Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Favorit i repris.

"Vi lever ännu" av Björn Afzelius och Mikael Wiehe
En av mina absoluta favoritlåtar, som har hjälpt mig i många svåra stunder.
Lägger in låten i mina videoklipp, så att man kan lyssna på den.


"Vi har gått med öppna ögon i förväntningarnas tid.
Vi har blundat i besvikelse när allting var förbi.
Men vi lever ännu.

Vi har klättrat uppför berget till triumfernas högsta topp.
Vi har handlöst störtat utför när vi äntligen kommit opp.
Men vi lever ännu,
ja, vi lever ännu.

Vi har vandrat i gemenskapen med dom vi håller av.
Vi har lidit oss igenom alla ensamhetens kval.
Men vi lever ännu.

Man har hälsat oss med värme och med kärleksfulla ord
Man har visat oss en avsky som har isat vårat blod
Men vi lever ännu,
ja vi lever ännu.

Så det tycks som själva livet är en motsättning i sig.
Varje kärlek bär ett minne av ett hat.
Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg.
Varje trygghet vilar på en vilsenhet.
Men vi lever ännu,
ja, vi lever ännu.

Vi har sagt att det finns ingenting man inte klarar av.
Vi har trott ibland att allting en dag ändå går i kras.
Men vi lever ännu.

Så vi fortsätter att vandra, ja, vi fortsätter att gå.
Vi vet inte hur man stannar, vi har gått för många år.
Och vi lever ännu.
Ja, vi lever ju.

Så vi klamrar fast vid tanken på att sträva mot ett mål,
sen får tiden visa om man tar sej dit.
Man vill ju känna att man ändå gör nåt av sitt enda liv.
Skall man falla vill man göra det i strid.
Vi lever ännu.
Ja, vi lever ju."

30 Maj 2009  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Pillret "Fukitol"

Alltså "Fuck it all". Tänk om detta pillret hade funnits? Då hade man blivit av med alla bekymmer. =)
Så jävla bäst!
28 Maj 2009  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"Så´n är tiden vi lever i" av Peter Lundblad

"Miljoner år av historia som é
en skitig, stinkande gloria på sné.

Var är den Gud vi ska tacka - för vaddå?

Vår art har tagit befäl och allt är väl,
vi älskar och slår ihjäl av samma skäl.

Var är den Gud vi ska be till - om vad då?

När missilerna lämnar basen,
står jag kanske i min grottekvarn.
När vårt liv går in i sista fasen
kan jag älska eller krama mitt barn.

Så´n är tiden vi lever i!
En melodi utan harmoni,
trenderna flimrar snabbt förbi,
så´n är tiden vi lever i.
Hur frigör man all den energi,
som alla vi bär på inuti?
Nog har jag krafter och fantasi,
att leva tiden vi lever i.

Ett ständigt halvtaskigt samvete har vi,
men vi kan döva oss bra med hyckleri.

Var är den Gud vi ska prisa - för vaddå?

Ingenting gäller för oss, det gäller dom
vi känner till att vi tror att vi vet om.

Var är den Gud vi ska fråga - om vaddå?

Du har prylar upp till näsan,
videon är rostig och du bor för trångt.
Dina barn kan inte läsa
och din dator indikerar att det gått för långt.

Så´n är tiden vi lever i!
En melodi utan harmoni,
trenderna flimrar snabbt förbi,
så´n är tiden vi lever i.
Hur frigör man all den energi,
som alla vi bär på inuti?
Nog har jag krafter och fantasi,
att leva tiden vi lever i.

Så´n är tiden vi lever i!
En melodi utan harmoni,
trenderna flimrar snabbt förbi,
så´n är tiden vi lever i.
Hur frigör man all den energi,
som alla vi bär på inuti?
Nog har jag krafter och fantasi,
att leva tiden vi lever i.

Sån är tiden! "

27 Maj 2009  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Favorit i repris.

"Balladen om K" av Björn Afzelius.

Björn Afzelius är min största idol. Jag älskar hans musik!
Låten handlar om en kvinna han lärde känna som bodde i förorten, som kämpade med att leva sitt liv med sitt barn. Här berättar (sjunger) han hennes historia.
Mycket gripande, för det är ju så det är för många människor, inte bara i Sverige utan runt om i hela världen.
Jag har lagt in låten i mina Videoklipp, så det går att lyssna på den.
Den är jättebra...! En av mina favoritlåtar. Men den är sorglig och gripande.


"Jag är inte sjuk, inte sjuk.
Jag är inte sjuk, inte sjuk.
Jag är bara trött,
så oändligt trött.
Men jag är inte sjuk, inte sjuk.

Han kom som en sommarvind,
och älskogsleken var blind.
Han gav mig ett barn, sen gav han sig av.
Jag var ung, jag förstod ingenting.

Han ville bara va fri,
och leva sitt eget liv.
Men skammen var min, den brände min kind
och jag orkade inte stanna kvar.

Så jag for med mitt barn från mitt hem.
Ja, vi flydde till storstaden.
Till gator och torg, till buller och stoj,
till bilar, neonljus och betong.

Men jag fick inget arbete,
så vi satt i vår lägenhet.
I förorten, i ensamheten,
en tvåa på sjunde våningen.

Men jag blev inte sjuk, inte sjuk.
Nej, jag blev inte sjuk, inte sjuk.
Nej, jag blev bara trött,
så oändligt trött.
Men jag blev inte sjuk, inte sjuk.

Dagarna kom och försvann.
Dom likande alla varann.
Jag blev som ett djur, gick runt i min bur
och jag pratade inte med nån ann.

Så grep ångesten om min hals,
och handen om hjärtat var kall.
Jag levde i skräck, ett halvår i sträck,
och jag grät mig till sömns varje natt.

Så börja jag dricka vin,
för att orka känna mig fin.
För att våga gå ut, för att inte ta slut.
För att ta mig ur apatin.

För jag fruktade för mitt förstånd,
och jag ville ju bara va igång.
Jag bönade och bad, om en plats för mitt barn,
men daghemskön var för lång.

Men jag blev inte sjuk, inte sjuk.
Nej, jag blev inte sjuk, inte sjuk.
Men jag blev så trött,
så oändligt trött.
Men jag blev inte sjuk, inte sjuk.

Så levde vi vind för våg,
tills den fjärde vintern blev vår.
Så i en dag i april, så stanna världen till,
när barnavårdsnämnden ringde på.

Det var dom som bodde bredvid,
som låtit hämta dom hit.
Dom rodna och sa, att det var för mitt barn.
Så dom visste trots allt att vi fanns till?

Dom tog mitt barn ur min vård.
Vi fick bara fyra år.
Men jag hoppas och tror att när hon blir stor,
hon kommer förlåta och förstå.

Att jag var inte sjuk, inte sjuk.
Nej, jag var inte sjuk, inte sjuk.
Nej, jag var bara trött,
så oändligt trött.
Men jag var inte sjuk, inte sjuk.

Så slockna min sista glöd.
Ja, jag trodde jag ville dö.
Jag drev som ett rö, ett virvlande frö,
en spillra i stormande sjö.

Så jag sökte mig hit och kom hem,
till den stora Förståelsen.
Här talar man mjukt, här blir man snart sjuk.
Här tror ingen på behandlingen.

Här söver man ner ångesten,
här drogar man bort framtiden.
Här är allting bra, här finns inga krav,
man får sova sig in i himmelen.

Och dom sa jag var sjuk, jag var sjuk.
Ja, dom sa jag var sjuk, jag var sjuk.
Men jag var bara trött,
så oändligt trött.
Men dom sa: Ni är sjuk, Ni är sjuk!"

24 Maj 2009  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Galet...

Har upplevt mycket galna saker på sistone.
Både bra och dåligt galet.

Alla har väl sin uppfattning om vad "galen"/"galet" är...men för mig har det en särskild betydelse.
Galet (eller vansinnigt som jag ibland också säger) enligt min definition betyder typ att något är så konstigt så att det blir overkligt och man kan inte greppa det riktigt. Nästan som att sinnet stöter bort tanken om det konstiga innan det ens hunnit tränga in. Det är helt enkelt ofattbart.
Sen kan det vara positivt galet, eller negativt galet. Eller både ock på samma gång så man inte vet vad man ska tänka om det.
Galet för mig är också ironi. En speciell sorts ironi.
Men mest ironi om världen. Eller universell ironi.

Galet, helt galet, var det också när min mattelärare från gymnasiet stötte järnet på mig när jag var ute sist. Det var galet, på gränsen till vansinne.
Det kändes lite som att ens pappa stötte på en.
Det, kan man säga, kändes en aning konstigt och obekvämt.
Även om jag tycker väldigt mycket om honom som person, så kändes det inte helt bra. Förlåt L, men jag tyckte verkligen du gick över gränsen.

Jag älskar ju "galen" humor. Galen humor för mig är humor som inte har nån särskild poäng eller mening. Typ den humorn som Robert Gustavsson kör med, och Henrik Schyffert. Eller gänget i "Kvarteret Skatan". Eller Monty Python. Det är bara helt sjuk, galen, "till synes" meningslös humor.
Och det är det som är så jäkla bra. Det är så humor ska vara, enligt min smak.
Också parodier. Jag älskar när komiker gör parodier på folk, eller filmer som är parodier. Att driva med saker och ting. Ironi och satir.
Det är det bästa.
Världen är så jäkla sjuk ändå...så man kan lika gärna driva med allting.

Dom flesta kan säkert hålla med om att världen är galen. Och att världen är galen är ju för att människor är galna. Då menar jag inte "korrekt" galna, som typ schizofrena eller mano-depressiva och annat, utan att många människor helt enkelt saknar vetskap och kunskap om hur man behandlar andra, och inte verkar veta eller vilja veta vad empati och medmänsklighet är. Och därför beter sig som idioter och trampar på och slår på människor omkring sig, som att andra inte skulle har något värde alls.
Det kallar jag galenskap...och vansinne.

Någon person som jag beundrar är konstnären Salvador Dali. Han gjorde sin karriär på att göra surrealistiska målningar.
Där kan man snacka om någon som var galen. Man behöver bara titta på hans tavlor, så fattar man. Många av dom målningarna som han gjorde som han är mest känd för, det är riktig galenskap det.
Mycket av det är som hämtat ur mardrömmar. Vilket jag kan relatera mycket till, eftersom jag nästan har mardrömmar varje natt av olika slag (Stephen King släng dig i väggen, säger jag bara), så känner jag igen mig i hans tavlor.

Sen finns det för mig "dåligt" galet. När något är så sjukt hemskt eller konstigt, att det blir galet, helt vansinnigt.
Konstiga saker, som ger en "dåliga vibbar" eller jobbiga känslor, kan vara helt galna enligt mig.
Hemska saker, som att människor man älskar dör eller råkar ut för andra hemska saker, är också helt galet. Men då är det så galet att det svindlar för en och man blir som förlamad och uppslukad av sorg eller ilska eller chock eller annat.
Om man till exempel tänker på att någon man älskar har dött, så är ju det helt galet. Galet på det sättet att det inte under några omständigheter går att förstå att den personen är borta, för alltid. Eller själva döden i sig...vad är det?
Är det helt slut, inget mer, när man dör? Eller är det inte det? Finns det en "plats" man kommer till efter döden?
Och är döden verkligen döden? Där man hamnar efteråt, kanske är det det som är livet...det riktiga livet?
Och att detta på någon sätt är döden? Eller för-livet? Livet före livet?
(Blir jag för flummig nu?)
Detta är för mig galet. Negativt galet för att man förlorar någon man älskar...och positivt galet att det kanske finns en "plats" efter döden.
För hur galet, enligt oss människor där majoriteten iallafall inte verkar tro på något efteråt, skulle inte det vara?

Jag håller själv på att bli galen känns det som, för alla tankar som snurrar i mitt huvud jämt och ständigt.
Det är som att fråga sig själv: Hur stort är universum? Finns det ett slut, eller är det oändligt? Och hur kan något vara oändligt? Och om det finns ett slut, hur ser det ut då? Vad fanns innan universum" föddes"? Ett ingenting? Och hur ser ingenting ut? Kan något vara ingenting? Och hur kan något som varit ingenting, bli någonting?
(Nu måste jag lägga in mig själv på psyket snart, känner jag?)

Är det bara jag som tänker och funderar på sådana här saker hela tiden, eller gör dom flesta det?
Nåja...jag ska väl sluta flumma nu. Innan männen i dom vita rockarna kommer och hämtar mig. =)

Skriv gärna till mig och dela med er av era egna funderingar.


"I´m pushing an elephant up the stairs.
I´m tossing up punchlines that were never there.
Over my shoulder a piano falls,
crashing to the ground.

I´m breaking through,
I´m bending spoons,
I´m keeping flowers in full bloom.
I´m looking for answers from the great beyond."

(Ur låten "The Great Beyond" av R.E.M)


23 Maj 2009  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Helgen...

...var rolig som fan, men ganska galen.
Var på Dubliners och där är det ju ofta helt galet. =)
Träffade en massa roligt folk, men ingen kille, eftersom jag ju redan dejtar en kille nu. ;-)
Fick både se och höra mycket chockerande saker från vissa personer. =)
Fick en ny bekantskap, vilket var kul. Alltid kul att lära känna nya människor. =)
Träffade på vissa jag inte träffat på väldigt länge.
Det var mycket bra musik, som det brukar vara. =)

Kort sagt...det var både en rolig och galen kväll. =)

Saknar någon väldigt mycket...
Mjauuu! Vov! Grrrr...! *ler*

Här är en bild på mig från den kvällen! =)
19 Maj 2009  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Dikter ur "De räknade sorgernas bok" av Dean Koontz


"I vår sköna värld så snöd
dygdens lön är plötsligt död.
I mörka stunder tycks det oss
att ont skall segra, gott förgås.

Våld och ont behärskar oss:
i stormen är vi svaga bloss.
Skall vi ge oss eller slåss,
vi fladdrande, svaga bloss?

Törs vi glädjas, brinna klart,
törs vi skratta underbart,
fast vi vet att nästa fläkt
kanske lämnar blosset släckt."

***************************************

"Himlen är djup, himlen är mörk.
Stjärnornas ljus är så skarpt.
När jag tittar upp fylls jag av rädsla.
Om allt vi har är vad som ligger här,
denna ensamma värld, denna plågade plats,
och kalla döda stjärnor och ödslig rymd.

Då ser jag ingen anledning att härda ut,
ingen anledning att skratta eller fälla en tår,
ingen anledning att sova eller någonsin vakna,
inga löften att hålla och inga att ge.
Men på natten lyfter jag ändå min blick
för att studera den klara men mystiska himlen
som välver sig över oss, lika kall som sten.
Är du där, Gud? Är vi ensamma?"

7 Maj 2009  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida