Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Broken...

 

"Broken" - Lifehouse

"The broken clock is a comfort, 
it helps me sleep tonight.
Maybe it can stop tomorrow 
from stealing all my time.
And I am here still waiting, 
though I still have my doubts.
I am damaged at best, 
like you've already figured out.

I'm falling apart, I'm barely breathing.
With a broken heart, that's still beating.
In the pain there is healing.
In Your name I find meaning.

The broken locks were a warning, 
You got inside my head.
I tried my best to be guarded, 
I'm an open book instead.
And I still see your reflection, 
inside of my eyes.
That are looking for purpose, 
they're still looking for life.

I'm falling apart, I'm barely breathing.
With a broken heart, that's still beating.
In the pain (In the pain) is the healing.
In Your name (In Your name) I find meaning.
So I'm holdin' on, (I'm still holdin')
I'm holdin' on, (I'm still holdin')
I'm holdin' on (I'm still holdin')
I'm barely holdin' on to You.

I'm hanging on another day,
just to see what You will throw my way.
And I'm hanging on to the words You say,
You said that I would, would be okay.

The broken lights on the freeway 
left me here alone.
I may have lost my way now, 
I haven't forgotten my way home.

I'm falling apart, I'm barely breathing
With a broken heart, that's still beating
In the pain (In the pain) there is healing
In Your name (In Your name) I find meaning
So I'm holdin' on, (I'm still holdin)
I'm holdin' on, (I'm still holdin')
I'm holdin' on, (I'm still holdin')
I'm barely holdin' on to You.

I'm holdin' on (I'm still holdin')
I'm holdin' on (I'm still holdin')
I'm holdin' on (I'm still holdin')
I'm barely holdin' on to You!"

 

 

 

 

 

26 April 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om min "osynliga sjukdom", PTSD - Posttraumatisk stressyndrom

Jag ska berätta om min psykiska ohälsa, lite mer ingående - för dom som är intresserade av att veta lite mer om mig. Min bakgrund, min sjukdomsbild och min problematik - det vill säga på vilket sätt jag mår dåligt och varför. Den största delen av min blogg handlar ju just om det. Jag ska försöka förklara på ett väldigt ingående och tydligt sätt, för att någonting som så många kan ha så svårt för att förstå, ska kunna förstås lite lättare. Jag ska berätta lite om mina psykiska besvär, vad läkare och psykologer kommit fram till, mina diagnoser, vad för typer av mediciner jag tar för mina problem, hur allt påverkar mig och hur jag hanterar det, hur framtiden antagligen kommer se ut för mig, och så vidare.

Jag har ju varit sjukskriven dom senaste 13 åren, och är numera sjukpensionär, alltså förtidspensionerad, för att jag inte kan fungera tillräckligt bra för att kunna jobba och leva ett "normalt" liv - inte nu, och inte i närmaste framtiden. Därför beslutades det alltså att jag skulle förtidspensioneras.

Som så många av er vet, och har förstått av det jag skrivit i min blogg, så har jag upplevt ett fruktansvärt svårt, dysfunktionellt och traumatiskt liv. Och av det har jag fått svåra men för livet, i form av allvarliga psykiska och känslomässiga störningar, som i sin tur också har lett till fysiska besvär.

(By the way...har ni sett den svenska filmen "Svinalängorna"? Den illustrerar ganska bra hur jag hade det när jag växte upp som barn. Det var väldigt svårt för mig att se den filmen, för jag fick riktiga flashbacks och nästan panikångest...för det påminde så mycket om vilken miljö jag själv växte upp i. Se den om ni kan. Det är en bra, men mycket tragisk och hemsk film.)

