Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Om Josefin Nilsson, och om min mamma.

Josefin Nilsson. En artist, en sångerska, en skådespelerska. En kvinna, en dotter, en syster, en kollega, en vän, en kärlek...en människa. En människa.

Vem har inte berörts av hennes liv, hennes öde, hennes upplevelser, och hennes död? Just nu, ligger fokus på henne, och på orättvisan. Som det sig bör. På det hemska, och det grymma, som hon fick genomgå, genomgå i det tysta. För nästan ingen ville se, ingen ville veta, ingen ville höra...ingen ville bli inblandad. Så som det tyvärr ofta är.

Josefin var inte den enda, hon är inte den enda, som fått uppleva grymheten och ondskan i att någon som påstod sig älska henne, slog henne sönder och samman. Som ömsom viskade, ömsom vrålade, elaka och vassa ord till henne, ord som slet sönder henne inifrån, och fick hennes inre ljus att till sist slockna.

Hennes liv var en gåva, till alla omkring henne. Men också en gåva till generationerna som kommer efter oss. För i och med hennes lidande, som tystades ned då, men börjat brinna i hjärtat hos oss alla nu, kommer gåvan av förändring. För det är bara när det mörka dras fram i ljusets och kan höras och beskådas av alla, som det är möjligt att förändra det mörka till något ljust. Något som kan lysa upp istället för att kasta en skugga. Något som kan ge mod, istället för rädsla. Något som kan inge hopp, istället för förtvivlan. Något som kan vågas ses, utan att förkastas. Något som kan tränga undan hatet, och ge plats för kärleken.

Vi kan inte blunda längre, vi kan inte låtsas som att vi inte hör eller ser. Vi måste ta bort händerna från våra ögon och öron, och vi måste lyssna. Vi måste se, och vi måste stå upp för det som är rätt. Och vi måste alla tända en inre eld för Josefin, så att vi därigenom kan brinna för alla kvinnor, män och barn, som utsätts för våld i nära relationer, och för sexuellt våld och sexuella trakasserier. Både när det gäller våld från främlingar, och från de vi känner och står nära. För hur absurt och galet det än är, så är det ofta från de som står närmast, som den största faran kommer ifrån. Det är sanningen.

Länkar här till en artikel av Jonas Gardell, som skriver om fallet med Josefin Nilsson, och varför det är så viktigt att bryta tystnadskulturen kring dessa brott. Riktigt bra skrivet! 

https://www.expressen.se/kultur/qs/lat-oss-aldrig-mer-saga-att-vi-inte-visste/

Särskilt berörd av Josefins upplevelser, blir man om man själv har upplevt liknande, eller har en närstående som upplevt det. För då har man känt det eller sett det på nära håll. Sett och känt skräcken och rädslan, sorgen och förtvivlan, sett sig själv falla i bitar, eller sett på nära håll någon som gått sönder. Det är fruktansvärt.

Jag har personligen inte själv varit i en kärleksrelation där jag blivit fysiskt misshandlad, även om jag ändå varit i relationer där jag fått utstå en del psykisk och känslomässig misshandel. Vilket är lika illa det, även om det inte varit på den höga nivån.
Men jag har nära vänner som levt i liknande förhållande som Josefin, och jag har fått se hur resterna av en människa ser ut efter att ha upplevt något sådant. Det är illa, mycket illa. 
Men framför allt, så vet jag hur det är att leva i en sådan miljö, för min mamma gjorde det i hela sitt liv. Detta har jag skrivit en del om innan, men finns det något läge att upprepa det, så är det ju nu.

Min mamma har alltid levt i dysfunktionella, svåra och farliga förhållanden med män. Det var hennes värld, hennes verklighet, och hon hamnade i det för tidigt. Hamnar man i det redan i tonåren, så formar det en som person, ens självbild, och ens bild av verkligheten. Det blir ens identitet, den man är, och man tror att det är så livet ska vara. Så när jag kom till världen, då hon var 21 år, så levde hon redan djupt inrotad i missbruket, misären, och med en man som var missbrukare, småkriminell, och våldsam. Min biologiska pappa. 

Mamma hade, efter min pappa, förhållande efter förhållande efter förhållande med likadana män. Jag behöver inte upprepa detaljer när det gäller vad jag upplevt under min uppväxt, för det har jag skrivit så mycket om redan, men jag växte upp med våldet, med missbruket av alkoholen och drogerna som styrde vardagen för min mamma, som styrde vardagen för oss båda. 
Jag växte upp med rädslan, skräcken, otryggheten och oron, som fanns överallt. Det fanns i varje skrymsle och vrå, i ljuset, i skuggorna, i andra omkring, i männen, och i oss själva. Det fanns ingenstans man kunde gömma sig ifrån det, komma undan. Det hade sipprat in i våra själar.

Bara en man som mamma hade en relation med under mitt liv, var en bra man. Kent, som idag är min och mina syskons kära pappa. Han är tryggheten för oss, har alltid varit sedan han kom in i vårt liv när jag var 9 år gammal, och mamma gifte sig med honom. Han är undantaget. Annars har alla mammas relationer med män varit likadana, missbrukare, våldsamma, och kriminella. De osunda, de skadade, de dysfunktionella, de farliga. 

Efter att hon och Kent skiljde sig när jag var 16-17 år, så träffade hon en ny man som hon inledde en relation med, och som hon sedan gifte sig med. Och det var slutet för henne. Han var gravt alkoholiserad, och en sådan som slog henne. Som slog, som sparkade, som kastade in henne i möbler och väggar, som slet av hennes hår, som utan problem gjorde detta inför mina småsyskon och skrämde dem från vettet – och som samtidigt spelade ”den snälle, den trevlige, den gemytlige” utåt sett, inför alla andra. Och mamma var så trasig, efter ett helt liv av missbruk och våld mot sig, som traumatiserat henne bortom fattningsförmåga, så hon hade försvunnit. Hon fanns inte kvar längre. Hennes kropp fanns där, den gick, den pratade, och skrattade ibland, men det fanns inte längre någon människa i kroppen. Den var tom. Inget liv fanns i ögonen, gnistan hade slocknat.

De var gifta i några år, men kaoset och våldet slutade aldrig. Istället eskalerade det tills det nästan slutade i död. Vid ett tillfälle misshandlade han henne så svårt, att hon nästan avled. Han tog nästan död på henne, det var på håret att hon klarade sig. Hon hamnade på intensiven, och fick ligga på sjukhus ett bra tag, för att kunna återhämta sig. Men hon var mycket svårt skadad. Vissa skador hon fick av misshandeln rent kroppsligt, var permanenta och skulle aldrig kunna läka. För att inte tala om hur det hade skadat henne psykiskt och känslomässigt. 

Många hade sett och hört henne bli så illa behandlad, under flera års tid, och många visste om vad som pågick. Men de hade valt att hålla tyst, valt att vända bort blicken, valt att ignorera, valt att bortförklara, att inte ta på allvar. Valt att "inte blanda sig i". Enligt den typiska "tystnadskulturen" vi har, som inte på något sätt är bra för någon människa. För den kulturen låter människor fara illa. Det måste förändras!

Mamma fick flytta in hos mig och mormor och morfar tillfälligt, där jag hade bott sedan några år tillbaka, när hon blev utskriven från sjukhuset, för att hon inte skulle behöva flytta tillbaka till monstret som hade försökt ha ihjäl henne. Men det var mycket svårt att ha henne hos oss, att se henne så skadad. Hon var så traumatiserad, att enda sättet för henne att faktiskt kunna fortsätta existera i denna världen, var att konstant vara påverkad av både tabletter, rena droger och alkohol. Så hon var påverkad av Gud vet vad hela tiden, hon fick psykoser till och från, svåra psykoser, där hon låg och skrek och skrek i timmar, bara skrek rakt ut, och hallucinerade och pratade med massa folk som inte var där, och försökte skada sig själv med olika verktyg, så hon blödde konstant från en massa sår. När man försökte prata med henne tittade hon bara tomt på en, kände inte igen en, och fortsatte bara mumla för sig själv, och skrek till då och då. Det tog ett bra tag innan det lade sig och hon började må bättre. Till slut fick hon en egen lägenhet som hon kunde flytta till, så hon kunde börja ta tag i sitt liv igen.

Mamma polisanmälde i alla fall sin man för denna misshandeln. Hon hade ganska stark bevisning, i form av vittnen, dokumentation från läkarjournalerna där foton på skadorna fanns, vilka skador hon hade fått som följd av misshandeln, och så vidare. Det var anmält, och skulle gå vidare till rättegång så småningom. Vi hoppades alla att han skulle få ett strängt och långt straff.

Men i december 2000, lite mer än ett halvår efter misshandeln hade ägt rum, så dog mamma. Hon dog i en trafikolycka. Hon åkte omkring på sin moped sent en kväll, och blev påkörd bakifrån av en lastbil i full fart. Mamma dog ögonblickligen. Hon hann inte ens märka vad som hände, så fort gick det. Hon led inte i alla fall, man får vara tacksam för det lilla. Hon blev bara 43 år gammal. Jag var 21 år gammal när hon dog, och mina yngre syskon var fortfarande bara barn. Vi blev alla helt förstörda och förkrossade av sorgen och smärtan. Har inte orden att beskriva det. En stor del av mig dog med mamma, och den delen av mig kommer alltid vara död.

Mitt i sorgen, så ville vi i alla fall se till att han som mamma varit gift med, som skadat henne så, att han fick sitt straff. Vi var beredda på en rättegång. Men åklagaren i fallet ville lägga ned hela åtalet, för att mamma var ju död och kunde inte vittna. Då fick vi en ytterligare börda, för då fick vi kämpa för rättvisa åt mamma, som inte kunde kämpa för det själv. Vi såg till att det efter många om och men, ändå blev en rättegång mot hennes man. Han kunde ju inte bara få slippa undan sådär, heller?

Och ja, vad tror ni han fick för straff till slut? Han fick villkorlig dom, och böter, ingen fängelsedom. För att nästan ha slagit ihjäl en annan människa...vår mamma. Några år villkorligt. Det var allt mamma var värd. Det tog jäkligt hårt. Mamma var värd mer än så. Hennes liv var värt mer än så. Men nej...

Så är det konstigt att jag brinner för och kämpar för denna saken, våld i nära relationer, för saken om våld överhuvudtaget?! Jag brinner för min mamma, jag brinner för Josefin, och jag brinner för varenda människa som måste uppleva och gå igenom att bli utsatt för våld, och att behöva bevittna våld, på vilket sätt det än är, och i vilken typ av relation det än är.
Så många barn lever i och växer upp under sådana förhållanden jag gjorde som barn. Så många vuxna idag går omkring och är trasiga, på grund av att de växte upp så när de var barn. Så många. 
Är det så konstigt att samhället ser ut som det gör idag, att världen ser ut som den gör? Trasiga människor skapar andra trasiga människor, som i sin tur skapar trasiga människor – och så går karusellen runt, runt, runt och runt. En evighetsskarusell från helvetet.

Jag ska dela med mig av något här, något jag faktiskt aldrig har delat med mig av i min blogg innan. Eller till så många andra överhuvudtaget. För detta är så smärtsamt, så tragiskt, så hemskt, och så personligt. Därför har jag inte delat med mig av detta innan här i bloggen, trots att jag delat med mig av i stort sett allting annat ur mitt liv. Men detta passar in att delas med sig av nu, nu är precis rätt tillfälle att göra det.

Efter min mammas död, hittade jag en del saker som hon hade glömt kvar hemma hos mig och mormor och morfar, när hon bodde hos oss efter misshandeln. Det jag bland annat hittade bland hennes saker, var anteckningar. Hon skrev, precis som jag gör, om sina tankar, känslor och upplevelser, men skrev anteckningar för hand i ett vanligt anteckningsblock. Detta var ju innan man hade börjat använda datorer till det så mycket, som man gör idag.

Det var inte många anteckningar, några stycken bara just i det blocket jag hittade, men det räckte. Hon skrev om hur hon mådde, hur hon kände, ibland lite osammanhängande, ibland väldigt tydligt. Och hon hade skrivit om misshandeln han utsatt henne för, det som nästan tog död på henne. Det var flera sidor, där hon beskrev i detalj vad han hade gjort med henne, och hur hon hade känt och agerat. Hon hade beskrivit hela händelseförloppet i detalj. Jag var den första som såg och läste detta, för jag var den första som hittade det. Och när jag läste det, så bröt jag ihop totalt, benen bara vek sig under mig och jag ramlade ihop. Och jag grät floder, grät tills inga tårar längre fanns kvar. Så ont det gjorde att läsa, så ont! 

Jag har i efterhand skrivit av anteckningarna exakt, till ett dokument och sparat i datorn. Jag har originalen kvar, de handskrivna anteckningarna hon skrev, bland andra viktiga papper och dokument jag har undangömda. De är viktiga att ha kvar. De är bevis. Bevis på vad som hände, hur hon mådde, och hur hennes tankar gick. Bevis på att mamma levde, bevis på den människa hon var. Synd att det var först efter rättegången dessa anteckningar hittades. Kanske hade de gjort någon skillnad, kanske inte.

Jag tänker kopiera av och skriva in här, hennes anteckningar om misshandeln. Hennes egna ord om det. Det är första gången jag offentligt delar med mig av dem. Men finns det någon rätt tidpunkt att göra det, så är den tiden nu. Här nedan följer mammas egna ord, om vad som hände den gången, den kvällen och natten, misshandeln som nästan tog hennes liv. Jag har inte tagit bort, ändrat eller lagt till någonting, förutom att jag tagit bort namnen på dem från min familj, av hänsyn till dem. Alla ord är hennes egna, om något lite osammanhängande. Här är vad som hände, enligt mamma själv:


”Har fått tala med Stefan – polisen i Trollhättan. Samtal om aktuella händelser med polis + Ingemo och Mikael (Gudskelov). Pia och Jimmy (grannarna) är inte beredda att tro på min version, de har sin egen uppfattning om mig och mina drogvanor. Pia tycker att det bara är skilsmässa – finito. Jag fick höra att polisen hämtat mig utanför deras hus – då hade jag rätt ändå när jag mindes det i alla fall – att jag tog mig dit och var uppe på trappan. Är lite ledsen att jag inte värderas att bry sig om – de såg mig därute och så öppnade de inte sin dörr. Fy så iskallt – jag kunde ha dött framför ögonen (inför publik) utan att dom hade märkt nåt.

Jag visste ju att en bit bort emot oss stod min man och lurpassade på mig – vilket nerköp att gå hemåt mot döden tunga steg och så gav jag upp ett par meter bort. Så gör man då inget finns kvar att vilja vara med längre – då blev jag bönhörd och förlorade äntligen medvetandet…skönt. Ingen gör mig illa mer – så här slutar det – här och nu . Det var en underbar stund – jag kände mig som en nyfödd, naken, rosa (blod), ett med jorden. Det var så här jag ville dö – trygg, säker och utan att känna någon smärta mer. Men jag minns också att jag blev störd av ett par ben som kom emot mig – en polis och en till. In i bilen, på med en filt och iväg. Dom sa att jag skulle få tina upp och att jag skulle säga mitt personnummer. 

Äntligen! Efter EN VECKAS TERROR OCH SKRÄCK, i säkerhet – långt ifrån mitt hem och varelsen som skrek – slog – sparkade – VRED och trampade på mina ben och knäckte mina revben. Den tog min nya spegel (min dotters) och höjde den ovanför mitt huvud. Nästa stund kände jag och hörde smällen då den krossades mot mitt huvud – glasbitar överallt. Inte ens då gjorde det riktigt ont – jag tänkte mest på att min dotters nya spegelvägg var ett glömt minne nu. Jag tyckte mig se barnen hos oss och det var troligtvis deras små oroliga ansikten som höll mig vid någorlunda sans. Det är hjärnans sätt att hämta extra nya krafter ur intet – min kropp är en hel försvarsmakt med alla sorts vapen mot yttre krafter, som jag känner mig själv är en ovanlig själ i en unik kropp och vice versa. Det finns inte något som kan få mig ur slag – jag kan försvara mig med ALLT. Jag fabulerar och fantiserar tills jag kan få en neutraliserad variant av det som händer runt mig och personerna, där det ENDA jag aldrig kan ändra på är min man och den ondska han bär på. Jag har blivit på min vakt och är alltid spänd på hur han uppför sig och aktar på vad han säger.

Mitt liv har nu en ny mening – att ligga steget före honom hela tiden så att jag hinner iväg hemifrån när det slår till. Ändå är jag aldrig så beredd, det blir alltid värre och nu har jag ett kristallklart nytt minne – att en man som använder ord som ska föreställa att han hyser känslor och omsorgsfullt går in för att visa mig  och hela världen hur man ska förnedra sin kvinna – hustru – mor – vän.
Att han i sin iver att dölja, förneka och lura alla runtomkring gör att han numera snärjer sig själv för varje lögnaktigt uttalande. Nu är han snart världens ensammaste människa och snart är det dags att ta sin medicin. 
Varenda osant ord och alla påhittade anledningar och ursäkter och löften är MIN nyckel till hämnd. Snart får jag se honom krypa och slingra sig och för var gång ringer jag polisen och berättar om andra gånger han har förgripit sig på mig och skrämt mina barn. Så blir det nu tills han inser att han faktiskt har ett fängelse- straff på ca 3 år att se fram mot.
Att han inte brydde sig om mig ens då när jag nästan dog och nu efteråt ska han få lida i helvetet för. Jag ska se till att hålla honom oviss så länge jag bara kan – dra ut på rättegången e.t.c. Det ska bara vara ORO – SKRÄCK – och STRAFF för hans del.

Jag är äntligen fri. Jag har inga skuldkänslor eller tvivel. Jag är inte rädd för ”repressalier”. Jag känner inget ansvar för honom längre.

Jag vet ingenting, tror inget, gör inget, känner inget, vill inget.
Är intet just nu.”


Låt detta nu sjunka in. Detta är hennes egna ord, efter hennes egen upplevelse, med någon som brukat våld mot henne. Någon som det är meningen ska älska henne och skydda henne. Hennes egen man.

Här är också en liten ”dikt” mamma skrev, på samma anteckningsblock, under samma period.

”På morgonen vaknar jag sent
men jag har inte sovit
Varje natt är jag rädd och ensam
Tänker på min egen säng
som står där jag bodde förut
Nu är den i alla fall borta
Jag är inte hemma här
och inte där
Jag är inte heller här
Jag är ingenstans
men bor hos Mor och Far
Allt är annorlunda nu
Ex. mina tidningar – de ser ut som vanligt
inuti är bilder och text
inget jag vill se
Allt handlar om mig som jag var förut!
Mitt andra liv som tog slut
Vad vill väl jag läsa om familjer, kärlek, 
semester, inredning eller mat,
långt ifrån allt det är jag nu
Det gick alldeles för fort
fast jag var beredd
Något borde ju hända
Det har jag vetat länge
Konstigt att inte jag och min kärlek
var nog för att vilja byta liv
Nu får vi ju byta ändå
Han som slog mig hit till sist
och hon som inte egentligen fanns
är både orsak och verkan för oss alla
Anledningen till oro är han
och skälet att det gör så ont, det är han
han som sover i min säng nu
Han ska inte bryta ner mig.”

Jag avslutar detta med att lägga in en låt här med Björn Afzelius, som var mammas stora idol, och är också min. Detta är en av hennes favoritlåtar, som hon brukade nynna på, och som hon också hade skrivit ned texten till i sina anteckningar, för att kunna sätta ord på hennes tankar och känslor då. Låten är ”Dockhemmet” med Björn Afzelius. heart

Brinn för Josefin, för min mamma, och för alla andra kvinnor därute som upplevt och upplever våld och skräck! Brinn för dem! Se på dem! Lyssna på dem! Bryt tystnaden! 

 

 

 

 

 

 

29 Mars 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Tired heart....

Nu har jag börjat halka nedåt igen, gå in i ännu en depression.

Det händer mycket omkring mig, saker jag inte orkar hantera. Jag blir mycket trött av allt, och börjar isolera mig. Jag har kommit fram till ännu en gräns. Folk envisas med att pusha mig till mina gränser hela tiden. Dom testar mig, ser hur långt dom kan pusha tills jag inte orkar mer. Har varit med om det så många gånger förr, och känner så väl igen det.

Vill folk roa sig med det, så får väl dom göra det då. Jag har kommit längre med mig själv nu, jag har hittat bra sätt att distansera mig när sånt händer. Jag vägrar att involvera mig i konflikter, drama och kaos. Vill andra hålla på med det...varsågod. Jag vill det inte, så jag hittar sätt att hålla mig ifrån det. Men jag blir ändå påverkad av det, och hamnar under ytan. Inte djupt ner, men tillräckligt långt nere för att känna det som att jag får svårt att andas. Men jag hittar sätt att hantera det. Det som är svårast att hantera är att det finns så många som är villiga att använda sig av mig, använda sig av min stora förmåga att hjälpa och stötta, utan att ge särskilt mycket tillbaka. Och detta trots att dom vet att det sliter på mig. Det är svårt för mig att förstå...

Varför är det så in i helvete svårt för mig att sätta gränser?! Dom finns där, men det tar mycket längre tid för mig att nå fram till dom, än andra människor verkar kunna göra. För dom flesta, är det så självklart att bara säga nej, att inte ställa upp, att inte svälja skit från andra...att sätta gränser för sig själva. Men jag...nej jag ska ända in i det sista försöka vara så förstående som möjligt, försöka ha så mycket tålamod som möjligt, försöka förlåta allting, försöka att alltid vara så jävla trevlig och snäll, försöka ge folk fler chanser än dom förtjänar, försöka visa så mycket medkänsla och sympati som möjligt - och i processen offra mig själv. Nästan...varenda...jävla...gång.

Jag arbetar på det, jag har blivit mycket bättre på att säga ifrån och sätta gränser än tidigare. Men mitt innersta, den jag är i min själ, är obotligt snäll, hjälpsam och förlåtande. Och det utnyttjas grovt, av så många, hela tiden. Så har det varit i hela mitt liv. Jag förstår inte folk, jag gör verkligen inte det.

Jag vet att jag måste börja bli bättre på att säga nej och säga ifrån, annars går jag själv under. Men jag har sedan jag var liten, blivit "hjärntvättad" att tro att det är min uppgift i detta livet, mitt ansvar, att alltid göra allt för alla och offra mig själv för det, för jag är inte lika viktig. I don´t matter that much. Så hur ändrar man på något man blivit intalad att tro under hela sitt liv? Det går inte över en natt, tro mig. Det är en mycket långsam, svår och smärtsam process. Men jag har kommit en bit på väg i alla fall. Det svåraste är att stå emot den första impulsen jag får, att alltid hjälpa och ställa upp, oavsett vad det är, och oavsett hur mycket det än tar av mig själv.

Det som är mycket intressant, i det mänskliga beteendet (om man nu är intresserad av det, vilken jag är) är hur folk reagerar som är vana vid att man alltid ställer upp, och man plötsligt inte gör det längre. Vissa blir helt ställda ("va, kan hon säga ifrån?"), vissa blir sura och börjar tjata, vissa blir faktiskt förbannade på en, vissa känner sig förolämpade och ledsna, och så finns det en liten, liten procent, som faktiskt accepterar det och respekterar det. Men det är inte vanligt. För folk är egoistiska. "Jag ska ha det jag vill ha, när jag vill ha det! Vem fan är du att säga nej till mig?!" Så resonerar fler än man tror, enligt min erfarenhet av det under hela mitt liv. 

Men nu säger jag nej, nu säger jag ifrån. Jag accepterar fan inte längre att man utnyttjar mig, och använder sig av mig för sina egna egoistiska syften, oavsett vad det gäller. Men särskilt när det gäller detta med sex. My God...så många killar som bara haft mig som en slags "reserv", att höra av sig till för att få sex lite då och då. När dom känner sig sugna för tillfället, uttråkade, eller när det strular med tjejen och dom inte vet vad dom vill med sitt förhållande dom är i, eller när det precis tagit slut med den tjejen dom var med och dom är sugna på "lite kul", medans dom letar efter nästa "stora kärlek" i deras liv. För det är inte jag, det har aldrig varit jag. Och när dom så fått ha sitt lilla roliga med mig, så kastas jag bort, som ett skräp i vinden, varje gång. Mer än så är jag inte värd, tydligen. Jag accepterade det förr, för jag hade så låg självkänsla då, så jag trodde att det var det enda jag var värd. Och detta har skadat mig, något enormt. Men vad säger det om dom, dom som gör så här, och har satt det i system? Vad är dom för människor? Det kan ju dom fundera över, tycker jag.

Denna korta videon här, är till alla dom som har utnyttjat mig, använt sig av mig för själviska behov, sårat mig, svikit mig, bedragit mig, lurat och vilselett mig bara för att kunna få vad dom velat ha, tryckt ner mig och förminskat mig, hånat mig, tagit mig för given och struntat i mig som människa, och överlag behandlat mig mycket, mycket sämre än jag någonsin har förtjänat. I am done with you! Bye bye now! cool

"Fuck It All" - Frozen Parody

Tror ni att jag någonsin kommer acceptera sånt bullshit igen?! Hell no! Jag lever hellre resten av mitt liv utan sex, än att någonsin vara någons jävla privata sexleksak igen. För jag är värd mer än så, jag är bättre än så. Till skillnad från dom flesta andra, så kan jag vara utan sex. Jag vet att detta är närmast otänkbart för dom flesta, men jag är inte dom flesta, jag är jag. Och för mig, finns det viktigare saker i livet än sex. Dom som tror att livet bara handlar om sex, dom har fattat fel angående detta med livet. Jag tycker synd om dom, genuint synd. Men det är deras problem, inte mitt. Jag kan leva utan det...lätt. För mig är det inte ens en uppoffring.

Så försök få mig isäng bara, med hjälp av fjäskande, manipulation, och tjatande. Det kommer inte hända. Jag har bara sex igen, om jag är med någon som verkligen vill ha mig, och inte bara vill använda sig av mig. Någon som ser mitt sanna värde, och ser mig och accepterar mig för den jag är. Annars får det vara. I can live with that....without a doubt. yes

Nu ska jag vara i denna depression ett tag, sedan kommer jag ta mig ur den. Jag har lärt mig vid detta laget, att bara låta mig känna det jag känner, inte kämpa emot det. Försöker man kämpa emot det, kan det bli ännu värre. Bättre att bara följa med i det, och låta det ha sin gång. Sen upp på fötter igen. And so it goes, up and down, up and down...

Ha det bra nu. Kram på er så länge! heart

 

"Sand" - Molly Sandén (Wasted Penguinz Remix)

 

 

 

 

 

 

18 Mars 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
My birthday!

Idag, den 11 mars, fyller jag år! Nu är jag 40 och officiellt i medelåldern. Känns jäkligt bra faktiskt! cheeky

Igår hade jag kalas hemma för familj och vänner. Det var supertrevligt! Fick fina presenter, bland annat en Chromecast så jag kan se Netflix på mina tv-apparater också, och inte bara på min dator. Fick också lite pengar, presentkort på bio, nagelvårdsset, och av min fina vän Karin fick jag en spa-dag på ett exklusivt Spa. Är så nöjd och glad! laugh

Men trevligast var det att få umgås med dom alla, har den mest fantastiska familjen, och helt underbara vänner. Finns inte ord för hur mycket jag uppskattar dom och älskar dom. heart

Men idag ska jag fira mig själv, genom att bara mysa och slappa hemma, se på film, och unna mig lite god mat ikväll. Det är livet det! Älskar att vara för mig själv med. smiley

Ha det bra alla fina därute! Kram på er! heart

 

 

"All For Love" - Tungevaag & Raaban (Hardstyle)

 

 

 

 

11 Mars 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida