Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


God said:

"So close are We that you could reach out your hand and touch Me, that is, if I were physical as you are physical. That I am Pure Being and not physical makes it easier for you to reach Me, and I to reach you. Actually, as it is, we are permeable. In fact, it cannot be said that We reach when We are actually One. Where does One reach to? How do you reach where you already are? There is no span to cross.

And yet We reach. We reach with Our hearts. We touch with Our hearts. We love. The more We love, the closer We feel. Love enough, and Oneness is all, and, yet, love is not from the Will, and, yet, love can be willed.

If I am the tree, you are the branches of My tree. If you are My apples, I am your Tree.
Our Oneness expresses itself in various ways. Nevertheless, Our connection is inviolable. One with many aspects is still One. You are My One all right.

I extend Myself to Myself, and that is My joy. We are Our joy. We can say whatever We wish to say, yet Oneness is Oneness.

We come back to Oneness which We have never left. How can One return to where He has never left? How can One be absent from Oneness when Oneness is All and all that is?"




28 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Ute lite...

Idag har jag hunnit göra lite ärenden.

Har varit på den läkarmottagning jag går på varje onsdag. Dit går jag för att ha samtal, få min medicin och göra en typ av avslappningsövningar som kallas för Mindfullness. Tycker om det och det hjälper mig mycket.
Med Mindfullness lär man sig väldigt mycket att vara "här och nu", vilket är bra när tankar och känslor virvlar omkring i en i stormar och man känner mycket oro och ångest.

Efteråt åkte jag in till stan och köpte med mig kinamat hem. Älskar kinamat! Det och tacos är den maten jag älskar mest. Efter det kyckling, pizza och hamburgare.
Jag är inte den hälsosammaste människan direkt.
Men vad kan jag säga? Jag älskar mat...! =)

I helgen vet jag inte vad jag ska göra. Det får vi se...beror på hur jag mår. =)

Kram på er!
25 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om öppenhet...

Nu tänker jag bara babbla lite om mina tankar och känslor.

Det kanske finns en del som läser min blogg som tycker att jag är för öppen med mitt liv och mina känslor...alldeles för öppen.
Det är helt okej att tycka det...men sån är jag. Jag har alltid varit väldigt öppen med allt. Det är så jag är uppväxt och det är helt enkelt en del av min personlighet.

För det första, så är det bra för att det är väldigt lätt att lära känna mig och veta var jag står och var folk har mig.
För det andra så är det bra för att det sällan blir missförstånd när man är väldigt öppen, ärlig och tydlig.
Sen tycker jag det är viktigt att kunna prata öppet om sina känslor, sina åsikter och sitt liv, för ens egen skull. Det är faktiskt bra att få ur sig saker.
Jag säger inte att jag tycker alla borde vara lika öppna som jag, det är upp till var och en för alla är olika, men jag tycker det är bra för mig att vara det.

För jag snackar ingen bullshit, med mig är det äkta. Rakt på bara: "Sån här är jag, så här tycker jag, så här känner jag, så här mår jag, så här är mitt liv...detta är jag!"
Då blir det väldigt klart och tydligt för alla runt om kring, inga missförstånd eller fel uppfattning. Då vet alla var dom har mig, vart jag står...och då vet folk om dom vill ha med mig att göra, eller inte vill det. Det är helt och hållet upp till andra att välja vad dom vill.

Jag har varit med om för mycket för att det ska vara massa bullshit och missuppfattningar om saker och ting.
Varför göra det svårt för sig, och för andra, när man kan göra det enkelt...?
Så ser jag på saken.

Sen är jag uppväxt med en mor som var väldigt öppen, extremt öppen på gränsen till konstigt öppen, och jag har sen jag var i stort sett en liten unge tagit del av detta sätt att vara och göra. Men jag är inte ens i närheten öppen jämfört med var min mor var.

Ack ja, min mor...
Hon var både källa till otroligt elände och otrolig glädje och kärlek på samma gång. Så mycket man har upplevt med henne...både underbart och roligt, och helt galet och vansinnigt. Men den kärleken, vänskapen och gemenskapen mellan oss var otrolig...finns inga ord att beskriva...
Både det som kändes så rätt, men ändå var så fel, var att vi stod varandra för nära, har alltid gjort. Det finns en gräns för hur nära en förälder ska stå sitt barn, och vi var över den gränsen. Det har jag förstått nu.

Från det att jag var ett litet barn, var jag också som hennes vän, på ett sätt. Hennes närmaste som hon kunde prata med om allt. Och det gjorde hon också. Jag delade allt med henne, hennes problem och bekymmer, hennes tankar och känslor, saker som hände henne och andra. Hennes liv blev därför också mitt liv. Hennes bördor blev mina bördor. Hennes känslor blev också mina känslor.
Vi har helt enkelt levt ett helt liv (så länge som hon levde) som känslomässigt och psykiskt siamesiska tvillingar, helt i symbios med varandra.
Och eftersom vi levde ett så tumultartat liv, där vansinne och galenskap härskade, så blev det också min "livsuppgift" (som jag själv tog på mig omedvetet) att försöka skydda henne, se efter henne, alltid vara vid hennes sida, alltid hålla koll på vad som hände och hur hon mådde, var hon var och inte var.
Det...är ett otroligt ansvar att ha som barn. Och som ungdom. Och som vuxen. Jag hade det tills den dagen hon dog...när hon var 43 och jag var 21.
Och, konstigt nog, även efter det också. För har man levt hela sitt liv på bara ett sätt och inte känner till nåt annat sätt att leva...så går det inte på en dag att ändra det. Fast det har gått mer än 11 år sen nu sen hon dog, så känner jag så fortfarande, fast inte lika starkt.

När hon dog, var det som att jag plötsligt blev en halv människa. För hon var min andra halva och nu var hon borta. Vem var jag utan henne? Vad var jag och hur var jag? Det visste jag inte. För jag var hon och hon var jag. Vi var som en och samma person nästan. Så vem var jag utan henne...?
Så tiden som har gått sen hon gick bort har jag försökt att "hitta mig själv", min egen identitet. Jag har ju en grundidentitet, som jag alltid haft, men för mig så hade livet tills dess bara handlat om mamma, och att överleva. Ren överlevnad.
Så jag visste inte hur det var att bara leva...det vet jag fortfarande inte.
Jag håller på att försöka klura ut det, kommer nog få göra det resten av mitt liv.
För det är mitt största problem...att leva livet istället för att bara försöka överleva.
Hur gör man...? Jag vet faktiskt inte det...

Min mamma var en underbar människa, en fantastisk människa...hon råkade bara göra väldigt många dåliga val i sitt liv. Men dåliga val gör en inte till en dålig människa. Det ska man ha väldigt klart för sig.
Jag vet idag att det är väldigt fel det hon gjorde, att behandla mig som sin "vuxna vän". En förälder ska aldrig belasta sitt barn med vuxenproblem och andra vuxensaker. Det gjorde hon, men hon fattade nog inte hur fel det var.
Det är därför jag alltid har känt mig mer eller mindre vuxen. Jag fick aldrig vara ett barn, jag föddes direkt in i "vuxenvärlden" och var tvungen att lära mig leva i det och hantera det.
Redan när jag var 10 år hade jag gått igenom och upplevt mer än en människa i genomsnitt upplever i hela sitt liv. Det gjorde mig vuxen i förtid.
Har alltid varit väldigt "lillgammal".

Men mamma visade alltid otroligt mycket kärlek. Hon hade ett hjärta av guld och hon var så otroligt snäll...för snäll för sitt eget bästa. (En egenskap jag också har fått från henne). Och folk utnyttjade gärna det, på alla möjliga sätt, och knäckte henne genom fruktansvärda handlingar.
Men hon fortsatte att vara snäll och ge av sig själv fullständigt. När hon gav så gav hon allt. Och fick många gånger äta upp det.
Precis som jag också fått göra.

Men mamma var min kärlek.
Jag älskade henne mer än mitt eget liv. Hade på en millisekund tagit en kula för henne, oavsett vilken ålder jag var i.
Att förlora henne tog nästan livet av mig. Det är med nöd och näppe jag överlevde det. Men det var när hon dog jag helt tappade lusten att leva, det var då jag också dog inombords. Jag känner mig fortfarande död inombords, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg.
När hon dog dog jag också. Så är det bara.

Folk säger att tiden läker alla sår...det är en allmän uppfattning.
Men tiden läker inte alla sår, såna sår.
Det den gör är att trubba av sorgens vassaste egg så att den hackar istället för att skära. Och sen börjar dunka istället för att hacka. Och dunkandet får man sen helt enkelt lära sig leva med.

Det var det jag hade på hjärtat just nu. Kommer skriva igen inom kort.
Kram på er alla!
20 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
En liten påminnelse: Ur boken "Samtal med Gud".

Detta är ett utdrag ur boken "Samtal med Gud" av Neale Donald Walsch. Han är en helt vanlig person som en dag plötsligt finner sig ha ett samtal med Gud. Ett riktigt samtal där han ställer frågor till Gud, och får svar tillbaka av Gud.

Väldigt fascinerande och intressant bok...även om man inte tror på Gud kan man läsa den, för det är väldiga bra budskap vare sig man tror att det verkligen är Gud som svarar eller inte.
Jag tror på Gud och älskar dom här Samtal med Gud- böckerna, som är i 3 delar. Detta utdraget är från ungefär i början av den första boken.
Det är Neal som ställer frågorna (N) och Gud som svarar (G).
Läs gärna, tror ni på Gud eller inte, så kommer ni iallafall tycka det är intressant. Jag rekommenderar dessa böcker varmt. =)


N: > "Jag har letat efter vägen till Gud i hela mitt liv."

G: > "Jag vet att du har det."

N: > "Nu har jag hittat den och jag kan inte tro det. Det känns som om jag sitter här och skriver detta till mig själv."

G: > "Det gör du."

N: > "Det känns inte som jag hade tänkt mig att det skulle göra att ha ett samtal med Gud."

G: > "Hade du väntat dig pukor och trumpeter? Jag ska se vad jag kan åstadkomma."

N: > "Du vet att det finns de som kommer att kalla hela den här boken för en hädelse. Särskilt om du spelar lustigkurre."

G: > "Låt mig förklara en sak för dig. Du tror att Gud bara visar sig på ett sätt. Det är mycket farligt att tro det. Det hindrar dig från att se Gud överallt. Om du tror att Gud bara ser ut på ett sätt eller låter på ett sätt eller bara är på ett sätt kommer du att se förbi mig natt och dag. Du kommer att ägna hela ditt liv åt att leta efter Gud och inte hitta henne. Och det för att du letar efter honom.
Jag säger så för att exemplifiera. Det har sagts att om man inte ser Gud i både högt och lågt så missar man hälften. Det är en stor sanning. Gud finns i sorgen och i skrattet, i det bittra och i det söta. Det finns ett gudomligt syfte bakom allt - och därför en gudomlig närvaro i allting."

N: > "Jag började en gång skriva en bok som skulle heta Gud är en salamismörgås."

G: > "Det skulle blivit en mycket bra bok. Det var jag som gav dig inspirationen. Varför skrev du inte färdigt den?"

N: > "Det kändes som en hädelse. Eller i varje fall oerhört vanvördigt."

G: > "Du menar underbart vanvördigt. Vad är det som fått dig att tro att Gud bara är vördsam? Gud är upp och ner. Det varma och det kalla. Det högra och det vänstra. Det vördsamma och det vanvördiga! Tror du att Gud inte kan skratta? Inbillar du dig att Gud inte uppskattar ett gott skämt? Vet du att Gud saknar humor?
Jag kan berätta för dig att Gud uppfann humorn. Måste du tala lågmält när du pratar med mig? Går slang och oborstat språk över min horisont? Jag kan berätta för dig att du kan prata med mig som du pratar med din bästa vän. Tror du att det finns ett ord som jag inte har hört? En syn jag inte har sett? Ett ljud jag inte känner till? Tror du att jag tycker illa om vissa av dessa samtidigt som jag älskar de andra?
Jag kan berätta för dig att jag inte tycker illa om någonting. Inget väcker min avsky. Allt är liv och liv är gåvan; den obeskrivliga skratten; Det allra heligaste. Jag är liv, för jag är det som livet är. Varje del av det har ett gudomligt syfte. Ingenting existerar - ingenting - utan en anledning som förståtts och godtagits av Gud."




19 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
To be, or not to be...alive.

Önskar att jag kunde känna mig levande inuti. Känner mig död inuti...har gjort det i många år. Trots att det sker långsamma förbättringar, så känner jag mig fortfarande död på insidan. Jag kan spela levande jävligt bra, det är jag tvungen till att göra då och då. Men jag önskar att jag kunde känna mig inuti så som jag utåt sett verkar känna. Det är svårt att förklara på rätt sätt...

Jag kan känna självklar äkta, stark kärlek till mina närmaste, familj och vänner...men i övrigt är jag inte kapabel att känna kärlek. Romantisk kärlek alltså...att bli kär i någon och vilja vara med någon, dela livet med någon.
Kan inte känna det längre. Fast det var ganska längesen det dog inom mig...har bara inte fattat det själv förrän nyligen...att jag faktiskt känner så.
Vill inte älska någon, kan inte. Mina broar i brända i det fallet.

För mycket har hänt, för mycket har känts, för mycket har gått förlorat, för mycket har gjort ont...för länge.
Men jag kan inte ens känna tillräckligt mycket för att ens sörja det, eller sakna det...kärleken alltså. Och närheten och intimiteten med nån annan. Jag känner helt enkelt inget. Saknar det inte, sörjer det inte.
Inget.

Ibland undrar jag om det alltid kommer vara så, om det kanhända är borta för alltid? Om jag kommer fram till ett ja, så rycker jag bara på axlarna och tänker...oh well, so what...? I don´t really care...

Tragiskt...tycker nog många. Sorgligt tycker nog ännu fler. Hemsk tycker nog vissa.
Men så är det.
Jag kan spela en roll, sätta på mig en mask om jag vill...utan problem, och verka i allra högsta grad vara levande.
Men den riktiga Angelica, djupt där inuti...är död.

Kanske jag en dag vaknar till liv...eller inte.
I don´t really care...to be honest.

Sad, so sad....but true.





19 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Roligt!

Snart ska min bror Rikard och hans flickvän ha barn...det är bara några veckor kvar. Så himla kul...och så spännande! Jag tror att det blir en pojke...känner på mig det. =)

Mer goda nyheter är att min yngre syster och hennes pojkvän äntligen har fått en lägenhet efter mycket lång väntan. Grattis till er! =)

Det är kul när roliga saker händer, så man kan få glädjas åt sina nära och kära. =)
13 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Trött...

Mår inte så jättebra just nu. Har huvudvärk, som vanligt. Har inte mått särskilt bra under påsken heller. Väntar på en bättre period, får hoppas att jag får en snart.

Annars händer det inte så mycket....som vanligt. Är hemma och vilar mycket. Det finns inte så mycket annat jag kan göra när jag har huvudvärk.

Skriver snart igen. Kram på er!
10 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Påsk!

Glad Påsk på er alla! =)

Kram från mig!
6 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Ute!

I fredags var jag på Dubliner med min vän Kid och hans tjej Erika, och några av deras kompisar. Vi hade skitkul!
Det var så skönt att äntligen kunna gå ut och roa sig lite. =) Gör ju det så himla sällan. Här bredvid är ett foto på mig från i fredags.

Nu i veckan händer inget särskilt, men på lördag ska jag åka till min moster och äta påskmiddag med hela släkten. Det gör vi alltid varje påsk. =)

Har inte så mycket mer att skriva just nu.

Kram på er så länge! =)
3 April 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida