Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Jobbig period...

Har inte mått så bra det senaste, har haft mycket huvudvärk och känt mig nere igen. Har därför inte skrivit nåt nytt i bloggen på ett tag. 

Känner mig väldigt dyster till sinnes just nu. Har såna perioder då och då, det går mycket upp och ner. Och när jag har mycket huvudvärk så blir det ju inte bättre av den saken heller.

Längtar så till sommaren. Precis som dom flesta, så blir jag mycket gladare och lättare till sinnes under sommaren, när ljuset och värmen finns där.

Har inte så mycket att skriva just nu heller, för det händer som sagt inte så mycket just nu, mer än att jag har huvudvärk varenda dag. Så jag vilar och tar det lugnt mycket.

Lägger in lite mer musik här. En del låtar jag verkligen älskar, låtar som är mer melankoliska och "dystra", som jag lyssnar mycket på när jag är på detta humöret. Här är några av mina absoluta melankoliska favoritlåtar.

 

"Keep The Streets Empty For Me" - Fever Ray

http://www.youtube.com/watch?v=VY0A1eaqhSw

 

"I Stand Alone" - Van Canto

http://www.youtube.com/watch?v=qY4ZYvtBw7s

 

"High Hopes" - Pink Floyd

http://www.youtube.com/watch?v=BGBM5vWiBLo

 

"Itsy Bitsy Spider" - från filmen "Eight Legged Freaks" (Jäkligt skön låt!)

http://www.youtube.com/watch?v=8XqJCnP0ZyU

 

"Not An Addict" - K´S Choice (låten handlar om drogmissbruk, den är även filmmusik i den svenska filmen "Under Ytan" som handlar om drogmissbrukare).

http://www.youtube.com/watch?v=_Qr7__eFQuI

 

"Mad World" - Gary Jules (också filmmusik till filmen "Donnie Darco")

http://www.youtube.com/watch?v=PvPkLG-tvzM

 

"We Fly So Close" - Phil Collins (en av mina absoluta favoritlåtar, älskar Phil Collins).

http://www.youtube.com/watch?v=KuNGqtW6vBQ

 

"Hurt" - Johnny Cash

http://www.youtube.com/watch?v=Ur8j4xWe_44

 

"Sista Föreställningen" - Py Bäckman (låten handlar om hur det skulle bli om världen skulle råka ut för fler atombomber som skulle utplåna mänskligheten, en underbar, sorglig och tänkvärd låt).

http://www.youtube.com/watch?v=GRqYU9NiHF8

 

"Long Long Way To Go" - Phil Collins (med Sting).

http://www.youtube.com/watch?v=E86cxhOTfFo

 

"Hold On" - Tom Waits

http://www.youtube.com/watch?v=z-ODgSVczq8

 

 

 

 

 

 

 

28 April 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Bättre. =)

Börjar må lite bättre nu. Känner mig lite lättare till sinnes. Och nu har våren och värmen börjat komma på riktigt, det hjälper ju till. =)

Har inte så mycket att skriva just nu, det har inte hänt så mycket. Så jag lägger in lite favoritlåtar här istället, låtar som jag älskar som får mig på bra humör och gör mig glad. Jag gillar mycket "gammal" musik, typ från 80-talet och 90-talet, men gillar mycket "ny" musik med. Här är lite gammalt och nytt. Klicka på länkarna och lyssna, vetja. ;-)

 

"Me and my drum" - Swingfly

http://www.youtube.com/watch?v=0uhjoEtw9iY

 

"Word of Mouth" - Mike & the Mechanics

http://www.youtube.com/watch?v=DnArqkd6fkQ

 

"Let There Be Love - Simple Minds

http://www.youtube.com/watch?v=iQ0uTZQ1ySE

 

"Proterra" (live) - Runrig

http://www.youtube.com/watch?v=L3NrBX929zE

 

"Good Heart" - Starship

http://www.youtube.com/watch?v=uP2H3S0LsJk

 

"Hjältar från havet" - Lasse Holm & Arja Saijonmaa (Cover på låten "Gente Di Mare")

http://www.youtube.com/watch?v=Ip__qafOM0E

 

"Shout to the North" - Delirious (Kristen rock. En av mina favoritlåtar. Jag älskar Kristen rock, jag är inte kristen, men jag tror på Gud, (läs inlägget innan) därför älskar jag den typen av musik.)

http://www.youtube.com/watch?v=ctc3GqWaV3U

 

"Diamond Sun" - Glasstiger

http://www.youtube.com/watch?v=AuWspP2Y_nc

 

"Closer to the Edge" - 30 Seconds to Mars (en riktig favorit)

http://www.youtube.com/watch?v=tekrQmo5EyA

 

And remember:

 

 

 

20 April 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Andlighet...och Universum.

Detta inlägget bli lite långt, har mycket att få ur mig känner jag.

Jag börjar må lite bättre nu, börjar vakna till lite. Det måste jag göra. Även om det är väldigt svårt för mig nu, måste jag vakna till.

Jag försöker fokusera på positiva saker. Som att våren är här nu...typ. Att det går bra för mig i min rehabilitering. Min underbara familj och mina fina vänner. Att jag verkligen vill leva nu, vilket är ett stort framsteg för mig.

I så många år som jag haft en dödslängtan. I så många år som jag längtat efter att få följa mina bortgångna familjemedlemmar dit dom är. Jag har längtat så mycket efter att få dö att det gjort ont i mig. En smärta som jag kallar livssmärta, alltså att det varit så jobbigt för mig att fortsätta leva att det gjort fysiskt ont, att längtan efter att få dö har gjort fysiskt ont i mig. En smärta av att leva. Så har det varit för mig, i många år.

Jag trodde aldrig att den dödslängtan skulle försvinna. Jag trodde att jag var fast med den, att jag var "fast" med livet. Jag såg livet som ett fängelse jag skulle behöva tvingas vara i under en lång, lång tid till. En outhärdlig tanke var det.

Men, under över alla under, dödslängtan har försvunnit nu...eller inte försvunnit utan snarare ersatts, med livslust. Något jag aldrig känt naturligt förut. Inte som man "ska" känna det. Den livslusten jag hade en gång i tiden, den var bara ursprungen ur mina överlevnadsmekanismer, något jag var tvungen att ha för att kunna hantera livet som det såg ut då. Men den livslusten var inte naturlig, inte äkta. 

Den livslusten jag känner nu är helt annorlunda, den känns äkta, den är äkta. Det är stor skillnad, let me tell you. Och det är det allra största framsteget jag hittills har gjort i mitt arbete med mig själv. För utan riktig livslust, då förändras...nada.

Jag längtar fortfarande efter att få tillhöra andevärlden, eller "andra sidan"...det kommer jag alltid att göra...men den längtan kommer inte längre vara ett hinder för mig i livet. Det kommer inte vara det jag strävar efter. Det kommer bara vara något underbart jag vet finns där för mig när jag levt färdigt mitt liv. Och tills dess tänker jag leva.

Jag vet att många, säkert dom flesta, har väldigt svårt att förstå det jag pratar om. Min längtan att dö. Det naturliga i människan är ju att vilja leva så länge som möjligt, njuta av livet, och att gärna förtränga att vi en dag faktiskt kommer att dö. Allt annat tänkande är "avvikande" och "onaturligt" och "obegripligt" enligt dom flesta. Jag vet att det är så.

Men jag har levt sida vid sida av "den mörka sidan av livet" i hela mitt liv, med döden ständigt i periferin, så jag har alltid haft tankar, funderingar, resonerande, och känslor angående det existentiella. Livet och döden går hand i hand, vare sig vi vill tänka på det eller ej. Vissa tänker mindre på det, vissa tänker mer på det, och vissa väljer att inte tänka på det alls. Alla är vi olika.

För mig har det alltid varit ständigt närvarande, omöjligt att undvika, därför är mina tankar och känslor ständigt i ämnet livet och döden, och allt däremellan. 

Många, har jag märkt, är väldigt obekväma med det, att diskutera sånt, eller ens tänka på sånt. Fast mina närmaste vänner har inga problem med det, tack och lov. Men många andra har tydligen det, ja för då skall det raskt bytas samtalsämne, gärna till något roligt och glatt och käckt och hurtigt, gärna kunna skratta och skämta bort alla "obekväma" saker, och folk vill då istället prata om "säkra saker" som dom känner sig bekväma med, som det senaste fylleminnet, eller vilken cool ny mobil dom köpt, eller senaste ligget, eller vilken jävla lång kö det var senast dom var på systemet...eller nåt annat mer trevligt och bekvämt samtalsämne. Nästan desperat att få något annat att prata om. Och visst får dom göra det om dom vill. Alla har sina skäl.

Men för mig är det annorlunda. För mig är dom samtalsämnena som andra kan tycka är "mer trevliga och bekväma", vara väldigt ytliga och meningslösa. Men jag kan prata ytligt jag med. Men personligen ser jag mer mening i att prata om "djupare" saker, som det existentiella, livet och döden, människans känslor och psyke, det andliga och liknande. Men väldigt få personer är villiga att prata om sånt. Jag säger absolut inte att jag på något sätt är bättre än andra för det, absolut inte! Jag säger bara att mina intressen, och mitt sätt att se vad som är relevant och viktigt här i livet, skiljer sig från många andras.

Min tro på Gud och på andevärlden är oerhört viktigt för mig. Utan den hade jag gett upp, eller tagit livet av mig för längesen. 

Jag har alltid trott på det övernaturliga, sen jag var barn, men det var först när jag kom i övre tonåren jag också började tro på Gud, livet efter döden och andevärlden. Jag började läsa många böcker i ämnena, jag fullkomligt slukade såna böcker, läste hur många som helst i ämnet andlighet. Först lånade jag på biblan, men sen började jag köpa dom. Jag letade i bokaffärer, i antikvariat, och på senare tid även på nätet. Nu har jag ett femtiotal andliga böcker, med allt från Medium berättar, till Reinkarnation, till Gudsupplevelser, och Änglamöten...och även ämnet Andlighet-Universum, att universum och andevärlden är båda sidor av samma mynt, så att säga. Jag älskar allt som har med dessa ämnen att göra.

Och jag vill starkt påpeka, att jag INTE är kristen eller tillhör någon annan religion. Min tro är fri, och inte bunden till något...den bara är det den är. Jag går inte i kyrkan, jag tror inte på bibeln, jag är inte ens döpt eller konfirmerad, och jag är inte ens medlem i Svenska Kyrkan, har aldrig varit det. Jag har min fria tro, utan regler, utan dömande, utan villkor, utan trångsynthet och girighet. Min tro bara är. Gud bara är...andevärlden bara är...tron bara är...

Men jag har däremot fått den uppfattningen att många använder Gud som "någon" som ska "städa upp efter våra misstag och handlingar"...det tycker folk ofta vare sig dom tror på Gud eller ej. 

Dom flesta som ska argumentera mot att Gud skulle finnas, dom börjar ofta med "Om Gud nu finns så kan väl "han" göra så att alla fattiga i världen inte behöver svälta, att alla krig stoppas, att såna hemska saker som våldtäkt, mord och liknande inte ska finnas, att ingen, varken barn eller vuxen, ska behöva lida mer",...etc, etc.

Kort sagt....om Gud nu finns ska han "städa upp efter människan", och människan ska inte behöva ta ansvar för sina egna handlingar och konsekvenserna av det. Varför ska människan behöva göra det, för om Gud nu finns så kan väl han bara "trolla bort" allt det där....så är det bra sen och frid och fröjd? Så eftersom det nu finns fattigdom, krig, och våld, och så mycket lidande i välden, så är det ju ett slags bevis i sig, att Gud inte finns, tycker många då. För om Gud fanns, så skulle ju han som sagt bara städa bort allt det där...och vi människor slipper då stå för våra egna handligar och konsekvenserna av det.

Det sättet att tänka och resonera är så jävla barnsligt och så jävla trångsynt, så det finns inte ord för det. En femåring kan resonera så, för dom vet inte bättre...men att vuxna människor resonerar så? Man måste väl för fasen kunna tänka lite outside the box, i lite djupare och större perspektiv än så, som vuxen människa eller? 

Nå, min personliga åsikt och uppfattning är att det är ju människan som beter sig girigt, våldsamt och idiotiskt åt, begår fruktansvärda handlingar både mot andra människor och mot världen i sig. Då är det faktiskt upp till människan att stå för sina handlingar, ta konsekvenserna av det, lära sig av det och försöka göra nåt bättre av det. Om människan fuckar upp, så är det också upp till människan att fixa det den har fuckat upp...det är inte upp till Gud att fixa människans misstag. Det är upp till oss att fixa våra egna misstag, och lära oss av det.

Att skylla på Gud hur världen har blivit, det är att försöka få oss själva att komma undan ansvaret så att vi själva slipper att lösa det. Att skylla världens problem på Gud är det "bekväma" sättet för oss själva. För bekväma är vi människor, vi vill alltid ha nåt eller nån annan att skylla allt på så att vi själva slipper ta ansvar. Och Gud är den perfekta syndabocken. Det är Guds fel, vare sig Gud finns eller ej. 

Nä, vi människor har själva det yttersta ansvaret på hur samhället och jorden vi lever på är och ser ut. Det vi har ställt till med, måste vi själva fixa. Vi måste själva ta ansvar. Vi måste själva lösa det till något bättre. Vi måste bli bättre, helt enkelt.

Guds roll i det hela, enligt min personliga åsikt, är att bara finnas där, observera oss, stötta oss, vägleda oss, hjälpa oss, och älska oss. På det sättet det är menat, inte alltid efter vad vi begär och hur vi resonerar. Han har gett oss vår fria vilja, den allra största gåvan vi kunde få, men med den följer också ansvar, vilja, insikt, engagemang och förståelse. Med vår fria vilja kan vi göra allt, skapa allt, bli allt, utan att Gud blandar sig i det....men vi kan också förstöra allt, och Gud blandar sig inte i då heller. Det är inte upp till Gud. Det är upp till oss. Och om vi har den fria viljan att förstöra, så har vi också den fria viljan att laga och bygga upp det vi förstört.

Det är vårt ansvar som människor...inte Guds ansvar.

Vi människor är bara här på jorden under en oerhört kort tid, räknat i kosmiska och andliga mått, och vi bestämmer själva hur och vad vi vill göra med den tiden.

Ska vi göra vårt bästa, eller vårt sämsta? Hur vi än väljer är det upp till oss själva hur vi behandlar andra, och vår jord. Både vi själva, och jorden, och hela mänskligheten så som vi känner den, förtjänar alltid det bästa.

Det...är vårt ansvar, inte Guds.

 

 

 

 

15 April 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
Broken.

Här är en av mina absoluta favoritlåtar, som är i kategorin Kristen rock, som jag älskar. Den här låten beskriver ganska precis hur jag känner, och hur det är för mig just nu. En underbar låt. Lägger in länken till den och texten här nedan.

 

http://www.youtube.com/watch?v=rFOyzW5h5cM

"Broken"  av Lifehouse

"The broken clock is a comfort, it helps me sleep tonight.
Maybe it can stop tomorrow, from stealing all my time.
And I am here still waiting, though I still have my doubts.
I am damaged at best, like You´ve already figured out.

I´m falling apart, I´m barely breathing.
With a broken heart that´s still beating.
In the pain there is healing,
in Your name I find meaning.
So I´m holdin´ on,
I´m holdin´ on,
I´m holdin´ on,
I´m barely holdin´ on to You.

The broken locks were a warning, you got inside my head.
I tried my best to be guarded, I´m an open book instead.
And I still see your reflection, inside of my eyes,
that are looking for purpose, they´re still looking for life.

I´m falling apart, I´m barely breathing.
With a broken heart that´s still beating.
In the pain (In the pain) is the healing.
In Your name (In Your name) I find meaning.
So I´m holdin´ on, (I´m still holdin´)
I´m holdin´ on, (I´m still holdin´)
I´m holdin´ on (I´m still holdin´)
I´m barely holdin´ on to you.

I´m hanging on another day,
just to see what You will throw my way.
And I´m hanging on to the words You say,
You said that I will, will be ok.

The broken lights on the freeway left me here alone.
I may have lost my way now, haven´t forgotten my way home

I´m falling apart, I´m barely breathing...."

 

 

 

 

 

12 April 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Jobbiga tider...

Jag är väldigt öppen med mitt liv. Jag kan berätta allt, erkänna allt, stå för allt, som händer och sker in mitt liv. Jag hymlar aldrig, skäms aldrig. Det har jag ingen anledning till. I´m keeping it real...always. Av mig får man antingen hela mig, eller inget av mig. Så är det.

Mår väldigt dåligt just nu. Har gått in i en depression igen.

Av alla steg jag tagit framåt den senaste tiden, känns det som att jag har halkat åtminstone två steg tillbaka.

Vet inte hur jag ska hantera mitt liv just nu. Sorgen efter morfar. Han har varit borta lite mer än en månad nu, och det har fortfarande inte sjunkit in. Jag är i förnekelsefasen, jag kan helt enkelt inte acceptera att han är borta. Det går inte. Så fort jag tänker på honom, att han är borta, så stöts den tanken genast bort igen, direkt. Jag kan inte acceptera det. Inte än.

Och min ekonomi är katastrof också. Den har i och för sig varit det under lång tid, så det är inget nytt, men när morfar levde så kunde han alltid ställa upp med pengar när det var kris. Har alltid fått hans hjälp när jag behövde det. Nu kan jag inte få det längre, och nu är det verkligen kris. Jag får pengar från FK för jag är sjukskriven, men får inte tillräckligt för att klara mig så jag får pengar från soc också, och det är ju existensminimum, det allra minsta tänkbara att leva på får man då. Dom betalar vissa saker åt mig om jag inte har råd med det, som elen, avgift till a-kassan, läkarbesök, mediciner på recept, busskort, mat och lite hygienartiklar...och inte mer än det. Inte ett öre mer. Dom betalar inte bredband, tv-avgift, pengar att fylla på mobilen, receptfria mediciner, kostnader för husdjur, eller andra "nöjen". Har aldrig råd att köpa något till mig själv, så som kläder, smink, teknikprylar, saker till hemmet, äta mat ute, eller annat roligt man kan tänkas lägga pengar på. Det har jag fått avstå från för längesen. Jag lever verkligen på existensminimum. På riktigt. Så krisen med ekonomin skapar oerhört mycket oro och ångest hos mig, som inte hjälper till i mitt tillfrisknande direkt.

Jag tillhör den "fattiga kategorin människor". Det kanske inte är det intrycket jag ger (eller jag vet inte om jag ger ett sånt intryck alls) men jag lever jävligt fattigt. Det har jag gjort länge. Och har det varit riktig kris, så har jag alltid kunnat få hjälp med pengar av morfar, till nån räkning, till mat, till att fylla på mobilen, till saker till min hund, till mediciner som inte soc betalar, till presenter när någon fyller år om jag inte har råd med det, och annat nödvändigt. Nu är det säkerhetsnätet borta. Nu är morfar borta. Och med honom är mycket av min solida grund borta.

Morfar var så mycket för mig, alltid, i alla åldrar jag varit i, från nyfödd till nutid. Han, och mormor, har alltid varit min stora trygghet i livet, när tillvaron annars var i kaos. Galenskap, vansinne, och kaos. Det är så mitt liv har varit. Hemma hos morfar och mormor i deras villa var min trygga lilla oas, genom hela livet, när vansinne rådde utanför.

Nu är dom borta, och jag är vuxen...och kaoset har stillnat. Men bara på ytan. För inuti mig lever en kvarleva av det massiva kaoset kvar, som en liten vulkan inne i mig, som då och då får ett litet utbrott och sprutar upp både minnen och känslor från det ändlösa vansinnet som var mitt liv. Som hotar att slita mitt förnuft och mitt förstånd i trasor.

Kärleken är det som håller mig förankrad. Kärleken till min familj, min hund och mina nära vänner. Och deras kärlek till mig. Villkorslös kärlek, alltid, i evighet. Den håller mig här, det håller mitt förstånd i schack, och håller mig jordbunden, vaken, verksam i vardagen. Den håller mig villig att försöka, att kämpa, att vilja.

Kärleken är det enda som betyder något...i slutänden.

(Om någon skulle vara intresserad, så har jag skrivit ett väldigt långt inlägg här i bloggen där jag berättar om mitt liv och mycket av det jag gått igenom och varit med om. Skrev det i början av 2008, så det är några år sen. Allt jag upplevt får naturligtvis inte plats, så jag har fått korta ner det väldigt mycket, så det är bara toppen av isberget kan man säga, men det berättar ändå en hel del. Men det är MYCKET att läsa, och svåra saker att läsa om, men vill ni så får ni gärna, för att komma närmare mig och förstå mig bättre. Lägger in direktlänken här, så kommer ni direkt till det inlägget, som heter "Berättelsen om mitt liv".)

http://www.nogg.se/blogg.asp?idBlogg=503731&intShowMenu=a6&idHomepage=26514

 

 

 

 

6 April 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
En dikt av mig.

 

"En annan tid,
ett annat liv.
Samma kropp, samma inre,
men en annan låga.

Något väldigt gammalt,
för alltid fast i ett yngre jag.
En oerhörd trötthet,
fastnaglad i själen.
Vägrar släppa taget,
vägrar bli ersatt.

Fast tiden går, så består,
det gamla i det unga.
Jag som förr, det gamla jag,
men också ett nytt tillkommet jag,
slåss om vem som skall vinna kroppen.
Vinna striden.
Vinna livet.

Vinner förnuftet,
eller vinner galenskapen?
Bara en tunn hinna skiljer dem åt.
Ibland hotar något att riva hål på hinnan,
men den håller sig trots allt intakt.

Kärleken har hållit mig vid liv.
Kärleken har räddat mig.
Räddat mig från vansinnet,
räddat mig från självförstörelse,
räddat mig från döden.

Vem är denna människa,
denna nyvakna varelse,
som känns som jag,
men ändå inte?
Kanske är det den jag ska bli,
och den jag ska bestå som?

Det gamla och det nya i mig,
för en konstant dragkamp med varandra.
Vilket av det kommer vinna?
Eller kan båda bli segrare,
och vistas i samma kropp,
och styra tillsammans?
Den kropp som är min,
men som ibland känns som mitt icke-jag.

Kan jag bli det nya,
eller måste jag för alltid vara
det som har varit,
det som inte kan förändras?

Två viljor dras åt olika håll,
men på samma gång samarbetar de.
Vem vinner? Vad vinner? Vem vet?

Det enda jag vill, är att bli hel."

 

 

 

3 April 2013  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida