Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Freedom & Happiness

Hej på er! 

Jag är inne i en av mina bra perioder nu. Känner mig lite gladare, positivare och lättare till sinnes. Det händer lite bra saker nu, saker som får mig att hålla mig uppe. En av sakerna som gett mig mycket positiv energi är när jag var på min systerdotters dop. Det var nu i lördags den 27:e april. Min lillasyster Jennie och hennes sambo Kim som fått sitt andra barn nu, en dotter som heter Ellie, hade dop för henne. Det var väldigt trevligt, och jag hade en bra dag då, så jag orkade vara med. Jag lägger inte in några bilder från dopet här, av hänsyn till min syster som inte vill att några bilder på hennes barn läggs upp på nätet var som helst. Och det får man ju respektera, tycker jag. Men lilla Ellie är så söt, som en liten docka. Deras andra barn är en pojke som heter Charlie, som är 2½ år nu. Underbara ungar. heart

Och en annan sak är att i påskas så samlades vi alla i familjen hemma hos pappa och hade grillfest. Min yngsta bror Tor har tillverkat en egen grill på sitt jobb, han jobbar som svetsare/monterare, så vi grillade sååå mycket mat och hade jättretrevligt. Det var en riktig energikick. cheeky

När jag mår som sämst, och har ett mörker inom mig och jag går in i mig själv och går vilse, så är det min familj som håller mig uppe och leder mig ut i ljuset igen. My family keeps me grounded. Från dom hämtar jag mod, styrka och positiv energi, och orken att fortsätta kämpa. Deras kärlek bär mig, och deras omtanke, uppmuntran och stöttande för mig framåt. Ord finns inte att beskriva hur mycket dom betyder för mig, och hur mycket jag älskar dom. Utan dom, vore jag intet. heartheartheart

Bra saker händer nu, har saker på G, sommaren är på väg, och jag känner mig lite mer lättare till sinnes....för tillfället. Bakslag kan komma när som helst. Därför njuter jag extra mycket när jag väl har en bra period, för att jag aldrig vet när det kan slå om. Min migrän och mina depressioner kommer ofta plötsligt, och ångesten kan vara svår då. Då har jag två "way of coping", jag antingen vilar/sover nästan dygnet runt, eller så tar jag en hel del av mina lugnande mediciner...ofta de båda i kombination. Då drar jag mig tillbaka från allt och alla och bara fokuserar på återhämtning. Det är enda sättet för mig.

Men just nu har jag en bra period, får se hur länge den varar. Men jag njuter av min frihet, friheten att äntligen kunna vara mig själv till fullo, och att ha släppt många av de tyngder som har hållit mig nere, vare sig det har varit människor, händelser eller känslor. Sakta men säkert släpper jag mig själv fri. Åh så jäkla underbart det är! En känsla man faktiskt blir hög på, som att flyta på ett moln. Så som jag förtjänar denna friheten, efter ett helt liv i "fångenskap".  smiley

Så ha det bra, så skriver jag snart igen. Kram på er alla så länge! heart

 

 

 

"Release" - Atmozfears ft. David Spekter

 

 

 

 

 

29 April 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
R.I.P Avicii - Årsdagen

Idag, den 20 april, är det ett år sedan Tim Bergling ”Avicii” gick bort, bara 28 år gammal.

Fortfarande är det svårt att förstå att han är borta. Som jag lider med hans anhöriga. Han mådde så dåligt psykiskt och känslomässigt och själsligt, att han tog sitt liv. Och det måste uppmärksammas. Och det gör det. Tims död öppnade upp för en länge väntat debatt om psykisk ohälsa och dess konsekvenser, vilket borde ha öppnats för länge sedan, men som fick en kickstart först i och med Tims bortgång. Vilket är oerhört sorgligt och tragiskt.