Det började redan tidigt i barndomen, från jag var 0 år i stort sett, och har pågått i hela mitt liv. Jag har sen barndomen levt i en miljö med missbrukande föräldrar och andra missbrukande våldsamma vuxna i min närhet, jag fick bevittna mycket våld. Jag fick tidigt ta otroligt mycket ansvar och fick bli vuxen i förtid. Jag såg min mamma bli misshandlad av många av dom män hon hade relationer med, jag blev själv misshandlad som barn, och utsatt för sexuella övergrepp. Jag fick ofta agera "förälder" åt min mamma som var grav missbrukare, jag fick ofta ha ansvar för mina fyra yngre syskon och agera "förälder" åt dom. Ansvaret av både min mamma och mina syskon var en oerhörd tung börda att bära på mina axlar. Med tiden tvingades jag att på mycket nära håll se min mamma gå ner sig så totalt i missbruk och psykisk sjukdom att hon bara blev ett förvirrat, tomt skal som gick omkring, hon försvann in i sig själv och kom inte tillbaka igen. Dom sista åren av sitt liv var hon gift med en våldsam alkoholist, som misshandlade henne regelbundet, och som vid ett tillfälle nästan misshandlade henne till döds. Hon hamnade på sjukhus då, sönderslagen och medvetslös. Läkarna trodde inte hon skulle överleva. Men det gjorde hon, mirakulöst nog.

Hela mitt liv gick åt till att försöka ta hand om, se efter och oroa mig för min mamma. Och mina syskon. Det var vad mitt liv bestod av. Och att bara försöka överleva med förståndet i behåll. Tills den dagen mamma dog, när jag var 21 år gammal, hon blev bara 43. Hon dog i en trafikolycka. Då tog oron slut, och en sorg lika stor och djup som en ocean tog vid istället. Där slutade mitt liv i stort sett. Livet för mig har sen dess bara varit att hålla mig fast i ett halmstrå för att överleva. Det halmstrået har varit min familj, mina syskon. Jag valde att klamra mig fast och fortsätta leva, för deras skull.

Men Gud vilken kamp det har varit för mig. Jag var så knäckt som en människa kan bli. Jag låg ner, och hade inte krafter att resa mig upp, egentligen. Men andra krävde det av mig. Andra har alltid krävt det av mig - att jag ska resa mig upp, "inte ligga där och "lata" sig - nej, man ska ta sig i kragen, upp med hakan, och glatt kämpa vidare." Vissa till och med "sparkade på mig när jag låg ner". 

Så jag reste på mig, ja visst gjorde jag det - men med mycken möda. Naturligtvis gjorde jag det, för man måste ju göra det som andra säger åt en att göra. Om man så ligger där, blödandes ur stora köttsår, knappt vid liv, så nog kan man ge sig fan på att någon jäkla människa kommer komma säga "Upp med sig nu, inte ligga där och skräpa, så farligt inte det inte. Om livet ger dig citroner, så är det bara att göra lemonad, vet du väl!" Sådär käckt och hurtigt bara idioter kan låta. Ni skulle inte tro mig om jag berättade hur många gånger jag fått höra sånt där i mitt liv. Det kan driva en till vansinne.

Så jag började kämpa. Men jag kunde inte klara av det själv. Jag behövde professionell hjälp från läkarvården och psykvården. Så jag började gå till olika läkare och psykologer, blev satt på olika läkemedel; anti-depressiva mot min depression, lugnande mot min ångest, starka värktabletter mot min migrän och spänningshuvudvärk, som jag hade (har) konstant. Huvudvärk har jag haft sen jag var i 10-års åldern, så jag har haft det i nästan 30 år. Den handikappar en ganska ordentligt, det är svårt att fungera när man har huvudvärk nästan 24-7. Plus att jag har astma, som jag haft sen jag var barn. Och sömnproblem, som jag haft sen tonåren, så jag har ätit sömntabletter i många år också. Jag fick också börja gå i terapi, för jag behövde få prata om allt jag upplevt i livet, och hitta sätt att hantera det på. Allt detta behövde jag hjälp med, ett steg i taget. (Dessa läkemedel jag prata om här, och fler därtill, äter jag än idag, som en del i min behandling.)

Jag fick flera diagnoser. Bland annat kronisk migrän och spänningshuvudvärk, av somatiska orsaker (d.v.s.orsakad av psykisk ohälsa), jag fick diagnosen utbrändhet, och även svår depression, och så fick jag också dignosen PTSD (Posttraumatisk stressyndrom). Men PTSD är min primära diagnos, det vill säga den dominerande diagnosen. Lite om PTSD:

PTSD (eller Posttraumatisk stresssyndrom) är en svår psykiskt åkomma som i främsta rummet orsakas av trauma. Det är vanligast hos personer som upplevt våld, sexuella övergrepp, svår mobbning/trakasserier, svåra olyckor, varit soldat i kriget, haft svåra sjukdomar, förlorat någon närastående som dött, eller haft andra typer av traumatiska upplevelser. Även om man har bevittnat våld, sexuella övergrepp, olyckor, missbruk, dödsfall, svåra förluster, krig och annat liknande, kan man utveckla PTSD.

Man brukar dela in symtomen vid PTSD i tre olika kategorier:

Kategori 1 - Återupplevande

  • Intensiva minnesbilder av den traumatiska upplevelsen.
  • Känslan av att återuppleva den traumatiska händelsen igen (flashbacks).
  • Mardrömmar.
  • Känslan av panik när du påminns om traumat.
  • Ökade hjärtslag, illamående, muskelspänningar eller svettningar när du påminns om traumat.

​Kategori 2 - Undvikande

  • Undvikande av aktiviteter som påminner dig om traumat
  • Svårigheter att minnas specifika detaljer som är kopplade till traumat.
  • Minskat intresse för aktiviteter och allmän känsla av trötthet.
  • Känslan av att vara frånkopplad från andra människor och upplevelsen av att vara likgiltighet.
  • En känsla av att din tid är utmätt eller kort (du gör inga framtidsplaner, som giftemål, karriär, barn etc).

​Kategori 3 - Ångest   

  • Svårigheter att somna eller hålla sig sovande.
  • Känsla av ilska och irritation.
  • Koncentrationssvårigheter.
  • Hyperaktiv.
  • Känslan av att hela tiden vara på helspänn.

(Hur man påverkas kan skilja sig åt beroende på om man är barn eller vuxen.) 

Behandling för PTSD kan variera, ofta passar individanpassad terapi, eller Kognitiv Beteendeterapi (KBT), normalt i samband med anpassade läkemedel. Det kan vara väldigt effektivt som behandling, och med rätt hjälp kan det gå över på kortare sikt.

Länk till artikel om PTSD: http://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/angest/ptsd

Jag har länge haft många av dom symptomen, och PTSD passar väl in på mig - men jag har förstått att i mitt fall är det mer eller mindre en livslång åkomma, snarare än bara något som är "kortare i tid". Jag utvecklade troligtvis PTSD redan som barn, och så eskalerade det i vuxen ålder tills det blev ohållbart. Och det knäckte mig, så att jag behövde omfattande behandling.

Jag har kollat upp det där lite noggrannare, "forskat lite", och kommit fram till att jag nog har en annat typ av PTSD, specifikt en typ som heter Komplex PTSD, eller Komplex Traumatisering (samma variant). Just den specifika typen av PTDS stämmer mycket bättre in på mig, för den är mer "långvarande, bredare och djupgående". 

"Komplex PTSD kan uppstå hos människor med svåra barndomstrauman, människor som lever med misshandel och våld i hemmet och som blivit utsatta för övergrepp, under en längre tid.  Att leva i en krigssituation, att tvingas på flykt och att vid flera tillfällen vara med om och bevittna svåra händelser, är också exempel på händelser som kan leda till Komplex PTSD. Vid Komplex PTSD finns vanligtvis en ensidig och genomgripande negativ självbild, stora relationssvårigheter och bristande känsloreglering. Detta kan uttryckas i dissociation och personlighetsförändringar, som kan vara lätta att förväxla med psykostillstånd och andra svåra psykiska diagnoser. Även somatiska symtom som smärta kan förekomma. Det har visat sig att de som varit utsatta för upprepade trauman i högre grad lider av huvudvärk, magont och ledvärk. (Förklarar min kroniska huvudvärk jag haft sedan jag var barn, och som jag alltid kommer få leva med.)

Personer med Komplex PTSD upplever symtom som är förknippade med PTSD: återupplevande av den traumatiska händelsen, undvikande av miljöer och känslointryck som riskerar att aktivera minnet och en allmän överspändhet. Ofta lider patienten av sömnsvårigheter. Andra vanliga symtom är aggressivitet, självskadebeteende och koncentrationssvårigheter." 

Detta låter mer specifikt som det jag har. Större och djupare "spektrum". Och behandlingen som rekommenderas för Komplex PTSD, är ganska mycket det jag alltid gjort utan att ha satt det i relation med diagnosen; "I likhet med PTSD behandlas Komplex PTSD med faser av stabilisering och bearbetning. Målet är att den drabbade individen skapar sig sammanhängande och självbiografiska berättelser där de traumatiska minnena integreras i en trygg och stabil självbild och verklighetsuppfattning."

Det är det jag alltid gjort, och fortfarande gör, utan att tidigare ha förstått att jag mer eller mindre har kommit på hur jag ska "behandla" mig själv. Att bara göra det jag alltid gjort; prata om mina upplevelser, skriva om mina upplevelser, fundera, reflektera, analysera, sätta saker i perspektiv och få insikter, bygga upp mig själv och min egen självbild, koppla ihop samband mellan upplevelse och känsla och tanke och agerande, och orsak och verkan, och på detta sättet bearbeta mitt liv och mina svåra upplevelser. Och att lära sig att kunna förlåta, det är väldigt viktigt. Det gör att man kan släppa saker och gå vidare från det. Också att skapa min egen identitet, den jag är och den jag vill vara. Tro på mig själv och vad jag kan åstadkomma i livet. Tro på min magkänsla och min intuition. Veta vem jag är, hur jag är, och vad min plats i denna världen är.

Länk till artikel om Komplex Traumatisering (om barn och vuxna): https://posttraumatiskstress.com/komplex-traumatisering/

Länk till artikel om Komplex PTSD: http://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/komplex-ptsd

 

 

Jag kommer alltid lida av mina "problem och svårigheter" - jag är skadad för livet. Men jag är inte död, som ni märker, för jag kämpar fortfarande. Jag kämpar varje dag. Finns inget annat alternativ. Men jag måste få kämpa på mitt sätt, i min takt (som tyvärr är lååångsamt), på mina villkor, och på så sätt så kommer jag nog någon gång i framtiden kunna fungera mer "normalt". Det vill säga kunna vara gladare, positivare, mer aktiv, och mycket mer social. 

Men kaoset jag har levt med i nästan hela livet, det finns kvar inuti mig. Det kanske är stilla och lugnt på utsidan omkring mig, och har varit ett bra tag nu - men kaoset från förr vill inte släppa taget om mitt inre, det lever där och frodas. Kaoset inuti en försvinner inte bara för att kaoset utanför en försvinner. Det existerar inom en som ett vrålande eko, som studsar mellan de inre väggarna, och slår i i hjärta, lungor, strupe, mage...överallt, alltid...alltid...alltid... Att få kaoset inuti mig att försvinna - det kan ta en hel livstid. Och det är det jag jobbar med. Det är också därför det är så viktigt för mig att ha så lugn och ro runt omkring mig som möjligt. Om jag inte har det, så triggas kaoset inom mig igång ännu mer, tiofalt, som en dominoeffekt - och har inte en chans att försvinna. Att vara i lugn och ro, och stillhet...det är det bästa för mig.

Som det är nu, så mår jag så dåligt psykiskt och känslomässigt att jag knappt fungerar överhuvudtaget. Jag äter många olika mediciner för mina hälsoproblem, både lugnande för min svåra ångest, anti-depressiva för mina djupa depressioner, starka värktabletter för huvudvärken, sömntabletter för mitt sömnproblem, och diverse andra. Vissa av dom har jag trappat ner en hel del på sedan jag började ta dom för en massa år sen. Men jag behöver dom fortfarande, och kommer antagligen behöva dom i viss mån livet ut. Jag har konstant ångest och huvudvärk, är väldigt deprimerad och otroligt trött. Jag har ingen energi alls, jag orkar ingenting utan jag ligger och sover/vilar större delen av dygnet, jag träffar i stort sett aldrig folk, orkar helt enkel inte, (inte ens vänner, men familjen ibland). Jag tillbringar nästan all min tid i min säng, kollar på tv, läser eller sover, går ut med hunden några gånger om dagen, handlar kanske en gång i veckan...i övrigt gör jag ingenting. Orkar inte, kan inte. Jag måste få vara för mig själv, få vara ensam, helt passiv. Det är det enda jag orkar. Därför isolerar jag mig mycket, nästan totalt, för det mesta. I ensamheten finner jag läkning, återhämtning, och frid och ro. Det kanske låter konstigt, men det är så jag måste leva i nuläget.

Det är svårt att se på mig (naturligtvis), för på utsidan ser jag helt normal ut...men på insidan är jag paralyserad, och i kaos. Även om jag som sagt ser normal ut, så är jag det inte inuti. Där är jag förlamad...eller i uppror av ångest och oro och fan hans moster. Det ena eller det andra. Eller varför inte allt på en gång... Ja, kul är det inte, det kan jag tala om. Men nu är det så det är. Och jag lever som jag gör. Det är så jag måste leva. Förhoppningsvis kommer det att förändras till det bättre i framtiden. Det får ta den tid det tar.

Jag känner att jag i hela denna processen som varit hittills, har funnit mig själv, hittat den jag är och den jag vill vara. Det har varit en stor pusselbit i min läkningsprocess, att finna min autentiska identitet. Och det har jag gjort i tystnaden, i min ensamhet. Där i har jag funnit svaren på den som jag är, och på vad livet är. Faktiskt...  smiley

Under övriga tiden gör jag det jag kan, på dom sätten jag kan. Bloggen är ett exempel, och även facebook. Jag använder dom sociala medierna dels för att hålla kontakten med andra människor, och också mycket för att kunna sprida kunskap och budskap, om det jag vet, har upplevt, och har erfarenhet om. Jag har en enorm livserfarenhet, och jag kan bidra med en hel del. Bland annat hjälpa till att öka medvetenheten, acceptansen och förståelsen, för människor som upplevt svåra saker i livet, som lider av psykisk ohälsa eller av andra funktionsnedsättningar, eller olika sjukdomar och handikapp. Och att vi måste alla ta hand om varandra, tänka på andras bästa, och visa omtanke, förståelse och acceptans för alla - sprida kärlek. För att hela oss själva, och för att hela världen. För med det ena kommer det andra - genom att hela oss själva, hjälper vi också till att hela världen. Och genom att hjälpa till att hela världen, så helar vi också oss själva i processen. Det går hand i hand - tro mig. smiley  heart

 

Lägger in några bilder som jag brukar göra, för att illustrera och beskriva det jag skrivit om här. Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

15 April 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Min ängel...pappa Dennis. <3

Hej alla! smiley

Detta inlägg kommer handla om min pappa Dennis, som är min biologiska pappa. Han dog för 19 år sedan idag, den 10 april. Skriver inte så mycket om honom annars, så nu vill jag ta den möjligheten att skriva om honom som en slags hyllning till honom. Men sanningen kan vara hård, och inte alltid så vacker. Tyvärr... heart

Men först vill jag tacka alla er som besöker min blogg, av vilken anledning det än är. Den har blivit väldigt populär med årens gång, vilken är otroligt roligt. Just nu när jag skriver detta, har bloggen ca 352 000 besök, vilket jag är mycket stolt över. Jag skriver inte bloggen för att få kommentarer, få "likes" eller för att bli populär själv. Det är inte viktigt för mig. Jag skriver i bloggen för att nå ut med budskap och kunskap, och för att kunna inspirera andra. Det gör jag genom att bara vara mig själv, den människa jag är. Jag ser mig själv som en eldsjäl, som sprider budskap, kunskap, vänlighet, omtanke, medmänsklighet och kärlek. Och jag ser mig själv som någon som kan inspirera andra, och skänka hopp. Det är mitt mål, min mening med mitt liv...så som jag ser det. Och på detta sätt når jag ut till väldigt många...därför är bloggen viktig för mig. Så tack alla ni som besöker den, vare sig ni läser det jag skrivit, kollar på bilder eller lyssnar på musiken - eller allting. Och till er som alltid gör återbesök - thank you so much! heart

Min biologiska pappa Dennis, fanns bara i mitt liv dom första åren till att börja med. Sedan separerade han och mamma när jag var 2-3 år gammal. Han var alkoholist och drogmissbrukare, och när han och mamma träffades, hade han precis suttit i fängelse en tid. Han höll ju på med droger en hel del, och tillhörde mycket den småkriminella världen.

Mamma som också var missbrukare, bodde med honom i Angered i Göteborg, när jag föddes. Han hade en dotter sen innan, Maria (min halvsyster) som han och hennes mamma hade förlorat vårdnaden om och som hade blivit placerad i fosterhem. Jag och Maria träffades en del när jag var liten, hon kom ibland och hälsade på oss.

Miljön jag bodde i med mamma och min pappa, var inte så bra (vilket säger sig självt). Pappa var full nästan jämt, så till den grad att han ibland fick delirium (hallucinationer). Mamma var också påverkad, fast inte så mycket att hon inte fungerade. Vårt hem var ofta fullt av mammas och pappas "fyllekompisar", det var stökigt och bråkigt, alkoholburkar och flaskor överallt, och mamma brukade nervöst springa omkring och "plocka upp skräp och annat". Ingen betyggande miljö, om man säger så.

Pappa kunde bli våldsam, och misshandlade mamma ibland på fyllan. Det var nåt jag då såg och hörde. Har starka minnen av det, trots att jag var så liten. Men dom älskade varandra mycket, det märktes och syntes också. Som så ofta i dysfunktionella och våldsamma relationer, går det hand i hand.

Men jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, som blev "a safe place" för mig att vara på, när det var bråkigt hemma. Dom tog hand om mig, nästan som att jag var deras eget barn, när jag var där.

När jag var 2-3 år, så separerade mamma och pappa. Exakt varför vet jag inte, men det kan man ju lista ut ändå. Det hade helt enkelt blivit en ohållbar situation, och dom kunde inte leva ihop längre. Dom var inte gifta, så det underlättade nog en del i deras separation.

Efter det försvann pappa i stort sett, såg inte till honom mer än ett par gånger till, vad jag kommer ihåg. Sen försvann han, och mamma gick vidare. Hon träffade en rad olika män och var tillsammans med dom, korta eller längre perioder. Dom var alla också missbrukare, och våldsamma, med en fot i den småkriminella världen. Hon fick några barn till med ett par av dom, så jag fick några syskon. Vi ska inte gå vidare in på mer om det just nu, livet med mammas andra män, har skrivit om det livet tidigare. Och kan skriva om det igen - men inte idag. Utom ett undantag.

När jag var 9 år träffade mamma en annan man, Kent. Dom blev tillsammans, gifte sig efter ett par år, fick två barn tillsammans, och han var den enda bra mannen mamma har träffat. Han blev en stabil och trygg pappa till både mig, och mina andra syskon. (Och är det än idag, han är fortfarande allas vår trygga, fina pappa, och kommer alltid vara.) Nu var vi fem barn total i vår familj. Mamma och Kent köpte ett hus i Nol i Ale kommun, och vi flyttade dit. Så levde vi ganska bra under några år. Mamma missbrukade inte lika mycket längre, och hon och Kent var lyckliga. Och livet var relativt stabilt för oss barn. I några år iallafall.

När jag var ca 11 år, så ringde telefonen en dag och mamma svarade. Hon pratade ett tag, och ropade sen på mig och sa att det var telefon till mig. När jag tog luren och frågade vem det var - ja då var det min pappa, Dennis, som ville prata med mig! Helt bara sådär! Efter så många år av total tystnad. Jag var ganska chockad...

Men jag pratade med honom en stund. Han ville träffa mig, för han hade börjat få ordning på sitt liv nu, sa han. Han var numera nykter alkoholist sen några år tillbaka, han var med i Länkarna (som är en nykterhetsförening för nyktra alkoholister), och han ville ha kontakt med sina barn igen. Så vi bestämde att vi skulle träffas.

Så vi började träffas, försiktigt i början, och efter ett tag hade vi långsamt och trevande börjat hitta tillbaka till varandra igen. Jag hade så många frågor; var hade han varit i alla dessa år, varför hade han inte hört av sig? Han ville inte svara på det, utan sa att han skulle svara på dom sakerna när jag blev äldre. Och det var väldigt frustrerande för mig, att inte få veta. Men jag godtog det, och fokuserade på nuet med honom istället. Vi gjorde mycket saker tillsammans, träffades ofta och hade trevligt. Jag sov ofta över hos honom och trivdes där, även om han hade en väldigt liten och "schabbig" lägenhet. Han bodde då på Hisingen i Göteborg.

Han hade en båt, som han älskade. Han höll nästan jämt på med den båten. Det var en liten fin träbåt, med ruff och så, så det gick att sova i den. Vi åkte en gång med hans båt ut till Hönö, i Göteborgs skärgård, sommaren -93. Länkarna hade där ett "sommarhus" som man kunde semestra i, och Dennis brukade ha båten där på somrarna. Där var vi på semester i två veckor, han och jag. Det var jätteroligt, och vi åkte ofta med båten.

Så vi trivdes tillsammans, Dennis och jag. Jag kallade honom inte pappa då, för han hade inte "blivit pappa" för mig ännu - Kent var ju min pappa då, och jag såg honom som pappa mer än vad jag såg Dennis som pappa. Ofta förstod inte Dennis den fina gränsen, mellan att både vara "pappa" och "inte pappa" till mig, utan klampade in med stora steg och skulle spela rollen som pappa, bestämma över saker och så angående mig, som han inte hade rätt att göra än. Jag tror det var väldigt svårt för honom, att förstå. Men han och Kent kom bra överrens, och jag vet att Dennis var jättetacksam mot Kent för att han var en sån bra förälder till mig, och tog hand om oss alla så bra.

Och Dennis var nykter under dom åren vi umgicks då - faktiskt. Såg honom bara full en gång, när han hade tagit ett återfall. Det var lite obehagligt och jobbigt, men han skämdes så över det, att det hände inte igen att han visade sig full för mig.

Dennis tog fler och fler återfall tillslut, han drack mer och mer. Tyvärr blev det så... Dom gånger han var i en "återfalls-period", så brukade han ringa till mig och säga att vi inte borde träffas på ett tag, tills han "blev bättre". För han ville inte att jag skulle se honom i det skicket. Det var jobbigt för mig att höra, men jag förstod och var tacksam över att han tog sådan hänsyn till mig.

De sista året innan han dog, såg jag inte mycket av honom. Bara två-tre gånger kanske. Han hade trillat dit på alkoholen ordentligt. Och han mådde så dåligt över det, och skämdes så, men han kunde inte få kontroll över det igen.

Påsken -98, när jag var 19 år, fick jag beskedet, mitt under påskmiddagen hemma hos mormor och morfar, att Dennis hade dött. Det var en jättechock för mig, det tog andan ur mig. Jag hade inte kunnat träffa honom på flera månader, och jag hade sett fram emot att få träffa honom igen. Och så poff, så var han borta.

Jag fick veta hur det hade gått till. Det hade börjat brinna i hans lägenhet, och han hade dött av röken. Utredningen som gjordes efter olyckan, för det räknades som en olycka, visade att han tydligen i fyllan hade somnat med en cigarett i sängen, det hade tagit eld, och det hade börjat brinna i hela lägenheten. Han hade vaknat, och i panik tagit sig in i badrummet för att hämta vatten att ösa på elden, men hade andats in för mycket rök, så han dog inne i badrummet, rökförgiftad. Men dom sa att det var som att somna in, så han led iallafall inte när han dog.

Det var den 10 April 1998, och han hade precis fyllt 50 år.

Jag och morfar gick på Dennis begravning sen. Min äldre syster Maria, Dennis andra dotter, var där också med sin sambo, och några i min pappas släkt, några av hans syskon och vänner. Maria var gravid då också, och var helt förstörd för nu skulle inte vår pappa få träffa sitt första barnbarn. Jag minns inte så mycket av begravningen och mottagningen efteråt, om jag ska vara helt ärlig. Jag tror jag var i chock, allt var ganska luddigt för mig. Men jag var helt knäckt jag med. Jag skulle ta studenten om några månader och Dennis hade glatt sig så för att kunna vara med...men nu kunde han inte få det. Det gjorde mig också mycket ledsen.

Åren efter sörjde jag väldigt mycket. Det var svårt att acceptera att han inte fanns längre, att det inte skulle bli mer än så....och att det var så mycket som aldrig blivit sagt mellan oss, så många frågor jag inte kunnat få svar på. Det var tungt att bära på, väldigt tungt. Men bara ett par år efter att Dennis dött, så dog min mamma, det var vintern år 2000. Och det knäckte mig på riktigt, för mamma och jag stod varandra så nära som två människor kan göra. Då fick jag fullt upp med den sorgen. Och allt i mitt liv sedan dess, har mer eller mindre handlat om mamma och sorgen efter henne. Har skrivit väldigt mycket om henne i bloggen. Min mamma var hela mitt liv.

Därför tyckte jag det var dags att min pappa Dennis också fick uppmärksamhet, och få bli pratad om och få bli hylllad på det sättet jag kan göra. heart

Jag och min syster Maria hade inte så mycket kontakt vid den tiden av våra liv, när vår pappa levde. Vi hade ju inte växt upp tillsammans, utan bara träffats sporadiskt som barn. Men vi fick kontakt senare i livet som vuxna, och har nu världens bästa systerrelation! Hon är en av dom viktigaste personerna i mitt liv för mig nu! Vi minns båda, med både glädje och sorg, våran pappa. Vi hade väldigt olika relationer till honom när vi växte upp, ända till hans död, hon kände honom bättre än vad jag gjorde - men vi älskade honom lika mycket båda två, och saknar honom lika mycket. Och jag vet att han är "på andra sidan" och ser oss och är sååå stolt över sina båda döttrar! smiley heart

Här nedan kommer jag lägga in en låt och några bilder, som hyllning till pappa. Låten heter "The Living Years" av Mike & The Mechanics. Det är en av mina favoritlåtar, och passar väldigt bra här, för den handlar om en komplicerad relation till en pappa som dör, och den handlar också om att vi alltid borde säga till dom vi älskar att vi älskar dom och vad dom betyder för oss, och att vi alltid ska försöka bli sams igen om vi grälar - medan man fortfarande är i livet, innan det är för sent. Fantastiskt bra och underbar låt! heart

Bilden nedan på Dennis är tagen på 90-talet nångång, när han och jag umgicks. Han var fin, pappa. heart

 

 

 

"The Living Years" - Mike & The Mechanics

"Every generation,
blames the one before.
And all of their frustrations,
come beating on your door.

I know that I'm a prisoner
to all my father held so dear.
I know that I'm a hostage
to all his hopes and fears.
I just wish I could have told him,
in the living years.

Oh, crumpled bits of paper,
filled with imperfect thought.
Stilted conversations,
I'm afraid that's all we've got.

You say you just don't see it,
he says it's perfect sense.
You just can't get agreement,
in this present tense.
We all talk a different language,
talking in defence.

Say it loud, say it clear.
You can listen as well as you hear.
It's too late when we die,
to admit we don't see eye to eye.

So we open up a quarrel,
between the present and the past.
We only sacrifice the future,
it's the bitterness that lasts.

So don't yield to the fortunes,
you sometimes see as fate.
It may have a new perspective,
on a different day.
And if you don't give up,
and don't give in,
you may just be okey.

Say it loud, say it clear.
You can listen as well as you hear.
It's too late when we die,
to admit we don't see eye to eye.

I wasn't there that morning,
when my father passed away.
I didn't get to tell him,
all the things I had to say.

I think I caught his spirit,
later that same year.
I'm sure I heard his echo
in my baby's new born tears.
I just wish I could have told him,
in the living years.

Say it loud, say it clear.
You can listen as well as you hear.
It's too late when we die,
to admit we don't see eye to eye.

So say it loud, say it clear..."

 

 

 

 

 

 

 

10 April 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida