Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2020)
>>


Sanningen.

Jag ska nu skriva om något som kan anses vara konstigt, dumt och lite kontroversiellt....(ni vet, sånt man egentligen inte pratar om)....beroende på vem som läser det.

Vissa som läser det kommer förstå. Och andra inte. Vissa kanske blir arga. Och vill man inte förstå och bara tycker att jag är en dum jävla, korkad f.d blondin...så varsågod. Tyck det...för all del. Det bekommer mig inte.
Men jag tänker berätta och förklara mina åsikter, mina tankar, mina känslor, och framför allt...mina insikter. Och det kommer handla om sex, hur jag har sett på sex, agerat, och känt när det gäller sex.
This is the point of no return.

Jag använder mycket engelska ord, fraser och uttryck. Det gör jag alltid, för engelska språket är lika naturligt för mig som det svenska språket. Och ibland kan man faktiskt uttrycka saker bättre på engelska.
Jag kommer vara brutalt jävla ärlig, till den punkt att ni kanske blir chockade...och jag kommer använda ganska grovt språk. Jag kommer också använda väldigt mycket sarkasm, det är mitt sätt att uttrycka missnöje, and to make a point.

Ni kanske kommer ta illa vid er ibland, men det är så det får bli. Jag måste få detta ur mig. It will finally set me free.
Det handlar om självrespekt, och att stå upp för sig själv, att sätta ner foten när man fått nog. Att sända ut budskapet till alla, att jag vet nu att jag är en människa som har betydelse! Jag har rätt att känna, tycka, tänka, må bra eller må dåligt, jag har rättigheten att säga det jag vill säga! Och att få andra att förstå, eller att försöka förstå i alla fall.

Möjligheten finns att jag sårar någon med detta jag kommer skriva, om det är någon som läser nu som jag faktiskt varit med. 
Om någon som jag varit ihop med läser detta och tar illa upp, jag ber om ursäkt för det, och jag vet att det kanske inte är rätt att göra så mot andra som jag gjort när det gäller hur jag har haft sex, men nu berättar jag min sanning. Stå ut med det.
Ditt sårade ego, är i så fall ingenting jämfört med vad jag har fått stå ut med i mina dagar, från mängder av män som sårat mig, svikit mig, och behandlat mig som en jävla sexleksak. Hade du (som jag varit med) behandlat mig med mer förståelse, respekt och kärlek, och genuin omtanke, och sett och brytt dig om mig för den människa jag är, inte bara det jag har mellan benen....så kanske jag inte hade agerat som jag gjorde.
Just sayin´....

Den insikten jag fått om mig själv nu, vid 36 års ålder, som jag aldrig fått tidigare, är att jag har, och alltid har haft, ett klart självskadebeteende.
Mitt självskadebeteende har alltid handlat om sex.
Jag har verkat vara utåt någon som älskar sex, och är som är som nån slags nymfoman som aldrig kan få nog. 
Så har det aldrig varit. Det har alltid varit ett spel.
Och jag ska förklara varför.

Först vill jag förklara lite om självskadebeteende.
Vad är då detta? Lite enkelt förklarat; man kan förklara det som att när man har ett självskadebeteende, så gör man saker, saker som på olika sätt gör en själv illa, antingen direkt eller indirekt, för att man har så låg självkänsla och lågt egetvärde, att man behöver skada eller straffa sig själv för att man tycker att man behöver skadas eller straffas, och inte är värd att bli behandlad på ett bättre sätt. Eller för att man mår så dåligt psykiskt och känslomässigt att man inte står ut med den emotionella och själsliga smärtan inombords, att man känner att man behöver utsätta sig själv för en annan typ av smärta, för att kunna hantera den outhärdliga smärtan man känner känslomässigt och psykiskt.
Eller att man är villig att utstå saker man egentligen inte vill eller tycker om, för att man vill behaga och tillfredsställa andra, att vara villig att offra sig själv och sitt psykiska, känslomässiga och fysiska välbefinnande, för andras skull, oavsett hur det får en själv att må.
Självskadebeteende, särskilt bland unga, är otroligt och skrämmande vanligt. Därför är det viktigt att förstå varför, för att man ska kunna fånga upp och hjälpa dessa olyckliga själar.

Det finns många sätt som självskadebeteende kan yttras på. Man kan skära sig själv med vassa föremål, eller orsaka sin kropp smärta på andra sätt rent fysiskt, för att ta bort fokus från den riktiga, outhärdliga smärtan inombords; ångesten, paniken, förtvivlan, hopplösheten och sorgen. Om så bara för ett ögonblick.
För det kan räcka ibland för att man ska kunna överleva, korta små ögonblick där smärtan skiftar fokus. Det är därför det är så vanligt att många, särskilt unga flickor och kvinnor, skär sig i armar eller andra kroppsdelar. Det handlar om ren överlevnad. Ibland försöker man bara överleva från ena minuten till nästa minut. Även om det verkar vara ett fullständigt orationellt sätt att bete sig på, så är det väldigt rationellt, logiskt och absolut nödvändigt för den personen i fråga just i den stunden.
Det kan naturligtvis vara väldigt svårt för många att förstå, men man måste dock ändå förstå orsaken bakom, avsett om man kan relatera till det eller inte.
Detta är väldigt viktigt, om dessa människor ska kunna finna stöd, hjälp, förståelse och medkänsla, så att dom kan ta sig ur det och bli bättre.
Det tycker jag säger sig själv.

Andra metoder i självskadebeteende handlar om sex. 
Att man har sex, med vem som helst, eller vilka som helst, var som helst, hur som helst...fast man egentligen inte alls vill, eller på nåt sätt mår bra av det. Man känner sig äcklad av sexet, man känner sig smutsig, nersolkad, nedvärderad, utnyttjad, sviken, ledsen, arg...man känner sig som bara en kropp med ett könsorgan som blir uppslitet och sargat, som att man inte är en människa längre utan som att man bara en slags docka som blir påsatt, en människa utan något människovärde. Och man finner sig i detta. 
Man gör det för att man straffar sig och skadar själv genom att tillåta sig bli behandlad på detta sätt, man föraktar kanske sig själv, känner hat och ilska mot sig själv, känner att man alltid misslyckas med saker i livet, känner ofattbar inre smärta och ångest, känner sig som en loser, som en icke-människa...och genom att man låter andra utsätta en för dessa sexuella handlingar, så straffar man sig själv, man tycker att man får det man förtjänar. 
Det kan också handla om att man vill stänga av, stänga ner sig själv, inte känna något, och även därför låter andra behandla en hur som helst. För att se hur avstängd man är, hur lite man kan känna.
Det kan också handla om att man låter andra utnyttja en sexuellt, fast man inbillar sig att det är man själv som har kontrollen, för att man inte vill känna sig ”svag”. Det är en illusion. För även om man tror att man är den som har kontrollen, så blir man ändå utnyttjad utan att kunna förstå att det är så, och man gör sig själv illa ändå i slutändan.

Man kan också utsätta sig själv för ett skadebeteende genom att äta fel, äta för mycket. Det är ganska vanligt. Detta gäller naturligtvis inte alla som äter fel eller äter för mycket, men det förekommer dock.
Utan att man är kanske är medveten om det, så straffar man då sig själv, för att man känner sig liten, svag eller värdelös, och äter upp sig så man blir överviktig och får dålig hälsa, för att man tror inte att man förtjänar bättre än så.
Det förekommer också att människor som varit med om svåra övergrepp, sexuella övergrepp vanligast, äter sig själv till extrem övervikt för att dom vill ”gömma sig” i sin egen kropp. Dom är så rädda och känner sån smärta och skräck från övergreppen, att dom medvetet vill bli så oattraktiva som möjligt och få så lite sexuell uppmärksamhet som möjligt. Deras stora kropp blir deras skydd, deras sköld, mot att bli sårad och illa behandlad. Dom känner att om dom är stora och anses som oattraktiva, så blir dom lämnade ifred från sexuella närmanden. Då känner dom sig trygga. Samtidigt som dom ändå lider av att dom är överviktiga och någonstans inom sig skulle vilja ändra på det. Men dom vågar inte.

Självskadebeteende kan också gå åt andra hållet, att man slutar äta och får en ätstörning som anorexi eller bulimi stället. Även det kan vara ett sätt att skada sig själv och sin kropp, och att straffa sig själv, medvetet eller omedvetet. 

För att inte tala om självskadebeteende när det gäller alkohol och droger. Många som använder droger eller alkohol gör det för att fly undan, för att slippa känna, för att slippa delta i livet, för att ha som ursäkt för att kunna ge upp.
Där handlar det absolut inte om nåt ”Tjohoo, party, party!”
Utan man vill bara fly undan sig själv, sina känslor, sitt tänkande, sitt liv, för man orkar inte. Just då kan det kännas lättast och enklast att göra så.
Och då skadar man sig själv, man straffar sig själv, tycker inte att man egentligen är värd att kämpa för att få ett bra liv, så varför bry sig?
Lättare att vara avstängd, att inte känna något, att inte vara i sin egen kropp och i sitt eget huvud. Utan bara vara i en konstant dimma, där man kan skapa sig en trygg plats att fly undan till. Detta är mycket, mycket svårt att ta sig ur.

Nu har jag nämnt några sätt till självskadebeteende, och som lekman förklarar varför.

Vad är då mitt självskadebeteende, och varför?

Detta är faktiskt någonting som jag nyligen, väldigt nyligen, kommit till insikt om, och förstått när det gäller mig själv. Och jag kan inte begripa varför jag inte har sett och förstått det tidigare.
Men var sak har ju sin tid, varje process måste ha sin gång, allt sker när det är meningen att det ska ske, allt har sin egen speciella mening, och insikter kan komma till en när som helst i livet. Det får vi inte glömma.
För så länge vi får insikter, och lär oss nya saker om oss själva, om andra, om livet, om världen...så utvecklas vi och mognar. Och så länge vi gör det, så är allt väl. Står vi helt still, på samma plats utan rörelse, så kommer vi aldrig att utvecklas, och då fastnar vi i en egen bubbla, avskuren från resten av världen och alla andra människor...och då stannar livet upp. Och så kan vi inte leva. Eller hur...?

Det jag kommer berätta nu om mitt självskadebeteende, som jag uppenbarligen haft större delen av livet utan att inse det, kommer kanske förvåna många, chocka många till och med. Så bli chockad och förvånad, tyck era tankar, ha era åsikter...men jag känner att jag måste vara brutalt ärlig när det gäller mig själv. För allt jag delar med mig av har också speciella budskap. Antingen fattar man dom budskapen, eller så gör man inte det. Inte mitt ansvar vilka som väljer att förstå och inte, ni gör som ni vill. Jag bara delar med mig av mitt liv, mina tankar, känslor och åsikter...och insikter.

Så nu kommer det stora avslöjandet, det nu tålmodigt har väntat på under tiden ni läst allt det andra.
Jag har aldrig njutit, fått orgasm eller haft det skönt när jag har haft sex med en man. Aldrig! Inte på det sättet man normalt ska njuta iallafall. Det jag har varit ute efter i det sexuella med en man, är själva bekräftelsen, att känna att man är åtrådd, att en man tycker man är vacker och sexig, att känna närheten och den bekräftelsen som kommer med det, att känna sig omtyckt.
Jag har aldrig känt en ren fysisk njutning av sex, och som jag förklarat är det inte det som varit viktigt för mig heller.

Och nej, ni okunniga, det har ingenting att göra med ”hur bra mannen är i sängen”, eller att göra med vad mannen kan och inte kan göra med ens kropp, vilken storlek på penisen han har eller vad han kan göra med den, eller med sina fingrar eller om han vet precis var man ska smeka, känna och trycka. Det har absolut INGENTING med det att göra. För jag vet vad många tänker. Jag är tankeläsare förstår ni.
Ni tänker, ”Men det måste ju bara handla om att hon inte har varit med nån som vet hur hon ska bli tillfredsställd på rätt sätt, nån som är bra i sängen. Hon har väl bara haft kassa killar som har haft kasst sex med henne. Bara hon får vara med EN RIKTIG MAN, nån som vet hur han verkligen ska få henne att njuta...då kommer hon ändra sig, då kommer hon helt ändra uppfattning!”

Nej, nej, nej, och åter nej! Det har absolut ingenting med det att göra! Inget! Nada!
Förstår ni inte det, så kommer ni inte att förstå någonting av det jag kommer förklara.

Ingen man, hur skicklig han än är, hur ”stor penis han än har” (för det verkar vara det viktigaste för män tydligen), ingen kan få mig att njuta sexuellt.
För jag är förstörd på det planet. Sorry, men det är så det är.
Och jag har faktiskt inte fattat det själv förrän nu. Och hur det hänger ihop med allt jag upplevt. För allt hänger ihop, alla händelser bildar en kedja. Man måste se alla händelser och förstå dom, och hur dom hänger ihop, för att kedjan ska bli komplett. Och jag har inte fattat förrän nu hur pass allvarligt det är, och alltid har varit. Det har varit smärtsamma insikter ska ni veta.

Men jag vill tillägga, för ni undrar säkert om jag alls någonsin har känt sexuell njutning. Ja, det har jag. Men bara när jag tillfredsställt mig själv.
Det är mitt sexliv det, mitt egna sexliv, som inte har med någon annan att göra.
Och då kan jag njuta. För det finns inga krav, inga måsten, jag kan bestämma själv när och hur och hur länge och hur mycket. Då är det rätt för mig.

Jag har även känt en slags njutning när jag haft sex med kvinnor, för jag är ju bisexuell och har varit och haft förhållande med en del kvinnor.
Men det har varit en helt annan sak då.
För kvinnor, generellt sett, är mer ömsinta, omtänksamma, intiutiva, förstår den andres behov bättre, och visar att man är viktig.
Då är man inte bara nån slags ”knulldocka”.
Då har jag känt en slags tillfredsställelse som jag inte känt med män.
Det har ändå inte varit ”som det ska vara”...men det har varit bättre.

Jag har varit med ganska många män. Jag har dejtat många, haft förhållande med många, och haft one-night stands med många.
Men jag har lärt mig att låtsas njuta, att fejka.
Och oh my God som jag har fejkat! Jag är mästare på det, och borde få en, eller kanske flera Oscarsstatyetter för det. För jag har blivit mästare i att fejka.
Det är så jävla lätt egentligen. Det handlar om att imitera. Ni killar och män vill (oftast) att det ska vara, se ut som och låta som att ni är med i nån jäkla porrfilm...att tjejen stönar och skriker så högt så att fönsterrutorna skakar, att ni får pumpa på som fan, bakifrån, över, under, i alla jävla ställningar, att ni får spruta lite här och var och att tjejen njuter av att få det över rumpan, på brösten, i håret och andra ställen. 
Det är det dom har velat, dom jag varit med, det dom har gått igång som fan på... och det är precis det jag har givit dom. Och allt var bara fejk från min sida. Och jävlar i min låda vad dom gått på det! Every fucking time!
Jag vet, det låter hemskt, förfärligt, dumt, idiotiskt, jävligt fittigt gjort, hur i allsin dar kan jag göra så?! Och att jag dessutom erkänner det öppet?! Herregud, det måste vara nåt fel på mig, tänker ni....eller hur?!

Då ska jag göra mitt bästa för att förklara varför.

För det första, så erkänner jag detta för att jag inte vill låtsas mer, aldrig mer. Jag vill inte, tänker inte, vägrar, vara någon jag inte är och göra något jag inte vill göra. Bara för att någon annan vill det, bara för att jag vill vara någon annan ”till lags”, bara för att känna mig åtrådd och eftertraktad och accepterad.
Den tiden är över nu. Finito!
Jag vill inte skada mig själv med sex längre.

Som jag förstått nu när det gäller mig själv, så har jag aldrig utvecklat en normal sexlust eller fått en normal syn på sex. Jag har inte haft en chans till det.
Som litet barn blev jag utsatt för sexuella övergrepp av en styvfar jag hade då, som var djävulen själv. Då förstördes någonting inom mig som inte ens hade hunnit utvecklas, men blev dock ändå förstörd. Det kvävdes i sin linda. 
Något fundamentalt inom en blir oåterkalleligt förstört, och för dom flesta som upplever sexuella övergrepp som barn, så fortsätter det att vara förstört upp till vuxen ålder, kanske hela livet. För något sånt kan inte repareras. Man kan lära sig att hantera det, och förstå det, hitta nya sätt...men grunden är för alltid förstörd. Och det kan ta sig uttryck på många olika sätt. Eftersom vi alla är olika.

Andra saker som hände i mitt liv, det totala kaoset man konstant levde i, osäkerheten, rädslan, oron, att vad som helst kunde hända när som helst, så det var bäst att alltid vara beredd...det gjorde att man bara var inställd på ren överlevnad. 
Då finns det inte plats för att utveckla saker med sig själv, som sin egen identitet, sin sexualitet, planer och drömmar om vad man vill göra och åstadkomma i livet, hur man vill leva. Det finns helt enkelt inte utrymme för sånt.
Man har fullt upp med att bara försöka hantera kaoset, och försöka överleva från den ena stunden till nästa.
Och på grund av att när jag väl var med killar och män, dejtade dom eller hade förhållande, så var det jag som blev dåligt behandlad, sårad och sviken, och egentligen bara utnyttjad för sex. För jag kände eller upplevde aldrig att jag som människa, och vad jag behövde för att jag skulle känna mig älskad och trygg med den personen jag var med, alls var viktigt. Utan det som var viktigt för den/dom männen jag var med, det var att jag lät dom ha sex med mig, att dom fick ligga med mig. Att jag ”släppte till”. Oavsett hur jag mådde.
Om jag så låg och grät för att jag var ledsen för någonting, så skulle jag ”skärpa till mig och släppa till”.
Och hur skulle jag då kunna njuta av sex, vilja ha sex, när det var så det var?
Så jag gjorde som jag alltid gjort i mitt liv, jag offrade mig för andras skull, satte mina egna behov och min egen vilja sist.

Så jag hade sex med dom ändå, för att DOM ville det, för att DOM behövde det, för att inte DOM skulle må dåligt. För sex skulle dom ha, så var det bara. Annars dög jag inte i deras ögon.
Och eftersom jag inte ville att dom skulle lämna mig, eller vara otrogna, så hade jag sex med dom, fast jag egentligen inte ville. Och jag ville inte för att jag inte kände mig älskad, respekterad och trygg. Hade jag känt det från dom, så hade saken kanske varit annorlunda.
Men eftersom jag gjorde det för DERAS skull, för att DOM skulle må bra, så var jag tvungen att börja fejka. För att dom skulle ha det skönt, i tron att jag hade det skönt (iallafall ha illusionen av att det var så).
Jag hittade på knep, för att få samlaget överstökat så fort som möjligt. Jag listade snabbt ut hur killen fungerade sexuellt, vilka ljud han gick igång på, hur högt och realistiskt man skulle stöna och skrika, hur man skulle röra sin kropp, vilka ställningar han gillade mest...allt för att få honom att komma så fort som möjligt. 
Och jag lyckades för det mesta med det. 
Så var det äntligen överstökat, och då kunde jag koppla av, ta mig ett bad eller dusch, kolla på tv eller lägga mig, eller göra nåt annat istället.
Men redan efter en stund började ångesten komma för när det skulle vara dags igen. Kanske nästa dag, eller kanske redan samma dag igen, en gång till?
Jag tog vara på stunderna när jag fick ”en paus” från sexet.

Så här har det varit med alla killar jag haft sex med, vare sig det har varit one-night stands, någon jag dejtar, eller någon jag haft ett förhållande med.

Jag har alltså alltid haft sex fast jag egentligen inte velat, och därför inte kunnat njuta, för att jag blivit rädd för att bli dumpad eller bedragen...och för att jag alltid offrat mig själv för att behaga andra. För att jag alltid velat var andra till lags, inte göra någon besviken eller sur på mig.
Det är sådan jag varit, sådan livet har format mig till att bli.
Och trots att jag egentligen mådde dåligt av att ha sex, så hade jag det ändå. 
Så genom det har jag skadat mig själv, bara för att jag trodde att ”det var så det skulle vara”. Att det var så det ”måste vara”.

För jag hade blivit så nedslagen och nedtryckt av upplevelser i livet, att jag inte hade det i mig att sätta stopp, att säga ifrån, att inte acceptera det.
Jag hade ingen självrespekt, integritet eller mod och styrka att säga ifrån.
Det fanns inte i mig då.
Det hade inte funnits en enda liten möjlighet för mig att bygga upp nåt sånt i mig själv.
Om tillräckligt många sparkar på en, så man ramlar, och fortsätter sparka på en när man ligger ner, sparkar och slår....så tappar både viljan och kroppen styrka. Man kan inte, orkar till slut inte resa på sig. Bättre att ligga kvar. För snart kommer nästa jävel att sparka på en, lika bra att man redan ligger ner då och försöker parera slagen och skydda ansiktet så gott det går.
Tyvärr så är det ofta så det är, så det blir.

Det som sårar mig mest, och som gör att jag känner mig så sviken... (”Sviken?, säger ni för er själva....men alla killar hon svikit då genom att bara låtsas och fejka. Är inte det svek då?” Jag vet att många av er tänker så)....det är iallafall att även om jag fejkat, så är det ingen som har reagerat på det egentligen absurda i situationen och tänkt till. Tänkt till exempel att tänka att ”men låter hon inte lite väl högt? Snart kommer väl grannarna och ringa polisen och säga att det låter som att nån håller på att bli mördad. Är det verkligen äkta njutningsskrik? Verkar inte det där lite tillgjort? Är det verkligen realistiskt att få 6 orgasmer på raken?”
Typ såna tankeställningar.
Nä, uppenbarligen inte. Alla har gått på det.
För eftersom dom flesta män, äldre som yngre, (märk att jag inte säger alla män, utan dom flesta män) är så hjärntvättade av alla porrfilmer att dom på riktigt verkar tro att det är precis så det ska vara, som det är i porrfilmer, så ju högre och ju mer man skriker och stönar, ju mer går dom igång på det och tror att dom måste vara riktiga hingstar som kan få kvinnan att stöna och skrika så högt av njutning, och att dom lyckas få kvinnan att få 6-7 orgasmer på raken, fan det här måste dom berätta för polarna, då är dom ju kung för fan!

För så är det. Ni killar och män som läser detta, kanske inte alla av er men dom flesta av er, ni vet vilka ni är....ni vet att det är så.

Och att eftersom att man som kvinna, när man har varit med ett tag, vet att det är ganska exakt så killar och män för det mesta tänker och fungerar, så är det förbannat lätt att manipulera och få er att tro att ni är värsta porrkungar.

Och jag känner mig grymt sviken, för att om ni som jag hade sex med lagt märke till att det lät eller verkade tillgjort, och undrat över det och kanske till och med frågat mig om det, så hade det varit något positivt i mina ögon. Jag hade blivit glad...för det hade betytt att ni hade sett MIG, hört MIG....mig som människan Angelica. Och inte bara "knulldockan" ni satte på just då.
Och då hade ni fått mig att känna det som att jag verkligen betyder något, att jag har ett värde.
Men ni missade det.
Det är därför jag känner mig så sviken...för att ni egentligen inte brydde er om mig, människan Angelica. Bara att få sätta på mig.

Visst låter jag som en jävla elak bitterfitta nu? Jävla fittkärring, tänker ni män säkert, och är störtförbannade. 
Men var det då för guds skull! Tror ni att ”my poor fellings are getting hurt”? Det är lite sent för det. Nu när jag äntligen tagit bladet från munnen och säger precis som det är, se det som en rejäl tankeställare då istället...när vreden, förödmjukelsen och ilskan gett vika för er.
För så blir det, när man bara behandlar en kvinna som en jävla knulldocka och couldn´t care less om hennes känslor och henne som människa.
Se detta som en läxa, och en lärdom.

Jag kanske förstör för många killar och män, och kvinnor därute nu, och skapar en del noja hos er när ni ska ha sex....men då kan ni reparera den skadan på andra sätt.
Om ni killar och män visar att ni bryr er om en kvinna, även om det bara är ett jävla engångsligg, om vi visar att ni ser henne, henne som människa, och förstår och tar hänsyn till att hon vill bli sedd, hörd, omtyckt, respekterad och fint behandlad...då uppstår inga såna här problem.
Tro mig.

En sanning många av er killar och män inte förstår, vet, eller ens vill veta....är att 99% av kvinnor bryr sig egentligen inte ett skit om storleken på er penis, hur den ser ut eller vad ni kan göra med den (blev ni besvikna nu? För för er, i er värld, är penisen allt, eller hur?)...för när ni ska ha sex, är det på det känslomässiga planet ni kan tillfredsställa henne mest och bäst. Men ni, ni fattar inte det. Ni tror verkligen att allt handlar om penisen. Let me break it to you...IT IS NOT!
99% av kvinnor är känslomässigt påverkade när det gäller sex. Om ni visar på ett känslomässigt plan, att hon är viktig, att hon verkligen betyder något, att hon som människa är viktig, att ni ser den hon är, hur hon är, hur hon mår och vad hon verkligen vill och behöver....då kommer hon att smälta som smör i era händer och ni kommer kunna ta henne till himlen. Alla gånger, många gånger om!
Där...har ni killar och män ”hemligheten” med ett lyckat förhållande, eller ett lyckat sexliv överhuvudtaget. Det är lärdomen jag försöker ge er.
Sen om ni tycker jag är en jävla fitta för hur jag har kunnat låtsas och fejka i så många år...tyck gärna det. Mig bekommer det inte.

 

 

Jag har, i hela mitt liv, försökt passa in. Passa in i en värld, en tillvaro, där jag egentligen inte kunnat få en plats. På grund av det jag upplevt, mitt förflutna, som antingen skrämmer folk (killar och män mest) från vettet och dom drar sig undan för att dom blir rädda, eller drar sig undan för att dom ”inte vill umgås med någon som mår dååååligt”, eller drar sig undan för att dom helt saknar empati och inte vill befatta sig eller orka bry sig om och lägga ner tid på någon som haft det jobbigt i sitt liv. Eller drar sig undan för att dom vill att allt ska vara så jäkla glatt och käckt och roligt hela tiden, och då drar jag ju ner stämningen med mitt dåliga mående och mitt behov att att prata och diskutera allvarliga saker, och dela med mig av mitt förflutna, och så kan vi ju inte ha det....! Så.Kan.Vi.Ju.Bara.Inte.Ha.Det...!
Been there, done that...many times over. Som sagt, jag har varit med förr.

På grund av att jag alltid tidigare i mitt liv försökt passa in, vara som alla andra, göra som alla andra (förutom när det gäller vissa saker, som att röka, ta droger eller dricka alkohol) så har jag tänkt att: för att kunna leva ett så ”vanligt och normalt” liv som möjligt, vara ”ute i svängen”, dejta killar och män, ha förhållande med någon man är kär i, så hade jag inget annat val än att ha sex och bara gilla läget, även om jag inte egentligen tyckte om det.
Man anpassar sig.

Sen kan jag ju inte direkt påstå att dom killar och män jag valt, har varit dom bästa för mig, snarare tvärtom. Det har väl funnits någon hyfsat bra bland dom alla, men annars har det bara varit egoistiska, oempatiska, sexfixerade killar som aldrig egentligen har brytt sig om mig.

”Men då får du väl skylla dig själv då”, kan jag höra er tänka, ”om du bara har träffat såna personer. Hade du valt vettiga killar, så hade det inte blivit så som det blev för dig.”

Hur är då en ”vettig och bra" kille eller man?
Enligt min åsikt är det en kille som 
1: Har en djupare sida och inte är rädd för att prata och diskutera om allvarliga och svåra saker. 
2: Är empatisk, godhjärtad och generös.
3: Har ett genuint intresse och omtanke för den kvinna dom är med. 
4: Är ärlig och ”trustworthy”. 
5: Inte tycker att det sexuella borde gå före allt annat. Sex är naturligtvis en viktig del, men det ska inte betyda ALLT. Då går mycket annat förlorat. 
6: Har bra och sunda värderingar (det vill säga inte är rasistisk, sexistisk, girig, våldsam, har mobbartendenser, kontrollbehov, osund svartsjuka, vill trycka ner andra hellre än att lyfta upp, tycker att det är okej att ljuga, och att stjäla och begå andra typer av brott, mindre som större,) inte har ett missbruk, och inte tycker att otrohet och flörtande med andra är okej. 
7: Inte vill att allting bara ska vara skämtsamt och roligt hela tiden, utan kan vara allvarlig och kan prata om allt mellan himmel och jord. 
8: Inte skräms eller blir ”avtänd” av att den kvinna dom träffar eller har ett förhållande med, mår dåligt psykiskt eller fysiskt, och eller har haft svåra upplevelser i livet. Utan då istället vill finnas där och stötta, uppmuntra, hjälpa, lyssna, bry sig om, vara hennes trygga punkt i tillvaron, och älska henne.

Jag tycker inte att dessa saker är för mycket begärt. Och om ni (främst ni killar och män då) tycker det är för mycket begärt, antingen har ni inte växt upp och behöver gå och kamma er....eller så har ni en snedvriden bild av hur man ska vara, både som partner och som medmänniska. Then you have a long way left to go. Grow the fuck up!

Som ni förstår, har jag inte träffat en person som är som jag har beskrivit här. Istället har nästan alla jag träffat varit det motsatta. 
Om jag ska vara helt ärlig (vilket inte är ett problem för mig som ni märker) som har jag en väldigt cynisk bild av hur ”kärleken är”, och hur killar och män är.
Jag tror faktiskt inte att jag kan hitta någon som har dessa kvalitéer, som jag känner mig attraherad till och som jag vill ha ett förhållande med.
Och om jag skulle hitta en sån person, som vill vara med mig och som jag då vill ha ett förhållande med också...då är det jag som måste lära mig att ha sex ”på rätt sätt”. På en sunt sätt. På ett naturligt sätt. Och kunna lägga ner skådespelet (som för mig alltid bara har gått per automatik) och vara mig själv och kunna slappna av, kunna njuta, kunna känna, kunna...bara vara.
Jag hoppas innerligt att jag en dag kommer kunna göra det.

Nu finns det säkert jättemånga ”bra” killar och män därute...men det är ju också så att man måste känna någon attraktion för en person, gör man inte det blir det bara ett vänskapsförhållande. Ni vet ju alla detta, att det är så det är.
It´s human nature.

Så det kan mycket väl hända att jag missar bra killar på grund av att jag inte känner någon attraktion till dom.
Oh well, what to do...?
Det är så det är. Det vet ni också, ni som läser, att man kan inte känna sig attraherad till alla. Kunde man det, ja då vore problemet lättlöst. Inte sant?

Så jag har kommit på en mycket och förträfflig bra lösning på det problemet för mig själv, jag väljer helt enkelt att vara singel och att vänta med att gå in i en relation med någon, tills jag hittar någon som har dessa egenskaper jag söker, OCH som jag känner mig attraherad av.
Innan jag hittar denna personen...så flyger jag solo. Och tro mig, det är inga problem.

Jag är så oändligt tacksam för att jag har den egenskapen att jag tycker om att vara för mig själv, och att jag inte känner ett direkt behov och en längtan efter sällskap, närhet, kärlek, sex, gos och mys och kel, och någon att dela mitt liv med.
Jag vet att många känner detta behovet väldigt starkt, och kanske längtar oerhört mycket efter det...men det gör icke jag.
På så sätt har jag en stor fördel.

Om det är så att jag kanske lever ensam resten av mitt liv, oh well, då är det så. Jag kan mycket väl leva med det.
Jag är INTE någon som måste vara med någon för att slippa vara ensam.
Tack och lov.

Det kanske till och med är meningen att jag ska leva ensam i livet. Och då är det så. Inga problem. Jag är tillräckligt stark, trygg och säker i mig själv för att leva ensam, att inte behöva ett partner att leva mitt liv med. 
Jag har annan kärlek i mitt liv: min familj, mina underbara syskonbarn, mina fina vänner, och min käraste hund.
Det räcker gott och väl för mig livet ut.

För jag tänker inte skada mig själv mer nu. Det är slut med det.
Och med det menar jag att jag inte tänker göra sånt jag vet att jag mår dåligt av, som att ha sex fast jag inte vill, stå ut med att vara i ett dåligt förhållande ”bara för att vara med någon” för att man inte vill vara ensam, att inte våga stå upp för sig själv och därför bli trampad på, offra mig själv för andra och sätta mig själv och mina känslor och behov sist, känna ett tvång av att alltid vara andra till lags oavsett om det skadar en själv, och helt enkelt stå ut med att andra behandlar en illa.
Hell no! Aldrig mer! 

Till många av er killar och män därute: Ni borde lära er mer om kvinnor och vad en kvinna behöver för att hon ska kunna känna sig älskad och trygg i ett förhållande. Att bara fokusera på sex och det sexuella, är INTE nåt bra att göra då. Set aside your ego, and feel compassion and love, and care for your women.
Och till många kvinnor därute: Stå upp för er själva och vägra bli behandlade som skit, som dörrmattor och madrasser!

That´s all for now. Take care!

And try not to be offended....take time to reflect instead.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25 Maj 2015  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Poem by me.

"Someone I love has lost their way.
Someone I love is in deep trouble, but doesn´t see it.
Someone I love doesn´t know right from wrong anymore.
Someone I love won´t accept help from anyone at this point.
Someone I love is right now out of reach.
Someone I love is lost in heart and mind.

Someone I love is feeling a complete chaos, but doesn´t know how to ask for help to clear it up.
Someone I love can´t see or feel the love that is all around, and refuses to take it to heart.
Someone I love has so low self-worth that it is impossible for that person to belive that there is strenght in themselfs, and is afraid to be courageous.

I have seen that before. Seen it up-close. To another person I loved.
Watched it happen. 
I saw her disintegrate before my very eyes.
And there was nothing anyone of us could do.
We tried, oh we all tried.
To get through to her.
To ger her to understand.
But we failed.

Because she refused to admit what was wrong, refused to recognize what she did, what happened to her, to us, to us all.
Refused to get help, the right kind of help.
She was unreachable.
She was lost in her heart and her mind. 
She had lost her way.
And then it was to late.

And now, it is happening again. 
To someone else I love.
It comes full circle.
It never ends.
It just goes on and on and on.

And just love, or acts of love, doesn´t seem to help.
Nor does "tough love".
Then what to do....?
Now, what to do....?

I hope in time that we will find a way, 
and the one I love will find hope, insight and courage.
In time, love will heal all wounds."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18 Maj 2015  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Ett kärt återseende.

Nu har min storasyster Maria varit här och hälsat på mig några dagar. Hon kom i måndags och åkte hem igår (onsdag). Det har varit så underbart att ha henne här! smiley

Maria hade nämligen föreläsningar här nere nu, så när hon har det så brukar hon alltid bo hos mig. I måndags hade hon föreläsning på Öckerö och i tisdags var det i Alafors i Ale. Hon föreläser om flickor med ADHD/ADD. Vill ni veta mer, gå in på hennes hemsida: http://www.maria-andersson.se/

Här är en artikel om Maria:

http://www.arvidsjaur.se/sv/Info/Arkiv/2012/Januari/Forelasning-Flickor-med-ADHD/

Om ni vill läsa fler artiklar om henne, sök på Google på: Maria Andersson ADHD.

Jag och Maria är halvsystrar, samma pappa men ej samma mamma, men vi känner oss som helsystrar. Mina yngre syskon och jag (som också är halvsyskon) har däremot samma mamma men inte samma pappa. Maria och jag har inte växt upp tillsammans, utan har bara haft lite sporadisk kontakt under barndomen, men nu i vuxen ålder så finns vi i varandras liv igen och har verkligen hittat tillbaka till varandra. Den kärleken och stoltheten jag känner för henne är svårt att sätta ord på. Hon är en klippa och en trygghet i mitt liv som jag nu inte skulle kunna klara mig utan. heart

Hon bor i Värmland med sin sambo och sin 16-åriga dotter Mathilda, min systerdotter, så därför träffas vi inte så ofta. Men när vi väl gör det, så tar vi verkligen vara på tiden tillsammans.

Maria är den första människa jag mött i vuxen ålder som på djupet, på bredden, och på alla nivåer förstår mig. Det är guld värt för mig för jag har aldrig upplevt det förut. Jag har upplevt viss förståelse från många, men aldrig sån total förståelse som Maria har. Hon har varit en stor del i min läkningsprocess. Älskar henne så! Och min kära systerdotter "Vilda Mathilda" med! heart heart

Här nedan är en bild på min kära syster yster Maria.

Kram på er så länge!

 

 

 

 

 

14 Maj 2015  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida