Har haft en väldigt dålig period det senaste, men mår lite bättre nu....typ. Det händer faktiskt bra saker också, dom uppskattar jag så väldigt mycket mer, på grund av att livet för det mesta är djävligt. Men då och då sker bra saker, som små guldkort som glittrar i mörkret. Det känns väldigt bra, och är oerhört tacksamt.
Jag försöker ha en positiv och lättsammare syn på livet, kanske jag lyckas med det, vad vet jag...?
Iallafall, så vill jag önska er alla en glad och rolig påsk! Lägger in ett roligt klipp av Johan Glans (en av sveriges bästa komiker i min mening), som handlar just om påsken. Underbart roligt!
Suck...det är jobbigt just nu. Har haft några bra dagar, men börjar falla nedåt igen. Det kan gå snabbt, mycket snabbt, för mig att falla.
Minsta lilla sak kan trigga igång ångest eller en depression i mig, eftersom mitt hjärta inte har något "filter", allt omkring mig går rakt in i mitt hjärta, ändå in i min själ, som ett spjut. Svåra, hemska, jobbiga och negativa saker som händer andra människor, saker som händer i världen överhuvudtaget, och allt som jag själv gått igenom, det finns alltid i mig. Antingen ligger det och skvalpar under ytan, och känns som ett dovt, hårt, ilsket hummande, eller så slår det rakt in i mitt hjärta och når min själ, ett spjut av lidande, ångest och sorg, och smärtar mer än det går att beskriva i ord.
Och detta känns i mig, hela tiden, oavbrutet, dag som natt. När jag är vaken känner jag det rent fysiskt i mig, och när jag sover, kommer det i form av fruktansvärda mardrömmar, där jag ofta vaknar upp skrikande och kallsvettig. Bara nu inatt drömde jag att ett av mina syskon dog. Drömmer ofta det, för ofta. Och när jag vaknar från en sådan fruktansvärd dröm, så kan det ta minst en halvtimme innan jag ens kan stå på benen, och jag kan ha en dunkande smärtsam ångest under hela dagen, och en ren fysisk smärta i hjärtat.
För många försvinner minnet av drömmen när dom vaknar, för mig går jag hela dagen och bär på det, inte bara på själva händelsen i drömmen, utan också känslorna jag hade i drömmen. Känner jag en stor sorg och smärta i drömmen för att någon jag älskar dött i den, känner jag det också när jag vaknar, och under hela dagen. Faktiskt så bär jag på minnen av många, många mardrömmar jag haft, fortfarande, vissa stannar hos mig och försvinner aldrig.
När min mamma levde, drömde jag ofta att hon dog, på mängder av olika sätt. Ganska naturligt eftersom hon levde ett väldigt destruktivt liv där döden väntade runt vartenda hörn, och jag levde med en konstant, ständig oro för att det skulle hända henne något. Och varje gång jag vaknade upp från en sådan dröm, grät jag nästan av lättnad över att det bara var en dröm.
Sen dog hon på riktigt. Och det var en dröm jag inte kunde vakna upp ur, en mardröm utan dess like. Där skulle aldrig mer finnas en lättnad över att det bara var en dröm, för nu var det plötsligt verklighet.
Så när jag har mardrömmar om att mina syskon dör (alla mina syskon har dött i mina drömmar, på olika sätt, många gånger om), så blir jag så fruktansvärt rädd för att det ska komma en dag då det plötsligt inte är någon dröm längre, och att det ska ha hänt på riktigt. För det gjorde ju det med mamma.
Detta kanske låter överdrivet i era öron, men ingen kan döma mig för det. Jag skulle vilja se någon som dömer mig, klara av att ha levt mitt liv, allt det helvete jag upplevt, och fortfarande kan stå på benen.
Dessutom lider jag av något som heter "Sömnparalys", på engelska "Sleep Paralysis".
Det är en sömnstörning som faktiskt är ganska vanligt. Många som upplever det förstår inte vad det är, och kan därför bli väldigt rädda, för det är oerhört skrämmande och obehagligt. Det är först när man fått ett namn på det, och får veta vad det verkligen är, som man lättare kan hantera det och förstå det.
Jag inser nu i efterhand när jag vet vad det är, att jag har lidit av sömnparalys hela livet, sen jag var ett litet barn. Jag har alltid undrat vad fan det har varit för fel på mig som upplevt detta skrämmande regelbundet, och har trott att jag har hållt på att tappa förståndet eller att det har spökat i min närhet i så många år, och att det är något bara jag upplever. Nu vet jag bättre, tack och lov.
Sömnparalys är som sagt en sömnstörning, och när man upplever sömnparalys, funkar det så att när man håller på att somna eller när man håller på att vakna upp, kan man uppleva att kroppen är som förlamad fast man känner sig vaken, och man kan få hemska och obehagliga hallucinationer, både hörsel-och synhallucinationer, och även känna en obehaglig känsla av en "närvaro", att någon eller något är i rummet med en.
Wikipedia beskriver Sömnparalys så här:
"Sömnparalys eller sömnförlamning är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer. När man sedan drömmer att man till exempel springer känns det helt verkligt trots att man i verkligheten inte vevar med benen i sängen. Det enda undantaget är ögonen, som i verkligheten rör sig som i drömmen. Vid sömnparalys stängs muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Om man inte vet vad som har hänt får man lätt panik när tillståndet uppkommer, men det är inte farligt och går över av sig självt efter ett tag. Det tycks finnas ett flertal faktorer som kan öka sannolikheten för sömnparalys, inklusive genetiska faktorer och medvetna handlingar som att upprepade gånger störa en persons REM-sömn.
Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s.k. hypnogogia och hypnopompa hallucinationer. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig. Den förlamning och de hallucinationer man upplever vid sömnparalys är således delar av REM-sömnen som stannat kvar trots att man redan har vaknat. Ofta känns det som om man inte kan andas och som om man håller på att kvävas.
Forskning indikerar att hypnagoga hallucinationer kan bero på en rubbning i den synkroniserade deaktiveringen och aktiveringen av hjärnbarken och talamus under sömnen, då en aktiverad hjärnbark verkar sammanfalla med denna typ av hallucinationer.
Sömnparalysen har ofta tolkats av folktron som att ett demoniskt väsen sätter sig på den sovandes bröst, ofta sammankopplat med en känsla av andnöd. I svensk folktro var detta väsen "maran", och ordet mardröm betecknade ursprungligen endast ett anfall av sömnparalys, för att senare beteckna alla former av otäcka drömmar. Även detta är en vanlig utveckling i andra språk.
I religiösa sammanhang har "maran" fått namnen Incubus respektive Succubus, här två demoner av manligt och kvinnligt kön som under sina nattliga besök har sex med sina offer. Det så kallade "alien-abduction"-fenomenet tros vara en modern variant av förloppet. Detta består ofta i att en småväxt varelse med förmågan att telepatiskt paralysera sina offer, påfallande ofta i dennes sovrum, gör anatomiska undersökningar, inte helt sällan av sexuell karaktär.
Det ska även påpekas att sömngående i regel inte beror på att hjärnan inte kan dämpa signalerna till musklerna eftersom sömngående vanligtvis inte sker under REM-sömnen. Sömngång under REM-sömn kan dock inträffa som ett symptom på REM Sleep Behaviour Disorder, ett neurodegenerativt tillstånd där muskeltonus bibehålls under REM-sömnen, vilket gör att patienten agerar ut sina drömmar."
Så att uppleva detta, utan att veta vad det är eller varför, är oerhört skrämmande. Vissa människor upplever det aldrig, vissa upplever det bara en gång i livet, eller ett fåtal gånger, andra (som jag) upplever det under hela sin livstid till och från. Kanske har just Du som läser detta upplevt sömnparalys, men inte har förstått vad det är. Då vet du svaret nu. Det är en lättnad att veta, tro mig.
Jag upplever det regelbundet, ungefär varannan eller var tredje gång jag sover, om jag mår extra dåligt och är inne i en depression, för då har jag det oftare. Mår jag bättre och är inne i en bra period, så har jag det ungefär en till två gånger i veckan. Och sömnparalys kan jag uppleva när jag än sover, på natten eller på dagen, och var jag än sover, hemma hos mig själv eller borta hos någon annan. Jag kan alltså få det när som helst, var som helst. Och har som sagt upplevt detta regelbundet så länge jag kan minnas. Inte konstigt att jag trott att det varit något allvarligt fel på mig i hela mitt liv....
När jag upplever sömnparalys, har jag ofta syn-och hörselhallucinationer. Jag kan se skepnader framför mig, ansikten, ofta förvridna ansikten som är mardrömsaktiga, jag hör höga ljud och röster nära mig, i rummet eller någon som säger något högt rakt i mitt öra. Ibland har jag sett "en människa" gå runt i mitt vardagsrum, en gång såg jag en liten pojke stå vid min sängkant och som tittade på mig, och mängder med andra typer av syner. Och jag upplever i stort sett varje gång en fruktansvärd obehaglig känsla av en "hemsk, ond närvaro", som en ond ande eller demon, och då känner jag ren och skär skräck! Och under tiden man upplever allt detta kan man inte röra sig, inte en muskel, man kan inte ens blinka med ögonen. Man är vaken, och skräckslagen.
Detta...är ett mardrömstillstånd utan dess like. Och jag upplever det nästan varje gång jag sover. Förstår ni...?
Och även om jag nu vet vad det är, och jag har en logisk förklaring som kan lugna en mer, så tär det ändå på ens förstånd, och dränerar en på energi totalt. Det är knappt jag vågar sova längre, och jag måste ha en lampa tänd, jag kan inte ha det helt mörkt, för är det helt mörkt är det svårare att komma ur sömnparalysen, och jag blir räddare. Därför måste jag alltid ha åtminstone en lampa tänd i lägenheten när jag sover på natten, ibland sover jag även med tv:n på i sovrummet, för att det inte ska vara helt mörkt. Är det ljusare i rummet, har jag lättare att komma ur sömnparalysen, och det är inte lika skrämmande. Jag älskar egentligen att sova, för för mig är det ett sätt att "komma undan" ångest och oro, men vad spelar det för roll egentligen, för jag har ändå mardrömmar när jag sover, eller upplever sömnparalys.
So much for that escape...
Dessutom har jag min konstanta huvudvärk att tampas med. Jag har både vanlig spänningshuvudvärk och migrän, så huvudvärk i nån form har jag dagligen, det tömmer en också på lust, energi och livsvilja.
Och ångesten som ofta kommer, som känns som ett tomt hål i mitt bröst, ett hål som brinner av smärta och sorg. Jag kommer inte undan det. Vissa dagar är det lite bättre, men också ångest i nån form har jag dagligen.
Ja, ni förstår säkert att bara för att jag går hemma på dagarna, "softar och gör ingenting", så är livet inte direkt lätt för mig. Snarare tvärtom. Men det är få som fattar det. Få som vill fatta det.
By the way...lägger här nedan in en dokumentär som ligger uppe på Youtube, som heter "The Nightmare" från 2015, som handlar just om Sömnparalys, och det är olika personer som beskriver i dokumentären hur dom upplever det, och hur det påverkar dom. Många som upplever sömnparalys är övertygade om att det faktiskt handlar om just "paranormala upplevelser", och inte bara en sömnstörning, och det skildras i dokumentären. Den är jättebra, men ganska skrämmande. Just för att det är så skrämmande att uppleva, så påverkar detta många människor på ett sätt som förändrar deras liv och hur dom ser på livet.
Nåja, nu ska jag avsluta detta, och beroende på hur jag mår, skriver jag igen snart.
Så jag grattar mig själv här, och försöker gå in i min nya ålder 39 med ett lite lättare sinne, och mer frid och ro i hjärtat. Jag blir starkare för varje år som går, på många olika sätt. Jag trivs med att bli äldre, tro det eller ej, för ju äldre man blir, ju mer släpper pressen på en från omgivningen. Det är när man är ung som pressen och förväntningarna man har på sig är störst, och tyngst. Det har jag fått erfara - på extrem hög nivå. Så jag mår faktiskt bättre ju äldre jag blir.
Jag ska ha ett litet kalas idag för närmaste familjen, och som alltid ska det bli mycket trevligt. Älskar att umgås med min familj, med mina syskon, deras barn och deras respektive, och med min pappa Kent. Dom är mitt liv, och min stora glädje och lycka!
Mår fortfarande väldigt dåligt, är inne i en djup depression nu, men jag kämpar. Kämpar för att hålla mig fast, och kämpar för att ta mig ur det. It will get better, I know that.
Jag kämpar inte bara för mig själv, jag kämpar för alla som lider, for all the broken souls out there.
By me being in the dakness, and finding my way back into the light, others will know that it can be done. By me being a broken person, but has not given up and are still fighting like a warrior, others can see, hear and know that life is worth fighting for, and that you can do it. By me telling my story, and breaking the silence on the stigma, others can know that their story is also worth telling, and something the world needs to hear.
I show my scars, and tell about my fight, so others know, that they too can live and heal.
That is my purpose in life.
Lägger in en låt här som är fantastisk, som verkligen inspirerar till att kämpa, och skänker tröst och hopp när livet är som mörkast. Älskar denna låten, den har hjälpt mig mycket under mina mörka perioder. Därför lägger jag in den här. Videon till låten har jag skapat själv, och den ligger ute på min Youtube-kanal, där jag har många andra favoritlåtar jag skapat videos till.
To all the broken souls out there: Stay strong, keep fighting!
