämpa. You make mistakes, and you learn from it, and grow stronger, get better. Never give up. Never give in. Promise me? I promise you.
"Jag Lovar" - Victor
Låttext:
”Ni vill att jag ska improvisera
Sjunga nånting och bara leverera
Men de är de jag är bra på, det jag ska göra
Sätt dig ner och vässa ditt öra
19 år gammal känner mig som 14
Gjort många misstag men tro mig, jag ser dom
Så lycka till, från botten av mitt hjärta
Världen den är fucked up
En ständig jakt på lycka
Men se på mig nu, jag klarar mig bra
Kämpar dag in och dag ut, helg som vardag
Jag lovar att bättra mig själv
Mor och far, det som har hänt det har hänt
Droger och våld, storstadskontroll
Skulder och rykten, men chanser nu jag ser dom
Jag lovar att bättra mig själv
Jag lovar att bättra mig själv
Som Labababa sa, vart tog kärleken vägen?
Too many snakes in a city that’s burning
I’m crying myself to sleep
I practice so hard but I’m still far too weak
So I cry cry cry for myself, I fight, fight for my love