Pojken med guldbyxorna, kallades han, Tim Bergling, Avicii. De flesta har i dagens samhälle en föreställning om att är man rik, berömd, och lever lyxliv, så har man ingen anledning att må dåligt, man har inte någon rätt att må dåligt.

Hur arrogant, hur egoistiskt, hur trångsynt är det egentligen att tycka att rika och berömda personer inte har någon rätt att må dåligt? Vem är du eller jag att bestämma det? Alla är vi människor. Och alla kämpar vi med våra demoner och vårt eget privata mörker inom oss, oavsett vilka vi är, eller vad vi har varit med om i livet. Det är inte upp till andra att bestämma och diktera villkoren för att få lov att må psykiskt dåligt. Men ändå tar sig många den rätten.

Den pressen Tim levde under vid så unga år, som världsartisten Avicii, var nästan omänsklig. Det ser man bland annat i dokumentären om hans liv, "Avicii: True Stories", som finns att se på Netflix, och även på andra ställen på nätet. Man ser hur hans stora kärlek för musiken och sitt yrkesliv, börjar dala och falla, för att till sist försvinna. I slutet av dokumentären ser man tydligt att han blev rädd för att uppträda, och fick svåra panikångestattacker inför sina spelningar. Inte för att det togs någon hänsyn till. Han var Avicii, en maskin som bara skulle hålla käften, skapa musik och uppträda. Branschen kan vara kall och hänsynslös, eftersom det bara handlar om pengar. När pengarna blir viktigast, tappar människan sitt värde.

Och Tim utvecklade också ett alkohol-och drogberoende, som han försökte ta sig ur. Mycket på grund av branschen och den livsstilen, och den hårda pressen, men också för att han drabbades av svåra sjukdomar och blev tvungen att genomgå akuta operationer mitt i sitt turnerande, där han sedan blev satt på mängder med starka smärtstillande narkotikaklassade mediciner, för att kunna hantera smärtan och uppträda, trots den. För inte ens efter operationerna, fick han lov till en "break" från spelningarna. De pumpade honom bara full av smärtstillande, så att han knappt var närvarande, och så direkt från sjukhussängen ut i arbetet igen, med turnerandet och alla spelningarna. Det är med i dokumentären, och det är väldigt svårt att se, hur de kan behandla någon så känslokallt, en ung person, en människa. Han försökte sen be om hjälp med sitt beroende, försökte förmedla att han inte ville leva med det, leva på det sättet, men han blev inte hörd. För människan Tim var inte viktig för de som styrde i branschen, bara artisten Avicii var viktig och hur mycket pengar han drog in. Så de människor omkring honom i branschen brydde sig inte om att Tim hade utvecklat ett missbruk, dom snarare uppmuntrade honom att fortsätta, för att det ”hörde till livet som artist och DJ.”
Man får inte glömma hur ung han var, och att han ganska troligtvis hade en oros-och ångestproblematik i grunden. Och som en ung person har man inte så mycket att säga till om, man har inte så mycket rättigheter, särskilt inte i sådana tuffa branscher som till exempel musikindustrin. De som styrde branschen utnyttjade det till fullo, att han var ung och naiv, inte var så självsäker och hade svårt att säga ifrån, och de lät honom inte få sin röst hörd.

Men man får i dokumentären se, hur Tim utvecklades och växte som människa med tidens gång. Han hittade sitt värde, sig själv, och sin röst. Han började säga ifrån mer och mer, och började ställa mer krav på saker och ting. Han började ta kontrollen över yrket, istället för att yrket hade kontrollen över honom. Det togs sällan emot väl. Men när han väl hade hittat sin röst, så använde han den. Och det ledde till beslutet att sluta med spelningarna, med turnerandet. Därför vid det laget hade han förstått att han inte skulle kunna överleva länge till, om han fortsatte. Och där slutar dokumentären, med Tim som fri och som sin egen person med kontrollen över sitt eget liv, börjar ta stegen mot återhämtning och tid för att verkligen leva.

Men hans demoner och mörkret inom honom fanns kvar, oavsett vilket typ av liv han levde, för så fort försvinner det inte. Det kan ta lång, lång, lång tid att arbeta bort det, om det ens är möjligt. Och till slut segrade mörkret inom honom, och han orkade inte mer. Han valde att avsluta sitt liv, bara några år efter dokumentären hade släppts. Och vem fan är vi att döma honom för det?! Ingen vet hur det var att vara Tim, vara Avicii, med hela världen på sina axlar. 

Det är naturligtvis fruktansvärt att han begick självmord, fruktansvärt! Men ingen har rätt att döma honom för det. Allt vi kan göra är att sörja honom, hylla honom, hedra honom, lyssna på hans musik, och minnas honom som den fantastiska människa och artist han var. Och det bästa sättet att hedra och föra minnet vidare av honom och av andra som tagit sina liv, är att göra det bästa vi kan för att hjälpa till i kampen mot psykisk ohälsa. Och det gör vi genom att våga prata om det, berätta om det, skriva om det, sprida kunskap och medvetenhet om det, sträcka ut en hand till de som mår dåligt, erbjuda stöd och hjälp, och känna omtanke och empati, för alla. Och att alltid försöka agera utifrån förståelse, medmänsklighet, icke-dömande och kärlek. Dessa handlingar sprids som ringar på vatten, så att det till slut sträcker sig över hela världen. Och det är så världen kan helas.

Människor kommer inte må bättre och självmorden kommer inte sluta hända, om vi bara ignorerar problemet, sopar det under mattan, vägrar prata om det eller kännas vi det, låtsas som att det inte finns. Utan människor kommer bara lida mer av det istället. Inget problem kan lösas av att bara ignoreras, ingen människa kan må bättre av att känna sig värdelös, inte sedd, inte hörd, inte viktig. Sån är sanningen.

Tim brydde sig inte om pengar, status, eller så mycket av det materiella, han ville bara få leva sitt liv på sitt sätt, och att få skapa musik. Han skänkte bort enorma summor av de pengar han tjänade, och behöll i stort sett bara det han behövde för att själv leva bra och kunna arbeta med musiken. Och ett av hans budskap är att han ville inte att människor skulle minnas honom för hans pengar eller för att han var en kändis, utan minnas honom för hans musik och att han verkligen fick leva ut sin dröm, och för hans hjärta. Tim var en konstnärssjäl, mycket begåvad, en känslig och jordnära person, tillbakadragen, blygsam, ödmjuk och empatisk, och generös, omtänksam och hjälpsam. Och är man sådan, så kan man lätt bli skoningslöst och brutalt utnyttjad och använd av andra människor, som är på den motsatta ändan på skalan. Vilket han blev, tills han äntligen hittade sig själv och sin röst, och sade ifrån. För sin egen överlevnads skull. Så länge det varade.

Vare sig man är ett fan av Avicii och hans musik eller inte, borde man minnas honom för den fantastiska människa han var, och för den glädjen, gemenskapen och kärleken han spred över världen med sin musik. Så som han blev hedrad efter sin död, och fortsätter att bli hedrad, är det sällan man ser. Att han dog så tragiskt, så ung, är en världssorg. Och han kommer alltid bli ihågkommen för den underbara person han var, som det musikaliska geni han var, och som den godhjärtade människa han var.

Hans ljus slocknade, men lever kvar i oss alla, och på det sättet kommer stjärnan Tim Bergling Avicii, alltid att lysa. heart

 

heart  Avicii Tribute - Grammis 2019  heart

 

"Without You" -  Avicii (Averion Hardstyle Bootleg)

 

 

"I´ll Be Gone" - Avicii (ft. Jocke Berg)

 

 

 

 

 

20 April 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I respect myself.

 

 

 

"Turn It Up" - Armin van Buuren

 

 

"Dancing In The Rain" - FUTURECODE & Roxanne Emery

 

 

 

8 April 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida